tisdag 20 februari 2018 - 15:30

Den dagen du kom

Det var en kall söndagsmorgon i Januari. Vi hade kommit hem från sjukhuset dagen innan för att vänta på att det skulle hända något mer. Det var en härlig känsla att åka in till sjukhuset den morgonen. Vi visste att idag skulle bli den bästa dagen vi varit med om. Vi visste att du skulle komma till världen. Som vi hade väntat.

Morgonen och dagen blev en ända lång väntan. Värkarna kom och gick och vi vandrade igenom alla sjukhusets korridorer säkert hundra gånger. Vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa igång förlossningen. Men det gick lite trögt och till slut bestämde vi oss, tillsammans med en läkare, att sätta igång förlossningen.

När vi väl blev flyttade in till förlossningssalen så började värkarna bli allt mer påtagliga. Att se sin käraste vrida sig i smärtor var ingen angenäm upplevelse. Jag kände mig mest i vägen just då. Men allt förändrades när min flickvän beslutade sig för att ta epiduralbedövning. Smärtorna försvann och hon till och med somnade en stund.

Sen gick allting väldigt snabbt. Jag skulle hämta smörgåsar och kaffe åt oss någon gång under kvällen. När jag kom tillbaks till rummet så var det plötsligt dags för slutspurten. Efter det tog det ungefär en halvtimme så var du ute. Den känslan alltså! Den där lilla fantastiska krabaten var vår son. Det var helt overkligt.

Jag har aldrig förut känt mig så överväldigad av känslor. Det finns helt ärligt inga ord som kan förklara vad jag kände. Det enda jag vet är att jag var överlycklig och otroligt stolt. Och stoltare blir jag för var dag som går.

Rasmus, det här är en hyllning till dig. Du är det mest fantastiska som hänt i mitt liv. Jag må vara bra på att uttrycka mig i text, men nu räcker inte alfabetets bokstäver till för att beskriva vad jag känner. Jag kan bara säga att jag älskar dig så att det gör ont. Men det gör ont på ett bra sätt.

Du är det viktigaste och värdefullaste jag har. Jag ska stå bakom dig och stötta dig vad än du väljer att göra med ditt liv. Jag ska skydda dig med allt jag har. Jag kommer alltid att finnas där för dig.

Pappa älskar dig.

RasmusJag

Hand i Hand föralltid.

söndag 18 februari 2018 - 20:45

Sköna Söndag

Helgen är snart över men just idag känner jag ingen ångest. Söndagar brukar vara en av dom mest ångestfyllda dagarna i veckan annars, men inte idag. Det ska bli skönt med en ny vecka.

Vi har nyss kommit hem ifrån simturen som vi alltid har på vår agenda på Söndagar. Jag måste säga att det är riktigt bra av Folkhälsan att ordna med simtillfällen för småbarnsfamiljer. Att få bli vän med vattnet redan från spädbarnsålder är en ovärderlig kunskap att ha med sig resten av livet. Tack för det Folkhälsan!

Det är fascinerande att följa med sonens utveckling, vilket jag påpekade även i ett tidigare inlägg. Det var min tur att ha honom med mig i duschen idag. Han duschar nästan själv nuförtiden, jag behöver bara hjälpa till me schampot och hårtvätten. Inte hade jag kunnat föreställa mig det för ett år sedan.

Väl i bassängen så började han simma och sparka på med benen som vanligt. Han kommer att vara en bättre simmare än sin far redan före tre års ålder. Att hoppa i vattnet från en madrass är heller inget han tvekar över. Jag är så stolt över honom.

Tänker avsluta helgen med att baka en riktigt smarrig pizza från scratch och sen titta på det sista avsnittet av Bron. Ska bli spännande att se hur det hela slutar. Man saknar ju redan Saga och dom andra, synd att det är över nu.

Imorgon är det Måndag och en ny fräsch vecka börjar. Det betyder även ett nytt tema här på bloggen. Jag har funderat och ändrat mig ett par gånger men nu är jag klar över att det blir "Alternativa terapimetoder". Att lyssna på min musik på hög volym är ett exempel på terapi för mig. Vilken är din?

Ta hand om varandra.

IMG 20180218 192238

Trappor är roliga.

onsdag 31 januari 2018 - 10:56

Att vara pappa och må dåligt

Att bli pappa är något som jag redan länge vetat att jag ville bli, därför kom det inte heller som någon chock för mig. Det har nu gått 2 år sen han kom, och det är även han som har "räddat" mig när det har varit som jobbigast i vardagen. Har man en riktig skitdag så är det svårt att må dåligt när man hör honom säga "paaappaaa" på ett helt otroligt gulligt sätt. Jag påstår inte att det har varit lätt alla dagar, men som tur har jag min underbara sambo som orkat för oss båda många gånger.

Jag har gått i terapi i snart ett år för mina problem med ångest osv. KBT är verkligen något jag rekommendar, den tvingar en att börja tänka på ett annat sätt om sina problem. Det är även skönt att få prata av sig med någon helt annan ibland, det skulle alla behöva göra. Jag förstår inte varför psykisk ohälsa fortfarande är sån tabu, när vi alla känner någon som mår eller mått dåligt någon gång i sitt liv. Att hålla inne med sina känslor kanske verkar manligt och tufft på utsidan, men insidan tar oerhört mycket stryk.

Jag har inte fått mycket annat att fungera i vardagen förutom att jag försöker vara den bästa pappan jag kan. När det kommer till att komma igång med jobb/studier osv, så har det hittills slutat på samma sätt varje gång. Ångesten och depressionen tar över och bygger upp en mur mellan mig och verkligheten som gör att jag inte vågar/kan ta steget helt ut. Jag väljer gång efter gång att "rädda" mig själv och avsluta det jag börjat för att inte krascha totalt, ofta redan före jag börjat.

10 år av misslyckande. Så kan man välja att se på mitt liv, men jag har börjat försöka tänka att det inte helt är något jag kunnat påverka. Om jag hade vetat då det jag vet nu hade jag kunnat hjälpa mig själv tidigare. Men jag jobbar varje dag med mig själv, och hoppas att en dag vinna över dom demoner som fortfarande finns inom mig. Iallafall vet jag idag mer om mig själv än vad jag gjorde för 10 år sedan. Målet är att dom kommande 10 åren kunna fungera bättre i vardagen, och hitta något att göra med mitt liv.

20160131 4

onsdag 31 januari 2018 - 09:28

Hej på er!

Jag heter Staffan (Går helst under alias Staffi) och blir 30 år i maj. Jag bor med min sambo och vår underbara son på 2 år i Kronoby, Österbotten. Jag har länge velat starta en blogg, men inte vetat vilken vinkel jag ska ha eller hur jag ska skriva. Men så plötsligt slog det mig, jag ska bli pappabloggare!

Jag har läst ett antal pappabloggar, men dom flesta är lite för "lyckliga" för min smak. Därför ska ni nu få ta del av en lite mörkare pappablogg. Den ska handla om hur det är att vara pappa till en tvååring och samtidigt tampas med en psykisk ohälsa 24/7. Jag kommer även att skriva om annat som jag tycker är viktigt att ta upp, tex olika problem och fel i samhället men även andra vardagliga saker jag känner för att skriva om.

Så välkomna att följa med på min resa genom livet!

IMG 20170621 2