Föräldrar med psykisk ohälsa - En vardagskamp, del 2.

torsdag 8 februari 2018 - 14:19 | 0 Kommentarer

"Oftast ser man dom som har det så svårt att ingenting i livet fungerar alls. Vi andra syns inte, antingen för att vi inte skriker tillräckligt högt och håller fasaden lagom högt eller för att vi har gett upp. Det där går i cykler, för min del."

Jag hör väl nästan till den första kategorin just nu. Eller kanske jag är för hård mot mig själv om jag påstår att jag inte får någonting alls i livet att fungera? Jag menar jag är ju pappa. Jag gör mat till min son och ser till att han mår bra. Jag bloggar dagligen numera och försöker göra något vettigt med bloggen, inte bara någon random dagboksblogg. Med det sagt vill jag att alla ni som dömer er själva därute ska tänka igenom hur det verkligen ligger till? Är du så värdelös som du känner dig, eller är det bara du själv som dömer dig alldeles för hårt?

 

"Jag är 34 år gammal och bor med sambo och två söner på 3 och 7 år gamla. Jobbar heltid sen 16 år tìllbaka.Jag lider av ständig ångest som ökar i styrka periodvis. Det kan gå veckor utan att jag mår dåligt sen bara kommer ångesten över mig och paralysera mig. Allt blir mörkt i sinnet och jag kämpar febrilt komma på ett sätt att ta mig ur skiten. Lika plötsligt som det kom kan det också försvinna. Detta skrämmer mig då jag inte vet vad det beror på. Här gått till en psykolog som misstänkte GAD. Det finns en sak som jag vet hjälper och det är LÖPNING. Långa tuffa pass några gånger i veckan är bästa medicinen enligt mig."

Du som skrev det här är min nya idol. Jobbat heltid i 16 år och kämpar med en svår ångest, det är otroligt starkt att verkligen klara av det. Jag drömmer om att någon vacker dag kunna säga att jag har jobbat ex antal år, och att jag fått det att fungera. Den här storyn bevisar ju att ingenting är omöjligt vilket åtminstone gav mig en eftertanke när jag läste det första gången. Att motion och träning är den bästa medicinen har jag läst och hört talas om många gånger, och det stämmer säkert. Själv har jag så svårt för att komma igång med någon typ av träning. Det ända jag gör och verkligen gillar är innebandy, men det är bara en gång i veckan och för att få tömt systemet på all skit skulle det antagligen behövas ett hårt löpningspass dagligen. Det ska jag försöka att börja på med när väl våren kommer.

 

För att summera det här inlägget så kan vi konstatera att psykisk ohälsa kan se ut på tusen olika sätt. Det vi alla har gemensamt är att vi tvingas jobba lite hårdare med oss själva än såkallade "normala" människor. Vi är heller inte mindre värda än dom, trots att vi ibland känner så.

Läs inlägget en eller flera gånger. Tänk igenom vad du har läst. Kommentera och diskutera om ämnet. Sprid inlägget så att alla som känner likadant får ta del av det här. Som avslutning vill jag citera den svenska musikern Uno Svenningsson, som i sin nya låt sjunger: "Det blir ljusare igen.."

Tillsammans är vi starka. Tack.

kiwihug 266154

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.