Känslan av att inte passa in

tisdag 13 februari 2018 - 08:00 | 0 Kommentarer

Jag har hela mitt liv gått runt med känslan av att jag inte passar in. Jag har insett att jag är svagare och känsligare än andra människor. Jag är inte det minsta lik den typiska Österbottniska mannen. Jag vet inget om bilar och jag har inte ett fysiskt jobb. Jag är arbetslös, har psykiska besvär och jag pratar öppet om mina känslor och svagheter. Det sista ät strängt förbjudet om man är en äkta karlakarl från Österbotten. Men som sagt så passar jag ju inte in.

Det började egentligen redan i lågstadiet. Som jag nämnde i ett inlägg igår så var jag den där tysta och blyga killen i skolan. Jag blev ofta ensam på rasterna för att jag inte vågade ta plats. Det fanns heller ingen som bjöd in mig. Jag syntes knappt. Med tiden som gick så godkände jag väl att det skulle vara så, men inombords visste jag att det var något som saknades.

Vad hade kunna hjälpa mig från att bli ensam och utfryst? När jag ser tillbaka på det nu så kanske jag kunde ha sagt åt någon lärare att jag kände mig ensam. Men kanske dom kunde ha varit bättre på att se mig dom med? Jag har inget egentligt svar på den frågan. Jag kan bara konstatera att jag var känsligare än andra barn redan då. Någon kunde ha sett mig och pratat med mig. Det hade iallafall varit en början.

Nu när jag själv är förälder är det här förstås något jag redan nu fasar för. Ja, jag är ärligt talat skräckslagen för det. Min grabb ska inte behöva uppleva den känslan jag kände. Det får bara inte ske. Inget barn ska någonsin ha den känslan av ensamhet inom sig. Så hur ska vi då göra för att skydda våra barn? Vad kan skolorna bli bättre på för att förhindra att barn blir utfrysta och till och med mobbade?

Skolor runt om i landet, och norden för den delen,  borde införa ett antal antimobbning-veckor om året med olika teman och föreläsare. Att lära barnen att fördöma mobbare skulle helt klart göra tröskeln högre för potentiella mobbare. Det är oftast på rasterna som risken för dom här besvären ökar. Fler vuxna övervakare på skolgårdarna kanske kunde vara en lösning. Vuxna som ser och iakttar. Vuxna som går fram och frågar hur barnen mår. Jag skulle frivilligt kunna vara en sådan vuxen stödperson som bara finns där. För hade det funnits en sådan när jag var barn så hade jag inte känt mig lika ensam. Jag hade kanske vågat gå fram och säga till. Jag hade kanske aldrig behövt gå igenom allt det där. Men det var då det.

Vi föräldrar har kanske ändå det största ansvaret här. Lär era barn redan tidigt att mobbning är så fel. Lär dom att alla barn är lika värda och att alla är olika. Lär era barn att gå fram till ensamma och tysta barn och ta dom med sig i leken istället för att frysa ut dom. Lär dom att stå upp för andra barn som är i riskzonen för att bli mobbade/utfrysta. Och sist men inte minst måste vi lära våra barn att säga till åt en vuxen så fort dom har sett eller hört något som kan likna mobbning.

Våga vägra mobbning.

IMG 20180212 224918

Lilla jag när jag var 10 år.

Taggar:

Kategorier:

psykisk ohälsa

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.