Minnen från barndomen

lördag 10 februari 2018 - 15:38 | 2 Kommentarer

När jag var liten gick Björnes Magasin och Disneyklubben på tv. Om man ville leka med en kompis så tog man upp luren på telefonen (Nej inte en sån man har i handen, utan en sån med sladd som sitter på väggen) och ringde till grannen som bodde 50 meter längre bort och frågade om hen ville leka. Det bästa jag visste var sommarlovet för då kunde jag cykla till farmor&farfar varje dag. Där var jag en stor del av min barndom. Farfar var min största hjälte och lärde mig mycket. Han visade mig skogen och naturen. Han berättade historier om när han kämpade mot ryssarna i krigen och hur han nästan blev skjuten. Vi brukade titta på "Bonanza" eller "Bröderna Cartwright" varje dag när jag var hos farmor&farfar. Vi åt plättar tillsammans som farmor gjorde åt oss.

Jag tänker ofta tillbaka på min barndom. Min barndom var otroligt fin och något jag minns med glädje. Då fanns det ingen ångest eller oro, då fanns bara glädjen av att finnas till. Naturen var en stor del av mitt liv i min barndom. Där tillbringade jag många dagar och kvällar efter att jag cyklat hem från skolan. Redan då tyckte jag mest om att vara för mig själv i tystnaden. Redan då var jag väl lite speciell. När jag tänker tillbaks så fanns nog en hel del mörker redan då, jag visste bara inte vad det var då. Om jag fick välja att leva om en del av mitt liv så skulle jag leva barndomen om och om igen. Allting verkade så lätt då.

Den största oron man kunde känna var att man måste vakna och ta sig till skolan eller att man inte hann se det där tv-programmet som var så viktigt. Ändå så fanns det en ångest där. Jag kan minnas hur det kändes när sommarlovet sakta höll på att ta slut. Hur man satt och nästan grät när man tittade på det sista avsnittet av "Vintergatan 5a", som var min absoluta favorit av alla sommarprogram. Varför kände jag så då? Jag tror att det har att göra med att jag fick så mycket kärlek hemifrån, både av min pappa och mamma men även av min farfar och farmor. Att lämna det "boet" kändes förstås inte lika tryggt, vilket innebar att jag fick ångest.

Det fanns tider i min barndom och i min skoltid där jag var ensam, ja t.o.m. utstött. Det var inte förrän jag började gå i terapi förra året som jag insåg att jag nog blev mobbad en hel del under dom första åren i lågstadiet. Jag var ett lätt offer eftersom jag var så tyst av mig och aldrig sa emot. Jag kan ännu minnas i detalj hur hemskt det kändes att lämnas utanför. Alla andra klättrade upp på stenen men jag tvingades vara kvar där nere medan dom andra hånade mig. Det kanske inte låter som den värsta typen av mobbning, men tydligen har den satt spår i mig eftersom jag minns det så väl över 20 år senare. Just då hade jag väl hoppats att jag varit en vuxen stark människa som vågat säga emot.

Att bli vuxen behöver inte betyda att man plötsligt blir självsäker och vågar säga emot. Har man en gång i livet genomgått ett trauma så kan det vara väldigt svårt att jobba bort. Jag har börjat inse att dom där åren har format mig väldigt mycket, på gott och ont. Det som jag hade där hemma var rena paradiset. Men när jag väl lämnade boet så rasade nästan allt. 

Det är precis så jag funkar ännu idag när jag försöker börja med ett nytt jobb eller en ny utbildning. Jag är väldigt bra på att starta upp nya saker i mitt liv, men ångesten tar över så fort det blir på riktigt. Kan det finnas en koppling? Jag jobbar hela tiden med mig själv så att jag någon dag ska kunna hitta svaret på den här gåtan. Eller iallafall hitta en lösning på hur jag ska ta mig över det där hindret som finns i vägen. Det har inte varit lätt. Det kommer inte bli lättare.

Men jag ska klara av det.

dmitry ratushny 64773

Taggar:

Kategorier:

psykisk ohälsa

2

Kommentarer

  • Carola Winberg - Bruun

    10.02.2018 16:09 (12 dagar sen)

    Hej. Du beskriver så fint ditt liv. Jag tror helt säkert att mobbningen hänger ihop med din ångest. Vi upprepar våra tidigare reaktioner, och det blir vårt livsmönster, ända tills vi får möjlighet att ändra på mönstret och "hela" oss. Har du haft möjlighet att gå i terapi? En bra terapeut borde kunna hjälpa dig om hen läser din blogg. Lycka till,!

    • Staffan Nylund

      10.02.2018 16:13 (12 dagar sen)

      Hej och tack för din kommentar! Jo jag går regelbundet i terapi och just det här är en av sakerna vi ibland återkommer till. :)


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.