lördag 17 februari 2018 - 15:41

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 3.

"Jag blev mobbad hela grundskolan. Det var aldrig fysiskt, men jävligt mycket psykiskt. Var alltid retad för vad jag gjorde, vad jag sa och vad jag gillade. Jag var väldigt känslig, så jag var ett lätt offer för dem.

Sen hade jag vänner som konstant ville åt det jag tyckte om. En utav dem ville alltid lägga sig i när min bästis sov över hos mig och ville bestämma jämnt när vi var tonåringar. En annan kompis på högstadiet blev så arg på mig en gång att hon kränkte och attackerade mig via PM på Facebook. Hon sa en massa skit, sa att det fanns rykten om mig etc. Det var så illa att vi kunde anmäla henne.

Mitt kompisgäng lyssnade typ aldrig på mig när jag mådde dåligt och sen så började dom skita i mig totalt. När jag sa till, så skyllde de alltid på mig hela tiden och jag tog alltid det till mig och trodde på det själv.Jag gick ändå alltid tillbaka till dem, även om dom alltid sårade mig.

På grund av detta fick jag depression och ångest. Självmordstankar kom då och då. Gick i BUP sen ÅK 5 och ända tills jag blev 18. Idag har jag ångest, är mycket skeptiskt mot vissa människor och har det jobbigt socialt. Jag Vågar inte prata för att jag är rädd för att fucka upp allt och bli trakasserad som förr."

Det här var den tredje och sista berättelsen i den här serien om mobbning. Jag hoppas att dom här inläggen kan bidra med något. Kanske har det här öppnat ögonen på någon enstaka "mobbare" där ute. Men det här gjorde jag främst för alla offer. Alla ni som sitter där ute i världen och tror att ni är ensamma och känner skam. Ni är aldrig ensamma. Ni ska inte skämmas för ni har inte gjort något fel. Stå upp för er själva och säg nej till mobbningen.

 

Här hittar ni dom två första delarna:

Del 1.

Del 2.

aziz acharki 253909

fredag 16 februari 2018 - 09:00

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 2.

"Redan när jag var liten mobbades jag för flera saker, framförallt för att jag var extremt smal. Både min mamma och en del släktingar påpekade ofta att jag måste äta mer eftersom jag var så smal. I skolan från lågstadiet till högstadiet var jag dessutom mobbad av flera jämnåriga för att jag var klen, blyg, finnig, hade ticks, var plugghäst, med mera.

I vuxen ålder har mobbningen fortsatt på de flesta arbetsplatserna pga mina erfarenheter, som gjorde att jag såg på livet och samhället på ett helt annat sätt än andra. Detta som följd av mobbningen och min femåriga högskoleutbildning inom beteendevetenskap (som jag aldrig fick jobb inom pga min ohälsa).

Dessutom var jag tvungen att försöka jobba bort min extrema blyghet i gymnasiet, så att jag skulle ha någon chans att få ett jobb som vuxen. Det medförde att jag fick tvinga mig själv att alltid säga exakt vad jag tänkte, vilket sällan var positiva saker pga mitt mående. Därför började jag hamna i fler och fler aggressiva argumentationer, vilka bara skapade en frustration när ingen förstod och höll med mig i mina tankar om hur människan och världen fungerar och borde fungera.

Frustrationerna steg och steg och jag fick fler och fler utbrott mot de flesta jag träffade, vilket resulterade i att folk omkring mig antingen försvann eller att jag tog avstånd från dom. Jag ansågs sjuk i huvudet och blev mobbad/utstött på alla arbetsplatserna, blev uppsagd från alla jobb och idag är jag pga detta samt även kronisk fysisk ohälsa ensamstående sjukpensionär som kämpar mot mina planer på att sätta en pistol mot huvudet och få slut på det livslånga lidandet."

dorin vancea 83926

torsdag 15 februari 2018 - 18:14

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 1.

"Jag var också ”mobbad” ,eller vad man nu ska kalla det, i lågstadiet. I varje fall har det satt sina spår i mig och jag lever med sviterna ännu i dag. Mest var jag väl utanför, jag fick inte vara med på rasterna, klasskompisarna sprang iväg och gömde sig för mig, blev alltid sist vald på gymnastik lektionerna osv.. Det var varken verbal eller fysisk mobbning. Utfrysning kan man väl kalla det. Allt detta har gjort att jag än i dag, över 20 år senare, kämpar med både min självkänsla och mitt självförtroende. Jag har svårt att tro på mig själv, att tro att jag ska klara av någonting alls, jag tänker att jag är ful och helt enkelt helt fel och värdelös.

Länge trodde jag att alla mina vänner och kollegor pratade skit om mig så fort de fick chansen. Det här har dock blivit bättre de senaste åren. Jag går ofta omkring och tror att folk tänker tankar om mig som jag egentligen, om jag riktigt tänker efter, inser att bara är mina egna sjuka fantasier. Mobbning kan vara det absolut värsta jag vet och det gör mig jävligt förbannad när man hör om att någon blivit/blir mobbad. Om jag får barn någon dag och jag får reda på att dom blir mobbade så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag vet ju precis vilka spår mobbningen/utanförskapet lämnar.

Jag kan också tillägga att jag har gått i terapi med anledning av min dåliga självkänsla/mitt dåliga självförtroende. Där klarade jag inte ens av att berätta om mina erfarenheter från lågstadietiden för på något vis skäms jag också för det ännu i dag. Jag berättade heller aldrig något, varken då eller nu, för min familj. Helt sjukt för det var ju inte mig det var fel på egentligen."

 

Tack för att ni vågar berätta! Det här var bara en av många stories som finns därute. Imorgon kommer jag att publicera en helt ny berättelse. Jag hoppas att alla dessa berättelser kommer att öppna ögonen på dom som har mobbat eller mobbar någon just nu. Det är dags att få ett slut på det nu.

Och som alltid; ta hand om varandra.

chuttersnap 2

torsdag 15 februari 2018 - 09:20

Det är dags att berätta nu

Det är väldigt sällan ett mobbningsoffer vågar berätta för någon vad hen har gått eller går igenom. Man vågar oftast heller inte berätta för dom som står en allra närmast, dvs föräldrar eller annan familj om det gäller vuxenmobbning. Av någon anledning infinner sig en känsla av att det är ens egna fel att det händer. En känsla av skam och tro på att man själv är den som har gjort något fel.

Det tog mig nästan 20 år innan jag började prata om mina minnen. Jag berättade det först för min sambo och sedan åt mina föräldrar. Ingen annan visste om min hemlighet förutom dom. Jag hade väl inte egentligen trott att jag skulle berätta det för någon anna heller. Men så en dag förra veckan bestämde jag mig. Nu när jag äntligen har en blogg med lite synlighet så kändes det som att det fanns en viktig mening med att berätta det för er.

Hur kan jag då ta det här till nästa steg, tänkte jag? Så kom jag på en liten briljant ide om att fråga andra mobbningsoffer om dom ville dela med sig av sina historier. Tanken var att berätta vidare dom här på bloggen och ge dom samma känsla av frihet, men helt anonymt förstås. Och vilka berättelser jag har fått ta del av, tack alla som har delat med er!

Jag kommer att dela deras hela texter i ett inlägg per berättelse. Jag har enbart granskat och redigerat småfel, annars är dom helt autentiska. Jag är helt säker på att dessa texter kommer att beröra er, alla på olika sätt.

Det första inlägget i serien publiceras idag och det andra inlägget kommer imorgon.

Tills dess, ta hand om varann!

francesco gallarotti 2498

onsdag 14 februari 2018 - 09:05

Vad är mobbning egentligen?

Mobbning i alla dess former är ett av våra största samhällsproblem. Men som så mycket annat här i livet så finns det många olika vinklar även när det gäller mobbning. Frågorna angående ämnet är många, men svaren är kanske närmare oss än vad vi tror. Eftersom jag själv blev mobbad så vill jag nu försöka se mobbandet från mobbarens synvinkel, och kanske få en bättre förståelse varför mobbning överhuvudtaget existerar.

Låt oss börja med den mest självklara frågan av alla; varför mobbar man någon? Mobbning beror oftast på att mobbaren själv mår dåligt och hen tror omedvetet att hen kommer må bättre genom att trycka ner någon annan för att på så sätt verka bättre själv. Därför väljer oftast mobbaren även ett lätt "offer", så att hen lätt får med sig andra i mobbningen mot dess "offer". Så vad kan man egentligen göra för att den potentiella mobbaren inte går så långt att hen börjar mobba någon?

Det är ju i själva verket dom barn och vuxna som är i riskzonen att börja med mobbning som borde få prata med någon redan länge före det går så långt. Här vill jag åter igen påpeka vikten av föräldrarnas ansvar, som jag skrev om i mitt föregående blogginlägg. Som förälder borde du lägga märke till om ditt barn inte mår bra, eller alternativt att det ligger någonting annat bakom hens beteende. Den enkla lösningen är att prata med era barn, dagligen. Och då menar jag inte bara vanligt struntprat utan verkligen prata känslor.

Ett annat beteende som kan gå under begreppet mobbning är utfrysning, där en grupp (oftast) inte gillar en person och därför väljer att låtsas som att denne inte existerar. I alla fallen sänks offrets självkänsla och värst effekt får mobbingen om den sker redan innan ett barn har lyckats bygga upp en hyfsad självkänsla. Offret kan få såpass dålig självkänsla att det kan leda till depressioner, ångest och annat dåligt mående. I värsta fall kan resultatet bli så förödande att offret inte klarar av att skapa sig ett normalt liv med partner, barn och jobb. Det värsta som kan ske behöver jag väl inte ens nämna.

Att det förekommer mobbning i skolvärlden är inget nytt tyvärr. Men att det till och med förekommer i vuxenvärlden och i arbetslivet är minst lika allvarligt. Vad är det som gör att vuxna människor sjunker så lågt att man börjar trycka ner och mobba en annan människa? Är det samma typ av personer som håller på med mobbning oavsett ålder? Jag antar det. Det som alla har gemensamt är förmodligen en pyskisk störning av något slag, alternativt en diagnos som aldrig blivit utredd. Eller bara en så enkel sak som att personen i fråga aldrig har fått den uppmärksamhet och kärlek som hen hade behövt.

Ironiskt nog så verkar det som att mobbaren och den mobbade har en hel del gemensamt. Den mobbade är ensam och utfryst vilket gör att hen mår dåligt. Mobbaren i sin tur söker uppmärksamhet för att hen aldrig har fått det förut och därav mår dåligt. Tänk om båda parterna kunde sätta sig ned och lära sig något av varandra före mobbningen ens har ägt rum. Jag tror att dom skulle kunna lära sig mycket av varandra, och rentav hitta en vän. Men det kanske är att romantisera verkligheten lite väl mycket. Jag försöker bara förstå varför det blir som det blir.

Jag tycker det här med mobbning är ett såpass viktigt ämne att jag kommer att köra samma tema hela veckan. Jag har fått in flera anonyma historier om mobbning. Alla är lika berörande och jag fick tillbaka den där blandade känslan av skam, rädsla och otroligt illamående när jag läste igenom dom. Samma känsla som fanns där på skolgården för 20 år sedan.

Det talas mycket om antimobbning och att vi måste få bort mobbningen från vårt samhälle. Men det är sällan man ser autentiska historier från verkligheten. Därför tänkte jag göra en liten serie av inlägg baserade på dom historier jag fått av mina underbara läsare. Hoppas ni tycker det är värt att läsa och sprida, för det tycker jag. Det är min plikt.

Vill du veta mer om mobbning och vad du kan göra för att motverka den? Här nedanför kommer jag att länka till några riktigt bra organisationer som jobbar med det:

KiVa - KiVa är ett antimobbningsprogram som utvecklats vid Åbo universitet med hjälp av finansiering från Undervisnings- och kulturministeriet i Finland.

KiVa Skola - KiVa Skola är ett åtgärdsprogram mot mobbning, som utvecklades vid Åbo universitet. 

Friends (Sverige) - Friends är en icke-vinstdrivande organisation och deras uppdrag är att stoppa mobbning och diskriminering. 

Bris (Barnens Rätt i Samhället, Sverige) - Bris är en ideell barnrättsorganisation. Deras arbete kretsar kring stöd och hjälp till utsatta barn och unga.

Ta hand om varandra. Var snälla mot varandra.

Ta hand om varandra. Var snälla mot varandra.