måndag 19 februari 2018 - 11:59

3 saker som dämpar min ångest

Måndag och en helt ny vecka. Det finns säkert många som går runt med en jobbig ångest idag. Vart tog helgen vägen egentligen? Hur ska jag överleva ända fram till Fredagen? Dom vanligaste kommentarerna man får när man klagar över sin ångest är: "Det är bara att bita ihop" och "Känn inte efter så mycket". Men det är ju inte riktigt så det funkar med ångest. Så därför tänkte jag tipsa om vad jag brukar ta till när ångesten och demonerna tar över.

1. Musik

Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så är jag kanske bäst i Österbotten på Carpool Karaoke. Skämtosido. När jag sätter mig ensam i bilen åker alltid volymen upp på max och jag "rensar" mitt system genom att sjunga högljutt med i varje låt. Det låter förjävligt men jag kan lova er att det känns skönt efteråt. Det fungerar lika bra med hörlurarna från din telefon, se bara till att du sjunger med och släpper loss. Prova det, du kommer inte att bli besviken!

2. Bloggandet

Det är oftast så att jag skriver bättre desto kraftigare ångest jag har. Jag har ingen direkt förklaring på varför, men jag tror att det är ett sätt att "stänga av" och bara fokusera på att texten ska komma ut ur min hjärna. Jag har alltid känt att jag har ett behov av att få uttrycka mig i text, men det är inte förrän nu när jag har börjat blogga som jag insett hur pass viktigt det är för mig. Efter varje blogginlägg som jag har skrivit känns det som att jag har tömt huvudet på all inre stress, om bara för en liten stund. Den lilla stund av lugn som infinner sig efteråt är något som man lätt blir beroende av. Därför kommer jag fortsätta skriva för det är något som faktiskt gör mig till en gladare människa.

3. Min son

Sist men det absolut viktgaste, min son. Han är den som gör det värt allt slit och att ta sig upp på mornarna. Det är för honom jag aldrig slutar kämpa emot mina demoner. Jag har skrivit om det förut men det tåls att sägas igen, han är den bästa medicinen mot ångest som finns! Det går bara inte att känna sig deprimerad när han ser på en och ler med det finaste leendet som finns. Mitt råd till alla er som mår dåligt och funderar på att bli föräldrar; Just do it! Det kommer alla gånger att ge så mycket mera än vad det tar.

danielle macinnes 49772

tisdag 13 februari 2018 - 08:00

Känslan av att inte passa in

Jag har hela mitt liv gått runt med känslan av att jag inte passar in. Jag har insett att jag är svagare och känsligare än andra människor. Jag är inte det minsta lik den typiska Österbottniska mannen. Jag vet inget om bilar och jag har inte ett fysiskt jobb. Jag är arbetslös, har psykiska besvär och jag pratar öppet om mina känslor och svagheter. Det sista ät strängt förbjudet om man är en äkta karlakarl från Österbotten. Men som sagt så passar jag ju inte in.

Det började egentligen redan i lågstadiet. Som jag nämnde i ett inlägg igår så var jag den där tysta och blyga killen i skolan. Jag blev ofta ensam på rasterna för att jag inte vågade ta plats. Det fanns heller ingen som bjöd in mig. Jag syntes knappt. Med tiden som gick så godkände jag väl att det skulle vara så, men inombords visste jag att det var något som saknades.

Vad hade kunna hjälpa mig från att bli ensam och utfryst? När jag ser tillbaka på det nu så kanske jag kunde ha sagt åt någon lärare att jag kände mig ensam. Men kanske dom kunde ha varit bättre på att se mig dom med? Jag har inget egentligt svar på den frågan. Jag kan bara konstatera att jag var känsligare än andra barn redan då. Någon kunde ha sett mig och pratat med mig. Det hade iallafall varit en början.

Nu när jag själv är förälder är det här förstås något jag redan nu fasar för. Ja, jag är ärligt talat skräckslagen för det. Min grabb ska inte behöva uppleva den känslan jag kände. Det får bara inte ske. Inget barn ska någonsin ha den känslan av ensamhet inom sig. Så hur ska vi då göra för att skydda våra barn? Vad kan skolorna bli bättre på för att förhindra att barn blir utfrysta och till och med mobbade?

Skolor runt om i landet, och norden för den delen,  borde införa ett antal antimobbning-veckor om året med olika teman och föreläsare. Att lära barnen att fördöma mobbare skulle helt klart göra tröskeln högre för potentiella mobbare. Det är oftast på rasterna som risken för dom här besvären ökar. Fler vuxna övervakare på skolgårdarna kanske kunde vara en lösning. Vuxna som ser och iakttar. Vuxna som går fram och frågar hur barnen mår. Jag skulle frivilligt kunna vara en sådan vuxen stödperson som bara finns där. För hade det funnits en sådan när jag var barn så hade jag inte känt mig lika ensam. Jag hade kanske vågat gå fram och säga till. Jag hade kanske aldrig behövt gå igenom allt det där. Men det var då det.

Vi föräldrar har kanske ändå det största ansvaret här. Lär era barn redan tidigt att mobbning är så fel. Lär dom att alla barn är lika värda och att alla är olika. Lär era barn att gå fram till ensamma och tysta barn och ta dom med sig i leken istället för att frysa ut dom. Lär dom att stå upp för andra barn som är i riskzonen för att bli mobbade/utfrysta. Och sist men inte minst måste vi lära våra barn att säga till åt en vuxen så fort dom har sett eller hört något som kan likna mobbning.

Våga vägra mobbning.

IMG 20180212 224918

Lilla jag när jag var 10 år.

måndag 12 februari 2018 - 08:00

Den värsta panikattacken i mitt liv

Larmet på min telefon väckte mig. Jag hade knappt sovit alls på hela natten. Det fanns alldeles för mycket tankar som rusade igenom mitt huvud. Det var en mörk och kall Januarimorgon 2008 och min väska var packad. Vi satte oss i bilen och det var nog den mest ångestfyllda och tysta resa jag och min far har gjort. Jag satt och gjorde mitt bästa för att hålla tillbaks tårarna. Jag fick inte bryta ihop nu. Jag måste spela stark för det här var något man absolut måste klara av som en ung man i Finland. Jag ville inget hellre än att bryta ihop och be min pappa att vända om igen. Men nu fanns det ingen återvändo. Jag skulle hoppa på bussen ner till Dragsvik där jag skulle göra min värnplikt.

Ångesten blev starkare för varje kilometer vi åkte med bussen. Tankarna rusade och jag kände mig yr och illamående. Alla andra skrattade och skämtade med varandra men jag satt bara tyst för mig själv. Det var en lång resa på säkert 5-6 timmar men jag minns inte mycket annat än att jag mådde förjävligt. När vi väl närmade oss på allvar gick den psykiska ångesten över till att bli fysisk. jag var nära på att få panik och skakade. Hjärtklappningarna kom allt oftare och kraftigare. Till slut blev det för mycket och jag rusade in på toaletten på bussen och spydde. Där och då trodde jag att jag hade ätit något dåligt eller att jag var åksjuk. Jag förstod inte då vad ångest kunde göra med en.

Bussen körde in på en instängslad gård som mest liknade ett fängelse. Vi var framme nu. Faktum är att det var precis så jag kände det. Jag hade kommit till ett ställe där jag inte kunde ta mig ut. Jag fick panik redan då men döljde det så bra jag kunde. Sedan följde en rad med långa procedurer innan vi fick "checka in" på vad jag skulle kalla helvetet på jorden. Efter att ha tvingats bära på en massa utrustning som vägde säkert 70 kilo, och sen fått in skiten i mitt skåp så väntade kvällsrutinerna. Vi fick hela 3 minuter på oss att göra allt vi behövde göra på toaletten före sängdags. Den dagen och kvällen var absolut en av dom värsta i mitt liv. Om inte den värsta.

För att inte tala om natten som följde. Lamporna släcktes och nästan alla somnade. Förutom jag som låg och hade en så kraftig ångestattack som jag aldrig förut hade upplevt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag var helt övertygad om att jag aldrig mera skulle komma därifrån. Jag tog fram min mobiltelefon och började skicka sms till min flickvän och min pappa. "hur ska jag ta mig härifrån!?". "Jag måste komma härifrån, jag klarar inte av det här". Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den natten, varken före eller efter. Ingen människa ska behöva gå igenom något sånt för något så onödigt som en värnplikt.

Natten blev till morgon och ångesten bara ökade inombords. Jag visste ändå att jag på något sätt måste dölja den. Iallafall tills det att jag hittade någon jag kunde tala med. Vi marscherade till morgonmålet, som skulle intas på 5 minuter. När jag satt där och försökte få i mig den förfärliga gröten så hörde jag en låt spelas på radion. Det var en låt som just då spelade en stor roll för mig och min flickvän. Då brast det i mitt hjärta. Där och då tog jag beslutet att nu måste jag hitta någon som jag kan förlita mig till.

Efter morgonmålet hade vi någon typ av givakt där undersergeanterna skulle förklara något åt oss. När dom väl hade pratat klart så gjorde jag det. Jag klev fram till en av dom. Han såg ut att vara den snällaste av dom, och det visade sig vara en korrekt bedömning. Han tog mig med sig och hjälpte mig att ta mig bort från dragsvik. Om jag visste vad den här människan hette så skulle jag vilja tacka honom personligen. Den lättnaden som uppstod efter att jag fick beskedet om att jag skulle åka därifrån är helt obeskrivlig. All ångest släppte och jag kunde äntligen andas igen. Jag kunde känna att jag levde.

Efter den här hemska upplevelsen gjorde jag civiltjänstgöring vid Optima i Jakobstad i ett år. Det var ett år som jag minns med glädje. Om jag bara hade vetat att det fanns en sån möjlighet redan länge före det blev aktuellt med värnplikt så hade jag aldrig behövt uppleva det. Jag kommer att förklara för min son att det inte finns något som säger att man skulle behöva göra värnplikten. Jag hoppas att han väljer civiltjänstgöring redan vid uppbådet.

Ingen ska behöva må så dåligt för något så patetiskt som värnplikten.

mitchel lensink 220106

lördag 10 februari 2018 - 15:38

Minnen från barndomen

När jag var liten gick Björnes Magasin och Disneyklubben på tv. Om man ville leka med en kompis så tog man upp luren på telefonen (Nej inte en sån man har i handen, utan en sån med sladd som sitter på väggen) och ringde till grannen som bodde 50 meter längre bort och frågade om hen ville leka. Det bästa jag visste var sommarlovet för då kunde jag cykla till farmor&farfar varje dag. Där var jag en stor del av min barndom. Farfar var min största hjälte och lärde mig mycket. Han visade mig skogen och naturen. Han berättade historier om när han kämpade mot ryssarna i krigen och hur han nästan blev skjuten. Vi brukade titta på "Bonanza" eller "Bröderna Cartwright" varje dag när jag var hos farmor&farfar. Vi åt plättar tillsammans som farmor gjorde åt oss.

Jag tänker ofta tillbaka på min barndom. Min barndom var otroligt fin och något jag minns med glädje. Då fanns det ingen ångest eller oro, då fanns bara glädjen av att finnas till. Naturen var en stor del av mitt liv i min barndom. Där tillbringade jag många dagar och kvällar efter att jag cyklat hem från skolan. Redan då tyckte jag mest om att vara för mig själv i tystnaden. Redan då var jag väl lite speciell. När jag tänker tillbaks så fanns nog en hel del mörker redan då, jag visste bara inte vad det var då. Om jag fick välja att leva om en del av mitt liv så skulle jag leva barndomen om och om igen. Allting verkade så lätt då.

Den största oron man kunde känna var att man måste vakna och ta sig till skolan eller att man inte hann se det där tv-programmet som var så viktigt. Ändå så fanns det en ångest där. Jag kan minnas hur det kändes när sommarlovet sakta höll på att ta slut. Hur man satt och nästan grät när man tittade på det sista avsnittet av "Vintergatan 5a", som var min absoluta favorit av alla sommarprogram. Varför kände jag så då? Jag tror att det har att göra med att jag fick så mycket kärlek hemifrån, både av min pappa och mamma men även av min farfar och farmor. Att lämna det "boet" kändes förstås inte lika tryggt, vilket innebar att jag fick ångest.

Det fanns tider i min barndom och i min skoltid där jag var ensam, ja t.o.m. utstött. Det var inte förrän jag började gå i terapi förra året som jag insåg att jag nog blev mobbad en hel del under dom första åren i lågstadiet. Jag var ett lätt offer eftersom jag var så tyst av mig och aldrig sa emot. Jag kan ännu minnas i detalj hur hemskt det kändes att lämnas utanför. Alla andra klättrade upp på stenen men jag tvingades vara kvar där nere medan dom andra hånade mig. Det kanske inte låter som den värsta typen av mobbning, men tydligen har den satt spår i mig eftersom jag minns det så väl över 20 år senare. Just då hade jag väl hoppats att jag varit en vuxen stark människa som vågat säga emot.

Att bli vuxen behöver inte betyda att man plötsligt blir självsäker och vågar säga emot. Har man en gång i livet genomgått ett trauma så kan det vara väldigt svårt att jobba bort. Jag har börjat inse att dom där åren har format mig väldigt mycket, på gott och ont. Det som jag hade där hemma var rena paradiset. Men när jag väl lämnade boet så rasade nästan allt. 

Det är precis så jag funkar ännu idag när jag försöker börja med ett nytt jobb eller en ny utbildning. Jag är väldigt bra på att starta upp nya saker i mitt liv, men ångesten tar över så fort det blir på riktigt. Kan det finnas en koppling? Jag jobbar hela tiden med mig själv så att jag någon dag ska kunna hitta svaret på den här gåtan. Eller iallafall hitta en lösning på hur jag ska ta mig över det där hindret som finns i vägen. Det har inte varit lätt. Det kommer inte bli lättare.

Men jag ska klara av det.

dmitry ratushny 64773

torsdag 8 februari 2018 - 14:19

Föräldrar med psykisk ohälsa - En vardagskamp, del 2.

"Oftast ser man dom som har det så svårt att ingenting i livet fungerar alls. Vi andra syns inte, antingen för att vi inte skriker tillräckligt högt och håller fasaden lagom högt eller för att vi har gett upp. Det där går i cykler, för min del."

Jag hör väl nästan till den första kategorin just nu. Eller kanske jag är för hård mot mig själv om jag påstår att jag inte får någonting alls i livet att fungera? Jag menar jag är ju pappa. Jag gör mat till min son och ser till att han mår bra. Jag bloggar dagligen numera och försöker göra något vettigt med bloggen, inte bara någon random dagboksblogg. Med det sagt vill jag att alla ni som dömer er själva därute ska tänka igenom hur det verkligen ligger till? Är du så värdelös som du känner dig, eller är det bara du själv som dömer dig alldeles för hårt?

 

"Jag är 34 år gammal och bor med sambo och två söner på 3 och 7 år gamla. Jobbar heltid sen 16 år tìllbaka.Jag lider av ständig ångest som ökar i styrka periodvis. Det kan gå veckor utan att jag mår dåligt sen bara kommer ångesten över mig och paralysera mig. Allt blir mörkt i sinnet och jag kämpar febrilt komma på ett sätt att ta mig ur skiten. Lika plötsligt som det kom kan det också försvinna. Detta skrämmer mig då jag inte vet vad det beror på. Här gått till en psykolog som misstänkte GAD. Det finns en sak som jag vet hjälper och det är LÖPNING. Långa tuffa pass några gånger i veckan är bästa medicinen enligt mig."

Du som skrev det här är min nya idol. Jobbat heltid i 16 år och kämpar med en svår ångest, det är otroligt starkt att verkligen klara av det. Jag drömmer om att någon vacker dag kunna säga att jag har jobbat ex antal år, och att jag fått det att fungera. Den här storyn bevisar ju att ingenting är omöjligt vilket åtminstone gav mig en eftertanke när jag läste det första gången. Att motion och träning är den bästa medicinen har jag läst och hört talas om många gånger, och det stämmer säkert. Själv har jag så svårt för att komma igång med någon typ av träning. Det ända jag gör och verkligen gillar är innebandy, men det är bara en gång i veckan och för att få tömt systemet på all skit skulle det antagligen behövas ett hårt löpningspass dagligen. Det ska jag försöka att börja på med när väl våren kommer.

 

För att summera det här inlägget så kan vi konstatera att psykisk ohälsa kan se ut på tusen olika sätt. Det vi alla har gemensamt är att vi tvingas jobba lite hårdare med oss själva än såkallade "normala" människor. Vi är heller inte mindre värda än dom, trots att vi ibland känner så.

Läs inlägget en eller flera gånger. Tänk igenom vad du har läst. Kommentera och diskutera om ämnet. Sprid inlägget så att alla som känner likadant får ta del av det här. Som avslutning vill jag citera den svenska musikern Uno Svenningsson, som i sin nya låt sjunger: "Det blir ljusare igen.."

Tillsammans är vi starka. Tack.

kiwihug 266154

tisdag 6 februari 2018 - 22:34

Föräldrar med psykisk ohälsa - En vardagskamp, del 1.

Många av oss lider i det tysta. Många av oss är rädda för att våra barn ska påverkas av våra problem. Vissa av oss vågar inte ens bli föräldrar pga det som vi alla har gemensamt; den psykiska ohälsan. Det är inte alltid så lätt att våga öppna upp och prata om sin psykiska hälsa eller ohälsa. Ännu värre blir det när man är förälder och samtidigt mår dåligt. Skammen över att ens barn kanske tar skada av ens mående är något som säkerligen alla av oss bär på dagligen. Men det är sällan vi får eller vågar prata om det helt öppet. Man ska inte behöva skämmas över den man är eller hur man mår, och man ska inte behöva välja bort ett liv med familj bara för att man är lite annorlunda.

Det är dags att bryta tystnaden nu. Därför ställde jag en fråga till föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Jag ville veta hur dom har det i sin vardag och hur dom gör för att ta sig igenom den varje dag. Jag vill tillsammans med andra likasinnade berätta för världen hur vi har det, så att dom som inte kan se hur vi är på insidan kanske får sig en tankeställare. Jag kommer därför att dela med mig av dom historier som jag fick av några fantastiska människor därute. Tillsammans kan vi kanske ändra klimatet kring den här frågan, och hjälpa varandra på köpet. 

 

"Jag vill bli förälder. Jag tror det är min mening med livet. Men jag är bland annat bipolär. Tänk om mina barn också får det? Jag är rädd att vara en dålig förälder pga av diagnoserna. Men tänk om de får mina diagnoser? Det känns som om jag gett dem det med flit då. Är det ens rätt av mig att skaffa barn? "

Som jag skrev tidigare så är det här tankar som vi alla någon gång tänkt. Men det är alltid rätt att skaffa barn om man känner att det är vad man vill och behöver i livet. Att ha en diagnos eller flera behöver inte vara något negativt för barnen. Det kan tvärtom bli något positivt i längden. Barnen lär sig att känna både dina känslor och sina egna i en tidig ålder. På så sätt blir dom medvetna om att det inte är någonting som är farligt med känslor, och att det är ok att må dåligt ibland. Så mitt råd är att lyssna på hjärtat och göra det som känns rätt, oavsett diagsnoser och psykiska besvär.

 

 "Jag har PTSD och depression/ångest, antagligen till följd av den. Tre barn. Dom har successivt vant sig vid att jag inte har uthålligheten som förut och att jag behöver 'stänga av' i bland. Å andra sidan har dom också sagt att dom tycker det är skönt att jag har saktat ner"

Det här citatet svarar i mångt och mycket på frågorna som fanns i det föregående citatet. Barnen vänjer sig vid din situation och blir samtidigt "experter" på känslor och hur man ska hantera personer med pyskiska besvär. Det är en ovärderlig kunskap att ha med sig in i vuxenlivet. Så länge man är öppen med hur man mår och berättar på ett sätt som barn förstår, så finns det inget som talar för att man skulle vara en sämre förälder bara för att man lider av psykisk ohälsa.


Och här slutar den första delen
av det här experimentet till blogginlägg. Hoppas ni tyckte om det så här långt, jag är åtminstone nöjd och kommer göra något liknande även framöver. Imorgon kommer den andra och sista delen av inlägget, håll till godo! 

drew hays 28855

tisdag 6 februari 2018 - 08:28

Det du ser är inte alltid sanningen

Jantelagen är ett begrepp som lever kvar här i österbotten. Det är alltid bättre att vara "mellanmjölk" än att sticka ut lite för mycket. I min blogg kommer jag ofta att ta upp saker kring psykisk ohälsa och acceptansen kring den. Jantelagen är en av delorsakerna till att antalet människor med psykisk ohälsa ökar hela tiden. Rädslan av att misslyckas blandat med känslan att man inte får lyckas för mycket kan lätt bli en obalans som är svår att behärska. Klimatet i dag är tuffare än det någonsin har varit, iallafall om man inte är mentalt stabil.

Att må psykiskt dåligt anses inte alltid som en giltig orsak till att inte kunna jobba, och absolut inte av alla. Det som inte syns på utsidan kan vara tusen gånger värre än att ha 40 grader feber, tänk på det. Hur länge ska det ta före ALLA arbetsgivare börjar acceptera psykisk ohälsa och hjälpa sina anställda på riktigt? Själv har jag alldeles för många gånger tvingats ljuga när ångesten tagit över mitt liv. Jag har haft magsjuka i en vecka och feber lika länge, när sanningen var att jag satt hemma helt uppgiven över livet. Det är svårt att våga öppna sig för någon som fnyser åt dom som mår dåligt.

Jag hoppas att vi tillsammans kan förändra klimatet, framförallt i arbetslivet, så att våra barn inte ska behöva uppleva samma sak. Det ska vara en självklarhet att öppet kunna ringa sin chef och berätta om sin situation, och därefter få chefens fulla stöd och hjälp. Det finns förstås arbetsgivare som är fantastiska när det gäller detta redan idag, men fortfarande finns det så mycket som kan bli bättre. Varje arbetsplats borde ha en egen psykolog eller terapeut som dom anställda får gå till när dom känner att dom behöver den hjälpen. Vi måste börja våga prata om psykisk ohälsa i vårt samhälle och få bort tröskeln att våga söka hjälp när det behövs.

Jag tänkte avsluta med ett meddelande åt all arbetsgivare därute. Döm aldrig en människa före du har tagit reda på hur hen mår. Att ha psykisk ohälsa eller att vara mentalt ostabil misstas ofta med att en person är lat eller inte vill jobba. Att få höra att man är lat när man i självaste verket mår otroligt dåligt inombords kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Så ta aldrig risken att förvärra en situation som du istället kan förbättra. Ta hand om er och era anställda.

onsdag 31 januari 2018 - 10:56

Att vara pappa och må dåligt

Att bli pappa är något som jag redan länge vetat att jag ville bli, därför kom det inte heller som någon chock för mig. Det har nu gått 2 år sen han kom, och det är även han som har "räddat" mig när det har varit som jobbigast i vardagen. Har man en riktig skitdag så är det svårt att må dåligt när man hör honom säga "paaappaaa" på ett helt otroligt gulligt sätt. Jag påstår inte att det har varit lätt alla dagar, men som tur har jag min underbara sambo som orkat för oss båda många gånger.

Jag har gått i terapi i snart ett år för mina problem med ångest osv. KBT är verkligen något jag rekommendar, den tvingar en att börja tänka på ett annat sätt om sina problem. Det är även skönt att få prata av sig med någon helt annan ibland, det skulle alla behöva göra. Jag förstår inte varför psykisk ohälsa fortfarande är sån tabu, när vi alla känner någon som mår eller mått dåligt någon gång i sitt liv. Att hålla inne med sina känslor kanske verkar manligt och tufft på utsidan, men insidan tar oerhört mycket stryk.

Jag har inte fått mycket annat att fungera i vardagen förutom att jag försöker vara den bästa pappan jag kan. När det kommer till att komma igång med jobb/studier osv, så har det hittills slutat på samma sätt varje gång. Ångesten och depressionen tar över och bygger upp en mur mellan mig och verkligheten som gör att jag inte vågar/kan ta steget helt ut. Jag väljer gång efter gång att "rädda" mig själv och avsluta det jag börjat för att inte krascha totalt, ofta redan före jag börjat.

10 år av misslyckande. Så kan man välja att se på mitt liv, men jag har börjat försöka tänka att det inte helt är något jag kunnat påverka. Om jag hade vetat då det jag vet nu hade jag kunnat hjälpa mig själv tidigare. Men jag jobbar varje dag med mig själv, och hoppas att en dag vinna över dom demoner som fortfarande finns inom mig. Iallafall vet jag idag mer om mig själv än vad jag gjorde för 10 år sedan. Målet är att dom kommande 10 åren kunna fungera bättre i vardagen, och hitta något att göra med mitt liv.

20160131 4

onsdag 31 januari 2018 - 09:28

Hej på er!

Jag heter Staffan (Går helst under alias Staffi) och blir 30 år i maj. Jag bor med min sambo och vår underbara son på 2 år i Kronoby, Österbotten. Jag har länge velat starta en blogg, men inte vetat vilken vinkel jag ska ha eller hur jag ska skriva. Men så plötsligt slog det mig, jag ska bli pappabloggare!

Jag har läst ett antal pappabloggar, men dom flesta är lite för "lyckliga" för min smak. Därför ska ni nu få ta del av en lite mörkare pappablogg. Den ska handla om hur det är att vara pappa till en tvååring och samtidigt tampas med en psykisk ohälsa 24/7. Jag kommer även att skriva om annat som jag tycker är viktigt att ta upp, tex olika problem och fel i samhället men även andra vardagliga saker jag känner för att skriva om.

Så välkomna att följa med på min resa genom livet!

IMG 20170621 2