måndag 23 april 2018 - 15:35

Psykisk ohälsa dödar - Kan jag bli tydligare?

När jag hörde om det tragiska dödsfallet så var det första jag gjorde, som så många andra, att söka fram dokumentären om Avicii som finns bland annat på SVT play. Den var rentav en aning obehagligt att se på så nära inpå hans död, för man kunde lätt ana åt vilket håll det barkade. Det jag inte kan förstå är hur ingen vän eller någon i familjen inte anade hur illa det var, när jag efter 10 minuter av dokumentären kunde konstatera att det inte skulle sluta bra? Det sjuka är ju att han faktiskt framhåller hur dåligt han mår, och kroppen säger ifrån gång efter gång men ändå känner han sig tvingad att fortsätta. Med facit på hand så känns det nästan som att dom som gjorde dokumentären hade en aning om vad som skulle hända.

 

Pengar har blivit mycket viktigare än en människas hälsa, tyvärr så är det den bistra sanningen. Om man är en högpresterande person med miljontals fans, så finns det varken tid eller acceptans för att vara utmattad och må dåligt. Det är inte bara fans runtom i världen som pockar på din uppmärksamhet. Det värsta sker nog under radarn. Managern som håller i allt som har med bokade spelningar till sålda plattor etc. är nog den som sätter högst press på sin adept. Som sagt, när stora pengar står på spel så tycks alla medel att tjäna mera på vara godkända. När en stjärna börjat svalna så hittar man en ny som man kan mjölka pengar ur ett tag. I detta fall slocknade stjärnan på en natt, men jag undrar hur ledsna dom som höll i pengarna egentligen är. Effekten av att en stor musikstjärna dör blir oftast att försäljningen och intäkterna ökar, sorgligt nog.

 

För att komma till någon poäng med detta inlägg så undrar jag hur vi ska uppfostra våra barn om all den stress och press som dom kommer tvingas hantera när dom blir unga vuxna? Jag tror att vi måste lära våra ungdomar att lyssna på sina kroppar och våga säga nej när man inte orkar. Det finns inget vackert i att kämpa för någon annan än dig själv, bara för att göra den lycklig. Det viktigaste är din egen hälsa, och det finns ingen annan än du som kan bedöma hur den är. När den vanliga vardagsstressen övergår till en sjuklig stress så riskerar man att sjunka ner i en psykisk ohälsa som är svår att ta sig upp ifrån. Det finns ingen som kommer tacka dig efteråt när du ligger ner och inte kan ta dig upp. Det är inte värt att plåga sig själv, och slita sönder sitt psyke för att någon annan ska bli nöjd.

 

Om det finns någon där ute som läser det här och känner igen sig så vill jag bara vädja till dig att våga säga stopp. Det finns ingen som helst skam i att medge att din kropp och din mentala hälsa inte orkar mera. Det är modigt och starkt att våga stå för att du mår dåligt. Ta tag i din situation före den hinner gå alldeles för långt. Att prestera och ligga på topp är underbart så länge som din kropp och själ hinner med. Men ta dig tiden att flera gånger om dagen ta små pauser och bara andas lugnt och varva ner. Din karriär rasar inte ihop bara för att du pausar, men du rasar garanterat om du inte pausar.

 

Jag vill inte läsa fler nyheter om unga fina människor som dör för tidigt på grund av sin psykiska ohälsa och på grund av samhället. Det är samhällets fel att fler och fler unga känner dessa känslor. Jag har tidigare bloggat om att jag tycker kraven på ungdomarna i skolan blir för höga alldeles för snabbt. Då syftar jag främst på studentskrivningar med mera. Det kan tyckas helt naturligt med studentskrivningar, men det är redan där som stressen och kraven börjar byggas upp. Det är liksom inkörsporten till vårt sjukt prestationsdrivna samhälle vi lever i idag. Man ska inte behöva sätta sitt eget liv och sitt eget mående åt sidan bara för att man råkar vara framgångsrik och ha mycket fans. Jag blir så oerhört ledsen när jag tänker på hur Aviciis karriär nu tog ett alldeles för abrupt slut. Jag blir så förbannad på alla runtom honom, som vägrade lyssna på vad han sade. Dollarsigns är det viktigaste i musikbranschen, om en och annan artist råkar dö på kuppen så finns det alltid en ny på ingång. Fyfan!

 

Nu måste alla sluta blunda för psykisk ohälsa. NU.

fredag 6 april 2018 - 06:30

5 saker du behöver höra när du mår dåligt

När du ligger i din säng och mår som absolut sämst så vill du kanske höra lite upplyftande saker av dina anhöriga. Det finns förstås också dagar när du absolut inte vill höra någonting alls. Du vill helst att alla ska lämna dig ifred, så att du får sova bort ångesten för att göra comeback till livet nästa dag igen. Men om det nu råkar vara en sådan dag just idag när du faktiskt vill höra bra saker, så tänkte jag göra en lista som kanske får dig på lite bättre humör.

 

1. Det är okej att du känner såhär nu, men det kommer att bli bättre.

Klassisk oneliner, men ändå så sann. När du är lägst nere och inte kan tänka på något annat än negativa tankar så kan en så pass enkel mening faktiskt göra att du börjar tänka i lite andra banor. Det är värt ett försök iallafall!

 

2. Du är aldrig ensam om att må dåligt, och det finns alltid dom som har det värre.

Klassiker igen, men ack så effektiv. Tänk dig att du har en sån där riktigt depressiv dag när allting känns värdelöst och ingenting verkar gå som du har menat. Tänk då tanken att det faktiskt kunde ha varit värre och plötsligt öppnar du ögonen för din egen problematik. Kanske det inte är så mörkt som du tänker?

 

3. Jag finns alltid här för dig.

Inget går väl upp emot att få höra att du har någon som verkligen bryr sig om dig, och som alltid kommer finnas där för dig. Det spelar ingen roll hur dåligt du mår eller hur mörkt du tycker allting är, det viktigaste är att du har någon vid din sida i alla lägen.

 

4. Även om du inte känner dig stark just nu så är du det ändå.

Det är lätt hänt att du glömmer bort alla bra saker om dig själv när du mår dåligt. Då kan det vara superbra att bli påmind om att du är stark och klarar av precis det du vill. Idag kanske du inte känner dig stark för fem öre, men glöm aldrig bort att det kommer en dag imorgon.

 

5. Att du inte orkar göra något just idag gör dig inte värdelös. Du är bäst ändå!

För att inte tala om skuldkänslorna du kanske får när du är som svagast och mår som sämst. Känner du dig värdelös när du inte kan förmå dig att komma upp ur sängen, utan bara vill sova bort all ångest och alla demoner? Du är inte värdelös. Det är okej att ha sådana dagar ibland och det betyder absolut inte att du är sämre än någon annan. Det betyder helt enkelt att din kropp säger ifrån och behöver mer vila, och det är upp till dig att lyssna på det och ta den tid du behöver för att orka gå upp och starta dagen. Vi är alla olika och det är fint.

 

Ta hand om dig!

mikayla mallek 219946

5 tips för ditt mående.

tisdag 3 april 2018 - 06:30

Att vara anhörig till personer med psykisk ohälsa

Jag har bloggat en hel del om hur det är att lida av psykisk ohälsa och en massa annat runtom det. En sak som jag fortfarande inte har tagit upp tillräckligt är hur våra anhöriga ser på det här med psykisk ohälsa. Hur upplever dom vardagen tillsammans med någon som mår dåligt största delen av tiden? Jag kan inte svara på det då jag för det mesta har intagit rollen som den drabbade i förhållandet. När man mår dåligt så ser man tyvärr inte alltid hur ens anhöriga mår, utan det händer lätt att man fokuserar enbart på sin egen hälsa. Jag är nyfiken på att veta hur det kan se ut från deras synvinkel. Har du någonsin funderat på hur dina anhöriga ser på din sjukdom? Då är det här inlägget skrivet för dig.

 

För att verkligen få veta hur det är att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa så frågade jag runt på facebook. Jag fick fin respons, och flera anhöriga var villiga att ställa upp på en kort "intervju" om hur deras situation ser ut. Alla historierna jag fick ta del av ser olika ut, men är ändå så lika varandra. Jag bestämde mig för att göra det här till en liten serie av intervjuer, och på så sätt skapa en bredare bild av vad det här med att vara anhörig innebär. Det är väldigt viktigt för mig att skriva om dom som är anhöriga, för det är oftast dom som drar den tyngsta lasten. Det är dom som alltid måste vara starka och kunna stå upp för dom sjuka när det blåser. Det är på grund av våra anhöriga som vi med psykisk ohälsa orkar kämpa vidare, utan er skulle det inte gå. Tack för att ni finns, ni är guld värda!

 

Att vara anhörig till någon som mår dåligt medför en stor risk att även den anhörige sakta men säkert "dras ner" i samma mående. Det måste vara extremt svårt att hitta en balans mellan att behöva vara den starkare och att även få känna sig svag och må dåligt ibland. För vi är ändå alla bara människor när det kommer till kritan, och vi bär alla på massor av känslor. Vi behöver även få utlopp för våra känslor, och det blir oftast knepigt för dom som är anhöriga antar jag. Det finns säkerligen en hel del skuldkänslor inblandade och den som är anhörig till någon som redan mår dåligt vill inte lasta hen med sina egna känslor. Därför stänger man väl antagligen inne mycket som borde få komma ut, och det slutar ju aldrig bra. Jag har förut skrivit om att terapi är något som alla med psykisk ohälsa behöver, men jag antar att den som är anhörig behöver det minst lika mycket. Om inte mer. Det måste va otroligt påfrestande att vara anhörig och tvingas leva med dessa tankar och skuldkänslor dagligen.

 

För en del kan vardagen bli ett enda stort drama. Det är en sak att vara anhörig till någon som mår dåligt och har depression t.ex. Men om du därtill lever med någon som har självskadebeteende eller är självmordsbenägen, blir vardagen ännu mer osäker. Känslan av att hela tiden vara på sin vakt och hålla ett öga öppet och aldrig kunna slappna av en enda sekund måste vara outhärdligt. Varje gång telefonen ringer måste vara som en scen ur en skräckfilm. Att aldrig kunna vara helt säker på vad som händer här näst måste ju äta upp en inifrån. Jag förstår inte hur någon människa orkar leva med en sån oro i bröstet 24/7. Om det är någon som läser detta och är i precis den situationen så vill jag bara säga att du är stark och jag är imponerad av dig. Kämpa vidare.

 

För att återgå till varför jag skrev det här inlägget till att börja med så har jag som sagt fått intervjua några anhöriga till personer med olika former av psykisk ohälsa. Jag kommer att publicera en intervju åt gången och se om det blir bra och om ni vill ha flera. Isåfall släpper jag dom med några dagar mellan, ibland kanske en intervju/dag. Vi får se helt enkelt. Jag kommer att kalla det här projektet för: "Anonyma anhöriga berättar" och hoppas att det kan ge en rättvis bild av hur det kan vara att leva tillsammans eller nära personer med psykisk ohälsa. Jag tycker det är på tiden att ni anhöriga får synas och höras nu!

 

Ta hand om er!

 

 

söndag 1 april 2018 - 07:00

5 saker med psykisk ohälsa som gör mitt liv jobbigt

1. Osäkerhet. Min psykiska ohälsa gör mig otroligt osäker på mig själv och på min kapacitet. Ibland känner jag att jag kan klara av det mesta, för att nästa dag känna att jag inte fixar någonting alls. Jag har även svårt för att ta till mig av alla fina kommentarer jag får av andra människor. Att någon tycker att jag har skrivit något bra är för mig helt obegripligt.

 

2. Rädslan av att misslyckas. Jag har på dom senaste 4-5 åren inte vågat göra mycket alls pga att jag är så rädd för att misslyckas. När jag väl gör ett försök på att komma framåt i livet så ställer jag alltid helt orimliga krav på mig själv. Det resulterar i att vid minsta fel jag gör så klandrar jag mig själv så pass hårt att jag oftast ger upp. Det är något jag verkligen behöver jobba på.

 

3.Tanken på vad andra tycker om mig. Alltid när jag går ensam på stan eller när jag är i en matvarubutik så tänker jag konstant på hur folk ser på mig. Jag har väldigt svårt för att koncentrera mig på det jag borde göra, när det enda jag kan tänka på är hur jag ser ut i deras ögon. Jag förstår ju själv att det här är en aning sjukt och att jag borde bry mig skit i vad dom tänker. Sanningen är väl att dom inte tänker någonting alls om mig, utan att det bara finns i mina egna tankar.

 

4. Mina dåliga dagar. När jag har mina dåliga dagar känner jag mig så jävla värdelös. Det enda jag mäktar med är att ta mig upp ur min säng, äta en bit mat och kanske leka lite med min son. Efter det är krafterna helt borta och jag vill bara gå och lägga mig ner igen och sova bort resten av den dagen. men som tur är så har jag ju min son och min sambo. Utan dom hade jag nog sovit bort 70 % av mitt liv.

 

5. Mitt humör. Jag blir verkligen en riktigt irriterande surgubbe när jag har mina dåliga dagar. Utan att jag tänker på det så slänger jag ur mig en massa dumma kommentarer till min sambo, tjafsar om småsaker och gör stämningen allmänt piss. Jag skulle verkligen önska att jag var inlåst i ett rum för mig själv när mitt humör är som värst, så att ingen i familjen skulle behöva ta del av den skiten. Jag menar aldrig något illa när jag har det humöret, men det blir alltid något onödigt och negativt som kommer ur min mun då. Jag ska jobba på det och bättra mig.

billd mig sjalv

My bad habits.

onsdag 28 mars 2018 - 06:30

5 tips för att orka lite bättre

Det finns dagar då jag känner att jag inte orkar med det vardagliga. Jag vill helst ligga under täcket hela dagen och bara sova bort ångesten och depressionen. När jag känner på det viset önskar jag att det fanns något jag kunde tänka på för att ta mig upp ändå. Jag antar att en del av er som läser min blogg kan känna igen sig det här. Jag har tänkt lite på vad jag tycker är viktigt att tänka på för att orka lite bättre med det vardagliga livet. När jag väl satt och funderade kring det här så ploppade det upp flera riktigt vettiga saker (enligt mig själv) som jag aldrig förut har tänkt när jag mått som sämst. För att inte glömma bort dessa tankar så tänker jag nu göra det till ett blogginlägg som jag kan läsa varje gång jag känner att jag inte orkar. Jag hoppas även det kan vara till hjälp för någon annan.

 

1. Ställ inte för hårda krav på dig själv. Ibland känner man bara att man inte orkar. Det är viktigt att själv acceptera att man känner på det viset, och inte kräva mycket av sig själv sådana dagar. Att ta sig upp ur sängen och äta en bit mat kan vara en bra början, sen är det bara att vänta och se åt vilket håll dagen tar dig. Ta det lugnt, ha tålamod och om det inte blir mer än så den dagen så är det helt okej. Det kommer en ny dag imorgon.

 

2. Belöna dig när du har gjort framsteg. Det behöver inte handla om något stort, alla framsteg räknas. Låt dig själv få känna att du har gjort ett framsteg och känn dig stolt över det. Ett tips är att alltid känna efter och bara göra saker som du känner att du orkar med. Vissa dagar kanske du orkar göra hur mycket som helst, för att nästa dag göra mycket mindre. Det viktigaste är att du inte känner dig dålig för att du inte orkar göra lika mycket alla dagar.

 

3. Vila när du känner att du helt enkelt inte orkar. Acceptera att ditt huvud och din kropp säger till dig att vila, och ge dig själv den tid du behöver för att återfå din energi. Du har kommit långt med dig själv om du själv kan bedöma när det är dags att ta en paus.

 

4. Gå ut och ta en lugn promenad med familjen. Se till att ta vara på det ögonblicket och verkligen njuta. Andas in och känn hur energinivån och måendet förbättras. Frisk luft är väldigt underskattat och kan göra underverk med både ditt mående och din energinivå. Sen är det ju alltid underbart att umgås med sin familj, och att göra det samtidigt som man får lite motion är en ren win-win situation.

 

5. Gör en enkel lista på vad du vill och behöver göra för att du ska må bättre. Skriv ner exakt vad just du behöver göra för att orka och må bättre. Börja med små och roliga saker som inte ger någon onödig stress eller ångest. När du väl har börjat må lite bättre och känner dig starkare, så kan du fylla på listan med lite jobbigare saker som t.ex. städa 10 minuter , diska 5 minuter o.s.v.  Var snäll mot dig själv!

 

Det här var ungefär det jag kom på när jag funderade över vad jag själv skulle behöva göra när orken tryter. Alla är vi olika som sagt, och alla behöver vi olika saker för att må bra. Vad gör ni när ni har en sån där dag när allt bara känns tungt och man inte orkar helt enkelt?  Om ni har fler bra tips på vad man kan göra eller tänka på så får ni gärna dela med er av dom i en kommentar här nere! :)

 

 

 

 

 

tisdag 27 mars 2018 - 06:30

Att leva i parförhållanden med psykisk ohälsa

Att leva i ett parförhållande kan ibland vara rätt så påfrestande och inte alls det lättaste som finns. Ett parförhållande där den ena eller i vissa fall båda parterna lider av psykisk ohälsa tar problematiken till en helt ny nivå. Hur ska man närma sig sin partner när hen har en dålig dag? Vad kan man säga för att hjälpa, eller ska man säga något över huvudtaget? I vissa förhållanden kan den ena partnerns illamående sakta men säkert leda till att även den andra börjar må dåligt. Jag har själv levt i ett förhållande i över 10 år, och har oftast axlat rollen av att vara den sjuka och instabila. Jag förstår inte hur någon orkar leva med en person som lider av psykisk ohälsa. Vardagen blir oftast oviss och du vet aldrig hur morgondagen ska bli eller hur din partner mår nästa dag. Därför ska jag försöka hitta några små svar på hur vardagen kan bli lite lättare.

 

Det här inlägget skriver jag dels för att själv lära mig att bli en bättre partner och dels för att kanske hjälpa andra som lever med samma problematik. Sanningen är att det går att leva lyckligt tillsammans även när psykisk ohälsa är en del av förhållandet. Jag tror att det viktigaste är kommunikation. Att kunna prata öppet om varandras mående och fråga enkla och raka frågor som: "Hur mår du idag?" "Har du en bra eller dålig dag idag" "Vill du prata om det eller ska vi prata om något helt annat?". Jag har såklart inte några rätta svar på hur man får sitt parförhållande att fungera helt perfekt, för det tror jag inte är möjligt. Om man kommer upp på en sådan nivå att dom bättre dagarna är flera än dom sämre så tycker jag att man ska vara rätt så nöjda. Om så inte är fallet så har man en del att jobba på, och det har vi väl alla om vi ska vara riktigt ärliga? Sålänge man inte är elaka mot varandra eller sårar varandra så är det okej att vara lite sura på varandra ibland, bara det går över. Det kan finnas en poäng i att tänka efter en extra gång innan man börjar tjafsa om vem som gjorde något litet fel här och vem som lämnade fram sin tallrik där. Det är inte värt att spilla sin energi på små skitsaker när man kan använda den till att ta hand om varandra istället. 

 

Om det dessutom finns barn inblandade så är det ju dom som ska få all din energi. Visst, det kan vara nyttigt för barn att se att ibland så blir mamma och pappa osams, men det slutar alltid med att dom försonas. Det finns ju inget fel med att visa känslor och att stå för det man tycker är rätt och fel. Vi är alla olika och än hur mycket man älskar sin partner så kan man ju inte förvänta sig att dra jämt med hen hela livet. Det här gäller alla parförhållande, varesig det finns psykisk ohälsa eller inte. Barnen är ju det som ger en hoppet om en lycklig och ljus framtid, och utan barn tror jag många av oss skulle ha slutat orka kämpa för länge sedan. Personligen så har det varit en avgörande orsak till att jag orkar kämpa. När vi fick vår son så kände jag för första gången i mitt liv att jag hade åstadkommit något som var helt fantastiskt. Att bli pappa var nog det bästa som har hänt mig, och jag har aldrig upplevt att min psykiska ohälsa skulle ha varit ett problem när det kommer till att vara förälder. När jag mår riktigt dåligt och demonerna tar över så försöker jag återfå den känslan jag hade den första tiden efter han föddes.

 

Ett annat bra tips att ta till när man känner att man mår dåligt och kanske riskerar att gå in i ett onödigt gräl med sin partner, som kan sluta i att man blir ovänner på obestämd tid. Gå bort från rummet en minut, andas djupt och tänk tillbaka. Vad är det för mening med att vi bråkar om småsaker när vi har en underbar unge som vi faktiskt har gjort tillsammans? Hur underbar är inte den tanken? Jag tror att många av oss gör felet att gå in i autopilot mode, och mala på om samma gamla saker varje dag. Vi gör precis samma saker, säger precis samma saker och till slut bråkar vi om samma sak som igår och i förrgår. Jag tror också att det är lätt hänt att ta allting förgivet i ett parförhållande. Att ha friska barn och en underbar partner är något som är en självklarhet för många av oss. Jag kan inte ens tänka mig hur tufft parförhållandet blir om man dessutom har barn som lider av svåra sjukdomar. Jag önska ingen att hamna i den sitsen, och känner en enorm empati för som som tvingas genomgå något sånt. Respekt åt er!

 

Tyvärr finns det allt för många parförhållanden som har tagit slut just på grund av psykisk ohälsa. Det är olika från fall till fall, och jag förstår att ibland finns det ingen annan utväg än att gå skilda vägar. Överlag kan jag ändå tycka att för många inte kämpar tillräckligt för att få förhållandet att fungera. Om man inte hittar någon lösning på problemen själv så finns professionell hjälp att få. Parterapi har troligen räddat ganska många parförhållande som har gått in i en kris till följd av psykisk ohälsa. Att ventilera och förklara sina tankar och känslor framför en helt främmande person tillsammans med sin partner kan i vissa fall öppna alla knutar och ge förhållandet ett helt nytt liv. När man väl har lärt sig hur ens partner tänker och känner i olika situationer så är man redan en bra bit på rätt väg. Ärlighet och kommunikation är nog två av dom viktigaste nycklarna till att få en fungerande relation där den ena eller båda parter lider av en psykisk ohälsa av något slag.

 

För att sammanfatta inlägget så ska jag skriva ner dom viktigaste sakerna man bör tänka på i ett parförhållande där psykisk ohälsa är inblandat:

1. Kommunikation är A och O för att det ska fungera i ett parförhållande, och när det även finns psykisk ohälsa med i bilden blir det här extremt viktigt. Våga säga precis som du känner och hur du mår. Om man inte kan prata med den som står en allra närmast om sina känslor och sitt mående så är det dags att börja jobba.

 

2. Förståelse och acceptans. När man lever länge tillsammans med någon som lider av psykisk ohälsa så lär man sig att känna efter hur läget är. Ibland behöver man inte ens fråga hur läget är före man inser att det är dåligt eller bra. Men det lönar sig ändå alltid att fråga. Om din partner har en dålig dag så ska du acceptera det och fråga om det finns något du kan göra för att få hen att må bättre. Om svaret på den frågan är: "nej, jag vill vara för mig själv", så är det bara att acceptera det med. Det blir aldrig bättre av att börja ifrågasätta varför hen är på dåligt humör eller varför hen inte vill umgås med dig just då. Gilla läget och ge det den tid det behöver.

 

3. Ta hand om din partner och visa omtanke och kärlek. Det finns många sätt att göra det här på. Ibland kanske din partner vill att du "bara ska finnas till" och hålla om henne/honom.  Om din partner vill vara för sig själv en stund kan du passa på att göra mat till henne/honom, tvätta lite kläder och göra det fint i huset. Jag vågar nästan lova att det inte blir sämre av det åtminstone. Påminn din partner om att hen är stark och kan göra precis vad hen vill. Det skadar heller inte att slänga ut några komplimanger om hur vacker hen är. Även om man inte själv känner att man är vacker när man mår dåligt, så känns det säkerligen skönt att veta att ens partner alltid tycker det oavsett hur du mår.

 

Fortsätt kämpa och ta hand om varandra!

alex iby 371384 unsplash

Att leva i ett parförhållande är inte alltid lätt.

 

 

onsdag 14 mars 2018 - 10:48

Vardagen med psykisk ohälsa

Att leva med psykisk ohälsa är omväxlande, lite spännande och ibland ett rent helvete. Vissa dagar är det en vinst om man orkar tömma och kanske fylla på diskmaskinen. Dom dagarna man har den låga energin känner man sig ganska liten och värdelös. Men som tur är så finns det riktigt bra dagar där emellan. Ungefär så ser min vardag ut.

 

Dom senaste veckorna har jag haft en lite sämre period, och har inte orkat med mycket annat än att blogga och leka med sonen. Efter intervjun med Svenska Yle kände jag en energiboozt i ungefär två dagar, sen sa det stopp. Jag antar att stressen och förväntningarna kring det åt upp all min energi. Men idag är första dagen som jag känner att jag är påväg tillbaks, och jag hoppas det håller i sig lite längre den här gången.

 

När jag har mina bättre perioder så kan det komma dagar när jag känner att precis allt är möjligt. Risken med det är att jag inte hittar den balansen som jag borde ha för att inte sväva iväg allt för högt just då. Jag försöker hur som helst få mycket gjort när jag väl känner mig så stark att jag orkar med allt. För det svänger väldigt fort när det går neråt igen, så jag tar ut det mesta av den energin då jag äntligen får den. Baksidan av det är förstås att jag följande vecka kanske bara ligger ner. Men det är något jag har börjat acceptera mer och mer.

 

Nästa prövning kommer redan imorgon då jag har en ny intervju. Jag håller visst på bli populär, hehe. Den här gången var det en lokal tidning som kontaktade mig och frågade om jag kunde ställa upp på en intervju om mitt bloggande. Eftersom mitt mål är att utsätta mig för en stor ångestladdad situation varje vecka så passade ju det perfekt. Så jag tackade såklart ja, för har jag en gång startat det här så får jag hålla i det. Har även en tredje intervju inbokad i april, så kul och spännande!

 

Jag känner att det är bra för mig att det sker saker i mitt liv. Jag får sakta vänja mig vid nya utmaningar, som jag dessutom gillar att göra. Jag får prata om ett viktigt ämne och lär mig samtidigt mer om mig själv och mina problem. Jag hoppas att mitt bloggande fortsätter ge mig möjligheter som dom jag redan fått. Jag hade aldrig ens vågat fantisera om att någon skulle vara intresserade av att intervjua mig, och det känns fortfarande lite konstigt och overkligt. Jag har svårt för att förstå och ta in alla fantastiska kommentarer som jag har fått. Det jag kan säga är att jag är väldigt tacksam! Så tack till alla er som läser och bryr er.

ylebild 2

Jag tar en dag i taget.

måndag 12 mars 2018 - 15:50

När FPA sätter käppar i våra hjul

Vem har rätten att bedöma hur sjuk du är? Vem har rätten att bestämma vad du klarar av att göra eller ej? FPA och TE-byrån tror sig åtminstone kunna bedöma en främmande människas hälsa utan att ens ha träffat personen i fråga. Man kan tycka att ett utlåtande från en specialiserad läkare plus ett sjukintyg borde räcka för att bli trodd. Tyvärr är inte fallet så, åtminstone inte för alla.

 

Jag har själv alldeles för många dåliga erfarenheter när det kommer till rätten att få vissa stöd beviljade. Det är alltid ett helvetiskt krigande med diverse intyg och bilagor hit och dit, och om man har tur slutar det med att man får det stödet man har rätt att få. Men det är inte alla gånger som man beviljas stöd, även om man har alla papper och bevis som krävs. Ibland lyckas dom hitta nästan obefintliga kryphål som ger dom rätten att ge avslag på ansökningar.

 

Ska man behöva kämpa för att överleva ekonomiskt då man redan mår dåligt? Det gör inte måendet precis bättre av att gå runt och grubbla över när beslutet kommer, och hur man ska klara av nästa vecka. Ett beslut som för FPA inte spelar någon stor roll, men som för den som är sjuk är helt avgörande för hur ens närmaste framtid kommer att se ut. Hur kan det få gå till på det viset att det tydligen inte ses som en riktig sjukdom att lida av psykisk ohälsa? Hur kan det ens vara lagligt att säga åt en främmande person att hen inte är "tillräckligt sjuk" och att hen nog "klarar av att jobba"? Det om nåt är ren och skär diskriminering.

 

Jag läste ett blogginlägg idag som handlade om det här. Det var en kvinna som skrev om att hon hade fått ett avslag från FPA. Hon blev förstås förbannad och förtvivlad, och vardagen blev förstås inte lättare av beslutet. Det tär på krafterna att få sådana beslut, och man blir kränkt och känner sig nedtrampad. Jag undrar om man alls vet vad psykisk ohälsa är vid FPA och TE-byrån.

 

Jag själv sitter i detta nu och inväntar ett likadant beslut från FPA. I Januari var det tänkt att jag skulle ha prövat på att jobba i rehabiliterande syfte. Jag skulle ha jobbat 2 dagar i veckan 4 timmar om dagen. Men min ångest blev så kraftig och jag sjönk ner i min depression igen, så jag kunde aldrig påbörja jobbet. När jag förklarade detta åt TE-byrån på deras utredning om varför jag inte började jobba, så fick jag utlåtandet: "Han har vägrat att delta i arbete i rehabiliterande syfte". 3 månaders karens från FPA på det och ett evigt kämpande om att få den rätte läkaren att sjukskriva mig följde efter det. Jag har nu gått helt utan utan inkomster sedan 8 Januari och nu väntar jag som sagt på beslutet om sjukdagpenning. Den ovissheten är inte lätt att leva med.

 

Är det meningen att vi med psykisk ohälsa ska gå hemma och förväntas börja må bättre men samtidigt få 0 € i stöd? Tydligen. Om man inte anses arbetsoförmögen så tvingas man anmäla sig som arbetslös arbetssökande istället. Med den nya underbara sysselsättningslagen innebär det att du ska vara villig att ta emot heltidsjobb OCH söka flera jobb i veckan för att beviljas arbetslöshets- eller arbetsmarknadsstöd. Det här ska man alltså göra medan man är sjukskriven av en läkare och mår skit. Låter det vettigt?

andrew neel 137513 unsplash

Psykisk ohälsa måste tas på alvar.

lördag 10 mars 2018 - 20:54

Hur man bemöter personer med psykisk ohälsa

I det förra inlägget fick ni lära er vad ni inte ska säga åt en person med psykisk ohälsa. Men vad kan man säga eller göra då för att hjälpa, eller åtminstone stötta den som mår dåligt? Det är inte alltid så lätt att veta vad man ska säga eller göra, och oftast låter man bli i tron om att förvärra läget. Men så länge man håller sig ifrån dom kommentarer jag delade igår så kommer man långt.

 

Om du är en av dom som inte vet vad du ska säga eller göra så är det aldrig fel att fråga på vilket sätt du kan hjälpa. Ofta så räcker det med att du bara finns där helt enkelt. Du kan även hjälpa genom att göra hemmasysslor och avlasta den som mår dåligt från allt sånt som kan göra måendet ännu sämre. Bjud på en bit god mat, föreslå att ni ser på en bra film t.ex.

 

Det gäller att pröva sig fram lite försiktigt och ta reda på vad som passar just din situation. Och kanske det viktigaste av allt: ha tålamod och kom med enbart positiva och snälla kommentarer. Som jag redan poängterade i det förra inlägget så finns det ingen som mår bra av elaka påhopp och dumma fördomar.

 

Jag tänkte avsluta med att ge er några konkreta tips på saker man kan fråga av personer som mår dåligt:

 - Hur mår du idag?

- Är det något som du vill prata om? Jag finns här för dig.

- Finns det något jag kan göra för att hjälpa dig?

- Vill du ha något att äta? Jag fixar gärna mat till dig.

- Om du vill vara för dig själv så är det ok, säg bara till.

 

Hjälp till att sprida dom här inläggen så att fler människor förhoppningsvis ändrar sina åsikter om psykisk ohälsa. Jag vill få ett slut på alla fördomar och hoppas att onödiga och kränkande kommentarer minskar efter det här. För att det ska lyckas behöver så många som möjligt av er som läser min blogg dela inläggen vidare.

Tillsammans är vi starka.

fredag 9 mars 2018 - 16:15

30 fördomar om psykisk ohälsa - Säg aldrig det här till en person som mår dåligt

Det är få ämnen som väcker så mycket fördomar som psykisk ohälsa. Hur många gånger har man inte fått höra att man ska "rycka upp sig" och "sluta tycka synd om sig själv"? Jag tycker det är både fult och väldigt onödigt att ha sådana fördomar, när det finns information om psykisk ohälsa lättåtkomligt t.ex. på nätet. Det här inlägget riktar sig åt alla er som någon gång har sagt något i stil med det jag skrev, och till er som har en helt fel bild om ämnet. Vi har fått höra tillräckligt och nu får det räcka.

 

Jag bad personer med psykisk ohälsa av olika slag att dela med sig av fördomar och elaka kommentarer som dom har fått ta emot. Jag fick en hel drös med olika klumpiga och idiotiska kommentarer som oskyldiga människor har tvingats höra. Nu tänker jag dela dom här så att ni som läser det här aldrig kommenterar en människas hälsa på det sättet igen, och förhoppningsvis lär er en sak eller två.

 

"Det jag fått hört mest är att det inte ser ut som jag är sjuk. Och att det är bara att rycka upp sig."

 

"Personer med psykisk ohälsa tänker bara på sig själva!"

 

”Sluta tyck synd om dig själv”

 

"Du är ju inte psykiskt sjuk, du är inte galen!"

 

"När jag fick min psykos första gången lät det: Kommer du döda någon nu?"

 

"Är du ledsen? Gör något kul!"

 

ADD? Alltid skall det skyllas på något."

 

"Du? Trött? Du har ju bara legat i sängen idag. Hur kan du vara trött?"

 

"Skulle aldrig vilja bli som du, som bara går hemma hela tiden."

 

"Utbränd? Men du vet att man mår sämre av att gå hemma. Bättre är det på jobbet."

 

"Latare människa får man leta efter."

 

"Vad är det? Är det jobbigt att hjälpa till efter en dag i sängen?"

 

"Jag orkar inte höra på dig och dina problem"

 

"Otroligt att din pojkvän orkar med dig."

 

"Skulle aldrig ta antidepressiva, man blir ju helt vrängd"

 

"Vi mår alla lite dåligt ibland, ta en promenad så ska du se att det känns bättre."

 

"Tänk på dina barn, det är inte bra att ta så många mediciner."

"Ångest?! Vad har du ångest För? Du som har det så bra!"

 

"Men nej, du är ju så glad jämt! Du har nog inga diagnoser!"

 

"Bara du kommer ut på praktik eller nåt "lätt" jobb så kommer din depression försvinna!"

 

"Det sitter bara i ditt huvud" eller "det är vad du gör det till".
Även på jobbet får jag höra "män har inga känslor"

 

"Men kan du inte sluta upp bara då och inte må dåligt?"

 

"Det är inte hur man har det utan hur man tar det!"

 

"Vi har nog alla en släng av Asperger...Eller Adhd eller social fobi eller depression eller"

 

"Du är ung, du har "inga riktiga problem"/du orkar, men du har ju pojkvän, du är bara lat."

 

”Du ska veta hur jobbigt det är att ha ett jobb, hur trött man blir” - när man berättar att man är sjukskriven..

 

"Du har det så bra nu när du är sjuk skriven."

 

”Du måste bara lägga manken till.”

 

”Sluta känna efter så mycket.”

 

"Du är inte sjuk, du är lat och bortskämd."

 

Tack till alla ni som delade med er av det här! Jag hoppas verkligen att alla inser att man inte kan ta såhär lätt på psykisk ohälsa. Att vara psykiskt sjuk är precis lika allvarligt som att bryta benen, om inte värre. Det som inte syns på utsidan kan i själva verket vara något såpass allvarligt som i värsta fall kan leda till döden. Ett benbrott överlever man. Tänk på det nästa gång du tänker eller säger en elak kommentar åt en människa som är "lat" i dina ögon. Vi är alla olika och förtjänar att bli behandlade med lika stor respekt oavsett om vi har jobb eller inte. Det som du tycker bara är en kommentar kan trycka ner den personen som tvingas höra den ännu mer än hen redan va före. Så var snälla mot varann och tänk efter!