Visa inlägg taggade med 'ångest'

måndag 19 februari 2018 - 11:59

3 saker som dämpar min ångest

Måndag och en helt ny vecka. Det finns säkert många som går runt med en jobbig ångest idag. Vart tog helgen vägen egentligen? Hur ska jag överleva ända fram till Fredagen? Dom vanligaste kommentarerna man får när man klagar över sin ångest är: "Det är bara att bita ihop" och "Känn inte efter så mycket". Men det är ju inte riktigt så det funkar med ångest. Så därför tänkte jag tipsa om vad jag brukar ta till när ångesten och demonerna tar över.

1. Musik

Som jag berättade i ett tidigare blogginlägg så är jag kanske bäst i Österbotten på Carpool Karaoke. Skämtosido. När jag sätter mig ensam i bilen åker alltid volymen upp på max och jag "rensar" mitt system genom att sjunga högljutt med i varje låt. Det låter förjävligt men jag kan lova er att det känns skönt efteråt. Det fungerar lika bra med hörlurarna från din telefon, se bara till att du sjunger med och släpper loss. Prova det, du kommer inte att bli besviken!

2. Bloggandet

Det är oftast så att jag skriver bättre desto kraftigare ångest jag har. Jag har ingen direkt förklaring på varför, men jag tror att det är ett sätt att "stänga av" och bara fokusera på att texten ska komma ut ur min hjärna. Jag har alltid känt att jag har ett behov av att få uttrycka mig i text, men det är inte förrän nu när jag har börjat blogga som jag insett hur pass viktigt det är för mig. Efter varje blogginlägg som jag har skrivit känns det som att jag har tömt huvudet på all inre stress, om bara för en liten stund. Den lilla stund av lugn som infinner sig efteråt är något som man lätt blir beroende av. Därför kommer jag fortsätta skriva för det är något som faktiskt gör mig till en gladare människa.

3. Min son

Sist men det absolut viktgaste, min son. Han är den som gör det värt allt slit och att ta sig upp på mornarna. Det är för honom jag aldrig slutar kämpa emot mina demoner. Jag har skrivit om det förut men det tåls att sägas igen, han är den bästa medicinen mot ångest som finns! Det går bara inte att känna sig deprimerad när han ser på en och ler med det finaste leendet som finns. Mitt råd till alla er som mår dåligt och funderar på att bli föräldrar; Just do it! Det kommer alla gånger att ge så mycket mera än vad det tar.

danielle macinnes 49772

måndag 12 februari 2018 - 08:00

Den värsta panikattacken i mitt liv

Larmet på min telefon väckte mig. Jag hade knappt sovit alls på hela natten. Det fanns alldeles för mycket tankar som rusade igenom mitt huvud. Det var en mörk och kall Januarimorgon 2008 och min väska var packad. Vi satte oss i bilen och det var nog den mest ångestfyllda och tysta resa jag och min far har gjort. Jag satt och gjorde mitt bästa för att hålla tillbaks tårarna. Jag fick inte bryta ihop nu. Jag måste spela stark för det här var något man absolut måste klara av som en ung man i Finland. Jag ville inget hellre än att bryta ihop och be min pappa att vända om igen. Men nu fanns det ingen återvändo. Jag skulle hoppa på bussen ner till Dragsvik där jag skulle göra min värnplikt.

Ångesten blev starkare för varje kilometer vi åkte med bussen. Tankarna rusade och jag kände mig yr och illamående. Alla andra skrattade och skämtade med varandra men jag satt bara tyst för mig själv. Det var en lång resa på säkert 5-6 timmar men jag minns inte mycket annat än att jag mådde förjävligt. När vi väl närmade oss på allvar gick den psykiska ångesten över till att bli fysisk. jag var nära på att få panik och skakade. Hjärtklappningarna kom allt oftare och kraftigare. Till slut blev det för mycket och jag rusade in på toaletten på bussen och spydde. Där och då trodde jag att jag hade ätit något dåligt eller att jag var åksjuk. Jag förstod inte då vad ångest kunde göra med en.

Bussen körde in på en instängslad gård som mest liknade ett fängelse. Vi var framme nu. Faktum är att det var precis så jag kände det. Jag hade kommit till ett ställe där jag inte kunde ta mig ut. Jag fick panik redan då men döljde det så bra jag kunde. Sedan följde en rad med långa procedurer innan vi fick "checka in" på vad jag skulle kalla helvetet på jorden. Efter att ha tvingats bära på en massa utrustning som vägde säkert 70 kilo, och sen fått in skiten i mitt skåp så väntade kvällsrutinerna. Vi fick hela 3 minuter på oss att göra allt vi behövde göra på toaletten före sängdags. Den dagen och kvällen var absolut en av dom värsta i mitt liv. Om inte den värsta.

För att inte tala om natten som följde. Lamporna släcktes och nästan alla somnade. Förutom jag som låg och hade en så kraftig ångestattack som jag aldrig förut hade upplevt. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Jag var helt övertygad om att jag aldrig mera skulle komma därifrån. Jag tog fram min mobiltelefon och började skicka sms till min flickvän och min pappa. "hur ska jag ta mig härifrån!?". "Jag måste komma härifrån, jag klarar inte av det här". Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den natten, varken före eller efter. Ingen människa ska behöva gå igenom något sånt för något så onödigt som en värnplikt.

Natten blev till morgon och ångesten bara ökade inombords. Jag visste ändå att jag på något sätt måste dölja den. Iallafall tills det att jag hittade någon jag kunde tala med. Vi marscherade till morgonmålet, som skulle intas på 5 minuter. När jag satt där och försökte få i mig den förfärliga gröten så hörde jag en låt spelas på radion. Det var en låt som just då spelade en stor roll för mig och min flickvän. Då brast det i mitt hjärta. Där och då tog jag beslutet att nu måste jag hitta någon som jag kan förlita mig till.

Efter morgonmålet hade vi någon typ av givakt där undersergeanterna skulle förklara något åt oss. När dom väl hade pratat klart så gjorde jag det. Jag klev fram till en av dom. Han såg ut att vara den snällaste av dom, och det visade sig vara en korrekt bedömning. Han tog mig med sig och hjälpte mig att ta mig bort från dragsvik. Om jag visste vad den här människan hette så skulle jag vilja tacka honom personligen. Den lättnaden som uppstod efter att jag fick beskedet om att jag skulle åka därifrån är helt obeskrivlig. All ångest släppte och jag kunde äntligen andas igen. Jag kunde känna att jag levde.

Efter den här hemska upplevelsen gjorde jag civiltjänstgöring vid Optima i Jakobstad i ett år. Det var ett år som jag minns med glädje. Om jag bara hade vetat att det fanns en sån möjlighet redan länge före det blev aktuellt med värnplikt så hade jag aldrig behövt uppleva det. Jag kommer att förklara för min son att det inte finns något som säger att man skulle behöva göra värnplikten. Jag hoppas att han väljer civiltjänstgöring redan vid uppbådet.

Ingen ska behöva må så dåligt för något så patetiskt som värnplikten.

mitchel lensink 220106