Visa inlägg taggade med 'ensam'

fredag 16 februari 2018 - 09:00

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 2.

"Redan när jag var liten mobbades jag för flera saker, framförallt för att jag var extremt smal. Både min mamma och en del släktingar påpekade ofta att jag måste äta mer eftersom jag var så smal. I skolan från lågstadiet till högstadiet var jag dessutom mobbad av flera jämnåriga för att jag var klen, blyg, finnig, hade ticks, var plugghäst, med mera.

I vuxen ålder har mobbningen fortsatt på de flesta arbetsplatserna pga mina erfarenheter, som gjorde att jag såg på livet och samhället på ett helt annat sätt än andra. Detta som följd av mobbningen och min femåriga högskoleutbildning inom beteendevetenskap (som jag aldrig fick jobb inom pga min ohälsa).

Dessutom var jag tvungen att försöka jobba bort min extrema blyghet i gymnasiet, så att jag skulle ha någon chans att få ett jobb som vuxen. Det medförde att jag fick tvinga mig själv att alltid säga exakt vad jag tänkte, vilket sällan var positiva saker pga mitt mående. Därför började jag hamna i fler och fler aggressiva argumentationer, vilka bara skapade en frustration när ingen förstod och höll med mig i mina tankar om hur människan och världen fungerar och borde fungera.

Frustrationerna steg och steg och jag fick fler och fler utbrott mot de flesta jag träffade, vilket resulterade i att folk omkring mig antingen försvann eller att jag tog avstånd från dom. Jag ansågs sjuk i huvudet och blev mobbad/utstött på alla arbetsplatserna, blev uppsagd från alla jobb och idag är jag pga detta samt även kronisk fysisk ohälsa ensamstående sjukpensionär som kämpar mot mina planer på att sätta en pistol mot huvudet och få slut på det livslånga lidandet."

dorin vancea 83926

torsdag 15 februari 2018 - 18:14

Ett mobbningsoffers berättelse, Del 1.

"Jag var också ”mobbad” ,eller vad man nu ska kalla det, i lågstadiet. I varje fall har det satt sina spår i mig och jag lever med sviterna ännu i dag. Mest var jag väl utanför, jag fick inte vara med på rasterna, klasskompisarna sprang iväg och gömde sig för mig, blev alltid sist vald på gymnastik lektionerna osv.. Det var varken verbal eller fysisk mobbning. Utfrysning kan man väl kalla det. Allt detta har gjort att jag än i dag, över 20 år senare, kämpar med både min självkänsla och mitt självförtroende. Jag har svårt att tro på mig själv, att tro att jag ska klara av någonting alls, jag tänker att jag är ful och helt enkelt helt fel och värdelös.

Länge trodde jag att alla mina vänner och kollegor pratade skit om mig så fort de fick chansen. Det här har dock blivit bättre de senaste åren. Jag går ofta omkring och tror att folk tänker tankar om mig som jag egentligen, om jag riktigt tänker efter, inser att bara är mina egna sjuka fantasier. Mobbning kan vara det absolut värsta jag vet och det gör mig jävligt förbannad när man hör om att någon blivit/blir mobbad. Om jag får barn någon dag och jag får reda på att dom blir mobbade så vet jag inte vad jag tar mig till. Jag vet ju precis vilka spår mobbningen/utanförskapet lämnar.

Jag kan också tillägga att jag har gått i terapi med anledning av min dåliga självkänsla/mitt dåliga självförtroende. Där klarade jag inte ens av att berätta om mina erfarenheter från lågstadietiden för på något vis skäms jag också för det ännu i dag. Jag berättade heller aldrig något, varken då eller nu, för min familj. Helt sjukt för det var ju inte mig det var fel på egentligen."

 

Tack för att ni vågar berätta! Det här var bara en av många stories som finns därute. Imorgon kommer jag att publicera en helt ny berättelse. Jag hoppas att alla dessa berättelser kommer att öppna ögonen på dom som har mobbat eller mobbar någon just nu. Det är dags att få ett slut på det nu.

Och som alltid; ta hand om varandra.

chuttersnap 2

torsdag 15 februari 2018 - 09:20

Det är dags att berätta nu

Det är väldigt sällan ett mobbningsoffer vågar berätta för någon vad hen har gått eller går igenom. Man vågar oftast heller inte berätta för dom som står en allra närmast, dvs föräldrar eller annan familj om det gäller vuxenmobbning. Av någon anledning infinner sig en känsla av att det är ens egna fel att det händer. En känsla av skam och tro på att man själv är den som har gjort något fel.

Det tog mig nästan 20 år innan jag började prata om mina minnen. Jag berättade det först för min sambo och sedan åt mina föräldrar. Ingen annan visste om min hemlighet förutom dom. Jag hade väl inte egentligen trott att jag skulle berätta det för någon anna heller. Men så en dag förra veckan bestämde jag mig. Nu när jag äntligen har en blogg med lite synlighet så kändes det som att det fanns en viktig mening med att berätta det för er.

Hur kan jag då ta det här till nästa steg, tänkte jag? Så kom jag på en liten briljant ide om att fråga andra mobbningsoffer om dom ville dela med sig av sina historier. Tanken var att berätta vidare dom här på bloggen och ge dom samma känsla av frihet, men helt anonymt förstås. Och vilka berättelser jag har fått ta del av, tack alla som har delat med er!

Jag kommer att dela deras hela texter i ett inlägg per berättelse. Jag har enbart granskat och redigerat småfel, annars är dom helt autentiska. Jag är helt säker på att dessa texter kommer att beröra er, alla på olika sätt.

Det första inlägget i serien publiceras idag och det andra inlägget kommer imorgon.

Tills dess, ta hand om varann!

francesco gallarotti 2498

onsdag 14 februari 2018 - 16:11

Alla hjärtans dag?

Det här är dagen när alla sociala medier fullkomligt exploderar av vänskap och hjärtan. Men hur äkta är "kärleken" som plötsligt uppstår? Jag har absolut inget emot kärlek och vänskap, men det känns som att den här dagen handlar mera om hur många likes man kan få.

Borde inte varje dag vara vänskapens och kärlekens dag? Alla hjärtans dag är ungefär lika motiverad som kvinnodagen. För mig är alla dagar i veckan både vändag och kvinnodag. Alla hjärtans dag eller valentines day är ett massivt kommersiellt jippo som skapats för att tjäna pengar på folk som köper blommor och presenter etc.

Jag tänker alltid extra mycket på dom som är ensamma och utstötta ur samhället just idag. Hur känns det för dom när alla sociala medier dränks av överdrivet kära och vänliga människor? Människor som vill få det att se ut som att det inte finns någon ondska i världen. Människor som blundar för verkligheten bara för att det är alla hjärtans dag.

Så istället för att fira alla hjärtans dag så väljer jag att tänka på alla dom ensamma.

cristian newman 67308

Ensam på vändagen?