Visa inlägg taggade med 'familj'

lördag 17 februari 2018 - 21:40

Min faffa och jag

Det är 20 år sedan han lämnade mig. Jag minns varje minut av den där kvällen i Januari 1998. Jag minns hur telefonen ringde och hur pappas ansiktsuttryck förändrades när han hörde vad farmor hade för nyheter. Vi lämnade allt och åkte till farmor&farfar. Men det var redan för sent. Min bästa vän och största idol fanns inte mera. För ett ögonblick föll min värld ihop och jag kände en riktig sorg för den första gången i mitt liv.

Jag umgicks med min faffa nästan dagligen. Vi hade ett väldigt speciellt band mellan oss, och det var fint. Vi upptäckte skogen och naturen tillsammans på alla våra utflykter. Han lärde mig allt om hur viktigt det är att respektera naturen och hur fantastisk den är. Skogen blev vårt gemensamma rum på något vis, när vi satt på varsin stubb och bara njöt av tystnaden.

När vi inte höll till i skogen så tittade vi på tv-serien "Bonanza" medan vi väntade på plättarna som fammo gjorde åt oss. Världens godaste plättar! Vi kunde även titta på videor från när faffa besökte krigsfronten i Ryssland. Han kunde berätta historier från kriget i timmar. Jag var för liten för att förstå men jag tror att det var hans terapi när han fick berätta sina minnen. Nu idag förstår jag vilken insats han och alla andra gjorde vid krigsfronten. Det fanns säkerligen massor med traumatiska minnen som tyngde honom, men han visa aldrig det utåt. Han var en riktig hjälte min faffa.

Jag minns när jag alltid stod i fönstret och kikade när farfar skulle komma förbi cyklande. Jag visste exakt vilken dag och vilket klockslag han brukade cykla till bybutiken för att handla. Jag rusade ut och cyklade efter varje gång. Sen satte jag mig där i butiken medan han handlade. Jag väntade på den magiska frågan som alltid kom; "vad vill du ha för godis?". Det var fina tider.

Jag kommer nog aldrig att möta en person så genomgod som min faffa igen. Jag har aldrig sett honom arg eller sur. Han sa aldrig nej till mig, han ställde upp på allt jag ville. Han älskade mig helhjärtat, det kände jag mycket väl. Och jag kände precis lika kraftiga känslor för honom. Det hoppas jag att han kände.

Tack för allt du lärde mig. Tack för att du fick mig att respektera skogen, djuren och naturen. Tack för att du alltid tog emot mig med ett leende på läpparna och en öppen famn. Jag lovar att visa skogen för min son och berätta allt om dig för honom. En vacker dag sitter han där på samma stubb med sin faffa och får lära sig samma sak.

Jag saknar dig Faffa.

IMG 20180217 WA2

Du och Jag, Faffa. Du och Jag.

torsdag 8 februari 2018 - 14:19

Föräldrar med psykisk ohälsa - En vardagskamp, del 2.

"Oftast ser man dom som har det så svårt att ingenting i livet fungerar alls. Vi andra syns inte, antingen för att vi inte skriker tillräckligt högt och håller fasaden lagom högt eller för att vi har gett upp. Det där går i cykler, för min del."

Jag hör väl nästan till den första kategorin just nu. Eller kanske jag är för hård mot mig själv om jag påstår att jag inte får någonting alls i livet att fungera? Jag menar jag är ju pappa. Jag gör mat till min son och ser till att han mår bra. Jag bloggar dagligen numera och försöker göra något vettigt med bloggen, inte bara någon random dagboksblogg. Med det sagt vill jag att alla ni som dömer er själva därute ska tänka igenom hur det verkligen ligger till? Är du så värdelös som du känner dig, eller är det bara du själv som dömer dig alldeles för hårt?

 

"Jag är 34 år gammal och bor med sambo och två söner på 3 och 7 år gamla. Jobbar heltid sen 16 år tìllbaka.Jag lider av ständig ångest som ökar i styrka periodvis. Det kan gå veckor utan att jag mår dåligt sen bara kommer ångesten över mig och paralysera mig. Allt blir mörkt i sinnet och jag kämpar febrilt komma på ett sätt att ta mig ur skiten. Lika plötsligt som det kom kan det också försvinna. Detta skrämmer mig då jag inte vet vad det beror på. Här gått till en psykolog som misstänkte GAD. Det finns en sak som jag vet hjälper och det är LÖPNING. Långa tuffa pass några gånger i veckan är bästa medicinen enligt mig."

Du som skrev det här är min nya idol. Jobbat heltid i 16 år och kämpar med en svår ångest, det är otroligt starkt att verkligen klara av det. Jag drömmer om att någon vacker dag kunna säga att jag har jobbat ex antal år, och att jag fått det att fungera. Den här storyn bevisar ju att ingenting är omöjligt vilket åtminstone gav mig en eftertanke när jag läste det första gången. Att motion och träning är den bästa medicinen har jag läst och hört talas om många gånger, och det stämmer säkert. Själv har jag så svårt för att komma igång med någon typ av träning. Det ända jag gör och verkligen gillar är innebandy, men det är bara en gång i veckan och för att få tömt systemet på all skit skulle det antagligen behövas ett hårt löpningspass dagligen. Det ska jag försöka att börja på med när väl våren kommer.

 

För att summera det här inlägget så kan vi konstatera att psykisk ohälsa kan se ut på tusen olika sätt. Det vi alla har gemensamt är att vi tvingas jobba lite hårdare med oss själva än såkallade "normala" människor. Vi är heller inte mindre värda än dom, trots att vi ibland känner så.

Läs inlägget en eller flera gånger. Tänk igenom vad du har läst. Kommentera och diskutera om ämnet. Sprid inlägget så att alla som känner likadant får ta del av det här. Som avslutning vill jag citera den svenska musikern Uno Svenningsson, som i sin nya låt sjunger: "Det blir ljusare igen.."

Tillsammans är vi starka. Tack.

kiwihug 266154

tisdag 6 februari 2018 - 22:34

Föräldrar med psykisk ohälsa - En vardagskamp, del 1.

Många av oss lider i det tysta. Många av oss är rädda för att våra barn ska påverkas av våra problem. Vissa av oss vågar inte ens bli föräldrar pga det som vi alla har gemensamt; den psykiska ohälsan. Det är inte alltid så lätt att våga öppna upp och prata om sin psykiska hälsa eller ohälsa. Ännu värre blir det när man är förälder och samtidigt mår dåligt. Skammen över att ens barn kanske tar skada av ens mående är något som säkerligen alla av oss bär på dagligen. Men det är sällan vi får eller vågar prata om det helt öppet. Man ska inte behöva skämmas över den man är eller hur man mår, och man ska inte behöva välja bort ett liv med familj bara för att man är lite annorlunda.

Det är dags att bryta tystnaden nu. Därför ställde jag en fråga till föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Jag ville veta hur dom har det i sin vardag och hur dom gör för att ta sig igenom den varje dag. Jag vill tillsammans med andra likasinnade berätta för världen hur vi har det, så att dom som inte kan se hur vi är på insidan kanske får sig en tankeställare. Jag kommer därför att dela med mig av dom historier som jag fick av några fantastiska människor därute. Tillsammans kan vi kanske ändra klimatet kring den här frågan, och hjälpa varandra på köpet. 

 

"Jag vill bli förälder. Jag tror det är min mening med livet. Men jag är bland annat bipolär. Tänk om mina barn också får det? Jag är rädd att vara en dålig förälder pga av diagnoserna. Men tänk om de får mina diagnoser? Det känns som om jag gett dem det med flit då. Är det ens rätt av mig att skaffa barn? "

Som jag skrev tidigare så är det här tankar som vi alla någon gång tänkt. Men det är alltid rätt att skaffa barn om man känner att det är vad man vill och behöver i livet. Att ha en diagnos eller flera behöver inte vara något negativt för barnen. Det kan tvärtom bli något positivt i längden. Barnen lär sig att känna både dina känslor och sina egna i en tidig ålder. På så sätt blir dom medvetna om att det inte är någonting som är farligt med känslor, och att det är ok att må dåligt ibland. Så mitt råd är att lyssna på hjärtat och göra det som känns rätt, oavsett diagsnoser och psykiska besvär.

 

 "Jag har PTSD och depression/ångest, antagligen till följd av den. Tre barn. Dom har successivt vant sig vid att jag inte har uthålligheten som förut och att jag behöver 'stänga av' i bland. Å andra sidan har dom också sagt att dom tycker det är skönt att jag har saktat ner"

Det här citatet svarar i mångt och mycket på frågorna som fanns i det föregående citatet. Barnen vänjer sig vid din situation och blir samtidigt "experter" på känslor och hur man ska hantera personer med pyskiska besvär. Det är en ovärderlig kunskap att ha med sig in i vuxenlivet. Så länge man är öppen med hur man mår och berättar på ett sätt som barn förstår, så finns det inget som talar för att man skulle vara en sämre förälder bara för att man lider av psykisk ohälsa.


Och här slutar den första delen
av det här experimentet till blogginlägg. Hoppas ni tyckte om det så här långt, jag är åtminstone nöjd och kommer göra något liknande även framöver. Imorgon kommer den andra och sista delen av inlägget, håll till godo! 

drew hays 28855

måndag 5 februari 2018 - 11:28

Summering av vår helg

Fredag! Jag blev väckt av killen som vanligt typ klockan 8. Gick upp med honom och åt frukost medan vi tittade på Pippi på barnkanalen, vilket han noterade med att säga "pipppii" upprepade gånger. Sedan kände jag för att ta en promenad i det fina (men lite väl kalla) vintervädret. På med alla kläderna, vilket inte är det allra lättaste med småbarn när det är såpass kallt därute. Efter ett par minuters kamp med vantar och mössor hit och dit så var jag redan alldeles svettig. Väl ute så insåg jag att det var ett bra beslut att gå ut för det var verkligen en härlig vinterdag! Passade även på att ta några foton till bloggen/instagram.

När vi kom hem igen så hade även sambon kommit hem och vi började planera för resten av dagen. Efter att vi hade fått i oss lite mat så bar det iväg till barnrådgivningen för sonens 2-årskontroll. Där konstaterades det att grabben mår prima och har växt i perfekt takt. Han lekte på med alla leksaker han kunde hitta så länge tanten babblade på. Förstås var det bollar som även denna gång var mest intressanta. Sen åkte vi hem igen och tog det lugnt. Senare på kvällen blev det hockeykväll i Karleby med farsan. Jag hade sett fram emot en härlig kväll med stor underhållning, och det fick jag också, men det slutade som så ofta i moll. Avslutade dagen med en skön och het bastu.

Lördagen blev en göra ingenting dag. Det var så fruktansvärt kallt därute att vi stannade inne hela dagen. Tränade lite hockey med killen som tycker det är så skoj att slå iväg puckarna. Och vilken teknik han har alltså! Jag blir lika stolt varje gång han tar tag i sin klubba. Snart ska jag se till att han får pröva på att stå på ett par skridskor.

Söndag är alltid babysimdagen för oss. Det var ett tag sedan vi var och simmade senast så nu längtade vi allihop. Vår son fullkomligen älskar att simma och plaska på i vattnet. Redan från dag ett så har han varit som fisken i vattnet och har som tur inte ärvt mina små fobier för vatten. Det är så roligt att se hur han utvecklas för varje gång man åker och simmar. Efter simturen var vi alla trötta så det blev att köra hem och börja ställa sig för natten. Och där var helgen slut.

Over and out! ;)

IMG 20180202 2

onsdag 31 januari 2018 - 09:28

Hej på er!

Jag heter Staffan (Går helst under alias Staffi) och blir 30 år i maj. Jag bor med min sambo och vår underbara son på 2 år i Kronoby, Österbotten. Jag har länge velat starta en blogg, men inte vetat vilken vinkel jag ska ha eller hur jag ska skriva. Men så plötsligt slog det mig, jag ska bli pappabloggare!

Jag har läst ett antal pappabloggar, men dom flesta är lite för "lyckliga" för min smak. Därför ska ni nu få ta del av en lite mörkare pappablogg. Den ska handla om hur det är att vara pappa till en tvååring och samtidigt tampas med en psykisk ohälsa 24/7. Jag kommer även att skriva om annat som jag tycker är viktigt att ta upp, tex olika problem och fel i samhället men även andra vardagliga saker jag känner för att skriva om.

Så välkomna att följa med på min resa genom livet!

IMG 20170621 2