tisdag 3 juli 2018 - 10:32

Kajaker, kragskjortor och tinder

Dags för den årliga sommarlistan! Så här fyllde jag i listan i fjol.

havet

 

Mina planer för sommaren:

Jag ska jobba med radioandakter och sociala medier hela sommaren. Men eftersom det är sommar har vi dealat så att jag bara jobbar 70%, vilket ger mig en hel del lediga dagar ändå. Förra året var jag ju ledig/arbetslös hela sommaren, så nu känns det riktigt skönt att ha lite rutiner som styr upp tillvaron. Att vara långledig singel kräver en hel del planerande för att det inte ska bli ensamt och angstigt. Men nu har jag liksom jobbet att falla tillbaka på, och det förankrar mig i Helsingfors. Jag behöver inte resa land och rike runt.

Jag har ändå lyckats flytta lite lediga dagar så att jag kan åka på yogaretreat till Kadermo utanför Hangö. En favorit i extra-repris.

I augusti blir det ÅRETS BÄSTA FEST, alltså Humlefestival i Monäs, Nykarleby. I år är jag med och bygger festivalen, så jag åker ut dit redan några dagar före. Visst kommer du på festival? Ja ja ja!

I sommar ska jag också söka jobb till hösten. Har du något journalistiskt eller teologiskt på lut, hör av dig!

Jag ska också medverka i en tv-inspelning, det blir roligt om än lite galet.

Liisa humle

Här målar jag skyltar före Humlefestivalen förra året. Foto: Petter West

humle2

Blev rätt fint visst?

 

humle

Suddig nattfeeling. Humlefestivalen är så bra för man kan softa runt mellan en massa sköna aktiviteter: konserter, streetfood, nattbastu och dansgolv. Bara glida runt som en lycklig lax.

 

Här badar jag helst:

Vid alla klippor jag kommer i närheten av. Klippor vinner över sand i min värld.

 

Bästa sommarstället:

Rönnskär och Lekholmen, båda öar utanför Helsingfors. Min nya sommarpärla är paddlingsföreningen Merimelojats högkvarter i Helsingfors. Som medlem får jag använda föreningens kajaker hur mycket som helst och dessutom är bastun varm varje dag. I lördags paddlade jag Drumsö runt!

merimelojat2Så här såg Merimelojats högkvarter ut en kväll i maj <3.

paddlaOch här satt jag och åt chokladkex en vecka senare, i Maxmo.

 

Hur länge ska du vara ledig?

En vecka på yogaretreat och en halv vecka för Humlefestivalen. Och så är alla helger tre eller fyra dagar långa aaw yissss.

 

Vad kommer du köpa inför semestern?

Nada.

 

Vad kommer du äta?

Vattenmelon och pizza. (Samma som i fjol, varför byta ett vinnande koncept?)

 

Vad kommer du dricka?

Alkoholfri öl.


Vad ser du mest fram emot?

Att tindra järnet. Nånej. Eller visst ska jag hänga på tinder, men det finns mycket annat som är roligare. Som att paddla, bada bastu och umgås med kompisar. Och så ska jag gå på konsert med Björk!

 

sommarMånga såna här stunder vill jag ha: piknik vid vatten med underbara varelser.

 

Det här lyssnar jag på i sommar:

Monica Zetterlund, Björk och Leevi and the Leavings. Och Kode Maya som kommer till Humlefestivalen, gillar dem massor!

 

Vad kommer du ha på dig?

Randiga mörkblå linnebyxor och någon anständig kragskjorta till. Ska ju liksom vandra runt i Kyrkostyrelsens korridorer. På fritiden blir det brun-gul-randig marimekko-t-skjorta och ljusblå hängselshorts. Sneakers eller birkenstocks. Håret på knåka eller free as the hippie I am. Och förstås mormors gamla klänningar och nån snygg ylletröja till.

mormorsklanningEn sån här pärla till klänning hittade jag i mormors garderob i maj.

Favoritsommardoft:

Ekologisk solkräm. Bastu. Nagellack.

 

Hur kommer du att göra dig illa?

Jag kanske skadar mig på nåt sätt när jag hanterar kajaker. (Lite roligt att göra en riskbedömning mitt i all sommarinspiration!)

 

Vad oroar du dig för?

Faktiskt ingenting.

 

Den ultimata sommardagen:

Fysisk aktivitet + god mat + natur +  roligt sällskap = vinnande koncept för alla sommardagar.

 

Hur kommer du minnas din semester sen i september? Som en tid av hedonism och själsfrid i ypperlig balans.

 

SommarLiisaEn Liisa som myser i kvällssol och ylletröja.

 

 

tisdag 12 juni 2018 - 18:30

Det finns fler!

Liisa predikan

 

Jag fick en så fin kommentar på mitt blogginlägg När är jag kristen nog?, så fin att jag tycker den förtjänar ett eget blogginlägg. Så här skriver Jenny:

Härligt att höra hur du tänker, ett så mycket fräschare och sundare syn på religion. Hör till kyrkan men går mycket i tankar på att skriva ut mig eftersom jag a) faktiskt inte tror på Jesus och b) har svårt att rättfärdiga att jag stöder en organisation som (enligt mig) diskriminerar homosexuella. Skulle det bara finnas fler som dig, som istället för att kritisera andra skulle fokusera på sig själva o sin tro så tycker jag kyrkan skulle vara en trevligare plats :)


Kommentaren gör mig mycket varm till mods, för det är ju just det jag vill visa på genom den här bloggen: att det finns många blommor i vår Herres hage. Det finns högljudda och svartvita blommor, men också mjuka och färgglada sådana.

Men jag funderar lite på detta "Skulle det bara finnas fler som dig"... Hmm. Den syn jag för fram här i bloggen är inte något unikt för mig, utan något som jag mognat till i samröre med många andra kristna. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att majoriteten av kyrkans medlemmar som jag träffat har en jordnära och reflekterande syn på saker och ting. Det finns fler än jag!

Vi är många som är ledsna över att kyrkan inte ännu kommit längre i synen på homosexualitet. Men även där känner jag hopp: de samtal som förs nu har en mycket mera respektfull ton än de som fördes för 20 år sedan. (Även om 20 år och mera är en alldeles för lång tid för sexuella minoriteter att behöva vänta på klarhet!) Kyrkan är en urgammal organisation som rör sig långsamt, så på den skalan har samtalsklimatet ändrat otroligt snabbt. Och jämför man globalt med de flesta andra kyrkosamfund, så hör nog den evangelisk-lutherska kyrkan till de samfund som "kommit längst" i detta. Många samfund vägrar ens diskutera frågan, medan vår finlandssvenska biskop Björn Vikström skrivit en bok om just detta: hur kan kyrkan reagera när vi idag vet så mycket mera om sexuell mångfald?

Också frikyrkorna har nu börjat diskutera frågan på allvar, mycket tack vare boken Välkomna varandra - bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan. Just nu är jag aktiv i Helsingfors baptistförsamling, och där bestämde ledningen nyligen att sätta upp en regnbågslapp på vår anslagstavla, som det står "Här är alla välkomna" på. I samma veva skruvades dam- och herrskyltarna ner från toalettdörrarna. Små steg.

Det finns fler. Det gäller bara att hitta dem (oss). Att prova på olika söndagsgudstjänster är en bra början.

toaletterBetelkyrkans toaletter, utan skyltar. En ska inte behöva ange sin könstillhörighet bara för att en är kissnödig.

 

tisdag 5 juni 2018 - 11:17

För att provocera min inre 18-åring

Liisa student

Foto: Laura Mendelin

 

Häromveckan var det många som hakade på #önskarjagvetat #olisinpatiennyt och delade sina gamla studentfoton på Facebook och Instagram. Bilderna kompades av hälsningar från de nu vuxna personerna till sina 18-åriga jag. En sådan postning gjorde även jag, och kände hur livsvisdomen flödade:

Du kommer att glömma det mesta du skrivit i studenten, men utveckla en djupare kunskap om livet. Du behöver inte vara så hård mot dig själv och din kropp. Hela du får vara du.

Jag var riktigt nöjd över att ha summerat tio års lärdomar så käckt. Men efter att ha läst 10-20 liknande texter av andra ivriga rådgivare började det kännas lite... ja, gjort. Det råder ju inte precis brist på goda råd åt unga människor i vår tid. Då var det perfekt att min vän Ulrika utmanade mig att i stället fråga vad den där coola studenten på bilden skulle ha att säga åt den här tanten som jag är i dag. Så jag blundade och lyssnade inåt en stund.

Hon visade sig vara riktigt frän, denna Liisa 18 år:

Jobba i kyrkan, herreguuuud! Hur tragisk är inte du. Liisa, du måste också sluta jobba med marknadsföring, det är det sista jag vill göra! Gör konst! Skriv smarta saker! Kolumner och skit. Bryt dig ut ur Svenskfinland. Gör inte vad omgivningen säger åt dig att göra, tänk själv för guds skull. Du har också blivit för hemtam i Finland, det är ju ute i världen du ska vara! Men jag är nöjd med att du skaffat dreadlocks.

Snacka om kalldusch! Men jag får ge henne rätt på många punkter. Hon har mycket bättre koll på mina värderingar och livslustar, än vad Liisa-29-år-just-nu-mellan-två-jobb har. Egentligen har hon rätt i precis allt annat än det där med kyrkan.

För i kyrkan trivs jag, fortfarande efter den första förälskelsen som 19-åring.

Därför tänker jag nu kontra den 18-åriga Liisas fräna ord genom att fylla i sevendays lista om kyrkan. Den är kopplad till församlingsvalet i höst, ett nationellt val där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Vi kör!

 

1. När jag hör ordet församling tänker jag…

... på Maxmo församling, Åbo svenska församling och Helsingfors baptistförsamling. Dem har jag hängt tillräckligt länge i för att ha ett emotionellt band till.


2. När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du?

Iförrgår. Jag var på en helt vanlig söndagsgudstjänst i baptistkyrkan Betel i Helsingfors. Vi sjöng den här psalmen och firade nattvard. Efteråt åt vi studenttårta och hade ett roligt samtal om vad våra inre 18-åringar skulle säga åt oss om de såg oss nu. Vi kom fram till att de flesta av dem skulle vara rejält förvånade.

Jag ska förresten predika i Betel inkommande söndag, 10.6 kl. 11. Välkommen!


3. Berätta något minne om din fadder (dvs. gudmor eller gudfar), eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn?

Jag fick en pytteliten silverring av min fadder när jag var ett dagisbarn. Den var tunn och bara utsmyckad med ett enkelt L, för Liisa. Jag var väldigt stolt över ringen men glömde sedan bort den i många herrans år. För ett år sedan var jag hemhemma och röjde upp bland mina barndomssaker, och råkade hitta just den ringen. Nu var den pytteliten i min stora hand. Men den var en fin påminnelse om att jag som då nybliven singel faktiskt nu fick fokusera på att lyssna till mig själv och mina behov. "Liisa i fokus", ropade ringen hela förra sommaren när jag bar den på mitt lillfinger.  

 

4. Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på…

...att få hela verksamheten i församlingen att snurra kring gudstjänsten och diakonin (kyrkans socialarbete). Soppkök efter gudstjänsten, loppisbord i vapenhuset, samtalsrum bredvid kyrkbänkarna. Mera party och gemenskap över gränserna.

 

5. Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det?

Japp, det visste jag. Jag tänker absolut rösta, eftersom det också är enda sättet att indirekt påverka vilka personer som sitter i kyrkans högsta beslutsfattande organ, kyrkomötet, som t.ex. bestämmer om kyrkan kan gå in för samkönade äktenskap. Jag känner några som funderar på att ställa upp som kandidat, och har även själv kännt efter om det är något jag vill göra. Men eftersom jag just nu inte är aktiv i den församling jag kan kandidera i, känns det inte som något jag vill göra. Jag gör min frivilliginsats för kyrkan på andra sätt just nu. Till exempel genom att skriva den här texten, predika ibland och vara med i styrelsen för Helsingfors KFUK (en kristen feministisk förening).

 Liisa olLiisa 18 år trodde nog inte att det kan se ut så här att jobba i kyrkan. Bild från en ölprovning jag var på med kollgerna från Kyrkostyrelsen igår.

 

Du då? Vad skulle din inre 18-åring ha att säga dig idag?

måndag 7 maj 2018 - 15:06

Att resa mindre lättvindigt

Skarmklipp 2018 05 07 14.33.00

Hej hopp! Mycket har hänt sen senast: jag har avslutat mitt jobb på Helsingfors kyrkliga samfällighet och varit på en studieresa till Nepal.

Jag kom hem för några veckor sedan och känner mig fortfarande lite resebakis. Den känslan är bra att ha.

Mina sista dagar i Nepal bodde jag på ett hotell för backpackers. Det var beläget i Kathmandus "backpacker's heaven" (eller backpacker's hell som min resekompis Ellen kallade det) och var så annorlunda från resten av min resa i landet. Det började skava i mig. Hotellet var fullt av västerländska turister som mellanlandat i Nepal på sin jorden-runt-resa. De checkade av sevärdheter och jämförde landet med länder de tidigare besökt. Det kändes som att världens olika länder bara var exotiska shoppingupplevelser, något man kan åka vidare från så fort landets baksidor visade sig. Och samma tendenser ser jag hos mig själv. 

 

Skarmklipp 2018 05 07 14.45.52

Att det är etiskt problematiskt att resa som vi gör idag är ju gammal skåpmat. Men det talas inte så mycket om hur man kan göra i stället. Det är fortfarande väldigt få som klimatkompenserar sina flyg (det har jag aldrig gjort) eller medvetet väljer staycation i stället för solsemester. Volontärturism har också sina baksidor.

Men kanske det går att hitta lite vänligare sätt att resa på? Det goda med resande är ju att komma ut ur sin bubbla och märka att livet kan se väldigt annorlunda ut på andra platser. Genom att resa kan vi lära oss att godhet och sanning också finns i länder med andra religioner och sedvänjor. Kanske vi då vågar möta och välkomna andra kulturer också hemma i Finland?

Låt oss säga att vi vill resa så att resan uppfyller det här goda syftet. Hur gör vi det? Kanske så här:

 

Att resa mindre lättvindigt

- Hur skulle det vara om vi reste mera sällan? Kanske vart femte år, eller vart tionde? För att hinna längta ordentligt efter nästa resa, och hinna lära oss något om landet före vi åker. Kanske gå en språkkurs till och med.

- Hur skulle det vara om vi trappade ner på turistresorna? Efter min nepalresa känner jag starkt att jag inte längre vill resa enbart som turist. Jag vill lära mig något, träffa vanliga människor. Därför var det helt perfekt att haka på Finska Missionssällskapets studieresa till Nepal. Vi upplevde så mycket mera än vad någon av oss kunde ha gjort som turist. Mötte funktionshindrade som fått utbildning och därmed människovärde, driftiga kvinnor som bildat andelslag och startat småföretag. Några dagar besökte vi turistattraktioner, men de kändes verkligen märkliga efter alla besök till olika utvecklingsprojekt. Jaha, nu ska man liksom ta turistbilder här vid det här templet. Och är det inte lite så här: har man sett ett turistparadis så har man sett dem alla?

- Hur skulle det vara om vi välkomnade begreppet "resebakis"? Jag vill ha resan kvar i kroppen länge efter resan. Göra mat från den kulturen. Vårda minnen och fortsätta lära mig om landet. Låta resan drabba mig också efter att jag kommit hem.

 

Har du andra tankar? Hur kan vi resa för att inte göra mera skada än nytta?

 

Skarmklipp 2018 05 07 14.49.52

måndag 26 februari 2018 - 22:51

Naiva jag + video om terapi

Puh, behövde ta en paus från bloggen i några dagar efter allt rabalder kring mitt fastande. Det är lite sjukt egentligen, hur sårbar jag gör mig själv genom att gång på gång skriva så öppet om något som är så intimt som tro. Det finns ju massor av människor som bara går runt och bär sådant inom sig eller bara delar det med en liten krets, och det verkar ju gå bra att leva så också. Varför ska jag så ofta öppna munnen och bara blablabla så här sa Gud till mig idag? Och mötas av hårda ord om att jag gör narr av min skapare och inte läser bibeln tillräckligt mycket.

Som jag skrivit tidigare så tar inte kritiken lika hårt på mig längre. Kanske för att jag fått distans mellan mig själv och det jag släpper ut i offentligheten, eller för att jag överlag har en väldigt blasé inställning till det mesta som sker runtom mig just nu. Men hårda ord är ändå hårda ord, och när de riktas mot något så naivt och intimt som min personliga tro, ja, då blir jag oundvikligen lite uppgiven och trött.

Men det var inte det jag skulle blogga om! Jag ville bara göra en snabbis och tipsa om en fin liten video jag hittade i kväll, när jag scannade av internet efter videor som förklarar vad jungiansk psykoterapi går ut på.

Se bara på denna lilla pärla, som väldigt odramatiskt på tre minuter förklarar vad terapi är:


Många saker känns blasé i mitt liv just nu, men att jag får gå till en terapeut i morgon hör absolut inte till de sakerna. <3

måndag 19 februari 2018 - 21:36

När är jag kristen nog?

Skarmklipp 2018 02 19 21.18.06

OBS. Varning för super-religiöst inlägg.

Trots min jaha-inställning i senaste blogginlägget angående negativt snack om min massagefasta, så är jag ju bara människa. Klart jag vill veta hur snacket går! Så i dag hittade jag bloggen som kritiserat mig och mitt sätt att fasta. Här är Marias blogg. (Hej Maria! Vi har delat gudstjänstgemenskap ett tag i Vasa för några år sedan. Intressant att ses på det här sättet den här gången.)

Lyckligtvis är skinnet på näsan fortfarande intakt, så jag tar inte illa upp trots att språket stundvis är hårt. Och jag uppskattar att Maria nu har bett om förlåtelse för att hon gick till personangrepp. Du är förlåten, Maria. Men jag tror att det ännu finns skäl att diskutera vad den här typen av angrepp handlar om.

Att läsa texter som Marias gör mig uppgiven. Än en gång placeras jag i ett ytligt mindfullness-fack, där Gud reduceras till någon snuttefilt som bara är varm och go och tröstande. Det är inte bara Maria som nu gjort det. Det här är ett angrepp som återkommer mot olika personer som har en mera kreativ ingång till detta med tro.

Varför framställs jag som en mindfullness-propagerare? Kanske för att de bibelställen jag nämnde i intervjun inte kom med i artikeln (mycket väl avvägt av journalisten). Och för att jag i artikeln uppmuntrar folk att "lyssna till sin inre röst". Det sluttande planet blir brant i Marias text och plötsligt framstår jag som en människa som uppmuntrar till oreflekterade skiljsmässor, bara "det känns så".

Ytterst handlar det väl om att jag inte kan använda det religiösa språk som Maria verkar ha som sitt andliga modersmål. Min personliga historia har inte gett mig det språket, utan ett annat. Marias andliga språk funkar säkert väldigt bra i den kontext hon skriver i, medan mitt (tror jag) funkar för människor som kanske är lite nya inför detta med tro, eller har blivit brända av religiösa sammanhang.

Men det som gör mig så uppgiven är det sätt som de med detta "andra" andliga modersmål så ofta verkar misstro personer som har mitt andliga modersmål. Som om vi inte var kristna på riktigt.

Kanske lite klargöranden kan hjälpa?

Jag skriver inte om Gud med stor bokstav när det inte är egennamn. Det känns grammatikaliskt märkligt att skriva Han och Honom. Och så är jag väldigt dålig på att citera exakta bibelställen, eftersom mitt sifferminne är uselt.

Jag utgår ofta från att Gud kommunicerar med mig genom känslor och intuition, eftersom jag är lagd åt det hållet. Men tro inte att jag för den skull saknar förmågan att pejla det jag känner mot den kristna gemenskap jag ingår i, både historiskt och i nutid. Jag tror mig ha fått urskiljningens gåva.

Jadå,  mindfullness, mediciner och yoga har hjälpt mig genom de värsta ångest-stunderna. Men också bön. Aldrig är Gud så närvarande som när det känns som att han övergivit en allra, allra mest.

Det är sällan jag öppnar min Bibel vid köksbordet, däremot hör jag bibelord i kyrkan varje söndag. Under fastan lyssnar jag dessutom varje morgon på en andakt via Pray as you go-appen, som alltid fokuserar på en kort bibeltext som upprepas. I jobbet gör jag ofta bilder med bibelord att delas på facebook.

Jag ber i morgontrafiken, anstränger mig för att ha kontanter att ge åt tiggare. Jag är med i något som nog kan kallas bönegrupp. Jag längtar efter mer meditation. Jag är vegetarian på kristna grunder. Jag har varit i Hongkong på missionspraktik och jobbat i kyrkan i fem olika omgångar. I min familjs ögon är jag super-religiös.

Men det räcker liksom inte? För att jag bara inte kan förmå mig att skriva om Gud som Han och Honom?

Ligger det nånting i det här? Handlar det om våra olika språk?

Eller är det aktuella problemet ändå mitt sätt att förhålla mig till fastan? Att jag experimenterar och leker med denna djupt andliga praktik?

Då kan jag berätta att fastan för mig varje år är en djupt andlig och omvälvande upplevelse. Men det är inte dö-allvarligt. Gud och jag har väldigt roligt åt alla mina försök och misslyckanden kring fastan.

Gud ba: Men prova att ge bort hälften av din inkomst!

Jag: Aaall-right-der-i-doo! *äter bönor och fiser*

Nästa år. Gud: Kaffe, Liisa, du ska klara dig utan kaffe!

Jag: Ooo-kej! *darrar i flera dagar av abstinensbesvär*

 

Och nu plötsligt har han ändrat sig: Sluta klä dig i säck och aska Liisa, det är massage du ska ha!

 

Det är inte lätt att bli klok på vår skapare.

 

 

 

 

 

PS. Här finns alla mina blogginlägg om fattigdomsfastan 2012, då jag under fastan gav bort hälften av min inkomst till insamlingen Gemensamt Ansvar.

PS2. Den märkliga frisyren på bilden ska få sin förklaring. But it is not this day.

måndag 12 februari 2018 - 22:08

Någonstans på internet talas det illa om mig

Skarmklipp 2018 02 12 22.28.56

 

Jag fick höra av en vän att han sett hårda diskussioner om mig i någon facebookbubbla. De hårda orden handlade om mitt fasteprojekt för i år, som Kyrkpressen skrev om i veckan. Artikeln "Sju veckor av nåd" handlar om mitt beslut att under påskfastan lägga till något positivt, i stället för att under fastan avstå från något negativt, som ju är kutymen. I mitt fall innebär det positiva att jag under fastan går på massage en gång i veckan fram till påsk. Det här har alltså väckt anstöt.

Det fantastiska är att jag bara tänkte jaha när min vän berättade. Jaha. En tidigare Liisa hade antagligen satt timmar på att leta reda på den där facebook-diskussionen och gått in i kommentarerna och vänligt men bestämt gjort lite klargöranden. Men den här Liisa som jag är nu, ja hon är tacksamt obrydd.

Det är väl bra att de diskuterar. Bättre förstås om de diskuterar sak ("det där är obibliskt") i stället för person ("Liisa Mendelin verkar ju vara helt dum i huvudet"). Men även då känner jag mest av allt bara: jaha.

Tidigare hade jag oroat mig för att en obestämd massa av människor tycker illa om mig. Skammen! Men nu känns det som att sådana kommentarer inte säger någonting alls om mig, utan desto mera om den som yttrar dem. Att uttrycka sig tvärsäkert om mig utan att ha läst mera än rubriken och ett lösryckt citat – ja, det är att samla glödande kol på sitt eget huvud. Någon dag blir kolbitarna tillräckligt många för att ge brännskador.

Jag skrapar mig på näsan och märker att skinnet blivit märkligt tjockt. Som elefanthud.

 

torsdag 8 februari 2018 - 13:28

I en press nära dig!

27846132 10155910003400856 1147098370 o

I en Kyrkpressen nära dig finns nu en artikel om min pälsmössa, nej utan om mina tankar kring en mera nådig fasta inför påsken: en massagefasta. Samma projekt som i fjol, men i år har jag klokare saker att säga.

Som till exempel:

- Jag tror att vi ibland behöver komma bort från den prestationsinriktade kultur vi har idag, och bara göra tvärtom.

Inte helt IQ fiskmås om jag får säga det själv.

"Vadå en Kyrkpressen nära mig? Jag får ingen KP!" Här följer infotainment: Kyrkpressen är en gåva till dig från din församling. Om du inte får tidningen kan det bero på att du inte hör till kyrkan eller på att din församling valt att spara bort denna gåva till sina medlemmar. Då kan du fixa en privat prenumeration för 65 euro i året.

Säg gärna pip om du har läst artikeln!

tisdag 6 februari 2018 - 22:18

Hur gick det med konståret?

received 10158277276235029En del av er kanske minns att jag hade en dramatisk insikt i slutet av 2016 som ledde till att jag bestämde mig för att år 2017 skulle vigas åt konsten?

Den biten av mitt liv har inte synts så mycket på bloggen, utan mera på instagram. (@liteskrik heter jag där, välkommen att följa!) Men nu vill jag sammanfatta året lite djupare här på bloggen. 

Planen var alltså att jag skulle jobba med något brödfödejobb några dagar i veckan och helga resten av dagarna för kreativiteten. Måla, gå på muséer, bygga en ateljé.

Nå, det visade sig att året började lite osmidigt med utmattning, uppbrott och allmän kollaps. Och så fick jag några jobberbjudanden jag inte kunde tacka nej till. Våren kom därför att handla mest om sjukskrivning, överlevnad och radioredaktörsjobb. Sommaren var jag ledig/arbetslös och till hösten började jag ett nytt jobb som informatör. Inte så frilansande som jag hade tänkt mig. Inte så mycket fritt konstnärsliv som jag drömde om.

Skarmklipp 2017 10 23 21.48.10

 

Men jag har definittivt fått in mera konst i mitt liv, kolla bara:

- Croqui-timmar på Arbis. Perfekt för det kreativa självförtroendet och för den utmattade hjärnan. Visste ni att hjärnan aldrig sover? Därför kan de överhettade delarna av hjärnan bara vila när andra delar av hjärnan aktiveras. (Citera mig inte här, jag har glömt alla källor.) När jag satt och intensivritade nakenmodeller hann inte min sorgsna del av hjärnan tänka på uppbrottet och alla hemska tankar som kom av det. Min hjärna fick alltså pausa några timmar i veckan, och efteråt kändes det som att hjärnan hade varit på spa. Pannans alla veck var utslätade.

- Museikortet har sänkt tröskeln att besöka muséer. Ändock berättar statistiken från museikortet att jag bara besökt 10 muséer under 2017. Det känns som för lite.

- Jag möblerade en ateljé åt mig. Med inspiration från minibutikerna i Hongkong insåg jag att mina små kvadratmetrar minsann kan bli en ateljé om jag bestämmer mig för det. Alla kreativa saker på en hylla och så ett bord. Så glad över detta.

- Tack vare min kompis Anna lärde jag mig göra hennatatueringar. Hela sommaren dekorerade jag diverse ben och axlar med snirkliga blommor, så roligt.

IMG 20170316 133930

 

- Jag fick vara en möjliggörare för konsten i och med mitt volontärande för Humlefestivalen. (I början av året tänkte jag kaxigt att jag minsann skulle ha en konstutställning på Humle 2017, men insåg fort att det inte skulle ske. Inte riktigt där än, om vi säger som så.)

- Som en skänk av ren nåd fick jag chansen att göra illustrationer till en jultidning för barn. Det var så mycket svårare än jag trodde, men en värdefull erfarenhet. Tänk att jag faktiskt fick (symboliskt) betalt för mina alster under konståret!

---

Skarmklipp 2017 11 27 21.35.33

 

Som med alla kursändringar i livet, kommer det att ta tid före de saker jag drömde om för 2017 blir verklighet. Om de alls blir det. Min erfarenhet är att det tar några år från den dagen man gör ett drömkollage till att drömmarna manifesteras på något konkret sätt.

Jag vill definititivt ha med mig konsten också i 2018. Men jag ska ligga lågt med de stora visionerna om konstnärskapet och i stället fortsätta med croquin, hennandet och museibesöken i lugn och ro. Ska inte hetsa upp mig själv med tankar om utställningar eller konstnärsresidens. Konsten får vara min lilla roliga kravlösa bubbla, där allt är möjligt. Förhoppningsvis får jag också gå i nån form av konstbetonad terapi så småningom. 

Jag har också valt ett tema för 2018. Det blir inte konst utan vänskap. Mer om det en annan gång!

 

onsdag 3 januari 2018 - 17:15

Fönsterkuverts-jackpot!

Ett litet tips för dig som, liksom jag, får ångestkänningar av fönsterkuvert:

Samla kuverten på hög. Du behöver inte öppna dem genast. När du fått ihop ca 3 eller fler kuvert har du vunnit JACKPOT och kan således bege dig till ett mysigt kafé. Ta med kalender, dator, brevkniv och bankkoder. Där kan du mysa till det med bakelser, cappucino och vad ditt hjärta än begär. Där och då kan du i lugn och ro sprätta upp kuverten och se vilken åtgärd de kräver, och åtgärda.

Det här är också bra tillfälle att köpa tåg- och flygbiljetter, att skriva in saker i kalendern och betala räkningar. Samtidigt som du känner dig väldigt hipp! Ja, för du sitter ju på kafé! Kom ihåg var du hörde det först!

PS. Använd helst inte kaféets wifi när du har fönsterkuverts-jackpot på gång. Dela i stället nät från din mobil. Safety first osv.