onsdag 15 november 2017 - 17:20

Ett helhjärtat liv, 6 ledtrådar!

Jag läser som bäst Brené Browns bok Våga vara operfekt. I små portioner tar jag in hennes kloka tankar på morgonens spårvagn. Flera veckor har jag hållit på, några sidor i taget. Hon skriver om hur vi kan bära oss åt för att leva ett helhjärtat liv, och de här veckorna känns det som att små ledtrådar faller ner i min famn lite här och var. Därav:

 

6 ledtrådar mot helhjärtat liv!

Lotuslykta

1. Andetag-bloggaren Nannas text om hur besynnerligt det är att hon var lyckligare och givmildare när hon ägde lite, men nu när hon äger mera ser hon plötsligt en gnidigare sida av sig själv. Amen, säger jag, som också förundrats över att jag kunde ge bort hälften av min inkomst när jag studerade, men att jag nu som löntagande bostadssparare noga funderar över mina kollekter och månatliga inbetalningar till hjälporganisationer. 

 

Laura3Laura i solen. Bild: Ville Kavilo

2. Min vän Laura Hellstens podcast: Vilda qvinnor berättar. Jag har bara lyssnat på första avsnittet ännu men det fyllde mig med sådan ro. Laura sitter ute mitt i natten under fullmånen och stjärnhimlen och delar med sig av sommaren då två viktiga kvinnor i hennes liv gick bort. Podcasten handlar om vad Laura lärt sig av kvinnorna i sitt liv. Det är djup visdom utan krusiduller. Och jag blir så glad av musiken hennes man Markus gjort till podcasten.

 

pussel

3. Ett pussel fångade min blick på loppis. Motivet är verkligen airy-fairy, men jag fylldes av en längtan att lägga pussel. Jag har växt upp med att pussel-läggande är ett sällan skådat nöje, något som bara händer i mellandagarna efter julafton. Men om Sandra Beijer som vuxen insett att hon kan ha en hel kökslåda full av godis, som hon får äta av varje dag, så har jag kanske nu som vuxen insett att jag får lägga pussel också vardagskvällar i november.

 

Soppa

4. Enkel gästfrihet. Min senaste enkla bjud-mat är följande: Klyfta morötter och batater. Marinera dem i olja och kryddor (gärna indiskt), enklast är det om du sätter allt i en stor plastbunke med lock och shejkar loss. Rosta dem i ca 200 grader ca 20 minuter. Under tiden blandar du ihop SÅSEN: en gräddfilsburk och ett fetaostpaket som du smular sönder. Är ni fler en tre lönar det sig att göra dubbel sats. SÅ GOTT.

 

tva kors och en fisk

5. Sofia Torvalds nya bok Två kors och en fisk. Jag visste ju att min tidigare kollega Sofia är bra på att skriva journalistiskt, men jag bara visste inte att hon bär på en så enorm andlig visdom också. Boken landade i helt rätt jord för mig. Trött, stressad och glåmig satt jag på vägen till jobbet och sög i mig kapitel efter kapitel. Boken är full av tankepärlor som känns som friskt vatten för en ökenvandrare. Lika hugsvalande är den estetiska upplevelsen som Ida Wikströms omslag ger.



guardian

(Skärmklipp)

 

6. Och så den här artikeln i The Guardian om ett par som bor i naturen med få ägodelar och jagar sin mat med pilbåge och gevär. o_O

 

 

Det var det! Har du stött på några helhjärtade ledtrådar på sistone?

onsdag 1 november 2017 - 21:16

Vemod

Jag kommer hem från jobbet och knäpper på lampan i hallen, utan att det blir ljust. Mitt i totalt mörker förundras jag över att lampan redan gått sönder. Vi bytte ju den just. Sedan inser jag att jag står mitt i kompakt mörker eftersom Laura tagit taklampan med sig. Jag famlar mig fram till nästa rums ljusbrytare. 

Ena skohyllan är tom. Halva hatthyllan likaså. I badrummet är halva badrumsskåpet tomt och i köket saknas de där två skedarna i mellanstorlek som är perfekta att äta glass med. De som varken känns löjligt små eller är så stora att de faller ur skålen när man ätit klart.

Kastrullerna är borta, precis som skärbrädena. Köket ser för första gången så minimalistiskt ut som jag i hemlighet drömde om då när det mittiallt dök upp en samling lavastenar på tehyllan och torkade blommor i fönstersmygen. Det är tomma rena ytor nu, men i stället för tillfredsställelse känner jag vemod.

Vi har verkligen avslutat vårt samboende på topp, jag och min syster. Början var knagglig men sen hittade vi våra rörelsemönster och rutiner. En av mina senaste definitioner av lycka är att höra Laura slamra med kaffekokningen medan jag gör min morgonyoga. Hon brukade förse oss med mjölk, jag med torkat rågknäcke.

Vemodet får dröja kvar ett tag ännu, men sen ska jag bereda väg för det nya. Om mina föraningar har rätt kommer det bli fenomenalt.

 

Lissu Laura PorvooJag är så tacksam för henne, för de två åren vi fick bo ihop. I Zadie Smiths bok On Beauty står det något om att "a five year age-gap between siblings is like a trail that needs to be walked on a lot, or else the forrest takes the trail back". Efter de här två åren är den där stigen minsann vältrampad.

 

Och ett PS! En av dagens oväntade höjdpunkter var när jag lyssnade på Yoga Girls podcast, avsnittet "The flight from hell"(länk till Itunes). Man får ju lätt bilden av Yoga Girl, som på riktigt heter Rachel Brathen, att hon lever ett väldigt harmoniskt och perfekt liv, men i det där avsnittet pratar hon om en flygresa som bara eskalerar från jobbighet till pinsamhet till jobbighet till total fadäs. Så roligt. 

måndag 23 oktober 2017 - 20:36

#delaljus-listan!

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

Plötsligt är det så mörkt överallt. Jag blir lika förvånad varje år över att det faktiskt känns som att någon dragit en svart säck över vårt hus. Jag försöker titta ut men ser bara min egen trötta spegelbild.

Dags för lite ljus, eller hur? Vi kör #delaljus-listan!

 

Vad ger ljus i ditt liv?

Vänner. Konst. Musik. På sistone har jag börjat inse hur häftigt och njutningsfullt klassisk musik faktiskt är. Att sätta på Arvo Pärt på Spotify är som att taket rycks bort och in flödar kaskader av ljus.

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.11.04


Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep.

1. En gång i veckan tar jag en springtur i dagsljus. Flås + ljus = endorfiner!

2. Mitt arbetsbord är vid ett stort fönster, tänker mig att jag tankar ljus i samma takt som ormbunken bredvid mig.

3. Yoga. (Jag vågar nästan inte skriva ut att jag yogar varje morgon före jobbet, det låter så pretentiöst. Men det handlar mer om överlevnad än om duktighet.) 

4. Orkar inte komma på en fyra! Eller jo: min arbiskurs i crouqui på måndagskvällarna. Man hasar in som en död krukväxt och kommer ut som en guldpalm!

5. Perjantaidinneri. Jag, Riikka och Suvi-Tuulia skapade konceptet fredagsmiddag när jag blev singel i vintras. Nu är det så roligt att ha en middag ute på stan att se fram emot varje vecka. Ni ser ju:

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.24.04


Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?

Dagboken, Gud och förhoppningsvis psykiatern jag ska träffa på fredag.


Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?

För att en del troll spricker i ljuset. For realz.


Hur kan du vara ett ljus för något annan?

Just nu klarar jag inte av att vara så mycket ljus. Jag har så många obesvarade meddelanden på messenger och whatsapp, noll krafter att höra mig för hur andra har det. Det enda jag kan göra i nuläget är att försöka vara närvarande, inkännande och empatisk mot de människor jag möter i min vardag. Ibland lyckas det.

Skarmklipp 2017 10 23 21.48.10En crouqui jag var nöjd med.


Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv? 

I år ska jag tända ett ljus för mummu, mormor, som dog i våras. Jag ser mig själv i henne på många sätt. Klädintresset, svårmodet, lyssnandet.


En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret

Till dig som är på vippen att bränna ut dig. Jag önskar jag kunde vara din bromskloss. Säg ifrån till den som ger dig för många uppgifter. Inget är värt att din hjärna och kropp tar skada. 

 

En låt som får mig på bra humör

Den här. 

 

Skarmklipp 2017 10 23 20.38.40En födelsedagsselfie på det! Numera är jag 29 jordsnurr! Tänk det. Vid det här laget trodde nog tonårsliisa att jag skulle ha ett fast jobb, söt familj och frodig trädgård. I stället har jag en massa olika jobb, promenadavstånd till allt världens och ett resekonto som snart ska få bekosta en resa till Nepal. Det ni. Livet blir annorlunda, inte sämre.

söndag 22 oktober 2017 - 17:27

3 bra söndagsting

Dags för lite konstgjord andning åt bloggen nu för att inte tvingas ta livet av den. (Jag har alltså lovat mig själv att sluta blogga helt ifall jag slinker in i en ny bloggpaus.)

Vardagen är jobbig just nu. Jag har alldeles för mycket jobb. Varje dag är superintensiv och den senaste veckan har jag gjort en massa tabbar pga stress. Inte bra. Men. Vi ska gå igenom mina to do-listor med min förman kommande vecka, då ska vi banne mig se till att det blir ändring på detta.

Det är söndag kväll, och jag har hela dagen haft en krypande känsla i kroppen. Snart börjar ännu en intensiv jobbvecka. Men här är några saker som hjälper mot den ångesten just nu:

 

1. Dumpad

Dumpad är en SÅ bra serie från Norge som finns på Arenan nu. 3-4-minuters episoder av olika dumpningar som folk på riktigt råkat ut för. Roligt, viss igenkänningsfaktor och bara så bra teve. Klick, klick.

 

2. Loppisbesök

Jag tog en loppisrunda efter kyrkan idag, och det var så skönt att strosa runt bland alla märkliga saker som folk vill bli av med. Hittade ett nytt glas att ha min tandborste i, eftersom mitt nuvarande glas flyttar ut samtidigt som min syster i lsutet av månaden. (Jag har förresten fått en ny kämppis kirrad, tack alla som hjälpte till att sprida budet!)

 

3. Tack och lov

Tack och lov är ett radioprogram med andliga önskesånger. Finns på Arenan. Jag har lyssnat på Tack och lov några söndagskvällar i rad nu, medan jag diskat, städat eller ritat. Världen får på nåt sätt sina rätta proportioner igen, av det märkliga mischmashet av andliga sånger som lyssnarna önskar. Bara typ hälften är i min egen smak, men det är något väldigt vilsamt i att Svenskfinland skickar in sina märkliga och ljuvliga önskningar, och att en trygg radioröst i lugn takt presenterar vilken inspelning av önskningarna han hittat. En njutning. Klick klick.

 

 

 

fredag 6 oktober 2017 - 14:16

Kämppis sökes!

Planritning

Snart flyttar min syster ut ur vår lägenhet och då behöver jag en ny kämppis (lägenhetskompis). Ett mysigt hem söker ny själ! Är det du eller din bekant som ska flytta in här?

Det gröna rummet (se planritningen) blir ledigt 1.11.2017, men är det en riktig fullträff mellan din och min personlighet så kan du få flytta in lite senare också. Det blå rummet är mitt och det gula är gemensamt. Ditt rum vetter mot innergården, så det är lugnt och tyst.

Hyran är 475 €/mån (+ ca 20 €/mån för el, nät och gas).
Ditt rum är ca 15 kvadrat av lägenhetens totala 45.
Mer info hittar du här i fb-annonsen. Släng ett mejl till liisa.mendelin@gmail.com om du blev intresserad! Först till kvarn osv.

Här kan man minnsann bo billigt (för att vara Helsingfors), centralt och nära havet! För att inte tala om alla härliga kaféer, loppisar och yogastudios som finns i mina hoods!

Jag tänker att ni som läser min blogg har allra bäst koll på hurdan typ som skulle passa i detta hem, så tipsa gärna era vänner och bekanta!

*väntar med spänning*

Keittio2Ett kök att älska. Ja, det är litet och kråtigt, men: vi har gasspis! Att leva två år med gasspis har fått mig att rysa av obehag varje gång jag ser en lägenhetsannons med vanlig spis. SÅ bra är det att göra mat på en gasspis. Snabb uppvärmning och avstängning. Ai että.

tisdag 3 oktober 2017 - 16:00

Jag älskar att bo här.

Jag fick rågbrödssuktan i butiken idag. En orange-gul påse med ett runt mörkt rågbröd fångade min blick och jag såg genast att det var både mört och segt. Lite oivariini och oltermanni på. Mmm-mm-mm!

Nu är det ett år sedan jag åkte iväg till Hongkong och äntligen fick bo utomlands. Jag hade en sån längtan bort att jag inte kunde ana att den vistelsen skulle få mig att uppskatta mitt hemland på ett helt nytt sätt.

Det är så lätt att deppa över Finland, över både det politiska och meteorologiska klimatet. Men vet ni, det är väldigt många saker som är så bra här. Båda på min lokala lilla plätt och landet i stort. Nu blir jag lyrisk.

Saker som är sweet med att bo just här just nu:

1. Närheten till havet. Före Hongkong kändes det deppigt att bo i Rödbergen, mitt i Helsingfors. Det var grått och regnigt och det gick flera dagar då den enda natur jag såg var ränderna av hundkiss på trottoarerna. Jag tyckte strandpromenaden nära mitt hem var ful och överbelastad av människor och deras skräp och ljud. Ja, det är ju inte som Maxmo där man kan gå flera dagar utan att skymta en själ.

Men efter att ha bott i en miljonstad som aldrig är tyst, avgasfri och skapelseskön så känns den där Rödbergen-deppigheten bara skrattretande. Numera älskar jag den där strandpromenaden som gör mina länkrundor himmelska, även i vind och regn.

2. Brödutbudet. Det finns så många olika sorters rågbröd i Finland. Och havrebröd. Och torkat rågbröd! Vi har alltid en låda jälkiuunileipä hemma hos oss. Det är lite som Linns havregryn. "Familjen, allt ordnar sig. Vi äter jälkiuunileipä med smör å ost och saltgurka!".

3. Designen. Jag tycker om att det finns så mycket vackra bruksföremål här. Visst kan det vara lite tjatigt att alla har Iittalas Teema-tallrikar och Kartio-glas, men det är också mysigt. Och Marimekko, Vuokko och Minna Parikka. Min nya skofavorit är Terhi Pölkki. Det är nordiskt avskalat, men mycket djärvare färg och form än svensk design. 

FuturoFuturo-huset på EMMA-museet i Esbo.

 

4. Drickbart kranvatten. Att alla restauranger har drickbart vatten utan extra kostnad. Aaah-mazing.

5. Bildningen. Visst, det ser illa ut för utbildningen just nu med vår märkliga regering som hyser ett så öppet bildningsförakt, men jag vill ändå lyfta fram den långa traditionen och uppskattningen av utbildning som ändå finns här. Visst är det lite märkligt att en bachelor sällan ses som en avklarad utbildning och att vi har ett överutbud av magistrar, men roligt är det ju. Att man kan hamna på nån fest som känns väldigt folklig med fyllehistorier i fokus men sen visar det sig ändå att alla har en högre högskoleutbildning, kan flera språk och har bott utomlands åtminstone en period i sitt liv. Jag blir lite rörd när jag tänker på att det faktiskt varit möjligt i Finland för precis alla att utbilda sig. Vi har haft ett generöst studiestödssystem och avgiftsfri utbildning. Utbildning har inte varit en klassfråga.

6. Naturen. Känns som att de flesta människor här har en relation till den.

LupinerKadermo

En high-on-life-stund i ett lupinhav på ön Kadermo utanför Hangö.

 

7. Djärvheten. I somras reste jag flera veckor i Sverige och i Norge. När jag kom tillbaka till Finland var det så roligt att märka att det nog var ett tag sedan jag såg en rosa sidecut eller ett tanthår sprejat rakt upp. Gothare, lolitor och hårdrockare är liksom standard i gatubilden här. I Sverige och Norge är alla väldigt vackra, men lite väl slätstrukna.

8. Originalen. Det känns som att jantelagen är ganska svag här. Det finns så många konstiga tävlingar och hobbyn, en massa skogstokighet här och där. Som de här finlandsmästerskapen i käpphästdressyr. Världsmästerskapen i bastubadning. I kärringkånk.

9. Och förstås: bastun. Fastän inte alla i Finland gillar att bada bastu så finns det något fint med att alla ändå vet basic grejer om det heta rummet: det är svalare om du sitter lägre ner, värmen känns behagligare om din hud är våt. Jag tycker om att det finns ett så gammalmodigt sätt att tvätta sig kvar i vår kultur. En hink och en skopa. Det är värdefullt på nåt sätt att kunna bli riktigt ren utan att använda dusch.

 

BastuEtt golden moment från Charlottes möhippa: takbastu mitt i Helsingfors.

 

torsdag 28 september 2017 - 19:55

När jag är 78.

Dags att återvända till frågestunden jag hade på bloggen för en evighet och ett glasögonbyte sedan! Jag lovade att svara på alla frågor, och ett löfte är ett löfte också när åren går.

Jolanta frågar:

Var är du, vad gör du och vad drömmer du om om fem år? femtio?

 

Kul fråga! Jag gnider spåkulan och ser följande framtid:

Om fem år, det vill säga år 2022... jobbar jag utomlands med utvecklingssamarbete eller misson. Låt oss säga att jag är informatör för Finska Missionssällskapet i Thailand (råkade se en sån arbetsannons för länge sedan och den fastnade). Då är jag 33 år och lever livet. Jag har blivit klar med den terapi jag förhoppningsvis snart ska börja och känner mig gladare och tillfreds med livet. Jag lär mig thailändsk matlagning och hänger i lokala kyrkor. Jag reser runt i Sydostasien och ser med medkänsla på mitt tidigare jag som kämpade så otroligt den där hösten 2016 i Hongkong. Jag drömmer om en familj och ett hem på en ö.

Om femtio år, år 2067 är jag 78 år gammal om Gud så vill och jag får leva. Då har jag en stuga i skärgården som jag krypplar runt kring efter bästa förmåga. Jag rensar fisk som om jag aldrig gjort annat, kör en liten snabb motorbåt och mjölkar min get (allt detta är förmågor jag saknar 2017). Börjar säkert dagen med ett yogapass. Jag drömmer om de jag älskar och saknar. Fantiserar om himlen.

[Samtidigt i ett alternativt universum:]

Om fem år är jag en konstnär som, förutom att ägna sig åt konsten, leder samtalsgrupper och drar en och annan gudstjänst då och då. Jag lever nära andra människor i ett kollektiv eller en familj. Naturen är nära.

Om femtio år uppträder jag med expressiva dansnummer på små UF-lokaler i Österbotten. Jag äter ett kokt ägg till frukost och ägnar timmar åt romanläsning och stretchning till klassisk musik.

--

Ptja. Samtidigt som det är roligt att leka framtidsleken, så känns det också lite ångestfyllt att skriva ut såna här planer. Vill jag verkligen något av detta? Spelar det någon roll? Är inte alla framtidscenarior deprimerande, trots försöken att göra dem roliga? Jag har nog alltid haft lite svårt för att fundera på framtiden. Det känns som att jag inte klarar av att drömma fram den bästa möjliga framtiden och att alla scenarier bara visar hur meningslöst livet är.

Kan ni känna igen er? Den bästa medicinen som jag har hittat mot framtidsångest är att acceptera att jag inte kan påverka framtiden. Att mina planer är futila, att livet alltid tar andra vägar än de vi tänkt oss. Det finns något tröstsamt i det. Framtiden är något vi omöjligt kan planera. Har du andra mediciner mot framtidsångest?

Tack för frågan Jolanta!

tisdag 26 september 2017 - 21:13

Att konstant köpa större byxor

Skarmklipp 2017 09 26 21.09.43

Med Zara Larsson och Destiny's Child i lurarna länkade jag i dag fram längs havskajen och funderade på kroppen.

Det senaste halvåret har jag köpt nya byxor fler gånger än jag kan räkna, samtidigt som jag sorterat bort för små byxor – även det fler gånger än jag kan räkna. Varje gång jag gått till UFF eller Fida har jag jagat så stora byxor att jag helt säkert ska slippa köpa större nånsin igen. Jag har letat i XXL-räckena och provat kopiösa mängder byxor för att hitta ett par – det hittas alltid bara ett par – som inte skaver nånstans när jag sitter eller går. Och likt förbannat har byxorna blivit för små andra gången jag ska använda dem.

Hallå kroppen! Vad är det här för jånor? Det har varit lite kämpigt att bära på en kropp i förändring i detta kapitalistiska samhälle som matar och profiterar på kvinnors kroppshat. Men idag när jag sprang fram i havsvinden och kände en enorm hästkraft i benen slog det mig att den här nya kroppen är rätt bra den med. Därav denna lista:

 

Vad jag lärt mig om kroppen av att konstant köpa större byxor

1. Kroppen slutar inte förändras efter puberteten. Länge trodde jag att den kropp jag hade som 21-åring skulle fortsätta att vara min bara jag hade lite disciplin. Nu har jag i och för sig inte haft någon jämt flytande ström av kroppslig disciplin de senaste 7 åren men hävdar ändå att detta är sant: Kroppen fortsätter att förändras längs med åren. Hållning, vikt, hud, ansikte, hår. Allt utvecklas.

2. Det finns andra sätt att se på kroppen än den kapitalistiska. Simhallar, omklädningsrum, crouquis-timmar, body positivity-instagramkonton. Det går att träna upp en mera älskande attityd till sin egen och andras kroppar, men då gäller det att regelbundet mata sin blick med andra bilder än ***Reklamkroppen***.

3. Det finns en ny, stark skönhet i min nya kropp. De större byxorna behövs för att jag fått mera mage, höfter, rumpa och lår. Ibland känns det fortfarande klumpigt med den här nya kroppen som inte är lika lätt att yoga med som den en gång var, som tar upp mera plats i kollektivtrafiken och behöver större handdukar. Men det som gör den här kroppen vackrare än min tidigare kropp är: mina ben som liksom har lika delar mera muskler och pondus nuförtiden, och mina silvriga tigerränder som dykt upp här och där. Jag har hört att de kallas bristningar men jag fattar inte: inget har brustit. Tvärtom har det inre ljuset brutit fram. Snyggare än alla tatueringar i världen.

4. Mera kropp betyder mera jag. I en kultur som ofta vill få kvinnor att bli mindre känns det befriande att min kropp bestämt sig för att bli större. Jag tar mer plats, och har därför lättare att hävda mig i situationer där någon vill förminska mig. Nu kan det ju hända att ingen annan märkt av denna förändring. Jag går åtminstone inte runt och kollar om andra gått upp fyra numror i byxstorlek sen senast, men den inre vetskapen om att det finns mera centimetrar av mig är hisnande. Mera Liisa i världen.

Varsågoda. Dela gärna med er om ni fått liknande insikter!

måndag 18 september 2017 - 22:00

Kalhyggen

"Har du hört talas om kalhyggen?"

Det är en Greenpeace-feissari som stannar mig där jag leder min cykel på en myllrig trottoar i Hagnäs. Kockan är 16.55 och jag har precis gått iväg från jobbet som tydligen har gett mig grus i hjärnan. Feissarens fråga får mig att stirra tomt framför mig. Hört talas om kalhyggen? Va? Jag trodde hon skulle visa mig bilder av lidande isbjörnar eller smältande isflak men alltså kalhyggen?

"Eh, jo det har jag väl."

Jag är förvirrad. Ska jag berätta hurdana svampar man hittar på kalhyggen? Hur fräscht det kan kännas att köra samma gamla skäriväg hem och inse att någon har huggit ner sin skog och att det som tidigare var en grågrön mur nu är kullar och flytblock och ett myller av rötter och ris? Ska jag berätta hur bra det känns i magen att veta att det här kalhygget kommer vara ett perfekt hallonställe om några år?

Feissaren öppnar sin mapp och pekar på två bilder tagna med drönare.

"Så här ser statens skogar ut. Visste du det här?"

Före-bilden visar en frodig granskog, efter-bilden ett grått kalhygge.

"Tycker du att det här är okej?"

Jag stirrar på henne och försöker förstå vilken reaktion hon vill ha av mig. Jag är klädd i en gammal grön fjällräven-jacka och stor gul yllekofta. Leder en skraltig cykel och har håret i en slarvig tofs. Hon tror kanske att jag är en sådan som får ont i själen av kalhyggen. Hon ser inte att min näsa älskar doften av kåda från nyavverkade träd.

"Nej förlåt, jag kan inte svara just nu. Min hjärna är grus."

Skarmklipp 2017 09 18 22.24.27

söndag 17 september 2017 - 10:10

U become famous

I våras var jag på en inspelningsplats och pratade om livet, tron, besvikelserna och naturen. Kastade lite stenar i vattnet. Det blev ett nätt litet program på 6 minuter i Himlen TV7. Här kan du kolla på det.

Älskar att min vän Rachel från Hong Kong kommenterade videon så här på Facebook: "U become famous! I'm sure you would attract even more people from this clip."

Ja, tänk om jag blir en kändis nu.