måndag 7 maj 2018 - 15:06

Att resa mindre lättvindigt

Skarmklipp 2018 05 07 14.33.00

Hej hopp! Mycket har hänt sen senast: jag har avslutat mitt jobb på Helsingfors kyrkliga samfällighet och varit på en studieresa till Nepal.

Jag kom hem för några veckor sedan och känner mig fortfarande lite resebakis. Den känslan är bra att ha.

Mina sista dagar i Nepal bodde jag på ett hotell för backpackers. Det var beläget i Kathmandus "backpacker's heaven" (eller backpacker's hell som min resekompis Ellen kallade det) och var så annorlunda från resten av min resa i landet. Det började skava i mig. Hotellet var fullt av västerländska turister som mellanlandat i Nepal på sin jorden-runt-resa. De checkade av sevärdheter och jämförde landet med länder de tidigare besökt. Det kändes som att världens olika länder bara var exotiska shoppingupplevelser, något man kan åka vidare från så fort landets baksidor visade sig. Och samma tendenser ser jag hos mig själv. 

 

Skarmklipp 2018 05 07 14.45.52

Att det är etiskt problematiskt att resa som vi gör idag är ju gammal skåpmat. Men det talas inte så mycket om hur man kan göra i stället. Det är fortfarande väldigt få som klimatkompenserar sina flyg (det har jag aldrig gjort) eller medvetet väljer staycation i stället för solsemester. Volontärturism har också sina baksidor.

Men kanske det går att hitta lite vänligare sätt att resa på? Det goda med resande är ju att komma ut ur sin bubbla och märka att livet kan se väldigt annorlunda ut på andra platser. Genom att resa kan vi lära oss att godhet och sanning också finns i länder med andra religioner och sedvänjor. Kanske vi då vågar möta och välkomna andra kulturer också hemma i Finland?

Låt oss säga att vi vill resa så att resan uppfyller det här goda syftet. Hur gör vi det? Kanske så här:

 

Att resa mindre lättvindigt

- Hur skulle det vara om vi reste mera sällan? Kanske vart femte år, eller vart tionde? För att hinna längta ordentligt efter nästa resa, och hinna lära oss något om landet före vi åker. Kanske gå en språkkurs till och med.

- Hur skulle det vara om vi trappade ner på turistresorna? Efter min nepalresa känner jag starkt att jag inte längre vill resa enbart som turist. Jag vill lära mig något, träffa vanliga människor. Därför var det helt perfekt att haka på Finska Missionssällskapets studieresa till Nepal. Vi upplevde så mycket mera än vad någon av oss kunde ha gjort som turist. Mötte funktionshindrade som fått utbildning och därmed människovärde, driftiga kvinnor som bildat andelslag och startat småföretag. Några dagar besökte vi turistattraktioner, men de kändes verkligen märkliga efter alla besök till olika utvecklingsprojekt. Jaha, nu ska man liksom ta turistbilder här vid det här templet. Och är det inte lite så här: har man sett ett turistparadis så har man sett dem alla?

- Hur skulle det vara om vi välkomnade begreppet "resebakis"? Jag vill ha resan kvar i kroppen länge efter resan. Göra mat från den kulturen. Vårda minnen och fortsätta lära mig om landet. Låta resan drabba mig också efter att jag kommit hem.

 

Har du andra tankar? Hur kan vi resa för att inte göra mera skada än nytta?

 

Skarmklipp 2018 05 07 14.49.52

måndag 26 februari 2018 - 22:51

Naiva jag + video om terapi

Puh, behövde ta en paus från bloggen i några dagar efter allt rabalder kring mitt fastande. Det är lite sjukt egentligen, hur sårbar jag gör mig själv genom att gång på gång skriva så öppet om något som är så intimt som tro. Det finns ju massor av människor som bara går runt och bär sådant inom sig eller bara delar det med en liten krets, och det verkar ju gå bra att leva så också. Varför ska jag så ofta öppna munnen och bara blablabla så här sa Gud till mig idag? Och mötas av hårda ord om att jag gör narr av min skapare och inte läser bibeln tillräckligt mycket.

Som jag skrivit tidigare så tar inte kritiken lika hårt på mig längre. Kanske för att jag fått distans mellan mig själv och det jag släpper ut i offentligheten, eller för att jag överlag har en väldigt blasé inställning till det mesta som sker runtom mig just nu. Men hårda ord är ändå hårda ord, och när de riktas mot något så naivt och intimt som min personliga tro, ja, då blir jag oundvikligen lite uppgiven och trött.

Men det var inte det jag skulle blogga om! Jag ville bara göra en snabbis och tipsa om en fin liten video jag hittade i kväll, när jag scannade av internet efter videor som förklarar vad jungiansk psykoterapi går ut på.

Se bara på denna lilla pärla, som väldigt odramatiskt på tre minuter förklarar vad terapi är:


Många saker känns blasé i mitt liv just nu, men att jag får gå till en terapeut i morgon hör absolut inte till de sakerna. <3

måndag 19 februari 2018 - 21:36

När är jag kristen nog?

Skarmklipp 2018 02 19 21.18.06

OBS. Varning för super-religiöst inlägg.

Trots min jaha-inställning i senaste blogginlägget angående negativt snack om min massagefasta, så är jag ju bara människa. Klart jag vill veta hur snacket går! Så i dag hittade jag bloggen som kritiserat mig och mitt sätt att fasta. Här är Marias blogg. (Hej Maria! Vi har delat gudstjänstgemenskap ett tag i Vasa för några år sedan. Intressant att ses på det här sättet den här gången.)

Lyckligtvis är skinnet på näsan fortfarande intakt, så jag tar inte illa upp trots att språket stundvis är hårt. Och jag uppskattar att Maria nu har bett om förlåtelse för att hon gick till personangrepp. Du är förlåten, Maria. Men jag tror att det ännu finns skäl att diskutera vad den här typen av angrepp handlar om.

Att läsa texter som Marias gör mig uppgiven. Än en gång placeras jag i ett ytligt mindfullness-fack, där Gud reduceras till någon snuttefilt som bara är varm och go och tröstande. Det är inte bara Maria som nu gjort det. Det här är ett angrepp som återkommer mot olika personer som har en mera kreativ ingång till detta med tro.

Varför framställs jag som en mindfullness-propagerare? Kanske för att de bibelställen jag nämnde i intervjun inte kom med i artikeln (mycket väl avvägt av journalisten). Och för att jag i artikeln uppmuntrar folk att "lyssna till sin inre röst". Det sluttande planet blir brant i Marias text och plötsligt framstår jag som en människa som uppmuntrar till oreflekterade skiljsmässor, bara "det känns så".

Ytterst handlar det väl om att jag inte kan använda det religiösa språk som Maria verkar ha som sitt andliga modersmål. Min personliga historia har inte gett mig det språket, utan ett annat. Marias andliga språk funkar säkert väldigt bra i den kontext hon skriver i, medan mitt (tror jag) funkar för människor som kanske är lite nya inför detta med tro, eller har blivit brända av religiösa sammanhang.

Men det som gör mig så uppgiven är det sätt som de med detta "andra" andliga modersmål så ofta verkar misstro personer som har mitt andliga modersmål. Som om vi inte var kristna på riktigt.

Kanske lite klargöranden kan hjälpa?

Jag skriver inte om Gud med stor bokstav när det inte är egennamn. Det känns grammatikaliskt märkligt att skriva Han och Honom. Och så är jag väldigt dålig på att citera exakta bibelställen, eftersom mitt sifferminne är uselt.

Jag utgår ofta från att Gud kommunicerar med mig genom känslor och intuition, eftersom jag är lagd åt det hållet. Men tro inte att jag för den skull saknar förmågan att pejla det jag känner mot den kristna gemenskap jag ingår i, både historiskt och i nutid. Jag tror mig ha fått urskiljningens gåva.

Jadå,  mindfullness, mediciner och yoga har hjälpt mig genom de värsta ångest-stunderna. Men också bön. Aldrig är Gud så närvarande som när det känns som att han övergivit en allra, allra mest.

Det är sällan jag öppnar min Bibel vid köksbordet, däremot hör jag bibelord i kyrkan varje söndag. Under fastan lyssnar jag dessutom varje morgon på en andakt via Pray as you go-appen, som alltid fokuserar på en kort bibeltext som upprepas. I jobbet gör jag ofta bilder med bibelord att delas på facebook.

Jag ber i morgontrafiken, anstränger mig för att ha kontanter att ge åt tiggare. Jag är med i något som nog kan kallas bönegrupp. Jag längtar efter mer meditation. Jag är vegetarian på kristna grunder. Jag har varit i Hongkong på missionspraktik och jobbat i kyrkan i fem olika omgångar. I min familjs ögon är jag super-religiös.

Men det räcker liksom inte? För att jag bara inte kan förmå mig att skriva om Gud som Han och Honom?

Ligger det nånting i det här? Handlar det om våra olika språk?

Eller är det aktuella problemet ändå mitt sätt att förhålla mig till fastan? Att jag experimenterar och leker med denna djupt andliga praktik?

Då kan jag berätta att fastan för mig varje år är en djupt andlig och omvälvande upplevelse. Men det är inte dö-allvarligt. Gud och jag har väldigt roligt åt alla mina försök och misslyckanden kring fastan.

Gud ba: Men prova att ge bort hälften av din inkomst!

Jag: Aaall-right-der-i-doo! *äter bönor och fiser*

Nästa år. Gud: Kaffe, Liisa, du ska klara dig utan kaffe!

Jag: Ooo-kej! *darrar i flera dagar av abstinensbesvär*

 

Och nu plötsligt har han ändrat sig: Sluta klä dig i säck och aska Liisa, det är massage du ska ha!

 

Det är inte lätt att bli klok på vår skapare.

 

 

 

 

 

PS. Här finns alla mina blogginlägg om fattigdomsfastan 2012, då jag under fastan gav bort hälften av min inkomst till insamlingen Gemensamt Ansvar.

PS2. Den märkliga frisyren på bilden ska få sin förklaring. But it is not this day.

måndag 12 februari 2018 - 22:08

Någonstans på internet talas det illa om mig

Skarmklipp 2018 02 12 22.28.56

 

Jag fick höra av en vän att han sett hårda diskussioner om mig i någon facebookbubbla. De hårda orden handlade om mitt fasteprojekt för i år, som Kyrkpressen skrev om i veckan. Artikeln "Sju veckor av nåd" handlar om mitt beslut att under påskfastan lägga till något positivt, i stället för att under fastan avstå från något negativt, som ju är kutymen. I mitt fall innebär det positiva att jag under fastan går på massage en gång i veckan fram till påsk. Det här har alltså väckt anstöt.

Det fantastiska är att jag bara tänkte jaha när min vän berättade. Jaha. En tidigare Liisa hade antagligen satt timmar på att leta reda på den där facebook-diskussionen och gått in i kommentarerna och vänligt men bestämt gjort lite klargöranden. Men den här Liisa som jag är nu, ja hon är tacksamt obrydd.

Det är väl bra att de diskuterar. Bättre förstås om de diskuterar sak ("det där är obibliskt") i stället för person ("Liisa Mendelin verkar ju vara helt dum i huvudet"). Men även då känner jag mest av allt bara: jaha.

Tidigare hade jag oroat mig för att en obestämd massa av människor tycker illa om mig. Skammen! Men nu känns det som att sådana kommentarer inte säger någonting alls om mig, utan desto mera om den som yttrar dem. Att uttrycka sig tvärsäkert om mig utan att ha läst mera än rubriken och ett lösryckt citat – ja, det är att samla glödande kol på sitt eget huvud. Någon dag blir kolbitarna tillräckligt många för att ge brännskador.

Jag skrapar mig på näsan och märker att skinnet blivit märkligt tjockt. Som elefanthud.

 

torsdag 8 februari 2018 - 13:28

I en press nära dig!

27846132 10155910003400856 1147098370 o

I en Kyrkpressen nära dig finns nu en artikel om min pälsmössa, nej utan om mina tankar kring en mera nådig fasta inför påsken: en massagefasta. Samma projekt som i fjol, men i år har jag klokare saker att säga.

Som till exempel:

- Jag tror att vi ibland behöver komma bort från den prestationsinriktade kultur vi har idag, och bara göra tvärtom.

Inte helt IQ fiskmås om jag får säga det själv.

"Vadå en Kyrkpressen nära mig? Jag får ingen KP!" Här följer infotainment: Kyrkpressen är en gåva till dig från din församling. Om du inte får tidningen kan det bero på att du inte hör till kyrkan eller på att din församling valt att spara bort denna gåva till sina medlemmar. Då kan du fixa en privat prenumeration för 65 euro i året.

Säg gärna pip om du har läst artikeln!

tisdag 6 februari 2018 - 22:18

Hur gick det med konståret?

received 10158277276235029En del av er kanske minns att jag hade en dramatisk insikt i slutet av 2016 som ledde till att jag bestämde mig för att år 2017 skulle vigas åt konsten?

Den biten av mitt liv har inte synts så mycket på bloggen, utan mera på instagram. (@liteskrik heter jag där, välkommen att följa!) Men nu vill jag sammanfatta året lite djupare här på bloggen. 

Planen var alltså att jag skulle jobba med något brödfödejobb några dagar i veckan och helga resten av dagarna för kreativiteten. Måla, gå på muséer, bygga en ateljé.

Nå, det visade sig att året började lite osmidigt med utmattning, uppbrott och allmän kollaps. Och så fick jag några jobberbjudanden jag inte kunde tacka nej till. Våren kom därför att handla mest om sjukskrivning, överlevnad och radioredaktörsjobb. Sommaren var jag ledig/arbetslös och till hösten började jag ett nytt jobb som informatör. Inte så frilansande som jag hade tänkt mig. Inte så mycket fritt konstnärsliv som jag drömde om.

Skarmklipp 2017 10 23 21.48.10

 

Men jag har definittivt fått in mera konst i mitt liv, kolla bara:

- Croqui-timmar på Arbis. Perfekt för det kreativa självförtroendet och för den utmattade hjärnan. Visste ni att hjärnan aldrig sover? Därför kan de överhettade delarna av hjärnan bara vila när andra delar av hjärnan aktiveras. (Citera mig inte här, jag har glömt alla källor.) När jag satt och intensivritade nakenmodeller hann inte min sorgsna del av hjärnan tänka på uppbrottet och alla hemska tankar som kom av det. Min hjärna fick alltså pausa några timmar i veckan, och efteråt kändes det som att hjärnan hade varit på spa. Pannans alla veck var utslätade.

- Museikortet har sänkt tröskeln att besöka muséer. Ändock berättar statistiken från museikortet att jag bara besökt 10 muséer under 2017. Det känns som för lite.

- Jag möblerade en ateljé åt mig. Med inspiration från minibutikerna i Hongkong insåg jag att mina små kvadratmetrar minsann kan bli en ateljé om jag bestämmer mig för det. Alla kreativa saker på en hylla och så ett bord. Så glad över detta.

- Tack vare min kompis Anna lärde jag mig göra hennatatueringar. Hela sommaren dekorerade jag diverse ben och axlar med snirkliga blommor, så roligt.

IMG 20170316 133930

 

- Jag fick vara en möjliggörare för konsten i och med mitt volontärande för Humlefestivalen. (I början av året tänkte jag kaxigt att jag minsann skulle ha en konstutställning på Humle 2017, men insåg fort att det inte skulle ske. Inte riktigt där än, om vi säger som så.)

- Som en skänk av ren nåd fick jag chansen att göra illustrationer till en jultidning för barn. Det var så mycket svårare än jag trodde, men en värdefull erfarenhet. Tänk att jag faktiskt fick (symboliskt) betalt för mina alster under konståret!

---

Skarmklipp 2017 11 27 21.35.33

 

Som med alla kursändringar i livet, kommer det att ta tid före de saker jag drömde om för 2017 blir verklighet. Om de alls blir det. Min erfarenhet är att det tar några år från den dagen man gör ett drömkollage till att drömmarna manifesteras på något konkret sätt.

Jag vill definititivt ha med mig konsten också i 2018. Men jag ska ligga lågt med de stora visionerna om konstnärskapet och i stället fortsätta med croquin, hennandet och museibesöken i lugn och ro. Ska inte hetsa upp mig själv med tankar om utställningar eller konstnärsresidens. Konsten får vara min lilla roliga kravlösa bubbla, där allt är möjligt. Förhoppningsvis får jag också gå i nån form av konstbetonad terapi så småningom. 

Jag har också valt ett tema för 2018. Det blir inte konst utan vänskap. Mer om det en annan gång!

 

onsdag 3 januari 2018 - 17:15

Fönsterkuverts-jackpot!

Ett litet tips för dig som, liksom jag, får ångestkänningar av fönsterkuvert:

Samla kuverten på hög. Du behöver inte öppna dem genast. När du fått ihop ca 3 eller fler kuvert har du vunnit JACKPOT och kan således bege dig till ett mysigt kafé. Ta med kalender, dator, brevkniv och bankkoder. Där kan du mysa till det med bakelser, cappucino och vad ditt hjärta än begär. Där och då kan du i lugn och ro sprätta upp kuverten och se vilken åtgärd de kräver, och åtgärda.

Det här är också bra tillfälle att köpa tåg- och flygbiljetter, att skriva in saker i kalendern och betala räkningar. Samtidigt som du känner dig väldigt hipp! Ja, för du sitter ju på kafé! Kom ihåg var du hörde det först!

PS. Använd helst inte kaféets wifi när du har fönsterkuverts-jackpot på gång. Dela i stället nät från din mobil. Safety first osv.

 

lördag 30 december 2017 - 22:38

Årssammanfattning 2017

Dags att sammanfatta 2017, med hjälp av Underbara Claras traditionella lista. Så här svarade jag på listan 2015 och här kommer summeringen av år 2017, eller "pissåret" som det också kan kallas.

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Sjukskrev mig och åt antidepressiva.

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag gjorde slut med R.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Jadå, till exempel Malin, Jenny och Linda! Och min syster Elina! Många gosiga bebisar i sikte, nästan inom räckhåll.

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? Hoppas jag glömmer det nån gång, men 1.2.2017 är dagen då jag säckade ihop vid köksbordet och kände att jag inte längre orkade med mitt liv. Tack vare Ylva kom jag mig iväg till en läkare och blev sjukskriven för utmattningsdepression. Tre dagar senare gjorde jag slut, för att bli frisk.

Dog någon som stod dig nära? Jo, både mormor och morfar. Men det känns mera vackert än sorgligt, de har båda fått leva så väldigt långa liv. Sorgligt är att det är så oåterkalleligt. Vackert är att de lämnat efter sig så många roliga minnen.

Vilka länder besökte du? Åland, Sverige och Norge. Utan flyg! Det här är min fjäder i hatten för 2017. Jag må vara bristfällig på många ekopunkter, men flög gjorde jag i alla fall inte.

Bästa köpet? Min hängmatta. Och en loppisfyndad grå vinterkappa som kan vara det snyggaste jag äger i klädväg just nu. För sju euro! Känner mig som en queen i den.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Att engagera mig i Humefestivalen. Verkligen ett hett tips till dig som gått igenom uppbrott, utbrändhet eller någon annan kris: sök dig till nya sammanhang, lär känna nya människor, engagera dig i något som bara känns roligt. 

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? Energi att ordna födelsedagsfest. Jag blir ju 30 nästa år. Hoppas så innerligt att jag ska ha blivit starkare tills det blir dags att ordna baluns i oktober.

Vad önskar du att du gjort mer? Läst böcker. Det är som att min hjärna inte längre klarar av att koncentrera sig på ett enda fysiskt objekt längre än två minuter. Läsning måste ju vara ett botemedel mot detta.

Vad önskar du att du gjort mindre? Stirrat hålögt på skärmar.

Favoritserier från året som gått? Skam, Big Little Lies och Better things.

Bästa boken du läst i år? Själarnas ö av Johanna Holmström. Äntigen en bok jag kunde sluka! Språket, miljöerna, sinnesstämningarna. Så vackert beskrivet, utan onödiga ord. Fick mig att fundera över om jag skulle ha skickats ut till Själö om jag levt i en annan tid. Med denna melankoli och detta inre tvång att ifrågasätta auktoriteter och konventioner.

Största musikaliska upptäckten? FANNY som uppträdde på Humlefestivalen. Genial attityd. Nu finns tre av hennes låtar på Spotify

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att jag förhandlat mig till att jobba 80%. Lediga fredagar är bäst, ingen protest.

Största framgång på det privata planet? Att jag vågade göra slut, trots att det var så otroligt förkrossande.

Största misstaget? Alla de gånger som jag frågat en vän om något som vännen redan har berättat åt mig. Så här gjorde jag väl inte förr?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Så mycket ledsnare. 2017 var ett riktigt pissår.

Vad spenderade du mest pengar på? Förutom hyra och mat: psykolog, yogaretreater, biobiljetter och ett par flygbiljetter jag ska få använda år 2018! (Dit for den fjädern...)

Något du önskade dig och fick? En ledig sommar!

Något du önskade dig och inte fick? Jag önskade att jag skulle hitta tillbaka till grundglädjen. Den har varit förlorad i flera år. Hoppas den kommer tillbaka snart!

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Jag hade en äcklig dag på jobbet med mycket stress och dessutom en liten somekris att ta hand om. Men efter jobbet fick jag gå i bastu med bärarlaget och dessutom överraskade de mig med middag och presenter! <3

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? En tydligare arbetsbeskrivning på jobbet. Mera massage.

Vad fick dig att må bra? Att åka på yogaretreater till Kadermo, Hangö. Som en följd av detta har jag yogat mycket mera i min vardag än tidigare. Det gör mig starkare och lugnare.

Vem saknade du? Mitt ex. Men det är kanske mera lyxen att vara i en relation jag saknar. Att det är självklart vem man ska se på nya Star Wars med eller koordinera sin semester med. Men de där situationerna går ju att lösa genom att kasta ut en massa krokar åt andra människor, och i slutändan är det ju mycket mera spännande att gå och se Star Wars med fyra halvbekanta i stället för en person vars reaktioner på filmen är förutsägbara.

De bästa nya människorna du träffade? Alla som engagerade sig i Humlefestivalen. Så fina. Jag har också väldigt roliga kolleger på jobbet just nu. De är alla tokiga på ett väldigt finskt sätt.

Mest stolt över? Att jag blivit bättre på att ordna umgänge åt mig själv. Att jag inte agerat ut min ilska på ett destruktivt sätt.

Högsta önskan just nu? Att få svar på de tusen frågor jag har om min framtid.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Njuta ännu mera av att vara singel och fri från de begränsningar som mina gifta och barnalstrande vänner får leva med. Jag tänker resa mer, äventyra mer, "förverkliga mig själv" mer!

Skarmklipp 2017 12 30 22.34.46En julselfie på det. Gott nytt år, kära du!

lördag 9 december 2017 - 17:08

Den där karriären

Jag hinner sällan fylla i Sevendays blogglistor just den veckan när de snurrar på, men tar mig i stället friheten att plocka russinen ur kakan när jag själv har lust. Och just nu har jag lust på ett sällsynt maffigt russin: karrirärlistan!

Arbetslivet, detta märkliga ting som jag inte blir klok på. Kanske listan kan hjälpa mig tänka. Vi kör!

 

Jag jobbar som... 

informatör på Kyrkan i Helsingfors. I fyra månader till. Sen vet jag inte.

Skarmklipp 2017 12 09 16.33.01

I den här korridoren jobbar jag just nu. Med bra selfiespegel obvi.

 

Karriär i jobbet för mig betyder...

eh, ingenting? Säger en sida av mig. Men ska jag vara riktigt ärlig finns det en del av mig som får en kick varje gång jag börjar ett nytt jobb och lär mig nya saker.

Karriär handlar kanske om att inse vilka ens styrkor är och sträva efter att få jobba på ett sätt så att styrkorna kan blomstra. Den senaste tiden har jag insett att jag är bra på att leda möten, vara kreativ (både visuellt och tankemässigt) och att formulera komplicerade saker på folkspråk. Just de styrkorna får jag använda mig av i mitt nuvarande jobb, det är kul.

 

Tre saker jag kan göra, för att nå mina mål är:

Eh, vilka mål? Bäst att formulera dem först. Jobbmässigt är mina mål just nu: 1) Jobba mindre, 2) med färre saker och 3) på ett kreativt sätt. Vad kan jag göra för att uppnå dem? Öva mig i gränssättning. En gräns är att jag just nu jobbar 80 % (och älskar mina lediga fredagar). En annan gräns är att jag, tillsammans med min förman, valt bort en hel del möten. En tredje gräns är att jag har som tumregel att aldrig tacka ja genast, utan alltid ta en natt för att lyssna in magkänslan.

 

Skarmklipp 2017 12 09 16.34.45På kyrkans kommunikationsdagar i höstas fick jag besöka konstmuséet EMMA och höra deras informatör berätta om hur hon jobbar. Det var inspirerande!

 

Det här är mitt nästa mål i karriären:

Haha, det här låter så businesslike. Låt oss leka det då. Efter påsk skulle jag gärna ha ett jobb där jag har typ tre järn i elden samtidigt (nu har jag typ 20). Så kan det vara till exempel på en tidningsredaktion, att man har tre artiklar på gång samtidigt. Man pysslar lite på det ena, sen på det andra medan man väntar på att det tredje ska lösa sig. Å andra sidan kan man sällan ha dåliga dagar på en tidningsredaktion. Det älskar jag med mitt nuvarande jobb: jag kan faktiskt ha dåliga dagar. Det är också ett karriärsmål: ett jobb där jag kan ha dåliga dagar.


Här ser jag mig själv om ett år:

Jag kan vara precis var som helst, vilket är både skrämmande och spännande. Kanske är jag frilansskribent och bloggare, journalist med fokus på religion, biståndsarbetare i Nepal eller präst på nån blåsig kobbe. Gud vet, inte jag.

Skarmklipp 2017 12 09 16.37.52Tänk er att ha en sån här medeltida stenkyrka som arbetsmiljö! Detta praktexemplar är Jomala kyrka på Åland.


Tre saker jag lärt mig under mitt arbetsliv:

1) Det är okej att gråta på jobbet. Det har jag gjort på alla mina jobb, och oftast är det just då som vändpunkten kommer. Tårar är den rakaste kommunikationen.

2) Att ställa frågor direkt som jag inte förstår. Det är inte den som frågar som är dum.

3) De flesta jobb är inte hjärnkirurgi. Ingen dör av stundvisa hafsverk.

 

outfitdecEn Kyrkpressen-selfie!


En person jag ser upp till, karriärsmässigt:

Eva Biaudet. Min förman (som är tidernas bästa förman och ett kommunikationsproffs utan like). Anna-Lena Laurén. Laura Hellsten. Elisabeth Rehn. Sean Claiborne. Prästen Gunnar i Vasa. Ai det sku bara vara en. Nå, här kommer en till: Julia Wiræus.

 

Mitt drömjobb:

Gaah jag vet inte! Sluta fråga!

Skarmklipp 2017 12 09 16.40.14I våras jobbade jag några månader som radioandaktsredaktör. Det var ett perfekt jobb, just där och just då.


Som anställd är jag den här typen:

Superduktig. Lite långsam. Har en hög lägsta nivå. Kan gå i lås av stress.


Som chef är jag den här typen:

Kan ju bara fantisera: rättvis, orädd och nitisk med att möten inte ska dra ut på tiden. Som chef skulle jag ha det som prio ett att mina anställda inte är överbelastade.


Ett mål jag uppnått i min karriär:

I tiderna kändes det verkligen coolt att sommarjobba på Hufvudstadsbladet. Och på Nya Åland. De kändes sannerligen som uppfyllda karriärsdrömmar. Det är på nåt sätt dessa erfarenheter jag fortfarande polerar i mitt CV, fastän jag senare jobbat med betydligt mera avancerade jobb inom kyrkliga organisationer. Vad är det som gör det coolare att ha jobbat på tidning än i kyrkan? I couldn't help but wonder.

lisa mendelinEn söt liten bildbyline från Hufvudstadsbladet. 

Skarmklipp 2017 12 09 16.50.45Och en något coolare situationsbild från att jobba i kyrkan. #churchgangsters i Hongkong.

 

Så här jobbar jag aktivt för att lyckas på jobbet:

Märkliga mening. Tja, jag stiger upp på morgnarna. Yogar, klär på mig, äter frukost och pyser iväg till jobbet. Startar datorn, läser mejlen, skriver to do-listor, avverkar dem. Skriver, layoutar, ringer folk. Är trevlig mot kollegerna. Småpratar, skrattar. Planerar, koordinerar. Lägger ner mig på golvet när jag behöver få perspektiv. Jag gör det som förväntas av mig, och kämpar ständigt med att inte göra mer än så.

 

LiisaheaderOch som socker på botten min nuvarande CV-bild. Ung, fräsch och villig att arbeta. Fotad av mitt ex. Borde helt klart uppdateras. Jag har ju varken håret, glasögonen eller tröjan längre.

onsdag 15 november 2017 - 17:20

Ett helhjärtat liv, 6 ledtrådar!

Jag läser som bäst Brené Browns bok Våga vara operfekt. I små portioner tar jag in hennes kloka tankar på morgonens spårvagn. Flera veckor har jag hållit på, några sidor i taget. Hon skriver om hur vi kan bära oss åt för att leva ett helhjärtat liv, och de här veckorna känns det som att små ledtrådar faller ner i min famn lite här och var. Därav:

 

6 ledtrådar mot helhjärtat liv!

Lotuslykta

1. Andetag-bloggaren Nannas text om hur besynnerligt det är att hon var lyckligare och givmildare när hon ägde lite, men nu när hon äger mera ser hon plötsligt en gnidigare sida av sig själv. Amen, säger jag, som också förundrats över att jag kunde ge bort hälften av min inkomst när jag studerade, men att jag nu som löntagande bostadssparare noga funderar över mina kollekter och månatliga inbetalningar till hjälporganisationer. 

 

Laura3Laura i solen. Bild: Ville Kavilo

2. Min vän Laura Hellstens podcast: Vilda qvinnor berättar. Jag har bara lyssnat på första avsnittet ännu men det fyllde mig med sådan ro. Laura sitter ute mitt i natten under fullmånen och stjärnhimlen och delar med sig av sommaren då två viktiga kvinnor i hennes liv gick bort. Podcasten handlar om vad Laura lärt sig av kvinnorna i sitt liv. Det är djup visdom utan krusiduller. Och jag blir så glad av musiken hennes man Markus gjort till podcasten.

 

pussel

3. Ett pussel fångade min blick på loppis. Motivet är verkligen airy-fairy, men jag fylldes av en längtan att lägga pussel. Jag har växt upp med att pussel-läggande är ett sällan skådat nöje, något som bara händer i mellandagarna efter julafton. Men om Sandra Beijer som vuxen insett att hon kan ha en hel kökslåda full av godis, som hon får äta av varje dag, så har jag kanske nu som vuxen insett att jag får lägga pussel också vardagskvällar i november.

 

Soppa

4. Enkel gästfrihet. Min senaste enkla bjud-mat är följande: Klyfta morötter och batater. Marinera dem i olja och kryddor (gärna indiskt), enklast är det om du sätter allt i en stor plastbunke med lock och shejkar loss. Rosta dem i ca 200 grader ca 20 minuter. Under tiden blandar du ihop SÅSEN: en gräddfilsburk och ett fetaostpaket som du smular sönder. Är ni fler en tre lönar det sig att göra dubbel sats. SÅ GOTT.

 

tva kors och en fisk

5. Sofia Torvalds nya bok Två kors och en fisk. Jag visste ju att min tidigare kollega Sofia är bra på att skriva journalistiskt, men jag bara visste inte att hon bär på en så enorm andlig visdom också. Boken landade i helt rätt jord för mig. Trött, stressad och glåmig satt jag på vägen till jobbet och sög i mig kapitel efter kapitel. Boken är full av tankepärlor som känns som friskt vatten för en ökenvandrare. Lika hugsvalande är den estetiska upplevelsen som Ida Wikströms omslag ger.



guardian

(Skärmklipp)

 

6. Och så den här artikeln i The Guardian om ett par som bor i naturen med få ägodelar och jagar sin mat med pilbåge och gevär. o_O

 

 

Det var det! Har du stött på några helhjärtade ledtrådar på sistone?