måndag 15 februari 2016 - 20:13

Misslyckanden och morgonilska

Jag var så arg i morse. Trots att helgen varit trevlig – nej, ljuvlig – med snusande på ett riktigt nykommet syskonbarn och besök i både kyrka och simhall med två plötsligt mycket äldre syskonbarn. Trots solsken och trots generöst slappande.

Det är som om ilskan inte förstod att jag inte bäddat för den. Jag hade ju manglat lakanen för lyckan, friden, feng shuin. Det var inte hopplösheten, irritationen och utsiktslösheten som skulle få trycka sina huvuden mot de omsorgsfullt påträdda dynvaren.

Jag var nästan trotsigt arg. Jag höll i härdigt fast i ilskan, trots att morgonbussen kom bara en minut efter att jag ställt mig för att vänta på den. Trots att jag fick en sittplats. Trots att jag kunde se havet när bussen rullade över bron från Drumsö. Ilskan var min rättighet, min, bara min. Så ofta som jag går runt och är en snällis så har jag ju liksom tjänat in ett helt lass ilska. Jag bibehöll stadigt min ilska trots att min arbetsplats i dag inledde sitt gratisloppis.

På lunchen var jag arg över att efterrätten – apelsinkvark – såg så god ut i all sin icke-veganskhet, på eftermiddagskaffet var jag arg över att jag inte fick äta av chokladen på bordet, på grund av någon löljig skenhelig idé om fasta som jag kommit på.

Så arg, så arg. Till slut grävde jag ändå fram sockrigt ingefäragodis ur min arbetsgömma, och norpade den nästsista fazers blå ur skålen på kaffebordet. Hällde mjölk i teet av bara farten.

Jag får väl börja om fastan i morgon. Herrens nåd är var morgon ny sägs det.

---

Tog en tupplur när jag kom hem. Pratade med Laura. Läste lite Dagens lösen (min nya favoritandaktsbok, det berättar jag mera om i torsdagens KP), läste lite bibel, och läste slutligen lite i Martina Moliis-Mellbergs mästerverk till bok A och fastnade för orden:

och Atlas, han står där. väntar på att någon annan ska
fatta hans beslut. gör du inte det, Atlas? väntar du
på mig? på att jag ska krossa sanden med mina ord och
mina viljor. på att jag ska tvinga himlen ur händerna på
dig. du är svag, Atlas. hur många himlar du än orkar bära
är du svag tills du låter bli.

---

Jag vill låta bli.

 

Skarmklipp 2016 02 15 20.39.22En tidigare stund av surpuppighet, från min instagram @liteskrik som sover så sjuttons efter min adventsfasta. Har inte ännu uppbådat tillräckligt driv för att att raclaima mitt instagrammande. Kanske när det blir ljusare igen. Kanske när ilskan släpper.

fredag 4 december 2015 - 12:31

Medieloppan

Denna regniga decemberfredag visade sig vara dagen då jag syns till också på lite andra platser än på mitt jobb.

Min krönika i Sevendays-tidningen kan ni läsa här (bläddra mot slutet). Den handlar om den konstiga längtan efter en julkrubba.

Och här är en artikel om adventsfastan i Vasabladet: Hon instagramstrejkar till jul. Älskar kärleken i kommentarsfältet.

Skarmavbild 2015 12 04 kl. 12.37.11

 

onsdag 2 december 2015 - 13:37

Kyrkpressenfie 6

Kyrkpressenfie6

Heippatirallaa, i dag är jag så trött att det behövs dessa dubbla filter för att inte skrämma slag på eventuella småbarn och hjärtsköra. Gick och lade mig för sent, somnade aldrig pga av hosta och när väckarklockan ringde passade jag på att välta ett vattenglas över hela mitt liv. Länge sedan jag varit en sån svärande farkost till morgonmonster.

Men på jobbet uträttar jag saker i bra takt. Kanske det är tröttheten som tar bort alla tankar om att det ska göras bra om det alls ska göras. Nu bara gör jag.

I morse ringde Heidi Kojonen från Vasabladet och intervjuade mig om adventsfastan, eller skärmfastan som hon genialiskt nog kallade det. Jag var lite disträ medan jag väntade på att få korrläsa hennes text (som var bra!). Lite orolig. Men som min kollega Nina sa: Det är nyttigt att påminnas om hur stort förtroende vi journalister förvaltar när vi tar hand om de ord som människor ger åt oss.

 

måndag 30 november 2015 - 21:59

Heimani mett + fasterapport

Efter fem dagar av ynklighet blev jag äntligen frisk i söndags!

Mirakulöst nog hände detta:

Jag tog en härmed-är-jag-frisk-dusch, släpade ner två lass tvätt till tvättstugan, släpade upp tre lass grunkor till vindsförrådet, justerade möbleringen, packade upp mina böcker (och förstod först nu hur mycket jag saknat dem, hur mycket del av min personlighet de är), hängde upp mitt enda julpynt och improviserade en adventsljusstake. Hade tänkt hälsa på syskonbarn och kuta iväg till adventskyrkan också, men nån reson fick det vara. Jag var ju ändå toipilas (superbra finskt ord).

Tänker friskheten till ära göra en Amanda och bjuda er på sällan skådade bilder från mitt nya hem. Varsågoda, ett hörn av hemmet från två olika vinklar:

adventshem

Mitt master bedroom sett från köket. Framme i vänstra hörnet kan ni skymta min adventsljusstake: fyra värmeljus på ett fat. Avancerat.

 

adventshem2Och här ser vi mitt master bedroom sett från hallen, med mitt enda julpynt hängande i fönstret. Jag delar alltså en tvåa med min syster och mitt rum är egentligen ett vardagsrum med ett jättestort fönster och tre dörrar. Tämligen svårt att inreda, men sakta sakta närmar jag mig hemkänsla. Och hemkänsla, det är allt jag begär.

---

Och som sockret på bottnen och bonusen på chefslönen: en kort rapport om adventfastans första dag!

Jag har njutit massor av att ha något som tvingar mig bort från facebook, instagram och twitter. Inte alls svårt att hålla mig borta från insta och twitter, men dessvärre behövde jag kolla några grejer på fb i jobbärenden i dag. Men innan jag loggade in sade jag tyst för mig själv vilket mitt syfte var ("kolla in den fb-gruppen, söka upp den infon"). Lyckades hålla mig från att börja scrolla ner i flödet, hurra.

En sak som Rabbe säkert sagt många gånger (den myslurven har varit borta från fb i snart ett år!) men som först nu sjönk in hos mig är följande: den mesta infon på fb är ju onödig. SANT. Det är njutbart att inte ha den infon i min skalle nu.

lördag 28 november 2015 - 21:22

White Sunday

Två äckliga saker med att vara sjuk och ensam hemma:

1) All disk och alla sopor som samlas och bara väntar

2) Att vara utan annan mänsklig kontakt än den som sker genom telefonens och datorns skärmar

Ettan är ändå lätt att ta itu med sedan när jag är frisk. Tvåan är en större utmaning. Mitt beroende av skärmens blåa ljus är inte så lätt att skaka av sig.

Jag har ont i ögonen av allt stirras, fullt i huvudet av alla intryck. Alla tankesnuttar som flimrar förbi, alla artiklar som verkar intressanta men som jag inte orkar läsa. Allt samlas som klibb i hjärnan, klump i magen, svid i ögonen.

De här sjuklingsdagarna har jag läst otaliga bloggtexter, instagrambilder och artiklar som handlar om ett enklare liv. Ett liv med bättre prioriteringar, med färre orosmoment. Kanske jag läst klart om det nu.

I början av dokumentären Tills cancern skiljer oss åt pratar Magdalena Snickars om hur hela hennes perspektiv på vad som verkligen är viktigt ändrades när hon fick höra om sin mans cancerbesked. Jag minns inte exakt vilka ord hon sade, men det var något där som fångade mig. Kanske om att det viktiga är att få leva, att ha hälsan. Inget annat. Inte inspirerande bilder av yogagirl upp-och-ner på en surfbräda, inte att via Facebook ha koll på vad människor i andra städer går på för fester.

Mitt i detta obehag för allt onödigt i livet inser jag att det är advent snart, på söndag. Och fastenörd som jag är kom jag på att det ju faktiskt finns människor som inte bara fastar inför påsken (som jag försökt göra i några år) utan även inför julen. Adventsfasta kallas det.

Det tänkte jag nappa på nu. På söndag ska jag ta bort instagram och facebook från mobilen. Jag ska helt låta bli att gå in på dem under adventstiden. Bloggen ska jag ändå ha kvar, för att den gör mig mera kreativ än passiv. Jag vill tillbaka till den där tiden när jag bara hade ett internet-utlopp, om så bara för en stund.

Igår var det det som kapitalismen kallar black friday (ett fenomen jag hoppas att självdör på sin egen orimlighet). På söndag är det nån sorts reclaiming från kyrkans håll på gång, white sunday. En dag som inleder en tid av avskalning och fokus. Ser fram emot det.

Skarmklipp 2015 11 28 21.05.51Bild.

 

PS. Det här kan mycket väl vara den råddigaste inledningen på fasta-inlägg som jag gett er hittills. Men ni vet. Febern. Råddet kan ju också ses som en seger över perfektionismen.