Visa alla inlägg skrivna juli 2010

fredag 30 juli 2010 - 16:27

inte alls i enlighet med mitt nya punk-jag..

..så besökte jag en  dam som fyller nittio i dag.


Jag hade  med blommor och sen sjöng jag några psalmer.


.


Jag måste jobba lite mer på punk-imagen.


Kanske tatuera in ett anarki-A på låret.  

torsdag 29 juli 2010 - 14:53

Mer punk än så här blir det nog inte

Så jag gjorde min efter-lägret-lyxgrej.

.

Jag tror att vi lite missuppfattade varandra, frissan och jag.

.

Men spännande.

Jag har nog aldrig varit såhär blond.

Och aldrig varit såhär punk.

.


.


Nu ska jag skära sönder mina jeans och köpa femton nitbälten.

Ajöss.


torsdag 29 juli 2010 - 11:58

Vemod

En av mina sista dagar i Vasa.

Med lånad mokkula,

första gången i sommar jag bloggar från egen dator.


.

Så jag borde ju ge lite material.

Till exempel en bild:

.



.

Så nu vet ni att ägg i korg hör till lyxkategorin i mitt liv.

.

.


Jag vaknade i morse med ett vemod,

så blir det alltid när jag snoozat en timme och somnat om

en timme till.

.


Jag slängde in min sovsäck i tvättmaskinen,

försökte verka effektiv.

.


Men jag klarar inte ens av att koka kaffe.

.


Jag tänker på allt jag borde göra idag.

Alla samtal jag borde ringa.

Viktiga och officiella (hostel i paris).

Viktiga och mindre officiella (mamma).

.


Saker jag borde fixa:

planera frankrike

städa ur lägenheten

packa ihop grejerna.

Lämna tillbaka mokkulan (!)

.


Sabla vemod.

.


Som ändå blir lite lite bättre av att lyssna på denna pärla:

.



.



onsdag 28 juli 2010 - 14:56

While I'm at it... predikan fjärde söndagen efter pingst

  


Luk. 15:1–10


Alla tullindrivare och syndare sökte sig till


Jesus för att höra honom. Fariseerna och


de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den


mannen umgås med syndare och äter med


dem.” Då gav han dem denna liknelse:


”Om någon av er har hundra får och tappar


bort ett av dem, lämnar han då inte de


nittionio i öknen och går och letar efter


det borttappade tills han hittar det? Och


när han hittar det blir han glad och lägger


det över axlarna. Och när han kommer


hem samlar han sina vänner och grannar


och säger till dem: Gläd er med mig, jag


har hittat fåret som jag hade förlorat. Jag


säger er: på samma sätt blir det större glädje


i himlen över en enda syndare som omvänder


sig än över nittionio rättfärdiga som


inte behöver omvända sig.


Eller om en kvinna har tio silvermynt


och tappar bort ett av dem, tänder hon då


inte en lampa och sopar hela huset och


letar överallt tills hon hittar det? Och när


hon har hittat det samlar hon väninnor och


grannkvinnor och säger: Gläd er med mig,


jag har hittat myntet som jag hade förlorat.


På samma sätt, säger jag er, gläder sig


Guds änglar över en enda syndare som


omvänder sig.”


  


  


  


And this is what I said...


  


En dagistant hade hundra dagisbarn i sitt dagis. En dag märkte hon att ett av barnen var borta. Hon letade snabbt igenom dagiset utan att hitta barnet. Då märkte hon att ytterdörren stod öppen, och insåg genast vad som hänt. Trots alla förmaningar har treåringen tagit på sig sina stövlar och gått ut för att leka i vattenpölarna som regnet fört med sig. Dagistanten fattade genast ett beslut. Hon tog på sig gummistövlar och regnjacka och gav sig ut för att leta, trots att det innebar att hon lämnade kvar nittionio dagisbarn. Dagistanten letade i trafikbullret, och hon letade i skogen. Slutligen hittade hon barnet i skogen under en gran. Den lilla treåringen hade blivit genomblöt av regnet och bara stod där och grät ett hjärtskärande gråt. Dagistanten tog upp barnet i sin famn och spring tillbaka till alla andra dagistanter och dagisbarn. Alla blev glada över att barnet kom tillbaka så man ställde till med fest på dagiset. Barnen fick leka med ballonger och serpentiner, och  i stället för knäckebröd fick barnen fruktsallad till mellanmål.




    



Ungefär så här blev berättelsen när en grupp konfirmander fick fria händer att modernisera Jesu liknelse om det förlorade fåret. Den gode herden blev en hjältemodig dagistant och det stackars fåret blev ett bortsprunget dagisbarn.

    



I dagens evangelietext anklagas Jesus för att han umgås med fel sorts människor. De som anklagar Jesus, farisèerna, menar att de som Jesus umgås med, syndarna, inte får vara med i gemenskapen. Att bli utfryst ur gemenskapen betyder på Jesu tid att man inte har något egentligt människovärde. Orsaken till att syndarna inte får vara med i gemenskapen är att de inte lyckats leva i enlighet med vissa etiska och religiösa koder.

    



Det är inte första gången Jesus blir anklagad för att umgås med fel sorts folk, så han har inte bara en, utan två liknelser redo att avfyras mot farisèerna. Först berättar han om herden, som älskar vartenda ett av sina får så mycket att han gör något så ologiskt som att lämna nittionio av dem för att rädda ett enda får som kommit bort. Den andra liknelsen berättar om kvinnan som tappat ett silvermynt, och som går igenom hela sitt hus med buller och bång för att hitta det. I båda liknelserna blir det stor fest när det som varit förlorat äntligen blir återfunnet.

    



Man kan undra varför Jesus använder just de här liknelserna när han blir anklagad för att umgås med fel sorts folk. Om vi tar till oss konfirmandernas version av liknelsen kanske vi kan förstå. Låt oss tänka oss in i situationen: Vi känner dagisbarnets förvirring när äventyret visade sig bli ett skrämmande felsteg, och vi får mötas av dagistantens otroliga godhet. Kanske Jesus vill säga att för Gud är varje människa lika viktig, oberoende av om vi alltid håller oss innanför gränserna eller om vi gång på gång misslyckas med att ta vårt ansvar som människor. Gud älskar oss precis som vi är. Syndarna är precis lika älskade som farisèerna, och ska därför bemötas med samma kärlek och respekt. Jesus visar genom att umgås med syndarna att ingen förändring sker genom utfrysning. Ingenting blir bättre av att vi dömer ut varandra. Jesus visar att det är genom värme som verklig förvandling kan ske. Det är genom att bli älskade som vi också kan lära oss att älska vidare.

    



Jag är glad åt att få predika om den här evangelietexten. För idag får jag säga högt och klart att Gud älskar precis var och en av oss, oberoende av vad vi har gjort i våra liv. Den här söndagen får jag säga att Gud är en aktiv Gud. När dagistanten märker att ett barn försvunnit går hon inte till kafferummet och beklagar sig över att jaha idag försvann det ett barn igen. Nej. Dagistanten tar på sig gummistövlarna och beger sig ut i regnet för att hitta det bortsprungna dagisbarnet. När dagistanten slutligen hittar barnet blir hon så glad att hon ställer till med fest.

  


  

Den här söndagen får jag säga att det blir fest i Guds hus varje gång ett dagisbarn får komma tillbaka till tryggheten kring mellanmålsbordet.

  


  

Den här söndagen får jag säga att det blir fest i Guds hus varje gång en människa får känna sig älskad och varje gång en människa får lära sig att älska vidare.

  



  

  


  


Pirrigt värre.




















  

tisdag 27 juli 2010 - 23:12

Har ni föresten märkt...

...hur fantastiskt ljuvlig Manna är på spotify?


  


  


  

tisdag 27 juli 2010 - 23:01

On "great" public demand... treenighetssöndagens predikan.

Joh. 3:1–15


Bland fariseerna fanns en man som hette


Nikodemos och var medlem av judarnas


råd. Han kom till Jesus en natt och sade:


”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har


kommit som lärare. Ingen kan göra sådana


tecken som du utan att Gud är med honom.”


Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger


dig: den som inte blir född på nytt kan


inte se Guds rike.” Nikodemos svarade:


”Hur kan någon födas när han är gammal?


Han kan väl inte komma in i moderlivet


och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen,


jag säger dig: den som inte blir


född av vatten och ande kan inte komma


in i Guds rike. Det som har fötts av kött är


kött, och det som har fötts av ande är ande.


Var inte förvånad över att jag sade att ni


måste födas på nytt. Vinden blåser vart den


vill, och du hör den blåsa, men du vet inte


varifrån den kommer eller vart den far. Så


är det med var och en som har fötts av anden.”


Nikodemos frågade: ”Hur är detta


möjligt?” Jesus svarade: ”Du skall vara lärare


för Israel och förstår inte det! Sannerligen,


jag säger dig: det vi vet förkunnar vi,


och det vi har sett vittnar vi om, men ni


tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte


tror när jag talar till er om det jordiska, hur


skall ni då kunna tro när jag talar till er


om det himmelska?


  


  


And this is what I said, högt och klart:


  


  


Det är lätt att känna sympati med Nikodemos. När Nikodemos får chansen att prata med Jesus säger han att han är rationellt övertygad om att Jesus kommer från Gud. Undren som Jesus har gjort har övertygat Nikodemos.


  


Det är lätt att känna sympati med Nikodemos, för Jesus svarar inte alls så som Nikodemos tänkt sig. Jesus säger inte: "vad skönt att jag övertygat dig" eller "tänk att du äntligen har föttat". I själva verket verkar Jesus inte alls vara imponerad över Nikodemos rationella övertygelse.


  


I stället säger Jesus att man måste födas på nytt för att kunna se Guds rike. Man måste födas på nytt? Här  växer sig  sympatierna för Nikodemos allt starkare. Det är verkligen inte lätt att förstå vad Jesus menar. Nikodemos har aldrig hört på maken, varför ska det vara nödvändigt att födas på nytt? Han är ju redan övertygad om att Jesus kommer från Gud, då borde han ju ha sin fribiljett till gudsriket inkasserad.


  


Nikodemos går in i en vägg, för hans rationella resonemang räcker inte till. Jesus använder inte logikens regler, utan utmanar i stället Nikodemos till att tänka på ett helt nytt sätt. På ett radikalt annorlunda sätt.


  


Att tro på Gud är inte att föra kunskapsmässiga resonemang. I Lukasevangeliet säger Jesus att den som inte tar emot Guds rike som ett barn inte kan komma dit in. Barn använder inte långa svårbegripliga resonemang, och kanske är det just därför som barn har lättare att befinna sig i himmelriket.


  


Treenigheten talar om Guds dolda väsen. Det betyder att Gud är gömd för oss.


  


Eftersom vi inte kan peka ut Gud och säga "Här har vi honom!" så kan det kännas som att vi går in i samma vägg som Nikodemos. Vi kan inte ha Gud i vår egna lilla rationella låda. Men det här betyder inte att Gud har hittat världens bästa gömställe där han sitter och trycker i evigheters evighet. Vi kan inte hitta hans gömställe, men vi kan ana var han finns.


  


Våra aningar om Guds väsen kan vi få genom att se på Guds handlingar. Precis som vi inte kan se vinden, kan vi inte se Gud, men vi kan ändå se löven virvla runt i luften. På samma sätt kan vi ändå se Guds handlingar.


  


I treenighetens tre bilder av Skaparen, Frälsaren och Hjälparen ryms många gudshandlingar.


  


I bilden av Skaparen kan vi se Gud som gråter över den miljöförstörelse som pågår, men vi kan också se Gud som hoppar jämfota av glädje över att solen faktiskt stiger upp varje ny morgon.


I bilden av Frälsaren kan vi se mysteriet Jesus. Mannen som älskade sina medmänniskor så mycket att han lät sig dödas för sin sak. I den här bilden får vi stanna upp och förundras över frälsningens hemlighet, och bli stilla inför de starka orden Du är förlåten.


I bilden av den Hjälpande Anden kan vi ana Guds närvaro i varje stund. Vi kan känna tröst och inspiration. Vi kan ana en gemenskap som går över alla sociala gränser.


  


Guds handlingar kommer också fram i trosbekännelsen, som vi läser i kyrkan varje söndag. Dialogen mellan Jesus och Nikodemos ger oss ett nytt sätt att se på trosbekännelsen. Ett pånyttfött sätt som säger nej till en överintellektualisering av Gud.


  


Att läsa trosbekännelsen är inte att skriva under ett köpekontrakt, eller att kryssa för vissa trossatser som man kan gå med på. Att läsa trosbekännelsen högt i kyrkan är att tillsammans med andra förundras över de stora saker som Gud har gjort för oss. Att bekänna tro är att förundras över Guds nådegärningar och lovprisa dem.


  


Jesus säger nej till kunskapssökande resonemang om Gud. I stället uppmanar han till pånyttfödelse, så att vi kan hitta tillbaka till vår barnsliga förundran över världens storhet. Treenigheten och trosbekännelsen är goda redskap på denna förundrans väg.


  


Den här söndagen handlar om att förundras över Guds handlingar. Det här livet handlar om att lägga sig ner i gräset och förundras över den dolde Gudens oerhörda storhet.


  


Och nu ska vi alla med Nikodemos nyfunna förundran resa oss och stämma in i vår kyrkas gemensamma trosbekännelse...


  


  


  


Nervöst.

tisdag 27 juli 2010 - 22:50

LOMA!

Mitt sista skribaläger blev hur bra som helst. Det gör nog massor att få jobba med människor som är lika nördiga som en själv på många plan. M kan känna sig träffad nu. :).


  


Jag är så tacksam för att ha fått träffa så många tuffingar som visat sig vara sötisar, och så många sötisar som visat sig vara tuffingar. Unga människor har så mycket hopp i kroppen.


  


Sommarens lärdomar:



  • undvik att hålla lektioner i klassrum. Tuffingarna får spunk. Sötisarna blir ledsna. De bästa lektionerna är värderingsövningar utomhus, vi-sätter-oss-i-ringen-och-pratar-dop, och öppen fråga-svar-baserad lektion på filtar i gräset. Hippiestilen vinner.

  • Man får vara fjantig på skriba. Man behöver inte hela tiden bära hundra års ansvar på sina axlar.

  • Gör något konkret också. Efter två års tyst undran vågade jag äntligen fråga mister K om jag fick låna lien och jobba bort alla vass i stranden. Och jag fick! Sinnesro.

  • Ge beröm i stället för das Gnat.

  • Be om högre lön om du jobbat som en häst.

  • Våga hålla andakterna precis som du vill.


Yaowsaa.


  


Nu är jag ledig i vasa några små dagar, sen är det das Konfirmation och sen.


  


Sen.


  


Sen...


  


  


...åkerjagtillŅboochpackaromförattåkatillFrankrikeochTaizè!


  


  


  


Tack för den här sommaren Vasa, äntligen gav du mig precis vad jag ville ha!

onsdag 7 juli 2010 - 16:05

Vill du?

hjälpa en medmänniska?


Det vill säga mig.


  


Vill du köra mig från vasa till maxmo i morgon? På torsdag alltså. På eftermiddagen nån gång. Eller på kvällen.


  


I retur fås en kajaktur och en glass. Och bensinpengar.


  


Kontakta mig på facebook eller skriv en kommentar här eller ring. Så fort som möjligt också. Just det. Så fort som möjligt.


  


  


EDIT: Problemet löst. Moder jord tar plockar upp sitt barn.


  


Nu ska det paddlas och simmas och bastas och städas och allt annat som hör till när en pappa blir 60!  

tisdag 6 juli 2010 - 16:06

Alskat puff

Fatta att jag sov fjorton timmar i sträck efter att jag kom hem från lägret igår. Fjorton. Fatta.


  


Jag har:



  • fått  lära känna (så mycket det nu går på en vecka)  25 fina konfirmander med guld i hjärtat. Och 8 ledare med samma attribut.

  • hållit en lägergudstjänst

  • varit med om den finaste förbönen och syndabekännelsen på länge

  • kännt mig som en präst

  • åter en gång snackat sex och relationer med konfirmanderna. Min fleråriga singelkarriär ger verkligen jättebra underlag till sånt.

  • hittat rösten. Den som man använder när konfirmanderna gått över gränsen på riktigt. Den som faktiskt får  dem att fatta att nu e ere fäädit. Visste inte att jag hade den rösten inom mig.

  • lärt mig att sommarens grej är att säga "hur e formen? Jånä att itt ere naa att he e nåo bra". Hela tiden.

  • fått höra olika versioner av hurra när jag vunnit en käftning, vilket jag fått tillfälle till lite för många gånger

  • arbetat nonstop hela min vakna tid 8 dagar i sträck.


Jag är trött. Så himlans.


  


Ett skribaläger kvar. Sen Frankrike.


  


Oj vad jag ska jubla och dansa rolig höftdans när jag klättrat upp till Sacre Coeur och får spana ut över Paris.


  


Jå men att itt ere naa att


he e nåo bra.