Visa alla inlägg skrivna 2011

torsdag 8 december 2011 - 20:13

Snart.

I morgon sticker jag iväg till Indien. Där tänkte jag besöka den här mannens yogastudio:


Hejdå, ses i januari!

måndag 21 november 2011 - 14:04

Krypa till korset?

Det plingar till i mig varje gång jag ser ett bibelspår i morgontidningen. I lördags bongade jag begreppet krypa till korset hela två gånger i Hufvudstadsbladet (19.11).

Fall 1:

”Till slut kröp han till korset, Paavo Arhinmäki, och blir Vänsterförbundets kandidat i presidentvalet. Själv hade han velat ha en kvinna.”

Vilken spännande ingress, tänker jag och läser genast vidare för att få veta vad det betyder att krypa till korset. Efter en närläsning kan jag konstatera att begreppet syftar på att Paavo ställer upp relativt sent som presidentkandidat, hela tre månader efter de andra kandidaterna. Paavo väntade med att ställa upp för att han önskade att partiet skulle lyfta fram en kvinnlig presidentkandidat i stället. Men partiet önskade att Paavo skulle ställa upp, och följden av detta, att Paavo faktiskt ställer upp, är i artikeln synonymt med att krypa till korset.

Fall 2:

"Nej, det är inte lämpligt att påven kysser den högste sunniledaren i världen, tyckte Vatikanen och fick den italienska modejätten att krypa till korset."

Benettons kampanj unhate ogillas alltså av Vatikanen, eftersom den innehåller en fingerad bild där påven kysser imamen Abdul El Tayeb. Efter stor uppståndelse drog Benetton tillbaka bilden och bad om ursäkt. Benetton kröp alltså till korset, enligt Hbl. Men vad betyder det? Att de negativa reaktionerna mot bilden var så starka att företaget ansåg det nödvändigt att dra tillbaka bilden och be om ursäkt. Orsakerna till reträtten kan vara många, antagligen är det en blandning av ekonomiska och marknadsföringsmässiga intressen, men Hbls användning av ”krypa till korset” antyder att även andra intressen ligger bakom reträtten. Vilka?

Nu får vi lov att ta den kristna traditionen till hjälp, där uttrycket ”krypa till korset” verkar handla om vägen från synd via ånger till nåd. Insikten om synd, alltså en känsla av ånger, är det som får en människa att söka sig till korset för att få nåd. Det handlar alltså om att inse att man gjort nånting dåligt, att ångra det och be om och få förlåtelse.

Vad är det egentligen som händer vid korset? Varför kryper Paavo och Benetton dit? Vad förväntar de sig att få där? Kanske kan vi här få nya infallsvinklar till ordet nåd. I Paavo-berättelsen handlar korset om att Paavo får erkännande som sitt partis presidentkandidat efter en lång funderingsperiod. Kanske lite väl dramatiskt att använda uttrycket om korset här. Det är ju inte så att Paavo syndat genom att dra ut på beslutet att ställa upp som kandidat. Så vitt artikeln berättar finns här ingen förlåtelse i bilden heller, möjligtvis lite ånger. Paavo-berättelsens kors verkar i stället stå för upprättelse: NU är han kandidat.

Benetton-berättelsen visar en större följsamhet med den kristna berättelsen, kanske för att påven är en ingrediens i nyheten. Vad är det som Benetton får vid korset då? A) ett gott anseende: Benettons metod för att minska hatet uppskattas inte av berörda parter, men Benetton har värdigheten att reagera i enlighet med sitt budskap. Att leva som man lär ger status. B) välvilligt inställda konsumenter i flera läger: De flesta människor tycker att hat är en dålig sak, och förknippar därmed varumärket Benetton med en positiv kamp mot hat. De som tagit illa upp av kampanjbilden blir antagligen också välvilligt inställda till Benetton nu, för att de känner att företaget lyssnat på dem. Alltså kan även katoliker och muslimer köpa färgglada ylletröjor från Benetton.

Men vad är det som händer där vid korset, enligt kristna traditioner?

Många olika saker. Den ursprungliga händelsen vid korset var en avrättning, ett dödsstraff. Men varför skulle någon vilja uppsöka en avrättningsplats? Många kristna hävdar att en försoning mellan människa och Gud sker i den specifika avrättningen år 30 e.Kr. Avrättningen visar hur grym den här världen är, att den tar livet av den enda fullständigt goda människan som vandrat här. Avrättningen kan också ge tröst åt lidande människor: Gud själv vet vad lidande är, ingen är därför ensam i sitt lidande. Korset är ett tortyrredskap som kommit att symbolisera liv i överflöd. Hur kommer det sig?

Det verkar som att korset är en mångtydigare plats än vad Hbl:s ingresser låter förstå. Likaså aktionen att krypa dit.

Puss, puss.

måndag 10 oktober 2011 - 13:15

studion.

Oj, vad jag tycker om studion. Jag tycker om att ha på mig hörlurar som brutalt återspeglar min egen röst medan jag talar. Jag tycker om ljudet i dem, det svaga suset, som liksom är en hälsning från en verkligare verklighet. Rent ljud. Jag tycker om stunden när mitt manus är utprintat och ligger tydligt framför mig, bredvid cd-skivan med musiken jag ska ha till. Den stunden njuter jag av. Då behöver jag inte stressa längre, inte känna att jag borde komma på nån smartare tanke eller hitta vettigare musik, eller att jag nog borde nämna Jesus mer än jag gör. Då är allt färdigplanerat, och det är bara att vänta på den vresiga finska ljudteknikerns blick som sätter igång inspelningen.

Resultatet från dagens studiosession hörs i Radio Vega 26.10 och 31.10. Klockan 6.54 och 8.54.

söndag 9 oktober 2011 - 14:31

Om jag inte besökt kyrkan idag...

...så hade jag inte på kyrkbacken pratat med damen som i somras hörde ett önskeprogram på radio Vega. Damen med den vackra håruppsättningen berättade att en lyssnare som ringt in varit så hänförd över innehållet i mitt andrum - som gått ut i etern samma morgon - att lyssnaren bestämt hade önskat att få höra den låt som jag spelat i repris.

Jag tänkte tillbaka på de andrum jag gjorde i somras, och kom fram till att lyssnaren måste ha önskat sig antingen Röyksopps So Easy eller Janis Joplins Mercedes Benz. Båda fallen känns som en seger över Vegalistans långkörare Vår tid, vårt land.

Damen med den fina håruppsättningen var berörd av att någon från hennes församling blivit omnämnd på ett så vackert sätt i radio. Och jag är inte sen att hålla med.

torsdag 6 oktober 2011 - 16:37

Att ta det lite adlibris

Killen som höll en kort artikelpresentation på mediaföreläsningen började med orden:

"Jag har inte förberett nånting så jag tar det lite så här adlibris i stället."

Det tog hiskeligt länge innan jag förstod att det måste ha varit ex tempore han menade. Jag tänkte först att det var nåt nytt hipsteruttryck som jag missat, att ta saker lite adlibris. Men jag blev inte klok på vad det kunde betyda, att göra en grej lite adlibris. Så jag googletransleitar det första jag gör när jag kommer ut ur föreläsningsrummet. Ad libris betyder till böcker. Jag tar det lite till böcker. Va? Killen hade ju ingenting förberett! Där fanns ingen bok att ta till, han snackade om en artikel han läst i somras för sjutton. Så jo, han måste ha menat ex tempore, som för övrigt betyder i tid. Vilket man också kan bli galen över. Vad menar människor när de säger att de gör något helt ex tempore? Jag trodde att det handlade om att man gör något lite improviserat, att man gör något utan större förberedelser. Men... i tid? Jag tar det lite I TID? Det är ju nonsense att i dagligt tal använda ex tempore för att uttrycka att man inte hunnit planera något när ex tempore ju borde betyda att man gör något i tid, vilket man inte kan ha gjort om man försummat att förbereda sig. Då har man INTE gjort något i tid.

Jag tror att tiden då man kunde använda latinska uttryck för att verka lärd är förbi. Adlibris.

måndag 3 oktober 2011 - 17:26

Hejdå Hofrättsgatan

Vi hade en fin tid tillsammans. I december blev du en oas i ett hektiskt liv, och jag fick känna hur trycket lättade litelite när jag vred om nyckeln på det exakt rätta sättet i ditt lås. Du gav mig ro att göra grekiskaläxor och inspiration till att skriva. Du återupplivade min kärlek till skönlitteratur. Du gjorde mig gästvänligare, och det var faktiskt inom dina sju väggar som mitt liv tog en av sina bästa vändningar. Pirr-vändningen. Ja, vi hade en fin tid tillsammans.
Jag kommer att sakna, nej, minnas

fåglarna i badrummet,

och tejpträdet i garderoben.

Hejdå ni fina 23 kvadrat på Hofrättsgatan, nu får ni glädja den nya hyresgästen i stället för mig. Gör det väl.


söndag 25 september 2011 - 16:47

Sopsäcksskatter

-Jag hittar inte mina vanliga kläder! hojtade jag åt min pojkvän i morse.

Mitt liv har bytt lokal igen, och trots att det mesta nu är uppackat tycks alla mina vanliga kläder ha försvunnit någonstans i flyttsopsäckarnas svarta hål. Men, i stället för vanligheterna presenterade sig plötsligt helt nya gamla kläder. Min Harley Davidson-tröja till exempel, som jag sydde om av en loppisfyndad t-skjorta då jag skulle vara lite tuff i gymnasiet. Och den höga svarta kjolen fyndade jag på UFFs eneurosdagar helt i början av min studietid, då min stil var mera lady än bohem. (Idag är den mera bohem.)

Vem behöver köpa nytt när gamla grejer blir nya bara de får doppa sig i en svart flyttsopsäck?

Den här outfiten var perfekt för lite kyrka, lite caféhäng, lite äggklocksköp. Och hur härligt är det inte med höst, sådär klädmässigt? Man kan ha alla möjliga roliga strumpbyxor, läderjackor, kängor, halsdukar och så småningom även vantar. Heja höst!

torsdag 8 september 2011 - 18:14

Vilseledande eller vackert?

Idag publicerades min första insändare ever i Kyrkpressen. Bakgrunden är en debatt om yoga (Är det månne farligt?) som susat i Vasabladet i somras. Här kommer den modigaste texten jag skrivit på länge:

Vilseledande eller vackert?
Jag anmälde mig nyss till höstens yogakurs, så nu är varje tisdagskväll fram till jul bokad för vacker yogaträning. Det är just så jag vill ha det: yoga på tisdag och högmässa på söndag. Då mår jag bra.

Men artikeln om yoga i senaste Kp (25.8) berättar att yoga tydligen är ett problem, främst för att den har rötter i hinduismen. Det anses vara farligt att det utöver den fysiska träningen också finns en andlig dimension i yogan, en rädsla som verkar bygga på tanken att all annan andlighet än en specifik typ av kristen andlighet är av ondo. Att bara rakt av stämpla miljoner människors tro som onda andars hemvist känns för mig vidskepligt, för att inte tala om respektlöst.

Jag tycker om att det finns en potentiell andlig dimension i yogan. Vi är fria att ta till oss vad vi vill av yogan, för en handling är vad vi själva lägger in i den. Om en solhälsning för dig handlar om att tacka Gud för att han varje morgon låter solen stiga upp, så är det just det och inget annat som sker när du gör solhälsningar – ett ordlöst tack. Om solhälsningar däremot för dig handlar om att varsamt mjuka upp och förlänga din ryggrad så är det just
det som händer – en skön stretchning. Det går inte att be till någon av hinduismens gudsbilder ”i misstag”.

Ett yogapass är en timme utan telefon och en timme att vara vän med den fina kropp Gud gett dig. Yoga är inte vilseledande, det är vackert.


Bild härifrån.

PS. Kolla in Patrik Hagmans kolumn om yogadebatten!

tisdag 23 augusti 2011 - 14:49

Normalitetsmarkören

Jag spottar sällan i glaset. Jag blir glad av en flaska vin i gåva och jag tycker om att bjuda vänner på öl nu som då. Jag är inte nykterist, och det känns som att det är just här som avgrunden mellan tanke och handling växt sig allra störst hos mig.

Jag läste Claras inlägg om nykterism 2009 och nickade instämmande. Samma nickar mötte Daniels kloka perspektiv i mars 2011. Jag håller med. Jag tänker amen, syster! Preach it, brother! Jag har till och med undervisat konfirmander om detta. Sagt att människor mår skit av alkohol, och att många kristna därför helt låter bli att dricka. För att vara solidariska. För att inte understöda något som verkligen är en folksjukdom i vårt land. För droppe blir pöl blir översvämning så sabla snabbt. Och får förödande konsekvenser.

Varför kan jag då inte bara leva som jag lär? Varför ska det vara så svårt att ge upp det där vinet, den där ölen?

Det verkar handla om image. Som kristen är jag en udda fågel i ett samhälle där den normala utgångspunkten muka är ateism/agnosticism/ei vois vähempää kiinnostaa. Som teolog blir det än värre. Det finns så många förutfattade meningar om hur en kristen ska vara, och det är sällan som dessa meningar är smickrande. Människor förväntar sig att jag ska ha vissa värderingar, en viss klädstil och vissa ideal. Ni vet nog vad jag menar, lite världsfrånvänd och beige. Att hela tiden mötas av förväntningar på hur jag ska vara, hur ofantligt onormal jag bara måste vara som kristen, har gjort att jag skapat mig denna behändiga normalitetsmarkör.

När jag dricker handlar det om ett enkelt sätt att visa åt min omgivning att jo, det går nog att prata med mig också, fastän jag är något så udda som kristen. Att miljarder människor varit kristna sedan år 30 gör det tydligen inte mera normalt att bära det där korset kring halsen. Jag beställer en öl och ropar hej jag är också normal!

Att dricka alkohol är inte en helt usel normalitetsmarkör, annars hade jag inte accepterat den så här länge. Den har gett mig många bra samtal på sitzer, krogrundor och hemmafester. Att en prästkandidat hänger på krogen med stopet i högsta hugg sänker för många tröskeln att snacka livskriser, kyrka, tro och Jesus, har jag märkt. Man kan också se det här som en baksida med att vara offentligt kristen; alla människor som på småtimmarna vill prata om sin gudsrelation och sina trauman i sluddrande ordalag kan bli rätt krävande i längden. Och visst, jag tror nog att alla teologer hellre går igenom så svåra saker med en nykter person -de sakerna är för viktiga för att sluddras bort- men ändå tänker jag att sådana fyllesamtal sänker tröskeln till att någon gång också behandla de svåra sakerna i nyktert tillstånd, med en (nykter) själavårdare.

Så min normalitetsmarkör kan skapa rum för goda samtal. Men jag ogillar att det ska vara så. Jag ogillar den här klyftan mellan tanke och handling, och jag ogillar att alkohol överhuvudtaget har blivit en normalitetsmarkör. För hallå, alkoholkulturen i vårt land är långt ifrån normal, snarare liknar den en masspsykos.

Så vad ska jag göra? Tre alternativ dyker upp: 1) fortsätta som förut, 2) hitta vettigare normalitetsmarkörer, 3) inse att ordet normal är den fulaste av svordomar, och därmed sluta sträva efter att vara det.

Ska vi ta en röstning?



Det var ju fyndigt.

fredag 19 augusti 2011 - 10:24

Ett till nätloppis!



Bloggaren bakom bloggen Fia Lotta Jansson har skapat kvalitetsloppiset FLJ Second Hand. Jag säger kvalitet, och det av en orsak. FLJ har samlat plagg som är välgjorda, i bra material, i bra former, i bra design. Från tiden när det fortfarande fanns klädfabriker i Salo och Oravais, och från tiden när folk verkligen kunde göra egna kläder på personligt roliga sätt. Det här är också loppiset där snygga finska designklassiker hittas, till vettiga priser. Jag har följt FJL-bloggen rätt länge och beundrat den träffsäkra stilen, som alltid är rolig, mjuk och tuff. Det är verkligen en gåva att en sådan drottning på loppisfyndande valt att dela med sig av sin magnifika fyndnäsa.

Se bara på den här rosa klänningen till exempel. Tänk dig sensommarfester och höst-gatherings, dans till soul-musik och roliga konversationer. Ja, den klänningen skulle sannerligen vara en bra kaveri, och det är bara att klicka här för att stifta närmare bekantskap. Den råkar vara på rea just nu dessutom!