Visa alla inlägg skrivna 2012

onsdag 19 december 2012 - 15:54

Fördelar med Österbotten del två

Så jag var på väg hem från Academill. Lite trött och hängig. Gick förbi ett bokantikvariat. Stannade upp, backade. Jo, the Hunger Games-trilogin var där i skyltfönstret, alla tre böckerna på engelska och till ett minimalt pris. Jag tänkte jo, jag tänkte nej, jag tänkte jo. Sen nej. Började gå vidare, men det kändes som att jag borde höja blicken lite, och titta in i butiken. Jag såg ett öra och en skäggstubb, och en välbekant sjömanshatt. Där stod tydligen min pappa och småpratade med försäljaren.

Tio minuter senare går jag ut ur butiken och är fylld med mysglädje, sån glädje som tydligen bara bor i gamla antikvariat där gamla människor har all tid i världen att småprata om släktingar och böcker. 
Dessutom vet jag nu exakt vad jag kommer att få i julklapp.


torsdag 13 december 2012 - 08:33

Alltid läsa

De senaste veckorna har något smått ovanligt pågått. (Ja förutom filminspelningar och annat spännande då.) Jag har varit uppriktigt glad över min långsamma läshastighet, något som vanligtvis bara gör mig störd. Orsaken till att jag äntligen känner mig glad åt långsamheten är Kaj Korkea-ahos Gräset är mörkare på andra sidan. Den är så bra att den aldrig får ta slut. Jag vill läsa den alltid.

lördag 1 december 2012 - 12:24

Färdig med praktiken!

Maigaad alltså, så skönt det var i morse att vakna och veta att nu är praktiken över, och jag lever! Nu kan äntligen magknipet sticka iväg till nån annans mage, och nu kanske jag återfår min förmåga att somna genast jag lägger huvudet på kudden.

Det har varit en underbar praktik på många sätt, jag har lärt mig tusen saker och träffat härliga människor. Men det är också krävande att befinna sig i en helt ny social kontext utan kodkarta. 

Nu ska jag bara packa och städa och sen ta tåget till Vasa. Som jag saknat. Saknat de andra mediaettorna, saknat Fredrik. Saknat mitt hem.

För att understryka hur bra fiilis jag har kan jag berätta att soundtracket just nu är Marit Bergman. Jag hade glömt hur bra hon är. Alla album finns på grooveshark. Lyssna vetja.


Och historiens längsta PS. 
Jag har haft tre praktikperioder i år. Här kommer de, ordnat enligt hur paha dödlighetskänsla jag hade klockan 17.20 varje dag:

1. Själavårdspraktik på sjukhus. Att varje dag prata med folk som snart ska dö tar verkligen musten ur en Liisa. Pluspoäng för att det var så givande att få ta del av människors livsberättelser, och för att det kändes viktigt. Minus för att jag måste knåda fram livslust varje morgon innan jag for till jobbet, den kom inte av sig själv de där veckorna.
2. Journalistpraktik på Husis. Att sätta sig in i helt nya ämnen så att man kan skriva sant om dem tar tid, och en Liisa blir lätt stressad om hon tror att det finns minsta risk att hon skriver något inkorrekt. Att skriva om bittorrenter var således från hell, men lärorikt. Att jaga politiker och poliser på telefon var förvånansvärt kul. Plus för att jag fick skriva så mycket, minus för den lilla rädslan att göra något fel.
3. Praktik i religiös fostran på skribaläger. Det kom aldrig ett 17.20, för på skribaläger är man på jobb hela tiden. Och om Liisa jobbar hela sin vakna tid sover hon som en stock på natten, stort plus det. Plus för ungdomarna också, jag älskar deras energi. Minus för fast-på-en-och-samma-plats-i-en-vecka-faktorn.

torsdag 29 november 2012 - 21:36

Utmanad att tänka allvarligare om abort

Spännande, spännande. Jag har äntligen läst Caitlin Morans Konsten att vara kvinna och kan verkligen rekommendera den. Även om den blir sämre mot slutet och liksom lite tjatig, så är den fruktansvärt bra och fruktansvärt rolig 90 procent av sidorna.

Det är lätt att hålla med Moran, hennes feminism är lika vettig som min tänker jag föga ödmjukt. Men så kommer kapitlet om abort, och hon argumenterar för abort utgående från sina egna och andra kvinnors erfarenheter. Och det slår mig att det är väldigt länge sedan jag läst argument för abort. Det är flera år sedan jag själv brottats med frågan på allvar, och jag märker lite förläget nu att mina slutsatser från den brottningen var något i stil med ja men livet är ändå ett mysterium, heligt på något vis, men förstås är varje situation unik och jag kan inte komma utifrån och säga något om andras beslut. Lite halvflummigt, med reservationen att jag inte själv skulle klara av att ta ett abortbeslut, men att jag inte dömer den som gör det. Passligt fint, gulligt och konfirmandvänligt.

Men Moran får mig att inse att jag måste ta frågan på större allvar. Jag tror hennes abortskildring är den första positiva berättelse jag läst om ämnet, faktiskt. Hon förklarar hur hon tänkte före, under och efter. Hon berättar om stigmatiseringen, hur det är hemligt och skamligt att göra abort. Det är ett väldigt läsvärt kapitel.

Sen är det ju alltid kul att få sina fastgrodda ideal utmanade. Livets helighet? Ptja:

"Jag kan inte förstå anti-abortargument som kretsar kring livets okränkbarhet. Som art har ju vi människor tämligen eftertryckligt visat att vi inte alls håller livet i helgd. Vårt uppgivna accepterande av krig, svält, epidemier, smärta och livslång, tärande fattigdom visar tydligt att oavsett vad vi intalar oss, så har vi bara gjort halvhjärtade försök att på allvar behandla människolivet som okränkbart.
Mot bakgrund av detta kan jag inte för mitt liv begripa varför gravida kvinnor -kvinnor som försöker fatta förnuftiga beslut om sin egen, ja som regel hela familjens framtid - ska utsättas för större påtryckningar om att värna livet än till exempel Vladimir Putin, Världsbanken eller katolska kyrkan.

torsdag 29 november 2012 - 19:59

När lilla Vili dör


Den tomma affärslokalen är inte längre tom. ”Begravningsbyrå för smådjur” läser jag på den nyss fastlimmade fönstertejpen. Jag fortsätter min promenad, lite förbryllad.Vad fyller byrån för funktion?

Jag var sju år när vi begravde Vili, vår lilla ekorrunge som förlorat sin mamma. Jag tänker på begravningen, hur vi valde en vacker plats i skogen för graven. Gjorde blombuketter. Sörjde. Min första konfrontation med döden, och jag gläds över att vi barn fick hantera den helt på egen hand. Det var då jag insåg att döden inte går att återkalla. Vili var nu en livlös pälsklump, och det gick inte att klicka på bakåtknappen. Det gick bara att begrava. Och att göra det värdigt.

Jag kollar upp den nya begravningsbyrån på nätet, och försöker förstå varför vi skulle behövt den när Vili dog. Byrån vill hjälpa djurägare med de praktiska arrangemangen när ett kärt husdjur dör. Ungefär som en vanlig begravningsbyrå, skillnaden är bara att den här byrån inte behövs. Allt den gör kan du göra själv.

När Vili dog var det en självklarhet att begrava honom, och att göra det själv. Men byrån verkar mena att vuxna inte klarar av att göra det samma. Att det är för tungt att begrava sitt husdjur. Det finns en risk att byråns tjänster tar bort en viktig del av sorgeprocessen. I sorg kan det praktiska fixandet vara det enda som ger riktning åt de första dagarna efter dödsfallet. Och när det handlar om husdjur är de praktiska arrangemangen enkla. Ring veterinären, boka tid för kremering. Fråga vad som får göras med askan. Gör det.

Byråns tjänster är inte alls nödvändiga. Men attraktiva. I vår kultur markeras alla större händelser med konsumtion. Om vi inte får köpa något när vårt älskade husdjur dör blir vi yra. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Då är det skönt att det finns minnessmycken och gravstenar till salu. Att man kan välja mellan flera olika urnor. Konsumentens övervägande och val. Ett tryggt mönster att luta sig mot. 

Vi vet inte hur vi ska hantera döden. Men vi kan konsumera.


En kolumn jag skrev för kursen Åsiktsjournalistik

måndag 26 november 2012 - 18:39

Guds rikes ambassad



Du har säkert tio minuter. Se det här vackra bildspelet om riktigt radikala klostersystrar. Sen kan du förstås ge bort en bild i jul. Om du vill. Men se bildspelet.


måndag 26 november 2012 - 17:42

Smink


Den här grejen som susar på i finska bloggvärlden, att lägga upp en bild av sig själv som osminkad. The naked truth. Jag kom på att jag gjort det redan. Om inte tidigare så när jag skapade den här bloggen. 

Min profilbild är några år gammal men jag gillar den ändå. Den är tagen av min syster Laura Mendelin, som är den bästa fotografen jag vet. Det känns alltid okej att bli fotad av henne, också när jag inte är sminkad. Det här är en sådan bild, jag har kanske just vaknat och så säger hon att ljuset är bra nu. Nu står du där. Jag är tacksam för att hon behövde en modell att öva sig på de åren då jag var som mest utseendehysterisk som tonåring. Genom hennes lins blev jag vacker, blev jag lugn.

Jag läser Niotillfem-Sandras inlägg om hennes dagliga sminkrutiner, och tänker oj. Det var ju så där det var. I gymnasiet. Elva olika steg. Foundation, concealer, tre olika ögonskuggor. Jag steg upp en halv timme tidigare för att hinna med allt. Halv sju. Varje dag. Till vilken nytta? Ögoninflammation och dålig hy.

Smink kan vara ett underbart sätt att uttrycka sig själv på, precis som kläder. Man kan bli tuffare, eller snällare. Vackrare eller fulare. Men jag tycker det är himla skönt att kunna välja att sova lite längre nån dag, i stället för att panikartat svinga mig ut ur morgonsömnen för att hinna misslyckas med flytande eyelinern tre gånger innan det blir rätt. Min dag blir inte sämre om jag inte sminkat mig. Däremot kan en dålig dag bli bättre om jag dragit på ordentlig statement-kajal.

Jag är så glad åt att mitt sminkande blivit högst symboliskt de senaste åren. Fem minuter tar det, tre om jag koncentrerar mig. Böja fransarna, rita lite i ögonbrynen (så att de ska bli ännu galnare), kanske två drag med ögonskuggspenna, sen mascara. Fyra steg. 

Förstås får alla göra hur de vill. Men jag tycker det är arma härligt med kvinnor som vågar vara osminkade. Det osar ett sådant gott självförtroende från dem. Ett sådant självförtroende som inte trycker ner andra, utan säger stig upp du också.


Edit: läste på mig lite och insåg att bloggsuset handlar om att lägga upp osminkade, icke-photoshoppade bilder. Jag vet inte om den där bilden av mig är photoshoppad. Antar att den är det, kan inte se favoritblodådran jag alltid haft på kinden, och så där finnlös har jag väl aldrig varit. Laura?

Edit 2: Min syster hälsar att den inte är photoshoppad.

söndag 25 november 2012 - 20:43

Konsumentupplysning

Fastän det står 2,10 euro på en bild av en bägare som man ska fylla med frozen yoghurt så betyder det inte att din fyllda bägare kostar 2,10. Snarare 6,80. Fatta att jag betalt nästan sju euro för lite yoghurt, det skulle inte den betydligt sparsammare Vasa-Liisa godkänna.

Och fastän du gillar Julie Delpy lika mycket som jag så behöver du inte se 2 Days in New York på bio. Den är inte lika bra som 2 Days in Paris. Men se den ändå, bara att inte på bio.

söndag 25 november 2012 - 17:12

Liisas tre julklappstips

Hej, visst vet vi alla att de flesta julklapparna bara är krafs? Färdigpaketerade doftljus från Anttila, trassliga smycken från Vero Moda eller en pyjamas i elektriskt material. En massa materia som måste tas hand om. I något skede åker de till loppis eller blir pryl nummer 6000070090930004 på världens sopberg.

Om du inte kommer på en gåva som mottagaren faktiskt har behov av och som du vet kommer att användas dagligen i minst tre år framåt, så kommer här mitt råd: GE INTE EN MATERIELL GÅVA.

Ge i stället:

1. Närvaro. Var en närvarande och lyssnande människa mot den du vill ge en gåva åt. Det är den finaste gåvan, att hen får tala till punkt och känna att någon hör och förstår. Då behöver man ingen body lotion från H&M.

2. En tjänst. Igår gav jag min julklapp åt syster Maija som jag är lahjavastaava för i år. Det såg ut så här:

 

                                                    Notera gärna lapparna som pedagogiskt förklarar var trosorna nuförtiden bor.

3. Världsförbättrargåva. (Semi-materiell.) Som till exempel min syster Lauras bildprojekt. Ge bort ett konstverk och skänk pengar till asylhjälpen. Här är Facebook-sidan.

Klicka på bilden så kommer du till bildgalleriet!


Det var det. Onödiga julklappar är från Hin Hole. Frid!

onsdag 21 november 2012 - 20:47

Journalistiksuget

I dag. I dag hittade jag suget, lusten, ivern. Självklarheten. Jamen klart att det är journalistik jag ska jobba med. 

Jag är inne på dag tre av min praktik på Husis. Dag ett och två var som att ro en läckande eka i motvind och slaskregn. Jag var så bortkommen. Ingen översikt av vad jag skulle göra. Inget minne av varför jag var intresserad av journalistik. Ingen känsla av lust eller det här kan jag. Men idag vänner. Idag vände det.

Jag har rott i land ett projekt (en politikergallup som kommer i morgondagens tidning, hur-ska-jag-kunna-sova), och hittat idén och vinkeln med ett annat. Och blivit av med telefonskräcken. Det är kanske störst av allt, för det trodde jag att jag skulle få dras med i evigheters evighet amen. Den där hjärtklappningen och andnöden inför varje samtal jag måste ringa. Oberoende av om det varit friend or foe

Men i dag satt jag minsann och skrev medan jag ringde upp åt en politiker. Det tar ändå så länge innan de svarar, lika bra att utnyttja tiden till något vettigare än hjärtsnörp liksom.

Medan jag gick hem kändes allt så lätt. Till och med Helsingfors verkade varmt och gemytligt. (Har sannerligen inte tyckt det de senaste dagarna, då jag saknat varma jordnära Vasa.)

Livsglädje på gång alltså. Beklagar att jag skriver så sällan här, det är så mycket på gång just nu. Har en massa antologitexter att redigera, en spännande praktikplats att smälta och dessutom ska jag försöka bli teologie kandidat den här veckan. Man får önska lycka till.