Visa alla inlägg skrivna juli 2014

tisdag 29 juli 2014 - 16:49

Kan vi inte bara vara lite mer närvarande?

Jag har insett att jag har väldigt svårt med människor som har hörlurar i öronen på offentliga platser. Svårigheten har triggats av att några av dessa de senaste dagarna i lugn och ro kringelikrångvandrat på cykelvägen utan att höra hur jag plingar minst fyra gånger åt dem, utan att höra när jag säger anteeksi, när jag ropar anteeksi. De hör inte, de är inne i sin egna amazing värld, en värld som måste vara så mycket bättre att de ser förnärmade ut när jag för att inte köra på dem stannar och krånglar min cykel och mig själv förbi dem. Förlåt för att jag gjorde intrång i din amazing värld.

Nej föresten, inte alls förlåt för det. Förlåt för att jag inte plockade lurarna ur dina öron och kastade dem i roskisen. Förlåt för att jag inte tog dig i handen och pekade på allt som händer omkring dig, bad dig notera tiggaren där i hörnet, barnet som nyss lärt sig gå, den stressade businesskvinnan med väldigt lyckad solbränna. Jag borde ha bett dig sitta ner en stund i parken med mig och bara lyssna på vilka ljud vi har omkring oss: spårvagnarna, fåglarna, vinden, trafiken. Sen hade jag förklarat det här med cykelvägen åt dig.
Förlåt för att jag inte ryckte dig ur din dvala på riktigt. 

torsdag 17 juli 2014 - 14:54

Imagine a world...


 
... where we all live more simply so that others may simply live.

tisdag 15 juli 2014 - 21:11

En hälsosam dos självömkan

Just nu tänker jag mycket på hur jag stressar av. Min väldigt dyra (och väldigt kompetenta) fysioterapeut har frågat det av mig två gånger nu. Hur kopplar du av? Eh. Jag gör mat? Som jag skyfflar över på ett fat varifrån jag skyfflar in den i min mun medan jag ser på McLeods Daughters och i fyrtio minuter är jag någon annanstans.

Simmar du? Dansar du? Sjunger du? Träffar vänner? Nej jag orkar inte. Efter jobbet slungar jag mig in i en matbutik och tänker noga på vad jag köper så inte ryggsäcken blir för tung när jag cyklar hem. Väl hemma lyssnar jag på en podcast för att alls orka göra den där maten och fylla den där tvättmaskinen. Sen ser jag på McLeods Daughters (som tur är jag inne på sista säsongen, så snart kan jag äntligen sluta).

Jag yogar inte längre. Handarbetar inte. Ibland läser jag för att somna, det är allt. Det låter vekt och jag är vek. Vek och trött. Alltid så himla trött, och för varje gång jag blir supertrött är det lite jobbigare att knåda fram livsglädjen igen. Det går. Förstås går det. Men det blir jobbigare för den hopplösa tröttheten försvinner inte. Det går inte att knåda sig pigg en gång för alla. Det ska knådas om och om igen.

Ingen annan kan spruta in energi i min tinning. Fastän det vore så skönt om det funkade så. Att jag klagade tillräckligt länge för någon och sen kunde den personen sätta sitt finger mot min tinning och tzzing, ge mig energi.

Men något som just nu funkar är att tillåta mig själv en hälsosam dos självömkan. Sitta i ett hörn av min killes säng, hulka lite och riktigt intensivt tänka på hur det blir jobbigare att knåda fram livslusten för varje gång jag behöver göra det. Snora ner en kudde, en kjol. Riktigt så att jag nuddar botten, smetar bottenkladd i ansiktet. Det är mörkt och det är eländigt och energin kommer aldrig någonsin tillbaka igen. Men sedan tar gråten slut, och syret kommer lättare in genom näsan och lungorna. Jag simmar uppåt mot ytan och gnuggar bort bottenkladdet från ansiktet. Tar av mig den snorvåta kjolen och hittar ett par mjuka långkalsonger i sängen. Tar på mig dem och ligger på rygg som ett ägg, med benen i famnen. Gungar fram och tillbaka tills jag fått rätt fart och kraft och kan kasta benen mot taket och göra det som på yogaspråk heter skulderstående men på barnspråk helt enkelt är att kanske kunna nå taket om man tar tillräckligt mycket sats. 

Jag håller på och siktar med tårna mot taket tills tårarna torkat och huden kring ögonen blivit stram och mjuk samtidigt. Då inser jag att min kille har lagt på musik och att jag verkligen vill dansa bort all trötthet. Då gör jag det, jag dansar den tuffaste och starkaste dansen någonsin och plötsligt kan jag andas normalt igen.