onsdag 1 november 2017 - 21:16

Vemod

Jag kommer hem från jobbet och knäpper på lampan i hallen, utan att det blir ljust. Mitt i totalt mörker förundras jag över att lampan redan gått sönder. Vi bytte ju den just. Sedan inser jag att jag står mitt i kompakt mörker eftersom Laura tagit taklampan med sig. Jag famlar mig fram till nästa rums ljusbrytare. 

Ena skohyllan är tom. Halva hatthyllan likaså. I badrummet är halva badrumsskåpet tomt och i köket saknas de där två skedarna i mellanstorlek som är perfekta att äta glass med. De som varken känns löjligt små eller är så stora att de faller ur skålen när man ätit klart.

Kastrullerna är borta, precis som skärbrädena. Köket ser för första gången så minimalistiskt ut som jag i hemlighet drömde om då när det mittiallt dök upp en samling lavastenar på tehyllan och torkade blommor i fönstersmygen. Det är tomma rena ytor nu, men i stället för tillfredsställelse känner jag vemod.

Vi har verkligen avslutat vårt samboende på topp, jag och min syster. Början var knagglig men sen hittade vi våra rörelsemönster och rutiner. En av mina senaste definitioner av lycka är att höra Laura slamra med kaffekokningen medan jag gör min morgonyoga. Hon brukade förse oss med mjölk, jag med torkat rågknäcke.

Vemodet får dröja kvar ett tag ännu, men sen ska jag bereda väg för det nya. Om mina föraningar har rätt kommer det bli fenomenalt.

 

Lissu Laura PorvooJag är så tacksam för henne, för de två åren vi fick bo ihop. I Zadie Smiths bok On Beauty står det något om att "a five year age-gap between siblings is like a trail that needs to be walked on a lot, or else the forrest takes the trail back". Efter de här två åren är den där stigen minsann vältrampad.

 

Och ett PS! En av dagens oväntade höjdpunkter var när jag lyssnade på Yoga Girls podcast, avsnittet "The flight from hell"(länk till Itunes). Man får ju lätt bilden av Yoga Girl, som på riktigt heter Rachel Brathen, att hon lever ett väldigt harmoniskt och perfekt liv, men i det där avsnittet pratar hon om en flygresa som bara eskalerar från jobbighet till pinsamhet till jobbighet till total fadäs. Så roligt. 

tisdag 21 oktober 2014 - 17:05

Syskonbarn i mitt hjärta.

Jag sitter på tågstationen i Tammerfors  och väntar på mitt Åbotåg. Jag har varit en vecka i Österbotten (eller alltså i Maxmo, Vörå och Vasa, ni som inte vet något om Österbotten kan bra lära er några orter nu) och det har varit bra. Av en slump råkade en hel drös av syskonbarn och systrar var där samtidigt som jag, så det som skulle bli en graduskrivretreat blev något mycket roligare. Ett enda kalas.

Utan syskonbarn hade jag knappast fattat att det går att ro ut till Pungalot i oktober, i stället för att korva inomhus med nummer tre av Vampire Academy.

Utan dem hade jag inte påmints om vilket otroligt bra klätterträd jag växt upp med. På öns högsta punkt har en storm för länge sedan fått ett träd att falla mot en stor klippa. Perfekt.

Jag klättrade upp på en annan klippa och blev så här glad. Det var havet, det var roddbåtarna, det var syskonbarnen, mina syster, min pappa. Bra sällskap på upptäcktsfärd.

De här tuffa kidsen är så bra. Fastän de, precis som alla andra barn, kan vara tröttsamma ibland med sin piss-och-skit-humor, sin matvägran och sina besserwissertendenser. Ändå blir jag glad alltid när jag tänker på dem.

Min pappa är en fin morfar. Han tog hela slurven med på nätläggningsäventyr, bara en sån sak.

söndag 31 augusti 2014 - 15:20

Inte alltid på topp

Han hatade min soppa och vi hann inte till glassen för vi skulle snabbt iväg för att vandra en timme genom regnet för att se på en barnfilm i ett proppfullt tält och där filmen avbröts flera gånger av att propparna gick. Jag kunde ha varit en bättre moster om vi säger som så.

Annars är det flyttstädning som pågår här. I dag ska lägenheten tömmas och på onsdag flyttar jag till Åbo. Innan Åbo blir det två dagar i limbo. Bra, för jag har alltid varit nyfiken på just limbo.

torsdag 28 augusti 2014 - 15:46

Förtroendekris

På lördag får jag ett stycke ljuvligt syskonbarn på besök. Jag googlar frenetiskt på sökorden "mat som barn älskar" och "säkra kort för små magar".

Han är en fantastisk unge men har aldrig gillat mat som jag gjort. Den lätta vägen vore att köpa knackkorv och ketchup, men varje cell i mig stretar emot.

Jag tror det får bli grönsakssoppa. Med smörgåsar. Och glass till efterrätt (för att vinna tillbaka förtroendet efter att han hatat min soppa).

Om inte ni har bättre förslag?

fredag 28 juni 2013 - 21:47

Släkt alltså.

Jag kan ibland tycka att jag har lite för mycket släkt. Både mamma och pappa har många syskon och de har i sin tur många barn. Och jag är så dålig på att hålla kontakten. Så dålig på att ha koll. I en stor släkt blir det också ofta så att man drunknar i mängden, det händer ofta att någon kallar mig för Laura, som inte är jag utan min syster.

Men så plötsligt hamnar jag på en släktbaluns. Jag stiger av tåget i Storkyro, för att den släkten som bor där har fest och mamma är där. Det är hon som ska hämta mig från tågstationen, men det är inte hon som sitter i sin bil när jag väl hoppar av dieseltåget på den lilla stationen.
Det är min kusin Juha som hämtar mig i stället. Förstås. Det är ett tag sen vi setts och han har blivit så himla pratsam och trevlig. Det är bara hur gemytligt som helst. Vänligt tvingar han mig att köra bilen hem till dem, jag har inte kört bil på evigheter och är skiträdd. Men han är lugn och pedagogisk, säger att jo, det där är bromsen. Fastän det är jag som är äldre och borde ha mera koll så känns det inte dåligt. Bara bra. När jag väl lyckats parkera bilen säger han: jag var inte alls rädd när du körde.

Väl framme i festborgen susar det av släktingar. Lite mostrars män att catcha upp med, lite kusiner (och kusiners kusiner!) att babbla med, en hel del urgod mat att äta och en vis morfar att prata med ("Mä oon aina ihmetellyt sitä että miten ihmiset kohtaavat. Siinä on jotain tosi hienoa.") Och man bara ja.

De är så glada åt att se mig. Det är inte alls svårt att vara, allt är bara lätt och bekvämt. De har koll. Eihän nyt Lissu syö lihaa. Tänk att spekulationer kring vilka som sist och slutligen var med på mitt dop för tjugofyra år sen kan vara ett fullgott samtalsämne.

söndag 19 september 2010 - 19:21

Mammabloggare alltså

Jag kan inte begripa mig på hur det är möjligt att mammabloggare existerar.

Jag har varit plastmamma i dagarna två åt två busiga ungar, och märkt följande saker:

-man hinner göra massor på en dag (för dagen börjar kl 6 och ska fyllas med parkbesök, biblioteksbesök, bustid hemma, matätande, kakkablöjstvättande och hundra saker till)

-man hinner inte göra nånting alls på en dag (jag såg mig själv plötsligt i en situation där jag hade prioriterat bort att tvätta egna tänder, kolla mig i spegeln, tänka på vad jag hade för kläder på mig och äta mat i lugn och ro. Det var liksom viktigare att hitta den där vanten som var försvunnen, eller att hindra storebror från att slå ihjäl lillebror.)

Så jag kan inte förstå hur det existerar så många mammabloggar som

a)uppdaterar flitigt

b)skriver roliga inlägg

c)kryddar inläggen med hur proffsiga foton som helst.


Jag kan bara inte förstå.

Men en stor eloge till mammabloggarna, för att ni orkar med det minimum av egentid som mammaskap innebär!




(ps. utan min systers hjälp skulle helgen gått åt skogen. Nu hade vi istället buskul med ungarna. ds.