måndag 19 februari 2018 - 21:36

När är jag kristen nog?

Skarmklipp 2018 02 19 21.18.06

OBS. Varning för super-religiöst inlägg.

Trots min jaha-inställning i senaste blogginlägget angående negativt snack om min massagefasta, så är jag ju bara människa. Klart jag vill veta hur snacket går! Så i dag hittade jag bloggen som kritiserat mig och mitt sätt att fasta. Här är Marias blogg. (Hej Maria! Vi har delat gudstjänstgemenskap ett tag i Vasa för några år sedan. Intressant att ses på det här sättet den här gången.)

Lyckligtvis är skinnet på näsan fortfarande intakt, så jag tar inte illa upp trots att språket stundvis är hårt. Och jag uppskattar att Maria nu har bett om förlåtelse för att hon gick till personangrepp. Du är förlåten, Maria. Men jag tror att det ännu finns skäl att diskutera vad den här typen av angrepp handlar om.

Att läsa texter som Marias gör mig uppgiven. Än en gång placeras jag i ett ytligt mindfullness-fack, där Gud reduceras till någon snuttefilt som bara är varm och go och tröstande. Det är inte bara Maria som nu gjort det. Det här är ett angrepp som återkommer mot olika personer som har en mera kreativ ingång till detta med tro.

Varför framställs jag som en mindfullness-propagerare? Kanske för att de bibelställen jag nämnde i intervjun inte kom med i artikeln (mycket väl avvägt av journalisten). Och för att jag i artikeln uppmuntrar folk att "lyssna till sin inre röst". Det sluttande planet blir brant i Marias text och plötsligt framstår jag som en människa som uppmuntrar till oreflekterade skiljsmässor, bara "det känns så".

Ytterst handlar det väl om att jag inte kan använda det religiösa språk som Maria verkar ha som sitt andliga modersmål. Min personliga historia har inte gett mig det språket, utan ett annat. Marias andliga språk funkar säkert väldigt bra i den kontext hon skriver i, medan mitt (tror jag) funkar för människor som kanske är lite nya inför detta med tro, eller har blivit brända av religiösa sammanhang.

Men det som gör mig så uppgiven är det sätt som de med detta "andra" andliga modersmål så ofta verkar misstro personer som har mitt andliga modersmål. Som om vi inte var kristna på riktigt.

Kanske lite klargöranden kan hjälpa?

Jag skriver inte om Gud med stor bokstav när det inte är egennamn. Det känns grammatikaliskt märkligt att skriva Han och Honom. Och så är jag väldigt dålig på att citera exakta bibelställen, eftersom mitt sifferminne är uselt.

Jag utgår ofta från att Gud kommunicerar med mig genom känslor och intuition, eftersom jag är lagd åt det hållet. Men tro inte att jag för den skull saknar förmågan att pejla det jag känner mot den kristna gemenskap jag ingår i, både historiskt och i nutid. Jag tror mig ha fått urskiljningens gåva.

Jadå,  mindfullness, mediciner och yoga har hjälpt mig genom de värsta ångest-stunderna. Men också bön. Aldrig är Gud så närvarande som när det känns som att han övergivit en allra, allra mest.

Det är sällan jag öppnar min Bibel vid köksbordet, däremot hör jag bibelord i kyrkan varje söndag. Under fastan lyssnar jag dessutom varje morgon på en andakt via Pray as you go-appen, som alltid fokuserar på en kort bibeltext som upprepas. I jobbet gör jag ofta bilder med bibelord att delas på facebook.

Jag ber i morgontrafiken, anstränger mig för att ha kontanter att ge åt tiggare. Jag är med i något som nog kan kallas bönegrupp. Jag längtar efter mer meditation. Jag är vegetarian på kristna grunder. Jag har varit i Hongkong på missionspraktik och jobbat i kyrkan i fem olika omgångar. I min familjs ögon är jag super-religiös.

Men det räcker liksom inte? För att jag bara inte kan förmå mig att skriva om Gud som Han och Honom?

Ligger det nånting i det här? Handlar det om våra olika språk?

Eller är det aktuella problemet ändå mitt sätt att förhålla mig till fastan? Att jag experimenterar och leker med denna djupt andliga praktik?

Då kan jag berätta att fastan för mig varje år är en djupt andlig och omvälvande upplevelse. Men det är inte dö-allvarligt. Gud och jag har väldigt roligt åt alla mina försök och misslyckanden kring fastan.

Gud ba: Men prova att ge bort hälften av din inkomst!

Jag: Aaall-right-der-i-doo! *äter bönor och fiser*

Nästa år. Gud: Kaffe, Liisa, du ska klara dig utan kaffe!

Jag: Ooo-kej! *darrar i flera dagar av abstinensbesvär*

 

Och nu plötsligt har han ändrat sig: Sluta klä dig i säck och aska Liisa, det är massage du ska ha!

 

Det är inte lätt att bli klok på vår skapare.

 

 

 

 

 

PS. Här finns alla mina blogginlägg om fattigdomsfastan 2012, då jag under fastan gav bort hälften av min inkomst till insamlingen Gemensamt Ansvar.

PS2. Den märkliga frisyren på bilden ska få sin förklaring. But it is not this day.

måndag 12 februari 2018 - 22:08

Någonstans på internet talas det illa om mig

Skarmklipp 2018 02 12 22.28.56

 

Jag fick höra av en vän att han sett hårda diskussioner om mig i någon facebookbubbla. De hårda orden handlade om mitt fasteprojekt för i år, som Kyrkpressen skrev om i veckan. Artikeln "Sju veckor av nåd" handlar om mitt beslut att under påskfastan lägga till något positivt, i stället för att under fastan avstå från något negativt, som ju är kutymen. I mitt fall innebär det positiva att jag under fastan går på massage en gång i veckan fram till påsk. Det här har alltså väckt anstöt.

Det fantastiska är att jag bara tänkte jaha när min vän berättade. Jaha. En tidigare Liisa hade antagligen satt timmar på att leta reda på den där facebook-diskussionen och gått in i kommentarerna och vänligt men bestämt gjort lite klargöranden. Men den här Liisa som jag är nu, ja hon är tacksamt obrydd.

Det är väl bra att de diskuterar. Bättre förstås om de diskuterar sak ("det där är obibliskt") i stället för person ("Liisa Mendelin verkar ju vara helt dum i huvudet"). Men även då känner jag mest av allt bara: jaha.

Tidigare hade jag oroat mig för att en obestämd massa av människor tycker illa om mig. Skammen! Men nu känns det som att sådana kommentarer inte säger någonting alls om mig, utan desto mera om den som yttrar dem. Att uttrycka sig tvärsäkert om mig utan att ha läst mera än rubriken och ett lösryckt citat – ja, det är att samla glödande kol på sitt eget huvud. Någon dag blir kolbitarna tillräckligt många för att ge brännskador.

Jag skrapar mig på näsan och märker att skinnet blivit märkligt tjockt. Som elefanthud.

 

torsdag 8 februari 2018 - 13:28

I en press nära dig!

27846132 10155910003400856 1147098370 o

I en Kyrkpressen nära dig finns nu en artikel om min pälsmössa, nej utan om mina tankar kring en mera nådig fasta inför påsken: en massagefasta. Samma projekt som i fjol, men i år har jag klokare saker att säga.

Som till exempel:

- Jag tror att vi ibland behöver komma bort från den prestationsinriktade kultur vi har idag, och bara göra tvärtom.

Inte helt IQ fiskmås om jag får säga det själv.

"Vadå en Kyrkpressen nära mig? Jag får ingen KP!" Här följer infotainment: Kyrkpressen är en gåva till dig från din församling. Om du inte får tidningen kan det bero på att du inte hör till kyrkan eller på att din församling valt att spara bort denna gåva till sina medlemmar. Då kan du fixa en privat prenumeration för 65 euro i året.

Säg gärna pip om du har läst artikeln!

söndag 28 februari 2016 - 22:28

Outfits och fasterapport

Hopla, här kommer en fasterapport i racerfart. I början av fastan lovade jag att fasta från tre saker: animalier, socker och behå (åtm några dagar i veckan). Hur har det gått hittills? Så här:

 

-->Animalier: Delvis fail, delvis win.

Mina luncher innehåller oftast mjölkprodukter, eftersom jag inte velat besvära jobbköket med en önskan om veganmat (vegetariskt känns redan som ett projekt där). Frukostarna har jag däremot lyckats göra veganska. Har bytt ut smör och ost på mackan mot något av följande: hummus, jordnötssmör, tahini, Oatlys På Mackan, medelhavspasta med cashew och paprika (pirkka säljer en god en, leta efter liten burk på samma hylla som peston), pirkkas medelhavspasta med salvia (samma hylla). På med lite gurka, tomat, avokado eller groddar. Smaskens.

 

-->Socker: Delvis fail, delvis win.

Jag har lyckats säga nej till de sockriga efterrätterna som jobbköket bjussar på varje dag (förutom hedelmäpäivä). Jag har upptäckt att det går att ta en frukt i stället. Kaffepauserna är en annan utmaning, speciellt den där ena dagen när en kollega slängde fram tre olika chokladtårtor på kaffebordet. Det var nära att jag kallade honom Satan (i stället hulkade jag dramatiskt). Men jag har klarat av att nöja mig med en medhavd frukt eller bara låtsas som att min tekopp är precis lika god som sockret på bordet. Ibland har jag ändå feilat, speciellt om det är stressiga dagar. En Fazers blå där, en ingefäragodis här.

Att säga nej till sockret är den svåraste fasta jag någonsin haft. Det här är faktiskt första gången jag sockerstrejkar och det är skrämmande att märka hur beroende jag är av de där vita kristallerna. Jag som trodde att jag åt rätt lite socker har fått uppdatera min självbild.

 

-->Behå: WIN!

Jag trodde att en behålös dag i veckan skulle vara en stor utmaning. Tänkte att jag nog får vänja mig långsamt för att inte få värk i kroppen. Men hörni! De behålösa dagarna blev fort 2-3 i veckan och min kropp värker faktiskt mer de dagar jag har behå än de dagar jag är utan. Förvånansvärt fort blev jag också så frimodig att jag gått på yoga utan behå. Nu hänger min sportbehå helt sysslolös och sorglig på sin galge. Den attraherar mig inte alls.

Det är ju helt logiskt egentligen: utan en massa remmar hit och dit som spänner åt och skaver är kroppen mycket gladare. Förstås. Men tänk ändå om det är så att hela den här behågrejen bara är lurendrejeri? Tänk om det är så att våra bröst mår mycket bättre utan denna udda mackapär? Svindlande. (Det här är säkert jätteindividuellt och jag hävdar inte att alla skulle ha samma upplevelse, men varför inte testa?)

Så två outfits på det. Den hugade kan ju försöka gissa om de är tagna på behålösa dagar eller inte.

outfit feb2

Smutsigt hår i knut. Vit skjorta i viskos, från mammas garderob. Handledsvärmare i ylle som jag fått av mamma. Labelled-byxor som faktiskt skräddarsytts enligt just mina mått, på Åland, av gamla herrbyxor. De var inte alls dyra med tanke på arbetet bakom (typ 90-100 euro? inklusive frakt!), rekommenderas att beställa byxor av Linda på Labelled! Och så de sedvanliga Duckfeet-skorna.

 

outfit feb

En bild tagen efter jobbet, på väg till yogan. Allt är loppis förutom skorna, yogamattan och den svarta fransiga halsduken. De rosa Benetton-yllebyxorna är mitt senaste loppisfynd. Jag känner mig mycket konstnärlig i dem. Återigen är detta en outfit där jag bara behöver skala av ett lager för att vara yogaklädd.

 

Hur går det med din fasta? Fails eller wins?

måndag 8 februari 2016 - 20:47

3 saker jag vill avstå från

Karnevale! Vi är mitt inne i fastlagen just nu och det innebär party party, speciellt i matväg.

Hör bara: I går var det fastlagssöndag och jag fick träffa mitt fina bärarlag på en wafflelicious brunsch, oj madre, vi åt mandelmassa och grädde på våfflor. I dag hade vi filmkväll efter jobbet och jag lyckades på någon vänster svänga ihop en härlig korngrynssallad med avokado, tomat och fetaost. Kollegerna bjöd på himmelsk hummus, brassigt bröd och ofantligt god ost. Nam nam. I morgon är det fastlagstisdag och jag hoppas innerligt att vårt jobblunchställe bjuder på maffiga fastlagsbullar. Annars blir det att gå ut på stan och jaga.

Varför denna hets? Jo, karnevale är att säga hejdå till köttet inför fastan som börjar på onsdag. Eftersom jag redan sagt heippa för gott åt mitt kött så går min karnevale i år ut på att säga adieu till mjölkprodukter och socker. Japp, det blir en veganfasta igen (här är ett bra recept från förra årets veganfasta). Och socker, för att få lite ny utmaning, och för att flera från mitt bärarlag också planerar att fasta från socker. Det är ju alltid viktigt med kamratstöd.

Vill du också vara vegan under fastan (alltså i 40 dagar fram till påsk) så kan du få virtuellt kamratstöd i facebookeventet Fasta som den kristna veganföreningen Vildåsnan ordnar. En bra inspirationskälla är också gruppen Matnörderi på veganskt vis.

Ja, för det finns ett tankespår inom kristendomen där djuren inte är skapade primärt för att vara mat, utan för att vara våra vänner. Det ska jag utforska närmare under fastan, har jag tänkt. (Om någon har ett djur att erbjuda mig som vän så är jag lyhörd, dock inte katt för jag är mycket allergisk.)

Eftersom jag har svårt att fasta bara från en sak, så jag slänger med en lite roligare grej också, inspirerad av Ila Nordmans fantastiskt intressanta blogginlägg om bröst. Under fastan tänkte jag våga vara behålös någon dag i veckan. Också utanför hemmet. Spännande, och ganska långt utanför min bekvämlighetsruta. (Men vilken rolig utmaning för den dagliga outfiten!)

För mig handlar inte fasta om att utsätta mig för något obehagligt och farligt. Det handlar om att utmana mig själv att ta steg närmare den varelse jag är skapad till att vara. Om Gud hade tänkt att det behövs behåar hade hon väl planerat våra kroppar på ett annat sätt.

Så där ja. Har du tänkt fasta i år? Hur? Från vad, till vad? Är det något du undrar över med fastan?

lördag 28 november 2015 - 21:22

White Sunday

Två äckliga saker med att vara sjuk och ensam hemma:

1) All disk och alla sopor som samlas och bara väntar

2) Att vara utan annan mänsklig kontakt än den som sker genom telefonens och datorns skärmar

Ettan är ändå lätt att ta itu med sedan när jag är frisk. Tvåan är en större utmaning. Mitt beroende av skärmens blåa ljus är inte så lätt att skaka av sig.

Jag har ont i ögonen av allt stirras, fullt i huvudet av alla intryck. Alla tankesnuttar som flimrar förbi, alla artiklar som verkar intressanta men som jag inte orkar läsa. Allt samlas som klibb i hjärnan, klump i magen, svid i ögonen.

De här sjuklingsdagarna har jag läst otaliga bloggtexter, instagrambilder och artiklar som handlar om ett enklare liv. Ett liv med bättre prioriteringar, med färre orosmoment. Kanske jag läst klart om det nu.

I början av dokumentären Tills cancern skiljer oss åt pratar Magdalena Snickars om hur hela hennes perspektiv på vad som verkligen är viktigt ändrades när hon fick höra om sin mans cancerbesked. Jag minns inte exakt vilka ord hon sade, men det var något där som fångade mig. Kanske om att det viktiga är att få leva, att ha hälsan. Inget annat. Inte inspirerande bilder av yogagirl upp-och-ner på en surfbräda, inte att via Facebook ha koll på vad människor i andra städer går på för fester.

Mitt i detta obehag för allt onödigt i livet inser jag att det är advent snart, på söndag. Och fastenörd som jag är kom jag på att det ju faktiskt finns människor som inte bara fastar inför påsken (som jag försökt göra i några år) utan även inför julen. Adventsfasta kallas det.

Det tänkte jag nappa på nu. På söndag ska jag ta bort instagram och facebook från mobilen. Jag ska helt låta bli att gå in på dem under adventstiden. Bloggen ska jag ändå ha kvar, för att den gör mig mera kreativ än passiv. Jag vill tillbaka till den där tiden när jag bara hade ett internet-utlopp, om så bara för en stund.

Igår var det det som kapitalismen kallar black friday (ett fenomen jag hoppas att självdör på sin egen orimlighet). På söndag är det nån sorts reclaiming från kyrkans håll på gång, white sunday. En dag som inleder en tid av avskalning och fokus. Ser fram emot det.

Skarmklipp 2015 11 28 21.05.51Bild.

 

PS. Det här kan mycket väl vara den råddigaste inledningen på fasta-inlägg som jag gett er hittills. Men ni vet. Febern. Råddet kan ju också ses som en seger över perfektionismen.

onsdag 14 mars 2012 - 16:23

Inte så fattigt trots allt

Idag fick jag sitta en hel lunch och bara formulera mig om fattigdomsfastan med Nina från KP. Och jag kom på att det är lite töntigt att kalla min fasta för fattigdomsfasta. För jag känner mig inte fattig, och jag klarar mig bra. Det är inte alls jobbigt att leva på hälften av vad jag brukar. Jag bara planerar min mat lite bättre. De facto är jag mättare, gladare och generösare som "fattig". Och Nina hade en viktig poäng i att man nog inte kan kalla självvald fattigdom för fattigdom, det är liksom lite fräckt. Min tanke med fattigdomsfastan var ju inte att vara fräck utan solidarisk, men just nu känns det som att jag bara njuter av de goda frukterna av "fattigdom":

Jag har koll på min ekonomi, och jag känner mig väldigt fri från konsumtionshjulet. Jag har börjat uppskatta billiga råvaror framför dyra halvvägsprodukter. Jag har börjat se på vin, fetaost och avokado som en stor lyx, något jag kan njuta av då och då, inget jag "förtjänar" bara för att jag har en lång studiedag bakom mig när jag står i matbutiken och söker tröst.

Jag har det lite för bra för att kalla mig fattig, så hädanefter talar jag om enkelhetsfasta.

torsdag 1 mars 2012 - 10:39

Ny vändning

Kokade just min sista kaffekopp. Nu är "puruna" slut och en sparåtgärd är att i stället för att köpa ett nytt kaffepaket fokusera på att dricka bort några av de tråkigare tesorterna jag redan har. Jag vet inte om det här är vettigt, kaffe är ju faktiskt inte så dyrt. Men jag har en gång tidigare försökt avstå från kaffe, för att jag inte gillar känslan av att vara en oförmögen människa innan jag fått mitt morgonkaffe och för att magen ofta säger wöhöu, var du tvungen att dricka sådär många koppar? Så det känns inte så konstigt att slänga in en kaffefasta också, när jag nu en gång håller på liksom.

måndag 20 februari 2012 - 18:21

Det blir att välja bort avokadon

Det kan verka onödigt för en studerande att bege sig in på fattigdomsfasta, för jag är ju liksom redan fattig. Jo, jag hör till Finlands fattigaste (rätta mig om jag har fel), men jag har ändå möjlighet till smålyxigheter: bio nu som då, avokado på min smörgås och en maffig beställning till adlibris en gång om året. Jag tog studielån för att resa till Indien en månad. Jag är priviligerad.

Men 1,4 miljarder av jordens befolkning är inte lika priviligerade. De lever på under en euro per dag, medan jag efter snabb uträkning sprätter iväg 6,7 euro på en dag (hyran icke inräknad). Det är inte mycket, men det är ändå en förmån och lyx som jag lätt glömmer bort.

Under min fasta vill jag dela de där 1,4 miljarder människornas levnadsvillkor. Jag vet varför jag gör det (se tidigare blogginlägg), men jag vet inte vad jag förväntar mig att få ut av det. Kanske en ny syn på livet, kanske ingenting alls. Vi får väl se.

Tyvärr visar det sig redan nu att det är omöjligt att fullt ut dela de extremt fattigas levnadsvillkor. Jag skulle t.ex. inte ha bostad om jag levde i extrem fattigdom, för en euro om dagen räcker inte till hyra. Ett annat hinder är att jag inte kan gå ner till att faktiskt leva på en euro per dag. Det går inte i Finland, även om man inte hade andra kostnader än mat. Du lever inte en vecka på 6 euro utan att skada din hälsa. Jag tänker mig i stället en mellanväg där jag skär ner mina per-dag-kostnader med hälften. Så den ekonomiska formeln jag ska leva efter i fyrtio dagar ser ut så här:

Under fastan ska mitt brukskonto endast innehålla:
hyra + (40 x (6,7/2)) =
hyra + 135 euro

Jag darrar till lite när jag ser på den där siffran. Det är faktiskt lite pengar för att fixa mat för 40 dagar. Men det kan gå, och jag ska testa. Jag får helt enkelt välja bort avokadon, fetaosten, biobesöken, krogbesöken och tågresorna till människor jag tycker om.

På onsdag rensar jag bort överflödet på mitt konto (som nog inte blir så jättestort), och flyttar över det till Gemensamt Ansvars fasteinsamling som du kan läsa om här. Jag funderade länge på vart jag ska flytta över mina extra pengar, och jag fastnade för GA för att det är en folkrörelse som hjälper både hemma i Finland och i hjälpbehövande länder. 60 procent av intäkterna går till Kyrkans Utlandshjälps utvecklingssamarbete och katastrofhjälp. 20 procent används till mål i Finland (i år handlar det om ett komplicerat smålånesystem), och de resterande 20 procenten går till det hjälparbete som kyrkan och församlingarna utför.

Det tycker jag känns bra.