onsdag 15 november 2017 - 17:20

Ett helhjärtat liv, 6 ledtrådar!

Jag läser som bäst Brené Browns bok Våga vara operfekt. I små portioner tar jag in hennes kloka tankar på morgonens spårvagn. Flera veckor har jag hållit på, några sidor i taget. Hon skriver om hur vi kan bära oss åt för att leva ett helhjärtat liv, och de här veckorna känns det som att små ledtrådar faller ner i min famn lite här och var. Därav:

 

6 ledtrådar mot helhjärtat liv!

Lotuslykta

1. Andetag-bloggaren Nannas text om hur besynnerligt det är att hon var lyckligare och givmildare när hon ägde lite, men nu när hon äger mera ser hon plötsligt en gnidigare sida av sig själv. Amen, säger jag, som också förundrats över att jag kunde ge bort hälften av min inkomst när jag studerade, men att jag nu som löntagande bostadssparare noga funderar över mina kollekter och månatliga inbetalningar till hjälporganisationer. 

 

Laura3Laura i solen. Bild: Ville Kavilo

2. Min vän Laura Hellstens podcast: Vilda qvinnor berättar. Jag har bara lyssnat på första avsnittet ännu men det fyllde mig med sådan ro. Laura sitter ute mitt i natten under fullmånen och stjärnhimlen och delar med sig av sommaren då två viktiga kvinnor i hennes liv gick bort. Podcasten handlar om vad Laura lärt sig av kvinnorna i sitt liv. Det är djup visdom utan krusiduller. Och jag blir så glad av musiken hennes man Markus gjort till podcasten.

 

pussel

3. Ett pussel fångade min blick på loppis. Motivet är verkligen airy-fairy, men jag fylldes av en längtan att lägga pussel. Jag har växt upp med att pussel-läggande är ett sällan skådat nöje, något som bara händer i mellandagarna efter julafton. Men om Sandra Beijer som vuxen insett att hon kan ha en hel kökslåda full av godis, som hon får äta av varje dag, så har jag kanske nu som vuxen insett att jag får lägga pussel också vardagskvällar i november.

 

Soppa

4. Enkel gästfrihet. Min senaste enkla bjud-mat är följande: Klyfta morötter och batater. Marinera dem i olja och kryddor (gärna indiskt), enklast är det om du sätter allt i en stor plastbunke med lock och shejkar loss. Rosta dem i ca 200 grader ca 20 minuter. Under tiden blandar du ihop SÅSEN: en gräddfilsburk och ett fetaostpaket som du smular sönder. Är ni fler en tre lönar det sig att göra dubbel sats. SÅ GOTT.

 

tva kors och en fisk

5. Sofia Torvalds nya bok Två kors och en fisk. Jag visste ju att min tidigare kollega Sofia är bra på att skriva journalistiskt, men jag bara visste inte att hon bär på en så enorm andlig visdom också. Boken landade i helt rätt jord för mig. Trött, stressad och glåmig satt jag på vägen till jobbet och sög i mig kapitel efter kapitel. Boken är full av tankepärlor som känns som friskt vatten för en ökenvandrare. Lika hugsvalande är den estetiska upplevelsen som Ida Wikströms omslag ger.



guardian

(Skärmklipp)

 

6. Och så den här artikeln i The Guardian om ett par som bor i naturen med få ägodelar och jagar sin mat med pilbåge och gevär. o_O

 

 

Det var det! Har du stött på några helhjärtade ledtrådar på sistone?

fredag 26 maj 2017 - 13:00

Som playdough.

Jag försvann in i mitt nya jobb den senaste månaden, och har inte synts till här på bloggen därav. Jag jobbar med radioandakter och det är väldigt roligt men gör mig också trött. Slut på lägesrapport, över till breakup-tankar!

 

Skarmklipp 2017 05 26 12.55.28

 

Jag har storkonsumerat internetberättelser om breakups på sistone, och ett tema som förekommer i många av dem är detta med att plocka upp spillrorna av sig själv. Det är både skitjobbigt och faktiskt lite spännande. För mig är fördelningen 60% skitjobbigt och 40% lite spännande.

Cissi Wallin sa i det första avnsittet av den nya podden Penntricket att män ofta är som betongklumpar som inte förväntas anpassa sig efter sin omgivning. "Han är nu sådär bara, det är bara att ta honom som han är!" Kvinnor däremot är ofta som playdough, som modellera, alltså flexibla och formbara. De förväntas anpassa sig så att de inte stör andra. Den här förväntningen är internaliserad hos de flesta kvinnor, så att vi liksom självanpassar oss före nån ens hinner be oss att göra det.

Jag känner  igen mig. Wallins tes gäller på ett allmänt plan, men för mig blir den extra tydlig i förhållanden. När jag är ihop med nån förstärks de sidor av mig som är kompatibla med honom, eventuellt på bekostnad av mina egna preferensers blomstring. När jag var ihop med Fredrik (för länge sen!) spelade jag till exempel en massa teve-spel och åt chips. Det är något jag tycker om att göra, men inget jag någonsin självmant skulle få till stånd. Jag tror inte ens att jag köpt en påse chips sen vi gjorde slut 2013. Kom att tänka på det förra veckan när Laura köpte hem chips och dipp och vi nästan förgicks av hur otroligt gott det var. Det här var en viktig del av mitt liv i två år, men inte längre.

Jag tror mig vara en ganska stel modellera. Säger nej skärp dig om en pojkvän för tydligt kräver anpassning, typ om det är något som gäller mitt utseende. Men trots att jag är stel modellera så är jag ändå en pleaser, en person som automatiskt försöker vara andra till lags. Har en pojkvän en gång sagt att jag ser tjock ut eller har fula glasögon så stannar det kvar och mala i huvudet, trots att jag lagt ner foten och argumenterat högt och klart för att det där är fula ord som inte betyder nånting alls i den här galaxen, kanske är de guld värda i Malströmsgalaxen men inte här.

De vassa kommentarerna lämnar kvar i medvetandet, likaså de snällare kommentarerna som kanske kunde klassas som konstruktiv feedback. Och om förhållandet sakta sluttar neråt och jag känner mig oälskad så är det som att de där kommentarerna ersätter alla positiva och självsäkra tankar jag har om mig själv. Jag ger arga blickar åt min putande mage, jag skaffar nya glasögon trots att ögonläkaren säger att de inte behöver förnyas. Kan alla mina fel bara rättas till så kanske jag kan bli älskad. Ett hemskt tankemönster.

Under 3,5 år har jag hunnit göra en miljon mikroanpassningar. En del av dem är säkert helt vanligt sunt beteende i ett förhållande, förstås formas man av sin partner. Men alltför många av mina mikoranpassningar är beklagliga, för nu står jag här utan att riktigt veta vem jag är längre. Vad är Liisa och vad är den Liisa som anpassat sig efter Rabbe?

Det här kommer att ta tid att reda ut. Krashen var hård och spillrorna flög ut lite varstans. I dag planterar jag om mina krukväxter. Riktiga Liisa eller Liisa som anpassat sig? Riktiga Liisa. I morgon ska jag på krokikurs. Riktiga Liisa? Jo, men också en Liisa uppmuntrad av Rabbe.

Fokus nu är alltså på att definiera mina egna konturer igen. Den här gången med vattenfast tusch. Aldrig mera vill jag vara en pleaser. Det är slutkompromissat nu.

Kan du känna igen dig i det här? Som kvinna eller man, som playdough eller betong?

 

torsdag 9 mars 2017 - 10:31

Bananasböckerna!

Bananasbocker

De här böckerna och tidningarna köpte jag igår när jag gick bananas på Akadmen. Erika och Sandra frågade, så här kommer rapport!

 

Vi börjar med orsaken till att jag gick in till bokhandeln överhuvudtaget:

 

Bananasbocker2

Huili. En liten tidskrift som jag tänker ska hjälpa mig att lära mig vila.

 

Bananasbocker3

I den finns till exempel tips på hur man reparerar stickade grejer. Det visste jag redan, men det fanns en massa annat skönt att vila ögonen på också.

 

Bananasbocker6

Som till exempel en artikel om mitt favoritämne: textilindustrin och förbättringen av den. Det här temat är extra intressant för mig just nu eftersom jag har blivit tillfrågad att hålla en peppföreläsning kring temat på Global Aktion i slutet av april. Global Aktion är Finska Missionssällskapets nätverk för unga vuxna som vill förändra världen. Jag ska prata den 22 april kl 10.30 på Observatoriegatan 18 i Helsingfors. Förutom mitt peppande ordnas det klädswap. Välkommen!

 

Bananasbocker4

Jag köpte också den här tidningen. Maailman kuvalehti. Jag har tydliga minnen av den från när jag var liten. Den fanns alltid hos äldre släktingar, på ett bord bredvid en läsfåtölj. Då var layouten helt annan. Stram och allvarlig med rött och svart och raka linjer. Min nyfikenhet på den här förnyelsen avgjorde köpbeslutet.

 

Bananasbocker5

Den innehåller en massa bilder och intressanta reportage om världen.

 

Bananasbocker7

När jag såg den här bjässen började jag nästan dregla. Tänkte först att den knappast kan lära mig så mycket nytt, jag har ändå läst och tänkt en hel del kring klädindustrin de fem-sex senaste åren. Men boken visade sig vara ganska fackmässigt uppbyggd, men på ett estetiskt sätt. Så jag ser den mera som ett uppslagsverk att gå till när jag till exempel funderar på vad regenatfibrerna egentligen heter när de står på tvättlappen.

 

Bananasbocker8

Dregel, dregel. Vänligen notera att jag lackat naglarna. Detta är något jag inte gjort på evigheter, men som jag gjort nu som en del av massagefastan. Att ta hand om och piffa min kropp är att ta hand om och piffa min själ.

 

Bananasbocker9

En fibertabell!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Bananasbocker10

Den här boken har jag väntat på ända sedan jag läste Oneiron och upptäckte att Koko Hubara (som driver bloggen/webbzinet Ruskeat tytöt) hade kritiserat den ganska hårt för kulturell appropriering, något som jag inte alls tänkt i läsningen av första halvan av Oneiron. När jag fortsatta läsa andra halvan var det med helt andra ögon. Laura Lindstedt använder sig väldigt starkt av stereotyper i boken. Jag är fortfarande osäker på om det är avsiktligt och därför smart på någon metanivå eller om det bara är slarvigt. Ser fram emot att läsa Koko Hubaras egen bok!

 

En annan bok lämplig att införskaffa på kvinnodagen är denna:

 

Bananasbocker11

En klassiker, säger så många. Dags att ta reda på!

 

Urk, nu måste jag bara läsa klart de sista 70 sidorna av Goldfinch av Donna Tartt. Jag vet att det här ska vara en jättebra bok, men jag har nog läst den i helt fel tid i livet. Meningarna är för långa och förvirrande för min utmattade hjärna. Jag får bara korta stunder av flow i läsandet och den där boken är ju så himla tjock! 

tisdag 15 december 2015 - 08:50

Tre tips

Tre bra grejer från mitt liv just nu:

1. Ricinolja. För ett tag sedan tipsade jag om den fantastiska konjac-svampen, som förenklat och förundrat min ansiktsrengöring med stormkliv. Nu när det är lite kyligare har jag ändå märkt att huden kan bli lite fnasig och torr, trots svampens underbara egenskaper. Lösningen för mig var att impulsköpa ricinolja på Ruohonjuuri. Det är en tjockare olja som efter en veckas bruk visat sig vara perfekt att smörja in ansiktet med efter rengöring med konjac-svampen. Trots att oljan är tjock sugs den in snabbt och får huden att kännas ren och återfuktad. Funkar fint som sminkborttagning och punktbehandling på blemmor och finnar, helt otroligt. Tydligen ska det gå att snabba på hårväxten också med den, men det har jag inte provat.

m risiinioljy nettisivut

Bildkälla.

 

2. Lotta Greens julkalender. Det roligaste jag sett på länge. Illustrationer! Videon! Den här bilden är min favorit hittills. Se på armarna, bara se:

04

Bildkälla.

 

3. Mensappen Clue. Bokför din menscykel, med allt vad den innebär av humör, kroppskänningar, motion, energinivå, PMS. Jag har använt den i över ett år nu och under den tiden lärt mig otroligt mycket om min kropp och mitt humör. De där återkommande dagarna när Rabbe är den mest irriterande människan som finns – ja, det kanske inte är honom det är fel på utan helt enkelt jag som har stuff going on. Det går att ställa in Clue så att den skickar ett alarm när PMS är på väg, vilket hjälper åtminstone mig i att i någon mån hantera mitt humör. Bra app. Gratis dessutom. Och till skillnad från de flesta andra mensappar så är. den. inte. rosa.

header2Bildkälla.

torsdag 20 augusti 2015 - 11:59

Ti kisi

Ett av mina projekt i sommar har varit att reclaima utekissandet

Det handlar främst om bekvämlighet, men visst är det också ett feministiskt statement. Jag har tröttnat på att vara den som under några snabba sekunder kurar ihop inne i en buske och gör sina behov med hjärtat i halsgropen. Samtidigt som det inte går att ta en vanlig promenad genom en park utan att bonga åtminstone en man som gör sina behov i lugn och ro i stolt stående ställning. Kanske han passar på att stretcha nacken lite medan strålen segrar iväg.

Jag har tröttnat på att det bara är män som tar sig den friheten, medan kvinnor så ofta kurar ihop sig till en liten utsatt boll när det ska kissas ute. Eller ännu värre: håller igen i timmar.

Jag har ingen lust att stå och kissa, inte heller att köpa mig den där plastgrejen (är det en tratt?) som det är tänkt att kvinnor på vandringar ska bära med sig. Nej. Jag vill sitta på huk, men jag vill inte känna mig utsatt.

Poletten trillade ner när jag upptäckte den här yoga-ställningen:

iuBild härifrån.

 

Det här är ingen utsatt ställning, utan en power-position! Lugn och seren, med rak rygg. Blicken riktad mot den vackra miljön, kroppen placerad i en ställning som är lika naturlig för människan som att klättra, springa och gå. I tusentals år har människan suttit så här medan hon gjort upp eld, lagat mat, fött barn, konverserat. I den här ställningen mår kroppen bra. 

Så det här är min nya inre bild när jag söker upp en lämplig buske (gärna med lätt sluttning). Jag har inte bråttom, jag får i lugn och ro betrakta min omgivning och ja... bli mera ett med naturen. Lite kisi-meditation.

 

FIDIECOMMISSUM

Det finns en kissande kvinna-skulptur! Ann-Sofi Sidéns "Fideicommissum" i Wanås, Sverige. Foto lånat härifrån.

torsdag 12 mars 2015 - 23:00

Vi ba nää

Igår kväll fick jag cykla iväg till Åbofeministernas* tredje träff. Den var i världens mysigaste hem och det var så bra.

Vårt tema var feministisk ekonomi och vi diskuterade utgående från F!:s ekonomiska program. Diskussionen var hejvild och bred, med allt från elitidrott till föräldraledighet. Och ideologi: om högerfeminism och vänsterfeminism och marknadsekonomi och wild and crazy drömekonomi. (Tydligen diskuterade Slaget efter tolv liknande frågor samma dag, spooky.)

Det slog mig än en gång hur viktigt det här nätverket är. Många känner sig rätt ensamma i sin feminism och möter ofta ett motstånd från omgivningen så fort de nämner ordet feminism eller jämställdhet eller påtalar strukturella orättvisor. (Det rabiata motståndet som feminismen möter får mig ibland att undra över det absurda i att det faktiskt är feminister som kallas rabiata och inte tvärtom.)

Precis som det är svårt att vara kristen i sin egen undanskymda lya är det rätt tungt att föra den feministiska kampen ensam. Att då och då få träffa andra feminister, och äntligen få prata på ett djupare plan, att få peppen och stödet och bara detta trygga rum där en får formulera sig kring saker som är så viktiga att hjärtat vänds ut och in – det är livsviktigt.

Jag tror det är bra inte bara för feministerna, utan också för dem som inte riktigt förstår feministerna. Det gör ju oss tålmodigare och kärleksfullare när vi för tusende gången ska förklara varför lika lön för lika arbete inte är ett orimligt krav, eller varför det inte är okej att säga att våldtäktsoffer får skylla sig själva på grund av sitt klädval.

Abofeministerna2Den här gången vågade jag faktiskt fota gänget. Här berättar Emma en absurd story om att det faktiskt är möjligt att ha 5000 i grundön. Vi ba nää. Till vänster Sandra, till höger Ylva och Astrid.

 

*Åbofeministerna är inget mer avancerat än en facebookgrupp med ca 70 medlemmar. Närhelst en känner ett behov att snacka feminism så är det bara att meddela tid och plats i gruppen så blir det av. Hittills har vi diskuterat Beyoncé och Emma Watson, våld mot kvinnor och feministisk ekonomi. Gruppen är inte bunden till något kön och är öppen för alla som identifierar sig själva som feminister. I Åbotrakten. På svenska.

fredag 16 januari 2015 - 12:42

I jiggle, therefore I am



Jag får sån lust att hoppa, simma och springa av den här videon. Härja. Så bra!

söndag 4 januari 2015 - 20:53

Balklänningar och militärkängor

Hej, ni har väl inte missat den korta (på riktigt korta: 6min!) radiodokumentären Balklänningar och militärkängor som tangerar Nanós masterarbete i fotokonst? Bra, tänkte väl det. Ni har alltid bättre koll än jag.

Jag kan samtidigt passa på att berätta att jag i dag  kom tillbaka till mitt Åbohem efter 18 dagar på vift. Så skönt. Jag har hittills tupplurat, lagat mat, ätit mat, sorterat bort kläder och lump, besökt toaletten utan att stänga dörren, lyssnat på soundtracket till Narnia, slängt bort 18 dagars husis, kollat att det lyser i Suvi-Tuulias fönster, noterat att Gado har studentlunch i morgon (samt bokat lunchdejt till den lunchen) OCH observerat att Åbo Underrättelser skrivit om Åbofeministerna:

Borde bli läsbart om du klickar på bilden!

fredag 12 december 2014 - 10:51

Åbofeministerna

Igår kväll hade Åbofeministerna sin andra träff i mina soffor. Den här gången var vi hela fjorton stycken, så vi fick sitta på golv, extra stolar och obekväma pallar. Jag hade bjudit in en våldsforskare som berättade om problematiken kring våld i parförhållanden och som hjälpte oss att förstå den feministiska tänkandet kring det. Inget lätt ämne, men jag tycker vi hade en fin systerskap i samtalet, trots att det för alla fanns åtminstone några nya människor i gruppen. Jag är glad åt att Åbofeministerna nu helt konkret har nått utanför min egna vänkrets.

Facebookgruppen Åbofeministerna är nu "synlig". Det betyder att om du vill vara med i det här fina nätverket så är det bara att söka upp "Åbofeministerna" på fb och be om att få komma med i gruppen. De enda kraven för att vara med är att du finns i Åbotrakten och att du är okej med att använda ordet feminist om dig själv. Sedan är det ingen skillnad vad du har för kön, ålder eller hur du definierar din feminism, om du varit feminist länge eller är helt ny inför det här sättet att se på världen. 

Min förhoppning är att det här ska vara en plats där det är okej att ställa frågor (Vad menas med patriarkat? Vad innebär intersektionalitet? Vad är egentligen radikalfeminism?), för vi har så mycket att lära oss av varandra. Att vara med i gruppen innebär inte att du måste engagera dig och komma med på alla träffar, du deltar precis i den mån du själv orkar och vill. Välkommen med!

Ett hav av feminister satt inklämda här. Jag lovar, det hände på riktigt, fastän jag inte täcktes fånga dem på bild.

fredag 28 november 2014 - 16:21

Tahdoimme!

Jag steg av bussen klockan 15 vid Kiasma i Helsingfors. En timme tidigare har riksdagen röstat för en jämlik äktenskapslag och först tycker jag inte att det märks i gatubilden. Det är kallt och novembermörkt, den stora folkmassan som jag sett bilder av på instagram har gått vidare för att festa på varmare platser än Medborgartorget. Jag ordnar halsduken lite bättre för att stänga kylan ute och börjar vandra mot Unicafé. Det är samma jäktade fredagshelsingforsare, samma frusna tiggare som jag sett så många gånger förr. Jag vill sjunga Euforia och high five:a mina medmänniskor men det finns inte riktigt någon öppning för det. 

 

I trappan upp till Unicafé ser jag ändå den första regnbågsflaggan, en liten vimpel i en vantklädd hand. Sen rullar det på. I matkön, på toan, vid borden. Små glimtar av regnbågar här och där. Samma sak på Akademen: tonåringar som knutit regnbågsflaggan som en mantel och de är verkligen superhjältar där de flyger fram nerför rulltrapporna. Samma sak på kafét jag sitter på nu: lite regnbågsglimtar här och där. Inget extravagant, bara väldigt naturligt.

 

Jag är glad. För att jag gläds med mina vänner, arma dagar så glad jag är för alla de bröllop som nu blev möjliga. Jag är också glad åt att Finland äntligen gör någonting rätt, efter att så många destruktiva attityder så länge har fått för mycket luft, för många öron. Det finns hopp.

 

Förstås tar det inte slut här, som Amanda skriver. Speciellt för kyrkan är det nu det börjar, och det blir absolut ingen lätt situation. Men en sak i sänder. Nu får vi dansa och sjunga och göra piruetter.