söndag 15 februari 2015 - 23:02

En helg + Eat Pray Love

I lördags satt jag mest som en ostbåge framför datorn och stirrade på allt som hände på sevendays. Fixade länkar och google analytics, klickade hundra gånger på refresh för att se om det kommit in någon kommentar jag kunde säga oukkis åt.

På eftermiddagen kom Nanó hit på soppa och arbetsdejt, på kvällen halkcyklade jag iväg till Riikka för att se på den här ljuvliga Miyazaki-filmen. Vi har varit vänner så länge att jag kan säga att jag egentligen vill ha smörgås när hon bjuder på pannkaka. Aaah <3.


Åbo galgbacken 2015 02 15 23.04.30

I dag hade jag en intuition-dag; en dag helt utan spikade planer. Jag mår bäst när jag har minst en sån dag per helg. Min intuition skickade mig till kyrkan, på fastlagsbulle-jakt med Ylva, till tvättstugan med två ikeakassar och slutligen till soffan framför Eat pray love.

Den filmen är inte i bästa laget, men jag har haft en tvångstanke om att den måste ses eftersom jag läst boken. Ofta säger man ju att boken är tio gånger bättre än filmen eller tvärtom. Med Eat pray love är situationen ändå helt i balans: boken och filmen är precis likadana.

Jag satt, precis som när jag läste boken, och förundrades över att Liz Gilbert behöver resa så himla långt för att inse vad det nu är hon inser, men mest ser jag bara en fruktansvärt priviligerad människa som har råd att resa till "exotiska" platser och hitta sin livsgnista. Samtidigt som jag får stor lust att resa av filmen, mår jag också illa över den här moderna kolonialismen som västerländsk turism allt tydligare blivit för mig. Alla vi som kan resa till nya ställen är fruktansvärt priviligerade, och vi gör ofta stor skada på de platser vi besöker.

Bloggaren Ponks har skrivit en del om att inte resa som ett ställingstagande. Hon formulerar det här obehaget bättre än jag. Varför uppmuntras resande så himla mycket i vår kultur?

fredag 13 februari 2015 - 20:42

Inte oersättlig

På sistone har jag kunnat tjuvlyssna när Teologiska Studentföreningens styrelse jobbar, eftersom mitt arbetsrum är precis bredvid rummet där de har sina styrelsemöten. Oftast sitter jag med öronproppar i öronen, men medan jag packar ihop mina saker för dagen händer det att jag snappar upp bråkstycken av deras diskussioner.

Det här är vad jag hör: de har mycket bättre koll än vad jag själv hade när jag var ordförande i den fina föreningen. De är bra på att planera, delegera, styra upp.

Det här ger mig den ljuvliga känslan av att inte vara oersättlig. Medan jag ännu satt med ordförandeklubban kunde jag ibland inbilla mig att jag var just det, oersättlig. Allt hängde på mig: att medlemmarna trivdes i kafferummet, att det ordnades bra evenemang, att kyrkans offentlighetsbild förbättrades (hur jag tänkte där vet jag inte riktigt) – allt vilade på mina skrangliga axlar.

Det är många år sedan min styrelse dansade MC Hammer-style i Carolinas hiss. Många styrelser har passerat och jag har betraktat dem vid sidan om. Och verkligen njutit av känslan av att veta att de klarar det. Helt utan min inblandning. Som så många andra saker går också det här vidare fastän jag gjort mitt.

Mina föräldrars restaurang fortsätter att snurra utan att jag finns i köket. Skribalägren i Vasa fortsätter att engagera ungdomar fastän jag inte är där. Gudstjänsterna i Åbo Svenska Församling funkar fint fastän jag inte längre är kyrkvärd.

Jag är inte oersättlig. Gud så skönt.

Filt tupplur 2015 02 13 20.53.45

I stället för att vara oersättlig kan en till exempel prioritera tupplurar. Och dagdrömmar om vad nästa roliga grej kunde vara.

söndag 1 februari 2015 - 19:17

Lyss

Denna söndag behövde jag. Har vandrat runt i mitt hem hela dagen och lyssnat på olika podcasts medan jag skapat ordning i mitt kaos. Jag har sorterat bort papper och gammal elektronik, fyllt på min loppishög med kläder och smågrejer. Så skönt för nerverna.

Jag lyssnade bland annat på Dagens människa som jag tipsat om förr. Fortfarande väldigt bra podcast. Jag tycker väldigt mycket om faktum att livesången i slutet av varje avsnitt faktiskt kunde vara ett ärligt försök att sjunga bra.

En annan podcast jag lyssnade på är Samtal om livet med Göran Ekström. Om djupekologi, miljötänk och konsumtionsstopp. Och om ett fascinerande driv att outtröttligt skriva insändare till Vasabladet. Jag blev lugn av att lyssna på den, samtidigt som jag fick i mig lite jävlar anamma.

Se det som ett tips. Eller alltså två.

 

måndag 5 januari 2015 - 20:18

Aldrig sviker jag mitt land

Jag var inte i ordning. Igår kväll satt jag alltför länge i den kutryggade ställningen framför datorn och såg på lägenheter i Åbo, klick-klick-klick. Det fanns inget behov, inga flyttplaner. Ändå var jag som hypnotiserad, i nån sorts trans, och flög över Åbos karta, dök ner här och där, lokaliserade gator jag bara vagt visste var de gick, svischade in i Port Arthurs enda höghus, noterade att rörsaneringen redan gjorts och att de valt konstiga kakel. Flög vidare till en tvåa helt i början av Biskopsgatan, med nätt balkong och gamla skåpluckor i köket. De här färgglada gamla skåpluckorna blev som guldpengarna i Super-Mario, nej mera, som ekollonet som ger Mario vingar. Jag hittade så många fina färger på de där skåpluckorna: petroleumblått, korall, dovt grönt, gult. Så vackra skåpluckor herregud. Och två lediga tvåor på Klockringaregatan 3, de var så passliga båda två, tänk att bo i det där huset som är byggt nästan vertikalt för att Kerttulin kievari-backen står just där. Med balkong mot innergården.

När jag äntligen insåg att jag inte behöver flytta (jag bor så underbart redan nu) var klockan redan tusen och min fina plan att korrigera dygnsrytmen från julfirandet misslyckades. Jag låg länge vaken och tänkte på hur stressig min vårtermin kommer att bli, med alltför många obligatoriska kurser. Alltför lite tid för det som är hjärtat allra närmast alltså le gradu. 

Jag vaknade av att väckarklockan höll sin del av avtalet, det om att sparka i gång den normala dygnsrytmen. Kravlade mig upp och kände samma panik som kvällen innan. Den här våren går åt helvete. Duschade hett hett hett för det var så kallt i min lägenhet, försökte andas bort stressen, paniken. Jag knäppte på radion medan jag gjorde frukost. Där talade de om sömnlöshet, de sade att stressrelaterad sömnbrist bara kan botas genom förändringar i livsstilen och jag kände bara att jag inte orkar. Sen tog jag emot ett Andrum som inte riktigt berörde. Gaskade ändå upp mig under slutsången och gjorde  mitt frukostbord fint. Dukade fram smörgåsar, rensade bort hundra kilo gamla tidningar och tände ett ljus. Sen. Just när jag skulle stänga av radion gav den mig Roger Pontare, och i stället för att hånskratta och stänga av ännu fortare så sa en röst nånstans inom mig att det här är chansen, det är nu jag kan vända på den här dagen. Så jag vred upp volymen och dansade och varje ord var precis min livssituation och jag sjöng med och nu skulle allt ordna sig. Aldrig sviker jag mitt land när vindarna viskar mitt namn.

Sedan lyckades jag faktiskt vandra iväg till akademin och uträtta saker, till och med direkt gradurelaterade saker. Över lunchen försökte jag redogöra för Ylva och Adrian det här som hände med Roger Pontare i morse, hur varje ord liksom var sant.

– Aldrig sviker du ditt land?

– Ja, men som på ett symboliskt plan, inte Finland!

– Alltså Teologiska fakulteten?

– Ahh, nej, nej, utan något mycket viktigare, något helt annat, nåt i själen!

 

Jag lyckades inte förmedla det då. Men nu vet jag vad det var. Mitt land är den stressfria tillvaron, den som är så viktig att jag kan tacka nej till sociala tillställningar, intressanta uppdrag, jobbiga uppdrag och all den status som de sakerna för med sig. Jag behöver ha överskådlighet, jag hatar jäkt.

Jag vet inte om jag kan rensa bort saker från min vår, antagligen inte, men jag tänker låna Roger Pontares yxa och hugga bort kraven på att det jag gör i vår ska vara så himla bra. Jag kan höfta ihop bokrecensionerna, tenterna och gudstjänstövningarna, och ja, kanske till och med gradun. Höfta.

När vindarna viskar mitt namn.

 

onsdag 10 december 2014 - 19:07

Visa upp

Det är lunchtid. Jag sitter på vakioveganrestaurangen och häver i mig en av deras goda grytor. Läser senaste Voima, funderar på logistiken kring mitt julfirande. Bakom mig sitter ett sällskap, jag vet inte vad de pratar om eftersom jag lyckats stänga ute bruset kring mig. En replik når ändå mitt öra:

– Nåmen, jag ska visa dig hur den ser ut!

– Ja, gör det, vad kul!

Prassel i plastpåse följer och jag gissar att han ska visa upp sitt senaste inköp. Den scenen har blivit lika vanlig som att mormödrar visar upp bilder på sina barnbarn. Men tji fick jag. Det var inte alls sitt senaste inköp han skulle visa upp, utan en avancerad skiss till ett konstverk han jobbar med.

Det gjorde mig så glad. Att det finns andra saker vi kan visa upp än våra senaste inköp. Vi kan till exempel visa upp något vi själva skapat, något vackert vi sett, något världsförändrande vi läst, eller ja, varför inte våra barnbarn.

Jag tror inte att det behöver vara så himla destruktivt att vilja visa upp. Att känna stolthet över något man gjort eller något som är en del av en själv, och att få bekräftelse. Små barn gör det hela tiden, och jag tror att samma bekräftelsebehov finns kvar i oss fastän vi lärt oss att tagga ner på uppvisningsivern.

Det känns alltid lite platt när någon kritiserar bloggande eller instagrammande för att bara vara rop på bekräftelse. Som om det var något dåligt. Vad är idealet då liksom, om vi inte ska få söka bekräftelse från andra människor? Att vi sluter oss som musslor och håller igen tills vi imploderar?

I dag vill jag visa upp att jag trotsade mensvärksmakterna och tog mig till simhallen. Där insåg jag att det är möjligt att jag en dag lär mig crawla. Vad vill du visa upp idag?

torsdag 30 oktober 2014 - 20:27

Dags att lyssna på Podsteiji!


Nu äntligen är mitt och Alfreds podsamtal uppe, och som jag föga ödmjukt skrev på facebook: Vi hade ett så sjujävulskt bra samtal att alla nog måste lyssna. Om konsumtionskritik mest, men också om att kombinera kreativitet med överlevnad.

Här lyssnar du.

PS. Den uppmärksamme noterar att jag har samma tröja på bilden som i min bloggheader. Den är bäst. Den uppmärksamme noterar också porslinsmålningen av Lenin.

måndag 13 oktober 2014 - 20:36

Freak out!

Hej dudes, jag såg just den bästa dokumentären på länge. Freak out! finns på Arenan i några veckor till och om du ens lite någon gång tröttnat på vårt konsumistiska liv så tror jag du kommer gilla den. Den handlar om hippies, men inte de på 1960-talet i USA, utan om ett gäng medelklassungdomar som levde rövare helt i början av 1900-talet, i Schweiz. Med leva rövare menar jag att de startade ett kollektiv där feminism, vegetarianism, pacifism och fri kärlek var nyckelord. Det var uttryckligen en rörelse mot konsumtion.

Förutom att angripa ett sjukt intressant tema så är dokumentären gjord på ett sätt jag aldrig sett förr. Gamla bilder från seklets början får liv på ett lågmält och småmagiskt sätt.  

Ett klick på bilden för dig till källan.
PS. Första gången jag hörde om denna sekelskiftes hippierörelse var i radioprogrammet Stil i P1, som berättade om Karin Larsson som var tidigt ute med att reagera mot tunga möbler, mörka färger och allmän inskränkthet. Kan ha varit en av de första som hämtade pizzan till Sverige. Ett utmärkt avsnitt, jag tror jag ska ta och lyssna på det igen snart. Här kan ni alltså lyssna på det.

torsdag 18 september 2014 - 10:07

Lite bättre ekonomi

Jag läser gradulitteratur och inser att Guds ekonomi är väldigt väldigt hipster. Se bara vad farbror Cavanaugh skriver:

"[I give some] concrete examples of how God's economy is enacted by Christians and others on a daily basis. I point to consumer choices such as buying local goods, supporting producer-consumer cooperatives such as church-supported agriculture and Fair Trade, investing in banks that support grass-roots development, supporting gospel-inspired business models [...] and attempting to overcome the passivity of consumption by making products of one's own." 

Ur William T. Cavanaughs Being Consumed. Economics and Christian Desire.

I dag älskar jag teologi.

fredag 12 september 2014 - 10:05

Lördagstips

Finns du i Åbo nu på lördag så rekommenderar jag Kirjakahvilas loppis (länk till fb-event). Jag har gjort en STORUTRENSNING bland mina grejer och tänkte sälja vidare the good stuff där. Tänker att priserna startar på 50 cent. Visst ses vi där, ja?

Bland annat de här jeansen är till salu. Köp bort!

måndag 8 september 2014 - 21:11

Bra dagar

Jag håller på och boar in mig på nytt i mitt hem i Åbo. Har mest av allt lust att föra hela hemmet till loppis. Alla böcker kunde ryka, likaså alla möbler (förutom soffan), alla köksgrejer (förutom kniven) och 70 % av kläderna. Fastän jag nu i flera års tid gallrat ut och varit ytterst försiktig med att köpa nytt så är ändå faktum att jag nu i flera dagar vadat genom sakerna i mitt hem. Jag gör små stigar från sängen till soffan från soffan till köket från köket till toaletten och från toaletten ut ut ut ut i friska luften.

Men hej, det var inte alls det jag skulle skriva om. Jag ville skriva om bra dagar. Om att jag börjar vara tillfreds. Jag har haft några bra studiedagar och några bra veckoslutsdagar här nu och eftersom jag vet att höstnedstämdheten lurar bakom hörnet så vill jag bygga upp en barriär, göra ett inlägg jag kan vallfärda till sen när det kniper.

Jag mår bra när min studiedag:
- börjar 9.30 på biblioteket
- innehåller mytomatoes.com 
- har tydliga mål (typ läs 30 sidor/skriv 2 sidor)
- korsar andras studiedag (kanske jag lunchar med nån, besöker teologernas kafferum eller så kanske jag till och med går till forskarnas kafferum)
- innehåller en tupplur
- innehåller en lenkki eller typ body awareness på arbis
- avrundas i allsköns ro med ordentliga kvällsmackor och McLeods Daughers alternativt kvällsprat med Rabbe

Jag mår bra när min helg:
- börjar 9-tiden
- korsar andras helgplaner (typ med en loppisrunda, skrivdejt eller långpromenad)
- innehåller en lenkki
- bjuder på film/teater/museum
- ger mig en gudstjänst

Vad innehåller dina bra dagar?

En bra helg kan också innebära en motorcykelutflykt till Fölisön, som här i oktober 2013. Foto: Räbs.