onsdag 1 november 2017 - 21:16

Vemod

Jag kommer hem från jobbet och knäpper på lampan i hallen, utan att det blir ljust. Mitt i totalt mörker förundras jag över att lampan redan gått sönder. Vi bytte ju den just. Sedan inser jag att jag står mitt i kompakt mörker eftersom Laura tagit taklampan med sig. Jag famlar mig fram till nästa rums ljusbrytare. 

Ena skohyllan är tom. Halva hatthyllan likaså. I badrummet är halva badrumsskåpet tomt och i köket saknas de där två skedarna i mellanstorlek som är perfekta att äta glass med. De som varken känns löjligt små eller är så stora att de faller ur skålen när man ätit klart.

Kastrullerna är borta, precis som skärbrädena. Köket ser för första gången så minimalistiskt ut som jag i hemlighet drömde om då när det mittiallt dök upp en samling lavastenar på tehyllan och torkade blommor i fönstersmygen. Det är tomma rena ytor nu, men i stället för tillfredsställelse känner jag vemod.

Vi har verkligen avslutat vårt samboende på topp, jag och min syster. Början var knagglig men sen hittade vi våra rörelsemönster och rutiner. En av mina senaste definitioner av lycka är att höra Laura slamra med kaffekokningen medan jag gör min morgonyoga. Hon brukade förse oss med mjölk, jag med torkat rågknäcke.

Vemodet får dröja kvar ett tag ännu, men sen ska jag bereda väg för det nya. Om mina föraningar har rätt kommer det bli fenomenalt.

 

Lissu Laura PorvooJag är så tacksam för henne, för de två åren vi fick bo ihop. I Zadie Smiths bok On Beauty står det något om att "a five year age-gap between siblings is like a trail that needs to be walked on a lot, or else the forrest takes the trail back". Efter de här två åren är den där stigen minsann vältrampad.

 

Och ett PS! En av dagens oväntade höjdpunkter var när jag lyssnade på Yoga Girls podcast, avsnittet "The flight from hell"(länk till Itunes). Man får ju lätt bilden av Yoga Girl, som på riktigt heter Rachel Brathen, att hon lever ett väldigt harmoniskt och perfekt liv, men i det där avsnittet pratar hon om en flygresa som bara eskalerar från jobbighet till pinsamhet till jobbighet till total fadäs. Så roligt. 

onsdag 8 mars 2017 - 21:50

En otypiskt bra sjukskrivningsdag

I dag var en bra dag. Jag var till en sjukskötare som sade att mitt beslut att göra slut var väldigt järkevä (vettigt) men att det nu bara är så att känslorna får stå ut med att bli påtrampade av förnuftet ett tag. De är liksom lite långsammare. Sjukskötaren hade glasögon som fick hennes ögon att se lite större ut. Hon rekommenderade mindfulness.

Efter det gick jag till Georgsgatans simhall (bra att passa på när jag ändå kommit mig ut ur lägenheten) och lyckades för första gången i min historia av besök vid denna inrättning tajma besöket så att jag fick ha nästan hela "snabba simmare"-banan för mig själv. Det! Och jag simmade utan att räkna varven, försökte i stället njuta av att min kropp klarar av att simma. Vara i vattnet, njuta av rörelsen, fantisera att jag är en fisk (jag kan väl inte vara den enda som gör det?). 

Sedan gick jag till Akademen och gick bananas. Köpte lite för mycket böcker och tidningar. Men det var bra grejer, lovar. När jag satt i en fåtölj där inne och avsvettade mig – ni vet när man går inomhus för länge med vinterjacka och pälsmössa och bara behöver ta av jackan och sätta sig ner en kvart – så då whatsappade Suvi-Tuulia mig och bjöd in till häng och kamratstöd medan hon skulle visa upp sin nuvarande lägenhet för potentiella nya hyresgäster. Jag gick dit och glömde totalt bort alla möjliga andra evenemang jag kunde ha deltagit i på kvinnodagen. Det fanns ju så många bra, men det bästa var nog ändå att få vara en stund i Suvi-Tuulias närhet. Hon är så rolig och vettig och obrydd precis där det är vettigt att vara obrydd ("de som kommer hit på visning har berättat så mycket om sig själva i sina mejl, men jag bryr ju mig inte alls").

Väl hemkommen har jag ätit ravioli med stekt-vitlök-och-spenat-röra. Det är min bästa enkla mat just nu. Jag alternerar den rätten med Dr Oetkers spenatpizza on and on and on. Måste komma på nån rätt utan spenat snart annars kommer jag att överdosera det gröna guldet.

Så i dag var en bra dag. Men nu på kvällen känner jag igen hur hjärtat börjar bulta snabbare och ångesten kommer krypande. Det känns som att tinningarna trycker in några millimeter mot hjärnan och som att jag får en klump i halsen. Försökte vara förutseende och ta ångestmedicin i god tid, men det hann bli ett glapp här innan den kickar in. Bara att andas 4-5-6-andningen* och distrahera mig med bloggskrivning tills det går över.

Nu sömn. Tror jag behöver vila hela morgondagen efter de här eskapaderna.

 

Skarmklipp 2017 03 08 22.24.53En trött nyckelpiga på Femkantens hälsostation i dag. Jag var piggare än den och kände mig lite skadeglad.

 

 

*Andas in medan du räknar till 4, håll andan medan du räknar till 5, andas ut medan du räknar till 6. Smart tips från en av Sandra Beijers bloggläsare. Förstår ni varför jag stormgillar hennes blogg just nu?

tisdag 7 mars 2017 - 14:55

När allt vänds upp och ner

Det är svårt att veta hur jag ska skriva om det här. Ska jag alls? Jo. För att det offentliga skrivandet är så helande på något sätt. Jag behöver berätta för att kunna gå vidare. Och för att det nu bara är något som människor omkring oss behöver få veta.

Jag och Rabbe har alltså gjort slut. En månad sedan. Jag ska försöka skriva om det utan att berätta desto mer om honom, vilket förstås är snudd på omöjligt. Men jag vill skriva om det för jag har fått så mycket livsstyrka av andras offentliga texter på temat. Till exempel från Sandra Beijer som bloggar om hur hon återhämtar sig från sitt uppbrott. Guld värt.

De här berättelserna behövs. Jag är knappast den enda personen på planeten som går igenom ett uppbrott just nu. Kanske just du kan ha glädje av att vandra med mig genom det här? Kanske vi kan styrka varandra? Vi blir helare vecka för vecka tänker jag mig.

Så hur är dagsformen, så här en månad efter uppbrottet? Inte så illa faktiskt. Jag är fortfarande sjukledig och börjar ha lärt mig en lugnare takt. Morgnarna och förmiddagarna är jag ofta ganska glad av mig. Mot kvällen kommer ångesten krypande. Som tur finns det medicin för det. Så då tar jag den och ser på O.C. från Netflix och handarbetar. Kväll efter kväll. Ibland sitter min syster eller en kompis bredvid mig. Men jag är ledsen och arg, som ett grundmodus genom allt jag gör.

Det har varit speciellt jobbigt att göra slut med tanke på alla drömmar som hinner ta form under 3,5 år tillsammans. Jag har drömt så mycket om vår gemensamma framtid. Allt det där är i kras nu. Var det bara slöseri med tid de senaste åren, när det ändå inte blev han och jag till evigheten?

Jag tror att det är en farlig tankefälla att gå in i. I det här läget är det ändå vettigare att tänka på allt annat som hänt i mitt liv de senaste åren, allt det som inte har med honom att göra.

Jag har ju till exempel jobbat som journalist på tre olika tidningar och som informatör i både Helsingfors och Hongkong. Jag har blivit magister. Bott i Åbo, Mariehamn, Borgå och Helsingfors. Skapat ett hem med min syster. Simning har etablerat sin plats som motionsform i mitt liv. Jag har lärt mig simma crawl (även om det var med hjälp av honom). Nu gillar jag att springa. Jag har varit på yogaretreat och kristna retreater. Jag har skapat nätverket Åbofeministerna, som ynglat av sig till åtminstone Vasa och Jakobstad vad jag vet om (det är alltså frågan om facebookgrupper där man peppar varandra och ordnar träffar kring ngt tema. Gå med i någon av dem om du vill!). Jag har lärt mig att fakturera för mitt arbete. Virkat en jäkla massa mormorsrutor till en stor filt. Jag har bott en höst i Hongkong och dessutom tagit ett beslut om timeout i mitt liv, genom att ha ett konstår 2017. Det finns vänskaper som fördjupats och numera har jag ett Bärarlag som aldrig är längre borta än en fb-chat.

Det här har jag kvar, trots att jag inte längre hör ihop med honom.

 

Skarmklipp 2017 03 07 18.54.09Den här tjejen lyssnar just nu väldigt mycket på Christina Aguileras album Stripped från 2002. Finns det bättre breakup-musik? Skulle inte tro det. Jag säger bara: Fighter, Beautiful, Can't Hold Us Down. Ai että.

söndag 12 februari 2017 - 20:29

Alla dessa krokar

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.

söndag 8 januari 2017 - 10:53

Livstecken från en känslig blomma

Hej på er. Det är som om bloggen och jag själv försvann in i ett tomt vakuum de sista veckorna i Hongkong. Det är dags att ge ifrån mig lite livstecken så ni inte tror att.. tja, att något hemskt hänt eller så.

Jag är tillbaka i Finland nu, och rockar sakta igång mitt år som konstnär och frilansare. Just nu är det mest fokus på frilansande, som går oväntat bra. Det bara flyger in projekt genom fönster och dörrar.

Men jag är väldigt trött också. Den sista veckan i Hongkong fick jag panikattacker. Dem ska jag snart bearbeta med en psykolog, för att inte fastna i rädsla för att göra äventyrliga saker. Det har varit väldigt tungt att vara i Hongkong, har jag insett nu när jag är tillbaka i tryggheten och kan låta de tunga känslorna få lite mera dagsljus. Där var jag liksom tvungen att bearbeta saker snabbt för att överleva dagen, men här finns det möjlighet att bearbeta allt som hänt och kanske landa i deppighet och ångest utan att det är hela världen.

Nu klamrar jag mig fast i goda rutiner för att så småningom börja må bättre. Jag knaprar kosttillskott, undviker socker, yogar varje dag (är det någon annan som hakat på Adrienes 31 day yoga revolution?), försöker meditera en kvart om dagen* och lyssnar väldigt ofta på den här radiosnutten som min kloka hongkong-vän Anna tipsade mig om:

 

Tove Folkesson – Får man vara en så känslig blomma?

 

 

 

 

 

*ja min meditationstyp är kristen djupmeditation, så ni behöver inte vara oroliga, alla ni varmt troende kristna som nu och då skriver oroliga meddelanden åt mig om hur farligt det är med yoga och "österländsk vishet". Jag är trygg i att kombinera yoga och kristen tro och någon dag ska jag blogga uttömmande om det. But it is not this day.

onsdag 7 december 2016 - 14:18

Från hjärtat

För många år sedan kunde jag använda bloggen som terapi. Skriva om allt som kändes skit och med ordens (och peppande bloggläsares!) makt blev det lite lättare att hålla ihop livet. Sedan jag flyttade bloggen till Sevendays har jag varit skyggare för att göra på det sättet, ni är så många fler som läser och kan missförstå. Behovet att terapiskriva har inte heller funnits på samma sätt eftersom jag haft vänner omkring mig.

Men nu sitter jag här, kutryggad på en obekväm liten stol i min lilla klaustrofobiska lägenhet i Hongkong och känner att så mycket just nu är piss. Kanske en klassisk hiss och diss-lista kan hjälpa.

DISS

  • Jag har ont i halsen och feberkänningar. Hela dagen har gått i självömkandets tecken.
  • Solen sken och jag fick sån lust att gå ut ett varv, bara för att köpa cupnoodles och ingefära (och provköra mina nya solglasögon). Men luften var otroligt förorenad idag, så jag var tvungen att hålla handen för munnen och näsan hela vägen. Så äckligt med luftföroreningar, tänk att människor faktiskt inte tar tag i sitt miljöskadebeteende fastän de bor mitt i den här sheissen.
  • Den här missionspraktiken är verkligen inte alls vad jag tänkt mig. (Betyder inte att min organisation skulle ha gjort något på ett dåligt sätt, men idag känner jag bara sån besvikelse över att vara i en miljonstad och inte i en by på landet och syssla med getuppfödning.)
  • Jag har i flera veckor försökt ordna en semesterresa åt mig själv min sista vecka i Sydostasien. Här finns ju så många fina platser att se; stränder, fester, kulturer, bara en kort flygresa bort. Men jag är för trött på att fixa allt själv, på att inte ha någon att åka med och ja – på att inte egentligen ha pengar för att göra en resa till Bali, Vietnam eller Borneo. Så jag stannar i Hongkong den där sista lediga veckan, och hoppas innerligt att jag ska få plats på ett gästhus på en ö här utanför.
  • Fick höra att det här med att göra kubistiska kaniner bara är en typisk bildkonstuppgift i alla gymnasier och därmed inget konstnärligt intressant och unikt. Naturligtvis gjorde det här mig arg över att vara så missförstådd.
  • Tänker kaostankar om konståret, att det ska skita sig och att jag bara inbillat mig att jag har konstnärlig förmåga.
  • Jag saknar verkligen möjligheten att hänga i en soffa i stället för att balansera på en äcklig liten pall.
  • Jag blev så irriterad på en hongkong-kompis igår. Tyckte hon var för krävande med var vi skulle äta middag. Jag var hungrig och sjuk och ville bara äta nudlar i ett sunkigt köpcentrum nära mitt hem medan hon med viss överlägsenhet tyckte jag var en löjlig västerlänning som går med på att luras av köpcentrets dyra priser och med bestämda steg släpade hon iväg mig till ett litet nudelhak, som – bör medges – var mycket charmigare än köpcentrets dito, och billigare, MEN som kanske ändå inte helt var värt att en sjuk kvinna ska traska iväg femton minuter extra genom människo- och trafikmyllret. Jäkla kulturskillnader.
  • Stor diss: Hjärtat gör så ont att jag är frestad att bli likgiltig.
  • Nu fick jag någon sorts huvudvärk/tandvärk också.

 

HISS

  • Jag klarade av att avboka mitt kvällsjobb pga sjukdomen. Det är alltid svårt att göra folk besvikna, men speciellt svårt känns det här i Hongkong där folk sällan verkar stanna hemma och vila när de är sjuka. De bara proppar i sig mediciner och tar på sig en kirurgmask. Jag fick svaret "human is important than work" på whatsapp och det gjorde mig glad.
  • Det känns faktiskt lite roligt att tänka på att jag ska ha staycation en vecka på en ö här. Det kommer inte att vara tropiskt varmt, men typ som en kall finsk sommar.
  • Jag har hittat en ylletröja som är 100% ull. Helt otroligt i den här staden av plast.
  • Jag har tolv dagar kvar i Hongkong och jag räknade precis antalet rena trosor: tolv. Aaw yiss.
  • Om cirka 14 dagar kommer jag att sitta i en bastu och sedan slänga mig i en vak. Aah, den känslan i huden. Jag har blivit en sån FINNE medan jag varit borta från Finland.
  • Jag gjorde en lista på det jag åstadkommit i kommunikationsväg under praktiken och blev väldigt överraskad av hur lång den var. Jag har liksom bara jobbat med kommunikation två dagar i veckan men ändå skrivit två kolumner, två artiklar, bloggat, instagrammat och dessutom spelat in en pod? (Poden tänkte jag klippa och lägga upp på fredag om Gud så vill.)
  • Under mitt skrivbord finns hela tre cupnoodles-burkar, varav en har en helt ny smak.
  • Jag har hittat tillbaka till Sandra Beijers blogg. Hade glömt att hon faktiskt är inspirerande, inte bara ångestframkallande med sitt till synes underbara liv.
  • På fredag ska jag få äta italiensk pizza i bra sällskap.

 

Tack för terapistunden kära läsare. Nu ska den här murveln klättra upp till sitt trånga loft och sova. Och bli frisk.

måndag 15 februari 2016 - 20:13

Misslyckanden och morgonilska

Jag var så arg i morse. Trots att helgen varit trevlig – nej, ljuvlig – med snusande på ett riktigt nykommet syskonbarn och besök i både kyrka och simhall med två plötsligt mycket äldre syskonbarn. Trots solsken och trots generöst slappande.

Det är som om ilskan inte förstod att jag inte bäddat för den. Jag hade ju manglat lakanen för lyckan, friden, feng shuin. Det var inte hopplösheten, irritationen och utsiktslösheten som skulle få trycka sina huvuden mot de omsorgsfullt påträdda dynvaren.

Jag var nästan trotsigt arg. Jag höll i härdigt fast i ilskan, trots att morgonbussen kom bara en minut efter att jag ställt mig för att vänta på den. Trots att jag fick en sittplats. Trots att jag kunde se havet när bussen rullade över bron från Drumsö. Ilskan var min rättighet, min, bara min. Så ofta som jag går runt och är en snällis så har jag ju liksom tjänat in ett helt lass ilska. Jag bibehöll stadigt min ilska trots att min arbetsplats i dag inledde sitt gratisloppis.

På lunchen var jag arg över att efterrätten – apelsinkvark – såg så god ut i all sin icke-veganskhet, på eftermiddagskaffet var jag arg över att jag inte fick äta av chokladen på bordet, på grund av någon löljig skenhelig idé om fasta som jag kommit på.

Så arg, så arg. Till slut grävde jag ändå fram sockrigt ingefäragodis ur min arbetsgömma, och norpade den nästsista fazers blå ur skålen på kaffebordet. Hällde mjölk i teet av bara farten.

Jag får väl börja om fastan i morgon. Herrens nåd är var morgon ny sägs det.

---

Tog en tupplur när jag kom hem. Pratade med Laura. Läste lite Dagens lösen (min nya favoritandaktsbok, det berättar jag mera om i torsdagens KP), läste lite bibel, och läste slutligen lite i Martina Moliis-Mellbergs mästerverk till bok A och fastnade för orden:

och Atlas, han står där. väntar på att någon annan ska
fatta hans beslut. gör du inte det, Atlas? väntar du
på mig? på att jag ska krossa sanden med mina ord och
mina viljor. på att jag ska tvinga himlen ur händerna på
dig. du är svag, Atlas. hur många himlar du än orkar bära
är du svag tills du låter bli.

---

Jag vill låta bli.

 

Skarmklipp 2016 02 15 20.39.22En tidigare stund av surpuppighet, från min instagram @liteskrik som sover så sjuttons efter min adventsfasta. Har inte ännu uppbådat tillräckligt driv för att att raclaima mitt instagrammande. Kanske när det blir ljusare igen. Kanske när ilskan släpper.

fredag 1 januari 2016 - 18:24

Årslistan 2015

Tillbaka från julpausen! Och årets försa dag! Innan jag dyker in i det nya året (och innan jag forstätter svara på era underbara frågor) så vill jag sammanfatta mitt 2015 med hjälp av Underbara Claras lista (eller vems det nu är). Jag kör:

Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Bodde på Åland i somras. Jag hade aldrig tidigare varit där (förutom eventuellt som spädbarn) och fick alltid svara nej på den ständigt återkommande frågan "Hur är det egentligen, har du kanske... någon ålandskoppling?".

Aland

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag tog steget från studerande till arbetsliv, vilket förändrat min vardag något oerhört.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nix (nu får ni rätta mig om jag har fel!), men Rabbe fick ett nytt syskonbarn så jag har ändå fått en bra dos av mys-med-bebis-med-hamsterkinder.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
Inget, jag minns datum väldigt dåligt.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Men en person jag nyligen lärt känna dog nu i mellandagarna. Det är så konstigt, där har vi gillat och kommenterat varandras instagrambilder och till och med träffats några gånger och så finns hon inte mer här på jorden. Livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Vilka länder besökte du?
Vilken dålig fråga att ha precis efter döden-frågan. Men hmm. England, Norge, Sverige. Alltså London, Oslo, Stockholm. Tog flyget till alla förutom Stockholm, har lite dåligt samvete på grund av det.

Bästa köpet?
Konjac-svampen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att Rabbe flög till Mariehamn i somras när jag var där. Att vi åkte ut till Kobba Klintar med picknick och simkläder. Att vi firade 2 år tillsammans.

Skarmklipp 2015 12 30 17.56.25
Saknade du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Så stadiga grundvalar att min energi kunde räcka till volontärarbete.

Vad önskar du att du gjort mer?
Hjälpt till när flyktingarna kom. Jag gjorde ingenting, förutom att klicka och dela och kommentera. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösurfat. Inte så originellt men dit for en massa tid som kunde använts till läsning, vila, dans, yoga, intagning av frisk luft.

Favoritprogram på TV?
SVT:s julkalender Tusen år till julafton, förstås. 

Bästa boken du läste i år?
Svårt att välja den bästa, jag läste många bra böcker. Började året med Tracks av Robyn Davidson som lärde mig massor om kameler, öken och självvald ensamhet. I övrigt blev det en hel hord av finlandssvenska böcker. På sommaren läste jag fantastiska A av Martina Moliis-Mellberg och Hush Baby av Johanna Holmström. På hösten läste jag Anaché (som nog tillsammans med A får bli årets bästa!) och Maresi av Maria Turtschaninoff. Mot slutet av året läste jag Ulla-Lena Lundbergs Is, som också den var riktigt bra. Årets sista bok blev Seth Grahame-Smiths Unholy Night som är en ultragore-nyberättelse om de tre vise männen och Jesusbarnet. Jag gillade faktiskt hans tidigare Pride and Prejudice and Zombies, men Unholy Night var mer tunn och frustrerande än rolig. Men tyckte ändå om att läsa den under julen, kul att hamna i Betlehem-stämning utan det överdrivna gullandet.

Största musikaliska upptäckten?
Att PJ Harvey kommer till Helsingfors i sommar. Jag är rätt dålig på att hitta ny musik i den här världen där cd-skivan inte längre är kung, men har desto bättre koll på gamla favoriter.

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag överhuvudtaget fick ett journalistjobb (visst, ett vikariat men ändå) i en tid med väldigt många arbetslösa journalister. Och att jag i somras klarade av att varje dag producera ett kulturuppslag till Nya Åland. Kan ännu få stress-flashbacks från Nyan när jag ska somna.

Största framgång på det privata planet?
Att jag numera bor i samma stad som Rabbe.

RabbeLiisa

Största misstaget på det privata planet?
Misstag är ett starkt ord men jag harmas över att jag inte umgicks mera med mina syskonbarn.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Som humörsmänniska är jag mycket glad och mycket ledsen varje år. Men kanske gladare ändå 2015 än 2014. Många pusselbitar föll på plats, även om en del pusselbitar revs upp och tuggades på ordentligt av ettåring/hund/termiter.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra, mat och försäkringar.

Något du önskade dig och fick?
En gul gradu.

Gulgradu

Något du önskade dig och inte fick?
Nya glasögon. Först hade jag inte råd och sedan hade jag inte tid. Men i år ska det bli av!

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Bjöd mina nya kolleger på punschrullar och kokosbollar. Blev bjuden på middag på Sandros av Rabbe. Drack en hel del rosé. Fick ett Plantagen-presentkort av Laura och en Lisa Ekdahl-konsert av Rabbe. Kanonbra födispresenter.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Större trygghet i privata saker. Mera tillit överlag.

Vad fick dig att må bra?
Simning! Simmade mera 2015 än jag gjort på länge. Lärde mig till och med nån typ av crawl.
Uimahalli

Vem saknade du?
När jag bodde i Åbo saknade jag Rabbe. När jag bodde på Åland saknade jag alla. När jag bor i Helsingfors saknar jag Ylva och Adrian, Riikka, Suvi-Tuulia. Vänner. I mitt liv finns också ständigt en saknad efter mina syskon och deras familjer, men den saknaden är på något sätt grundtonen som alltid är där. Vi har existerat mera ifrån varandra än nära varandra.

De bästa nya människorna du träffade?
Inte helt nya människor, men i höst har min anpassning till Helsingfors förbättrats rejält av att jag fått ett "Bärarlag". Vi är sex fantastiskt smarta och empatiska kvinnor som träffas då och då och delar liv, verkligen delar det. Mörkt och ljust, högt och lågt. Och vi bär upp varandra. Det är jag otroligt glad och tacksam för.

Mest stolt över?
Att jag blev klar med studierna. Efter åtta år. Jag är stolt över att jag börjat inse att utbildningen faktiskt gett mig en viss kompetens. När jag jobbat på dagstidningar är det få kolleger som fattat vad min specialkunskap går ut på, men på KP är det ofta någon säger "men Liisa, du som är teolog, vet du hur...?". Och ofta vet jag faktiskt.
Jag är också stolt över att jag skapade nätverket Åbofeministerna (som numera sover, men kanske det vaknar till liv i år? Om du är intresserad av att vara med i nätverket ska du söka upp Åbofeministerna på Facebook och be om att få komma med i gruppen).

Högsta önskan just nu?
Att finländarna ska bli gästfriare, att konsumenterna ska börja prioritera etiska och ekologiska företag mera. Att vi alla ska flyga mindre, för det är otroligt skrämmande att läsa om hur mycket flygtrafiken smutsar ner vår jord. Så stor del av flygresorna är fullständigt onödiga.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 
Jag ska försöka ordna mitt liv så att jag inte flyger alls under 2016.

VikingGraceI stället kan jag ju åka båt.

tisdag 15 december 2015 - 08:50

Tre tips

Tre bra grejer från mitt liv just nu:

1. Ricinolja. För ett tag sedan tipsade jag om den fantastiska konjac-svampen, som förenklat och förundrat min ansiktsrengöring med stormkliv. Nu när det är lite kyligare har jag ändå märkt att huden kan bli lite fnasig och torr, trots svampens underbara egenskaper. Lösningen för mig var att impulsköpa ricinolja på Ruohonjuuri. Det är en tjockare olja som efter en veckas bruk visat sig vara perfekt att smörja in ansiktet med efter rengöring med konjac-svampen. Trots att oljan är tjock sugs den in snabbt och får huden att kännas ren och återfuktad. Funkar fint som sminkborttagning och punktbehandling på blemmor och finnar, helt otroligt. Tydligen ska det gå att snabba på hårväxten också med den, men det har jag inte provat.

m risiinioljy nettisivut

Bildkälla.

 

2. Lotta Greens julkalender. Det roligaste jag sett på länge. Illustrationer! Videon! Den här bilden är min favorit hittills. Se på armarna, bara se:

04

Bildkälla.

 

3. Mensappen Clue. Bokför din menscykel, med allt vad den innebär av humör, kroppskänningar, motion, energinivå, PMS. Jag har använt den i över ett år nu och under den tiden lärt mig otroligt mycket om min kropp och mitt humör. De där återkommande dagarna när Rabbe är den mest irriterande människan som finns – ja, det kanske inte är honom det är fel på utan helt enkelt jag som har stuff going on. Det går att ställa in Clue så att den skickar ett alarm när PMS är på väg, vilket hjälper åtminstone mig i att i någon mån hantera mitt humör. Bra app. Gratis dessutom. Och till skillnad från de flesta andra mensappar så är. den. inte. rosa.

header2Bildkälla.

måndag 16 november 2015 - 21:39

Nästan oberörd.

Eftersom jag var på en elektronikfri retreat i helgen så det var först i bilen på väg hem i söndags som jag hörde om attentaten. Jag höll det på armlängds avstånd, var så inne i min egocentriska bubbla, djupt insnärjd i tankar som det gjort ont att skrapa på under helgens tystnad.

Inte heller nu har attentatens smärta nått mig. Jag var tvungen att läsa in mig på dåden för jobbets skull i dag. Skriva två grejer om det. Men jag jobbade på som en maskin. Kanske är det en skyddsmekanism, att inte känna något.

Eller så handlar det om att jag rätt ofta redan tänker på världens hemskheter, de kan liksom inte komma som en chock längre. Jag ber för dem (mot dem?) nästan varje söndag, jag tänker på dem när jag gör mina konsumtionsval, när jag övar mig i fredliga relationer. Jag vet att hemska saker händer, och mitt sätt att klara av det är att skapa små rutiner i min vardag som på sikt ska göra världen bättre, fredligare.

Kanske jag bara har slut på känsloreserver för stunden, efter retreatens känslomangel. Kanske jag börjar känna massor snart. Eller så inte.

Hur som helst. Tycker att Nina Åkestam formulerade sig bra om dåden. Även om jag blev trött i lillhjärtat av punkt fyra. Läs hennes text ändå.

Jag vet att den här bilden redan seglat runt massor på FB (och att det finns få saker som är så tråkiga som memes man redan sett), men ja, på något instinktivt plan tror jag att religionsdialog på gräsrotsnivå är något vi behöver mer av i den här världen.

Skarmklipp 2015 11 16 20.59.09