onsdag 16 november 2016 - 16:47

Jobbsökarvåndor och Den Stora Insikten

Den som följt mitt Hongkong-liv på instagram (@liteskrik) har kanske noterat en hel del bilder från Hong Kong University i mitt flöde. Och märkligt rustande av plus- och minuslistor. Allt ska förklaras nu.

Mina besök på HKU campus handlar inte enbart om att det är ett häftigt ställe uppe bland skyskraporna, utan om att jag faktiskt erbjudits ett jobb där. (Ja, SÅ häftigt.) Det här samtidigt som ett perfekt jobb för mig dykt upp i Helsingfors och jag knattrat iväg en ansökan även dit. Ni börjar förstå behovet av plus- och minuslistandet.

Skarmklipp 2016 11 16 22.26.10

De senaste veckorna har de flesta av mina samtal med människor gått ut på att jämföra the Hong kong job and the Helsinki job.

Båda är informatörsjobb. Hongkongjobbet är för ett nätverk som promotar religionsdiskussion på HKU. Nätverket ordnar evenemang och gästföreläsningar med nån sorts avstamp i kristen tro. Många ”teologkändisar" finns med i nätverket. Helsingforsjobbet å sin sida handlar om att vara informatör för Kyrkan i Helsingfors.

Jag har på allvar övervägt att stanna kvar i Hongkong i ett år eller två. Inte för att jag trivts desto vidare här de senaste veckorna (nu har det ändå svängt åt det bättre, är så glad över det), utan för att det här med att jobba med akademisk diskussion kring religion verkligen lockar. Det kändes häftigt, som ett perfekt steg vidare i karriären och som något som absolut inte skulle gå att göra i Finland (där universiteten är enormt drabbade av sparkrav, och där det dessutom finns en nästan religionsfientlig atmosfär). Men jobbet visade sig vara deltid med rätt låg lön och troligen ändå heltidsansvar. Uppgifterna var mindre kreativa än titeln ("creative media officer") och framför allt mera administrativa och event manager-aktiga. Första året skulle gå åt till att förstå invecklad byråkrati.

15058604 10154590521905856 1155391734 n

I något skede mattades Hongkong-lockelsen av till förmån för Helsingfors-jobbet. Trygg anställning, bra lön, trevliga kolleger och meningsfulla uppgifter. Tyckte också att den krävande anställningsprocessen med ansökning, skypeintervju och test gick så bra att jag nästan kunde förvissa mig om att jobbet var mitt. I väntan på det slutliga beskedet planerade jag hur det jobbet skulle kunna förverkligas så kreativt som möjligt.

Men så kom gårdagen och beskedet. På grund av tidsskillnaden till Finland var jag på väg hem från ett barhäng (som egentligen var planerad som en enkel middag men urartade till hallonmojitos och fiiilisdans till no woman no cry) när telefonen ringde. Djupt nere i en larmig metrotunnel fick jag höra att Helsingforsjobbet gått till någon annan, att jag blev en stark tvåa.

Jag var väldigt förvånad (och SÅ nyfiken på VEM som möjligen kan vara bättre än jag för det jobbet, haha). "Högmod går före fall" ekade i mitt huvud på metroresan hem. Tröttheten tog över kroppen, men samtidigt pumpade hallonmojiton i ådrorna och ett svagt no woman no cry började ljuda i huvudet igen. Vad tror ni om den låten? Den direkta tolkningen är väl att en man är sorgfri när han inte har någon kvinna, men jag tror att den handlar om att trösta en gråtande kvinna. No woman, don’t cry. Efter en stunds emotionell dipp (med den brännande frågan: VAD har du Gud tänkt att jag ska göra nu? Vad var det här bra för? Vilka fler olyckor ska du sända över mig? Yhyy. ) segrade ändå Bob Marley och jag började få aningar om vad den här stängda dörren egentligen kan handla om.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.52.11

 

Jag sammankallade Rabbe till lite FaceTime och gick igenom situationen, hela tiden med ett energirus i ådrorna. Kanske var det hallonmojiton, kanske den otroligt vackra bergsvandringen jag varit med om tidigare på dagen. Jag kände ett sånt spralligt hopp. Jag behöver ju faktiskt inte ett tryggt heltidsjobb just nu. Jag behöver inte återvända till kontorsmiljö och ge min kreativitet åt någon annan. Jag kan bli en fri själ!

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på en målning jag gjorde för tio år sedan på gymnasiets bildkonsttimmar. Kubistiska kaniner. Det är den bästa tavlan jag nånsin gjort, men ändå slutade jag måla efter gymnasiet. Inte medvetet, men studierna tog vid och det fanns så mycket annat som tog tid. Jag tyckte mig sakna rum för att måla, tidsligt och rumsligt. De senaste åren har jag försökt vara kreativ med små medel. Klädval, bloggande, instagrammande, flätande, klädreparation, virkning och ja framför allt skrivande. Men vet ni, DET RÄCKER INTE. Före jag blev en person som fick bra betyg så var jag den där konstnärliga kreativa typen. Som gick i konstskola och älskade bildkonsttimmarna. Med ständiga projekt på gång i det råddiga flickrummet, eller i mammas syrum.

Kubistiska kaninerDet finns mycket som är slarvigt och fel i den här tavlan, men det är kanske just därför jag så starkt känner att jag inte är klar med de här kaninerna. Jag behöver ge dem några fönster till att komma in i vår värld genom.

 

Men den här konstnärssjälen har legat i dvala medan jag gjort det som duktiga flickor med bra betyg gör: går gymnasiet, gnetar ihop en examen från universitet, jobbar varje sommar och skickar tusen arbetsansköningar till häftiga journalist- och informatörsjobb. Som bostadssparar, äter hälsosamt och motionerar för att orka sitta på de där arma kontorsstolarna utan att få söndrig rygg.

Det är dags för duktiga flickan att gå i dvala nu, och för konstnärssjälen att vakna. Ett år ska hon få, åtminstone. Jag har tänkt frilansa två dagar i veckan för att ha nån inkomst (har du journalistjobb, artiklar, recensioner, översättningar på lut –––––––> liisa.mendelin@gmail.com). Resten av dagarna ska jag vara snål som bara den och göra om mitt rum till en ateljé. Igen. Jag ska sova bland färgtuber och stafflin. Och förstås måla och yoga däremellan.

Det är tio år sedan jag målat aktivt. Under den tiden har jag tagit del av en hel massa konst som andra gjort, jag har till och med recenserat den, analyserat den, skrivit akademiska arbeten om den. Jag har också intervjuat människor som gjort stora kursändringar i livet, nickat igenkännande till det stora frihetsbehovet. Det är dags att sluta betrakta nu. Livet är för kort för kontorsjobb (åtminstone år 2017). Nu saakeli ska jag bli konstnär! 

(Om inte annat så kan familj och vänner vänta sig halvdåliga alster till julklapp 2017. Tänä vuonna Lissu vähän askarteli paskarteli.)

Men helt tänker jag inte överge den duktiga flickan. Hon har till exempel varit till stor hjälp med att knåpa ihop den här to do-listan för att åstadkomma konstnärsskap. Jag ska:

  • Besöka så många gallerier och muséer jag bara hinner med så länge jag är kvar i Hongkong, fota och anteckna som en iller
  • Göra om mitt rum till ateljé när jag återvänder till Helsingfors. (Byta till mindre säng, föra grejer till vinden, fynda ett staffli och placera det vid fönstret.)
  • Be konstnärliga vänner ge mig konstmaterial de inte behöver
  • Fixa frilansjobb
  • Köpa museikortet
  • Anmäla mig till alla möjliga kurser i måleri
  • Måla kubistiska kaniner/ordna CV-brännarperformans
  • Njuta.

 

Skarmklipp 2016 11 16 22.45.23Men än så länge finns det tid kvar att njuta av den här galna staden.

fredag 16 september 2016 - 17:36

5 saker jag kommer att sakna från Kyrkpressen

Wohoo, igår var min sista dag på Svenskfinlands största tidning (det visste ni väl att Kyrkpressen är?). Det är wohoo eftersom jag nu kan fokusera fullt på att förbereda min Hongkong-avfärd, men det är också buhuu på grund av att det alltid är lite lessamt att lämna ett bra jobb.

En hommage till Kyrkpressen är på sin plats. Här är fem saker jag kommer att sakna:

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.48.09

1. Kaffepauserna

En tidningsredaktion utan kaffepauser är oftast en otrevlig plats där de enda orsakerna att prata med en kollega har med arbetsuppgifter att göra. Inte ett helt vetenskapligt underbyggt påstående men men. Utan gemensamma kaffepauser blir det lätt klickbildning och hård stämning på en redaktion. Det är trots allt ett snabbt tempo och hårda ord kan yttras när en stackars nybörjare är för långsam med att våga ringa politiker och ställa svåra frågor. Man behöver få se sina kolleger som snällisar också. Kyrkpressen har två kaffepauser om dagen (Hur långa de är? En branschhemlighet).

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.51.39

 

2. Absurditetsgraden

För någon vecka sedan hajade jag till när jag hörde Christa säga åt Sofia i rapp ton för att avsluta en diskussion om arbetsfördelning: "Okej så om du tar domprostgården så tar jag helgmålsringningen? Bra." Trots att det är så vardag att skriva om kyrkrelaterade grejer så kommer ändå de där sällsynta stunderna av klarhet när man inser hur absurdt det är att vi sitter där och är superkompetenta experter på något som kan te sig som ett ganska begränsat ämne. (Vilket kyrka förstås inte är – ja Ted och Kaj I'm looking at you – eftersom kyrkan ändå är människors försök att tillsammans hantera livets samlade mängd av sheisse och glädje – och livet, gott folk, kommer aldrig att sluta vara något att skriva om.)

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.56.32 

3. Kreativiteten

En person på redaktionen som har en lite osynlig roll just nu är redaktionssekreteraren Nina, som alltså på redaktionspråk är det som kallas nyhetschef. Hennes namn syns sällan i tryck men det är hon som koordinerar hela kaoset till en tidning varje vecka. Men inte bara det, hon kommer ständigt med nya idéer för det där lilla extra, de små grejerna som gör det roligare att läsa tidningen.

Vi hittar en rolig bild till den där notisen! Vi beställer färgläggningsbilder i stället för de vanliga illustrationerna! Vi lägger upp dem på webben när hela serien är klar! Vi skapar en spotify-lista med de nya psalmerna, och förstås också för de där sacred harp-sångerna! Jag ringer präster som har hundar och frågar om det tror att hunden får komma med till himlen! Sådär håller hon på.

Det har varit en ynnest att få handledas i sitt skrivande av en så kreativ person som Nina, som ofta har ett helt annat perspektiv än jag. Hennes lekfullhet och kreativitet smittar av sig på resten av redaktionen och alla vågar leva ut sin egen kreativitet lite mer. Så bra.

 

Skarmklipp 2016 09 16 17.03.33

4. Kvaliteten

I dessa mediekristider har det varit en otrolig lyx att få jobba på en redaktion som redan gjort sina sparåtgärder. I stället riktar man blickarna framåt och ger sig attan på att varje vecka göra den bästa tidningen som just den veckan kan ge. Vi har bra samtal över innehållet, nödvändiga feedbackmöten och vettiga redaktionsrutiner. Bara det att min text i regel passerar två par ögon innan tryck är oerhört i jämförelse med en dagstidning där jag bara täcktes be en upptagen kollega läsa de texter som jag verkligen var osäker på.

Det är kul att vara bra på nånting. På en vanlig nyhetsredaktion har ju alla lite olika områden som de är bra på, men ofta får journalisterna ändå jobba med teman som de är oinsatta i. För någon kan det vara just det som är kul med journalistjobbet – att på en kvart sätta sig in i vad Regulation of a Transcription Factor Activating Protease kan innebära – men jag är alldeles för mycket av en perfektionist för att klara av att höfta fram en intervju på ett tema jag inte är ens lite insatt i. På Kyrkpressen har jag njutit av att slippa den där enorma startsträckan. De flesta uppdrag har jag redan haft den där grundläggande kunskapen i, så att jag lätt kunnat läsa in mig på temat. Med en veckodeadline hinner texterna dessutom hänga med i bakhuvudet en lite längre tid, och det är lyx. Medan tandborsten rumlar runt i munnen kan jag inse att en kolumn jag skrev under dagen inte är helt hundra. Bara att justera nästa dag då.

  

Skarmklipp 2016 09 16 17.09.04

 

5. Människorna

Förstås, tänkte jag skriva. Men det är ju inte alls en självklarhet att man trivs med sina kollegor. Ändå har jag mått så väl med människorna på Kyrkpressen och Fontana Media. Alla är sig själva och ingen har något att förlora på att vara trevlig. Det finns så mycket snällhet och omtänksamhet på Sandvikskajen! Inte en enda kollega har gett mig anledning att skämmas för hur jag går klädd vissa dagar eller för att jag rätt ofta bara lägger mig raklång på min trasmatta.

Att jobba på en plats som producerar andlig litteratur (Fontana Media) och djuplodande personporträtt (Kyrkpressen) gör att samtalsämnena lätt går från yta till djup vilket ju är något av det bästa jag vet. Å andra sidan finns det också en självklar förståelse för när det helt enkelt är bäst att snacka om finlandssvenska dialekter eller vegetarisk matlagning eller dåliga böcker man läst på sistone.

Det här är människor som gärna ordnar gratisloppis i mötesrummet, som öser bakverk över kaffebordet, som tar med sina telningar ibland och som letar reda på en missionärsbiografi över Ethel Witting-Chow åt mig (Witting-Chow åkte i slutet av 1960-talet till just Hongkong dit också jag ska åka om två veckor). Så tokigt fina är de!

---

Se där, vilken lovsång det blev. Märker att jag fortfarande talar om denna arbetsplats som vi. Dags att öva bort det nu, och styra in skutan mot nya äventyr!

tisdag 9 februari 2016 - 11:55

Hede giftasi och Kyrkpressenfie 9

Kyrkpressenfie9

Det är länge sedan jag tagit en kyrkpressenfie. Det har varit fullkomligt noll tid för något extra pynjande de senaste veckorna när jag sprungit runt som en tok och fixat specialbilagor till Kyrkpressen. Fruktanvärt roligt men fruktansvärt många detaljer att hålla reda på.

Nu finns Bröllopsbilagan på webben, check it out! I den finns bland annat en intervju med ett par som valde att gifta sig utan extra krusiduller, och en checklista för kyrklig vigsel. Woop, woop!

BrollopsparadenWebbKlicka på bilden för att komma till Bröllopsbilagan. Pärmbilden är fotad av skickliga Hannah Salo.

 

PS. Nej, jag har ingen annan förklaring till min konstiga pose på selfien än att jag har en rolig randig tröja som krävde att jag skulle göra något "roligt" med armarna.

tisdag 5 januari 2016 - 11:18

Kyrkpressenfie 8

Kyrkpressenfie8

 

Jag har återvänt till jobbet. Bestämt mig för att göra mitt arbetsrum mysigt. Hängde upp en röd gardin igår. Nästa steg kan bli en lampa av himalayakristall. (Sen kan femton katter flytta in, i samma lass som min spåkula och tarotkort och förmåga att skåda var människors förlorade silverkedjor är.)

I dag gjorde jag en telefonintervju med Elin Sandholm från Kläder och kvalitet-bloggen. Vi pratade om en hållbar garderob och resultatet kan du läsa i Kyrkpressen så småningom. Trots att vi inte var fysiskt på samma plats kändes det helt rätt att vara iklädd en enkel tidlös vit skjorta jag hittade i mammas skåp under jullovet. Efter intervjun var jag tvungen att lusläsa tvättlappen. 100 % viskos, är det bra Elin?

söndag 13 december 2015 - 17:11

Inte lipat på jobbet ännu

Nästa fråga! Nu handlar det om yrke och utbildning. Du kan ännu ställa nya frågor här. Det kommer bilder mot slutet av inlägget, så håll ut!

Julia undrar:

hur gammal är du? hur är det att jobba på Krykpressen? vad är dina arbetsuppgifter etc. Vad har du gått för utbildning?

 

27 jordsnurr är jag. Hade min första ålderskris i oktober när jag sörjde över att jag inte kunde förbli 26, det var en så himla bra ålder.

-

Jag trivs VÄLDIGT bra på Kyrkpressen. Där får jag chansen att göra mera fördjupande journalistik än på en dagstidning (ordentlig research före intervjun, tänka över temat några extra varv, diskutera det hela) och dessutom är mina kolleger läsande människor med intressanta tankar och åsikter så luncherna och kaffepauserna är roliga. Än så länge har jag inte gråtit på jobbet (vilket förr eller senare händer på alla jobb) så det är ett mycket gott betyg för stressnivån och trivseln.

-

Mina arbetsuppgifter är dels att skriva artiklar till Kyrkpressen, men eftersom jag också jobbar på bokförlaget Fontana Media marknadsför jag även böcker. Jag layoutar annonser, sköter ett facebook-konto och pratar med kunder. Ibland är det stressigt att ha två olika arbetsgivare, men när det funkar tidsmässigt så är det skönt att ibland få släppa journalistjaget och bara fundera på snygga layouter ett tag. Förutom de här två blocken har jag en massa mindre och plottrigare arbetsuppgifter som ibland gör mig lite yr. Då ritar jag en mindmap och försöker ha feng shui igen.

-

Jag har studerat teologi vid Åbo Akademi i Åbo. Mitt huvudämne var Teologisk etik med religionsfilosofi, jätteintressant för den som obotligt funderar på livets mening. Förutom det har jag läst lite litteraturvetenskap (verkligen lite, men ändå) och som ett stort biämne Masskommunikation vid ÅA i Vasa, alltså media/journalistik. För att gå den utbildningen ska man vara verkligt motiverad för arbetsmängden är stor och tempot hetsigt. (Jag fick en utmattningsdepression under Vasaåret, men det berodde även på andra faktorer än utbildningen.) I våras blev jag klar teologie magister.

-

Lite bildregn på det:

mediaaret

2013. Mina studiekaveris på masskommunikation: Sören, Linn och Catrin. Daniel saknas på bilden. Liten men fin kärntrupp.

 

mediaaret2Så här såg jag själv ut under medieåret. Trött, sliten och med inre krav på att vara snygg och "mediecool" framför alla dessa kameror. På den här bilden har vi freezefreimat en väldigt rak mun.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.43.54

Min sista boktent vid ÅA innehöll de här böckerna. Jag måste ännu akta så att jag inte dreglar när jag ser den här typen av litteratur.

 

Skarmklipp 2015 12 13 17.45.42

Hopla. Nervositet inför en övningsgudstjänst, med min kurskamrat Claus. "Liturgiska övningar" är en av de roligaste kurserna jag gått vid Åbo Akademi. Vi fick lära oss allt som präster ska kunna i gudstjänster. Svårare och mera meningsladdat än vad man kunde tro.

 

Tack för frågorna Julia!

tisdag 14 juli 2015 - 21:44

Hänt i veckan/knegar på/jämna plågor

Hopla, där for nästan en vecka igen. Som jag lite anade blev det tråkigt att dela med mig varje dag av hur det går med femeurosutmaningen. Så här en dryg vecka in i utmaningen att klara mig på fem euro om dagen kan jag ändå meddela: Det går bra.

Jag har lärt mig göra pannkaka på fiilis. Vad som helst slinker ju ner i en sån och det är billigt, mättande och världens enklaste lunchlådegrund. Några maffiga bitar pannkaka plus en sallad med soltorkad tomat är så mycket bättre lunch än microgröt. Nam.

Jag har klarat av att hålla mig till budgeten. Och då gick jag ändå på kafé i helgen!

Viktiga milstolpar i mitt liv i övrigt:

- har sprungit med mina fivefingers för första gången, efter att i flera veckor mest ha promenerat och klättrat med dem. Det är sant som alla säger, det gör otroligt ont i vaderna efteråt.

- plockade fram humoristen i mig och deltog i statistcasting. Gjorde därmed  lokaltevepremiär (start 6:40 i klippet).

- har badat vid två av Mariehamns officiella badstränder och två hemliga. Och tydligen börjat säga bada i stället för simma. Jag ålandifieras!

 

PS. Du vet nog vad jag tänker säga här. I morgon är det onsdag och andrumsdag! I mitt andrum i Radio Vega i morgon fantiserar jag om att flytta bort från alla jobbiga människor. Strax före sjunyheterna och strax efter nionyheterna.

tisdag 30 juni 2015 - 20:28

Åland!

Bild 30 06 2015 kl. 20.29

Vänner, jag har flyttat. Till Mariehamn! Det är helt kreisi. På grund av att mitt internet dog när jag och Rabbe passerade gränsen till Åland har det varit svagt med uppdateringar här, men nu ska ni få höra: 

(I all snabbhet dock, jag kommer från kvällsjobb och måste äta nånting snart innan jag hugger tänderna i bordet.)

Min flytt till Åland började med en helt fantastisk midsommarfest i Dalsbruks skärgård. Vi åkte motorcykel dit med Rabbe med tidernas mest minimalistiska packning:

Skarmklipp 2015 06 30 20.38.27

Två personer, en veckas tältsemester. Ja, jag hade för få trosor och ja, vi delade handduk. Men det gick bra. Vi tältade i Korpo och på Kökar, men sedan blev jag förkyld så vi tog oss till Mariehamn och cirka världens finaste lägenhet som är mitt sommarhem:

Skarmklipp 2015 06 30 20.40.58Den utsikten. Jag blir lugn i själen så fort jag kommer hem och slänger en blick ut genom fönstret. Där seglar båtarna, där glider de stora kryssningsfärjorna runt. Och längs stranden går den finaste strandpromenaden.

Igår började jag mitt vikariat på tidningen Nya Åland. Jag är kulturredaktör och därmed har jag redan fått kolla in ett antal konstutställningar och pratat med festivalfunktionärer. Och skriva text. Jag känner mig kompetent och det är så saakelis skönt. Senast jag jobbade som journalist var jag konstant stressad och rädd för att göra fel. Den känslan finns inte nu. Nya Åland har en underbar redaktion där alla är snälla och goa och dessutom finns det en vettig ambitionsnivå. Vi ska göra sjukt bra journalistik men vi ska inte bli utbrända.

Hopla, här har jag det bra!

 

PS. Tidigt i morgon onsdag kommer mitt första av sommarens Andrum på Radio Vega. Före sjunyheterna och efter nionyheterna. Det handlar om att vara ett vrak. Lyss!

PPS. Varje onsdag i juli är det jag som har hand om andrummen. Ba så ni vet.

tisdag 7 april 2015 - 21:25

Kramar ska ni ha

Skarmklipp 2015 04 07 21.23.43

Det blev visst en storm av det hela, kanske i ett vattenglas.

Kan rapportera att jag tog en kvällslenkki och vred mig ett tag i konstiga ställningar på yogamattan. Nu är jag nästan återställd. Har inte ont i magen och bröstkorgen längre.

Måste säga att det finaste med hela den här historien är att jag märkt att det är så många som hållit mig i handen. Mina systrar var snabba med att säga "appapp" i kommentarsfältet. Mina kära Ylva och Adrian kramade och sa snälla ord. I forskarnas kafferum var det idel sympati och pepp. De som känner mig vet att jag inte skulle säga så där. Ni som läser min blogg fattar också. Alla som gillat mitt svar, delat mitt blogginlägg. Kramar ska ni ha.

Som min syster Maija skrev på fb när hon delade mitt blogginlägg: 

"Sanninen är inte lika spännande som lögnen. Det tar tre röda sekunder för osanning att spridas. Att jobba snabbt och klickfokuserat leder till misstag som kan ta länge att reparera. [...] [Men] det är väldigt fint när folk säger förlåt."

Skarmdump 2014 09 23 12.34.34Bild från Karins Konstgrepp.

tisdag 7 april 2015 - 18:14

Skitstormen

I morse ringde min syster medan jag stod i duschen. "Du ska inte ta så hårt på vad Janne Wass skriver om dig på facebook, han måste ju ha missförstått nånting."

Jag har haft några dagars internetpaus så jag var först lite konfunderad. Det visar sig att en intervju jag gav åt radio extrem i torsdags nu har sänts och dessutom har det gjorts en webbartikel av intervjun. (Här kan du lyssna på intervjun och här kan du läsa webbartikeln. Det handlar om min veganfasta och om konsumtionskritik. Eller borde åtminstone handla om det.)

Jag hade inte tid på morgonen att varken lyssna på intervjun eller läsa vad det nu var som Janne skrivit om mig. Det var först efter lunch som jag kunde kolla upp saken, ända tills dess hade jag ont i magen och en konstig tryckande smärta över bröstkorgen.

Det första jag tänker är att webbartikeln är slarvigt skriven. Ingressen innehåller ett felaktigt citat ("Säg inte att du firar påsk om du inte firar Jesu uppståndelse, så tycker bloggaren Liisa Mendelin." NÅ NÄ) och dessutom ger artikeln omdömen om mitt tonläge ("Liisa understryker verkligen ordet stämning, och vi hör en del förakt i hennes röst." NÅ VERKLIGEN NÄ).

Jag går vidare till att lyssna på den faktiska intervjun, som är en podsändning. Jag är helt fine med de saker jag säger, även om jag skulle formulera dem annorlunda i skrift. Det felaktiga citatet i ingressen kan man inte höra i podsändingen, eftersom JAG INTE SAGT något sånt. Om jag minns rätt var frågan om man alls får fira påsk om man inte är kristen och mitt svar var typ "visst får man fira, men kanske man kunde kalla det något annat". Typ på samma sätt som jag inte säger att jag firar Eid al-Fitr eftersom jag inte är muslim. Det sades mest som ett teoretiskt skämt, inte som något allmänt förbud till Finlands folk. Men jo, den meningen ångrade jag när jag satt på tåget efter intervjun. Det var klumpigt sagt, och jag anade kanske att den kunde användas som en click-bait.

Artikeln får mig att se ut som en religiös fanatiker, om det är så man vill läsa den. Och det gjorde tydligen Janne Wass, som är chefredaktör för Ny tid och min fd kollega på Husis. Han blev så upprörd av artikeln att han skrev ett långt debattinlägg på sin facebooksida. Han uppfattade artikeln som så att jag ville förbjuda honom att fira påsk på sitt sätt, att jag tycker kristendomen är den enda motpolen mot konsumtionshysterin och att jag ser det icke-religiösa som moralisk tomhet. Visserligen skrev han att han uppskattar mig som journalist och människa, men i samma andetag fick han mig att verka som en religiös fanatiker.

Det inlägget gillades av 150 människor, av vilka jag känner bara en bråkdel. Det är inte kul att så många personer gillar ett inlägg som svartmålar mig, även om jag kan anta att de flesta gillade inlägget för att Janne beskrev sitt eget påskfirande på ett alldeles ljuvligt sätt. Inlägget har 40 kommentarer, och de flesta handlar om hur jobbiga dessa religiösa fanatiker (läs: jag) är. Riktigt hemska är vi. Det här svartmålande inlägget har synts i väldigt många fb-flöden. Bara i dag har jag pratat med sex personer som sett Janne Wass inlägg i sitt flöde, trots att de inte är vänner med honom på facebook.

Så, för att klargöra:

Klart att Janne får fira påsk fastän han inte är kristen. Jag tror mig inte ha någon som helst rätt att säga vad andra får och inte får göra.

Jag tror att det finns många goda sätt att hitta vägar ut ur och vidare från det konusmisitiska träsk vi befinner oss i. Jag har hittat bra resurser för det i kristendomen, andra kanske hittar resurser för konsumtionskritik från något annat håll. Det finns många vägar. Jag ser inte heller det icke-religiösa som moralisk tomhet. 

Nåja. Saken är nu utredd. Extrem har tagit bort felciteringen (även om de fortfarande verkar anse att det är journalistiskt okej att ha med värderingen "vi hör en del förakt i hennes röst"). Janne och jag har pratat och han har bett om ursäkt. Fridens liljor. Får bara hoppas att den här soppan hamnar i rännstenen snart.

 

EDIT: Radio Extrem har tagit bort satsen "vi hör en del förakt i hennes röst" från artikeln. Bra djort!

EDIT2: Janne har tagit bort texten från sin fb-sida.

fredag 13 februari 2015 - 14:35

Pop-up journalistik

Jag är fascinerad av pop-up-tidningen Uusi Inari, en gräsrotsfinansierad satsning på lokaljournalistiken. Den är så vacker dessutom, lugn. Det känns som något nytt och viktigt. Uusiinari.fi är adressen. En månad håller de på, de där unga äventyrliga journalisterna. Från måndag 16.2 till mitten av mars.

Uusi Inari Meidän järvi 2015 01 15 14.13.2Bilden är från artikeln Meidän järvi.