fredag 4 december 2015 - 12:31

Medieloppan

Denna regniga decemberfredag visade sig vara dagen då jag syns till också på lite andra platser än på mitt jobb.

Min krönika i Sevendays-tidningen kan ni läsa här (bläddra mot slutet). Den handlar om den konstiga längtan efter en julkrubba.

Och här är en artikel om adventsfastan i Vasabladet: Hon instagramstrejkar till jul. Älskar kärleken i kommentarsfältet.

Skarmavbild 2015 12 04 kl. 12.37.11

 

onsdag 15 juli 2015 - 10:05

Minimalistpackning

Det är motorcykeln, killen och jag. Två ryggsäckar, två sovsäckar, två liggunderlag, ett tält. Så börjar min flytt till Åland. Eller så var det tänkt.

Vi kör en provrunda runt Drumsö i Helsingfors och märker att det är helt ohållbart att vi båda ska ha varsin ryggsäck.

Liggunderlaget som jag spänt högst upp på min ryggsäck skymmer sikten när han ska ha koll på trafiken. Hans ryggsäck trycker hårt mot min mage, nej jag kan inte andas så här. Än mindre skumpa runt hundratals kilometer i Åbolands och Ålands skärgård.

Min flytt till Åland får i stället börja med att se mina underkläder ligga uppradade på asfalten på en innergård i Drumsö. Icke picke pö, hälften ska dö.

Gallringen är svår, men samtidigt får vi kicks av att lämna bort sådant vi trodde var helt nödvändigt bara någon timme tidigare. En snyggare jacka, bort med den! En vardagsklänning, jag har ju byxor! Flytande eyeliner och festliga örhängen, jag är snygg som jag är! Två handdukar blir till en, för precis så gulliga är vi.

Ett par byxor. En klänning. En ylletröja. En långärmad trikåtröja. Två toppar, en finklänning. Två par strumpor och lite för lite underkläder. Allt inknölat i en liten ryggsäck tillsammans med en sovsäck och ett liggunderlag. Min minimalistflytt till Åland börjar med en superminimalistisk semester.

Den här våren har handlat mycket om minimalism. Jag har rensat ut saker gång på gång, burit ett tiotal ikeakassar och -lådor till diverse loppisar och bytestorg. Ut ut ut. Skala skala skala. Hittills har varje förenkling av tillvaron mest gjort mig glad, fri. Men att leva en vecka utan variation i kläderna, utan möjlighet att göra mig fin.. njae.

Så minimalist vill jag inte vara, så det fick bli en tur tillbaka till fasta Finland för att hämta en kappsäck till.

 

Kolumn i Nya Åland 13.7.2015

onsdag 15 oktober 2014 - 12:31

Frilansa för Jesus

Peppe Öhman skrev för ett tag sedan om frilansarlönen. Hon lyfter fram detta med att frilansare ofta förväntas jobba gratis och nöja sig med att få "synlighet" i stället för pengar.

Jag har den senaste månaden några gånger råkat ut för en lite annorlunda variant av detta. Inte en förväntning att jobba för synlighet, alkohol eller en middag, utan om att jobba gratis för att jag har en tro. Jag har svårt att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till detta.

Ett. Det är verkligen jättekul att bli tillfrågad att skriva en text till ett kristet sammanhang. Det är en stor ära att någon tänkt på mig när de velat ha en bra text som anknyter till kristendom, konsumtion eller ekologi.

Två. Jag tror på frivilligarbete och jag gör gärna gratis arbetsinsatser för en god sak, speciellt om det är ett sammanhang som också i övrigt rullar med frivilliga krafter.

Men. Tre. Jag är också en människa med 24-timmars dygn och heltidssysselsättning. Den tid jag lägger på att frilansa för Jesus ska tas någonstans ifrån. Antagligen från mina kvällar, helger eller nätter. Från mina relationer, från mitt välmående. Kanske till och med från min gudsrelation.

Så jag vet inte. Min frilansarsjäl ropar "jobba aldrig gratis" medan mitt världsförbättrarhjärta gärna gör saker för det högre goda, för något annat än pengar. För passionen till ämnet. Men ja, a girl has got to eat.

I mina aktuella fall blev prioriteringen den att jag kan göra gratisjobb för det sammanhang som står mig närmast, och tackade vänligt nej till en annan part som inte står mig lika nära.

Hur tänker ni? Problemet finns säkert också i andra ideella organisationer än kyrkan.

fredag 12 september 2014 - 07:00

Kretsloppet

Vi verkar ofta tro att kläder är genrebestämda. Att det finns finkläder och vardagskläder, businesskläder och sportkläder. Städkläder, sovkläder. Ofta är det helt vettigt att kategorisera. Så att man inte tvättar mattor i balklänning eller går in i en ortodox kyrka med napapaita. Men lika ofta tycker jag att det är onödigt att sortera. Det finns så många situationer vi människor hamnar i, om vi ska ha olika plagg för varenda en av dem så blir vi snart tvungna att köpa/fynda/sy helt ohanterliga mängder kläder.

De flesta kläder låter ju oss använda dem på många olika sätt. Och gör de inte det, ja, då är de kanske inte så himla bra kläder till att börja med. När jag står där med ett potentiellt nytt plagg i handen försöker jag nuförtiden komma på minst tre situationer där plagget kan användas, och gärna tre av mina egna plagg som det kunde användas tillsammans med. Annars har plagget ingen plats i min garderob (om det inte är ett helt fantastiskt smashing fynd på annat sätt förstås).

För vi behöver inte mer kläder, vi behöver mångsidigare kläder. Praktiska, bekväma, snygga. Och vi behöver inte köpa en massa nya kläder. Vi behöver bara använda de kläder vi har på ett mer mångsidigt sätt.

En vanlig långärmad trikåtröja kan börja som ett snyggare vardagsplagg. Andra dagen är det fortfarande ett bra plagg att dra på sig (hurra för "gårdagens outfit i repris"). Tredje dagen kanske man behöver en långärmad tröja att sova i, för att det blivit lite kyligt. Fjärde dagen är det antagligen dags för en lenkki eller en danskurs, och då är tröjan i ett perfekt skede att användas till sport. 

Ja. Samma tröja kan användas fem gånger eller mycket mer innan den tvättas. Jag tror vi överlag tvättar våra kläder för mycket (och med för hårda tvättmedel men det är en annan historia).

Jag var fem före att föra den här tröjan till gratisloppis. Sen märkte jag hur bra den funkar med världens bästa jeanskjol som jag råkar äga. Bra outfit för en dag av studier, gradusemi och körövning.
Någon dag senare behövde jag kläder för en nybörjarkurs i modern dans. Den gula tröjan hängde på en stol och bara väntade på att bli använd på nytt. De där vita shortsen (som är min systers gamla från längesen) brukar jag sova eller städa i. Den svarta toppen hade jobbat några dagar som vardagsplagg. Några såna här användningar till så kan jag slänga tröjan i tvättkorgen med gott samvete.

tisdag 25 mars 2014 - 17:52

Så himla intressant och roligt

Apropå den-blomstertid-i-skolan-debatten: Jag är så himla glad åt att det fanns religiösa inslag i min grundskola.

Jag kommer inte från en superkristen familj, utan från en ganska vanlig folkkyrklig familj (ni vet, medlemskap, dop, vigslar, begravningar och så lite julkyrka däremellan). Ingen chans att någon hemma skulle gett mig ord för gudomlig tröst eller himlasnuddande tacksamhet. Jag gick inte i söndagsskola, så utan skolans Jesusinfo hade jag kunnat leva länge utan kunskap om den person vars födelse vår tideräkning startar ifrån, vars liv präglat vår kultur så mycket. Jag upplevde aldrig religionen som tvång, utan som en naturlig del av saker som det är bra att lära sig om man ska vara människa.

En vän från Sverige förfärades över att barnen i Finland tvingas spela upp julevangeliet på skolors och dagisars julfester. Det lät verkligen hemskt med hennes ord. Men jag som femåring tyckte det var så himla roligt, att få en prick målad på näsan och ett fårskinn, att få vara precis ett sådant gulligt får som jag tidigare sett de äldre barnen få vara. Och det fanns något heligt i att det upprepades varje jul, att det fanns en chans att få nya roller i skådespelet, att få leva sig in nya perspektiv. Och som barn tyckte jag att det var så himla vettigt att börja julfesten med en jultablå. Det är ju där julen börjar liksom.

Och bordsbön. iJesunamntillbordsvigårvälsignaGuddenmatvifår. SOM jag har funderade på den i skolan. Varför läser vi den medan vi står och inte när vi går? Vad betyder det ens att gå i Jesu namn? Och ordet välsigna lät så fint att till och med blodbröd fick ett skimmer över sig. Men utöver orden var det stämningen jag gillade, att det fanns en tydlig markör mellan buset i matkön och själva måltiden. Att vi alla läste en kort ramsa tillsammans, att vi stannade upp och tog det lugnt. Och att alla faktiskt respekterade stunden. Som vuxen vill jag fortsätta stanna upp innan jag äter, och tar mig ofta en stund där jag tackar för att jag också i dag faktiskt har mat på mitt fat. Det inte är en självklarhet. I dag är bordsbön den bön jag ber mest frekvent (som god tvåa kommer hjälp och fenomenal trea nej nu får DU ta hand om det här).

Så, ville bara säga det: att religionen i skolan faktiskt gav väldigt mycket åt mig som tämligen icke-religiöst barn. Det utesluter ju förstås inte att religion i skolan lett till traumatiska upplevelser för andra. De berättelserna behöver vi också få höra.


tisdag 1 oktober 2013 - 15:42

Djupet, hallå hej!

Nu har det gått några veckor sen jag förvandlades från trött lomanainen (semesterkvinna) till motiverad studerande. Det är över ett år sedan jag senast läste akademiska texter, eller ens diskuterade ämnen som tillåts vara mångfacetterade. Åsikt mot åsikt bang bang är mera hur medievärlden kommunicerar.

Journalistiska texter är skrivna så att vanliga människor ska kunna ta in dem när de slösurfar eller kokar morgonkaffe. Texterna handlar inte om ytliga ämnen, snarare tvärtom, hela världens misär blir lättläst och det gör att komplexa frågor tyvärr får en ytlig behandling. Men det märks inte. Jag har inte heller tänkt på det förrän nu, när jag suttit två dagar och kämpat med en liten text på tolv sidor. Med ordbok, markeringspenna och wikipedia i högsta hugg. Nu inser jag hur bred men ytlig läsning medierna ger.

Jag förstår ju varför det är så. Journalistiken ska vara snabb. Man får ett uppdrag, forskar lite bakgrund, intervjuar några personer och sammanställer sedan allt till en lättläst helhet med rubrik som lockar till läsning. Processen kan ta en halv dag till max tre (enligt det lilla jag upplevt). Man hinner inte sitta två dagar och läsa en text på tolv sidor. Man hinner inte ta promenader för att reflektera över det man läst.

Jag har saknat det akademiska djupet. Att sitta på seminarier där jag inte förstår allt, men ändå inser vilka spännande sfärer vi snuddar vid. Många av de problem som medierna mal på om fram och tillbaka - ja, det finns faktiskt folk som funderar på dem på ett djupare plan, och kommer med lösningar eller superfundamentala invändningar. De finns. Men de når inte ut ur det lilla seminarierummet där vi sörplar te medan vi diskuterar modernitet och senmodernitet. Förstår ni hur frustrerande det är att sitta i ett rum där potentiella världsförbättrarlösningar finns och samtidigt veta om att ingen utanför det rummet vet om vad som pågår?

Det är väl knappast någons fel att det är så. Men om jag fick två önskningar i dag så skulle de vara de här:
1) att journalister skulle få mera tid att fördjupa sig i forskning. I somras fick jag läsa en doktorsavhandling utanför arbetstid. Jag hade en enda kväll på mig innan jag följande dag skulle intervjua doktoranden. Det blev en bra intervju, men tänk så mycket bättre den hade blivit om jag faktiskt hunnit läsa avhandlingen ordentligt i stället för att stressläsa sammanfattningarna.
2) att forskare skulle bli bättre på att kommunicera sina insikter till vanligt folk. Vanliga människor måste få veta varför din forskning är relevant för världsförbättringen. Om ingen vet om dina insikter, om de bara finns samlade i en dammig doktorsavhandling skriven på fikonspråk, ja, har du verkligen gjort ditt jobb då?

Men egentligen ville jag bara säga att jag saknat det här djupet något oerhört. Visst, jag har haft svårigheter de senaste veckorna, känt att hjärnan inte räcker till. Men jag älskar att läsa texter med mer djup än vad journalistiska texter ger. Här är äntligen texter som låter världen vara komplicerad, och som ärligt försöker resonera sig fram till nya lösningsmodeller utan att fastna i sunkiga gamla världsbilder.

Så hallå djupet här kommer jag.


lördag 14 september 2013 - 14:37

Paddan

Förra veckan köpte jag en ipad av en underbar tant och jag har varit euforisk över den. Äntligen kan jag skriva precis var som helst. Jag kan fast cykla ut till Uittamo och skriva en roman sittandes på en klippa.

Men jag behövde nån sorts ställning, för att slippa bygga en skranglig konstruktion av böcker och tekoppar att luta paddan mot. Jag googlade och föll för ett elegant skyddande skal som går att vika till en ställning. Så jag gick till en it-butik med min nya vän. Och träffade en padda.

- Aha, det där är en ipad etta, sa han (det är den äldsta och sämsta versionen).
- Får se om vi alls har nånting till den där, sa han och betonade att det verkligen handlade om den där  och inte om den här.

Så grävde han fram det fulaste skyddet jag sett, i grå genomskinlig plast. Det kändes halt och hårt i mina händer. Det liknade inte det eleganta skyddet.
- Det här är nog det enda vi har till den där.
- Men jag behöver en ställning också, sa jag. Inte bara ett skal.
Då plockade han fram en liten plastig sak stort som ett bankkort. Den såg ut att ha levererats i ett kinderägg. Han vecklade upp den och placerade min padda på den. Det såg ostabilt ut, så där som saker ur kinderägg brukar vara. Men den var liten och lätt att ha med sig.

- Eller så kan du köpa den här, sa han och vevade fram en komplicerad mojäng i nån sorts stålimitation.

Vi testade, den fungerade. Mojängen är rätt kråtig att släpa med sig överallt, inte alls så där strömlinjeformat vit och smidig som äppleföretaget vill få allting att verka.

Jag köpte till sist båda alternativen, för att det första i princip blev gratis om jag också köpte det andra. Förstås.

Men ett grått moln hade trängt sig på. Jag var så glad åt min padda, tills den andra paddan kom och sa att min padda är gammal och därmed dålig. Fastän jag vet bättre började jag tänka så här: "Snart ska jag uppgradera till den nyaste modellen, ska bara spara sjukt mycket pengar först."

Det känns så designat, så planerat. Att jag efter en kort eufori med min nya padda ska känna missnöje och börja sukta efter något nyare, dyrare, snärtigare.

Och av en händelse är det också detta jag läst om den här veckan: att konsumtion till stor del handlar om suktan. Om suktan inte finns så måste den skapas. När en suktan är tillfredställd måste en ny suktan skapas. Och så mal det på tills kapitalismen självdör av sin egen orimlighet.

Kan det ske snart?

söndag 2 juni 2013 - 21:48

Åtta timmars arbetsdag

Förväntan. I morgon är min semester slut, och jag ska börja min sommarpraktik på Husis. Jag är nyfiken på hur det här med åtta timmars arbetsdag ska gå.

Jag är inte den ivriga nya medarbetaren längre. Hon som gärna kavlar upp ärmarna och hugger i för allt vad tygen håller. Hon som gör 110 procent. Alltid lite mer än du kunde tro. 

Jag har haft två arbetsperioder i mitt liv som känts lyckade, där jag tyckt att arbetsinsatsen varit på hanterbar nivå. Den första berodde på ren 18-åringslathet, och den andra på återhämtning efter en nästan-utbrändhetsgrej jag ramlade ner i för något år sen.

När jag pluggade inför studentskrivningarna läste jag intensivt i två timmar medan jag åt frukost, och gick sen  ut på långpromenad. När jag återhämtade mig efter "utbrändheten" (citattecknen behövs, jag önskar jag hade ett bättre ord) hade jag en liknande arbetsrytm. Vaknade, yogade lite, skrev kandidatuppsats i två tre timmar, och det var det. Jag var så nöjd med mig själv fastän jag jobbade så lite. Eftersom jag inte jobbade bort alla krafter varje dag var det faktiskt skönt att börja jobba igen nästa dag. Det var lustfyllt, och jag klarade av att tänka på ett väldigt kreativt och spännande sätt.

Däför jag blir så glad av att Underbara Clara, den kanske mest produktiva kvinnan någonsin, berättar om sin fem timmars arbetsdag. För det känns greppbart, mänskligt. Och vettigt. Hur bra presterar man egentligen de tre sista timmarna av en arbetsdag?

Jag kan ha fel, men jag tror att åtta timmars-normen funkade bäst då när det bara var killarna som fick jobba. På den tiden när andra hälften av befolkningen jobbade hemma och fixade så att killen slapp jobba när han kom hem. Då användes hälften av arbetskraften ute på arbetsplatserna. Idag får kvinnor jobba med annat än hushåll. Det betyder ju att hela arbetskraften används på arbetsplatserna. Då borde det väl räcka om hela den arbetskraften jobbade hälften mindre? Eller? Finns här ett logiskt felslut jag inte ser?

Och så tänker jag lite naivt: Om vi alla jobbade fem timmar, borde inte det betyda att det fanns fler arbeten och att ingen därför skulle behöva gå arbetslös?

Jag vet att jag kan jobba åtta timmars dagar. Det går. Jag kommer inte att vara den lata praktikanten i sommar. Jag säger bara att det kommer att suga ut en hel del krafter ur mig. Men det är okej, för jag är utvilad nu. Jag känner till och med ett litet bring it on!

fredag 3 maj 2013 - 19:27

Förändring

Jag läste nånstans att det alltid är tungt med förändring. Kanske det. Min livsförändring just nu är ganska tung och förvirrande. Men den är också pirrig. Jag har fått veta min nya address. Jag har snackat lite förtroligt med min blivande hyresvärd och lovat hjälpa till på en studentfest i nyyheimani. Jag har sållat ut grejer till loppis, mina föräldrar har hämtat min symaskin. På onsdag flyttar jag och min rinkka till Helsingfors. Om en vecka lyfter mitt flyg till Oslo. Nu är det minsann dags. 

Inget mer väntande och planerande.

onsdag 23 januari 2013 - 21:36

Lite arg så här på kvällskvisten

Besökte en kompis som nyligen blev teologie magister, med ganska samma innehåll i utbildningen som jag. Hon är tvungen att skriva työtön (arbetslös) på ett papper varje dag för att få arbetslöshetsunderstöd. Hon är den smartaste människan jag vet (fördjupar sig i världsekonomi som kvällslektyr!) och ändå finns det inte jobb. 

Hon är inte ensam. Det kryllar av magistrar där ute som inte får jobb. Fastän de är hur smarta som helst.

Jag vrider mina händer och min mage och hela kroppen i vånda. Framtidsvånda. Känner att jag borde göra allt allt allt för att få jobb när jag bli klar. Välja det mera krävande praktikalternativet på våren. Knyta kontaktäää. Fånga ett bra sommarjobb direkt efter. Jobba jobba jobba. Visa världen att jag kan.

Men samtidigt är jag så trött. Det här året tar verkligen musten ur mig. När det blir sommar vill jag vila. Rehabilitera. Orkar inte försätta mig i ännu en ny kravfylld situation, för vet ni, det är saakelis tungt att hela tiden veta att man inte ännu kan, att man ännu  har miljoner att lära sig, att man kanske till och med suger. (Jag vet att jag inte suger, men ni förstår den där känslan va, den som ibland bara kommer och är?)

Men jag vågar inte vila. För då ser jag det där pappret framför mig. Och undrar hur många työtön jag ska orka skriva förrän jag till slut ska känna mig helt kelvoton (värdelös).

Vad hände med det där som elevhandledarna alltid sa? Att skaffa bra utbildning så får du jobb? Glömde de bara att definiera vad en bra utbildning är? Glömde de att säga: skippa universitet och välj yrkeshögskola? 
Eller så förstod de bara inte att världen skulle bli så här.