onsdag 15 juni 2016 - 20:43

3 screenshots på det som gör mig glad just nu

Ibland måste man bara skramla ihop det som gör en glad. Trots att det först kan kännas omöjligt ("inget i hela världen kan göra mig glad!") så kan det ändå efter en stund dyka upp enkla ting som gör livet lite gladare. Här är mina tre banala ting. Vilka är dina?

 

 

 

1. Flätor är min nya vardagskreativitet.

När jag tänker på mitt behov av kreativitet i vardagen ser jag framför mig stora målardukar och bestämda penseldrag, kanske att jag lär mig en ny bellydance-move från youtube eller att jag skriver något skönlitterärt eller varför inte komonerar skön ljuv musik.

Det är ju fina visioner men inget jag lärt mig att kombinera med ett heltidsjobb. Ändå vill jag har kreativiteten. Och då har flätning visat sig vara det jag både hinner och vill göra. Min kusin Jenni Petänen är något så roligt som en lettitaiteilija (flätningskonstnär) och hennes och min syster Lauras bok Letille har varit en jättebra hjälp för att komma igång. Plötsligt kan jag göra fiskbensflätor.

Skarmklipp 2016 06 15 21.16.18

Klicka på bilden för att komma till Jennis youtubekanal.

 

 

2. Ibland är konsumtion faktiskt en bra lösning.

Jag har de senaste veckorna blivit orimligt arg på mina byxor och kjolar, ja de har alltså blivit för små. Att de täcks! Eller att min mage täcks. Trots att jag äter helt okej, motionerar helt okej och älskar min kropp helt okej, – trots detta gör min kropp uppror. Att den täcks.

Nåjah, den lyckligaste dagen den här veckan var när jag gick in i den etisk-ekologiska affären Nudge och bad expediten hjälpa mig hitta rätt jeansstorlek. Jeans! Det är åratal sedan jag köpt sådana senast, och antagligen evigheter sedan jag köpt jeans som faktiskt är rätt storlek och modell för mig. Det är också första gången jag köpt ekologiska och etiska sådana (har inte orkat forska så mycket, men så påstod lapparna). Kings of Indigo - K.O.I heter de.

Skarmklipp 2016 06 15 21.01.16Ett klick på bilden för dig till Nudges webshop.

 

 

3. B-teveserier från Australien

Yle har äntligen gett oss en ersättare till McLeods daughters, den australiensiska B-teveserien som jag var helt fast i för typ två år sedan. Ersättaren heter Mako Mermaids. Tre sjöjungfrur blir utkickade från sitt stim, och får skäl att försöka agera landpeople.

Stundom väldigt dåligt skådespel och manus, men stundom helt briljanta scener. Som när tjejerna första gången ska walk with legs. Är det nån annan än jag som slappnar av väldigt bra till halvbra konstiga teveserier från Australien?

 

Skarmklipp 2016 06 15 20.49.45Bilden är länkad till serien på Arenan.

 

lördag 19 december 2015 - 13:52

Det ordnar sig

julkrubba2

 

Det gick lite som det brukar gå med goda intentioner. I min krönika i Sevendaystidningen (s.21) skrev jag om mina planer att göra en DIY-julkrubba med  synnerligen låga ambitioner. Lite toapappersrullar, lite tändstickor. Trots de låga ambitionerna blev det inget av det, men suget efter en julkrubba fanns kvar. Så fann jag mig själv på Stockmann en söndag, inklämd mellan varma kroppar som i sin tur var inklämda i varma vinterjackor.

En julkrubba, en julkrubba, ett kungarike för en julkrubba!

Där fanns miljoner olika julpynt (till exempel små städer med sockerhöga barn, snögubbar och julklappar, och oändliga variationer av rödklädda tomtar), men inte en enda liten krubba fann jag. Egentligen borde jag väl inte vara förvånad.

Lösningen på min krubbelängtan fanns till slut betydligt närmare: i nedersta våningen i huset där jag jobbar finns Sacrum. Det är en kristen bokhandel med åtminstone tio(tusen) olika sorters julkrubbor. Krubbor i sten från Kenya, krubbor av bananblad, olivträd, porslin, gummi, krubbor att hänga i granen och krubbor att montera vartefter advent framskrider.

Till slut valde jag en minimal keramisk krubba från Peru. Jag har svårt att sätta ord på glädjen över den här minigrejen. Där står den på köksbordet i mitt stökiga hem, i mitt kaotiska liv – och bara utstrålar lugn. Där ligger ett litet barn och myser. Och utsätter sig frivilligt för den här världens kyla och mörker. Trots att det finns så mycket mörker verkar han ta det hela med ro. Det ordnar sig.

 

Nu tar jag julpaus i några dagar. Fridfull jultid till er alla!

torsdag 17 december 2015 - 11:05

Det går att göra uppror

Min goda vän och trogna läsare Ylva undrar:

Jag vet att du, liksom jag, har en svaghet för kläder och skönhet, samtidigt som du är kritisk mot modeindustrin och ytlighetssamhället - kan du inte berätta om hur du hanterar den spänningen? Och skriv jättegärna mer om klädminnen, loppisfynd och andra filosofier och historier kring kläder, jag tycker det är vansinnigt skoj att läsa. Har du ångrat att du lade ner Morgonminuter-bloggen, har du nångång tänkt på att göra ett liknande projekt eller blir det ofrånkomligt en prestationsfråga att klä sig på morgonen i så fall?

 

Jag ångrar inte att jag lade ner Morgonminuterna, och planerar inget liknande projekt. Det var en rolig tid, att samla så mycket tankar om kläder på ett enda ställe. Det kändes inte som en prestationsgrej, för jag fotade outfits bara när jag verkligen ville dela en rolig eller sällsynt lyckad outfit. I dag hinner jag inte lägga så mycket tid på kläder om morgnarna, så mina outfits har blivit lite tråkigare. Och tid för att fota kläderna finns det ännu mindre av.

Men här är ändå en gårdagens, bara för att:

outfitdec

Slakajeans från Kårens gratisloppis i Åbo. Vit skjorta från en hemma-gratisloppis. Vit NoaNoa-kofta från Krakow i Polen (där jag shoppade som en tok mellan förintelselägerbesöken, verkligen bisarrt). Den stora gula yllehalsduken fyndade mamma på loppis till min Frida Kahlo-outfit på penkis. Handväskan är loppis. Skorna är ett par Duckfeet som äntligen börjar bli lite mjukare nu under tredje vintern i bruk. Filtret heter något med Bokeh och jag missbrukar det med stor glädje.

 

Så till Ylvas huvudfråga: Hur hanterar jag spänningen mellan å ena sidan svaghet för kläder och skönhet, och å andra sidan kritiken av modeindustrin och ytlighetssamhället?

Jag tror att det går att göra uppror, och faktiskt – jag tror att det kan göras just genom att tränga djupare in i kläderna och skönheten. Den kommersiella modeindustrin är enligt mig en förvrängning av något som i sig är gott. En korruption. Det är inget fel med att uppskatta skönhet och att tycka om att uttrycka sig själv genom kläder. Men det kan bli fel om vi tar för lättvindigt på det.

Om vi inte stannar upp och tänker och känner efter. Varifrån kommer det här plagget? Vem har gjort det? Hur har fibrerna kommit till? Hur mycket kläder behöver en människa egentligen? Det kan låta som snobberier men jag tror att det är livsviktigt. Vi måste sluta utnyttja de människor som tar enorm skada i den globala klädproduktionen.

Skarmklipp 2015 12 16 20.54.45

En HBL–artikel av Julia Wiraeus som jag använde i min gradu. 

 

Jag tycker om kläder. För att kunna göra det med gott samvete försöker jag:

1. Köpa så lite nytt som möjligt.

2. Reparera de kläder jag har.

3. Sy om gamla kläder när jag får nya behov. 

4. Hitta det jag behöver på loppisar och klädbytartillfällen.

5. Fråga efter ursprunget. När jag väl har behov av något nytt så strävar jag efter att alltid fråga efter plaggets ursprung. Var görs tyget? Vem syr kläderna? Hurdana arbetsförhållanden har de? Får de organisera sig fackligt och hur långa är arbetsdagarna? Ofta möts jag av en förbluffande okunskap. På sistone har inhemska R-collection och Sievi fått gott betyg av mig, medan ett besök i Karhus flaggskeppbutik i Helsingfors centrum var direkt pinsamt. Det finns inget finskt med deras skor, förutom brändet och designen. Inget etiskt heller för den delen. Åtminstone kunde försäljaren inte påvisa något övertygande, utan började i stället pika mig för mina converse-skor (som jag ärvt av min syster och som är trådslitna och reparerade flera gånger). Ska jag stå där och efterlysa etik med de skorna liksom.

6. Leka med kläderna. Jag gör små brott mot normerna. Det finns för tusan inga stilregler som är eviga.

Skarmklipp 2015 12 16 21.09.29Bild.

 

Tack för frågan, Ylva! Jag ska försöka posta mera outfits och klädhistorier, för sånt är ju faktiskt vansinnigt skoj.

 

PS. En orsak till att jag lade ner Morgonminuterna-bloggen var att jag fick så få kommentarer, fastän statistiken visade på många besökare. Så, om du gillar en blogg och vill att den ska fortsätta finnas: försök kommentera då och då, som ett tack för att du får gratis underhållning. Kommentarerna betyder massor för min motivation att blogga, jag blir så glad varje gång jag ser någon annans rader än mina i den här bloggen.

tisdag 20 oktober 2015 - 20:02

Lotta Green – Geni!

En del klipp från den fantastiska dokumentärmusikalen Nutidsångest har redan seglat runt på Facebook i några dagar. Nu äntligen tog också jag den där stunden att se den. Allt jag kan säga är: Lotta Green är ett geni och precis varje person borde se den här framför allt ROLIGA dokumentären. Den kan ses också utanför Finland.

Skarmklipp 2015 10 20 20.05.17

Jag tänker se den åtminstone tre gånger till. Sen vill jag köpa skivan med sångerna. 

 

måndag 1 juni 2015 - 14:23

Laifstail

hbl lunch

Det finns kategorier på Sevendays för bloggar, artiklar och krönikor. Min blogg finns i kategorin lifestyle.

Lite roligt, kan jag tycka. Mina associationer från ordet lifestyle går till konsumtion av fina inredningsgrejer och smoothierecept och en massa vackert och härligt och glittrigt. Kanske lite mindfulness och yoga och naturpromenader. Att mitt blogginlägg igår om medmänsklighet med tiggarna kategoriserades som lifestyle på förstasidan kändes som en rolig krock. Typ: "ordet kan betyda något helt annat än fräscha vardagsbilder, det trodde ni inte!"

Men idag när artikeln om familjen Snickars som lever i fattigdom ("Svår situation blir bara värre"*) kategoriserades under "lifestyle" känns det inte lika roligt. Faktiskt känns det lite hånfullt. "Lifestyle" tycker jag syftar på något självvalt och positivt, medan familjen Snickars jävliga situation är allt annat än självvald och positiv. De är i en låst situation som riskerar att bli värre med vår nya regering.

Vad tänker ni kring det här? Finns det andra ord än "lifestyle" som kunde användas, eller är det en positiv sak att medvetet bredda begreppet så att det innefattar också livsstilar som inte är så glammiga?

Jag är själv helt okej med att kalla min blogg lifestyle, trots att jag inte har råd med dyra utlandsresor, yogakurser eller ens att gå på bio, trots att mina bilder på bloggen bara är gryniga instagrambiler. Min livsstil är ändå sjävvald och något positivt, för det jag kallar livsstil handlar inte om pengar. Det handlar om att utöva motstånd mot en kapitalistisk och individualistisk världsbild. Men mera om det en annan gång.

Hur tänker du kring ordet livsstil?

(Jag tog upp saken med proffsen på Sevendays. Det visade sig att de också tyckt att lifestyle är en lite svår etikett. Snart torde det dyka upp en kompletterande kategori.)

 

* Artikeln finns inte längre på Sevendays, men här kan du läsa den på Vasabladets sidor.

torsdag 28 maj 2015 - 11:22

Den är klar

Skarmklipp 2015 05 28 11.23.19

Min bebé är äntligen klar. Det har gått en vecka sedan jag lämnade över en svettig mapp med nyprintade papper till språkgranskningen, och några dagar sedan jag fick hämta den tryckta gradun från tryckeriet.

Skarmklipp 2015 05 28 11.24.01

Tre intensiva veckor tog det att fixa det som jag inte hunnit göra under hösten och våren då jag bara hade en till två gradudagar i veckan. Tre veckor med långa dagar, från tio till tio ungefär. Tre veckor med morgonmeditation, rigorösa snackspaket och en hel del dead mans pose i arbetsrummet.

Skarmklipp 2015 05 28 11.24.20

Det är över nu.

tisdag 14 april 2015 - 10:05

Mineraldeoderant

mineral deoderant

Min syster Hanna och jag har under de senaste tio åren testat antagligen alla ekologiska deoderanter i hela världen. Den här mineraldeoderanten är bäst.

Jag grävde fram den igen för några månader sedan när jag fick utslag av en konventionell deoderant jag förletts att köpa. Hade inte råd att köpa en ny (ja, så illa är det just nu) så jag blev världens gladaste när jag hittade den här mineraldeoderanten i gömmorna. Köpte den för säkert 8-9 år sedan, använde ett tag men glömde bort den när det blev viktigare att köpa någon deoderant som reklamen sa åt mig att köpa. Så glad att jag hittat tillbaka till den här, för den är som sagt bäst. Den kliar inte, luktar inte och innehåller inga av de skumma kemikalier som vanliga deoderanter gör.

Mineraldeoderanten är en "sten" som man stryker på i rena och våta armhålor efter duschen. Det tunna minerallagret som lämnar på huden eliminerar de bakterier som skapar svettlukt men hindrar inte huden från att svettas. Här kan du läsa mera om den (på finska, sori sori sori).

Någon annan som testat mineraldeoderanten?

tisdag 7 april 2015 - 18:14

Skitstormen

I morse ringde min syster medan jag stod i duschen. "Du ska inte ta så hårt på vad Janne Wass skriver om dig på facebook, han måste ju ha missförstått nånting."

Jag har haft några dagars internetpaus så jag var först lite konfunderad. Det visar sig att en intervju jag gav åt radio extrem i torsdags nu har sänts och dessutom har det gjorts en webbartikel av intervjun. (Här kan du lyssna på intervjun och här kan du läsa webbartikeln. Det handlar om min veganfasta och om konsumtionskritik. Eller borde åtminstone handla om det.)

Jag hade inte tid på morgonen att varken lyssna på intervjun eller läsa vad det nu var som Janne skrivit om mig. Det var först efter lunch som jag kunde kolla upp saken, ända tills dess hade jag ont i magen och en konstig tryckande smärta över bröstkorgen.

Det första jag tänker är att webbartikeln är slarvigt skriven. Ingressen innehåller ett felaktigt citat ("Säg inte att du firar påsk om du inte firar Jesu uppståndelse, så tycker bloggaren Liisa Mendelin." NÅ NÄ) och dessutom ger artikeln omdömen om mitt tonläge ("Liisa understryker verkligen ordet stämning, och vi hör en del förakt i hennes röst." NÅ VERKLIGEN NÄ).

Jag går vidare till att lyssna på den faktiska intervjun, som är en podsändning. Jag är helt fine med de saker jag säger, även om jag skulle formulera dem annorlunda i skrift. Det felaktiga citatet i ingressen kan man inte höra i podsändingen, eftersom JAG INTE SAGT något sånt. Om jag minns rätt var frågan om man alls får fira påsk om man inte är kristen och mitt svar var typ "visst får man fira, men kanske man kunde kalla det något annat". Typ på samma sätt som jag inte säger att jag firar Eid al-Fitr eftersom jag inte är muslim. Det sades mest som ett teoretiskt skämt, inte som något allmänt förbud till Finlands folk. Men jo, den meningen ångrade jag när jag satt på tåget efter intervjun. Det var klumpigt sagt, och jag anade kanske att den kunde användas som en click-bait.

Artikeln får mig att se ut som en religiös fanatiker, om det är så man vill läsa den. Och det gjorde tydligen Janne Wass, som är chefredaktör för Ny tid och min fd kollega på Husis. Han blev så upprörd av artikeln att han skrev ett långt debattinlägg på sin facebooksida. Han uppfattade artikeln som så att jag ville förbjuda honom att fira påsk på sitt sätt, att jag tycker kristendomen är den enda motpolen mot konsumtionshysterin och att jag ser det icke-religiösa som moralisk tomhet. Visserligen skrev han att han uppskattar mig som journalist och människa, men i samma andetag fick han mig att verka som en religiös fanatiker.

Det inlägget gillades av 150 människor, av vilka jag känner bara en bråkdel. Det är inte kul att så många personer gillar ett inlägg som svartmålar mig, även om jag kan anta att de flesta gillade inlägget för att Janne beskrev sitt eget påskfirande på ett alldeles ljuvligt sätt. Inlägget har 40 kommentarer, och de flesta handlar om hur jobbiga dessa religiösa fanatiker (läs: jag) är. Riktigt hemska är vi. Det här svartmålande inlägget har synts i väldigt många fb-flöden. Bara i dag har jag pratat med sex personer som sett Janne Wass inlägg i sitt flöde, trots att de inte är vänner med honom på facebook.

Så, för att klargöra:

Klart att Janne får fira påsk fastän han inte är kristen. Jag tror mig inte ha någon som helst rätt att säga vad andra får och inte får göra.

Jag tror att det finns många goda sätt att hitta vägar ut ur och vidare från det konusmisitiska träsk vi befinner oss i. Jag har hittat bra resurser för det i kristendomen, andra kanske hittar resurser för konsumtionskritik från något annat håll. Det finns många vägar. Jag ser inte heller det icke-religiösa som moralisk tomhet. 

Nåja. Saken är nu utredd. Extrem har tagit bort felciteringen (även om de fortfarande verkar anse att det är journalistiskt okej att ha med värderingen "vi hör en del förakt i hennes röst"). Janne och jag har pratat och han har bett om ursäkt. Fridens liljor. Får bara hoppas att den här soppan hamnar i rännstenen snart.

 

EDIT: Radio Extrem har tagit bort satsen "vi hör en del förakt i hennes röst" från artikeln. Bra djort!

EDIT2: Janne har tagit bort texten från sin fb-sida.

söndag 25 januari 2015 - 17:20

Sweatshop

 

Sweatshop är en mini-realityserie där tre unga norska fashionistor åker till Kambodja för att jobba i klädfabrik. De tvingas inse hur deras livsstil påverkar andra människor. Sakta inser de hur otroligt privilegierade de är, och att människorna som syr deras kläder för svältlöner faktiskt inte gör det av fri vilja, att de också haft drömmar. Skillnaden är att de kambodjanska textilarbetarnas drömmar sakta grusats medan de suttit i 14 år och sytt exakt samma söm, om och om igen.

Vi säger ofta att världen är orättvis, men står lite handfallna inför det hela. Kanske för att vi lätt blandar ihop den här typen av orättvisor med andra hemskheter i världen som vi står maktlösa inför. Vad kan jag göra åt att Putin verkar ha förlorat alla proportioner? Vad kan jag göra åt miljökatastrofer? Ingenting. Världen barkar ändå åt skogen, oavsett vad jag gör.

Och det kanske stämmer på vissa orättvisor, men inte på den enorma orättvisa som sweatshops utgör. För här är vi faktiskt inte maktlösa – det är ju faktiskt vår livsstil som orsakar det här lidandet.

Vad var och en av oss kan göra:

Köpa färre kläder. Reparera, sy om. Hitta det vi behöver på loppis. Göra research innan vi köper nytt. Fråga om produktionen i butiken –  och om expediten inte kan visa att produktionen är etisk så är det bara att gå ut ur butiken, oavsett hur mycket vi suktar efter just den där grejen.

Eller som Vivienne Westwood säger det: 

 

måndag 17 november 2014 - 13:35

Är all konsumtion ond?

Jag har förundrats över att så många var så positiva till Alfreds och mitt podsamtal. Det var ju faktiskt inga lättsmälta grejer vi pratade om, och jag var lite hård i orden. Jag tänkte nästan efterlysa lite kritik, men nu behövde jag inte det för min vän Berra har lyssnat på samtalet och kommer med invändningar och frågor. Han gav mig lov att svara här på bloggen, så att också ni kan delta i  diskussionen. Vi börjar:

Berra: ”[Det finns] många saker jag inte förstår [i podcasten], framför allt inte föraktet mot "kontorsjobbande marknadsförare". Och antagandet att dessa kontorsarbetare ser ner på de som jobbar inom produktionen. Som jag ser det är alla delar viktiga."

Jag föraktar inte marknadsförare. Verkligen inte. Men jag förundras över hur det kan kännas meningsfullt att arbeta med att skapa behov som inte finns. 

De som jobbar med idéerna på kontoret ser knappast öppet ner på dem som producerar varorna i slavfabrikerna, men ändå: de behandlas inte som jämlikar. Om vi verkligen ansåg dem ha samma värde som oss så skulle vi högljutt kräva förändringar i deras arbetsförhållanden innan vi började designa, marknadsföra och köpa. Förstås finns det undantag. Alla varor produceras inte i slavfabriker, alla varor är inte onödiga.

"Jag tycker att man kan se tillväxt som ett ekonomiskt sätt att säga att mera värde har skapats under en viss tidsperiod. Det kan väl inte per definition vara dåligt?”

Jag menar inte att tillväxt i sig är dåligt. Det är idén om att en ständig ekonomisk tillväxt vore möjlig som jag opponerar mig mot, och att aktieägarnas utdelning prioriteras högre än att företaget ger meningsfullt och människovärdigt jobb åt så många som möjligt. Jag tror inte det går att göra bra politik med idén om att vinsten alltid ska växa, att vi ständigt ska konsumera mera än året innan. Jorden klarar inte det.

"Det är ett problem att människor konsumerar onödiga och dåliga saker (saker som inte motsvarar verkligt behov). Men är du också emot konsumtion som verkligen är behovsbaserad? (Här kommer naturligtvis också den knepiga frågan om vem som definierar behov i en värld där man värderar människors fria val)”

Vi kan inte leva utan konsumtion. Problemet är inte att vi använder pengar för att skaffa oss saker, utan att politikerna börjat definiera människor som i första hand konsumenter, snarare än medborgare, konstnärer, medmänniskor. Jag är inte emot konsumtion som baseras på riktiga behov. Det svåra är, precis om du säger, att veta vilka behov som är riktiga. Vi påverkas mycket mera än vi vill medge av att hela vår omgivning genomsyras av reklam. Det skulle vara intressant att testa köpfrid, det vill säga att förbjuda all reklam. Vad köper vi då, när ingen ger oss impulser och manipulerar våra begär? Kanske det som vi verkligen behöver.

Idealet för mig är att alla butiker blev det som Ruohonjuuri och andra ekologiska och etiska affärer försöker vara: rättvisemärkta. Jag vill kunna gå in i en butik och köpa det jag har behov av utan att behöva granska varje produkt. I dag vilar alltför stor del av ansvaret på konsumenten. Företagen säger att  konsumenterna styr priset och pressar ner lönerna för producenterna. Jag vill att företagen tar sitt ansvar och slutar skylla ifrån sig.

"I de länder där produktionen finns blir ju levnadsstandarden bättre tack vare produktionen som finns där. När den har nått en viss nivå flyttar man produktionen till ett annat lågprisland och till slut har man ändå en situation där alla fått det bättre. Jag skulle absolut gärna göra ett hopp från situationen idag till den utopistiska där alla har det bra, men jag har absolut ingen aning om hur man kunde genomföra det. Har du? Eller finns det någon modell som med säkerhet vore bättre än den vi har idag?"

Det är en romantiserad bild att levnadsstandarden skulle bli bättre i lågprisländerna i och med slavfabrikerna. Visst leder det till en del förbättringar, typ att internet införs. Men förbättringarna kommer inte hela befolkningen till godo, utan leder snarare till att inkomstklyftorna växer. I stället för att stöda länderna när de bygger ut sitt vattenreningssystem eller andra basfunktioner satsar man bara på lyxfunktionerna som de rika investerarna behöver. Det går inte på ländernas egna villkor och det finns definitivt ett mått imperialism och kolonialism i det hela. (Här fick jag hjälp av Ylva att formulera mig.) 

Skulle företagens syfte vara att förbättra förhållandena i låglöneländerna skulle de inte ha något emot att tillåta arbetarna att organisera sig och kräva bättre rättigheter. Det är ren och skär utsugning det är frågan om, att utnyttja fattiga människors utsatthet för att kunna pressa ner produkternas slutpris ännu lägre än konkurrentens.

Ett sätt att ändra på det här är att göra så som Fairphone gjort: att företagen tar sitt ansvar på riktigt och garanterar att råvarorna och produktionen är blodfri. Det är inte lönsamt för ett företag att göra det, därför behöver det finnas lagstiftning som uppmuntrar denna utveckling. Kanske internationella avtal, kanske att staterna ställer lika höga krav på rättvisemärkning som på livsmedelsövervakning av de varor som importeras. Hur kan det vara möjligt att det finns saker till salu som producerats på ett vidrigt sätt?

Kommentarsfältet är ert!