tisdag 12 juni 2018 - 18:30

Det finns fler!

Liisa predikan

 

Jag fick en så fin kommentar på mitt blogginlägg När är jag kristen nog?, så fin att jag tycker den förtjänar ett eget blogginlägg. Så här skriver Jenny:

Härligt att höra hur du tänker, ett så mycket fräschare och sundare syn på religion. Hör till kyrkan men går mycket i tankar på att skriva ut mig eftersom jag a) faktiskt inte tror på Jesus och b) har svårt att rättfärdiga att jag stöder en organisation som (enligt mig) diskriminerar homosexuella. Skulle det bara finnas fler som dig, som istället för att kritisera andra skulle fokusera på sig själva o sin tro så tycker jag kyrkan skulle vara en trevligare plats :)


Kommentaren gör mig mycket varm till mods, för det är ju just det jag vill visa på genom den här bloggen: att det finns många blommor i vår Herres hage. Det finns högljudda och svartvita blommor, men också mjuka och färgglada sådana.

Men jag funderar lite på detta "Skulle det bara finnas fler som dig"... Hmm. Den syn jag för fram här i bloggen är inte något unikt för mig, utan något som jag mognat till i samröre med många andra kristna. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att majoriteten av kyrkans medlemmar som jag träffat har en jordnära och reflekterande syn på saker och ting. Det finns fler än jag!

Vi är många som är ledsna över att kyrkan inte ännu kommit längre i synen på homosexualitet. Men även där känner jag hopp: de samtal som förs nu har en mycket mera respektfull ton än de som fördes för 20 år sedan. (Även om 20 år och mera är en alldeles för lång tid för sexuella minoriteter att behöva vänta på klarhet!) Kyrkan är en urgammal organisation som rör sig långsamt, så på den skalan har samtalsklimatet ändrat otroligt snabbt. Och jämför man globalt med de flesta andra kyrkosamfund, så hör nog den evangelisk-lutherska kyrkan till de samfund som "kommit längst" i detta. Många samfund vägrar ens diskutera frågan, medan vår finlandssvenska biskop Björn Vikström skrivit en bok om just detta: hur kan kyrkan reagera när vi idag vet så mycket mera om sexuell mångfald?

Också frikyrkorna har nu börjat diskutera frågan på allvar, mycket tack vare boken Välkomna varandra - bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan. Just nu är jag aktiv i Helsingfors baptistförsamling, och där bestämde ledningen nyligen att sätta upp en regnbågslapp på vår anslagstavla, som det står "Här är alla välkomna" på. I samma veva skruvades dam- och herrskyltarna ner från toalettdörrarna. Små steg.

Det finns fler. Det gäller bara att hitta dem (oss). Att prova på olika söndagsgudstjänster är en bra början.

toaletterBetelkyrkans toaletter, utan skyltar. En ska inte behöva ange sin könstillhörighet bara för att en är kissnödig.

 

tisdag 5 juni 2018 - 11:17

För att provocera min inre 18-åring

Liisa student

Foto: Laura Mendelin

 

Häromveckan var det många som hakade på #önskarjagvetat #olisinpatiennyt och delade sina gamla studentfoton på Facebook och Instagram. Bilderna kompades av hälsningar från de nu vuxna personerna till sina 18-åriga jag. En sådan postning gjorde även jag, och kände hur livsvisdomen flödade:

Du kommer att glömma det mesta du skrivit i studenten, men utveckla en djupare kunskap om livet. Du behöver inte vara så hård mot dig själv och din kropp. Hela du får vara du.

Jag var riktigt nöjd över att ha summerat tio års lärdomar så käckt. Men efter att ha läst 10-20 liknande texter av andra ivriga rådgivare började det kännas lite... ja, gjort. Det råder ju inte precis brist på goda råd åt unga människor i vår tid. Då var det perfekt att min vän Ulrika utmanade mig att i stället fråga vad den där coola studenten på bilden skulle ha att säga åt den här tanten som jag är i dag. Så jag blundade och lyssnade inåt en stund.

Hon visade sig vara riktigt frän, denna Liisa 18 år:

Jobba i kyrkan, herreguuuud! Hur tragisk är inte du. Liisa, du måste också sluta jobba med marknadsföring, det är det sista jag vill göra! Gör konst! Skriv smarta saker! Kolumner och skit. Bryt dig ut ur Svenskfinland. Gör inte vad omgivningen säger åt dig att göra, tänk själv för guds skull. Du har också blivit för hemtam i Finland, det är ju ute i världen du ska vara! Men jag är nöjd med att du skaffat dreadlocks.

Snacka om kalldusch! Men jag får ge henne rätt på många punkter. Hon har mycket bättre koll på mina värderingar och livslustar, än vad Liisa-29-år-just-nu-mellan-två-jobb har. Egentligen har hon rätt i precis allt annat än det där med kyrkan.

För i kyrkan trivs jag, fortfarande efter den första förälskelsen som 19-åring.

Därför tänker jag nu kontra den 18-åriga Liisas fräna ord genom att fylla i sevendays lista om kyrkan. Den är kopplad till församlingsvalet i höst, ett nationellt val där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Vi kör!

 

1. När jag hör ordet församling tänker jag…

... på Maxmo församling, Åbo svenska församling och Helsingfors baptistförsamling. Dem har jag hängt tillräckligt länge i för att ha ett emotionellt band till.


2. När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du?

Iförrgår. Jag var på en helt vanlig söndagsgudstjänst i baptistkyrkan Betel i Helsingfors. Vi sjöng den här psalmen och firade nattvard. Efteråt åt vi studenttårta och hade ett roligt samtal om vad våra inre 18-åringar skulle säga åt oss om de såg oss nu. Vi kom fram till att de flesta av dem skulle vara rejält förvånade.

Jag ska förresten predika i Betel inkommande söndag, 10.6 kl. 11. Välkommen!


3. Berätta något minne om din fadder (dvs. gudmor eller gudfar), eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn?

Jag fick en pytteliten silverring av min fadder när jag var ett dagisbarn. Den var tunn och bara utsmyckad med ett enkelt L, för Liisa. Jag var väldigt stolt över ringen men glömde sedan bort den i många herrans år. För ett år sedan var jag hemhemma och röjde upp bland mina barndomssaker, och råkade hitta just den ringen. Nu var den pytteliten i min stora hand. Men den var en fin påminnelse om att jag som då nybliven singel faktiskt nu fick fokusera på att lyssna till mig själv och mina behov. "Liisa i fokus", ropade ringen hela förra sommaren när jag bar den på mitt lillfinger.  

 

4. Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på…

...att få hela verksamheten i församlingen att snurra kring gudstjänsten och diakonin (kyrkans socialarbete). Soppkök efter gudstjänsten, loppisbord i vapenhuset, samtalsrum bredvid kyrkbänkarna. Mera party och gemenskap över gränserna.

 

5. Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det?

Japp, det visste jag. Jag tänker absolut rösta, eftersom det också är enda sättet att indirekt påverka vilka personer som sitter i kyrkans högsta beslutsfattande organ, kyrkomötet, som t.ex. bestämmer om kyrkan kan gå in för samkönade äktenskap. Jag känner några som funderar på att ställa upp som kandidat, och har även själv kännt efter om det är något jag vill göra. Men eftersom jag just nu inte är aktiv i den församling jag kan kandidera i, känns det inte som något jag vill göra. Jag gör min frivilliginsats för kyrkan på andra sätt just nu. Till exempel genom att skriva den här texten, predika ibland och vara med i styrelsen för Helsingfors KFUK (en kristen feministisk förening).

 Liisa olLiisa 18 år trodde nog inte att det kan se ut så här att jobba i kyrkan. Bild från en ölprovning jag var på med kollgerna från Kyrkostyrelsen igår.

 

Du då? Vad skulle din inre 18-åring ha att säga dig idag?

måndag 19 februari 2018 - 21:36

När är jag kristen nog?

Skarmklipp 2018 02 19 21.18.06

OBS. Varning för super-religiöst inlägg.

Trots min jaha-inställning i senaste blogginlägget angående negativt snack om min massagefasta, så är jag ju bara människa. Klart jag vill veta hur snacket går! Så i dag hittade jag bloggen som kritiserat mig och mitt sätt att fasta. Här är Marias blogg. (Hej Maria! Vi har delat gudstjänstgemenskap ett tag i Vasa för några år sedan. Intressant att ses på det här sättet den här gången.)

Lyckligtvis är skinnet på näsan fortfarande intakt, så jag tar inte illa upp trots att språket stundvis är hårt. Och jag uppskattar att Maria nu har bett om förlåtelse för att hon gick till personangrepp. Du är förlåten, Maria. Men jag tror att det ännu finns skäl att diskutera vad den här typen av angrepp handlar om.

Att läsa texter som Marias gör mig uppgiven. Än en gång placeras jag i ett ytligt mindfullness-fack, där Gud reduceras till någon snuttefilt som bara är varm och go och tröstande. Det är inte bara Maria som nu gjort det. Det här är ett angrepp som återkommer mot olika personer som har en mera kreativ ingång till detta med tro.

Varför framställs jag som en mindfullness-propagerare? Kanske för att de bibelställen jag nämnde i intervjun inte kom med i artikeln (mycket väl avvägt av journalisten). Och för att jag i artikeln uppmuntrar folk att "lyssna till sin inre röst". Det sluttande planet blir brant i Marias text och plötsligt framstår jag som en människa som uppmuntrar till oreflekterade skiljsmässor, bara "det känns så".

Ytterst handlar det väl om att jag inte kan använda det religiösa språk som Maria verkar ha som sitt andliga modersmål. Min personliga historia har inte gett mig det språket, utan ett annat. Marias andliga språk funkar säkert väldigt bra i den kontext hon skriver i, medan mitt (tror jag) funkar för människor som kanske är lite nya inför detta med tro, eller har blivit brända av religiösa sammanhang.

Men det som gör mig så uppgiven är det sätt som de med detta "andra" andliga modersmål så ofta verkar misstro personer som har mitt andliga modersmål. Som om vi inte var kristna på riktigt.

Kanske lite klargöranden kan hjälpa?

Jag skriver inte om Gud med stor bokstav när det inte är egennamn. Det känns grammatikaliskt märkligt att skriva Han och Honom. Och så är jag väldigt dålig på att citera exakta bibelställen, eftersom mitt sifferminne är uselt.

Jag utgår ofta från att Gud kommunicerar med mig genom känslor och intuition, eftersom jag är lagd åt det hållet. Men tro inte att jag för den skull saknar förmågan att pejla det jag känner mot den kristna gemenskap jag ingår i, både historiskt och i nutid. Jag tror mig ha fått urskiljningens gåva.

Jadå,  mindfullness, mediciner och yoga har hjälpt mig genom de värsta ångest-stunderna. Men också bön. Aldrig är Gud så närvarande som när det känns som att han övergivit en allra, allra mest.

Det är sällan jag öppnar min Bibel vid köksbordet, däremot hör jag bibelord i kyrkan varje söndag. Under fastan lyssnar jag dessutom varje morgon på en andakt via Pray as you go-appen, som alltid fokuserar på en kort bibeltext som upprepas. I jobbet gör jag ofta bilder med bibelord att delas på facebook.

Jag ber i morgontrafiken, anstränger mig för att ha kontanter att ge åt tiggare. Jag är med i något som nog kan kallas bönegrupp. Jag längtar efter mer meditation. Jag är vegetarian på kristna grunder. Jag har varit i Hongkong på missionspraktik och jobbat i kyrkan i fem olika omgångar. I min familjs ögon är jag super-religiös.

Men det räcker liksom inte? För att jag bara inte kan förmå mig att skriva om Gud som Han och Honom?

Ligger det nånting i det här? Handlar det om våra olika språk?

Eller är det aktuella problemet ändå mitt sätt att förhålla mig till fastan? Att jag experimenterar och leker med denna djupt andliga praktik?

Då kan jag berätta att fastan för mig varje år är en djupt andlig och omvälvande upplevelse. Men det är inte dö-allvarligt. Gud och jag har väldigt roligt åt alla mina försök och misslyckanden kring fastan.

Gud ba: Men prova att ge bort hälften av din inkomst!

Jag: Aaall-right-der-i-doo! *äter bönor och fiser*

Nästa år. Gud: Kaffe, Liisa, du ska klara dig utan kaffe!

Jag: Ooo-kej! *darrar i flera dagar av abstinensbesvär*

 

Och nu plötsligt har han ändrat sig: Sluta klä dig i säck och aska Liisa, det är massage du ska ha!

 

Det är inte lätt att bli klok på vår skapare.

 

 

 

 

 

PS. Här finns alla mina blogginlägg om fattigdomsfastan 2012, då jag under fastan gav bort hälften av min inkomst till insamlingen Gemensamt Ansvar.

PS2. Den märkliga frisyren på bilden ska få sin förklaring. But it is not this day.

lördag 9 december 2017 - 17:08

Den där karriären

Jag hinner sällan fylla i Sevendays blogglistor just den veckan när de snurrar på, men tar mig i stället friheten att plocka russinen ur kakan när jag själv har lust. Och just nu har jag lust på ett sällsynt maffigt russin: karrirärlistan!

Arbetslivet, detta märkliga ting som jag inte blir klok på. Kanske listan kan hjälpa mig tänka. Vi kör!

 

Jag jobbar som... 

informatör på Kyrkan i Helsingfors. I fyra månader till. Sen vet jag inte.

Skarmklipp 2017 12 09 16.33.01

I den här korridoren jobbar jag just nu. Med bra selfiespegel obvi.

 

Karriär i jobbet för mig betyder...

eh, ingenting? Säger en sida av mig. Men ska jag vara riktigt ärlig finns det en del av mig som får en kick varje gång jag börjar ett nytt jobb och lär mig nya saker.

Karriär handlar kanske om att inse vilka ens styrkor är och sträva efter att få jobba på ett sätt så att styrkorna kan blomstra. Den senaste tiden har jag insett att jag är bra på att leda möten, vara kreativ (både visuellt och tankemässigt) och att formulera komplicerade saker på folkspråk. Just de styrkorna får jag använda mig av i mitt nuvarande jobb, det är kul.

 

Tre saker jag kan göra, för att nå mina mål är:

Eh, vilka mål? Bäst att formulera dem först. Jobbmässigt är mina mål just nu: 1) Jobba mindre, 2) med färre saker och 3) på ett kreativt sätt. Vad kan jag göra för att uppnå dem? Öva mig i gränssättning. En gräns är att jag just nu jobbar 80 % (och älskar mina lediga fredagar). En annan gräns är att jag, tillsammans med min förman, valt bort en hel del möten. En tredje gräns är att jag har som tumregel att aldrig tacka ja genast, utan alltid ta en natt för att lyssna in magkänslan.

 

Skarmklipp 2017 12 09 16.34.45På kyrkans kommunikationsdagar i höstas fick jag besöka konstmuséet EMMA och höra deras informatör berätta om hur hon jobbar. Det var inspirerande!

 

Det här är mitt nästa mål i karriären:

Haha, det här låter så businesslike. Låt oss leka det då. Efter påsk skulle jag gärna ha ett jobb där jag har typ tre järn i elden samtidigt (nu har jag typ 20). Så kan det vara till exempel på en tidningsredaktion, att man har tre artiklar på gång samtidigt. Man pysslar lite på det ena, sen på det andra medan man väntar på att det tredje ska lösa sig. Å andra sidan kan man sällan ha dåliga dagar på en tidningsredaktion. Det älskar jag med mitt nuvarande jobb: jag kan faktiskt ha dåliga dagar. Det är också ett karriärsmål: ett jobb där jag kan ha dåliga dagar.


Här ser jag mig själv om ett år:

Jag kan vara precis var som helst, vilket är både skrämmande och spännande. Kanske är jag frilansskribent och bloggare, journalist med fokus på religion, biståndsarbetare i Nepal eller präst på nån blåsig kobbe. Gud vet, inte jag.

Skarmklipp 2017 12 09 16.37.52Tänk er att ha en sån här medeltida stenkyrka som arbetsmiljö! Detta praktexemplar är Jomala kyrka på Åland.


Tre saker jag lärt mig under mitt arbetsliv:

1) Det är okej att gråta på jobbet. Det har jag gjort på alla mina jobb, och oftast är det just då som vändpunkten kommer. Tårar är den rakaste kommunikationen.

2) Att ställa frågor direkt som jag inte förstår. Det är inte den som frågar som är dum.

3) De flesta jobb är inte hjärnkirurgi. Ingen dör av stundvisa hafsverk.

 

outfitdecEn Kyrkpressen-selfie!


En person jag ser upp till, karriärsmässigt:

Eva Biaudet. Min förman (som är tidernas bästa förman och ett kommunikationsproffs utan like). Anna-Lena Laurén. Laura Hellsten. Elisabeth Rehn. Sean Claiborne. Prästen Gunnar i Vasa. Ai det sku bara vara en. Nå, här kommer en till: Julia Wiræus.

 

Mitt drömjobb:

Gaah jag vet inte! Sluta fråga!

Skarmklipp 2017 12 09 16.40.14I våras jobbade jag några månader som radioandaktsredaktör. Det var ett perfekt jobb, just där och just då.


Som anställd är jag den här typen:

Superduktig. Lite långsam. Har en hög lägsta nivå. Kan gå i lås av stress.


Som chef är jag den här typen:

Kan ju bara fantisera: rättvis, orädd och nitisk med att möten inte ska dra ut på tiden. Som chef skulle jag ha det som prio ett att mina anställda inte är överbelastade.


Ett mål jag uppnått i min karriär:

I tiderna kändes det verkligen coolt att sommarjobba på Hufvudstadsbladet. Och på Nya Åland. De kändes sannerligen som uppfyllda karriärsdrömmar. Det är på nåt sätt dessa erfarenheter jag fortfarande polerar i mitt CV, fastän jag senare jobbat med betydligt mera avancerade jobb inom kyrkliga organisationer. Vad är det som gör det coolare att ha jobbat på tidning än i kyrkan? I couldn't help but wonder.

lisa mendelinEn söt liten bildbyline från Hufvudstadsbladet. 

Skarmklipp 2017 12 09 16.50.45Och en något coolare situationsbild från att jobba i kyrkan. #churchgangsters i Hongkong.

 

Så här jobbar jag aktivt för att lyckas på jobbet:

Märkliga mening. Tja, jag stiger upp på morgnarna. Yogar, klär på mig, äter frukost och pyser iväg till jobbet. Startar datorn, läser mejlen, skriver to do-listor, avverkar dem. Skriver, layoutar, ringer folk. Är trevlig mot kollegerna. Småpratar, skrattar. Planerar, koordinerar. Lägger ner mig på golvet när jag behöver få perspektiv. Jag gör det som förväntas av mig, och kämpar ständigt med att inte göra mer än så.

 

LiisaheaderOch som socker på botten min nuvarande CV-bild. Ung, fräsch och villig att arbeta. Fotad av mitt ex. Borde helt klart uppdateras. Jag har ju varken håret, glasögonen eller tröjan längre.

måndag 23 oktober 2017 - 20:36

#delaljus-listan!

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

Plötsligt är det så mörkt överallt. Jag blir lika förvånad varje år över att det faktiskt känns som att någon dragit en svart säck över vårt hus. Jag försöker titta ut men ser bara min egen trötta spegelbild.

Dags för lite ljus, eller hur? Vi kör #delaljus-listan!

 

Vad ger ljus i ditt liv?

Vänner. Konst. Musik. På sistone har jag börjat inse hur häftigt och njutningsfullt klassisk musik faktiskt är. Att sätta på Arvo Pärt på Spotify är som att taket rycks bort och in flödar kaskader av ljus.

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.11.04


Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep.

1. En gång i veckan tar jag en springtur i dagsljus. Flås + ljus = endorfiner!

2. Mitt arbetsbord är vid ett stort fönster, tänker mig att jag tankar ljus i samma takt som ormbunken bredvid mig.

3. Yoga. (Jag vågar nästan inte skriva ut att jag yogar varje morgon före jobbet, det låter så pretentiöst. Men det handlar mer om överlevnad än om duktighet.) 

4. Orkar inte komma på en fyra! Eller jo: min arbiskurs i crouqui på måndagskvällarna. Man hasar in som en död krukväxt och kommer ut som en guldpalm!

5. Perjantaidinneri. Jag, Riikka och Suvi-Tuulia skapade konceptet fredagsmiddag när jag blev singel i vintras. Nu är det så roligt att ha en middag ute på stan att se fram emot varje vecka. Ni ser ju:

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.24.04


Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?

Dagboken, Gud och förhoppningsvis psykiatern jag ska träffa på fredag.


Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?

För att en del troll spricker i ljuset. For realz.


Hur kan du vara ett ljus för något annan?

Just nu klarar jag inte av att vara så mycket ljus. Jag har så många obesvarade meddelanden på messenger och whatsapp, noll krafter att höra mig för hur andra har det. Det enda jag kan göra i nuläget är att försöka vara närvarande, inkännande och empatisk mot de människor jag möter i min vardag. Ibland lyckas det.

Skarmklipp 2017 10 23 21.48.10En crouqui jag var nöjd med.


Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv? 

I år ska jag tända ett ljus för mummu, mormor, som dog i våras. Jag ser mig själv i henne på många sätt. Klädintresset, svårmodet, lyssnandet.


En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret

Till dig som är på vippen att bränna ut dig. Jag önskar jag kunde vara din bromskloss. Säg ifrån till den som ger dig för många uppgifter. Inget är värt att din hjärna och kropp tar skada. 

 

En låt som får mig på bra humör

Den här. 

 

Skarmklipp 2017 10 23 20.38.40En födelsedagsselfie på det! Numera är jag 29 jordsnurr! Tänk det. Vid det här laget trodde nog tonårsliisa att jag skulle ha ett fast jobb, söt familj och frodig trädgård. I stället har jag en massa olika jobb, promenadavstånd till allt världens och ett resekonto som snart ska få bekosta en resa till Nepal. Det ni. Livet blir annorlunda, inte sämre.

söndag 17 september 2017 - 10:10

U become famous

I våras var jag på en inspelningsplats och pratade om livet, tron, besvikelserna och naturen. Kastade lite stenar i vattnet. Det blev ett nätt litet program på 6 minuter i Himlen TV7. Här kan du kolla på det.

Älskar att min vän Rachel från Hong Kong kommenterade videon så här på Facebook: "U become famous! I'm sure you would attract even more people from this clip."

Ja, tänk om jag blir en kändis nu.

onsdag 26 april 2017 - 20:30

Heliga listan

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

I de senaste tidernas personliga sorger och bedrövelser har jag märkt att min längtan efter det heliga blivit starkare. Som en sista levande rottråd i en våtmark full av ruttnade mossa. Jag är en helighetsperiodare som emellanåt behöver ta mina tvivel på allvar och känna mig sekulär – men som i andra perioder inte kan få nog av andlig musik och tysta stunder framför ikonen på fönsterbrädet.

Nu är jag nyfiken på andra bloggares förhållande till helighet, anlighet och förundran över universums storhet. Så jag knåpade ihop en blogglista. I present to you: Heliga listan!

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.14

 

De här platserna är heliga för mig:

Simhallars bastun, kyrkor, bibliotek och biosalonger. Och varhelst jag rullar ut min yogamatta. Och naturen.

 

Den här stunden i min vardag är helig:

Frukosten, bordsbönen, matlagningen. Ibland också diskandet.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.32.13

 

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!

Mitt kors-halsband, min frälsarkrans (ett modernt meditationsarmband). Ikonen på fönsterbrädet (fast egentligen tycker jag den är ful, skulle gärna ha ett annat motiv). Yogamattan, bönepallen. Häromdagen köpte jag en meditationskudde också. Åh, psalmboken. Fast den är väl knappast krimskrams.

 

En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:

Jag går i kyrkan de flesta söndagar. Jag har lyxen att ha tre bra gudstjänster på promenadavstånd varje söndag. Dem varvar jag emellan beroende på när jag är klar att gå ut. Klockan 11, 12 eller 15. Baptistförsamlingen, Johanneskyrkan, Missionskyrkan (som alltså är lutherska kyrkans missionsorganisations kyrka, inte att förväxlas med frikyrkan Missionskyrkan).

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.21.48

 

Jag älskar när...

ett samtal flyter på utan ansträngning och friskt blandar högt och lågt. Meningen med livet och spända rumpmuskler. Lidandets problem och nytt nagellack.

 

Min minst heliga stund:

Inträffar när jag dras med i ett samtal där det snackas skit om andra och jag kommer med egna hemska bidrag till diskussionen.

 

Det här kunde jag vallfärda till:

En festival med Frida Hyvönen, Patti Smith OCH PJ Harvey (den heliga treenigheten ju). Och på sistone har jag börjat fundera på att vandra till Santiago de Compostela, eller så den nya nordiska pilgrimsleden! (Jaja, jag hör till gruppen som läst Wild och fått för mig att vandring ju bara är att gå. Jag kan gå.)

 

Ord eller tystnad?

Tystnad.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.23.17

 

Musik eller konst?

Båda!

 

Musiktips?

David Åhlén och så den här psalmskivan på spotify.

 

Ensam eller i grupp?

Ofta är jag en andlig ensamvarg. Men det är något så oändligt fint med den där söndagsrufsiga skaran av alla möjliga typer som samlas i en kyrka en söndag förmiddag – så fint att jag i en kniven-mot-strupen-situation ändå skulle välja grupp före ensam.

 

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...

kan jag bara gapa och förundras.

 

Skarmklipp 2017 04 26 21.24.00

 

That's it. Kopiera gärna listan till din egen blogg, men kom ihåg när du fyller i att värna om ditt innersta. Det finns vissa upplevelser av helighet som är dina egna hemligheter. I ett senare skede kan du ångra om du delat med dig av dessa och kanske mötts av missförstånd eller förlöjliganden (i denna härliga tid av faith-shaming). Det finns en gräns mellan personligt och privat osv.

 

OBS OBS OBS. Du behöver inte ha en religiös identitet för att svara på listan, förstås! Ju fler startlägen desto mer lär vi oss av varandras listor.

 

Länka gärna ditt blogginlägg här under i kommentarerna! <3

 

***

Heliga listan hos andra:

Yoga hjärta löpning

Ponks

Poppelin

Pranayama i Rom

Stillhet NU

fredag 10 mars 2017 - 20:22

Provocerande med massage?

Skarmklipp 2017 03 09 12.35.18

 

Den eminenta bloggen Bloggkoll gjorde mig uppmärksam på att det kanske inte är helt självklart för alla varför det kunde vara provocerande för någon att jag massagefastar i år. Som jag alltså skrev i det här blogginlägget.

Det är det egocentriska i det hela som jag tänker mig kan provocera. Fastan ska enligt den kristna traditionen inte vara ännu ett av dessa individualistiska självförbättringsprojekt som vår kultur redan är full av, utan något som handlar om att avstå från något kroppsligt för att få mera rum för Gud och medmänniskan. Men i stället för att fasta från något dåligt beteende så fastar jag alltså i år till något. Och detta något är inget som vid första anblicken ter sig särskilt medmänskligt eller andligt.

Min massagefasta går ut på att gå på massage en gång i veckan, eller göra något annan kärleksbehandling för min kropp. Jag har svårt för det här, eftersom jag ser det som något som bara extremt privilegierade och rika människor kan göra. Pengar ska gå till mat och kläder, inte till världsligt bjäfs. Typ. 

Men min utmattning har gjort att jag just nu har väldigt låg kapacitet och lust att vara till för någon annan människa än mig själv. Jag har inte samma intresse för andras liv och mående som jag hade tidigare. Jag orkar inte gå till de asylsökandes demonstration på järnvägstorget och visa mitt stöd. Jag har till och med gått förbi den några gånger, med god tid men totalt utan lust att sätta mig in i andra människors situation. Just nu är jag väldigt egoistisk. Jag vill bli något annat än det.

Min kungstanke med massagefastan är att jag genom att lära mig vara nådig mot mig själv kan lära mig att a) vara nådig mot andra och b) återfinna lusten att vara en god medmänniska. För att kunna göra det behöver jag hitta tillbaka till Guds kärlek till varje människa, även mig. Bara därifrån kan jag ösa ut kärlek till andra utan att själv bli ett tomt skal.

Hittills i massagefastan har jag varit på massage en gång, simmat en gång, tvättat mig med en hemgjord skrubb (superenkel att göra av olja och socker) och lackat naglarna. Känner redan att jag behöver mer, mer.

 

 

PS. Har ni märkt att fastan på sistone har blivit något som allt fler människor känner till vad det är? My och Joppe på x3m fastar från sociala medier (om jag hörde rätt genom bruset när jag borstade tänderna), likaså gör Anne Hietanen och Karkki kör ekofasta. Och även Ellen? Bara det här att ordet fasta blivit mer etablerat (i stället för typ strejk och detox), och att människor verkar veta att det kan handla om annat än att fasta från mat eller banta. Så var det verkligen inte för några år sedan när jag fattigdomsfastade och folk bara va va va? Kul att medvetenheten ökar!

 

fredag 16 september 2016 - 17:36

5 saker jag kommer att sakna från Kyrkpressen

Wohoo, igår var min sista dag på Svenskfinlands största tidning (det visste ni väl att Kyrkpressen är?). Det är wohoo eftersom jag nu kan fokusera fullt på att förbereda min Hongkong-avfärd, men det är också buhuu på grund av att det alltid är lite lessamt att lämna ett bra jobb.

En hommage till Kyrkpressen är på sin plats. Här är fem saker jag kommer att sakna:

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.48.09

1. Kaffepauserna

En tidningsredaktion utan kaffepauser är oftast en otrevlig plats där de enda orsakerna att prata med en kollega har med arbetsuppgifter att göra. Inte ett helt vetenskapligt underbyggt påstående men men. Utan gemensamma kaffepauser blir det lätt klickbildning och hård stämning på en redaktion. Det är trots allt ett snabbt tempo och hårda ord kan yttras när en stackars nybörjare är för långsam med att våga ringa politiker och ställa svåra frågor. Man behöver få se sina kolleger som snällisar också. Kyrkpressen har två kaffepauser om dagen (Hur långa de är? En branschhemlighet).

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.51.39

 

2. Absurditetsgraden

För någon vecka sedan hajade jag till när jag hörde Christa säga åt Sofia i rapp ton för att avsluta en diskussion om arbetsfördelning: "Okej så om du tar domprostgården så tar jag helgmålsringningen? Bra." Trots att det är så vardag att skriva om kyrkrelaterade grejer så kommer ändå de där sällsynta stunderna av klarhet när man inser hur absurdt det är att vi sitter där och är superkompetenta experter på något som kan te sig som ett ganska begränsat ämne. (Vilket kyrka förstås inte är – ja Ted och Kaj I'm looking at you – eftersom kyrkan ändå är människors försök att tillsammans hantera livets samlade mängd av sheisse och glädje – och livet, gott folk, kommer aldrig att sluta vara något att skriva om.)

 

Skarmklipp 2016 09 16 16.56.32 

3. Kreativiteten

En person på redaktionen som har en lite osynlig roll just nu är redaktionssekreteraren Nina, som alltså på redaktionspråk är det som kallas nyhetschef. Hennes namn syns sällan i tryck men det är hon som koordinerar hela kaoset till en tidning varje vecka. Men inte bara det, hon kommer ständigt med nya idéer för det där lilla extra, de små grejerna som gör det roligare att läsa tidningen.

Vi hittar en rolig bild till den där notisen! Vi beställer färgläggningsbilder i stället för de vanliga illustrationerna! Vi lägger upp dem på webben när hela serien är klar! Vi skapar en spotify-lista med de nya psalmerna, och förstås också för de där sacred harp-sångerna! Jag ringer präster som har hundar och frågar om det tror att hunden får komma med till himlen! Sådär håller hon på.

Det har varit en ynnest att få handledas i sitt skrivande av en så kreativ person som Nina, som ofta har ett helt annat perspektiv än jag. Hennes lekfullhet och kreativitet smittar av sig på resten av redaktionen och alla vågar leva ut sin egen kreativitet lite mer. Så bra.

 

Skarmklipp 2016 09 16 17.03.33

4. Kvaliteten

I dessa mediekristider har det varit en otrolig lyx att få jobba på en redaktion som redan gjort sina sparåtgärder. I stället riktar man blickarna framåt och ger sig attan på att varje vecka göra den bästa tidningen som just den veckan kan ge. Vi har bra samtal över innehållet, nödvändiga feedbackmöten och vettiga redaktionsrutiner. Bara det att min text i regel passerar två par ögon innan tryck är oerhört i jämförelse med en dagstidning där jag bara täcktes be en upptagen kollega läsa de texter som jag verkligen var osäker på.

Det är kul att vara bra på nånting. På en vanlig nyhetsredaktion har ju alla lite olika områden som de är bra på, men ofta får journalisterna ändå jobba med teman som de är oinsatta i. För någon kan det vara just det som är kul med journalistjobbet – att på en kvart sätta sig in i vad Regulation of a Transcription Factor Activating Protease kan innebära – men jag är alldeles för mycket av en perfektionist för att klara av att höfta fram en intervju på ett tema jag inte är ens lite insatt i. På Kyrkpressen har jag njutit av att slippa den där enorma startsträckan. De flesta uppdrag har jag redan haft den där grundläggande kunskapen i, så att jag lätt kunnat läsa in mig på temat. Med en veckodeadline hinner texterna dessutom hänga med i bakhuvudet en lite längre tid, och det är lyx. Medan tandborsten rumlar runt i munnen kan jag inse att en kolumn jag skrev under dagen inte är helt hundra. Bara att justera nästa dag då.

  

Skarmklipp 2016 09 16 17.09.04

 

5. Människorna

Förstås, tänkte jag skriva. Men det är ju inte alls en självklarhet att man trivs med sina kollegor. Ändå har jag mått så väl med människorna på Kyrkpressen och Fontana Media. Alla är sig själva och ingen har något att förlora på att vara trevlig. Det finns så mycket snällhet och omtänksamhet på Sandvikskajen! Inte en enda kollega har gett mig anledning att skämmas för hur jag går klädd vissa dagar eller för att jag rätt ofta bara lägger mig raklång på min trasmatta.

Att jobba på en plats som producerar andlig litteratur (Fontana Media) och djuplodande personporträtt (Kyrkpressen) gör att samtalsämnena lätt går från yta till djup vilket ju är något av det bästa jag vet. Å andra sidan finns det också en självklar förståelse för när det helt enkelt är bäst att snacka om finlandssvenska dialekter eller vegetarisk matlagning eller dåliga böcker man läst på sistone.

Det här är människor som gärna ordnar gratisloppis i mötesrummet, som öser bakverk över kaffebordet, som tar med sina telningar ibland och som letar reda på en missionärsbiografi över Ethel Witting-Chow åt mig (Witting-Chow åkte i slutet av 1960-talet till just Hongkong dit också jag ska åka om två veckor). Så tokigt fina är de!

---

Se där, vilken lovsång det blev. Märker att jag fortfarande talar om denna arbetsplats som vi. Dags att öva bort det nu, och styra in skutan mot nya äventyr!

tisdag 16 augusti 2016 - 19:37

Ett bildregn och en lovsång till Humlefestivalen

I morse låg jag länge i sängen och scrollade genom en massa some-flöden. Folk har haft det så roligt i helgen! Det har varit flow-festival i Helsingfors och Vasa open air (med the cardigans, weeping willows och manic street preachers!) eller så har folk varit på fina skogsvandringar. Trots att andra verkar ha haft det så bra så kände jag noll avundsjuka, för vet ni, jag har själv haft det så otroligt bra i helgen. Det finns nämligen inget jag hellre skulle ha gjort än vara på lilla mysiga Humlefestivalen i Monäs utanför Nykarleby.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.18.45

 

De senaste åren har jag noterat att arrangörerna av Humlefestivalen verkar ha fått ett ryck: ny energi, nytt engagemang. Dit borde jag åka, har jag tänkt många gånger – utan att det blivit av. 

Men i år fanns festivalen inskriven i kalendern långt före, eftersom jag skulle medverka i programmet. Jag är så glad att det blev av att åka dit. Och att Rabbe kom med, vilken fullträff. (Det här kan mycket väl kompensera att vi inte hade råd att åka på någon resa utomlands på tumis i år. Faktiskt. Behöver ni en tumisresa? Boka in Humlefestivalen nästa år.)

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.20.00

Tygtryck, kanske den populäraste workshopen.

Skarmklipp 2016 08 16 18.19.35

Hej hej, här står Rabbe, jag och Patrik. Man kunde ju tro att jag spexar till det lite här, men nej, jag försökte faktiskt ha en normal min när jag såg att Petter höjde kameran. Borde kanske öva.

 

Humlefestivalen är en konst- och musikfestival som ordnas av ett gäng baptister. Ja, det är en kristen festival men jag tycker stämningen var så öppen och ledig (haha, som om det inte skulle vara öppen och ledig stämning på övriga kristna sammanhang...att jag inte har några dubier att rekommendera Humlefestivalen för den som ser sig som en sökare, agnostiker, ja varför inte ateist eller allmänt bara obrydd om andlighet. Det är konsten och musiken som står i fokus, även om det också finns andligare inslag i programmet. Men som på alla festivaler så deltar man ju bara i det man själv vill delta i.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.21.05

Skarmklipp 2016 08 16 18.24.58

 

Det var en lyx att vara på ett evenemang där alla detaljer var så genomtänkta. Allt från dekoren med trasiga bildäck och korrugerad plåt (temat var ”In my backyard!”) till kokosbollarna och det ekologiska teet i kaféet till valet av kortfilmer och att bjuda in afghaner och syrier att fixa maten (och spontant uppstod en barberarsalong när det visade sig att någon av syrierna kände någon som var en skicklig frisör). Och plantering av tallplantor i mörkret, så genomtänkt och fint. Det var också ett genidrag att spänna upp en slackline mellan några träd.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.21.58

Afgansk mat, nam nam.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.17.37

Och brunch på morgonen, slurps.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.22.24

Här deltar jag i "Talking heads". Vi pratade om gemenskap, engagemang, världsförbättring. Jag berättade om att shoppingfasta och att skippa kött på tallriken...

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.20.36

... och direkt efter talkshowen gick jag runt på loppiset och köpte inte bara en utan fyra klänningar. Senare på kvällen åt jag också grillad kyckling eftersom falafeln var slut. Jaja, lika bra att vara öppen med det. >>>Det går inte alltid att leva som man lär.<<<

 

Jag vet ingen annat sammanhang där jag på kvällen kan dansa mig svettig till högklassig musik (Amelie goes to Belgrad!), bli oändligt berörd av David Åhléns sakrala inde-gitarrplinkplonk – bada bastu mitt i natten – OCH på morgonen dimpa ner på en meditationspall och delta i tidebön och sjunga taizésånger. Det brukar liksom vara antingen eller. Antingen är man på en högklassig musikfestival eller så är man på någon kristen sammankomst där allt kretsar kring det som snävt kallas ”andlighet”. Som Patrik sa när jag nämnde det här: ”Här får hela jag vara.” Precis. Så kändes det, som att man inte behövde tona ner någon del av sig själv.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.23.27

Skarmklipp 2016 08 16 18.24.33

Vilket band alltså, Amelie goes to Belgrad. Redan på första tonerna kände jag och Rabbe ett otroligt sug att stiga upp och dansa, och inte långt efter oss kom en massa människor upp på dansgolvet. Unga, barn, äldre, nyfinländare. Vi fick lära oss nya danssteg, så bra grej!


Skarmklipp 2016 08 16 18.26.29

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.25.53

Mellan konserterna ordnades en konstvandring med små tallplantor.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.27.21

Till slut fick plantorna åka ner i jorden.

 

Skarmklipp 2016 08 16 18.28.14

 

Det slog mig först i nattbastun att hela evenemanget faktiskt var alkoholfritt. Att jag hade haft sommarens roligaste kväll utan en enda droppe alkohol i blodet. Bara endorfiner. Därför var det också en väldigt liten effort att kravla sig upp ur sängen nästa morgon för att gå på tidebön. Kläder på bara.

Alla bilder i det här inlägget är tagna av skickliga Petter West. Tack för attt jag fick använda dem! Så roligt att blogga när jag för en gångs skull hade bra bilder.