tisdag 28 juni 2016 - 21:13

Springivern och Malenas sommarprat

Malena Björndahls sommarprat, det är så bra. Hur bra? Så bra att jag orkade springa mycket längre än vanligt på en av mina sällsynta kvällslenkkin. Maigad så långt jag sprang, och hårt (för att vara jag). Jag orkade till och med göra solhälsningar och armhävningar lite här och där under vägen. Tack Malena, det var ett ärligt och bra sommarprat. Som hjälpte mig att tänka nya tankar och springa underverk.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att springa, även om jag ända sedan gymnasiet försökt komma in i det. Ivern har fort bytts till total motivationsbrist. De senaste åren jag ändå i långsam takt tagit en lenkki typ en gång i månaden eller så. Ofta driven ut av ångestskäl. Lufta skallen och lillhjärtat. Men det har sakta börjat vända, till att jag nu plötsligt klarade av att springa från Rödbergen till Olympiaterminalen och tillbaka längs med Eirastranden (jag mäter aldrig mina sträckor i kilometer, siffror har väldigt lite med mitt motionerande att göra).

Här är några saker som gjort det lättare för mig att springa:

1. Mina fivefingers. Barfotaskorna är inte bara fruktansvärt snygga utan även sköna att springa i. Jag får inte ont i knäna av dem, vilket alltid var ett problem tidigare med konventionella springskor. Tycker fortfarande efter ett år att det är roligt att klä på mig dem, och det motiverar mig att ta en lenkki. Känner mig också mera som en earthling när jag springer med dem.

2. Alla mina jumppakläder hänger på samma galge. Lätt att ta på sig, lätta att hänga av sig. Jag tvättar dem bara när de börjar lukta för äckligt.

3. Något år sedan fick jag tipset att springa så långsamt att det känns töntigt, och det har verkligen ökat lusten att springa. Jag får sällan ont i sidan längre, inte heller blodsmak och grisflås. Jag springer i maklig takt och njuter av syret och utsikten. Mot slutet kan jag klämma in lite hårdare fart för att kunna landa med ett ordenlitgt flås på innergårdens stenplattor.

4. Ett powerplagg. Det är mycket lite lättare att masa sig ut om jag vet att det är min Led Zeppelin-t-skjorta som hänger på jumppagalgen. Med den på är jag inte bara en röd flåsare, jag är också en tuffing.

5. Sporadiskt sällskap. Ibland händer det att jag springer med Rabbe. Det är bra dels för att det är mysigt (obviously) men också för att han kan höja min ribba lite. De gånger jag springer ensam är det lätt att ta det lite för lugnt, så att jag blir besviken efteråt när endorfinerna inte infunnit sig. Med Rabbe springer jag lite längre, och eventuellt lite hårdare.

6. Springandet är en belöning, inte ett straff. Det här är egentligen Rabbes visdom. Det är mycket mera motiverande att byta om till springkläder om det är själva springandet som lockar i stället för någon skräpmatsbelöning efteråt. (Även om blåbärs-kardemummaglassen i frysen ofta hägrar i tankarna när jag är på språng.)

fivefingersOskarpa fivefingers i Mariehamn. Fötterna liknar tassar på en varelse i Mumindalen, sa Ylva en gång. Fjantiga, sa Rabbe. Åsikterna haglar men jag står fast vid att de är snygga och framför allt tuffa.

torsdag 7 april 2016 - 20:54

8 saker jag gör i stället för att blogga

Vet ni, jag har varit en så otroligt trött mask på sistone. Jag känner mig som en betydligt slappare version av den slaka kuken (visst har ni sett på Full Patte?). Skulle inte orka leka kurragömma. Jag är en grå mask som släpar sig till jobb varje morgon, ger all sin energi där och som sedan släpar sig hem via matbutiken.

Heltidsjobb, I don't get you. Du är så rolig men du gör mig så trött.

Eftersom jag sitter mycket framför en dator på jobbet har det inte alls lockat att närma mig bloggy när jag väl släpat mig hem. I stället har jag:

1. Tagit tupplurer. Älsk på det.

2. Yogat. (Fortfarande med Adriene.)

3. Tupplurat.

4. Läst böcker. 

Här har jag verkligen överträffat mig själv och hittat tillbaka till slukaråldern. Sedan årets början har jag läst

Oneiron av Laura Lindstedt OK 
Arra av Maria Turschaninoff OK ++
Wild av Cheryl Strayed OK +
Taivaslaulu av Pauliina Rauhala OK ++
Missdåd av Karin Erlandsson OK +

På gång: Women Who Run With the Wolves av Clarissa Pinkola Estés 

Som den systematiskt lagda märker har jag ett system: Eftersom ett av mina mål för i år är att göra min 95-procentiga finska till 100-procentig har jag bestämt att var tredje bok jag läser ska vara på finska. Efter den finska får jag koppla av med en svensk och en engelsk bok och sedan börjar varvet om från början. Har funkat bra hittills!

Så fortsätter listan över vad jag gjort i stället för att blogga:

5. Använt all google-fu jag kunnat uppbåda för att hitta bilder av den här ryggsäcken in action. Sedan har jag köpt den och inspirerad av Wild  har jag börjat drömma om att vandra. Det är ju bara att gå. Jag kan gå. 

6. Provat ungefär hundra olika glasögon med Rabbe som smakråd innan jag slutligen valde dessa:

Skarmklipp 2016 04 07 21.10.48Här kan man leka med tanken att det inte är min tunga som sticker ut ur munnen utan att det där helt enkelt är min underläpp. 

 

7. Jag har köpt färgpennor som blir vattenfärg. Ja, det är fantastiskt. Dessutom har jag målat lite med dem.

8. Jag har noterat att min underström inte är glad! Ni vet, den som vilar under ytan. På ytan kan jag ha glädjetoppar och frustrationsdalar, men den där stadiga strömmen som löper under alltihopa: den är inte glad. Jag saknar den glada underströmmen, är trött på den här jag har i stället: den trötta, cyniska, modfällda. Så tillsammans med Rabbe har jag funderat över vad det är som saknas, va jere som feilas. Vi utarbetade Glädjehanden:

GladjehandenDet finns sex olika områden som inverkar på glädjen för en Liisa. De symobliseras av handens fem fingrar och handflatan.

Tummen är kärleksrelation (den där andra tummen som skymtar är Rabbes), pekfingret är andra relationer, till vänner, familj, kolleger. Långfingret är kreativitet, ringfingret är jobb och trygg inkomst. Lillfingret är motion och hälsa och handflatan symboliserar inre frid och gudsrelation. Det är inte realistiskt att alla fingrarna ska vara fulla med färg hela tiden, det går upp och ner.

Medan jag målade den här kom jag på vilket område som just nu bara ekar tomt. Handflatan. Det är bra, då vet jag vad jag behöver skapa rum för i min vardag. (Att faktiskt skapa det där rummet är svårare.) 

Sådär. Känns väldigt privat att dela med mig av Glädjehanden men tänker att kanske någon av er också kan få ut något av den.

 

Det var allt för den här gången. Ses igen om typ några veckor om den här bloggtakten håller i sig. Ha det bra!

måndag 16 februari 2015 - 21:49

Yoga och off-perioder

Jag tappade yogalusten förra vintern. Många orsaker: min ashtanga yoga-timme var på en obekväm tid, på en obekväm plats, med en lärare jag var obekväm med.

Jag gick på självständiga timmar, alltså där alla yogar i egen takt och läraren hjälper dem som ber om det. Det var skönt på sitt sätt, men en stor del av behållningen i yoga för mig är att jag vill slippa tänka så mycket. Jag vill att någon säger exakt hur jag ska göra, och som i lämplig takt lär ut nya rörelser.

De självständiga yogapassen fick mig att stagnera, eftersom jag har hög tröskel för att be om hjälp (jag yogar utan glasögon så jag ser inte så bra var läraren är, vet inte om jag har ögonkontakt, haha). De gånger jag bad om hjälp kändes det som att det är nu eller aldrig jag ska lära mig den här nya ställningen, för annars måste jag be om hjälp igen nästa gång.

Yogan började kännas som en tävling. Jag jämförde mig med andra. Spanade in vem som var vigare än jag, vem starkare. Noterade förstås också vem som inte "kommit lika långt" som jag. Rätt äckligt tänkande att ha i huvudet medan en dessutom gör krävande rörelser.

Så jag slutade yoga. Var urtrött efter jobbet också så den vanligaste kvällsaktiviteten var att växa fast i soffan. I höstas hittade jag ändå motionsglädjen igen med simning och modern dans (helt nytt för mig) som var roligt. Men danstimmarna har ett visst "visa upp vad du kan"-moment, som ibland blev  övermäktigt, speciellt om jag hade en dålig dag.

Jag började sakna yogan. Där vet jag ju ungefär vad min kropp förväntas göra, det finns inga överraskningar. Och jag får vistas på en och samma matta, behöver inte springa runt.

Nu har jag tagit tag i saken. Äntligen! Hittade en ledd, inte självständig, arbiskurs som är på precis rätt nivå för mig, med min favoritlärare Sofia Pelo (om du nånsin ser en kurs som hon drar, gå den!). Ungefär 90 procent av yogapasset är bekant från förr och sitter i kroppen. Och de där sista 10 procenten gör att det finns en liten utmaning, något nytt att lära sig. Dessutom har vi mysbelysning, så det är väldigt lätt att ignorera vad de andra gör. Perfekt.

Jag är så into nu att jag och Riikka gjorde ett yogapass hemma hos mig ikväll.

Upp och nervänd lotusJag har inga fancyga bilder av mitt yogande, det skulle förstöra hela grejen. Jag gör inte det här för att se sexig ut, för att få en reklamkropp. Jag yogar för att det får mig att må bra, för att en yogaserie aktiverar hela min kropp och jag slipper tänka på om det är legday eller coreday eller glutensday i dag. Gym är inte min grej, tävlingar är inte min grej. Men yoga, jo.

Jag har inga fancyga bilder, men den här som Riikka knäppte i dag tycker jag om. Ställningen heter urdhva padmasana och helt utan att kunna språket översätter jag det till Lugn och stark är jag.

Har du haft off-perioder med ditt yogande, ditt motionerande? Hur kommer du ur dem?

fredag 16 januari 2015 - 12:42

I jiggle, therefore I am



Jag får sån lust att hoppa, simma och springa av den här videon. Härja. Så bra!