När lilla Vili dör

torsdag 29 november 2012 - 19:59 | 0 Kommentarer


Den tomma affärslokalen är inte längre tom. ”Begravningsbyrå för smådjur” läser jag på den nyss fastlimmade fönstertejpen. Jag fortsätter min promenad, lite förbryllad.Vad fyller byrån för funktion?

Jag var sju år när vi begravde Vili, vår lilla ekorrunge som förlorat sin mamma. Jag tänker på begravningen, hur vi valde en vacker plats i skogen för graven. Gjorde blombuketter. Sörjde. Min första konfrontation med döden, och jag gläds över att vi barn fick hantera den helt på egen hand. Det var då jag insåg att döden inte går att återkalla. Vili var nu en livlös pälsklump, och det gick inte att klicka på bakåtknappen. Det gick bara att begrava. Och att göra det värdigt.

Jag kollar upp den nya begravningsbyrån på nätet, och försöker förstå varför vi skulle behövt den när Vili dog. Byrån vill hjälpa djurägare med de praktiska arrangemangen när ett kärt husdjur dör. Ungefär som en vanlig begravningsbyrå, skillnaden är bara att den här byrån inte behövs. Allt den gör kan du göra själv.

När Vili dog var det en självklarhet att begrava honom, och att göra det själv. Men byrån verkar mena att vuxna inte klarar av att göra det samma. Att det är för tungt att begrava sitt husdjur. Det finns en risk att byråns tjänster tar bort en viktig del av sorgeprocessen. I sorg kan det praktiska fixandet vara det enda som ger riktning åt de första dagarna efter dödsfallet. Och när det handlar om husdjur är de praktiska arrangemangen enkla. Ring veterinären, boka tid för kremering. Fråga vad som får göras med askan. Gör det.

Byråns tjänster är inte alls nödvändiga. Men attraktiva. I vår kultur markeras alla större händelser med konsumtion. Om vi inte får köpa något när vårt älskade husdjur dör blir vi yra. Vi vet inte vad vi ska ta oss till. Då är det skönt att det finns minnessmycken och gravstenar till salu. Att man kan välja mellan flera olika urnor. Konsumentens övervägande och val. Ett tryggt mönster att luta sig mot. 

Vi vet inte hur vi ska hantera döden. Men vi kan konsumera.


En kolumn jag skrev för kursen Åsiktsjournalistik

Kategorier:

Kolumner

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar