torsdag 7 april 2016 - 20:54

8 saker jag gör i stället för att blogga

Vet ni, jag har varit en så otroligt trött mask på sistone. Jag känner mig som en betydligt slappare version av den slaka kuken (visst har ni sett på Full Patte?). Skulle inte orka leka kurragömma. Jag är en grå mask som släpar sig till jobb varje morgon, ger all sin energi där och som sedan släpar sig hem via matbutiken.

Heltidsjobb, I don't get you. Du är så rolig men du gör mig så trött.

Eftersom jag sitter mycket framför en dator på jobbet har det inte alls lockat att närma mig bloggy när jag väl släpat mig hem. I stället har jag:

1. Tagit tupplurer. Älsk på det.

2. Yogat. (Fortfarande med Adriene.)

3. Tupplurat.

4. Läst böcker. 

Här har jag verkligen överträffat mig själv och hittat tillbaka till slukaråldern. Sedan årets början har jag läst

Oneiron av Laura Lindstedt OK 
Arra av Maria Turschaninoff OK ++
Wild av Cheryl Strayed OK +
Taivaslaulu av Pauliina Rauhala OK ++
Missdåd av Karin Erlandsson OK +

På gång: Women Who Run With the Wolves av Clarissa Pinkola Estés 

Som den systematiskt lagda märker har jag ett system: Eftersom ett av mina mål för i år är att göra min 95-procentiga finska till 100-procentig har jag bestämt att var tredje bok jag läser ska vara på finska. Efter den finska får jag koppla av med en svensk och en engelsk bok och sedan börjar varvet om från början. Har funkat bra hittills!

Så fortsätter listan över vad jag gjort i stället för att blogga:

5. Använt all google-fu jag kunnat uppbåda för att hitta bilder av den här ryggsäcken in action. Sedan har jag köpt den och inspirerad av Wild  har jag börjat drömma om att vandra. Det är ju bara att gå. Jag kan gå. 

6. Provat ungefär hundra olika glasögon med Rabbe som smakråd innan jag slutligen valde dessa:

Skarmklipp 2016 04 07 21.10.48Här kan man leka med tanken att det inte är min tunga som sticker ut ur munnen utan att det där helt enkelt är min underläpp. 

 

7. Jag har köpt färgpennor som blir vattenfärg. Ja, det är fantastiskt. Dessutom har jag målat lite med dem.

8. Jag har noterat att min underström inte är glad! Ni vet, den som vilar under ytan. På ytan kan jag ha glädjetoppar och frustrationsdalar, men den där stadiga strömmen som löper under alltihopa: den är inte glad. Jag saknar den glada underströmmen, är trött på den här jag har i stället: den trötta, cyniska, modfällda. Så tillsammans med Rabbe har jag funderat över vad det är som saknas, va jere som feilas. Vi utarbetade Glädjehanden:

GladjehandenDet finns sex olika områden som inverkar på glädjen för en Liisa. De symobliseras av handens fem fingrar och handflatan.

Tummen är kärleksrelation (den där andra tummen som skymtar är Rabbes), pekfingret är andra relationer, till vänner, familj, kolleger. Långfingret är kreativitet, ringfingret är jobb och trygg inkomst. Lillfingret är motion och hälsa och handflatan symboliserar inre frid och gudsrelation. Det är inte realistiskt att alla fingrarna ska vara fulla med färg hela tiden, det går upp och ner.

Medan jag målade den här kom jag på vilket område som just nu bara ekar tomt. Handflatan. Det är bra, då vet jag vad jag behöver skapa rum för i min vardag. (Att faktiskt skapa det där rummet är svårare.) 

Sådär. Känns väldigt privat att dela med mig av Glädjehanden men tänker att kanske någon av er också kan få ut något av den.

 

Det var allt för den här gången. Ses igen om typ några veckor om den här bloggtakten håller i sig. Ha det bra!

tisdag 15 juli 2014 - 21:11

En hälsosam dos självömkan

Just nu tänker jag mycket på hur jag stressar av. Min väldigt dyra (och väldigt kompetenta) fysioterapeut har frågat det av mig två gånger nu. Hur kopplar du av? Eh. Jag gör mat? Som jag skyfflar över på ett fat varifrån jag skyfflar in den i min mun medan jag ser på McLeods Daughters och i fyrtio minuter är jag någon annanstans.

Simmar du? Dansar du? Sjunger du? Träffar vänner? Nej jag orkar inte. Efter jobbet slungar jag mig in i en matbutik och tänker noga på vad jag köper så inte ryggsäcken blir för tung när jag cyklar hem. Väl hemma lyssnar jag på en podcast för att alls orka göra den där maten och fylla den där tvättmaskinen. Sen ser jag på McLeods Daughters (som tur är jag inne på sista säsongen, så snart kan jag äntligen sluta).

Jag yogar inte längre. Handarbetar inte. Ibland läser jag för att somna, det är allt. Det låter vekt och jag är vek. Vek och trött. Alltid så himla trött, och för varje gång jag blir supertrött är det lite jobbigare att knåda fram livsglädjen igen. Det går. Förstås går det. Men det blir jobbigare för den hopplösa tröttheten försvinner inte. Det går inte att knåda sig pigg en gång för alla. Det ska knådas om och om igen.

Ingen annan kan spruta in energi i min tinning. Fastän det vore så skönt om det funkade så. Att jag klagade tillräckligt länge för någon och sen kunde den personen sätta sitt finger mot min tinning och tzzing, ge mig energi.

Men något som just nu funkar är att tillåta mig själv en hälsosam dos självömkan. Sitta i ett hörn av min killes säng, hulka lite och riktigt intensivt tänka på hur det blir jobbigare att knåda fram livslusten för varje gång jag behöver göra det. Snora ner en kudde, en kjol. Riktigt så att jag nuddar botten, smetar bottenkladd i ansiktet. Det är mörkt och det är eländigt och energin kommer aldrig någonsin tillbaka igen. Men sedan tar gråten slut, och syret kommer lättare in genom näsan och lungorna. Jag simmar uppåt mot ytan och gnuggar bort bottenkladdet från ansiktet. Tar av mig den snorvåta kjolen och hittar ett par mjuka långkalsonger i sängen. Tar på mig dem och ligger på rygg som ett ägg, med benen i famnen. Gungar fram och tillbaka tills jag fått rätt fart och kraft och kan kasta benen mot taket och göra det som på yogaspråk heter skulderstående men på barnspråk helt enkelt är att kanske kunna nå taket om man tar tillräckligt mycket sats. 

Jag håller på och siktar med tårna mot taket tills tårarna torkat och huden kring ögonen blivit stram och mjuk samtidigt. Då inser jag att min kille har lagt på musik och att jag verkligen vill dansa bort all trötthet. Då gör jag det, jag dansar den tuffaste och starkaste dansen någonsin och plötsligt kan jag andas normalt igen.

söndag 2 mars 2014 - 13:16

My Mad Fat Diary

Oj herreje vilken bra teveserie jag snubblade över när Arenan vägrade visa fler McLeods Daughters-avsnitt åt mig: My Mad Fat Diary. Alla sex avsnitt finns på arenan nu.

Tonårsangst, 90-tal, övervikt, mentalsjukhus, BRA PSYKOLOG, oasis, strong female lead och ja, sa jag 90-tal? Jag hade glömt hur världen utan vardagsinternet var. Men just så där. Och jag saknar faktiskt lite. (och blir inspirerad till att internetfasta nästa vecka när fastan kör igång)


bild härifrån

bild härifrån
bild

bild

gif härifrån
gif

lördag 2 november 2013 - 15:48

Pang

Så kom den, lika oväntat som väntat: höstnedstämdheten. Med ett pang. Jag är inne på dag fem och det känns fortfarande pangpangpang.
Fastän allt egentligen är bra. Fin pojkvän, bra sysselsättning, fin lägenhet, bra vänner. Tacksamhetslistan brukar vara mitt bästa medel mot deppigheten. Jag skriver ner min tacksamhet, tvingar mig att se allt det fina som förunnats mig. Och så dansar jag. Då brukar deppigheten försvinna.
Men inte när det handlar om höstnedstämdheten, för den är inte svagare än jag. Vi är lika starka. Vi är jämnstarka. Vi brottas.

Med ett pang blir det omöjligt att känna genuin glädje över tacksamhetslistan. Med ett pang blir jag bara trött och gråtig av att dansa. Med ett pang tycker jag inte längre att jag är vacker.

Höstnedstämdheten tar inte bara bort glädjen, utan också förmågan att känna glädje. Den säger att inget egentligen någonsin blir bra. Alla försök att känna glädje är futila, futtiga. Plåster på ett sår som skulle kräva stygn eller amputering.

Men i dag kan jag skriva om det. Det är bra. Det betyder att jag stigit upp, skakat på kroppen, blivit medveten om min styrka. Jag måste ännu andas i några dagar. Försöka ta promenader, springa bort från tyngden. Sen saakeli.


onsdag 13 oktober 2010 - 22:50

Dagar av människospillerskap

Vissa dagar är man bara en spillra av vad man brukar vara.
Jag tycker att det är viktigt att säga sånt på en blogg.
Inte för att håva in åh vad det är synd om dig-kommentarer.

Utan för att visa åt 14-åringen.
Eller 60-åringen.
Att det är normalt att känna sig som en spillra ibland.
Man är inte konstig för det.

Glamour och blingbling kan ju också vara en vardag.
Och fint är väl det. Men själv mår jag bara dåligt av att läsa bloggar om snygghet, kläder, träning, prefekta fester. Perfekta hem.

Jag blir liksom den lilla 17-åringen igen. Som läser tidningar med bantningstips och lär sig att ta hand om sitt utseende med hjälp av Tyra Banks modellskola.

Däremot är det skönt med variation. Extremer åt båda hållen gör ju ingen glad.

Men någon som vågar visa hela spektrumet.
…Ångesten och exstasen.
Personligt men inte privat.

Ger nog en hel drös livshopp ändå.