måndag 26 januari 2015 - 16:35

Vårljuset.

Okej, NU är jag medveten om att vårljuset kommit. Jag förstod det inte första gången någon bloggare skrev om det, inte andra, inte tredje (eller jo, då började jag fatta), men nog denna fjärde gång. Så uppdraget är slutfört nu, jag har fattat. Det går att fota inomhus igen, helst tulpaner. Det har sjunkit in. 

måndag 19 januari 2015 - 20:40

Ängel

När jag är frisk brukar jag tänka att det skulle vara rätt skönt ändå att bli lite sjuk så att jag kunde ligga på soffan några dagar och bara äta glass och se på teveserier. Varje gång jag sen faktiskt blir sjuk blir jag nedslagen för att jag ju inte har energi för att göra just det.

Jag är alltså sjuk nu, och känner mig för tusende gången lite lurad över att det inte är la vida loca

Något fint hände i dag ändå:

Eftersom jag varit borta hela helgen på Ungdomens kyrkodagar så var mitt kylskåp väldigt tomt i dag när febern slog till. Skrapade ihop lite gröt till frukost och skrev en inköpslista. Sen försvann all energi, jag golvades av febern. Insåg att det här barkar neråt, skrev en facebookstatus om att jag inte har kraft att köpa mat, undrade om någon vänlig själ kunde handla åt mig. En timme senare fanns detta på mitt köksbord:



Dagens ängel heter Lukas.

torsdag 15 januari 2015 - 12:33

Årskrönika 2014

Puh, länge tog det men nu är jag klar med årskrönikan. Enjoy detta långa inlägg som nog kräver en tekopp eller smörgås vid avnjutningen. Nu åker jag till Karis på Ungdomens Kyrkodagar!

Januari



Jag flyttade till Helsingfors och började jobba på som informatör på Kyrkostyrelsen. Hela januari handlade om att anpassa mig till kontorsarbete, till kyrkligt beslutsfattande och till att bo i Helsingfors. Jag bloggade för Nyckelnbloggen om att välja sin egen estetik, och det var faktiskt det enda jag fick ur mig bloggmässigt den månaden.

























Shoppingfastan 2013 var plötsligt slut och jag berusades av faktum att det plötsligt fanns månadslön på mitt konto. Något väldigt galet hände: jag köpte en kashmirtröja för 200 euro och en kashmirklänning för 150. Helt idiotiskt, kan jag tycka nu när kål och bönor igen har blivit min baskost. Men fina är de, plaggen.

Jag fick långfärdsskridskor av Rabbe i julklapp och vi testade dem den enda helgen det fanns pålitlig is utanför Drumsö. De behöver eventuellt vässas, och vi behöver hitta på ett sätt att få dem att funka med mina skor, inte bara på Rabbes som på bilden.

Februari

I februari bodde min syster Laura hos mig och gjorde den vita lägenheten lite färggladare. Jag råkade äta kött några gånger och skrev om en kos blanka ögon. På jobbet bloggade jag om att befria cheferna från makt.

En lördag i februari köade jag och hjälten Andreas en hel freakin timme för att komma in på Kattilahallin kirppis. Inte riktigt värt det. På vändagen bjöd Rabbe mig på Vaginamonologerna och voi hoho vad bra det var. Kan ännu få rysningar över hur fenomenala vissa av monologerna är.

Åbomänniskor kom till Helsingfors och vi såg Veronica Maggio. Det var en jättebra konsert men jag var trött som snus, något som präglade hela våren. Började bekanta mig med arbetshälsovården.

Mars

Inledde mars med flunssa, som jag kurerade rätt snabbt när vi bestämde oss med Rabbe och Laura för att se Gräset är mörkare på andra sidan på Virus. Det går ju inte för sig att vara sjuk när det vankas teater. Åkte hiss med Jörn Donner.

I mars och april hade vi ekofastekampanj på jobbet, vilket syntes bäst i att jag och tre kolleger instagrammade ekotips under hashtaggen #ekofasta. Jag var nöjdast med mitt ekotips om tygbindor på Maria bebådelsedagen. Min personliga fasta handlade om att rensa i min digitala egendom men det misslyckades fatalt. Jag bloggade om religion i skolan.

I mars gjorde jag en ny utflykt till loppiset i Kattilahalli, den här gången med en Laura som hölls på benen tack vare piimä. Något av det bästa med att bo i Helsingfors var att jag och Laura bodde på samma ort, kan ha varit första gången på sju år.

April

På jobbet startade vi april med detta ekotips på instagram: 
Ställ datorerna åt sidan och plocka fram penna och papper igen. Det gjorde vi på kyrkostyrelsen. Allt tar lite längre och vi var tvungna att utse en som kollar e-post varje fredag, men annars är vi nöjda med förändringen. Under kaffepauserna samlas vi för att se på varandras fotografier och i korridorerna uppmuntrar vi varandra med tumme upp.

HAHA.

Jag hämtade min cykel från Åbo och fick lite mera energi när jag cyklade till jobbet i stället för att sitta i bakteriebuss och galeärslavsspårvagn. Vi gjorde en härlig vårresa till Stockholm med Rabbe. Jag var ändå usligt trött. Skrev inte ett jota på bloggen under hela april.

Jag gick på workshop med Riikka där vi lärda oss att riva trikåtröjor till fisknätsaktiga statement pieces. Vi satt i tre timmar och bara rev, obeskrivligt skönt för hjärnan. Jag såg Jesus Christ Superstar och blev fullständigt trött på sexismen i den.

Plötsligt blev det ändå vapp! Skumppa, spektakel vid Havis Amanda och pizzabakning hos Andreas. Och kanske årets bästa selfie (kan du räkna till fem personer?).

Maj

I maj åkte jag på Unga Aktivister-kryssning till Tallinn. Bloggade noll. Jag bevakade kyrkomötet, som är kyrkans högsta beslutande organ, och lärde mig tusen saker om kyrklig förvaltning. (Bland annat att det är de som blir invalda i församlingsvalet som väljer vem som sitter i kyrkomötet, och att det således är i församlingsvalet man ska rösta om man till exempel skulle vilja att kyrkan började viga samkönade par.)

Vi hade cykelverkstad med Rabbe och jag insåg (för kanske tusende gången) att han  är den jag allra helst hänger med. 

Ja ni förstår.

En lördag i maj ringde Laura och sa att nu kommer ni på picknick, ta kanske med en öl men resten har vi. Och vi släntrade oss dit, trötta och såg framför oss en öl i parken med lite salta pinnar och vindruvor. Men majgad, det var den lyxigaste picknicken jag skådat. En massa exotiska sallader och grillad halloumi och jordgubbar och bubbel och vi behövde bara bidra med varsin öl. Dessa gåvor!

Juni

I juni spenderade vi en helg på Lekholmen. Själen andas så bra på den ön! Åk dit alla som finns i Helsingfors på somrarna, gör det bara gör det. I juni fick jag några spontana franskalektioner av en kollega och fyndade roligheter på Kyrkostyrelsens flyttstädningsloppis, bland annat en fikus och en liten träbåt.

Den här månaden cyklade jag med andan i halsen till Sandudds begravningsplats, och hann just och just med på jordfästningen av en äldre släkting. En mycket stark och fascinerande kvinna. Minnesstunden fick mig att känna mig rotad i ett sammanhang av äventyrslystna, ambitiösa och handlingskraftiga människor.

Vi firade midsommar på Skåldö, och besökte en mystisk plats: Öuddens arboretum


Juli

Jag hade mitt livs första betalda semester!!! Rabbe och jag åkte till Provence, där vi hängde med mina systrars familjer i ett gammalt stenhus mitt i en vinodling (det är det lyxigaste liv jag någonsin haft!). Vi hyrde en scooter i Nice och körde runt till en massa fina platser runtomkring det där ljuvliga huset. Efter en vecka av himmelriket tågluffade vi till Barcelona. Här följer le bildspectaclé:










Foto: Rabbe (alla andra bilder är mina egna)
Efter de ljuvliga semesterveckorna återvände jag till jobbet. Fann det väldigt svårt att hitta motivation att sitta inne på kontor när det var fantastiska juli utomhus. Det är lite konstigt att jag skrev något så här dramatiskt samma månad som jag hade haft tidernas bästa semester. 

Jeppis pride hände ju också i juli!

Augusti

I augusti tog mitt vikariat slut och jag åkte på volontärjobb till ön Tinos i Grekland. Tillsammans med Ylva jobbade vi i tio dagar som stewards på en kongress som organisationen EFECW (Ecumenical Forum for European Christian Women) ordnade. Vi delade ut papper och tolkningsapparater, möblerade om, vallade skockar av tanter till olika workshops. Och åt fruktansvärt god mat.

Som sig bör på ekumeniska forum besökte vi tusen ortodoxa kyrkor. Som sig bör på kvinnokonferens diskuterade vi massor av feminism, och fascinerades över att den kan se så olika ut. Allt från övervintrade 70-talsfeminister som sjöng "sister carry on" medan de greppade varandras skrynkliga händer till dessa överväldigande vackra grekiska kvinnor som hyllade den tinianska kvinnans förmåga att ta så god hand om sitt yttre, samtidigt som hon gör utmärkt ifrån sig med hemmets dekoration och bespisning, utan att för den skull försumma att ständigt bilda sig filosofiskt och värna om familjens religiösa fostran. Puh. Jag insåg också att det är så mycket som jag inte vet om Rumänien, Moldavien och Vitryssland. Jag hade helt missat att de på våren haft en enorm översvämning i Moldavien som lett till massiv bostadslöshet.

Hannah, Ylva, fredsduvan, Sofia, Anna. Bra team!
Om du blev sugen på detta kristna feministiska sammanhang så kan du åka till Tyskland i augusti. Då ordnar EFECW ett pop-up monastery! På basen av vilka fantastiska människor som håller i trådarna  kan jag nästan garantera att det blir råbra.

September

I september flyttade jag tillbaka till Åbo och det kändes verkligen som att komma hem. Jag körde igång med gradun och njöt massor av att få ruta upp mina egna dagar igen. Jag fick äntligen min Fairphone och skrev mitt mest tekniska blogginlägg någonsin. Jag började sjunga i kör och dansa modern dans, för första gången någonsin. Jag skrev ett favoritinlägg om klädernas kretslopp.

Jag såg bra mossa lite överallt och sålde kläder på loppis. Jag startade nätverket Åbofeministerna. En väldigt schangdåbel sak är att jag tilldelades ett arbetsrum på akademin, som jag får dela med en förtjusande inspirerande människa. September var en på alla sätt skön månad, förutom att privata grejer gjorde mig väldigt ledsen.

Oktober

I oktober jobbade jag med en essä till tidskriften Astra. Intervjuade munkar och nunnor och skrev om asketism som en feministisk metod. Så fantastiskt roligt och utmanande.

Foto:Alfred Backa (med en osynlig selfiepinne)
Jag åkte till Österbotten och gick på klassträff och spelade in pod med Alfred. Tanken var också att jag skulle ha graduretreat i Maxmo men det visade sig att cirka hälften av mina syskonbarn också var där, plus mina föräldrar, två systrar och en svåger. Det blev inte så mycket av graduskrivandet, men desto mer äventyr på ön Pungalot. Dessutom hade jag min bästa födelsedag på länge, med uppvaktning av dessa fina människor. Jag fick nya leggings och titeln päivänsankari.


Det här kan vara den bästa rönnbärsbilden jag någonsin kommer att ta. Jag tog mången naturbild till instagram den här månaden, var tillfreds med studierna och vardagen men var samtidigt fortfarande mycket ledsen på grund av de där privata grejerna. Men: Ylva flyttade tillbaka till Åbo.

November

I november gjorde jag till min stora förvåning dragdebut. Skaffade mig mustasch och blev förvånansvärt lik min kusin. Tänkte på att om jag levt några hundra år tidigare och haft samma intressen och låga som i dag så hade jag antagligen behövt klä ut mig till man för att få göra det jag gör. Och shit vad svårt DET är. Att gå som en man, att föra sig i ett rum lika självklart som en Erik, att komma ihåg att ha den lägre rösten, inte låta armarna vila i midjan. Nej hoho, tack feministerna som kämpat före mig.

Jag var visst på hugget när det kom till att tänka och skriva kring konsumtion. Läste Economista, undrade varför vi inte gör konsumtionsrevolt, och försäkrade att jag inte tror att all konsumtion i sig är från hin hole. Och det var inte bara jag som var på hugget, utan ni också! Arma dagar så bra diskussioner vi hade i kommentarsfälten i november.

Jag och Ylva inledde en bra simhallsvana. Precis som i september och oktober funkade vardagen riktigt bra medan min privata hjärna gick på högvarv av ledsenhet.

December



I december blev jag och Rabbe musikvideotroll! Min syster Laura filmade videor till the Heartbeat Bands nya album och vi fick vara med. Kul på så många sätt.

























Jag satte upp megajulstjärnan från Indien och bjöd in Åbofeministerna på vår andra träff. Vi var 14 på plats och typ hälften hade jag aldrig träffat tidigare. Jag insåg att det finns ett stort behov för det här nätverket. (Välkommen med alla feminister i Åbo, ni hittar oss på Facebook med sökordet Åbofeministerna!)

Jag firade jul på tusen olika orter och blev behandlad som en prinsessa på dem alla. Blev gladare!

söndag 11 januari 2015 - 21:56

Jag bereder väg!

Vill bara snabbt kika in och säga att ett mastodontinlägg är på väg. Jag filar på en årskrönika och hujedamig så kul det är. Snart ska det klarna för er vad som egentligen hände under alla de månader i början av 2014 som jag inte bloggade ett knyst. Samtidigt känns det helt befängt att en årskrönika från mitt liv faktiskt kan intressera nån annan än kanske mamma och Ylva. 

Men jag älskar själv att läsa andra bloggars årskrönikor så när energin äntligen infann sig för att knåpa ihop en alldeles egen (med bilder och länkar och allt, i bästa Linn Jung-stil) så var det bara att slå till. Jag kommer inte att bli besviken.

fredag 9 januari 2015 - 11:04

Leendet som fryser till

Peppe Öhman skriver om skammen över att hon twittrade om en häst medan resten av twitter var i sorg över Utøya. Och jag känner lite samma över min inspirationsbild på Roger Pontare igår. Jag visste ju om terrorattacken i Paris, alla mina kanaler var fyllda av je suis Charlie, och ändå lade jag upp en rolig bild som kan tolkas väldigt fel. 

Jag börjar märka att det är så här jag fungerar alltid när något riktigt otäckt händer. Jag vill inte tala om det, inte röra i det genast. Jag vill låta det landa, samtidigt som jag håller på med mitt eget. Igår var min stora vardagsutmaning att sänka kraven inför en gradudeadline, och då behövde jag lite Roger Pontare. Läs varför här. Det betyder inte att jag inte tycker att yttrandefrihet är viktigt, eller att jag inte sörjer det totalt onödiga dödandet. Det gör jag. Väl. Jag har lite svårt att känna ännu, jag är lite stum.

Jag tror jag förstår behovet av snabba reaktioner, av att blixtsnabbt lägga upp je suis Charlie på sin instagram. Det är som en moralisk ryggradsreflex att genast visa att här gick gränsen. Ett sätt att ta kontroll när någon just dragit bort mattan en står på. Samtidigt blir jag illa till mods när vågen blir så enhetlig. Undrar om alla som deltar i vågen redan hunnit processa sina känslor inför det skedda, redan format sig en åsikt. Samtidigt som det blir lättare att förstå om jag ser det som uttryck för sorg, frustration, avgrundsskrik. Vi ska inte behöva panta och reflektera innan vi ger ifrån oss  avgrundsskrik.

torsdag 8 januari 2015 - 10:34

Dagens inspirationsbild

torsdag 1 januari 2015 - 15:45

Sparka igång

Hejhejhej alla, nu är jag tillbaka på www efter snart två veckor på vift. Är lite stolt över att jag spenderat dessa veckor i Helsingfors, Borgå, Kokkola, Vasa och Maxmo. Lika stolt är jag över att jag fått träffa så många människor under den tiden, säkert hundra om jag skulle ta mig hjärnbesväret att räkna. I julklapp fick jag en spikmatta, simglasögon och pengar. Perfekt perfekt.

Jag är hos Rabbe nu, vi är lite degiga efter en fånga-natten-nyårsfestlighet. Solen gick ner medan vi åt frukost.

Sådär, nu är bloggen igångsparkad för 2015. Tills jag återkommer (rätt snart faktiskt) så får ni vila ögonen på ett bra klistermärke jag såg i den deppiga drumsöbussen:






torsdag 27 november 2014 - 21:23

Formuleringsjunkie

Jag formulerar mig mycket. Jag tycker väldigt mycket om att göra det, det känns som mitt naturliga tillstånd. Är det något som känns dåligt, olustigt, eller rentav bra – ja då stirrar jag i luften medan jag promenerar, somnar, stretchar, hackar lök. Stirr stirr stirr. Jag sorterar fakta, känner efter känslornas ursprung, innehåll. Sorterar, grupperar, drar slutsatser, klottar ner tankar i dagböcker, marginaler, facebookstatusar, blogginlägg, instagramtexter. Hela tiden. Finns det ett orosmoln så sysselsätter det hela mig tills jag rett ut det.

Jag har börjat inse att det här inte är normtillståndet för alla människor. Att det inte bara råkar sig så att alla människor inte bloggar eller tweetar eller på annat sätt verbaliserar sina tankar – utan att det faktiskt inte ligger i allas natur att hantera världen så. Och det ter sig så spännande för mig. Hur funkar en sån hjärna? Och vad har en sån hjärna för glädje av att läsa det jag skriver? Varför skulle det intressera en ickeformulerare vad en formulerare säger?

måndag 17 november 2014 - 11:13

De bästa platserna

Jag sitter på en onnibuss från Helsingfors till Åbo. Tror jag äntligen fattat var de bästa platserna på dessa konstiga bussar finns. Det krävdes bara två felresor för den insikten (en där jag satt supertrångt och en där jag hade huvudvärk av dålig luft). De bästa platserna är på nedre våningen vid borden. Nu vet ni.

(Om ni undrar hur bloggar såg ut innan twitter är det här inlägget ett ypperligt svar.)

tisdag 11 november 2014 - 09:00

Mossa

Hejhej,

ni som följer mig på instagram vet att jag tycker om mossa. Till exempel så här:






Då förstår ni vilken glädje det var att ramla över den här grejen: Nature reclaiming abandoned places.

Bilden från den där länken.

Det är något så mjukt och fint över mossa. Men ändå bestämt. Här ska jag leva, fastän ni bestämt att det ska vara kullerstensgata här. Eller att det här ska vara någon sorts industribyggnad. Jag tänker bo precis var som helst, och jag överlever allt. Ai du har en åsikt om det? Ptja, jag bryr mig inte. Se hur mjuk jag är.