onsdag 28 oktober 2015 - 21:49

Att bli knådad

Skarmklipp 2015 10 28 21.54.12

Jag beställde precis en tid till massören. Det är något jag kunnat göra ett par gånger på sistone eftersom jag fick ett presentkort av Rabbe i examensgåva. En verkligt bra gåva, att få gå och bli proffessionellt knådad flera gånger om!

Massage är utan tvekan något jag verkligen behöver. Jag har ungefär tusen låsta muskler i ryggen som inte gått bort med spikmatta och yoga. Men ändå känns det lite konstigt att gå till den vita lokalen med ljusgrön accentfärg. Lite priviligerat, lite överklass.

– Alla har inte ekonomisk möjlighet att gå på massage! frustade jag åt Rabbe när jag försökte reda ut mina tankar kring detta. Varför ska då jag ha rätt till det?

Han tyckte inte alls att det är överklassigt att gå på massage. Det är tvärtom nödvändigt för att man ska orka, ett vettigt sätt att ta hand om sin kropp. Han menar att alla som arbetar i Finland nog borde ha råd att gå på massage, så dyrt är det inte. Det handlar om prioriteringar.

Det här med att få massage är lite som med att gå till frisören för mig. Vi sysslade inte med sånt när jag växte upp. Första gången en frissasax rörde mitt hår gick jag i gymnasiet, före det var det alltid någon syster som klippte och färgade mitt hår. (Varav en hade som motto I don't care, it's not my hair!)

Så att gå och låta mig knådas är väldigt nytt. Något jag tycker om, något jag behöver. Men nog måste det finnas människor som behöver det mer. Som har tre miljoner knutar i ryggen i stället för mina tusen.

Vad gör man åt det? Vad gör man åt att världen är orättvis? Alla borde ju få ha pojkvänner som ger dem massage-presentkort.

(Den här texten kan läsas antingen som gnäll eller som ett jättehett julklappstips.)

(Bilden är inte massage utan den känsla jag får av massage. Morgonljus, indisk kudde och en någotsånär färsk Kyrkpressen. Och min gamla lägenhet som jag ibland snyftar efter i svaga stunder.)

måndag 26 mars 2012 - 21:31

Vill du resa gratis måste du gå

Fastan har lärt mig att resor inte är en självklarhet. Det kostar att förflytta sig från en plats till en annan, om så bara med lokalbussen. Det enda sättet att förflytta sig gratis är att gå. För att cykla krävs det att du köpt en cykel, och för att åka tåg, buss och flyg måste du ha pengar över när mat och boende är fixat.
 
Jag vet inte om en fattig människa i längden kunde leva i ett distansförhållande. Varje gång jag och F vill träffas måste en av oss betala 60 euro. Under fastan har F tagit hand om det där, men jag skulle verkligen inte vilja ha det så i längden för voi saakeli att det stör jämställdhetsvurmaren i mig. Jag vill ju kunna dela på kostnader, varje cell i mig skriker att jag vill dela jämnt.
 
Och semesterresor då? Om man skulle gå in för att alltid leva så som jag levt under fastan, vad skulle man göra när man har behov av semester? Man reser inte bort. Hur billiga flygen än är så ska man ju också bo nånstans, och fastän man skulle få sova hos bekanta så måste man ändå äta. Och den ultimata frågan: hur kul är det egentligen att resa om man inte har råd att göra någonting? Inte gå på muséer och konserter, eller åka på guidad cykeltur i parisnatten. För att inte tala om shopping. Och  ungefär här uppstår frågorna som jag verkligen har svårt med:
 
Måste man resa? Är det faktiskt så kul och viktigt att se nya platser, möta nya kulturer, äta mat som smakar annorlunda? "Komma bort"? Och måste man nödvändigtvis flyga nånstans långt bort för att göra allt det där? Kan jag inte bara ta bussen till Varissuo?
 
Den här frågan kräver lite mer brottning. För jag tycker om att resa. Det är ju så kul att...
 
 
...vara turist i ett turistlöst Eritrea,


...hoppa runt på operan i Oslo,


...undra var Sacre Coeur är i Paris,
 
 
...hitta tomtens renar i Delhi,
...och upptäcka att skitstaden Alleppey mot alla odds faktiskt råkar ha den helt perfekta stranden.
Men hur ska man rättfärdiga sånt? Ska man?
 

måndag 20 februari 2012 - 18:21

Det blir att välja bort avokadon

Det kan verka onödigt för en studerande att bege sig in på fattigdomsfasta, för jag är ju liksom redan fattig. Jo, jag hör till Finlands fattigaste (rätta mig om jag har fel), men jag har ändå möjlighet till smålyxigheter: bio nu som då, avokado på min smörgås och en maffig beställning till adlibris en gång om året. Jag tog studielån för att resa till Indien en månad. Jag är priviligerad.

Men 1,4 miljarder av jordens befolkning är inte lika priviligerade. De lever på under en euro per dag, medan jag efter snabb uträkning sprätter iväg 6,7 euro på en dag (hyran icke inräknad). Det är inte mycket, men det är ändå en förmån och lyx som jag lätt glömmer bort.

Under min fasta vill jag dela de där 1,4 miljarder människornas levnadsvillkor. Jag vet varför jag gör det (se tidigare blogginlägg), men jag vet inte vad jag förväntar mig att få ut av det. Kanske en ny syn på livet, kanske ingenting alls. Vi får väl se.

Tyvärr visar det sig redan nu att det är omöjligt att fullt ut dela de extremt fattigas levnadsvillkor. Jag skulle t.ex. inte ha bostad om jag levde i extrem fattigdom, för en euro om dagen räcker inte till hyra. Ett annat hinder är att jag inte kan gå ner till att faktiskt leva på en euro per dag. Det går inte i Finland, även om man inte hade andra kostnader än mat. Du lever inte en vecka på 6 euro utan att skada din hälsa. Jag tänker mig i stället en mellanväg där jag skär ner mina per-dag-kostnader med hälften. Så den ekonomiska formeln jag ska leva efter i fyrtio dagar ser ut så här:

Under fastan ska mitt brukskonto endast innehålla:
hyra + (40 x (6,7/2)) =
hyra + 135 euro

Jag darrar till lite när jag ser på den där siffran. Det är faktiskt lite pengar för att fixa mat för 40 dagar. Men det kan gå, och jag ska testa. Jag får helt enkelt välja bort avokadon, fetaosten, biobesöken, krogbesöken och tågresorna till människor jag tycker om.

På onsdag rensar jag bort överflödet på mitt konto (som nog inte blir så jättestort), och flyttar över det till Gemensamt Ansvars fasteinsamling som du kan läsa om här. Jag funderade länge på vart jag ska flytta över mina extra pengar, och jag fastnade för GA för att det är en folkrörelse som hjälper både hemma i Finland och i hjälpbehövande länder. 60 procent av intäkterna går till Kyrkans Utlandshjälps utvecklingssamarbete och katastrofhjälp. 20 procent används till mål i Finland (i år handlar det om ett komplicerat smålånesystem), och de resterande 20 procenten går till det hjälparbete som kyrkan och församlingarna utför.

Det tycker jag känns bra.