Visa inlägg taggade med 'arbete'

lördag 9 december 2017 - 17:08

Den där karriären

Jag hinner sällan fylla i Sevendays blogglistor just den veckan när de snurrar på, men tar mig i stället friheten att plocka russinen ur kakan när jag själv har lust. Och just nu har jag lust på ett sällsynt maffigt russin: karrirärlistan!

Arbetslivet, detta märkliga ting som jag inte blir klok på. Kanske listan kan hjälpa mig tänka. Vi kör!

 

Jag jobbar som... 

informatör på Kyrkan i Helsingfors. I fyra månader till. Sen vet jag inte.

Skarmklipp 2017 12 09 16.33.01

I den här korridoren jobbar jag just nu. Med bra selfiespegel obvi.

 

Karriär i jobbet för mig betyder...

eh, ingenting? Säger en sida av mig. Men ska jag vara riktigt ärlig finns det en del av mig som får en kick varje gång jag börjar ett nytt jobb och lär mig nya saker.

Karriär handlar kanske om att inse vilka ens styrkor är och sträva efter att få jobba på ett sätt så att styrkorna kan blomstra. Den senaste tiden har jag insett att jag är bra på att leda möten, vara kreativ (både visuellt och tankemässigt) och att formulera komplicerade saker på folkspråk. Just de styrkorna får jag använda mig av i mitt nuvarande jobb, det är kul.

 

Tre saker jag kan göra, för att nå mina mål är:

Eh, vilka mål? Bäst att formulera dem först. Jobbmässigt är mina mål just nu: 1) Jobba mindre, 2) med färre saker och 3) på ett kreativt sätt. Vad kan jag göra för att uppnå dem? Öva mig i gränssättning. En gräns är att jag just nu jobbar 80 % (och älskar mina lediga fredagar). En annan gräns är att jag, tillsammans med min förman, valt bort en hel del möten. En tredje gräns är att jag har som tumregel att aldrig tacka ja genast, utan alltid ta en natt för att lyssna in magkänslan.

 

Skarmklipp 2017 12 09 16.34.45På kyrkans kommunikationsdagar i höstas fick jag besöka konstmuséet EMMA och höra deras informatör berätta om hur hon jobbar. Det var inspirerande!

 

Det här är mitt nästa mål i karriären:

Haha, det här låter så businesslike. Låt oss leka det då. Efter påsk skulle jag gärna ha ett jobb där jag har typ tre järn i elden samtidigt (nu har jag typ 20). Så kan det vara till exempel på en tidningsredaktion, att man har tre artiklar på gång samtidigt. Man pysslar lite på det ena, sen på det andra medan man väntar på att det tredje ska lösa sig. Å andra sidan kan man sällan ha dåliga dagar på en tidningsredaktion. Det älskar jag med mitt nuvarande jobb: jag kan faktiskt ha dåliga dagar. Det är också ett karriärsmål: ett jobb där jag kan ha dåliga dagar.


Här ser jag mig själv om ett år:

Jag kan vara precis var som helst, vilket är både skrämmande och spännande. Kanske är jag frilansskribent och bloggare, journalist med fokus på religion, biståndsarbetare i Nepal eller präst på nån blåsig kobbe. Gud vet, inte jag.

Skarmklipp 2017 12 09 16.37.52Tänk er att ha en sån här medeltida stenkyrka som arbetsmiljö! Detta praktexemplar är Jomala kyrka på Åland.


Tre saker jag lärt mig under mitt arbetsliv:

1) Det är okej att gråta på jobbet. Det har jag gjort på alla mina jobb, och oftast är det just då som vändpunkten kommer. Tårar är den rakaste kommunikationen.

2) Att ställa frågor direkt som jag inte förstår. Det är inte den som frågar som är dum.

3) De flesta jobb är inte hjärnkirurgi. Ingen dör av stundvisa hafsverk.

 

outfitdecEn Kyrkpressen-selfie!


En person jag ser upp till, karriärsmässigt:

Eva Biaudet. Min förman (som är tidernas bästa förman och ett kommunikationsproffs utan like). Anna-Lena Laurén. Laura Hellsten. Elisabeth Rehn. Sean Claiborne. Prästen Gunnar i Vasa. Ai det sku bara vara en. Nå, här kommer en till: Julia Wiræus.

 

Mitt drömjobb:

Gaah jag vet inte! Sluta fråga!

Skarmklipp 2017 12 09 16.40.14I våras jobbade jag några månader som radioandaktsredaktör. Det var ett perfekt jobb, just där och just då.


Som anställd är jag den här typen:

Superduktig. Lite långsam. Har en hög lägsta nivå. Kan gå i lås av stress.


Som chef är jag den här typen:

Kan ju bara fantisera: rättvis, orädd och nitisk med att möten inte ska dra ut på tiden. Som chef skulle jag ha det som prio ett att mina anställda inte är överbelastade.


Ett mål jag uppnått i min karriär:

I tiderna kändes det verkligen coolt att sommarjobba på Hufvudstadsbladet. Och på Nya Åland. De kändes sannerligen som uppfyllda karriärsdrömmar. Det är på nåt sätt dessa erfarenheter jag fortfarande polerar i mitt CV, fastän jag senare jobbat med betydligt mera avancerade jobb inom kyrkliga organisationer. Vad är det som gör det coolare att ha jobbat på tidning än i kyrkan? I couldn't help but wonder.

lisa mendelinEn söt liten bildbyline från Hufvudstadsbladet. 

Skarmklipp 2017 12 09 16.50.45Och en något coolare situationsbild från att jobba i kyrkan. #churchgangsters i Hongkong.

 

Så här jobbar jag aktivt för att lyckas på jobbet:

Märkliga mening. Tja, jag stiger upp på morgnarna. Yogar, klär på mig, äter frukost och pyser iväg till jobbet. Startar datorn, läser mejlen, skriver to do-listor, avverkar dem. Skriver, layoutar, ringer folk. Är trevlig mot kollegerna. Småpratar, skrattar. Planerar, koordinerar. Lägger ner mig på golvet när jag behöver få perspektiv. Jag gör det som förväntas av mig, och kämpar ständigt med att inte göra mer än så.

 

LiisaheaderOch som socker på botten min nuvarande CV-bild. Ung, fräsch och villig att arbeta. Fotad av mitt ex. Borde helt klart uppdateras. Jag har ju varken håret, glasögonen eller tröjan längre.

söndag 18 oktober 2015 - 20:59

Det svåra ordet

När mitt sommarjobb närmade sig sitt slut fick jag framtidspanik. Jag stod inför min första höst någonsin utan studier. Utan jobb, utan ett självklart ställe att bo på, utan säkra framtidsplaner. Så jag gjorde något absurdt: jag anmälde mig till en kurs i mission.

Skarmklipp 2015 10 18 19.39.00

Ordet mission är något jag haft så innerligt svårt med. Det har fått mig att associera till kolonialism, hänsynslöshet, högfärd och bananer som någon tuschat "Jesus älskar dig" på. Efter teologistudierna har min bild nyanserats lite, men jag har ändå haft svårt att se det angelägna i att folk från Finland reser nånstans långt bort för att berätta om kristendomen. Finns det inte tillräckligt att göra här? Kan inte icke-kristna få ha sin icke-kristenhet i fred?

I helgen var jag i höstsköna Karis på kursens andra träff. Många tankar brusar i mitt huvud nu:

– Mycket av det jag själv länge tänkt om global rättvisa och kyrkans grunduppgifter verkar konstigt nog förverkligas i det här udda ordet mission.

– Det kristna elementet i utvecklingsarbetet är en mycket större resurs än vad vi här i sekulariserade Norden ofta tror. Gemenskap, hopp, svar på frågan varför.

– Finska Missionssällskapet (FMS) verkar vara en otroligt proffsig organisation, och hittills har jag fått goda svar på alla mina (i mitt tycke) kluriga och kritiska frågor. Tro mig: jag har utnyttjat alla anonyma frågelappar och börjat många meningar med "men alltså..?"

– Det finns en "code of conduct" som FMS följer för att inte göra övertramp.

– Största delen av missionärerna åker ut därför att de är kallade från fältet: en systerkyrka har kontaktat FMS och sagt "hej, just nu behöver vi en präst/en hälsovårdare/någon som undervisar i engelska" och då skickar FMS ut en sådan.

– Det är destruktivt att tänka att utvecklingsarbete har en tydlig givare (den rika västerlänningen) och en tydlig mottagare (den fattiga i ett utveckingsland). Den som behöver humanitär hjälp är antagligen en större expert på problemet än den som nu råkar ha resurser att dela med sig av.

– FMS känns som en väldigt feministisk och maktkritisk organisation. Det gör mig glad.

 

Skarmklipp 2015 10 18 20.42.04

Just nu scrollar jag genom listan på FMS praktikplatser nästa höst: Skyddshem för unga mödrar i Thailand, engelskaundervisning i Kina, stöduppgifter i Taiwans lutherska kyrkas drogavvänjningscentral för kvinnor...

Mina världsförbättrarvägar hittills har varit konsumtionskritiken, vegetarianismen och kristendomen. Det kanske är dags att ta det ett steg längre.

Kanske.

Om det där svåra ordet blir lättare.

fredag 6 februari 2015 - 11:29

Ge mig jobb

Mitt jobbsökande är över för den här gången. Voi hoho så intensiva de här processerna är.

Det börjar med visioner, geografiska prioriteringar, mentala färdigheter. Vad vill jag, vad kan jag, var vill jag? Sen ansökningsmaskineriet: självförtroendeboosten i att skriva arbetsansökningar. Först något trevande med ett jag har studerat det här, sedan vrids växeln plötsligt till femman och jag inser alla möjliga meriter som på något sätt kan knytas till min person. Det här och det här och det här och visst har jag ett strategiskt kunnande i sociala medier och visst har jag dragit workshops hit och dit och visst har jag jobbat på finska, svenska och engelska. Så där håller det på, in absurdum.

Sedan inser jag vilken skrytmåns jag är och att det mesta bara är självklarheter som lyfts fram som finesser. Tio olika jobb har jag sökt i vår och därmed gått genom den här processen tio gånger. Jag växlar mellan att vara lite förlägen och totalt övertygad om att jag är bäst. Det vill säga att jag är bäst tills det blir dags att vänta på kallelse till intervju och jag blir utan. Jag filar ytterligare på mitt CV, byter till en snyggare bild. Pumpar upp självförtroendet ännu några varv, greppar luren och ringer en redaktion, säger att jag är journalist hej vill ni ge mig sommarjobb?

Det är så mycket annat som blivit lidande medan jag sprungit runt i den här rumban. I dag tänkte jag egentligen skriva doptal och predikan och höfta lite boktent men mest har jag bara suttit och skickat mejl hit och dit, väntat på besked från olika håll och medan jag väntat har jag klämt ur internet allt det hade ett ge om mina eventuella nya sommarjobb, nya boningsorter, nya äventyr.

Något förvånad är jag över att valet slutligen föll på det mest spännande alternativet. Hopla!