Visa inlägg taggade med 'hälsa'

onsdag 15 november 2017 - 17:20

Ett helhjärtat liv, 6 ledtrådar!

Jag läser som bäst Brené Browns bok Våga vara operfekt. I små portioner tar jag in hennes kloka tankar på morgonens spårvagn. Flera veckor har jag hållit på, några sidor i taget. Hon skriver om hur vi kan bära oss åt för att leva ett helhjärtat liv, och de här veckorna känns det som att små ledtrådar faller ner i min famn lite här och var. Därav:

 

6 ledtrådar mot helhjärtat liv!

Lotuslykta

1. Andetag-bloggaren Nannas text om hur besynnerligt det är att hon var lyckligare och givmildare när hon ägde lite, men nu när hon äger mera ser hon plötsligt en gnidigare sida av sig själv. Amen, säger jag, som också förundrats över att jag kunde ge bort hälften av min inkomst när jag studerade, men att jag nu som löntagande bostadssparare noga funderar över mina kollekter och månatliga inbetalningar till hjälporganisationer. 

 

Laura3Laura i solen. Bild: Ville Kavilo

2. Min vän Laura Hellstens podcast: Vilda qvinnor berättar. Jag har bara lyssnat på första avsnittet ännu men det fyllde mig med sådan ro. Laura sitter ute mitt i natten under fullmånen och stjärnhimlen och delar med sig av sommaren då två viktiga kvinnor i hennes liv gick bort. Podcasten handlar om vad Laura lärt sig av kvinnorna i sitt liv. Det är djup visdom utan krusiduller. Och jag blir så glad av musiken hennes man Markus gjort till podcasten.

 

pussel

3. Ett pussel fångade min blick på loppis. Motivet är verkligen airy-fairy, men jag fylldes av en längtan att lägga pussel. Jag har växt upp med att pussel-läggande är ett sällan skådat nöje, något som bara händer i mellandagarna efter julafton. Men om Sandra Beijer som vuxen insett att hon kan ha en hel kökslåda full av godis, som hon får äta av varje dag, så har jag kanske nu som vuxen insett att jag får lägga pussel också vardagskvällar i november.

 

Soppa

4. Enkel gästfrihet. Min senaste enkla bjud-mat är följande: Klyfta morötter och batater. Marinera dem i olja och kryddor (gärna indiskt), enklast är det om du sätter allt i en stor plastbunke med lock och shejkar loss. Rosta dem i ca 200 grader ca 20 minuter. Under tiden blandar du ihop SÅSEN: en gräddfilsburk och ett fetaostpaket som du smular sönder. Är ni fler en tre lönar det sig att göra dubbel sats. SÅ GOTT.

 

tva kors och en fisk

5. Sofia Torvalds nya bok Två kors och en fisk. Jag visste ju att min tidigare kollega Sofia är bra på att skriva journalistiskt, men jag bara visste inte att hon bär på en så enorm andlig visdom också. Boken landade i helt rätt jord för mig. Trött, stressad och glåmig satt jag på vägen till jobbet och sög i mig kapitel efter kapitel. Boken är full av tankepärlor som känns som friskt vatten för en ökenvandrare. Lika hugsvalande är den estetiska upplevelsen som Ida Wikströms omslag ger.



guardian

(Skärmklipp)

 

6. Och så den här artikeln i The Guardian om ett par som bor i naturen med få ägodelar och jagar sin mat med pilbåge och gevär. o_O

 

 

Det var det! Har du stött på några helhjärtade ledtrådar på sistone?

måndag 23 oktober 2017 - 20:36

#delaljus-listan!

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

Plötsligt är det så mörkt överallt. Jag blir lika förvånad varje år över att det faktiskt känns som att någon dragit en svart säck över vårt hus. Jag försöker titta ut men ser bara min egen trötta spegelbild.

Dags för lite ljus, eller hur? Vi kör #delaljus-listan!

 

Vad ger ljus i ditt liv?

Vänner. Konst. Musik. På sistone har jag börjat inse hur häftigt och njutningsfullt klassisk musik faktiskt är. Att sätta på Arvo Pärt på Spotify är som att taket rycks bort och in flödar kaskader av ljus.

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.11.04


Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep.

1. En gång i veckan tar jag en springtur i dagsljus. Flås + ljus = endorfiner!

2. Mitt arbetsbord är vid ett stort fönster, tänker mig att jag tankar ljus i samma takt som ormbunken bredvid mig.

3. Yoga. (Jag vågar nästan inte skriva ut att jag yogar varje morgon före jobbet, det låter så pretentiöst. Men det handlar mer om överlevnad än om duktighet.) 

4. Orkar inte komma på en fyra! Eller jo: min arbiskurs i crouqui på måndagskvällarna. Man hasar in som en död krukväxt och kommer ut som en guldpalm!

5. Perjantaidinneri. Jag, Riikka och Suvi-Tuulia skapade konceptet fredagsmiddag när jag blev singel i vintras. Nu är det så roligt att ha en middag ute på stan att se fram emot varje vecka. Ni ser ju:

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.24.04


Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?

Dagboken, Gud och förhoppningsvis psykiatern jag ska träffa på fredag.


Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?

För att en del troll spricker i ljuset. For realz.


Hur kan du vara ett ljus för något annan?

Just nu klarar jag inte av att vara så mycket ljus. Jag har så många obesvarade meddelanden på messenger och whatsapp, noll krafter att höra mig för hur andra har det. Det enda jag kan göra i nuläget är att försöka vara närvarande, inkännande och empatisk mot de människor jag möter i min vardag. Ibland lyckas det.

Skarmklipp 2017 10 23 21.48.10En crouqui jag var nöjd med.


Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv? 

I år ska jag tända ett ljus för mummu, mormor, som dog i våras. Jag ser mig själv i henne på många sätt. Klädintresset, svårmodet, lyssnandet.


En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret

Till dig som är på vippen att bränna ut dig. Jag önskar jag kunde vara din bromskloss. Säg ifrån till den som ger dig för många uppgifter. Inget är värt att din hjärna och kropp tar skada. 

 

En låt som får mig på bra humör

Den här. 

 

Skarmklipp 2017 10 23 20.38.40En födelsedagsselfie på det! Numera är jag 29 jordsnurr! Tänk det. Vid det här laget trodde nog tonårsliisa att jag skulle ha ett fast jobb, söt familj och frodig trädgård. I stället har jag en massa olika jobb, promenadavstånd till allt världens och ett resekonto som snart ska få bekosta en resa till Nepal. Det ni. Livet blir annorlunda, inte sämre.

tisdag 26 september 2017 - 21:13

Att konstant köpa större byxor

Skarmklipp 2017 09 26 21.09.43

Med Zara Larsson och Destiny's Child i lurarna länkade jag i dag fram längs havskajen och funderade på kroppen.

Det senaste halvåret har jag köpt nya byxor fler gånger än jag kan räkna, samtidigt som jag sorterat bort för små byxor – även det fler gånger än jag kan räkna. Varje gång jag gått till UFF eller Fida har jag jagat så stora byxor att jag helt säkert ska slippa köpa större nånsin igen. Jag har letat i XXL-räckena och provat kopiösa mängder byxor för att hitta ett par – det hittas alltid bara ett par – som inte skaver nånstans när jag sitter eller går. Och likt förbannat har byxorna blivit för små andra gången jag ska använda dem.

Hallå kroppen! Vad är det här för jånor? Det har varit lite kämpigt att bära på en kropp i förändring i detta kapitalistiska samhälle som matar och profiterar på kvinnors kroppshat. Men idag när jag sprang fram i havsvinden och kände en enorm hästkraft i benen slog det mig att den här nya kroppen är rätt bra den med. Därav denna lista:

 

Vad jag lärt mig om kroppen av att konstant köpa större byxor

1. Kroppen slutar inte förändras efter puberteten. Länge trodde jag att den kropp jag hade som 21-åring skulle fortsätta att vara min bara jag hade lite disciplin. Nu har jag i och för sig inte haft någon jämt flytande ström av kroppslig disciplin de senaste 7 åren men hävdar ändå att detta är sant: Kroppen fortsätter att förändras längs med åren. Hållning, vikt, hud, ansikte, hår. Allt utvecklas.

2. Det finns andra sätt att se på kroppen än den kapitalistiska. Simhallar, omklädningsrum, crouquis-timmar, body positivity-instagramkonton. Det går att träna upp en mera älskande attityd till sin egen och andras kroppar, men då gäller det att regelbundet mata sin blick med andra bilder än ***Reklamkroppen***.

3. Det finns en ny, stark skönhet i min nya kropp. De större byxorna behövs för att jag fått mera mage, höfter, rumpa och lår. Ibland känns det fortfarande klumpigt med den här nya kroppen som inte är lika lätt att yoga med som den en gång var, som tar upp mera plats i kollektivtrafiken och behöver större handdukar. Men det som gör den här kroppen vackrare än min tidigare kropp är: mina ben som liksom har lika delar mera muskler och pondus nuförtiden, och mina silvriga tigerränder som dykt upp här och där. Jag har hört att de kallas bristningar men jag fattar inte: inget har brustit. Tvärtom har det inre ljuset brutit fram. Snyggare än alla tatueringar i världen.

4. Mera kropp betyder mera jag. I en kultur som ofta vill få kvinnor att bli mindre känns det befriande att min kropp bestämt sig för att bli större. Jag tar mer plats, och har därför lättare att hävda mig i situationer där någon vill förminska mig. Nu kan det ju hända att ingen annan märkt av denna förändring. Jag går åtminstone inte runt och kollar om andra gått upp fyra numror i byxstorlek sen senast, men den inre vetskapen om att det finns mera centimetrar av mig är hisnande. Mera Liisa i världen.

Varsågoda. Dela gärna med er om ni fått liknande insikter!

torsdag 2 mars 2017 - 20:42

Provocerande men genialt?

Den här bloggen går på sparlåga just nu, på grund av att all min energi går åt till att försöka vila ut mig ur min utmattning. Men nu när fastan är här igen kan jag inte låta bli att berätta hurdan idé jag fick för fastan i år. Jag tycker den är genial!

De senaste åren har jag haft många rätt krävande fastor. Gett bort hälften av inkomsten till välgörenhet, konsumtionsstrejkat, fastat från kaffe, från sociala medier. Men i år är jag sjukskriven för utmattning (och jaja depression också, inget att hymla om) och känner bara nej inför att fasta genom prestationer. Jag är redan vegetarian och känner att veganism i nuläget inte är klokt med tanke på utmattningen (vet inte annars heller om veganism faktiskt är lösningen på våra ekologiska problem). Annars är det ju en toppengrej att skippa köttet under 40 dagar fram till påsk, vilket är ett av de vanligaste sätten som kristna fastat på genom århundradena.

Men så slog det mig att kanske det går att hitta på en mera nådig fasta, något som hjälper mig att inse att Guds kärlek till mig faktiskt kommer före mina prestationer. Och det första riktigt nådiga jag kom att tänka på är massage! Att under fastan en gång i veckan gå på massage, eller på annat sätt ge kärleksbehandling till min kropp, kanske klippa mig, besöka Georgsgatans simhall. Måste ännu kolla om jag kan ha råd med det, har noll inkomst just nu, i väntan på att bostadsbidrag och sjukdagpenning ska uppenbara sig. Men jag tänker mig att pengarna till massagen nog ska dyka upp bara jag har tillit.

På gårdagens askonsdagsmässa (som för mig är en årlig tradition att inleda fastan med) i Gamla kyrkan nämndes det flera gånger att Gud vill oss liv, att vi inte ska klä oss i säck och aska under fastan utan smörja in vårt hår med olja. Allright, säger jag. Det känns lite otippat men jag är övertygad om att efter allt sheisse som jag varit med om det senaste året så har Gud nu bestämt sig för att bjuda mig på en sju veckors spaupplevelse av rang. Lite som kompensation kanske, eller som påminnelse om att jag verkligen varit på villovägar på sistone och nu behöver komma hem.

Det handlar kanske om att jag nu äntligen ska få lämna prestations-Liisa bakom mig. Omvänd dig och tro evangelium, sa prästen medan jag fick ett kors av aska i pannan under mässan. Jag tolkar det som en omvändelse från prestationen till nåden, för det är ju ändå nåd hela evangeliet sjunger om.

Det är så vanligt att folk i dag skyller vår intensiva prestationskultur på Luther. Det gjorde min psykolog också för någon månad sen och det var nära att jag fick feil i hovo. Hon liksom skyllde mitt illamående på Luther, när det ju faktiskt är den lutherska nåden som burit mig genom de värsta stunderna. Jag är älskad och värdefull, oavsett hur snyggt mitt CV är.

Så massagefasta, gott folk. Någon som hakar på?

 

Skarmklipp 2017 03 02 21.23.33Vila. Mys. Kuddar. Bild från en tid när mitt kuddägande var ymnigt.

 

 

PS. Jag är ledsen om mina tidigare fastor (som många gånger fått oväntat stor medial uppmärksamhet) har gett dig prestationsångest. Jag var bara så ivrig över dessa häftiga möjligheter att öva in nya goda vanor och därmed göra världen bättre. Men jag fattar nu. Vi behöver också vara snälla mot oss själva ibland. Sori.

 

söndag 12 februari 2017 - 20:29

Alla dessa krokar

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.