Visa inlägg taggade med 'kyrka'

tisdag 12 juni 2018 - 18:30

Det finns fler!

Liisa predikan

 

Jag fick en så fin kommentar på mitt blogginlägg När är jag kristen nog?, så fin att jag tycker den förtjänar ett eget blogginlägg. Så här skriver Jenny:

Härligt att höra hur du tänker, ett så mycket fräschare och sundare syn på religion. Hör till kyrkan men går mycket i tankar på att skriva ut mig eftersom jag a) faktiskt inte tror på Jesus och b) har svårt att rättfärdiga att jag stöder en organisation som (enligt mig) diskriminerar homosexuella. Skulle det bara finnas fler som dig, som istället för att kritisera andra skulle fokusera på sig själva o sin tro så tycker jag kyrkan skulle vara en trevligare plats :)


Kommentaren gör mig mycket varm till mods, för det är ju just det jag vill visa på genom den här bloggen: att det finns många blommor i vår Herres hage. Det finns högljudda och svartvita blommor, men också mjuka och färgglada sådana.

Men jag funderar lite på detta "Skulle det bara finnas fler som dig"... Hmm. Den syn jag för fram här i bloggen är inte något unikt för mig, utan något som jag mognat till i samröre med många andra kristna. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att majoriteten av kyrkans medlemmar som jag träffat har en jordnära och reflekterande syn på saker och ting. Det finns fler än jag!

Vi är många som är ledsna över att kyrkan inte ännu kommit längre i synen på homosexualitet. Men även där känner jag hopp: de samtal som förs nu har en mycket mera respektfull ton än de som fördes för 20 år sedan. (Även om 20 år och mera är en alldeles för lång tid för sexuella minoriteter att behöva vänta på klarhet!) Kyrkan är en urgammal organisation som rör sig långsamt, så på den skalan har samtalsklimatet ändrat otroligt snabbt. Och jämför man globalt med de flesta andra kyrkosamfund, så hör nog den evangelisk-lutherska kyrkan till de samfund som "kommit längst" i detta. Många samfund vägrar ens diskutera frågan, medan vår finlandssvenska biskop Björn Vikström skrivit en bok om just detta: hur kan kyrkan reagera när vi idag vet så mycket mera om sexuell mångfald?

Också frikyrkorna har nu börjat diskutera frågan på allvar, mycket tack vare boken Välkomna varandra - bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan. Just nu är jag aktiv i Helsingfors baptistförsamling, och där bestämde ledningen nyligen att sätta upp en regnbågslapp på vår anslagstavla, som det står "Här är alla välkomna" på. I samma veva skruvades dam- och herrskyltarna ner från toalettdörrarna. Små steg.

Det finns fler. Det gäller bara att hitta dem (oss). Att prova på olika söndagsgudstjänster är en bra början.

toaletterBetelkyrkans toaletter, utan skyltar. En ska inte behöva ange sin könstillhörighet bara för att en är kissnödig.

 

tisdag 5 juni 2018 - 11:17

För att provocera min inre 18-åring

Liisa student

Foto: Laura Mendelin

 

Häromveckan var det många som hakade på #önskarjagvetat #olisinpatiennyt och delade sina gamla studentfoton på Facebook och Instagram. Bilderna kompades av hälsningar från de nu vuxna personerna till sina 18-åriga jag. En sådan postning gjorde även jag, och kände hur livsvisdomen flödade:

Du kommer att glömma det mesta du skrivit i studenten, men utveckla en djupare kunskap om livet. Du behöver inte vara så hård mot dig själv och din kropp. Hela du får vara du.

Jag var riktigt nöjd över att ha summerat tio års lärdomar så käckt. Men efter att ha läst 10-20 liknande texter av andra ivriga rådgivare började det kännas lite... ja, gjort. Det råder ju inte precis brist på goda råd åt unga människor i vår tid. Då var det perfekt att min vän Ulrika utmanade mig att i stället fråga vad den där coola studenten på bilden skulle ha att säga åt den här tanten som jag är i dag. Så jag blundade och lyssnade inåt en stund.

Hon visade sig vara riktigt frän, denna Liisa 18 år:

Jobba i kyrkan, herreguuuud! Hur tragisk är inte du. Liisa, du måste också sluta jobba med marknadsföring, det är det sista jag vill göra! Gör konst! Skriv smarta saker! Kolumner och skit. Bryt dig ut ur Svenskfinland. Gör inte vad omgivningen säger åt dig att göra, tänk själv för guds skull. Du har också blivit för hemtam i Finland, det är ju ute i världen du ska vara! Men jag är nöjd med att du skaffat dreadlocks.

Snacka om kalldusch! Men jag får ge henne rätt på många punkter. Hon har mycket bättre koll på mina värderingar och livslustar, än vad Liisa-29-år-just-nu-mellan-två-jobb har. Egentligen har hon rätt i precis allt annat än det där med kyrkan.

För i kyrkan trivs jag, fortfarande efter den första förälskelsen som 19-åring.

Därför tänker jag nu kontra den 18-åriga Liisas fräna ord genom att fylla i sevendays lista om kyrkan. Den är kopplad till församlingsvalet i höst, ett nationellt val där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Vi kör!

 

1. När jag hör ordet församling tänker jag…

... på Maxmo församling, Åbo svenska församling och Helsingfors baptistförsamling. Dem har jag hängt tillräckligt länge i för att ha ett emotionellt band till.


2. När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du?

Iförrgår. Jag var på en helt vanlig söndagsgudstjänst i baptistkyrkan Betel i Helsingfors. Vi sjöng den här psalmen och firade nattvard. Efteråt åt vi studenttårta och hade ett roligt samtal om vad våra inre 18-åringar skulle säga åt oss om de såg oss nu. Vi kom fram till att de flesta av dem skulle vara rejält förvånade.

Jag ska förresten predika i Betel inkommande söndag, 10.6 kl. 11. Välkommen!


3. Berätta något minne om din fadder (dvs. gudmor eller gudfar), eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn?

Jag fick en pytteliten silverring av min fadder när jag var ett dagisbarn. Den var tunn och bara utsmyckad med ett enkelt L, för Liisa. Jag var väldigt stolt över ringen men glömde sedan bort den i många herrans år. För ett år sedan var jag hemhemma och röjde upp bland mina barndomssaker, och råkade hitta just den ringen. Nu var den pytteliten i min stora hand. Men den var en fin påminnelse om att jag som då nybliven singel faktiskt nu fick fokusera på att lyssna till mig själv och mina behov. "Liisa i fokus", ropade ringen hela förra sommaren när jag bar den på mitt lillfinger.  

 

4. Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på…

...att få hela verksamheten i församlingen att snurra kring gudstjänsten och diakonin (kyrkans socialarbete). Soppkök efter gudstjänsten, loppisbord i vapenhuset, samtalsrum bredvid kyrkbänkarna. Mera party och gemenskap över gränserna.

 

5. Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det?

Japp, det visste jag. Jag tänker absolut rösta, eftersom det också är enda sättet att indirekt påverka vilka personer som sitter i kyrkans högsta beslutsfattande organ, kyrkomötet, som t.ex. bestämmer om kyrkan kan gå in för samkönade äktenskap. Jag känner några som funderar på att ställa upp som kandidat, och har även själv kännt efter om det är något jag vill göra. Men eftersom jag just nu inte är aktiv i den församling jag kan kandidera i, känns det inte som något jag vill göra. Jag gör min frivilliginsats för kyrkan på andra sätt just nu. Till exempel genom att skriva den här texten, predika ibland och vara med i styrelsen för Helsingfors KFUK (en kristen feministisk förening).

 Liisa olLiisa 18 år trodde nog inte att det kan se ut så här att jobba i kyrkan. Bild från en ölprovning jag var på med kollgerna från Kyrkostyrelsen igår.

 

Du då? Vad skulle din inre 18-åring ha att säga dig idag?

lördag 9 december 2017 - 17:08

Den där karriären

Jag hinner sällan fylla i Sevendays blogglistor just den veckan när de snurrar på, men tar mig i stället friheten att plocka russinen ur kakan när jag själv har lust. Och just nu har jag lust på ett sällsynt maffigt russin: karrirärlistan!

Arbetslivet, detta märkliga ting som jag inte blir klok på. Kanske listan kan hjälpa mig tänka. Vi kör!

 

Jag jobbar som... 

informatör på Kyrkan i Helsingfors. I fyra månader till. Sen vet jag inte.

Skarmklipp 2017 12 09 16.33.01

I den här korridoren jobbar jag just nu. Med bra selfiespegel obvi.

 

Karriär i jobbet för mig betyder...

eh, ingenting? Säger en sida av mig. Men ska jag vara riktigt ärlig finns det en del av mig som får en kick varje gång jag börjar ett nytt jobb och lär mig nya saker.

Karriär handlar kanske om att inse vilka ens styrkor är och sträva efter att få jobba på ett sätt så att styrkorna kan blomstra. Den senaste tiden har jag insett att jag är bra på att leda möten, vara kreativ (både visuellt och tankemässigt) och att formulera komplicerade saker på folkspråk. Just de styrkorna får jag använda mig av i mitt nuvarande jobb, det är kul.

 

Tre saker jag kan göra, för att nå mina mål är:

Eh, vilka mål? Bäst att formulera dem först. Jobbmässigt är mina mål just nu: 1) Jobba mindre, 2) med färre saker och 3) på ett kreativt sätt. Vad kan jag göra för att uppnå dem? Öva mig i gränssättning. En gräns är att jag just nu jobbar 80 % (och älskar mina lediga fredagar). En annan gräns är att jag, tillsammans med min förman, valt bort en hel del möten. En tredje gräns är att jag har som tumregel att aldrig tacka ja genast, utan alltid ta en natt för att lyssna in magkänslan.

 

Skarmklipp 2017 12 09 16.34.45På kyrkans kommunikationsdagar i höstas fick jag besöka konstmuséet EMMA och höra deras informatör berätta om hur hon jobbar. Det var inspirerande!

 

Det här är mitt nästa mål i karriären:

Haha, det här låter så businesslike. Låt oss leka det då. Efter påsk skulle jag gärna ha ett jobb där jag har typ tre järn i elden samtidigt (nu har jag typ 20). Så kan det vara till exempel på en tidningsredaktion, att man har tre artiklar på gång samtidigt. Man pysslar lite på det ena, sen på det andra medan man väntar på att det tredje ska lösa sig. Å andra sidan kan man sällan ha dåliga dagar på en tidningsredaktion. Det älskar jag med mitt nuvarande jobb: jag kan faktiskt ha dåliga dagar. Det är också ett karriärsmål: ett jobb där jag kan ha dåliga dagar.


Här ser jag mig själv om ett år:

Jag kan vara precis var som helst, vilket är både skrämmande och spännande. Kanske är jag frilansskribent och bloggare, journalist med fokus på religion, biståndsarbetare i Nepal eller präst på nån blåsig kobbe. Gud vet, inte jag.

Skarmklipp 2017 12 09 16.37.52Tänk er att ha en sån här medeltida stenkyrka som arbetsmiljö! Detta praktexemplar är Jomala kyrka på Åland.


Tre saker jag lärt mig under mitt arbetsliv:

1) Det är okej att gråta på jobbet. Det har jag gjort på alla mina jobb, och oftast är det just då som vändpunkten kommer. Tårar är den rakaste kommunikationen.

2) Att ställa frågor direkt som jag inte förstår. Det är inte den som frågar som är dum.

3) De flesta jobb är inte hjärnkirurgi. Ingen dör av stundvisa hafsverk.

 

outfitdecEn Kyrkpressen-selfie!


En person jag ser upp till, karriärsmässigt:

Eva Biaudet. Min förman (som är tidernas bästa förman och ett kommunikationsproffs utan like). Anna-Lena Laurén. Laura Hellsten. Elisabeth Rehn. Sean Claiborne. Prästen Gunnar i Vasa. Ai det sku bara vara en. Nå, här kommer en till: Julia Wiræus.

 

Mitt drömjobb:

Gaah jag vet inte! Sluta fråga!

Skarmklipp 2017 12 09 16.40.14I våras jobbade jag några månader som radioandaktsredaktör. Det var ett perfekt jobb, just där och just då.


Som anställd är jag den här typen:

Superduktig. Lite långsam. Har en hög lägsta nivå. Kan gå i lås av stress.


Som chef är jag den här typen:

Kan ju bara fantisera: rättvis, orädd och nitisk med att möten inte ska dra ut på tiden. Som chef skulle jag ha det som prio ett att mina anställda inte är överbelastade.


Ett mål jag uppnått i min karriär:

I tiderna kändes det verkligen coolt att sommarjobba på Hufvudstadsbladet. Och på Nya Åland. De kändes sannerligen som uppfyllda karriärsdrömmar. Det är på nåt sätt dessa erfarenheter jag fortfarande polerar i mitt CV, fastän jag senare jobbat med betydligt mera avancerade jobb inom kyrkliga organisationer. Vad är det som gör det coolare att ha jobbat på tidning än i kyrkan? I couldn't help but wonder.

lisa mendelinEn söt liten bildbyline från Hufvudstadsbladet. 

Skarmklipp 2017 12 09 16.50.45Och en något coolare situationsbild från att jobba i kyrkan. #churchgangsters i Hongkong.

 

Så här jobbar jag aktivt för att lyckas på jobbet:

Märkliga mening. Tja, jag stiger upp på morgnarna. Yogar, klär på mig, äter frukost och pyser iväg till jobbet. Startar datorn, läser mejlen, skriver to do-listor, avverkar dem. Skriver, layoutar, ringer folk. Är trevlig mot kollegerna. Småpratar, skrattar. Planerar, koordinerar. Lägger ner mig på golvet när jag behöver få perspektiv. Jag gör det som förväntas av mig, och kämpar ständigt med att inte göra mer än så.

 

LiisaheaderOch som socker på botten min nuvarande CV-bild. Ung, fräsch och villig att arbeta. Fotad av mitt ex. Borde helt klart uppdateras. Jag har ju varken håret, glasögonen eller tröjan längre.

torsdag 2 mars 2017 - 20:42

Provocerande men genialt?

Den här bloggen går på sparlåga just nu, på grund av att all min energi går åt till att försöka vila ut mig ur min utmattning. Men nu när fastan är här igen kan jag inte låta bli att berätta hurdan idé jag fick för fastan i år. Jag tycker den är genial!

De senaste åren har jag haft många rätt krävande fastor. Gett bort hälften av inkomsten till välgörenhet, konsumtionsstrejkat, fastat från kaffe, från sociala medier. Men i år är jag sjukskriven för utmattning (och jaja depression också, inget att hymla om) och känner bara nej inför att fasta genom prestationer. Jag är redan vegetarian och känner att veganism i nuläget inte är klokt med tanke på utmattningen (vet inte annars heller om veganism faktiskt är lösningen på våra ekologiska problem). Annars är det ju en toppengrej att skippa köttet under 40 dagar fram till påsk, vilket är ett av de vanligaste sätten som kristna fastat på genom århundradena.

Men så slog det mig att kanske det går att hitta på en mera nådig fasta, något som hjälper mig att inse att Guds kärlek till mig faktiskt kommer före mina prestationer. Och det första riktigt nådiga jag kom att tänka på är massage! Att under fastan en gång i veckan gå på massage, eller på annat sätt ge kärleksbehandling till min kropp, kanske klippa mig, besöka Georgsgatans simhall. Måste ännu kolla om jag kan ha råd med det, har noll inkomst just nu, i väntan på att bostadsbidrag och sjukdagpenning ska uppenbara sig. Men jag tänker mig att pengarna till massagen nog ska dyka upp bara jag har tillit.

På gårdagens askonsdagsmässa (som för mig är en årlig tradition att inleda fastan med) i Gamla kyrkan nämndes det flera gånger att Gud vill oss liv, att vi inte ska klä oss i säck och aska under fastan utan smörja in vårt hår med olja. Allright, säger jag. Det känns lite otippat men jag är övertygad om att efter allt sheisse som jag varit med om det senaste året så har Gud nu bestämt sig för att bjuda mig på en sju veckors spaupplevelse av rang. Lite som kompensation kanske, eller som påminnelse om att jag verkligen varit på villovägar på sistone och nu behöver komma hem.

Det handlar kanske om att jag nu äntligen ska få lämna prestations-Liisa bakom mig. Omvänd dig och tro evangelium, sa prästen medan jag fick ett kors av aska i pannan under mässan. Jag tolkar det som en omvändelse från prestationen till nåden, för det är ju ändå nåd hela evangeliet sjunger om.

Det är så vanligt att folk i dag skyller vår intensiva prestationskultur på Luther. Det gjorde min psykolog också för någon månad sen och det var nära att jag fick feil i hovo. Hon liksom skyllde mitt illamående på Luther, när det ju faktiskt är den lutherska nåden som burit mig genom de värsta stunderna. Jag är älskad och värdefull, oavsett hur snyggt mitt CV är.

Så massagefasta, gott folk. Någon som hakar på?

 

Skarmklipp 2017 03 02 21.23.33Vila. Mys. Kuddar. Bild från en tid när mitt kuddägande var ymnigt.

 

 

PS. Jag är ledsen om mina tidigare fastor (som många gånger fått oväntat stor medial uppmärksamhet) har gett dig prestationsångest. Jag var bara så ivrig över dessa häftiga möjligheter att öva in nya goda vanor och därmed göra världen bättre. Men jag fattar nu. Vi behöver också vara snälla mot oss själva ibland. Sori.