Visa inlägg taggade med 'massagefasta'

måndag 19 februari 2018 - 21:36

När är jag kristen nog?

Skarmklipp 2018 02 19 21.18.06

OBS. Varning för super-religiöst inlägg.

Trots min jaha-inställning i senaste blogginlägget angående negativt snack om min massagefasta, så är jag ju bara människa. Klart jag vill veta hur snacket går! Så i dag hittade jag bloggen som kritiserat mig och mitt sätt att fasta. Här är Marias blogg. (Hej Maria! Vi har delat gudstjänstgemenskap ett tag i Vasa för några år sedan. Intressant att ses på det här sättet den här gången.)

Lyckligtvis är skinnet på näsan fortfarande intakt, så jag tar inte illa upp trots att språket stundvis är hårt. Och jag uppskattar att Maria nu har bett om förlåtelse för att hon gick till personangrepp. Du är förlåten, Maria. Men jag tror att det ännu finns skäl att diskutera vad den här typen av angrepp handlar om.

Att läsa texter som Marias gör mig uppgiven. Än en gång placeras jag i ett ytligt mindfullness-fack, där Gud reduceras till någon snuttefilt som bara är varm och go och tröstande. Det är inte bara Maria som nu gjort det. Det här är ett angrepp som återkommer mot olika personer som har en mera kreativ ingång till detta med tro.

Varför framställs jag som en mindfullness-propagerare? Kanske för att de bibelställen jag nämnde i intervjun inte kom med i artikeln (mycket väl avvägt av journalisten). Och för att jag i artikeln uppmuntrar folk att "lyssna till sin inre röst". Det sluttande planet blir brant i Marias text och plötsligt framstår jag som en människa som uppmuntrar till oreflekterade skiljsmässor, bara "det känns så".

Ytterst handlar det väl om att jag inte kan använda det religiösa språk som Maria verkar ha som sitt andliga modersmål. Min personliga historia har inte gett mig det språket, utan ett annat. Marias andliga språk funkar säkert väldigt bra i den kontext hon skriver i, medan mitt (tror jag) funkar för människor som kanske är lite nya inför detta med tro, eller har blivit brända av religiösa sammanhang.

Men det som gör mig så uppgiven är det sätt som de med detta "andra" andliga modersmål så ofta verkar misstro personer som har mitt andliga modersmål. Som om vi inte var kristna på riktigt.

Kanske lite klargöranden kan hjälpa?

Jag skriver inte om Gud med stor bokstav när det inte är egennamn. Det känns grammatikaliskt märkligt att skriva Han och Honom. Och så är jag väldigt dålig på att citera exakta bibelställen, eftersom mitt sifferminne är uselt.

Jag utgår ofta från att Gud kommunicerar med mig genom känslor och intuition, eftersom jag är lagd åt det hållet. Men tro inte att jag för den skull saknar förmågan att pejla det jag känner mot den kristna gemenskap jag ingår i, både historiskt och i nutid. Jag tror mig ha fått urskiljningens gåva.

Jadå,  mindfullness, mediciner och yoga har hjälpt mig genom de värsta ångest-stunderna. Men också bön. Aldrig är Gud så närvarande som när det känns som att han övergivit en allra, allra mest.

Det är sällan jag öppnar min Bibel vid köksbordet, däremot hör jag bibelord i kyrkan varje söndag. Under fastan lyssnar jag dessutom varje morgon på en andakt via Pray as you go-appen, som alltid fokuserar på en kort bibeltext som upprepas. I jobbet gör jag ofta bilder med bibelord att delas på facebook.

Jag ber i morgontrafiken, anstränger mig för att ha kontanter att ge åt tiggare. Jag är med i något som nog kan kallas bönegrupp. Jag längtar efter mer meditation. Jag är vegetarian på kristna grunder. Jag har varit i Hongkong på missionspraktik och jobbat i kyrkan i fem olika omgångar. I min familjs ögon är jag super-religiös.

Men det räcker liksom inte? För att jag bara inte kan förmå mig att skriva om Gud som Han och Honom?

Ligger det nånting i det här? Handlar det om våra olika språk?

Eller är det aktuella problemet ändå mitt sätt att förhålla mig till fastan? Att jag experimenterar och leker med denna djupt andliga praktik?

Då kan jag berätta att fastan för mig varje år är en djupt andlig och omvälvande upplevelse. Men det är inte dö-allvarligt. Gud och jag har väldigt roligt åt alla mina försök och misslyckanden kring fastan.

Gud ba: Men prova att ge bort hälften av din inkomst!

Jag: Aaall-right-der-i-doo! *äter bönor och fiser*

Nästa år. Gud: Kaffe, Liisa, du ska klara dig utan kaffe!

Jag: Ooo-kej! *darrar i flera dagar av abstinensbesvär*

 

Och nu plötsligt har han ändrat sig: Sluta klä dig i säck och aska Liisa, det är massage du ska ha!

 

Det är inte lätt att bli klok på vår skapare.

 

 

 

 

 

PS. Här finns alla mina blogginlägg om fattigdomsfastan 2012, då jag under fastan gav bort hälften av min inkomst till insamlingen Gemensamt Ansvar.

PS2. Den märkliga frisyren på bilden ska få sin förklaring. But it is not this day.

måndag 12 februari 2018 - 22:08

Någonstans på internet talas det illa om mig

Skarmklipp 2018 02 12 22.28.56

 

Jag fick höra av en vän att han sett hårda diskussioner om mig i någon facebookbubbla. De hårda orden handlade om mitt fasteprojekt för i år, som Kyrkpressen skrev om i veckan. Artikeln "Sju veckor av nåd" handlar om mitt beslut att under påskfastan lägga till något positivt, i stället för att under fastan avstå från något negativt, som ju är kutymen. I mitt fall innebär det positiva att jag under fastan går på massage en gång i veckan fram till påsk. Det här har alltså väckt anstöt.

Det fantastiska är att jag bara tänkte jaha när min vän berättade. Jaha. En tidigare Liisa hade antagligen satt timmar på att leta reda på den där facebook-diskussionen och gått in i kommentarerna och vänligt men bestämt gjort lite klargöranden. Men den här Liisa som jag är nu, ja hon är tacksamt obrydd.

Det är väl bra att de diskuterar. Bättre förstås om de diskuterar sak ("det där är obibliskt") i stället för person ("Liisa Mendelin verkar ju vara helt dum i huvudet"). Men även då känner jag mest av allt bara: jaha.

Tidigare hade jag oroat mig för att en obestämd massa av människor tycker illa om mig. Skammen! Men nu känns det som att sådana kommentarer inte säger någonting alls om mig, utan desto mera om den som yttrar dem. Att uttrycka sig tvärsäkert om mig utan att ha läst mera än rubriken och ett lösryckt citat – ja, det är att samla glödande kol på sitt eget huvud. Någon dag blir kolbitarna tillräckligt många för att ge brännskador.

Jag skrapar mig på näsan och märker att skinnet blivit märkligt tjockt. Som elefanthud.

 

torsdag 8 februari 2018 - 13:28

I en press nära dig!

27846132 10155910003400856 1147098370 o

I en Kyrkpressen nära dig finns nu en artikel om min pälsmössa, nej utan om mina tankar kring en mera nådig fasta inför påsken: en massagefasta. Samma projekt som i fjol, men i år har jag klokare saker att säga.

Som till exempel:

- Jag tror att vi ibland behöver komma bort från den prestationsinriktade kultur vi har idag, och bara göra tvärtom.

Inte helt IQ fiskmås om jag får säga det själv.

"Vadå en Kyrkpressen nära mig? Jag får ingen KP!" Här följer infotainment: Kyrkpressen är en gåva till dig från din församling. Om du inte får tidningen kan det bero på att du inte hör till kyrkan eller på att din församling valt att spara bort denna gåva till sina medlemmar. Då kan du fixa en privat prenumeration för 65 euro i året.

Säg gärna pip om du har läst artikeln!

fredag 10 mars 2017 - 20:22

Provocerande med massage?

Skarmklipp 2017 03 09 12.35.18

 

Den eminenta bloggen Bloggkoll gjorde mig uppmärksam på att det kanske inte är helt självklart för alla varför det kunde vara provocerande för någon att jag massagefastar i år. Som jag alltså skrev i det här blogginlägget.

Det är det egocentriska i det hela som jag tänker mig kan provocera. Fastan ska enligt den kristna traditionen inte vara ännu ett av dessa individualistiska självförbättringsprojekt som vår kultur redan är full av, utan något som handlar om att avstå från något kroppsligt för att få mera rum för Gud och medmänniskan. Men i stället för att fasta från något dåligt beteende så fastar jag alltså i år till något. Och detta något är inget som vid första anblicken ter sig särskilt medmänskligt eller andligt.

Min massagefasta går ut på att gå på massage en gång i veckan, eller göra något annan kärleksbehandling för min kropp. Jag har svårt för det här, eftersom jag ser det som något som bara extremt privilegierade och rika människor kan göra. Pengar ska gå till mat och kläder, inte till världsligt bjäfs. Typ. 

Men min utmattning har gjort att jag just nu har väldigt låg kapacitet och lust att vara till för någon annan människa än mig själv. Jag har inte samma intresse för andras liv och mående som jag hade tidigare. Jag orkar inte gå till de asylsökandes demonstration på järnvägstorget och visa mitt stöd. Jag har till och med gått förbi den några gånger, med god tid men totalt utan lust att sätta mig in i andra människors situation. Just nu är jag väldigt egoistisk. Jag vill bli något annat än det.

Min kungstanke med massagefastan är att jag genom att lära mig vara nådig mot mig själv kan lära mig att a) vara nådig mot andra och b) återfinna lusten att vara en god medmänniska. För att kunna göra det behöver jag hitta tillbaka till Guds kärlek till varje människa, även mig. Bara därifrån kan jag ösa ut kärlek till andra utan att själv bli ett tomt skal.

Hittills i massagefastan har jag varit på massage en gång, simmat en gång, tvättat mig med en hemgjord skrubb (superenkel att göra av olja och socker) och lackat naglarna. Känner redan att jag behöver mer, mer.

 

 

PS. Har ni märkt att fastan på sistone har blivit något som allt fler människor känner till vad det är? My och Joppe på x3m fastar från sociala medier (om jag hörde rätt genom bruset när jag borstade tänderna), likaså gör Anne Hietanen och Karkki kör ekofasta. Och även Ellen? Bara det här att ordet fasta blivit mer etablerat (i stället för typ strejk och detox), och att människor verkar veta att det kan handla om annat än att fasta från mat eller banta. Så var det verkligen inte för några år sedan när jag fattigdomsfastade och folk bara va va va? Kul att medvetenheten ökar!

 

torsdag 9 mars 2017 - 10:31

Bananasböckerna!

Bananasbocker

De här böckerna och tidningarna köpte jag igår när jag gick bananas på Akadmen. Erika och Sandra frågade, så här kommer rapport!

 

Vi börjar med orsaken till att jag gick in till bokhandeln överhuvudtaget:

 

Bananasbocker2

Huili. En liten tidskrift som jag tänker ska hjälpa mig att lära mig vila.

 

Bananasbocker3

I den finns till exempel tips på hur man reparerar stickade grejer. Det visste jag redan, men det fanns en massa annat skönt att vila ögonen på också.

 

Bananasbocker6

Som till exempel en artikel om mitt favoritämne: textilindustrin och förbättringen av den. Det här temat är extra intressant för mig just nu eftersom jag har blivit tillfrågad att hålla en peppföreläsning kring temat på Global Aktion i slutet av april. Global Aktion är Finska Missionssällskapets nätverk för unga vuxna som vill förändra världen. Jag ska prata den 22 april kl 10.30 på Observatoriegatan 18 i Helsingfors. Förutom mitt peppande ordnas det klädswap. Välkommen!

 

Bananasbocker4

Jag köpte också den här tidningen. Maailman kuvalehti. Jag har tydliga minnen av den från när jag var liten. Den fanns alltid hos äldre släktingar, på ett bord bredvid en läsfåtölj. Då var layouten helt annan. Stram och allvarlig med rött och svart och raka linjer. Min nyfikenhet på den här förnyelsen avgjorde köpbeslutet.

 

Bananasbocker5

Den innehåller en massa bilder och intressanta reportage om världen.

 

Bananasbocker7

När jag såg den här bjässen började jag nästan dregla. Tänkte först att den knappast kan lära mig så mycket nytt, jag har ändå läst och tänkt en hel del kring klädindustrin de fem-sex senaste åren. Men boken visade sig vara ganska fackmässigt uppbyggd, men på ett estetiskt sätt. Så jag ser den mera som ett uppslagsverk att gå till när jag till exempel funderar på vad regenatfibrerna egentligen heter när de står på tvättlappen.

 

Bananasbocker8

Dregel, dregel. Vänligen notera att jag lackat naglarna. Detta är något jag inte gjort på evigheter, men som jag gjort nu som en del av massagefastan. Att ta hand om och piffa min kropp är att ta hand om och piffa min själ.

 

Bananasbocker9

En fibertabell!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

 

Bananasbocker10

Den här boken har jag väntat på ända sedan jag läste Oneiron och upptäckte att Koko Hubara (som driver bloggen/webbzinet Ruskeat tytöt) hade kritiserat den ganska hårt för kulturell appropriering, något som jag inte alls tänkt i läsningen av första halvan av Oneiron. När jag fortsatta läsa andra halvan var det med helt andra ögon. Laura Lindstedt använder sig väldigt starkt av stereotyper i boken. Jag är fortfarande osäker på om det är avsiktligt och därför smart på någon metanivå eller om det bara är slarvigt. Ser fram emot att läsa Koko Hubaras egen bok!

 

En annan bok lämplig att införskaffa på kvinnodagen är denna:

 

Bananasbocker11

En klassiker, säger så många. Dags att ta reda på!

 

Urk, nu måste jag bara läsa klart de sista 70 sidorna av Goldfinch av Donna Tartt. Jag vet att det här ska vara en jättebra bok, men jag har nog läst den i helt fel tid i livet. Meningarna är för långa och förvirrande för min utmattade hjärna. Jag får bara korta stunder av flow i läsandet och den där boken är ju så himla tjock! 

torsdag 2 mars 2017 - 20:42

Provocerande men genialt?

Den här bloggen går på sparlåga just nu, på grund av att all min energi går åt till att försöka vila ut mig ur min utmattning. Men nu när fastan är här igen kan jag inte låta bli att berätta hurdan idé jag fick för fastan i år. Jag tycker den är genial!

De senaste åren har jag haft många rätt krävande fastor. Gett bort hälften av inkomsten till välgörenhet, konsumtionsstrejkat, fastat från kaffe, från sociala medier. Men i år är jag sjukskriven för utmattning (och jaja depression också, inget att hymla om) och känner bara nej inför att fasta genom prestationer. Jag är redan vegetarian och känner att veganism i nuläget inte är klokt med tanke på utmattningen (vet inte annars heller om veganism faktiskt är lösningen på våra ekologiska problem). Annars är det ju en toppengrej att skippa köttet under 40 dagar fram till påsk, vilket är ett av de vanligaste sätten som kristna fastat på genom århundradena.

Men så slog det mig att kanske det går att hitta på en mera nådig fasta, något som hjälper mig att inse att Guds kärlek till mig faktiskt kommer före mina prestationer. Och det första riktigt nådiga jag kom att tänka på är massage! Att under fastan en gång i veckan gå på massage, eller på annat sätt ge kärleksbehandling till min kropp, kanske klippa mig, besöka Georgsgatans simhall. Måste ännu kolla om jag kan ha råd med det, har noll inkomst just nu, i väntan på att bostadsbidrag och sjukdagpenning ska uppenbara sig. Men jag tänker mig att pengarna till massagen nog ska dyka upp bara jag har tillit.

På gårdagens askonsdagsmässa (som för mig är en årlig tradition att inleda fastan med) i Gamla kyrkan nämndes det flera gånger att Gud vill oss liv, att vi inte ska klä oss i säck och aska under fastan utan smörja in vårt hår med olja. Allright, säger jag. Det känns lite otippat men jag är övertygad om att efter allt sheisse som jag varit med om det senaste året så har Gud nu bestämt sig för att bjuda mig på en sju veckors spaupplevelse av rang. Lite som kompensation kanske, eller som påminnelse om att jag verkligen varit på villovägar på sistone och nu behöver komma hem.

Det handlar kanske om att jag nu äntligen ska få lämna prestations-Liisa bakom mig. Omvänd dig och tro evangelium, sa prästen medan jag fick ett kors av aska i pannan under mässan. Jag tolkar det som en omvändelse från prestationen till nåden, för det är ju ändå nåd hela evangeliet sjunger om.

Det är så vanligt att folk i dag skyller vår intensiva prestationskultur på Luther. Det gjorde min psykolog också för någon månad sen och det var nära att jag fick feil i hovo. Hon liksom skyllde mitt illamående på Luther, när det ju faktiskt är den lutherska nåden som burit mig genom de värsta stunderna. Jag är älskad och värdefull, oavsett hur snyggt mitt CV är.

Så massagefasta, gott folk. Någon som hakar på?

 

Skarmklipp 2017 03 02 21.23.33Vila. Mys. Kuddar. Bild från en tid när mitt kuddägande var ymnigt.

 

 

PS. Jag är ledsen om mina tidigare fastor (som många gånger fått oväntat stor medial uppmärksamhet) har gett dig prestationsångest. Jag var bara så ivrig över dessa häftiga möjligheter att öva in nya goda vanor och därmed göra världen bättre. Men jag fattar nu. Vi behöver också vara snälla mot oss själva ibland. Sori.