Visa inlägg taggade med 'mat'

måndag 23 oktober 2017 - 20:36

#delaljus-listan!

Skarmklipp 2017 04 26 21.22.41

Plötsligt är det så mörkt överallt. Jag blir lika förvånad varje år över att det faktiskt känns som att någon dragit en svart säck över vårt hus. Jag försöker titta ut men ser bara min egen trötta spegelbild.

Dags för lite ljus, eller hur? Vi kör #delaljus-listan!

 

Vad ger ljus i ditt liv?

Vänner. Konst. Musik. På sistone har jag börjat inse hur häftigt och njutningsfullt klassisk musik faktiskt är. Att sätta på Arvo Pärt på Spotify är som att taket rycks bort och in flödar kaskader av ljus.

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.11.04


Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep.

1. En gång i veckan tar jag en springtur i dagsljus. Flås + ljus = endorfiner!

2. Mitt arbetsbord är vid ett stort fönster, tänker mig att jag tankar ljus i samma takt som ormbunken bredvid mig.

3. Yoga. (Jag vågar nästan inte skriva ut att jag yogar varje morgon före jobbet, det låter så pretentiöst. Men det handlar mer om överlevnad än om duktighet.) 

4. Orkar inte komma på en fyra! Eller jo: min arbiskurs i crouqui på måndagskvällarna. Man hasar in som en död krukväxt och kommer ut som en guldpalm!

5. Perjantaidinneri. Jag, Riikka och Suvi-Tuulia skapade konceptet fredagsmiddag när jag blev singel i vintras. Nu är det så roligt att ha en middag ute på stan att se fram emot varje vecka. Ni ser ju:

 

Skarmklipp 2017 10 23 21.24.04


Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?

Dagboken, Gud och förhoppningsvis psykiatern jag ska träffa på fredag.


Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?

För att en del troll spricker i ljuset. For realz.


Hur kan du vara ett ljus för något annan?

Just nu klarar jag inte av att vara så mycket ljus. Jag har så många obesvarade meddelanden på messenger och whatsapp, noll krafter att höra mig för hur andra har det. Det enda jag kan göra i nuläget är att försöka vara närvarande, inkännande och empatisk mot de människor jag möter i min vardag. Ibland lyckas det.

Skarmklipp 2017 10 23 21.48.10En crouqui jag var nöjd med.


Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv? 

I år ska jag tända ett ljus för mummu, mormor, som dog i våras. Jag ser mig själv i henne på många sätt. Klädintresset, svårmodet, lyssnandet.


En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret

Till dig som är på vippen att bränna ut dig. Jag önskar jag kunde vara din bromskloss. Säg ifrån till den som ger dig för många uppgifter. Inget är värt att din hjärna och kropp tar skada. 

 

En låt som får mig på bra humör

Den här. 

 

Skarmklipp 2017 10 23 20.38.40En födelsedagsselfie på det! Numera är jag 29 jordsnurr! Tänk det. Vid det här laget trodde nog tonårsliisa att jag skulle ha ett fast jobb, söt familj och frodig trädgård. I stället har jag en massa olika jobb, promenadavstånd till allt världens och ett resekonto som snart ska få bekosta en resa till Nepal. Det ni. Livet blir annorlunda, inte sämre.

söndag 22 oktober 2017 - 17:27

3 bra söndagsting

Dags för lite konstgjord andning åt bloggen nu för att inte tvingas ta livet av den. (Jag har alltså lovat mig själv att sluta blogga helt ifall jag slinker in i en ny bloggpaus.)

Vardagen är jobbig just nu. Jag har alldeles för mycket jobb. Varje dag är superintensiv och den senaste veckan har jag gjort en massa tabbar pga stress. Inte bra. Men. Vi ska gå igenom mina to do-listor med min förman kommande vecka, då ska vi banne mig se till att det blir ändring på detta.

Det är söndag kväll, och jag har hela dagen haft en krypande känsla i kroppen. Snart börjar ännu en intensiv jobbvecka. Men här är några saker som hjälper mot den ångesten just nu:

 

1. Dumpad

Dumpad är en SÅ bra serie från Norge som finns på Arenan nu. 3-4-minuters episoder av olika dumpningar som folk på riktigt råkat ut för. Roligt, viss igenkänningsfaktor och bara så bra teve. Klick, klick.

 

2. Loppisbesök

Jag tog en loppisrunda efter kyrkan idag, och det var så skönt att strosa runt bland alla märkliga saker som folk vill bli av med. Hittade ett nytt glas att ha min tandborste i, eftersom mitt nuvarande glas flyttar ut samtidigt som min syster i lsutet av månaden. (Jag har förresten fått en ny kämppis kirrad, tack alla som hjälpte till att sprida budet!)

 

3. Tack och lov

Tack och lov är ett radioprogram med andliga önskesånger. Finns på Arenan. Jag har lyssnat på Tack och lov några söndagskvällar i rad nu, medan jag diskat, städat eller ritat. Världen får på nåt sätt sina rätta proportioner igen, av det märkliga mischmashet av andliga sånger som lyssnarna önskar. Bara typ hälften är i min egen smak, men det är något väldigt vilsamt i att Svenskfinland skickar in sina märkliga och ljuvliga önskningar, och att en trygg radioröst i lugn takt presenterar vilken inspelning av önskningarna han hittat. En njutning. Klick klick.

 

 

 

tisdag 3 oktober 2017 - 16:00

Jag älskar att bo här.

Jag fick rågbrödssuktan i butiken idag. En orange-gul påse med ett runt mörkt rågbröd fångade min blick och jag såg genast att det var både mört och segt. Lite oivariini och oltermanni på. Mmm-mm-mm!

Nu är det ett år sedan jag åkte iväg till Hongkong och äntligen fick bo utomlands. Jag hade en sån längtan bort att jag inte kunde ana att den vistelsen skulle få mig att uppskatta mitt hemland på ett helt nytt sätt.

Det är så lätt att deppa över Finland, över både det politiska och meteorologiska klimatet. Men vet ni, det är väldigt många saker som är så bra här. Båda på min lokala lilla plätt och landet i stort. Nu blir jag lyrisk.

Saker som är sweet med att bo just här just nu:

1. Närheten till havet. Före Hongkong kändes det deppigt att bo i Rödbergen, mitt i Helsingfors. Det var grått och regnigt och det gick flera dagar då den enda natur jag såg var ränderna av hundkiss på trottoarerna. Jag tyckte strandpromenaden nära mitt hem var ful och överbelastad av människor och deras skräp och ljud. Ja, det är ju inte som Maxmo där man kan gå flera dagar utan att skymta en själ.

Men efter att ha bott i en miljonstad som aldrig är tyst, avgasfri och skapelseskön så känns den där Rödbergen-deppigheten bara skrattretande. Numera älskar jag den där strandpromenaden som gör mina länkrundor himmelska, även i vind och regn.

2. Brödutbudet. Det finns så många olika sorters rågbröd i Finland. Och havrebröd. Och torkat rågbröd! Vi har alltid en låda jälkiuunileipä hemma hos oss. Det är lite som Linns havregryn. "Familjen, allt ordnar sig. Vi äter jälkiuunileipä med smör å ost och saltgurka!".

3. Designen. Jag tycker om att det finns så mycket vackra bruksföremål här. Visst kan det vara lite tjatigt att alla har Iittalas Teema-tallrikar och Kartio-glas, men det är också mysigt. Och Marimekko, Vuokko och Minna Parikka. Min nya skofavorit är Terhi Pölkki. Det är nordiskt avskalat, men mycket djärvare färg och form än svensk design. 

FuturoFuturo-huset på EMMA-museet i Esbo.

 

4. Drickbart kranvatten. Att alla restauranger har drickbart vatten utan extra kostnad. Aaah-mazing.

5. Bildningen. Visst, det ser illa ut för utbildningen just nu med vår märkliga regering som hyser ett så öppet bildningsförakt, men jag vill ändå lyfta fram den långa traditionen och uppskattningen av utbildning som ändå finns här. Visst är det lite märkligt att en bachelor sällan ses som en avklarad utbildning och att vi har ett överutbud av magistrar, men roligt är det ju. Att man kan hamna på nån fest som känns väldigt folklig med fyllehistorier i fokus men sen visar det sig ändå att alla har en högre högskoleutbildning, kan flera språk och har bott utomlands åtminstone en period i sitt liv. Jag blir lite rörd när jag tänker på att det faktiskt varit möjligt i Finland för precis alla att utbilda sig. Vi har haft ett generöst studiestödssystem och avgiftsfri utbildning. Utbildning har inte varit en klassfråga.

6. Naturen. Känns som att de flesta människor här har en relation till den.

LupinerKadermo

En high-on-life-stund i ett lupinhav på ön Kadermo utanför Hangö.

 

7. Djärvheten. I somras reste jag flera veckor i Sverige och i Norge. När jag kom tillbaka till Finland var det så roligt att märka att det nog var ett tag sedan jag såg en rosa sidecut eller ett tanthår sprejat rakt upp. Gothare, lolitor och hårdrockare är liksom standard i gatubilden här. I Sverige och Norge är alla väldigt vackra, men lite väl slätstrukna.

8. Originalen. Det känns som att jantelagen är ganska svag här. Det finns så många konstiga tävlingar och hobbyn, en massa skogstokighet här och där. Som de här finlandsmästerskapen i käpphästdressyr. Världsmästerskapen i bastubadning. I kärringkånk.

9. Och förstås: bastun. Fastän inte alla i Finland gillar att bada bastu så finns det något fint med att alla ändå vet basic grejer om det heta rummet: det är svalare om du sitter lägre ner, värmen känns behagligare om din hud är våt. Jag tycker om att det finns ett så gammalmodigt sätt att tvätta sig kvar i vår kultur. En hink och en skopa. Det är värdefullt på nåt sätt att kunna bli riktigt ren utan att använda dusch.

 

BastuEtt golden moment från Charlottes möhippa: takbastu mitt i Helsingfors.

 

söndag 17 september 2017 - 10:10

U become famous

I våras var jag på en inspelningsplats och pratade om livet, tron, besvikelserna och naturen. Kastade lite stenar i vattnet. Det blev ett nätt litet program på 6 minuter i Himlen TV7. Här kan du kolla på det.

Älskar att min vän Rachel från Hong Kong kommenterade videon så här på Facebook: "U become famous! I'm sure you would attract even more people from this clip."

Ja, tänk om jag blir en kändis nu.

fredag 15 september 2017 - 14:19

Nu eller aldrig

Skarmklipp 2017 09 15 14.26.02

Det blev ännu en av dessa bloggtystnader. Men det är ni ju bekanta med om ni följt min blogg. Nu tänkte jag bryta den, den här gången med – hör och häpna – inställningen att blogga kravlöst. Hehe, det har ni nog aldrig hört förr!

Jag tänker liksom bara knattra och publicera, utan att granska inläggen före de åker ut. Och: jag tänker faktiskt att det här får saakeli vara sista gången jag kommer tillbaka från en bloggtystnad. Om jag inte får det att funka den här gången heller så slutar jag helt. Hårda bud, men jag behöver ein bisschen piskrapp.

Vad är på gång då? Nytt jobb, nytt dejtande och bara i allmänhet ett nytt liv.

Let's break it down:

Det bästa med mitt nya arbetsliv är att jag jobbar 80 procent. Jag är alltså ledig varje fredag. Världens bästa grej. Mitt jobb går ut på att vara informatör för de tre svenska evangelisk-lutherska församlingarna i Helsingfors. Jag får layouta (älsklingssyssla!), göra kommunikationsplaner och visionera. Det är roligt men också väldigt splittrat. Jag kunde göra hundra grejer men måste själv sätta gränser så att arbetsmängden blir rimlig. 

Och vet ni vad? Jag har faktiskt blivit bättre på att sätta gränser. Jag har blivit en nej-sägare! För att lyckas med det har det varit viktigt med såna sunda grejer som att våga rulla ut yogamattan på jobbet (alla är ju stentrötta i något skede av arbetsdagen, då måste man få ligga ner och bara blunda eller jumpa lite) och rita tankekartor och babbla med kolleger om ditt och datt. Många pauser är nyckeln till att orka jobba. Det måste vara okej att emellanåt bara stå och titta ut genom fönstret, också en stressig dag.

Nytt dejtande! Spännande visst? Jag är inte ännu på nåt sätt färdigt repad efter mitt förra förhållande och hade egentligen planerat att vara en ensam, empowered singel länge till. Men: Jos haluat saada Jumalan nauramaan, tee sunnitelmia. (Om du vill få Gud att skratta: gör planer.) Livet är ju så att det egentligen är ytterst lite vi har kontroll över. Vi bara lever och får ta emot det som ges oss, som så ofta är något vi aldrig kunde fått för oss att planera.

Men att dejta alltså. Det är så roligt, och helande på nåt vis. Det är märkligt att umgås med en kille som inte vill ändra på mig, utan faktiskt verkar tycka om mig precis så som jag är. Hela mitt jag får vara jag. Så enormt skönt att slippa prestera. Återstår att se vad det hela leder till, men just nu är han en helande miljö för mig.

Nytt liv! Serr? Ja, kanske ett lite pampigt påstående men det känns faktiskt som att jag lever ett nytt liv. Ett halvår efter uppbrottet innebär ett halvår av nya minnen, nya bekantskaper (och fördjupade vänskaper!) och nya rutiner. Det är jag som bestämmer mina morgon- och kvällsrutiner. Jag yogar mera, springer oftare och tar faktiskt mera tid för kreativitet. Häromveckan målade jag ett par fötter. Igår anmälde jag mig till två arbiskurser i konst. Varje gång jag går på konstmuseum känner jag en stor lust att skapa något liknande. Det känns nytt.

Skarmklipp 2017 09 15 15.05.05Jag behöver större papper.

fredag 26 maj 2017 - 13:00

Som playdough.

Jag försvann in i mitt nya jobb den senaste månaden, och har inte synts till här på bloggen därav. Jag jobbar med radioandakter och det är väldigt roligt men gör mig också trött. Slut på lägesrapport, över till breakup-tankar!

 

Skarmklipp 2017 05 26 12.55.28

 

Jag har storkonsumerat internetberättelser om breakups på sistone, och ett tema som förekommer i många av dem är detta med att plocka upp spillrorna av sig själv. Det är både skitjobbigt och faktiskt lite spännande. För mig är fördelningen 60% skitjobbigt och 40% lite spännande.

Cissi Wallin sa i det första avnsittet av den nya podden Penntricket att män ofta är som betongklumpar som inte förväntas anpassa sig efter sin omgivning. "Han är nu sådär bara, det är bara att ta honom som han är!" Kvinnor däremot är ofta som playdough, som modellera, alltså flexibla och formbara. De förväntas anpassa sig så att de inte stör andra. Den här förväntningen är internaliserad hos de flesta kvinnor, så att vi liksom självanpassar oss före nån ens hinner be oss att göra det.

Jag känner  igen mig. Wallins tes gäller på ett allmänt plan, men för mig blir den extra tydlig i förhållanden. När jag är ihop med nån förstärks de sidor av mig som är kompatibla med honom, eventuellt på bekostnad av mina egna preferensers blomstring. När jag var ihop med Fredrik (för länge sen!) spelade jag till exempel en massa teve-spel och åt chips. Det är något jag tycker om att göra, men inget jag någonsin självmant skulle få till stånd. Jag tror inte ens att jag köpt en påse chips sen vi gjorde slut 2013. Kom att tänka på det förra veckan när Laura köpte hem chips och dipp och vi nästan förgicks av hur otroligt gott det var. Det här var en viktig del av mitt liv i två år, men inte längre.

Jag tror mig vara en ganska stel modellera. Säger nej skärp dig om en pojkvän för tydligt kräver anpassning, typ om det är något som gäller mitt utseende. Men trots att jag är stel modellera så är jag ändå en pleaser, en person som automatiskt försöker vara andra till lags. Har en pojkvän en gång sagt att jag ser tjock ut eller har fula glasögon så stannar det kvar och mala i huvudet, trots att jag lagt ner foten och argumenterat högt och klart för att det där är fula ord som inte betyder nånting alls i den här galaxen, kanske är de guld värda i Malströmsgalaxen men inte här.

De vassa kommentarerna lämnar kvar i medvetandet, likaså de snällare kommentarerna som kanske kunde klassas som konstruktiv feedback. Och om förhållandet sakta sluttar neråt och jag känner mig oälskad så är det som att de där kommentarerna ersätter alla positiva och självsäkra tankar jag har om mig själv. Jag ger arga blickar åt min putande mage, jag skaffar nya glasögon trots att ögonläkaren säger att de inte behöver förnyas. Kan alla mina fel bara rättas till så kanske jag kan bli älskad. Ett hemskt tankemönster.

Under 3,5 år har jag hunnit göra en miljon mikroanpassningar. En del av dem är säkert helt vanligt sunt beteende i ett förhållande, förstås formas man av sin partner. Men alltför många av mina mikoranpassningar är beklagliga, för nu står jag här utan att riktigt veta vem jag är längre. Vad är Liisa och vad är den Liisa som anpassat sig efter Rabbe?

Det här kommer att ta tid att reda ut. Krashen var hård och spillrorna flög ut lite varstans. I dag planterar jag om mina krukväxter. Riktiga Liisa eller Liisa som anpassat sig? Riktiga Liisa. I morgon ska jag på krokikurs. Riktiga Liisa? Jo, men också en Liisa uppmuntrad av Rabbe.

Fokus nu är alltså på att definiera mina egna konturer igen. Den här gången med vattenfast tusch. Aldrig mera vill jag vara en pleaser. Det är slutkompromissat nu.

Kan du känna igen dig i det här? Som kvinna eller man, som playdough eller betong?

 

onsdag 29 mars 2017 - 12:30

Att blotta strupen

Skarmklipp 2017 03 29 12.20.36

Det är några bloggläsare som sagt att de uppskattar att jag är så öppen med min utmattning, att de själva inte skulle våga vara öppna med det. Jag förstår det här så väl.

Varje gång jag publicerar något där jag känner att jag dragit ner polokragen och visat halspulsådern så har jag granskat texten många gånger. Om hon läser det här, hur kan hon tolka det? Om han läser? Om de jag gick samma klass med i högstadiet läser, hurdan bild får de av mig? Om svågrarna läser? Mamma?

Men sällan ändrar jag på texten för de här människornas skull. För det är inte primärt dem jag skriver för. Jag är öppen om mina svagheter för alla andra som delar samma svagheter. Dels för att de ska läsa och känna sig mindre ensamma, och dels för att den som inte är svag ska läsa och kanske förstå oss svaga lite bättre.

Men med min utmattning har jag ofta tänkt att den kan skada mina framtida arbetsmöjligheter. Vad händer om en potentiell arbetsgivare läser om min utmattning på bloggen? Vem vill anställa någon som inte klarat av något så grundläggande som att jobba?

Då har jag kaxigt tänkt att det ju är en styrka att ha varit och nosat på sina gränser, att veta vad en klarar av. Men ändå har jag inte helt fullt vågat lita på att arbetsgivarna ska förstå styrkan i det.

Men vet ni vad. Arbetsgivarna förstår. Den här våren har jag blivit kontaktad av två olika förmän och en förkvinna angående jobb de vill att jag ska göra. Ingen har börjat söka efter enkla vägar ut när jag berättat att jag som bäst är sjukskriven för utmattning. Den första reaktionen är omtanke. Den andra förståelse. Den tredje en fråga eller ett konstaterande att det här är något som ligger på arbetsgivarens ansvar. Hurdana arbetsmiljöer skapar de?

Med förkvinnan kom vi överens om att hon den här gången får hitta någon annan som kan göra jobbet, men att hon gärna håller kanalen öppen för mig att jobba i organisationen i framtiden. Med den ena förmannen hade vi en bra diskussion där jag tror han lärde sig något nytt (att unga högpresterande kvinnor faktiskt är i riskgruppen för utmattning), och med den andra förmannen (som dessutom hade sett mig i min uttryckslösa svaghet över en lunch) kom vi överens om att jag börjar jobba för honom på hösten på 80 procent. Jobbet var egentligen heltid, men eftersom jag frågade om möjligheten att jobba fyra dagar i veckan övervägde han det och sa till slut att det säkert är bra när jag nu är inne i en fas där jag behöver hitta mina gränser.

Fattar ni att det här är sant?

 

 

PS. Hett tips till dig som ska på arbetsintervju snart: Våga fråga vad som görs på arbetsplatsen för att undvika utmattning bland de anställda. Den här frågan kan bra ställas utan att blotta sin egen utmattning, till exempel genom att hänvisa till att branschen karakteriseras av hög stressnivå eller att du som ung kvinna hör till riskgruppen för utmattning och vill undvika detta. När jag de senaste åren ställt den här frågan på flera olika jobbintervjuer har jag fått så intressanta svar. Allt från att arbetsplatsen har kaffepauser varje dag till ett starkt betonande av förmännens ansvar över att de anställda inte har för mycket jobb. Intressant visst?

onsdag 8 mars 2017 - 21:50

En otypiskt bra sjukskrivningsdag

I dag var en bra dag. Jag var till en sjukskötare som sade att mitt beslut att göra slut var väldigt järkevä (vettigt) men att det nu bara är så att känslorna får stå ut med att bli påtrampade av förnuftet ett tag. De är liksom lite långsammare. Sjukskötaren hade glasögon som fick hennes ögon att se lite större ut. Hon rekommenderade mindfulness.

Efter det gick jag till Georgsgatans simhall (bra att passa på när jag ändå kommit mig ut ur lägenheten) och lyckades för första gången i min historia av besök vid denna inrättning tajma besöket så att jag fick ha nästan hela "snabba simmare"-banan för mig själv. Det! Och jag simmade utan att räkna varven, försökte i stället njuta av att min kropp klarar av att simma. Vara i vattnet, njuta av rörelsen, fantisera att jag är en fisk (jag kan väl inte vara den enda som gör det?). 

Sedan gick jag till Akademen och gick bananas. Köpte lite för mycket böcker och tidningar. Men det var bra grejer, lovar. När jag satt i en fåtölj där inne och avsvettade mig – ni vet när man går inomhus för länge med vinterjacka och pälsmössa och bara behöver ta av jackan och sätta sig ner en kvart – så då whatsappade Suvi-Tuulia mig och bjöd in till häng och kamratstöd medan hon skulle visa upp sin nuvarande lägenhet för potentiella nya hyresgäster. Jag gick dit och glömde totalt bort alla möjliga andra evenemang jag kunde ha deltagit i på kvinnodagen. Det fanns ju så många bra, men det bästa var nog ändå att få vara en stund i Suvi-Tuulias närhet. Hon är så rolig och vettig och obrydd precis där det är vettigt att vara obrydd ("de som kommer hit på visning har berättat så mycket om sig själva i sina mejl, men jag bryr ju mig inte alls").

Väl hemkommen har jag ätit ravioli med stekt-vitlök-och-spenat-röra. Det är min bästa enkla mat just nu. Jag alternerar den rätten med Dr Oetkers spenatpizza on and on and on. Måste komma på nån rätt utan spenat snart annars kommer jag att överdosera det gröna guldet.

Så i dag var en bra dag. Men nu på kvällen känner jag igen hur hjärtat börjar bulta snabbare och ångesten kommer krypande. Det känns som att tinningarna trycker in några millimeter mot hjärnan och som att jag får en klump i halsen. Försökte vara förutseende och ta ångestmedicin i god tid, men det hann bli ett glapp här innan den kickar in. Bara att andas 4-5-6-andningen* och distrahera mig med bloggskrivning tills det går över.

Nu sömn. Tror jag behöver vila hela morgondagen efter de här eskapaderna.

 

Skarmklipp 2017 03 08 22.24.53En trött nyckelpiga på Femkantens hälsostation i dag. Jag var piggare än den och kände mig lite skadeglad.

 

 

*Andas in medan du räknar till 4, håll andan medan du räknar till 5, andas ut medan du räknar till 6. Smart tips från en av Sandra Beijers bloggläsare. Förstår ni varför jag stormgillar hennes blogg just nu?

söndag 12 februari 2017 - 20:29

Alla dessa krokar

Jag har en blogg, men det är så mycket jag inte kan skriva om här just nu. Det händer massor i mitt liv, men i det fördolda. Men det jag däremot kan skriva är att jag nu varit sjukskriven en vecka för utmattning (jag trodde inte att man kunde bli sjukskriven om man inte hade ett jobb, men det kan man tydligen. Trodde du att man inte kan bli utmattad om man inte har ett jobb? Det kan man.). I morgon får jag veta om jag kan vara sjukskriven en vecka till. Jag både hoppas och hoppas inte på det.

Jag kan också skriva att jag känner mig lite ensam. Jag kastar ut mångt fler sociala krokar än jag är van vid att göra, och till exempel i dag märkte jag till slut att jag inte längre visste åt vilket håll jag skulle kasta krokarna. Så jag gick ensam till kyrkan och satt efteråt ensam på kafé. Med en bok, en chokladcroissant och en liten liten cappucino (liten eftersom jag inte borde dricka koffein, men ändå en cappucino eftersom jag längtat efter den smaken i en vecka). Det är väldigt bekant detta att gå på kafé ensam, det gjorde jag hela tiden i Hongkong.

Jag förstår att det inte alltid går att nappa på en utkastad krok. Jag är den första att försvara rätten att inte nappa på alla dessa krokar som slängs ut. Så jag är inte ute efter att ge dåligt samvete till den som fått en krok slängd framför sig men inte kunnat nappa. Men bara detta att jag är ovan. Före Hongkong hade jag inga problem med ensamhet (jag älskade den och omhuldade den med vindruvor och fläktande palmblad), men sedan jag kom tillbaka har den börjat skava. Och det är något jag helt enkelt får jobba med, därav krokarna.

Det är trots allt förvånansvärt många av mina krokar på sistone som gett napp. Jag blir glad så fort jag tänker på alla de gångerna. Till exempel igår när Suvi-Tuulia kom med mig på muséum och kaféhäng och sedan till kino Orion på sing-along av West Side Story (vet ni hur svårt det är att sjunga med i Tonight utan att fnittra?) Så bra napp. Eller i dag när Anna ringde från Hongkong precis när jag tyckte att jag suttit lite för länge på kaféet. Och där behövde jag inte ens kasta ut en krok. Precis som när Ylva bara fortsätter att dyka upp i Helsingfors fastän hon inte ens bor här. Är så lyckligt över det.

Att kasta ut en krok behöver inte vara en så stor grej. Det är det ju inte heller när man metar på riktigt. Då är det bara svisch! och så åker kroken med masken iväg genom luften och ett plopp när den landar i vattnet. Svisch och plopp. Inte svårare än så.

Skarmklipp 2017 02 12 21.00.08En bild från när det nappade big time: hela bärarlaget kom på kafé med mig förra söndagen. Så bra, I'm lovin' them. Alla borde få ha ett bärarlag.

lördag 10 december 2016 - 14:02

Koppnudlar

So are you still sick? I think it's because you're eating all those potnoodles. Så säger min waelsiska granne när hon ertappar mig med att tillreda dagens lunch i form av – just det, cupnoodles. Jag känner redan lite skam för att jag vet att hon med största sannolikhet vaknat lika många gånger som jag i natt, av mina våldsamma hostattacker. Ni vet de där hostattackerna som låter ödesdigra. Ihåliga, som att en mörk värld inne i lungorna har vaknat till liv. Det är hon och mina fem övriga grannar som vakat med mig.

There's like no nutritions in those.

Jag skrattar och försöker ihärdigt påstå att det visst är bra för mig att äta cupnoodles när jag är sjuk. Det känns så bra mot halsen att sörpla i sig het nudelsoppa till frukost, lunch, middag. Och jag har en massa frukter där inne i rummet, säger jag, väl medveten om att den massan är en multivitaminburk och några bananer.

Vi delar sjukdomsberättelser en stund. Skrattar så vi kiknar åt hur jobbigt det är att snabbt klättra ner från loftsängen om man vaknar och har diarrékänningar. Om båda toaletterna dessutom är upptagna. Oj oj.

Jag stänger min dörr och ställer i ordning datorn så att jag kan se på Gilmore Girls medan jag sörplar mina nudlar. Kommer på att jag borde ha sagt åt henne att jag ju äter havregrynsgröt! Minst en gång om dagen, kanske två. Med torkade blåbär i, och nötter, och jordnötssmör. Och sojamjölk! Där har vi nutritions minsann. Alltid ska man komma på de smarta replikerna när momentum passerat.

Men visst har hon rätt. Vad är det här för kostcirkel egentligen? Helt värdelös. Men det är talande för min sjukdomslathet att jag inte ens tänkt tanken att nudlar kanske inte är så näringsrika, att de inte gör mig friskare direkt.

I dag var min sista dag av engelskaskola med de härliga ungarna jag jobbat med hela hösten. Vi skulle ha Christmasbuffet for everybody. Jag kunde inte delta på grund av den här arma hostan. Farbröderna som drar skolan tröstade mig genom att skicka en massa bilder på whatsapp. Där sitter eleverna i en enda stor ring med sina föräldrar, och alla är så glada. Och tuffa. Önskar jag hade kunnat vara med.

Nu har jag stora förhoppningar på medicinen jag köpte med hjälp av google translate. I morgon vill jag vara frisk!