Visa inlägg taggade med 'motion'

tisdag 28 juni 2016 - 21:13

Springivern och Malenas sommarprat

Malena Björndahls sommarprat, det är så bra. Hur bra? Så bra att jag orkade springa mycket längre än vanligt på en av mina sällsynta kvällslenkkin. Maigad så långt jag sprang, och hårt (för att vara jag). Jag orkade till och med göra solhälsningar och armhävningar lite här och där under vägen. Tack Malena, det var ett ärligt och bra sommarprat. Som hjälpte mig att tänka nya tankar och springa underverk.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att springa, även om jag ända sedan gymnasiet försökt komma in i det. Ivern har fort bytts till total motivationsbrist. De senaste åren jag ändå i långsam takt tagit en lenkki typ en gång i månaden eller så. Ofta driven ut av ångestskäl. Lufta skallen och lillhjärtat. Men det har sakta börjat vända, till att jag nu plötsligt klarade av att springa från Rödbergen till Olympiaterminalen och tillbaka längs med Eirastranden (jag mäter aldrig mina sträckor i kilometer, siffror har väldigt lite med mitt motionerande att göra).

Här är några saker som gjort det lättare för mig att springa:

1. Mina fivefingers. Barfotaskorna är inte bara fruktansvärt snygga utan även sköna att springa i. Jag får inte ont i knäna av dem, vilket alltid var ett problem tidigare med konventionella springskor. Tycker fortfarande efter ett år att det är roligt att klä på mig dem, och det motiverar mig att ta en lenkki. Känner mig också mera som en earthling när jag springer med dem.

2. Alla mina jumppakläder hänger på samma galge. Lätt att ta på sig, lätta att hänga av sig. Jag tvättar dem bara när de börjar lukta för äckligt.

3. Något år sedan fick jag tipset att springa så långsamt att det känns töntigt, och det har verkligen ökat lusten att springa. Jag får sällan ont i sidan längre, inte heller blodsmak och grisflås. Jag springer i maklig takt och njuter av syret och utsikten. Mot slutet kan jag klämma in lite hårdare fart för att kunna landa med ett ordenlitgt flås på innergårdens stenplattor.

4. Ett powerplagg. Det är mycket lite lättare att masa sig ut om jag vet att det är min Led Zeppelin-t-skjorta som hänger på jumppagalgen. Med den på är jag inte bara en röd flåsare, jag är också en tuffing.

5. Sporadiskt sällskap. Ibland händer det att jag springer med Rabbe. Det är bra dels för att det är mysigt (obviously) men också för att han kan höja min ribba lite. De gånger jag springer ensam är det lätt att ta det lite för lugnt, så att jag blir besviken efteråt när endorfinerna inte infunnit sig. Med Rabbe springer jag lite längre, och eventuellt lite hårdare.

6. Springandet är en belöning, inte ett straff. Det här är egentligen Rabbes visdom. Det är mycket mera motiverande att byta om till springkläder om det är själva springandet som lockar i stället för någon skräpmatsbelöning efteråt. (Även om blåbärs-kardemummaglassen i frysen ofta hägrar i tankarna när jag är på språng.)

fivefingersOskarpa fivefingers i Mariehamn. Fötterna liknar tassar på en varelse i Mumindalen, sa Ylva en gång. Fjantiga, sa Rabbe. Åsikterna haglar men jag står fast vid att de är snygga och framför allt tuffa.