Visa inlägg taggade med 'påsk'

torsdag 26 februari 2015 - 11:05

Nej, inte påsk snart.

En vecka av fasta är förbi, och jag har ännu sex veckor utan mjölk och ägg framför mig. Det är lite jobbigt, men jag gläds. Det känns som en rensning, en ordentlig städning inför påsken som jag anar kommer nån gång, men inte än.

Så snubblar jag över bilderna på instagram, de av påskpynt och gula indredningsdetaljer. Passerar godishyllan i affären och märker att det burits in en helt ny hylla full av kinderägg, mignonägg och de där gräsliga chokladhararna som bara är en kopia av de lika gräsliga jultomtarna. Ett skal av choklad, en glansig folieyta och ett mörkt hål innuti.

Snart är påsken här! ropar reklamen och börjar rusta för nästa konsumtionsrush. Den är ju van från julen att börja tidigt (julmusik i oktober är väl den nya normen), så sex veckor innan påsk är väl ingenting?

Stopp. Jo, det är visst nånting. Före påsken kommer en sju veckor lång fasta, en tid av enklare livsföring och eftertänksamhet. Fastan är en tid att vandra i öknen, att leva med lättare bagage. Det är en värdefull tid.

Precis som med julen så är det tydlig skillnad på dagarna inför påsken. Den ena  dagen blir Josef och Maria nekade rum i härbärget, och nästa dag föds Jesus. Den ena dagen är Jesus död och begraven, den nästa är graven tom.

Kommersialiseringen av högtiderna suddar ut de här gränserna mellan dagarna. Juldagen är inte längre speciell, för julkrubban har legat framme i skyltfönster i en månads tid redan. Långfredagen är inte längre sorglig, för fredagar innebär ju fredagsmys, och de glada kycklingarna har redan prytt hemmet i en månad. Vi hinner tröttna på högtidspyntet redan innan högtiden inträffar.

Vi är i öknen än. Låt oss vara här, i bara sex veckor till. Sedan ska vi festa!

Veganmat 2015 02 26 10.48.08Det finns glädje i öknen också, den är bara lite annorlunda. I går var min fasteglädje att jag lyckades göra en god vegansk gryta av kylskåpsrester.

tisdag 10 april 2012 - 09:20

Påskspektrat

Ungefär så här var min påsk:
 
På långfredag vandrade jag iväg till Martinskyrkan, där vår församling firade långfredagsgudstjänst.  Jag har svårt att inse att 
man också kan ha andra gudstjänster i just den kyrkan, när den för mig andas så väldigt mycket långfredag. Altartavlan är som gjord för att ackompanjera läsningen av texterna om Jesu död, och akustiken perfekt för en gudstjänst utan orgel. För mig är altaret i den kyrkan alltid täckt av svart tyg. Eftersom jag var kyrkvärd fick jag läsa Jesaja 53, och slutligen släcka Kristus-ljuset när Gud gav upp andan. 
 
Jag tycker om långfredagen för att den är så hopplös. Den talar rakt om lidande, om smärta och mörker. Den undviker inte, och försöker inte ens ge ett konstlat hopp. Ibland står vi just så, utan hopp och mitt i smeten. Vi kan inte undvika det, men vi kan öva oss att hantera det. Öva oss att stå i mörker.
 
Efter gudstjänsten åt jag lunch med en god vän. Sen dristade vi oss till att se The Passion of the Christ, en verkligen tung film att se. Inget man vill småäta choko till. Sedan pratade vi i hu
ndra timmar om hur vi har det, om våra kyrie och gloria (svårigheter och tacksamheter).
 

 

På lördagen åt jag lunch med vänner, men märkte fort att jag ville vara ensam. Det är lite rörigt med påsken, å ena sidan vill jag vara glad åt att ha ledigt men å andra sidan handlar påsken om så mycket världssmärta att d
et känns konstigt att höra folk önska varandra glad påsk så länge som graven ännu är stängd.
 
Så jag gick hem till mitt och gjorde något jag längtat efter att göra under hela fastan: jag planterade om mina krukväxter medan jag lyssnade till podcasts om svåra saker, om bland annat flyktingskap och ätstörningar. Det låter deppigt, men det kändes inte så. Det handlade mer om att se världen för vad den är, bristfällig, samtidigt som jag ordnade om för att mina växter skulle få det lite bättre. Inte bara älta det dåliga, utan att verkligen se det dåliga för att kunna göra något åt saken. Att lyssna på när Mia Skäringer berättar om hur hon blivit våldtagen samtidigt som jag knackade ut övervuxna rötter ur trånga krukor kändes inte hopplöst, för nästa steg var att sätta växten i större kruka, med ny jord och färskt vatten. Det är svårt att förbättra någonting om man inte först ser hur galet det är. 
 
 

Tidigt på påskdagsmorgon for jag på lenkki, och kände mig lite som kvinnorna vid tomma graven när jag mötte solskenet som var så livsbejakande. På påskdagens högmässa var jag kyrkvärd igen, och fick möta småbusiga präster och frivilliga i sakristian, och dela ut psalmböcker åt förväntansfulla kyrkobesökare.
 
Dessutom fick ja
g se en glimt av kyrkkören som övade inför gudstjänsten när jag hämtade mer psalmböcker från ett mindre kapell. Jag tycker så om vår församlings kyrkokör. Den är så passionerad. Kören tar sin sång på stort allvar, och förmedlade en sann glädje under själva gudstjänsten. Jag blev så glad när de sjöng halleluja i stämmor, damerna och herrarna skilt. Efter gudstjänsten gick jag hem och bara njöt av mina tulpaner och ovanligt fro
diga påskgräs. Kristus är uppstånden, och kärlek vinner.
 
Jag hade tänkt gå på bio på söndagen, sådär för att markera att fastan nu är slut och jag igen kan sätta pengar på nöjen. Men jag glömde bort det, och satt i stället och skype:ade för första gången någonsin med min pojkvän. Tänk att det inte hänt tidigare att vi sett varandra medan vi pratat. Det var fint. 
 

Annandag påsk hände något oerhört. Min tvätt blev tvättad, mitt golv dammsuget, min matta rensad från hundhår. Och, inspirerad av becoming minimalist-bloggen fyllde jag en en ikea-kasse med saker jag inte längre behöver. Den kommer att dyka upp på Teologiska studentföreningens gratisloppis nästa vecka.
 
Idag ska jag gå till frissan, vilket ni som följt min fattigdomsfasta vet är en väldigt stor grej. Jag är så glad åt det, och hoppas att jag ska få känna mig riktigt fin efteråt.
 
Jag känner väldigt mycket att livet vinner just nu. Glad påskvecka åt er!