Visa inlägg taggade med 'tro'

tisdag 12 juni 2018 - 18:30

Det finns fler!

Liisa predikan

 

Jag fick en så fin kommentar på mitt blogginlägg När är jag kristen nog?, så fin att jag tycker den förtjänar ett eget blogginlägg. Så här skriver Jenny:

Härligt att höra hur du tänker, ett så mycket fräschare och sundare syn på religion. Hör till kyrkan men går mycket i tankar på att skriva ut mig eftersom jag a) faktiskt inte tror på Jesus och b) har svårt att rättfärdiga att jag stöder en organisation som (enligt mig) diskriminerar homosexuella. Skulle det bara finnas fler som dig, som istället för att kritisera andra skulle fokusera på sig själva o sin tro så tycker jag kyrkan skulle vara en trevligare plats :)


Kommentaren gör mig mycket varm till mods, för det är ju just det jag vill visa på genom den här bloggen: att det finns många blommor i vår Herres hage. Det finns högljudda och svartvita blommor, men också mjuka och färgglada sådana.

Men jag funderar lite på detta "Skulle det bara finnas fler som dig"... Hmm. Den syn jag för fram här i bloggen är inte något unikt för mig, utan något som jag mognat till i samröre med många andra kristna. Jag skulle till och med kunna drista mig till att säga att majoriteten av kyrkans medlemmar som jag träffat har en jordnära och reflekterande syn på saker och ting. Det finns fler än jag!

Vi är många som är ledsna över att kyrkan inte ännu kommit längre i synen på homosexualitet. Men även där känner jag hopp: de samtal som förs nu har en mycket mera respektfull ton än de som fördes för 20 år sedan. (Även om 20 år och mera är en alldeles för lång tid för sexuella minoriteter att behöva vänta på klarhet!) Kyrkan är en urgammal organisation som rör sig långsamt, så på den skalan har samtalsklimatet ändrat otroligt snabbt. Och jämför man globalt med de flesta andra kyrkosamfund, så hör nog den evangelisk-lutherska kyrkan till de samfund som "kommit längst" i detta. Många samfund vägrar ens diskutera frågan, medan vår finlandssvenska biskop Björn Vikström skrivit en bok om just detta: hur kan kyrkan reagera när vi idag vet så mycket mera om sexuell mångfald?

Också frikyrkorna har nu börjat diskutera frågan på allvar, mycket tack vare boken Välkomna varandra - bejakande perspektiv på homosexualitet i frikyrkan. Just nu är jag aktiv i Helsingfors baptistförsamling, och där bestämde ledningen nyligen att sätta upp en regnbågslapp på vår anslagstavla, som det står "Här är alla välkomna" på. I samma veva skruvades dam- och herrskyltarna ner från toalettdörrarna. Små steg.

Det finns fler. Det gäller bara att hitta dem (oss). Att prova på olika söndagsgudstjänster är en bra början.

toaletterBetelkyrkans toaletter, utan skyltar. En ska inte behöva ange sin könstillhörighet bara för att en är kissnödig.

 

tisdag 5 juni 2018 - 11:17

För att provocera min inre 18-åring

Liisa student

Foto: Laura Mendelin

 

Häromveckan var det många som hakade på #önskarjagvetat #olisinpatiennyt och delade sina gamla studentfoton på Facebook och Instagram. Bilderna kompades av hälsningar från de nu vuxna personerna till sina 18-åriga jag. En sådan postning gjorde även jag, och kände hur livsvisdomen flödade:

Du kommer att glömma det mesta du skrivit i studenten, men utveckla en djupare kunskap om livet. Du behöver inte vara så hård mot dig själv och din kropp. Hela du får vara du.

Jag var riktigt nöjd över att ha summerat tio års lärdomar så käckt. Men efter att ha läst 10-20 liknande texter av andra ivriga rådgivare började det kännas lite... ja, gjort. Det råder ju inte precis brist på goda råd åt unga människor i vår tid. Då var det perfekt att min vän Ulrika utmanade mig att i stället fråga vad den där coola studenten på bilden skulle ha att säga åt den här tanten som jag är i dag. Så jag blundade och lyssnade inåt en stund.

Hon visade sig vara riktigt frän, denna Liisa 18 år:

Jobba i kyrkan, herreguuuud! Hur tragisk är inte du. Liisa, du måste också sluta jobba med marknadsföring, det är det sista jag vill göra! Gör konst! Skriv smarta saker! Kolumner och skit. Bryt dig ut ur Svenskfinland. Gör inte vad omgivningen säger åt dig att göra, tänk själv för guds skull. Du har också blivit för hemtam i Finland, det är ju ute i världen du ska vara! Men jag är nöjd med att du skaffat dreadlocks.

Snacka om kalldusch! Men jag får ge henne rätt på många punkter. Hon har mycket bättre koll på mina värderingar och livslustar, än vad Liisa-29-år-just-nu-mellan-två-jobb har. Egentligen har hon rätt i precis allt annat än det där med kyrkan.

För i kyrkan trivs jag, fortfarande efter den första förälskelsen som 19-åring.

Därför tänker jag nu kontra den 18-åriga Liisas fräna ord genom att fylla i sevendays lista om kyrkan. Den är kopplad till församlingsvalet i höst, ett nationellt val där alla medlemmar över 16 år har rösträtt. Vi kör!

 

1. När jag hör ordet församling tänker jag…

... på Maxmo församling, Åbo svenska församling och Helsingfors baptistförsamling. Dem har jag hängt tillräckligt länge i för att ha ett emotionellt band till.


2. När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du?

Iförrgår. Jag var på en helt vanlig söndagsgudstjänst i baptistkyrkan Betel i Helsingfors. Vi sjöng den här psalmen och firade nattvard. Efteråt åt vi studenttårta och hade ett roligt samtal om vad våra inre 18-åringar skulle säga åt oss om de såg oss nu. Vi kom fram till att de flesta av dem skulle vara rejält förvånade.

Jag ska förresten predika i Betel inkommande söndag, 10.6 kl. 11. Välkommen!


3. Berätta något minne om din fadder (dvs. gudmor eller gudfar), eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn?

Jag fick en pytteliten silverring av min fadder när jag var ett dagisbarn. Den var tunn och bara utsmyckad med ett enkelt L, för Liisa. Jag var väldigt stolt över ringen men glömde sedan bort den i många herrans år. För ett år sedan var jag hemhemma och röjde upp bland mina barndomssaker, och råkade hitta just den ringen. Nu var den pytteliten i min stora hand. Men den var en fin påminnelse om att jag som då nybliven singel faktiskt nu fick fokusera på att lyssna till mig själv och mina behov. "Liisa i fokus", ropade ringen hela förra sommaren när jag bar den på mitt lillfinger.  

 

4. Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på…

...att få hela verksamheten i församlingen att snurra kring gudstjänsten och diakonin (kyrkans socialarbete). Soppkök efter gudstjänsten, loppisbord i vapenhuset, samtalsrum bredvid kyrkbänkarna. Mera party och gemenskap över gränserna.

 

5. Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det?

Japp, det visste jag. Jag tänker absolut rösta, eftersom det också är enda sättet att indirekt påverka vilka personer som sitter i kyrkans högsta beslutsfattande organ, kyrkomötet, som t.ex. bestämmer om kyrkan kan gå in för samkönade äktenskap. Jag känner några som funderar på att ställa upp som kandidat, och har även själv kännt efter om det är något jag vill göra. Men eftersom jag just nu inte är aktiv i den församling jag kan kandidera i, känns det inte som något jag vill göra. Jag gör min frivilliginsats för kyrkan på andra sätt just nu. Till exempel genom att skriva den här texten, predika ibland och vara med i styrelsen för Helsingfors KFUK (en kristen feministisk förening).

 Liisa olLiisa 18 år trodde nog inte att det kan se ut så här att jobba i kyrkan. Bild från en ölprovning jag var på med kollgerna från Kyrkostyrelsen igår.

 

Du då? Vad skulle din inre 18-åring ha att säga dig idag?

måndag 26 februari 2018 - 22:51

Naiva jag + video om terapi

Puh, behövde ta en paus från bloggen i några dagar efter allt rabalder kring mitt fastande. Det är lite sjukt egentligen, hur sårbar jag gör mig själv genom att gång på gång skriva så öppet om något som är så intimt som tro. Det finns ju massor av människor som bara går runt och bär sådant inom sig eller bara delar det med en liten krets, och det verkar ju gå bra att leva så också. Varför ska jag så ofta öppna munnen och bara blablabla så här sa Gud till mig idag? Och mötas av hårda ord om att jag gör narr av min skapare och inte läser bibeln tillräckligt mycket.

Som jag skrivit tidigare så tar inte kritiken lika hårt på mig längre. Kanske för att jag fått distans mellan mig själv och det jag släpper ut i offentligheten, eller för att jag överlag har en väldigt blasé inställning till det mesta som sker runtom mig just nu. Men hårda ord är ändå hårda ord, och när de riktas mot något så naivt och intimt som min personliga tro, ja, då blir jag oundvikligen lite uppgiven och trött.

Men det var inte det jag skulle blogga om! Jag ville bara göra en snabbis och tipsa om en fin liten video jag hittade i kväll, när jag scannade av internet efter videor som förklarar vad jungiansk psykoterapi går ut på.

Se bara på denna lilla pärla, som väldigt odramatiskt på tre minuter förklarar vad terapi är:

[embed width=480 height=270 class=left thumbnail=https://i.ytimg.com/vi/OxuZiqY5ypU/hqdefault.jpg?r=48995]http://youtu.be/OxuZiqY5ypU[/embed]
Många saker känns blasé i mitt liv just nu, men att jag får gå till en terapeut i morgon hör absolut inte till de sakerna. <3

söndag 17 september 2017 - 10:10

U become famous

I våras var jag på en inspelningsplats och pratade om livet, tron, besvikelserna och naturen. Kastade lite stenar i vattnet. Det blev ett nätt litet program på 6 minuter i Himlen TV7. Här kan du kolla på det.

Älskar att min vän Rachel från Hong Kong kommenterade videon så här på Facebook: "U become famous! I'm sure you would attract even more people from this clip."

Ja, tänk om jag blir en kändis nu.

lördag 19 december 2015 - 13:52

Det ordnar sig

julkrubba2

 

Det gick lite som det brukar gå med goda intentioner. I min krönika i Sevendaystidningen (s.21) skrev jag om mina planer att göra en DIY-julkrubba med  synnerligen låga ambitioner. Lite toapappersrullar, lite tändstickor. Trots de låga ambitionerna blev det inget av det, men suget efter en julkrubba fanns kvar. Så fann jag mig själv på Stockmann en söndag, inklämd mellan varma kroppar som i sin tur var inklämda i varma vinterjackor.

En julkrubba, en julkrubba, ett kungarike för en julkrubba!

Där fanns miljoner olika julpynt (till exempel små städer med sockerhöga barn, snögubbar och julklappar, och oändliga variationer av rödklädda tomtar), men inte en enda liten krubba fann jag. Egentligen borde jag väl inte vara förvånad.

Lösningen på min krubbelängtan fanns till slut betydligt närmare: i nedersta våningen i huset där jag jobbar finns Sacrum. Det är en kristen bokhandel med åtminstone tio(tusen) olika sorters julkrubbor. Krubbor i sten från Kenya, krubbor av bananblad, olivträd, porslin, gummi, krubbor att hänga i granen och krubbor att montera vartefter advent framskrider.

Till slut valde jag en minimal keramisk krubba från Peru. Jag har svårt att sätta ord på glädjen över den här minigrejen. Där står den på köksbordet i mitt stökiga hem, i mitt kaotiska liv – och bara utstrålar lugn. Där ligger ett litet barn och myser. Och utsätter sig frivilligt för den här världens kyla och mörker. Trots att det finns så mycket mörker verkar han ta det hela med ro. Det ordnar sig.

 

Nu tar jag julpaus i några dagar. Fridfull jultid till er alla!