Visa inlägg taggade med 'vandraren'

tisdag 7 juni 2016 - 22:49

Insikten!

Jag har fått en insikt i klass med min Roger Pontare-insikt häromåret.

Detta kom till mig när jag duschade i kväll: Nordmans låt Vandraren handlar ju om människan. Som i hela mänskligheten; detta att vara människa. Den handlar om dig och just nu handlar den väldigt mycket om mig.

Det gör ont, men gå ändå

du kan aldrig vända om

det gör ont, men gå ändå

du är här och kom hit som en vandrare

Hur många gånger har jag inte läst om vandringen som en allegori för livet? Säkert tusen.

Att jag inte sett det här uppenbara tidigare måste bero på att jag hade en så stark och självklar tolkning av låten som barn. När jag första gångerna hörde den i min grannes flickrum så tog jag Vandraren som en väldigt konkret berättelse.

Om en mystisk Vandrare, som bara går och går, från by till by. Det fanns något hotfullt i att han (varför just en han?) aldrig kunde vända om. Vad hade han gjort för hemskheter i byn han senast kom från? Varför fick han inte gå tillbaka? Varför var han dömd till detta eviga vandrande? Den här kriminella tolkningen underströks av att vi hade hört att Nordman suttit i fängelse. För vad? Det varken visste eller förstod vi. Men förstås måste sagan i låten ha en självbiografisk underton. Vandraren var alltså Nordmans alter ego.

Men alltså inte bara Nordmans alter ego! Allas alter ego. Och just nu känns det här ofantligt upplyftande för mig. Det gör ont, men gå ändå. Medlidandet, medvandrarskapet. Åh, min andliga törst måtte vara stor när trösten kommer i något så sönderspelat som Nordmans Vandraren.

(Kanske är det detta som sommarteologerna får lov att sjunga för mig när jag ligger på bäddavdelningen i framtiden? I stället för Blott en dag.)