fredag 21 september 2018 - 21:24

Se en främling i ögonen

12248014 546850008811160 1750142261188331192 o

 

Jag har så mycket att säga just nu. Hela den här veckan har jag verkligen rannsakat mig själv, allt jag tror på. Det har varit skitjobbigt, jag har gråtit, jag har våndats, jag har sett mig själv i spegeln – så ärligt att det gör ont – jag har sträckt ut en hand och påbörjat en process. Och jag har insett saker. Så himla stora och viktiga saker. Jag ska blogga om det den här helgen. Och dessutom har en fin vän lovat skriva en gästblogg som belyser ämnet från ett viktigt perspektiv.

Först vill jag säga det här: Hej! Hur mår du? Jag skrev en kolum i Vasabladets hälsobilaga och tänker att kanske just du klickat dig in här för första gången. I så fall vill jag varmt välkomna dig till min blogg och tacka för att jag får dela min historia. Fint att just du hittat hit <3

42313189 10156709344147767 81166446578630656 n

Kolumnen! Till vänster en läsvärd artikel av Caroline.

 

Men jag vill också säga det här, för det gör mig så stolt: Imorgon deltar Vasa i världens största Eye Contact Experiment. Hurra hurra! Och vad jag är glad och tacksam över att ha fått vara med och arrangera det här fina, viktiga evenemanget. Kolla in videon så ser du vad det handlar om:

 

 

Ögonkontakt – så enkelt, så stort, så viktigt. Jag ser fram emot att uppleva vilka fina, spontana möten morgondagen kan bjuda på. Hoppas att vi ses på Vasa torg imorgon kl.16 – klicka in dig på vårt officiella Facebook-event för att läsa mer. Eventet är helt non-profit, helt gratis. Men det du har möjligheten att uppleva under 1 minut – med en främling eller någon du redan känner – kan vara ovärderligt fint. Kanske du & jag kan dela en stunds ögonkontakt och se vad vi upptäcker?

 

 

Bild & video: The Liberators International

 

 

tisdag 18 september 2018 - 11:10

Det här med tidigare liv

star 1096934 1920

 

Tror du på tidigare liv? Reinkarnation, själavandring. För många i västvärlden är det en väldigt främmande tanke – det var det också för mig. Det finns så många frågor. Därför känner jag att mitt blogginlägg om karma behöver följas upp. Reinkarnation är nämligen en viktig nyckel för den som vill förstå karmagrejen. Om du klickat dig in antar jag att du i alla fall bär på en liten nyfikenhet kring allt det här. I vilket fall som helst ber jag dig, än en gång, att läsa med ett öppet sinne. Bjud in de här tankarna och känn om de resonerar. Om de inte gör det är det också okej.

Jag har lärt mig om tidigare liv på många olika sätt. Dels har Paramahansa Yogananda – som till stora delar inspirerade gårdagens inlägg – hjälpt mig att förstå den uråldriga yogafilosofin. Jag kan varmt rekommendera hans bok Karma & Reincarnation som jag också refererar till i det här inlägget. Dels har författare som Elisabeth Haich och David Wilcock gett mig viktiga insikter. I boken Initiation skriver Haich, genom sina egna minnesbilder, om forntida Egyptens syn på reinkarnation.

Det finns många tankar, teorier. Någonstans har jag läst att vissa själar kan vänta 500 år på nästa kropp, andra tar en ny kropp direkt. Det finns själar som för första gången kommer till jorden, har svårt att anpassa sig till den här verkligheten. Och så finns det allt fler som säger att jorden närmar sig en stor förändring, vilket innebär att ungefär alla som någonsin levt på jorden nu kommit hit för att storstäda i sin karma så att det sedan är möjligt att stiga upp, ascend, till en nivå av högre medvetande. David Wilcock reder ut det här i detalj i sin serie "Wisdom Teachings" (särskilt s. 7).

Visste du att det faktiskt har forskats en del i reinkarnation? Jag vill nämna särskilt Dr. Ian Stevenson som, i 50 år, arbetade som professori i psykiatri vid University of Virginia School of Medicine. Han började intressera sig för återfödelse 1960 när han hörde att ett barn i Sri Lanka kunde komma ihåg ett tidigare liv. Händelsen ledde till att Dr. Stevenson undersökte 3 000 liknande fall. Han drog slutsatserna att det finns ovanliga kunskaper, fobier och beroenden som inte kan förklaras genom personens släktskap eller levnadsmiljö. Till och med födelsemärken kan överföras och berätta om tidigare liv. Du kan läsa mer om Dr. Stevensons forskning här.

Det kanske låter crazy, men jag har också fått uppleva tidigare liv i praktiken. Sedan jag var barn har jag t.ex. haft några irrationella och oförklarlig rädslor. Det finns färdigheter som kommit till mig nästan utan träning. Minnesbilder från 4 tidigare liv har vaknat i det här livet – saker jag drogs till redan när jag var barn. Väldigt överraskande har jag nyligen fått möta min mamma från ett tidigare liv i Egypten. Dessutom hör jag ständigt fler och fler intressanta berättelser från andra som haft liknande upplevelser. Min existens flätas samman med mina närmaste vänner – det blir allt tydligare att det här inte är första gången vi träffas.

Reinkarnation skapar naturligtvis många frågor. Vad betyder det att träffa en förälder från ett tidigare liv? Varför återförenas man med personer från en svunnen tid? Vad betyder det när någon som gör 'allt rätt' plötsligt råkar ut för något hemskt? Kan man hålla en allvarligt sjuk person 'ansvarig' för sitt tillstånd? Är det verkligen meningen att någon ska födas i ett krigsdrabbat land eller leva i fattigdom? Orättvisan är nog svårast att förstå.

 

"Nothing ever goes away
until it teaches us
what we need to know"
// PEMA CHÖDRÖN

 

Det är här vi återvänder till begreppet karma – orsak och verkan. Vi får samma läxa i olika former, tills vi lär oss, så som buddhistmunken Pema Chödrön beskriver i ovanstående citat. Paramahansa Yogananda ger ett exempel. Ständigt stridande familjemedlemmar kan ha varit fiender i ett tidigare liv. Karmas lag låter själarna samlas i en ny kontext – en familjegemenskap – så att de kan ha nya förutsättningar att se likheter framom olikheter och därmed sluta fred. Får mig att tänka på en kvinna jag nyss träffade. Hon berättade att hon, i ett tidigare liv, blivit mördad av en person som i det här livet är hennes svärmor...ojdå :) Jag säger inte att det alltid är så här, men läran om karma & reinkarnation har i alla fall hjälpt mig att försöka förhålla mig kärleksfullt också till relationer som är utmanande. Vad vill personen eller situationen lära mig?

Reinkarnation har att göra med vår fria vilja och hur vi använder den. Oberoende av omständigheterna kan vi alltid, i någon form, välja mellan ljus och mörker. Låt oss anta att det här är sant, att våra val reflekteras i nästa liv. Det skulle betyda att man, genom sina val, kan skapa förutsättningar för utmaningar i nästa liv. Paramahansa Yogananda ger ett exempel: "Medical doctors would say that John inherited insanity from his insane father, but the metaphysician would say that John attracted an insane parent in this life because his soul brought back the tendency of insanity from his former life." Det kan förstås finnas många bidragande orsaker. Men om metafysik är nytt för dig kan du t.ex. börja med att läsa Louise Hay's symptomlista, dvs. vilka själsliga sår som kan dölja sig bakom fysiska sjukdomar.

Reinkarnation handlar också om ouppfyllda begär. Om vi, på vår dödsbädd, önskar att vi skulle ha fått det ena eller det andra behöver vi komma tillbaka till jorden för att materialisera begäret i fråga. Ska man då sälja allt man äger och bo i en grotta i väntan på upplysningen? Inte nödvändigtvis. Enligt Paramahansa Yogananda kan begären följa med ut i skogen. "If we live as hermits in the forest, we may not live hygienically, and may die from disease. If we live in the world without peace, we may die of mental worry." Det centrala verkar alltså vara att finna den inre friden och friheten, oberoende av var och hur man lever just nu. Tanken går han i hand med mindfulness, som faktiskt baserar sig på Buddhismen.

Reinkarnation är dessutom ett sätt att motverka all sorts separation. Så som jag skrev igår är ordet yoga Sanskrit och betyder att förena. Karma och reinkarnation handlar alltså om gemenskap. Enligt hinduismens gamla mästare behöver en själ uppleva hur det är att leva som olika mineraler, växter, djur, människor (med alla hudfärger). Allt för att skapa acceptans. Paramahansa Yogananda skriver: "When you feel that the stars, clouds, birds, beasts, men and outcasts are all your blood relatives ... you will no longer be compelled to reincarnate." Målet med yoga är alltså inte att kunna stå på händerna, utan att nå den här insikten: Vi är alla ett.

Innerst inne är vi alla själar på en kosmisk resa. "We're all just walking each other Home", så som den kloka Ram Dass uttrycker det. Precis allt och alla – i varje inkarnation du upplever – kan lära dig något och hjälpa dig att hitta hem igen. Hem till dig Själv. Paramahansa Yogananda skriver: "Reincarnation is the process through which the Spirit returns to Itself – from the many to the one."

Ändå är det svårt att förstå. Sjukdomarna. Lidandet. Jag funderar mycket på det. Men mitt i allt detta inspireras jag av personer som väljer att se smärtan som en lärare. Som fysikern Claude Poncelet som bestämde sig för att lyssna till sin lungcancer istället för att strida och kriga och bekämpa. Det var ingen lätt process, men han lärde sig att förstå varför sjukdomen hade kommit till honom. Insikterna ledde till tacksamhet. Kan man vara tacksam för cancer? Låter sjukt. Men om vi accepterar att det här livet är ett pyttelitet ögonblick på den odödliga själens tidslinje... Vem är vi då att avgöra vilka upplevelser vi behöver eller inte behöver för att bli fria från karmahjulet?

Men ändå. Upplevelser är inte isolerade – det är många som påverkas. Föräldrarna som just fått ett missfall har svårt att tänka sig att själen de väntade på bara behövde en kort stund som människa. Släktingarna som ser en familjemedlem lida har svårt att ta ett steg tillbaka och säga: "det är för allas högsta bästa". Vem kan egentligen veta det? Jag har inte heller några svar. För en stund sedan såg jag på Facebook en video där en man slog ihjäl en hund. Vad fan är det för karma som leder till sådant beteende?! Ofattbart.

Kanske det ändå är den fria viljan som är viktigast. Paramahansa Yogananda skriver att ingen själ i grunden är god eller ond. Vi föds inte heller som slavar, tvingade att följa ett visst ödets skådespel. Ingen tvingar oss att göra dåliga val – dem väljer vi själva. Det kan finnas anlag eller tendenser från tidigare liv som påverkar oss, men möjligheten till förändring är också ett lika starkt frö som ligger i jorden och väntar på rätt förutsättningar för att gro.

Precis som de flesta av oss inte kan komma ihåg livet i livmodern kan vi oftast inte heller komma ihåg tidigare liv. Vackert så – det skulle inte vara särskilt uppmuntrande att komma ihåg allt vi fått kämpa oss igenom. Och vem skulle frivilligt vilja uppleva tonåren, ålderdomen, om och om igen? Samtidigt är reinkarnation en möjlighet att få börja om, också för dem som gjort en hel del fel i sitt liv. Det är något fint i det. Alla ska ha en chans att hitta hem igen – oberoende av hur länge det tar.

Det blev en lång text – kanske ett bevis på att det här är ett stort och svårt ämne. Så jag tackar dig som läst alltihop och hoppas att jag kunnat ge dig nya tankar. Jag vet att det är mycket att ta in. Och jag vill vara tydlig med att inget är svartvitt, ingen har alla svar. Det jag skrivit idag är bara ett litet ytskrap, ett sätt att se på saken. Mitt sökande har bara börjat, men det känns som att jag är på rätt väg. Det är dock min sanning – summan av allt det jag upplevt och tagit till mig. Så jag uppmuntrar också dig att söka vidare, hitta det som är sant för dig. Och om du just nu går igenom något utmanande var min avsikt inte att säga skyll dig själv eller förminska din upplevelse på något sätt. Vi har alla en egen väg att gå, och jag önskar att alla vägar – oberoende av hur de ser ut – får leda till helande insikter och kärlek.

 

Bild: Pixabay 

 

måndag 17 september 2018 - 15:41

Det här med Karma

DSCF0201

 

Jag måste erkänna att det är lite nervöst att skriva det här inlägget. Karma – ett så laddat ord. Och samtidigt ett lite flummigt begrepp. Jag och Henrik har haft många långa diskussioner kring ämnet vid olika tillfällen. Vi är inte helt överens om man säger så. Och det behöver vi inte heller vara. Yogafilosofin är ändå något som allt starkare bidrar till att forma min världsbild. Därför vill jag dela med mig av det jag har lärt mig och upplever vara sant. Du behöver inte hålla med, men jag ber dig att läsa med ett öppet sinne.

Karma och reinkarnation är väldigt främmande i västvärlden. De allra flesta blir bekanta med begreppen typ när religionsläraren introducerar världsreligionerna. Du kanske hade en annan upplevelse, men i alla fall jag fick lära mig att karma och reinkarnation är lite lustigt och gulligt och i-n-t-e något som 'vi här i västvärlden' tror ett dugg på. I get it – tankarna är inte en del av den kristna religionen. Å andra sidan har man hittat bortglömda (eller bortgömda?) evangelium där reinkarnation är en av Jesus centrala läror. Varför valde kyrkan att inte ta med dem i Bibeln? Det kan man verkligen fråga sig. Men det är en helt egen diskussion.

När jag började studera yogafilosofi öppnades en helt ny värld. Personligen kände jag att så många pusselbitar föll på plats – allt det jag själv upplevt men som kristendomen, som jag är uppväxt med, antingen förnekat eller inte riktigt kunnat förklara. Särskilt Paramahansa Yogananda – gurun som tog yoga till västvärlden – har hjälpt mig med många insikter. Jag kan varmt rekommendera hans böcker! I det här inlägget kommer jag därför att luta mig tillbaka på Paramahansa Yoganandas bok Karma & Reincarnation.

 

51S5 UGCakL. SX404 BO1204203200

 

Vad är karma? Och vad gör det för skillnad? Läs vidare så ska jag försöka förklara. Men först vill jag inleda med ett citat av författaren Byron Katie. På något sätt summerar det, i all sin enkelhet, begreppet karma genom några meningar:

 

"Life is simple.
Everything happens
FOR YOU not TO YOU.
You don't have to like it...
it's just easier if you do."
// BYRON KATIE

 

Karma handlar om orsak och verkan (the law of cause and effect). Det du sår skall du också skörda – det lär också den kristna Bibeln. Den som sår frön av ondska får skörda lidande, den som sår frön av godhet får skörda glädje. Enligt Paramahansa Yogananda handlar karma dock inte bara om konkreta gärningar. "To understand karma, you must realize that thoughts are things. The very universe, in the final analysis, is composed not of matter but of consciousness." Så som jag skrev igår upplever jag allt starkare att min inre värld reflekteras också omkring mig.

Karma handlar om att ta ansvar. Paramahansa Yogananda är väldigt tydlig på den här punkten. Människans själ är, i grunden, varken god eller ond. Det du är i dag är resultatet av alla val du gjort i det här livet, och tidigare liv. Dock påminner Paramahansa Yogananda att ingen ska använda karma för att bortförklara sitt beteende. Han skriver: "To avoid having to face the need to improve. ... We blame anything and anyone but ourselves." Att ta ansvar för sin egen karma innebär alltså en genuin vilja att se sig själv i spegeln – att alltid begrunda lärdomarna i både med- och motgångar.

Karma handlar om att ta tillbaka sin egen kraft. Tidigare hade jag en tendens att tycka synd om mig själv – stackars mig som har otur och hamnar ut för otrevliga människor. Karmaglasögonen har hjälpt mig att få fågelperspektiv. Jag har insett hur jag själv, genom min fria vilja, har bjudit in trista saker i mitt liv. När jag var negativ och dömde andra drog jag till mig dömande och negativa människor. Ju mer jag lär mig om metafysik, desto bättre kan jag också förstå vad olika sorters ohälsa har försökt berätta för mig. Men alla förändringar kunde ske först när jag slutade se mig själv som ett offer – när jag insåg att jag själv har makten att förändra mitt liv.

Karma handlar om frihet. Paramahansa Yogananda skriver: "Accuse no one, not even yourself. Blame and accusation won't erase what has been done; it will affirm, rather, your dependency on circumstances over which, truly, you have lost control." Förändring kan bara ske vid ett tillfälle: Nu. Inte i det förflutna, inte i framtiden. Nu. Jag sätter mina egna begränsningar. Om det inte är möjligt att göra en konkret ändring kan jag alltid, alltid, alltid påverka hur jag förhåller mig till något. Inom mindfulness talas det mycket om den så kallade 'autopiloten'. Det är den som behöver ersättas med medvetna beslut. Jag har insett att frihet framförallt är ett inre tillstånd.

Karma handlar om lösgörande. Paramahansa Yogananda skriver: "We should strive for health, prosperity, and wisdom without fear of failure. But we should remain non-attached and even-minded, throughout." Jag har, gång på gång, fått lära mig hur viktigt det är att våga släppa kontrollen och lita på Universum. Att inte jaga efter saker utan möjliggöra dem, låta dem komma till mig. Jag övar också ständigt på att inte klamra mig fast vid händelser eller personer som gjort mig illa. Enligt den filisofisk-spirituella bokserien "The Law of One" är det faktiskt förlåtelse som får karmahjulet att stanna – det är något jag alltid försöker komma ihåg.

Karma handlar också om odödlighet. Innerst inne är vi själar på en kosmisk resa. Visste du att ordet yoga är Sanskrit och betyder att förena? Enligt yogafilosofin är vår främsta uppgift som människor att, till exempel genom yogaövningar, vakna upp ur vår dröm (Maya, den kosmiska illusionen), komma ihåg vem vi är och blir ett med Universum igen. Så som Paramahansa Yogananda beskrivet det: "Just as electricity does not die when a light bulb breaks, so our real self is not destroyed at death but retires into the infinite ... We are not flesh; we are Spirit." Kroppen är ett tillfälligt hem. Det är en plats dit själen återvänder, om och om igen, tills den har lärt sig tillräckligt. Lite som när man studerar och skriver prov – ibland behövs flera omtenter innan man kan gå vidare.

Det kanske låter förenklat – för enkelt. Kan karma verkligen förklara varför en del människor lever i fattigdom, krig, lidande, smärta, sjukdom medan andra får födas med många privilegium? Jag har upplevt att det ofta är utmanande att ta ett steg tillbaka och neutralt begrunda de här filosofiska frågeställningarna. Det är så mycket känslor inblandade. Diskussionen eskalerar lätt till ett "om allt är karma kanske man bara ska skita i allt och acceptera allt lidande" -stadie. Men karma handlar inte om det.

Karma är lite som den där störiga läraren som pushar dig tills du förstår. Karma är lite som den där envisa föräldern som är hård men kärleksfull i ett försök att styra in dig på rätt väg. För mig har det varit en viktig vändpunkt att förstå det här. Life happens for you, not to you. Ja, ibland är det svårt att inte ta saker personligt eller brista ut i ett förtvivlat VARFÖR. Men det är en del av processen. Jag är här för att lära mig. Jag är här för att minnas. Jag är här för att bli fri.

När jag hörde om karma i skolan kunde jag inte förstå det. Dels på grund av sättet som det presenterades, dels för att jag inte var redo att ta informationen till mig. De senaste sex åren har jag, tack vare yoga och stora livsförändringar, fått uppleva de här sakerna i praktiken. Och det gör stor skillnad. Det är min utgångspunkt – det är därför det är sant för mig. Du behöver känna efter och inse vad just du tror på, vad som är sant för dig.

 

I mitt nästa inlägg ska jag skriva om reinkarnation. Paramahansa Yoganandas bok behandlar både karma och reinkarnation eftersom de onekligen går hand i hand. Så, stay tuned!

 

söndag 16 september 2018 - 20:54

Vända blad

DSCF1247

 

Det är söndag och jag tänker tillbaka på veckan som varit. Nästan så att jag får ta ett djupt andetag för att landa lite mitt i allt som hänt. Nya samarbeten, fina möten. Viktiga insikter. Kära återseenden. Ett superstort lass som fann sin plats på ett loppisbord. En vacker meditationscirkel. Fantastiskt fin Bloggbrunch på Bacchus. Och sedan en stor sten som föll från mitt hjärta på fredag.

Jag kommer ihåg en jul när jag fick en så kallad 'flumdagbok' av min bror och hans fru. I slutet av varje vecka bad dagboken mig bland annat att blicka tillbaka, skriva ner veckans underbara och utmanande stunder. Varje söndag var jag alltid lika överväldigad: Shit, hände verkligen allt det här på 7 dagar? Åh, vad jag älskade den flumdagboken! Jag har många gånger tänkt att det skulle vara fint att följa livet på samma sätt igen.

Små, stora och småstora stunder. I slutet av veckan flyter de på något sätt ihop lite. Just nu känner jag glädje över gårdagens bloggbrunch som följdes av fint födelsedagsfirande hos min kära vän Malin. Jag ler åt alla fina stunder som den här dagen har fört med sig, i sällskap av vänner och familj. Det är de stunderna som är närmast. Just nu känns fredagen avlägsen, fastän det verkligen var en stor dag – något jag väntat på i nästan 800 dagar.

På fredagen sålde jag en lägenhet. En lägenhet! Och inte vilken lägenhet som helst. Du som läste kärlekshistorian del I vet att jag, de senaste två åren, har ägt en lägenhet med mitt ex. Det har, av praktiska och skattemässiga orsaker, varit nödvändigt. Det har gått bra. Allt har löst sig. Och det är jag så otroligt tacksam för. Ändå har jag hela tiden känt att det finns ett energiband som går från mig till mitt ex och lägenheten där jag ägde 50%. Men allt gick bra – utan drama. Det var fint. Och när banken lämnades bakom kände jag mig lätt och fri. Min energi återvände till mig.

Jag har haft samma upplevelse med många ägodelar. Det är som att lite av min energi fäster sig vid precis allt jag äger. Jag har också upplevt att inre arbete sätter igång yttre städprocesser. Vår omgivning är trots allt en reflektion av oss själva – googla Law of Attraction, så kan du läsa mer om fenomenet. Mitt möte med Henrik satte igång många storstädningar som har pågått de senaste två åren. Särskilt nu inför flytten till Sverige har vi båda haft ett behov av att rensa, rensa, rensa. Delvis för att allt vi sparar snart ska föras till ett annat land. Men det finns nog en djupare orsak än så – lättnadskänslan blir bara starkare för varje sak som hittar ett nytt hem.

Det handlar inte om att göra sig av med allt. Jag ser ett värde i omge mig själv med vackra saker som skänker mig inspiration, styrka, glädje. Det är fint att ha saker som påminner om någon eller något. Men jag har också insett att det finns saker som bara existerar utan att egentligen ge något tillbaka. Saker man bär med sig för att man 'borde' eller för att man kanske använder dem någon gång (= typ aldrig). Jag har personligen jobbat mycket med det här – jag vill vara ärlig kring vilka energiband jag väljer att uppehålla och varför jag gör dessa val. Samtidigt har jag upplevt stora skillnader i mitt eget energifält.

Det är en väldigt renande upplevelse. Men samtidigt också lite vemodig. Jag vänder blad efter blad. Det känns också lite som att bladvändningarna ökar ju närmare flytten kommer. I dag var vi till exempel till Stundars på höstmarknad. När vi skulle gå hem insåg jag plötsligt att det kanske är sista gången på väldigt länge som jag ser Stundars. Hur många andra farväl säger jag, varje dag, medvetet eller omedvetet?

Varför vill jag hålla hårt i det som varit? Saker, personer, platser. Det är en fråga jag har ställt mig om och om igen det senaste året. Jag antar att det är lite skrämmande med förändringar. Det som varit är en trygghet – man står med facit i hand och vet vad man kan förvänta sig. Samtidigt har mina mindfulnesstudier lärt mig hur viktigt det är att omfamna Nuet. Det är, enligt min upplevelse, den enda platsen där det är möjligt att uppleva äkta lycka. Just. Nu.

Så ja, det har varit en fin vecka. En omvälvande men fin vecka. Mitt i tumultet har jag också, gång på gång, blivit påmind om hur mycket kravlös kärlek som finns i mitt liv. Vänner, syskon och föräldrar som alltid, alltid, alltid finns där och ställer upp. Så många vackra själar – kända och okända – som stäcker ut en hand och vill mig väl. Och det är så fint att få returnera den där samma kravlösa kärleken. En stor känsla som inte tar upp någon plats i flyttlådan. Den bär jag med mig med tacksamhet.

Tack, alla ni som varit en del av min vecka på något sätt. Tack för att ni finns <3

 

onsdag 12 september 2018 - 20:27

Jag flyttar till Sverige

IMG 0298

 

Nu är det dags att berätta. Jag har länge här i bloggen antytt att något stort är på gång, att vi lever i förändringarnas tider, att hösten kommer att innebära en ny början och annat kryptiskt. Egentligen vet jag inte varför jag har skjutit fram det här...kanske det är först nu som det på riktigt börjar kännas på riktigt?

Så här är det: Jag och Henrik ska flytta till Sverige. Henrik fick nämligen chansen att vara med och grunda ett startupföretag där han sedan årsskiftet jobbar som CTO. Eftersom Henrik hittills har jobbat på distans har det blivit en hel del arbetsresor till Sverige – stundvis har han varit bortrest flera dagar per vecka. Det har varit lite tungt att vara ifrån varandra så mycket. Men vi var medvetna om att det skulle vara så här det här året och därför har vi istället verkligen tagit vara på den tid vi haft tillsammans. Det har varit fint på sitt sätt. Och jag är så otroligt glad för Henriks skulll!

Mer exakt flyttar vi till Malmö. Vi hittade en lägenhet i Hyllie – ett väldigt nybyggt område strax intill Öresundsbron. Vi kommer med andra ord nästan att bo i Köpenhamn, vilket är rätt coolt. Vi får flytta in i lägenheten först i december eftersom vi har lyckan att få bli de första invånarna i ett helt nybyggt hus. Henrik kommer dock att tillfälligt hyra ett rum av en kompis eftersom han behöver flytta redan i oktober. Två månader som särbor...men det klarar vi.

Det känns lite galet – galet men fint. Jag har bott i Vasa hela mitt liv, fastän jag många gånger har varit påväg bort härifrån. Nu är det dags. Och jag ser faktiskt fram emot det. Visst finns det många nära och kära – vänner och familj – som jag kommer att sakna otroligt mycket. Men samtidigt är det fint att jag kan känna mig trygg med att de här människorna som nu finns i mitt liv inte kommer att försvinna någonstans. Avstånd är bara en liten detalj.

Jag måste erkänna att jag ser fram emot att få börja om från början. För att vara helt ärlig har det inte alla gånger varit helt lätt att gå igenom ett stort andligt uppvaknande – med allt vad det innebär – i en relativt liten stad där 'alla känner alla'. Fastän det stundvis känns skrämmande att åka någonstans där man är helt anonym, där man inte känner någon, är det samtidigt värdefullt att veta att människor jag möter endast ser den jag är just nu.

En ny chans att skapa min identitet. Ingen som vet vem jag varit eller inte varit. Ingen som har någon fundering eller åsikt kring varför jag ändrats. Enligt min känslozonterapeut är det dessutom perfekt tillfälle att flytta just nu. Så som jag skrivit i tidigare inlägg är vårt känsloliv indelat i cykler på 18 år. Det innebär att jag för tillfället hanterar saker som hänt när jag var 12 år. Vid 13 år börjar man tydligen bygga sin identitet på allvar. Det är alltså mitt känslomässiga tema för nästa år och därför passar flytten så bra in i min personliga utveckling. Tack för den, Universum!

Stundvis är jag ändå väldigt fundersam. Det har varit ett märkligt år. Henrik tog emot sitt nya jobb vid samma tid som jag grundade mitt företag. Det har känts konstigt att leva i ett slags oidentifierbart mellanting där jag vet att det finns en tidsgräns. Stundvis har jag frågat mig själv vad det egentligen är för poäng med att planera framåt när företaget ändå snart slutar existera? Det har varit viktigare än någonsin att bara fokusera på Nuet. Många viktiga lärdomar kring att fritt flöda med livets ström. Och jag är så. Tacksam. För alla fina saker jag har haft möjligheten att jobba med.

Det känns lite som att det här är ett test. Universum ber mig verkligen att lita på att allt ordnar sig. Jag har ingen aning om vad jag ska göra i Malmö. Det finns ingen möjlighet att se vårt blivande hem på förhand. Det är så många saker jag inte har en möjlighet att veta. Inte helt lätt för någon som gärna har kontroll. Men det är helt klart något jag nu får en chans att jobba på. "When you think you've surrendered, surrender some more", så som den kloka Gabby Bernstein uttrycker det.

Jag måste bara lita på att precis. Allt. Finns i den där tomheten. Det är ju det som en ny början delvis handlar om – att våga fylla den tomma målarduken med en unik färgpalett. Innan Henrik flyttade till Finland bodde han 5 år i Malmö, så staden är bekant. Han har vänner där, han har sitt jobb där (eller mer exakt i Lund). Han har rutiner. Stundvis har jag varit så avundsjuk på allt det där – han vet vad han flyttar till. Men min ovisshet känns bättre för varje dag som går. Dessutom har jag faktiskt redan också lärt känna en del fina människor. OCH Universum ledde mig till min blivande yogastudio senast jag var i Malmö! Du gissar inte hur bra det kändes att komma in där – staden blev genast lite mer hemma.

Just nu känns det mest bara jättefint att få flytta med min älskade Henrik. Jag studerade faktiskt till mindfulnessinstruktör i Malmö och fattade tycke för staden redan i det skedet. Dessutom var Henrik studieledig 3 månader förra året när han slutförde sina psykologistudier vid Lunds universitet. På bilden här ovan står jag under de blommande körsbärsträden i Lund. Kanske väcktes redan då en tanke på att vi någon dag kunde bo där, men vi hade ingen aning om att den tanken skulle manifesteras på det mest otroliga sättet redan ett år senare. Det känns som att det är meningen att vi ska flytta, det gör verkligen det.

Jag kommer att fortsätta blogga på Sevendays trots flytten. Med andra ord lär du få höra en hel del mer om det här under höstens gång – från förberedelser till flytt till ett helt nytt liv 1000 kilometer söderut. Det kommer att bli ett äventyr!

 

tisdag 11 september 2018 - 15:46

Mitt möte med Etna

DSCF1653

 

Jag känner att Etna behöver ett eget kapitel. Det var med andra ord ett medvetet val att lämna bort henne från berättelsen om vår bröllopsresa som jag publicerade igår. Gå gärna och läs inlägget när du är klar med det här – vår resa innehöll nämligen mycket mer än eldsprutande berg! Och det där med eldsprutande är inte bara ett bildligt uttryck...Etna gav oss nämligen ett oförglömligt farväl. Så som jag skrev i mitt första inlägg efter resan känns det som att vulkanutbrott faktiskt är ett väldigt passande sätt att beskriva hösten hittills.

På bilden ovan ser du henne: Europas största aktiva vulkan. Hon tornar upp sig 3 350 meter över havet – Joniska havet där hon faktiskt har sitt ursprung. För 500 000 år sedan började hon långsamt söka sig uppåt och skapade genom sin stelnande lava en hel del av Siciliens östkust. Det har funnits en del större utbrott genom åren, men sedan 2012 har den så kallade elddrottningen varit väldigt lugn.

Det kändes overkligt att vara så nära en vulkan. Förstås har jag alltid varit medveten om att vulkaner finns, men de finns ju liksom "någonstans" och känns mest som mytiska fenomen. Därför blev Sicilien en riktig ögonöppnare. Så som jag skrev i mitt inlägg om bröllopsresan gjorde den rykande vulkanen ett starkt intryck redan från flygplansfönstret. På två öar norr om Sicilien finns dessutom två andra aktiva vulkaner: Stromboli och Vulcano. Starka energier med andra ord!

Etna var belägen ca 50 km från Giardini-Naxos där vi bodde. Vi kunde se henne varje dag när vi gick till och från hotellet, förutom när den höga toppen skymdes av moln. Det var nämligen också en del ovanligt häftiga åskstormar på Sicilien medan vi var där. Rökpelaren från Etnas inre varierade från dag till dag och hon blev nästan som en levande varelse, en följeslagare. Jag kommer till exempel en dag när jag var lite upprörd. I samma stund vände jag huvudet åt höger och såg Etna som bara uppvisade en tunn rökpelare. Plötsligt blev jag full i skratt och tänkte att om till och med Etna är lugn ska väl också jag kunna hitta lugnet inom mig!

 

DSCF1679

 

På sista semesterdagen bokade vi en guidad tur för att få uppleva Etna på nära håll. Natten innan hade jag riktigt starka lucid dreams. Det var som att vara i en annan tid, en annan dimension. På morgonen blev vi hämtade av vår guide, Marco, som berättade att Etna hade haft ett utbrott på natten. Kanske förklarar mina drömmar. Medan Jeepen körde mot vulkanen – nu också innehållande en härlig familj från London – utbrast Marco i ett "Oh...here we go again". Den rödaktiga röken du ser på bilden ovan var nämligen ett tecken på att Etna hade haft ännu ett utbrott. I det skedet pirrade det nog till lite i kroppen. Vulkanen blev ännu mer på riktigt.

 

DSCF1764

 

"Etna is a friendly volcano", upprepade Marco om och om igen. Han sa det med värme, som om det svarta berget verkligen är en kär följeslagare för folket på Sicilien. Marco motiverade också vänligheten med att Etnas lava färdas endast 30 cm/sekund (okej?!) vilket gör att man lätt kan ta sig till en trygg plats. Långsmala svartbrända områden längs de grönskande bergsslätterna vittnade ändå om lavans obarmhärtiga kraft. Ändå var det något vackert med det karga landskapet. På något sätt hittade växtligheten tillbaka, gång på gång, och skapade liv ur döden.

 

DSCF1826

 

Vi insåg snabbt att Etna är mer än ett svart berg med ett eldigt hjärta. Egentligen är hon ett kolossalt kratersystem där lavan genom tiderna hela tiden hittat nya öppningar. En gammal krater här, en annan där – vi kunde verkligen se hur vulkanen hade vuxit sig uppåt under årtusendenas gång. När vi tog på oss hjälmar och kröp ner i en så kallad lavatunnel – en tunnel skapad av stelnad lava – kändes det ändå overkligt. Samtidigt var det en otroligt fin upplevelse. Lite som att vara omfamnad av Moder Jord.

 

DSCF1752

DSCF1759

 

Marco tog oss upp till ca 2 000 meter – så långt man kan komma med bil. Därifrån fortsatte vi till fots genom ett nattsvart och dimmigt landskap. Det var overkligt öpphöjt till tio. Det var som att vara på en annan planet. Kolossala krafter i rörelse under fötterna, men ändå fullständig tystnad – fullständigt lugn. När vi kom fram till en krater som varit inblandad i ett stort utbrott blev jag tårögd. Kratern (ovan) var formad som ett hjärta. Det låter kanske konstigt men på något sätt utstrålade Etna så mycket värme och kärlek. A friendly volcano, minsann.

 

DSCF1792

 

Jag tänkte mycket på Lilith när jag gick längs Etnas svarta sluttningar. Du kanske läste mitt inlägg om den mörka feminina arketypen? För dig som inte gjorde det kan jag kort berätta att jag deltog i en väldigt stark workshop där vi utforskade arketyperna Eva och Lilith, dvs. kvinnans 'ljusa' och 'mörka' sida. Du kan läsa inlägget här. Workshopen blev verkligen en viktig vändpunkt för mig. Därför kändes det väldigt speciellt att få besöka Etna just den här sommaren. Vulkanen representerar ju egentligen den mörka sidan av Moder Jord. Explosiv feminin kraft som inte kan tämjas.

Men det slutade inte där. Vår sista morgon på Sicilien grydde och vi var bokstavligen uppe med tuppen – det fanns nämligen en tupp strax intill hotellet. Vi gick ut för att vänta på bussen 05:45 och möttes av en oförglömlig syn: Etna hade ett utbrott! Som du ser på bilden här under kunde man verkligen se lavan som flödade ur vulkanen – en syn som enligt lokalbefolkningen är riktigt, riktigt ovanlig. På nätet läste vi att 42 jordskalv hade varit upptakten till utbrottet. Det låter ganska crazy men vi märkte faktiskt inget. Förutom att vi, kvällen innan, trodde att någon eldade en stor kolgrill någonstans... Nå, det var i en mycket större skala än vi någonsin kunnat tänka oss.

 

DSCF1930

 

Jag såg Europas största aktiva vulkan spruta lava, men jag var inte rädd. Visst var det en syn som ingav stor respekt för de krafter som rör sig under jordens yta, men samtidigt kändes det som att Etna verkligen är en vulkan med goda avsikter. A friendly volcano. En av mina yogalärare, Michael, påminde mig om att sån här saker inte sker av en slump. "What inner work have you been doing lately?" frågade han mig. Svaret var självklart: Lilith.

Lilith, Lilith, Lilith. Det var klart att jag skulle åka till en vulkan och få uppleva den mörka feminina energin på ett så här konkret sätt. Nu menar jag inte att vår bröllopsresa endast var för mig – tvärtom! Sicilien gav både mig och Henrik precis vad vi båda behövde just nu, som par och individer. Att Etna fick ett så här ovanligt starkt utbrott var bara en sådan otrolig synkronicitet att jag inte kan låta bli att koppla händelsen till mitt eget inre arbete.

As above, so below. Vårt inre reflekteras i vår omgivning. Och jag kom hem från Sicilien med en sådan energiladdning att jag känner mig mer än redo att möta hösten med allt vad den innebär. Tack för allt, vackra Etna – hoppas vi ses nån dag igen.

 

torsdag 6 september 2018 - 16:47

Bröllopsresa till sagolika Sicilien

IMG 1073

 

Nu är det äntligen dags att blogga om bröllopsresan! Så som jag skrev i ett tidigare inlägg hann en hel del hända innan jag och Henrik fick en möjlighet att resa iväg tillsammans. Men tiden är – så som vårt förhållande bevisat många gånger förr – egentligen en väldigt liten detalj i det stora hela. Allt sker precis vid rätt tid.

Många har frågat varför vi valde att åka just till Sicilien. Svaret är: Ingen aning! Eller ja, det fanns väl en dokumentär om en Siciliansk eldsjäl som tände en gnista. Men sist och slutligen var det nog Universum som vägledde oss till vår destination. Och vackert så! Vi fick verkligen en oförglömlig vecka. Jag ska försöka sammanfatta resan med några välvalda bilder och tillhörande ord.

Först måste jag dock dela med mig av en lite kul bild från Helsingfors-Vanda. Det var nämligen så att flyget till Sicilien åkte 05:00. Därför tog jag och Henrik kvällståget direkt till flygfältet – det kändes lika vettigt som att sova typ 3h i Helsingfors och sedan ta en tidig taxi. Nå...det blev en upplevelse. För det första är det riktigt KALLT på flygfältet på natten. Det är också överraskande obekvämt att sova på en bänk. Vi observerade att övernattningsproffsen hade laddat upp med kudde, filt och termos. Medan en reklampelare spelade refrängen från "Chandelier" på repeat värmde vi oss med en ynklig tékopp och sov 15+15+15+15 minuter. Sedan gav jag upp och började yoga istället. Henrik lyssnade på en podcast. På morgonen grät jag nästan av lycka när jag fick äta varm havregrynsgröt. Det fina med Henrik är ändå att också lite jobbigare stunder har guldkant. Vi tog oss igenom den kalla och obekväma natten med ett leende.

 

DSCF1189

 

Sicilien fascinerade från första stund. Jag kommer aldrig att glömma stunden när Henrik plötsligt insåg att vi befann oss ovanför den mytomspunna vulkanön mitt i Medelhavet. Ett stort svart berg välkomnade oss genom en respektingivande röksignal. Etna – Europas största aktiva vulkan tornade upp sig bara en timmes bilresa från vårt hotell. Vi såg henne tydligt varje dag.

 

IMG 1056

 

Vår ursprungliga tanke var att satsa på 100% äventyr och bo i olika städer för att hinna se så mycket som möjligt av ön. Slutligen blev det ändå Aurinkomatkat all the way och en hel vecka i den underbara strandstaden Giardini-Naxos på Siciliens östkust. Det visade sig vara ett jättebra beslut att eftersom vi verkligen kunde satsa helhjärtat på att ta det lugnt tillsammans. Dessutom fanns det mer än tillräckligt att upptäcka.

 

IMG 1101

 

Sicilien sägs vara skapad av tre nymfer som dansande skapade en triangelformad ö. Myten är ständigt närvarande i symbolen Trinacria som  berättar om nymferna (de tre benen = Siciliens tre hörn), den bördiga jorden och gudinnan Athena (representerad av Medusas huvud) som vakar över ön. Det finns otaliga andra historier – sirener, sjöjungfrur, Moriska huvuden, you name it.

 

DSCF1254

 

 

Personligen fascinerades jag också över den Sicilianska tallkotten som fanns överallt. Tallkotten är nämligen en uråldrig symbol för tallkottkörteln, dvs. vårt spirituella tredje öga. Eftersom tallen grönskar året om symboliserar den också evighet, odödlighet och ett högre medvetande. Fick mig att fundera på vilken uråldrig visdom som kan finnas gömd på den mystiska ön.

 

IMG 1119

 

Sicilien kändes också som en väldigt konstnärlig ö. Överallt fanns vackert målad keramik – inte minst i vårt hotell där golv och väggar pryddes av bildsköna motiv. Vi hade dessutom sådan otrolig tur att vi fick ett nyrenoverat rum med egen balkong och havsutsikt. Balkongen plockade dock fram crazy plant ladyn inom mig...kunde inte låta bli att rensa pelargronerna (så som Henriks smygfoto visar). Växtligheten över lag var som en dröm. Så mycket blommor och djur av alla de slag. Och kaktusar!

 

DSCF1303

DSCF1306

 

Det fanns ernormt mycket att upptäcka på land, men vi trivdes nästan bättre under vattnet. Vårt hotell hade en egen strand så det var lätt att dyka i från de svarta vulkanstenarna. Jag blev rörd till tårar första gången jag dök ner i det kristallklara havet. Genom snorkelglasögonen öppnade sig en helt ny värld. Både jag och Henrik blev påminda om hur mycket vi älskar att simma (surprise, surprise – mitt stjärntecken är Fisk och han är Skorpion). Vi var som delfiner. Plötsligt såg vi en stor vit bläckfisk, en ål, havssniglar, krabbor...ständigt omgivna av nyfikna fiskstim.

 

IMG 6892

IMG 6888

 

Vi firade vår första bröllopsdag 19/8 med att dyka hand i hand. På kvällen satt vi med saltstänk i håret på vår balkong och avnjöt ett glas prosecco. Iklädda våra bröllopskläder gick vi sedan till hotellets restaurang. Egentligen var det så himla fint att resan blev av först nu.

 

IMG 1087

 

En grupputflykt tog oss till den uråldriga staden Siracusa. Medan himlen framförde ett åskans skådespel upptäckte vi den grekiska teatern och fascinerades av ekot i Dionysos grotta – en urholkning i berget som exakt replikerar människans öra. Kalkstenarna var verkligen levande där. Längst inne i grottan hittade jag dessutom en vit fjäder – en symbol som fyllde mig med djup tacksamhet.

 

DSCF1532

 

I Siracusa besökte vi också St. Lucias kyrka, ursprungligen Athenas tempel. Det här exemplet känns väldigt typiskt för Sicilien – många olika kulturer och världsbilder existerar i symbios, lager på lager. Och varför inte? För mig känns det helt naturligt att säga hej åt gudinnan Athena och St. Lucia samtidigt. Angående Lucia har hon fascinerat mig sedan jag var barn. Jag kommer ännu ihåg en av de gånger när jag själv fick vara Lucia och uttala orden: Ni alla kan lysa precis som jag och göra den mörkaste natt till dag. Därför var det speciellt att besöka helgonet på hennes hemort. Dessutom fanns det, helt otippat, papyrus i en av Siracusas fontäner. Den forntida egyptiern inom mig jublade över att få göra en sådan upptäckt.

 

DSCF1628

 

Åh, det skulle finnas så mycket att berätta. Om stränder och sol och daglig gelato (glass) och himmelskt god mat och vin och alla hjärtliga människor vi mött. Vi ska definitivt åka tillbaka så snart som möjligt. Jag måste också erkänna att sidan villas-for-sale-sicily.com har fått ett och annat besök...

 

DSCF1269

IMG 1113

IMG 1162

 

Svart, grönt, blått – det är färgpaletten som fortfarande får mig att fröjdas. Det var något alldeles speciellt med Siciliens vulkanstränder och kontrasten de skapade mot allt runt omkring. Jag kommer heller aldrig att glömma mitt möte med Etna, men det är en berättelse för nästa blogginlägg.

 

IMG 1066

 

De flesta av ovanstående bilder är tagna av min älskade Henrik <3 Nyfiken på hur vi träffades? Du kan läsa första delen av vår kärlekshistoria här!

 

måndag 3 september 2018 - 20:26

Tre dagar i tystnad – insikter

DSCF0270

 

Om några månader blir jag utbildad yogalärare. Det känns galet. Tiden har gått så snabbt. En gång i månaden har jag åkt till vackra Kristinestad för att lära mig av två av de klokaste personerna jag känner: Marjo och Michael. Ändå har massor hunnit hända – den här resan är en av de vackraste och kraftfullaste jag någonsin gjort. 

Jag har alltså ännu ett yogaveckoslut bakom mig. Den här gången var temat meditation – något jag väntat på eftersom jag redan jobbar med att lära ut mindfulness och meditation. Vi undersökte och upplevde meditation i alla dess former. Rörelse, röst, diskussion, tyst introspektion. Mellan meditationerna var vi i fullständig tystnad – det gjorde upplevelsen ännu starkare. Som jag också nämnt här på bloggen har jag de senaste månaderna gått igenom en mellanstor existentiell kris. Därför använde jag det här veckoslutet för att försöka få mer klarhet i vem jag är.

Det är nu måndag, men för mig fortsätter tystnaden. Henrik åkte nämligen på arbetsresa klockan fem imorse och kommer hem först på torsdag. Jag sitter alltså här och försöker låta veckoslutet sjunka in. Vi gjorde en hel del inre arbete som satte stora saker i rörelse. Personligen tycker jag att det är fint, att vara en ständig student fastän man också är lärare. Att hela tiden upptäcka något nytt inom sig själv.

 

Det här är några av de insikter jag bär med mig:

 

1. JAG KAN BARA VARA DET SOM JAG IDENTIFIERAR MIG SJÄLV MED

Insikten kom under övningen Intense Enlightenment där vi parvis skulle berätta för varandra vem vi är. Fastän jag har gjort övningen förr överraskades jag av de svar som min inre röst lyfte fram medan jag talade. Jag kan ju inflika att alla tidigare tillfällen slutat i tårar och tanken "Jag har INGEN ANING vem jag är". Den här gången hade jag en annorlunda upplevelse – det var fint att se hur mycket personlig utveckling som har hunnit hända på ett år.

När min själ fick tala beskrev jag mig själv på ett så vackert sätt. Jag sa inte att jag är otillräcklig. Jag sa inte att jag är osäker eller ful eller misslyckad eller en allmänt dålig människa, så som min inre kritiker stundvis gärna påstår. Plötsligt insåg jag att inget av det är sant – det är bara brus. Min inre röst uttryckte, klart och tydligt, att jag älskar och värdsätter mig själv. Att jag är fri och modig och vacker och värdefull. Det var överväldigande att inse vad jag egentligen tycker om mig själv. Tänk vilka falska röster man kan ha i bakhuvudet.

 

2. JAG ÄR VAD JAG ÄR SÅ ATT JAG KAN HITTA HEM IGEN

Jag är summan av alla liv jag någonsin levt. På jorden, i andra dimensioner. Den här inkarnationen är bara ett litet ögonblick på den tidslinjen. Bara den insikten fick mig att inse hur förvrängt det egentligen är att vara missnöjd med mig själv. Att hela "jag" skulle vara misslyckad på grund av ett dåligt beslut eller dåligt valda ord eller något liknande. Nej. Det är inte sant.

Jag är inte den här kroppen, den här inkarnationen. Varandet är djupare än så. Jag är en själ på en kosmisk resa – en reflektion av Universums ursprungsljus. Precis allt jag har upplevt har hjälpt mig att ta mig hit. Jag behöver alla de här lärdomarna för att kunna hitta hem igen.* Med det sagt vill jag dock påpeka att det förstås fortfarande är min yttersta strävan att alltid agera kärleksfullt. Karma is real. Men jag behövde få perspektiv på min stundvis stenhårda självkritik.

 

3. JAG ÄR

Hela mitt liv har jag försökt svara på frågan vem jag är. Jag har försökt bära olika roller, svara på olika förväntningar. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att själva varandet är tillräckligt. Jag är! Jag bara är. Så vackert i all sin enkelhet. Jag behöver inte vara mer än så.

Jag är.

Jag är fri. Jag är vacker. Jag är kärlek. Jag är ljus. Jag är tidlös och gränslös och tillräcklig på alla möjliga sätt. Jag är en del av Alltet. Jag är ett med allt och alla. Jag är. Du är. Vi är. Och det kan ingen någonsin ändra på. Så befriande självaste existensen kan vara.

 

Jag är verkligen tacksam för den här helgen. När jag, genom meditation, skalar bort oljudet – det yttre och det inre – ser jag min själ. Det är känslosamt. Det var ett tag sedan jag verkligen hade både tid och utrymme att se mig själv på ett så ofiltrerat sätt, i alla fall på det här djupet. Och om det låter flummigt – jag förstår precis. Kom ihåg att det här är mina spontana tankar efter att ha levt i en (stundvis ganska högtflygande) meditationsbubbla :)

Yoga är för mig så mycket mer än fysiska övningar. Det är ett sätt att finna mig själv – Self-realization, att inse mitt sanna jag. Därför läser jag hela tiden mer och mer böcker för att verkligen försöka förstå filosofin som yoga baserar sig på. Det ger mig så många insikter. Därför är jag tacksam för att jag blev utbränd för fem år sedan – jag vet inte om mitt spirituella uppvaknande skulle ha skett utan yogans hjälp.

 

VEM ÄR DU?

Kanske mina tankar väckte någon tanke hos dig? Kanske du är i början av resan att finna dig själv? Kanske du inte känner ett behov av att veta? Inget är bättre än det andra – vi vandrar alla vår egen väg. I alla fall jag har nog ännu en bra bit kvar att gå, men vackert så.

Kommentera gärna också om yogafilosofi är något du är intresserad av att läsa mer om så ska jag se till att skriva om det.

 

 

Ordet yoga är Sanskrit och betyder att förena. Enligt yogafilosofin är vår uppgift som människor att, till exempel med hjälp av olika yogaövningar, vakna upp ur vår dröm (Maya, den kosmiska illusionen) och blir ett med Universum igen.

 

 

torsdag 30 augusti 2018 - 20:40

Kärlekshistorian, del I

DSC01868

Min och Henriks bröllopsbild, tagen vid Kimo bruks bro av min kära syster Mervi.

 

Kärleken gör det omöjliga möjligt. Ingen kraft kan mäta sig med dess styrka. Jag har haft lyckan att alltid få uppleva mycket kärlek omkring mig. Men det var först för två år sedan som jag insåg hur oerhört obegränsad och okuvligt oövervinnelig kärleken verkligen kan vara. Så som jag lovade i ett tidigare inlägg ska jag nu berätta min och Henriks kärlekshistoria.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet. Ändå kommer jag aldrig att glömma första gången jag såg Henrik. Året var 2013, jag satt vid min dator på jobbet och skrev. Ryggen var vänd mot dörren, men något fick mig plötsligt att vända mig om. I dörröppningen stod en nästan två meter lång man som nyss hade varit på arbetsintervju. Utan att veta något mer om honom slogs jag av en helt irrationell men ändå fullständigt logisk övertygelse: Han MÅSTE få jobbet.

Han fick jobbet. Vi klickade direkt och blev goda vänner. Men det var inte mer än så. Han flyttade från Sverige för att bli sambo med sin finska flickvän. Jag var också i ett långvarigt förhållande. Det fanns inte en tanke på att det någon gång skulle bli mer än vänskap mellan oss. Vi svarade inte alltid ens på varandras meddelanden (vilket har varit ganska kul att inse så här i efterhand).

Åren gick och vår vänskap fördjupades. Vi började arbeta i samma team. Vi började anförtro oss mer och mer åt varandra. Det var så lätt att tala med Henrik – som att han förstod mig på ett sätt som ingen annan någonsin hade förstått mig. Vår kravlösa vänskap skapade ett unikt band.

Det blev 2016. Både jag och Henrik var fortfarande kvar i våra tidigare förhållanden. Jag och min dåvarande pojkvän bestämde oss för att äntligen flytta ihop och började leta bostad. Det blev en utmanande process – vi ville inte alls samma saker. Pojkvännen ville ha ett investeringsobjekt, jag ville ha ett hem. Vid något skede undrade min mamma: "Tror du att ni någonsin kommer att hitta en lägenhet som ni båda trivs i?" Självklart! Inget annat scenario existerade för mig.

Universum verkade inte tycka likadant. När jag och min dåvarande pojkvän äntligen hittade en lägenhet hade den 20 dagars inlösningsrätt. Allt var fixat, förmedlaren sa att så stora lägenheter aldrig blir inlösta i det husbolaget – vi var inte oroliga. Men. På sista dagen blev lägenheten ändå inlöst. Mot. Alla. Jäkla. Odds.

Jag var helt förstörd. Jag hade redan tagit ledigt från jobbet för att packa lådor och flytta. Istället satt jag hemma och panikkollade lägenheter hela första semesterdagen. När jag sedan, helt utmattad, tog ut hunden på promenad till Metviksparken möttes jag av...Henrik. Då tyckte jag inte att det var mer än slumpen – det var skönt att få berätta hur ledsen jag var. Bara hans närvaro fick mig att känna att allt skulle bli bra. Resten av veckan sprang jag på ungefär 100 visningar och fortsatte hetsleta ett nytt hem. Det kändes livsviktigt att hitta något.

Något ändrades efter att den där första lägenheten försvann. När jag och pojkvännen fortsatte leta var det plötsligt som att alla potentiella lägenheter som dök upp fanns högst ett kvarter ifrån huset där Henrik bodde med sin sambo. Jag kommer ihåg att jag till och med skämtsamt sa, att man kunde ju nästan tro att vi försöker bli grannar med honom. Det var inte så långt från sanningen – lägenheten jag och pojkvännen slutligen köpte var exakt på andra sidan gatan från Henriks hus.

Lägenheten var allt jag någonsin hade drömt om. Högt uppe, havsutsikt. Marmorgolv. Svartvit färgpalett. Designkaklat badrum. Regndusch. Stor balkong. Stor walk-in closet. Check, check, check på lifegoalsen. Looken kompletterades med ett antal designmöbler från Vepsäläinen. Allt var helt perfekt, men ändå kändes det inte som att vi flyttade tillsammans. Eftersom pojkvännens hyreskontrakt gick ut så fixade han flyttdag för sig själv. Mitt mål var att flytta när jag fick semester.

Jag var så säker på att det var rätt beslut att flytta. Jag packade, jag bar lådor. Man tar ju dessutom inte flera hundra tusen euro i lån för lusts skull. Veckorna före flytten satt jag och Henrik ändå ofta ute på en sten och pratade. Allt var bra. Men. Jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Kanske bara nervöst med en stor livsförändring, tänkte jag.

Vid samma tid fick jag plötsligt en ny vän via ett fritidsintresse. Det var en vacker själ som spontant lade sig ner i lövhögar och fick mig att bli ett barn igen. Jag gick hem mitt i natten med vattenfärg i ansiktet. Lika plötsligt försvann han sedan ur mitt liv. Jag sörjde, men inget hade varit en slump. Något hade vaknat inom mig. En eld som inte kunde släckas.

Jag stod mitt i lägenheten jag just köpt och insåg att inget av det materiella gjorde mig lycklig. Jag såg mitt förhållande så som det var. Jag vågade vara ärlig med mig själv. En dag, en kort tid efter flytten, gjorde jag mitt livs svåraste beslut. Efter en natt på soffan tog jag tog hunden och yogamattan under armen och återvände till min gamla lägenhet. Det var helt ologiskt, men jag visste att jag måste göra det.

Lägenheten var tom. Jag hade en madrass, en gaffel, en kniv, en sked, en kaffekopp, en tandborste och en liten påse med kläder. Ändå hade jag allt. Ensam i tomheten kände jag mig hel. En inre röst i mitt huvud upprepade: Det är bara pengar, det är bara saker. Om och om igen. Jag bad Universum att det verkligen skulle vara så, att allt skulle ordna sig.

En förvirrande men renande och befriande period inleddes i mitt liv. Jag kommer tydligt ihåg en dag när jag satt på yogamattan, sträckte ut armarna och ropade åt Universum: "Här är jag! Jag är redo! BRING IT ON!" Jag ville förstå vad det var som hände. Jag ville förstå varför jag hade drivits till den här punkten. Ett galet beslut som ändå kändes så rätt. Från lyxlägenheten till ett tomt hem. Kaos som på något sätt gjorde sig begripligt. En större plan som jag inte ännu kunde se.

Sedan kom en dag när Henrik hälsade på. Vi satt tysta på golvet och lyssnade på ösregnet. Min hund Wilja lade sig ner mellan oss och vi började smeka hennes päls. Allt var som vanligt, fastän stora saker hade förändrats. Han hade också separerat från sin sambo. Ändå var tystnaden bekväm – vi var två vänner som kunde förstå varandra utan att tala.

Plötsligt skar en insikt genom tystnaden. Jag visste att Henrik snart skulle ta min hand. Det var en övertygelse lika stark som den där gången när jag såg honom första gången. Ändå fanns det inte några indikationer på att något sådant skulle hända. Varför skulle något sådant hända? Och vad skulle det göra för skillnad om det hände? Vi var ju bara vänner. I efterhand har jag hört att Henrik slogs av samma tanke, samtidigt.

Sedan hände det: Han tog min hand. Jag trodde att jag skulle svimma. Aldrig någonsin har jag känt en så stark energi strömma genom min kropp. Jag var tvungen att blunda. Mitt hjärta öppnades och fylldes av ett strålande ljus. Jag försökte komma ihåg att andas. Allt annat försvann. Jag hade ingen aning om varken tid eller rum. Allt jag kunde känna var Henriks hand i min och den obeskrivligt starka energin – ljuset som strömmade mellan oss, omkring oss, inom oss.

Det kändes som 30 minuter. Men när vi öppnade ögonen hade sex timmar passerat. Sex timmar! Ingen hunger, ingen törst, inga behov alls. Precis ALLT fanns i den där stunden. Fullkomlighet. I 360 minuter satt vi tysta – blundade och höll varandra i handen medan våra själar flätades samman. Vi såg på varandra utan att veta vad vi skulle säga. Regnet hade slutat. Wilja sov fortfarande på golvet mellan oss. Men vi båda visste att inget. Någonsin. Skulle vara sig likt igen.

 

För att inte göra den här texten allt för lång fortsätter vår historia i nästa blogginlägg <3

 

onsdag 29 augusti 2018 - 18:42

Vulkanutbrott – så började min höst

IMG 1212

 

Hej kära ni! <3 Det här är ett kort inlägg & livstecken, för att berätta

A) vi är hemkomna och allt har gått bra

B) vi hade en alldeles fantastiskt fin och oförglömlig bröllopsresa till Sicilien

C) jag ska snart blogga om resan – definitivt, absolut och med handen på hjärtat

Jag hade planer på att sätta mig ner och blogga på måndag. Jag tänkte mig en sån där super chill dag efter semesterveckan när jag, till tonerna av fågelsång, tömmer kamerans minneskort och sörplar té medan själen fröjdas åt alla fina minnesbilder. Nå...riktigt så blev det inte.

Strax innan vi åkte från Sicilien hade Etna ett utbrott. Ja, det är Europas största och mest aktiva vulkan som skickar röksignaler varje dag. Men enligt the locals så är det riktigt, riktigt sällan som man ser lava välla ur kratern. Så som min extremt högklassiga iPhonebild ovan visar, var det ändå precis det här vi fick bevittna, kl.05:50 på busshållplatsen, påväg till flygfältet. Mäktigt! Berättar mer sen.

På något sätt känns det faktiskt som att Etna satte tonen för den här hösten. Någon konstig stagnant energi har funnits i mitt liv de senaste månaderna. Allt 'stannade upp' i juli/augusti och det kändes som att flyta igenom någon seg massa. En medelstor existentiell kris dök också upp vid samma tid. Vem är jag? Vad är min livsuppgift, på riktigt? Vad är det jag ska göra, egentligen? Typ sådana små frågeställningar satt jag och våndades med i två månader.

Men nu. Nu har allt plötsligt vänt. Jag tror att himlakropparnas rörelser definitivt hade något med segheten att göra – många, många stora saker som har hänt de senaste månaderna – och att söndagens fullmåne var en viktig vändpunkt på många sätt. För mig har det verkligen varit så. Mycket gammalt grubbel som jag gått vidare från. En hel del mer klarhet angående många saker. Mail och möten och nya idéer och samarbeten och och och... Wow! Energi som samlats på hög och plötsligt exploderar, skapar ett helt nytt tempo. Ett kreativt vulkanutbrott – så känns det.

Jag ser fram emot allt fint som den här hösten kommer att föra med sig. Redan nu vet jag att det blir en hel del stora förändringar – också något som jag kommer att blogga om inom kort. Åh, det är inte meningen att nu lämna er med en hel del cliffhangers, men efter att ha suttit och skrivit jobbgrejer på datorn hela dagen känner jag att NU. Är det dags att gå ut. Inte ens Etna sprutar ut energi hela tiden – hon vilar hon också.