blogg banner 2

Alltid tillgänglig?

Skrivet av Hanna Rosvall 09.09.2020

IMG 4154

Ibland drömmer jag om att försvinna in i skogen. Att bara gå och gå tills jag passerar tröskeln för tid och rum. Lägga mig ner i mossan och bara andas. Omfamnas av naturens kravlösa kärlek. Existera sida vid sida med varelser som bara är där – som alltid har varit där, i en eller annan form. I deras sällskap tänker jag att jag också skulle få tillåtelse att bara vara.

Jag längtar till det vilda och trolska. Det finns ingen tvekan om det. Men jag tror att min längtan till skogen också representerar något annat. Att det liksom kamouflerar en annan inre önskan. Jag tror nämligen att jag fick syn på ett undermedvetet mönster igår.

Det som hände var följande. Jag skulle åka iväg till stallet och kom plötsligt ihåg att jag hade glömt att följa upp ett missat samtal. "Jag har så dåligt samvete för att jag så ofta missar samtal då jag har telefonen på ljudlös", suckade jag åt Henrik. Samtalet och ärendet ifråga var inte akut på något sätt, men jag kände mig ändå så dålig. Då svarade Henrik, så där klokt som han ofta gör: "Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig".

Jag tror du behöver träna bort förväntningen att alltid vara tillgänglig. Det var något med de där orden som rörde upp något djupt inom mig. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer resonerade det. För det var samma förväntning som igår kväll fick mig att läsa mailen sent på kvällen. Samma förväntning som imorse fick mig att öppna mailen typ direkt efter att jag stängt av väckarklockan på telefonen. Samma förväntning som får ångesten att stiga inom mig när jag missat ett samtal, glömt att svara på ett mail, eller drar ut på att svara åt någon på Messenger eller WhatsApp eller Instagram eller younameit.

Det handlar inte om att jag inte vill svara. Jag är jätteglad för alla som tänker på mig, hör av sig till mig. Men jag undrar var den där oskrivna regeln fått sin början – den som säger att jag måste släppa allt och svara genast. För annars är jag en dålig och arrogant människa som skiter i alla andra. När jag skriver ut det så där låter det ju helt absurt. Men samtidigt tror någon del av mig att det är sant. Innerst inne finns ett litet barn som är rädd för att bli dömd och avvisad om hon inte alltid är tillgänglig.

Tillbaka till skogen. Jag tänker så här. Mitt verkliga behov är att dagligen finna tid för att vara offline, för mig själv. Samtidigt finns det människor som vill att jag ska vara online. Då har jag svårt att berättiga min offlinetid. För jag vill verkligen ha kontakt med alla fina personer som hör av sig. Så om jag plötsligt stänger av – springer in i skogen – är jag nog, innerst inne, rädd för att ingen ska stå kvar och vänta på mig när jag är redo att vara online igen.

Därför väljer jag att ständigt tänja på min offlinetid. Jag väljer att ständigt öppna den stängda dörren där jag satt upp skylten "vänligen stör ej". För jag tänker att ingen annan vet att jag vill vara för mig själv just då. På semestern har jag ju ändå en out-of-office, då känner jag mig mer bekväm med att vara otillgänglig. Det är spännande att det lilla automatiska mailmeddelandet faktiskt har en så stor effekt på mig. Det är också spännande att jag tänker i allt-eller-inget-banor. Att jag antingen måste vara 100 % närvarande, eller helt off the grid. Och också det där med att jag tror att alla andra kräver den där fullständiga närvaron av mig, 24/7.

Egentligen är det hela väldigt odramatiskt. Om jag själv ringer upp någon och inte får något svar så ringer jag upp dem igen. Ibland får man helt enkelt vänta lite. Svårare än så är det inte. Så, varför ser jag då framför mig hotbilder av människor som tar avstånd för att jag "skiter i dem"? Eller ser ner på mig för att jag "inte bryr mig"? Det känns som att det är röster från mitt förflutna som talar. Och det är det nog, med största sannolikhet. För jag har tyvärr fått uppleva en sådan dynamik med vissa personer som funnits i mitt liv.

Nu kanske det här låter mer dramatiskt än det egentligen är. Jag tycker själv att jag blir bättre och bättre på att ha olästa mail i inboxen, att ha telefonen på ljudlös och låta bli att svara på meddelanden direkt. Men jag märker ändå att det finns något oläkt inom mig, kopplat till det här mönstret och rädslorna som orsakar det. Det dyker upp då och då, som till exempel igår. Så jag känner att jag får vara uppmärksam på hur det visar sig i mitt liv, och gå emot det obekväma i att inte alltid vara tillgänglig.

Först och främst behöver jag ju faktiskt vara tillgänglig för mig själv. Jag behöver ibland hänga upp den där "vänligen stör ej"-skylten och stänga dörren med gott samvete. Och jag behöver lära mig att lita på att när jag sedan öppnar dörren igen, har ingen försvunnit. Det jag vill se framför mig är istället människor som säger "så bra att du skapade utrymme för dig själv så att du nu kan känna dig själsligt påfylld och vara ännu mer närvarande när du möter oss". Om jag är riktigt ärlig är den drömmen faktiskt egentligen redan verklighet – jag behöver bara släppa taget om de gamla skuggorna som inte fullt tillåter mig att stiga in i den här nya verkligheten.

 

 


Uträtta / Utforska

Skrivet av Hanna Rosvall 26.08.2020

IMG 4131

Det är onsdag. Jag har, helt på riktigt, bokat in "blogga" i min kalender. Det är en del av den commitment jag delade offentligt förra veckan – den som bland annat handlar om att skapa mer space för mina egna kreativa projekt. Mer utrymme för mig själv, helt enkelt. I allra högsta grad handlar mitt commitment ändå om att omprioritera min tid för att börja samla tillbaka min kraft från jobbet som slukat majoriteten av min energi det senaste årtiondet.

Så jag tar datorn från arbetsrummet och sätter mig på balkongen. Jag gör till och med detta mellan två kundprojekt, bara för att bevisa för mig själv att jag inte alltid behöver vara min sista prioritet. Vackert så. Men när jag nu sitter på balkongen och skriver så står det lite still. Jag låter fingrarna röra sig över tangentbordet i hopp om att någon insikt infinner sig, att jag snart vet vad jag ska skriva om. Men ärligt talat vet jag inte riktigt vad det skulle vara.

Jag tänker tillbaka på veckan som varit, försöker hitta något att ta fasta på. Visst har det funnits sår som kommit upp till ytan för att läkas. Viktiga diskussioner om vad som egentligen är viktigt i livet. Stunder av insikt som gett mig gåshud. Men när jag nu plockar fram dem, en efter en, på mitt mentala ritbord, känns de som fragment. Garnnystan som leder in på helt egna berättelser. Framför mig har jag kanske fem blogginlägg. Men jag vill skriva bara ett.

Jag inser att jag fortfarande är inne i något slags arbetsmode. Jag fokuserar på vad som ska uträttas istället för vad som kan kännas och utforskas. Det är lite bakvänt. För just nu har jag ingen brief att utgå ifrån, ingen kund att skriva för. Det är bara jag och det JAG vill uttrycka. Här och nu.

Ett djupt andetag. Jag checkar in med mig själv. Jag bestämmer mig för att börja om.

Just nu vill jag uttrycka följande. Jag känner mig lite ledsen. För egentligen är den här dagen ganska fullbokad. Den här dagen är ganska fullbokad fastän jag lovat mig själv att jobba högst en halvdag på onsdagar. Den insikten gör mig nu arg, rent av förbannad. Varför är det så otroligt svårt att tillåta mig själv att inte jobba? Varför ger det mig så dåligt samvete? Varför känner jag mig lite illa till mods när jag ser en tom onsdag, mitt i veckan, mitt i en full kalender? Varför går jag med på att göra projekt X och Y och bokar upp hela min dag istället för att säga "kära projekt Y, du får vänta till nästa vecka".

Innerst inne vet jag att det handlar om ett inrotat mönster. Jag vet också att det bara är jag som kan skapa en förändring. Och när jag gräver ännu djupare ser jag att jag nog är rädd för det blanka pappret. Det känns löjligt – jag har aldrig skrivkramp när jag jobbar. Men jag får erkänna för mig själv att det är annorlunda när jag ska sätta mig ner och låta min själ tala. För jag har blivit så van att berätta andras berättelser, att vara kreativ på någon annans villkor. Det senaste årtiondet har jag varit en shapeshifter som kanaliserat berättelser och budskap och insikter för andra. Och jag har älskat mitt jobb som copywriter och konsult. Verkligen. Men jag har tappat kontakten till det unika som vill JAG vill låta Universum uttrycka genom mig.

Nå, jag har i alla fall tagit mig tiden att skriva det här blogginlägget. Det är väl bättre än ingenting? Absolut. Och nästa onsdag kommer jag definitivt att vara ledig (mer om det senare). Men när jag blickar tillbaka på det som nu uttryckts genom mig, i det här inlägget, så undrar jag om det är av något värde. Det har sagts, alltså finns det. Jag har sänt dessa tankar ut i Universum, att delas med dig som läser. När vi möts vävs våra livstrådar samman för att skapa nya mönster i den kosmiska väven. Kanske är det energin i själva mötet som är viktigt – inte det som sägs. 

ps. Jag känner mig kallad att ställa frågan: Finns det något som du vill att jag skriver om, utforskar? Lämna i så fall gärna en kommentar <3

 


Hundratio till noll

Skrivet av Hanna Rosvall 19.08.2020

18D8E5D5 BAE5 4221 AAD8 CE013C35B568

Det är augusti. Det är den tredje arbetsdagen efter min fem veckor långa semester. Det har varit en hemester, eller Svemester som vissa kallar den. Den första sommaren i vårt nya hem. En sommar som varit unik på många sätt. Men det finaste – och sjukaste – är att det här är första gången. Någonsin. Som jag kommer tillbaka från semestern och känner mig helt utvilad.

I över 10 år har jag alltså haft semester, men aldrig riktigt känt mig riktigt utvilad. Varför? Jag har funderat mycket på det. Och jag tror att det har att göra med att också semestern, i alla fall för mig, ofta förknippas med många krav. Allt det där med att passa på och ta vara på och optimera och maximera. Minst en resa någonstans. Och alla de där man ska träffa. Och alla aktiviteter som ska prövas på. Och så allt som ska hinna fixas hemma. Plus obligatoriska frukostar, luncher, vinglas, bokläsningar utomhus. För att inte glömma tiden som ska spenderas på badstranden. Med mera med mera med mera. För sedan ska ju allt detta blickas tillbaka på när höstvindarna viner.

Kanske handlar det om att den nordiska sommaren är så kort. Alla vi som älskar att omfamnas av värmen och ljuset får liksom ett litet fönster där vi ska klämma in all njutning och passa på att ladda batterierna. Inte så konstigt att den kroniska passa-på-vågen sköljer över oss när vi äntligen får semester. För det är ju också väldigt ovanligt att ha fyra veckor frihet och egentid.

Den här sommaren släppte jag faktiskt alla krav. Inga resor, minimala planer, carpe diem – utan skuldkänslor. Jag gav mig själv tillåtelse att sova, sitta på balkongen och stirra, ligga på bryggan och läsa. Hämta takeaway var och varannan dag. Kolla telefonen bara en gång om dagen. Städa och/eller packa upp flyttlådor exakt så lite eller mycket som jag orkade. Vara ute i naturen, med hunden, med hästarna. Alltså...det var MAGISKT. En kväll hade jag och Henrik lite ångest eftersom vi inte badat alls. Men sedan släppte vid det och tänkte: skit samma. Några dagar senare åkte vi ändå iväg till en sjö och badade med en vän, vilket förstås var fantastiskt. Kändes fint att vi fick uppleva det.

Men jag känner att det här bara är början på den återhämtning som min kropp egentligen behöver och längtar efter. Visst kunde jag vara ledig i fem veckor till, men jag tror inte att det skulle lösa de egentliga problemen: Att jag ständigt tänjer på mina gränser. Att jag får skuldkänslor när jag inte "gör" tillräckligt. Att jag åsidosätter mina egna behov för att vara andra till lags.

Dessutom har jag identifierat ett mönster som jag ständigt upprepar. Det handlar om att köra på till 110% tills det blir helg, eller några helgdagar i sträck, eller till och med semester. Då behöver jag egentligen gå ner till NOLL för att på något sätt över huvud taget kunna kompensera och balansera upp mitt liv. Men det händer väldigt sällan. För jag får dåligt samvete när jag säger nej eller "bara är" eller inte träffar någon. Så jag kör helt enkelt över mitt behov att stanna upp eller ha egentid och fortsätter framåt istället.

Det känns så otroligt bakvänt, när jag tänker på det. Varför har jag – det senaste årtiondet – gett så mycket till mitt jobb att jag sedan haft väldigt lite att ge åt mig själv, mina nära och kära? Att gå in på det skulle nog vara en helt egen historia. Men jag börjar inse att fastän jag kommit långt i min karriär, har det delvis varit på bekostnad av mitt eget välmående och mina nära relationer. Det har inneburit att jag inte har känt mig utvilad efter en enda semester – inte förrän nu när hela världen mer eller mindre saktat ner.

För första gången committar jag nu till att göra konkreta förändringar. Till exempel är min telefon på ljudlös. Jag har dessutom städat upp startvyn på min iPhone så att där endast finns sådant som jag värdesätter. Mailen, alla verktyg jag använder för sociala medier i mitt jobb – de har fått flytta till en egen vy. När jag öppnar telefonen ser jag alltså nu endast notifikationer som innebär meddelanden från vänner och familj. Vill jag gå in i mailen eller kolla något arbetsrelaterat behöver jag medvetet swipa höger för att göra det. Först tänkte jag: Kan jag verkligen göra det här? Tänk om jag missar något? Men efter några veckor kan jag bara konstatera att det här känns helt fantastiskt!

lugnorosvall phonescreen

I somras pratade jag med en vän om varför man egentligen behöver vänta till semestern för att vila upp sig. Jag har tänkt mycket på det och kommer att vidta konkreta åtgärder för att skapa utrymme för återhämtning mitt i arbetsvardagen. Till exempel kommer jag att vara supertydlig med mina kunder angående vad jag hinner eller inte hinner. Jag kommer att tillåta mig själv att säga stopp när kalendern blivit uppbokad och endast jobba kvällar och helger om det verkligen behövs. Dessutom är min ambition att hålla i alla fall halva onsdagen öppen för mina egna kreativa projekt. Förhoppningsvis ger det mig utrymmet att börja blogga mer regelbundet <3

Det är alltså den tredje arbetsdagen efter semestern. Jag har redan fått träna på att sätta gränser och administrera min tid. Det känns bra. Men på måndagen satt jag ändå till kl.23 och gick igenom mailen. Och igår satt jag ändå allt för länge med telefonen i handen och fixade med allt möjligt. I skrivande stund känner jag mig också lite överstimulerad. Men jag ska verkligen unna mig själv en offlinekväll efter det här. För det behöver jag. Och jag är så tacksam för att jag är i kontakt med detta inre behov som jag nu kan bejaka, istället för att förneka det.

 


Kolla lamporna i kanalen

Skrivet av Hanna Rosvall 04.07.2020

IMG 3784

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Maj och juni har varit så otroligt intensiva månader att jag knappt hunnit stanna upp för att reflektera över vad som händer. Jag har bara gjort, gjort, gjort. Flexat och fixat och pusslat. Många gånger har mina gränser varit mer eller mindre utsuddade. Jag har prioriterat det som andra behöver – på bekostnad av det som jag själv behövt just då.

Min egen self care har bestått av små ögonblick. Typ 5 minuter yoga innan jag lägger mig. 30 minuter Qi Gong om jag riktigt tagit mig tid. Eller att jag spontant lagt mig på golvet och försökt andas. Ett telefonmöte som jag lyckas kombinera med en hundpromenad. Ett bad. En fin stund med en vän. Små vardagliga gyllene ögonblick av närvaro med Henrik, Wilja, och hästarna.

Tiden jag avsatt för mig själv har ändå inte varit tillräcklig. Jag har varit tankspridd, frånvarande. Jag har glömt saker. Jag har varit trött och lättirriterad och stundvis känt att om någon ber mig om en enda sak till kommer jag att explodera. Det har funnits förmiddagar då jag suttit ensam ute i hästhagen och bara gråtit. Och så var det en kväll då jag satt och jobbade och fick panik när jag tänkte på alla pusselbitar som behövde falla på plats nästa dag och Henrik placerade pasta framför mig och jag spontant satte mig under bordet för att äta den. Jag vet inte varför. Men det kändes som att det gav mig trygghet just då.

Redan i maj visste jag att jag hade överbokat min kalender fram till juli. Egentligen är det ju en fantastiskt fin sak, att det finns så många som behöver den hjälp jag kan erbjuda. Av ren tacksamhet och glädje ville jag verkligen få det att fungera. Och det fungerade – så länge jag inte hade något extra på gång.

Men så hände det sig att vi köpte en bostad. Efter att Henrik kollat bostadsannonser varje dag i över ett år var den plötsligt där – vårt blivande hem. Allt gick så otroligt smidigt att det verkligen kändes som att det var meningen. Och så känns det fortfarande. Men flytten blev mycket mer intensiv än jag hade kunnat tänka mig. Jag kan väl bara kort och gott konstatera att jag och Henrik sov 2,5h den natten då vi flyttade möblerna från Hyllie till Slussen.

Och så bestämde vi oss för att renovera. Inte för att det var helt nödvändigt, men för att vi ville och för att vi hade en möjlighet att göra det. Vi fick kontakt med en jättefin inredningsarkitekt som på något magiskt sätt fick allt att falla på plats trots en extremt tight tidtabell. Det innebar dock också att hela renoveringen blev en liten övning i tillit. Vi hann inte provmåla. Vi visste inte exakt hur vårt slipade golv skulle se ut. Men vi litade på att allt skulle bli bra – och det blev det också. Så himla bra.

Trots att flytten varit intensiv inser jag ändå att det också har varit en chans för mig och Henrik att stanna upp. Det blev så tydligt redan den andra kvällen i vårt nya hem. Vi stod ute på vår fantastiska balkong och bara andades. Plötsligt bröt Henrik tystnaden. Han sa: "Kolla lamporna i kanalen". Och jag fylldes av en sådan lycka att jag bara ville gråta. För i den stunden insåg jag att vi äntligen var så härvarande att vi kunde lägga märke till ljusets dans i kanalen som flödar strax utanför vårt hus. En så liten men ändå stor sak.

Nu har vi bott i vårt nya hem lite över en vecka. Renoveringen är klar (fas ett, i alla fall) och en stor del flyttlådor är tömda. Vi har packat upp tv:n, men den är fortfarande vänd mot väggen. Istället sitter vi i soffan och bara lyssnar på musik. Vi prioriterar samtal och fikastunder och promenader. Vi kollar lamporna i kanalen. Vi ÄR. Helt enkelt. Och det är bara så...fint.

Om en vecka tar jag semester. Hela fem veckor välförtjänt semester. Just nu känner jag att jag vill spendera en stor del av semestern offline – helt utan krav. Jag behöver ladda batterierna, men också hitta tillbaka till mig själv – vad jag vill, vad jag behöver. För sist och slutligen är det bara jag som kan svara på det.

 


Sårbarhetskrabbis

Skrivet av Hanna Rosvall 24.05.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 3454

Det är nästan en månad sedan jag har skrivit. Några gånger har jag påbörjat ett inlägg som jag sedan valt att radera. På något sätt har det känts som att jag borde hitta lite mer klarhet innan jag skriver av mig. För när jag öppnar upp mig här, för dig som läser, så gör jag mig själv väldigt sårbar. Det är något jag har tänkt på väldigt mycket den senaste tiden.

Jag har tänkt på att du som läser min blogg ofta får ta del av sådant som jag aldrig skulle säga högt. Sådant som jag egentligen vill reservera för de personer som står mig allra närmast – dem jag bjuder in i mina innersta rum. Egentligen är jag en ganska privat person. Men för lite över två år sedan kände jag mig ändå kallad att börja dela min resa offentligt, via den här bloggen. Och på den vägen är jag.

Känslan jag suttit med den senaste månaden är följande: Jag står på en teaterscen, med strålkastarna i ögonen, utan att se vem som sitter i publiken. Jag kan inte framföra ett färdigt manus, utan behöver istället improvisera varje stund. Jag berättar historien i takt med att den utspelar sig. Det får mig att känna mig naken, sårbar. Och jag önskar stundvis att jag kunde byta plats med dem som sitter i publiken.

Så man kan väl säga att jag har lite sårbarhetskrabbis. Jag frågar mig själv varför jag skriver. Vem jag skriver för. Och sanningen är att jag inte riktigt vet. Jag känner mig kallad att skriva. Jag skriver för alla dem som, av en eller annan orsak, vill läsa. Det är inte upp till mig att välja vem som sitter i publiken. Och om någon väljer att gå hem i pausen, eller till och med bua mitt i föreställningen, är det inte heller något jag kan eller ens ska försöka kontrollera.

Jag har insett att det läskigaste nog är att träda fram som mig själv. Ofiltrerad. Utan någon av de många masker jag har burit under mitt liv. Det är som att jag är inne i en process där alla de roller jag någonsin spelat smälter samman. Istället för att anpassa mig enligt gruppen och situationen kommer jag hela tiden närmare mitt sanna jag. Men det kräver mod. Att vara mig själv. Oavsett vem jag möter.

Så, där är jag nu. Och fastän jag fortfarande har lite sårbarhetskrabbis känner jag mig tacksam. För dig. Just dig. Du som läser. Du som tar dig tid. Du som sätter dig i publiken och öppnar upp för att ta emot min berättelse. Den som berättas fullständigt improviserad. Tack.

Tack också till dig som gläntar på dörren till dina innersta rum. Du som vågar visa vad du känner och går igenom, offentligt eller i en privat diskussion. Du inspirerar mig. Du hjälper mig att våga berätta min historia. Så låt oss tillsammans fortsätta riva fasaderna – dem som hindrar oss från att våga visa vem vi egentligen är. Lås oss möta varandra mer genuint än någonsin.

 


Obekväm ofullständighet

Skrivet av Hanna Rosvall 27.04.2020

IMG 2279

Det var nog nån gång i dessa tider som vi fick höra att vi hade fått en lägenhet i Hyllie. Det var för två år sedan – 2018. På många sätt var flytten till Malmö ett stort steg ut i det okända. Därför var det inte så konstigt att också vår bostad förblev en planritning – en skiss på ett papper – tills vi, med flyttlasset utanför, låste upp dörren och steg in i vårt nya hem.

Jag kommer ihåg att vi försökte förbereda oss genom att kolla på Google maps. Men vår adress visade bara en tom tomt. En markerad ruta där ett hus skulle stå. Så var det egentligen med hela Hyllie – ett av Malmös nyaste bostadsområden. Det såldes in som porten till resten av världen, 20 minuter från Köpenhamn. En klimatsmart stadsdel för 26.000 personer. Men mäklarna fick förlita sig på att alla vi blivande Hylliebor kunde se visionen bortom byggställningarna.

Jag överdriver inte när jag säger att vi flyttade mitt in i en byggarbetsplats. Varje dag vaknade vi till ljudet av en såg, en borr, en hammare. Morgonpromenaderna med Wilja gick ofta ut på att väja för stora maskiner. Jag kom till jobbet med lera upp till knävecken eftersom gatorna runt vår hus inte var stenbelagda. Med jämna mellanrum missade jag nästan tåget eftersom det kändes näst intill omöjligt att veta vilken gata som skulle vara avstängd och fördröja promenaden. Eftersom Google maps inte hunnit uppdateras var det dessutom en hel del möbelleveranser som inte hittade fram.

Särskilt under den första tiden blev det en hel del omvägar och specialarrangemang. Men ett efter ett blev husen omkring oss färdiga. Folk flyttade in. Gränderna började stenbeläggas. Byggställningarna plockades bort och gav plats åt träd och frodiga planteringar. Plötsligt satt jag och Henrik och Wilja på vår soliga balkong utan att notera järnsågen i bakgrunden. När Hyllies första café öppnade, för kanske en månad sedan, började stadsdelen kännas levande på riktigt.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Hur jobbigt det var att saker omkring mig ständigt förändrades. Det var som att leva mitt i förändringen – bokstavligt talat. På ett sätt var det en otroligt utmanande miljö att landa i efter flytten från Finland. Men samtidigt har det varit fantastiskt och fascinerande att vara en del av det nya som tar form.

Hyllie har byggts upp omkring oss, precis på samma sätt som jag och Henrik har byggt upp vårt nya liv i Sverige. Det var nog ingen slump att vi landade just här. Och att vi dessutom fick flytta in i ett nybygge – ett tomt blad – känns inte heller som någon tillfällighet. För tiden i Hyllie har lärt mig otroligt mycket om förändring. Om att finna lugnet mitt i kaoset. Om att vara bekväm med omställning.

Det känns extra betydelsefullt eftersom vi snart ska flytta igen. Vårt nya hem dök upp överraskande, men ändå vid precis rätt tidpunkt. Tack för det, Universum! Och det känns faktiskt som att vi är redo att flytta. Vi är redo att ta nästa steg och låta våra rötter växa intill kanalen, i området som kallas Slussen. Kanske är det också en slags transportsträcka. Men efter den här födelseprocessen ska det faktiskt bli väldigt skönt att landa i en ny slags tillvaro. I ett eget hem. I ett kvarter och en stadsdel som har en etablerad struktur.

Men jag undrar varför det är så utmattande med förändring. Varför det är så otroligt obekvämt med ofullständighet. Jag själv har till exempel alltid varit lite av en rebell när det kommer till rutiner och traditioner. På något sätt har jag känt mig driven att bryta mönstren och tänka annorlunda. Men jag tror att det egentligen är mina rutiner som gett mig utrymmet att utmana dem. För här i Hyllie, i den ständigt föränderliga tillvaron, har jag stundvis verkligen längtat efter fasta punkter att hålla mig fast vid.

Just nu är vi nog många som lever utan våra vanliga rutiner. Men personligen måste jag ändå konstatera att det inte känns så jobbigt. På något sätt har jag, de senaste åren, övat på just det här. Att vara bekväm med att saker förändras och att ständigt hitta min plats i det föränderliga landskapet. Det hade man inte trott för 15 år sedan, som Henrik brukar säga. 

Dock ett erkännande. Fastän jag gärna ser mig själv som en rebell har jag nog största delen av livet varit väldigt rutinstyrd. Jag har varit 'ett vanedjur', så som min lillebror skulle uttrycka det – en liten varelse som finner tryggheten i det välkända och invanda. Så för mig har det verkligen varit ett eldprov att sluta strida mot strömmen och istället låta mig själv flöda och färdas i dess riktning. Ibland har jag trott att jag ska drunkna i det kaotiskt ofullständiga. Men jag har alltid hållit huvudet ovanför ytan. Och jag har lärt mig att uppskatta färden i livets flod.

När jag släpper mitt kontrollbehov flyter jag i land på de mest magiska platserna. Platser som jag nog aldrig skulle ha hittat på egen hand. Platser som jag helt säkert skulle ha missat om jag bara skulle ha följt kartan jag själv ritat upp. Och om jag skulle ha haft en perfekt ruttbeskrivning skulle jag nog aldrig ha stannat upp för att prata med alla de underbara varelserna jag mött längs vägen. Så den här resan har verkligen gett mig en ny uppskattning för det okända.

 


Judgement detox

Skrivet av Hanna Rosvall 17.04.2020

IMG 3342

Jag sitter på en solig bänk och väntar. Det är inte många personer som passerar. Jag undrar vem de är, vart de ska. Jag tänker att vi alla, på ett eller annat sätt, plötsligt sitter i samma båt. Det är oklart vilken riktning vi rör oss i, men vi alla delar nog en önskan om att horisonten bär ett löfte om en ljusare framtid. Plötsligt spelar det inte så stor roll vilka titlar och bravader vi har i bakfickan. Vi gör alla vårt bästa, tillsammans. All hands on deck. Vi hjälps åt så gott vi kan. Trots ökat fysiskt avstånd blir hoppet och kärleken energimässiga band som knyter oss samman. Det känns fint.

Några dagar passerar.

Jag och Henrik går hand i hand genom Malmö C. Henrik är mitt uppe i att berätta något då jag plötsligt slutar lyssna. Totalt. Något oväntat händer och mitt fokus försvinner. Det handlar inte om att jag inte vill höra vad Henrik säger. Men något i mitt undermedvetna kräver min uppmärksamhet. Och jag har svårt att släppa det. Plötsligt och instinktivt hoppar jag ur den gemensamma båten och ror iväg i en egen livflotte medan jag kastar misstänksamma blickar bakom mig.

Det som händer är att någon hostar. Men det handlar inte om vilken hostning som helst. Det är en hostning som kommer från en person som går genom Malmö centralstation och hostar rakt ut i luften. Inte en gång. Utan två gånger. Vid två olika tillfällen. Trots att hen är på en offentlig plats. Trots att hen möter andra människor. Rakt. Ut. I. Luften. Två. Gånger.

Jag blir rasande. Jag tänker: Din respektlösa jävel, hur har du undgått nyheterna och annonserna och planscherna som berättar hur vi tillsammans minskar smittspridningen? Hur har du lyckats undvika Skånetrafikens hypnotiska handtvättningsfilmer som gör det näst intill omöjligt att "glömma tummarna"? Hur har du klarat av att gå in på Google eller Facebook eller Instagram eller YouTube eller Spotify eller ICA eller hissen i ditt hus och inte lägga märke till notiserna som säger snälla, HOSTA OCH NYS I ARMVECKET?!

Jag är verkligen så arg. På några sekunder har jag analyserat allt som rör personens utseende och umgänge. Jag har dragit slutsatsen att personen promenerade genom Malmö C på ett oberört och överlägset sätt. Och de några få orden jag hörde personen säga, blev de inte sagda i en långsam, släpande, negativ ton? Ja, detta kombinerat med många andra säkra kännetecken är ju definitivt bevis nog. Bara en SÅDAN person kan vara tillräckligt respektlös för att hosta rakt ut i luften – OBS: två gånger – på en offentlig plats utan att bry sig ett dugg om medmänniskornas välmående.

Det är som att någon knäpper med fingrarna.

Plötsligt hajar jag till och tänker: Oj, hur blev det så här? Ilskan börjar långsamt rinna av mig. Jag ser på Henrik och ber om ursäkt för att jag plötsligt försvann in i mina egna tankar. Jag ber honom upprepa det han höll på att berätta. Och jag lyssnar på reprisen. Men med en halv tanke försöker jag också förstå hur jag plötsligt kunde kastas in i en så stark avsky, riktad mot en främling som jag mötte i några få sekunder. Jag är inte särskilt stolt över mig själv. Sån är väl inte jag...?

Den känns skrämmande, denna instinktiva ilska. Så många förutfattade meningar på så kort tid. Jag tänker att ilskan är kamouflerad rädsla. Och fastän jag inte vill skylla ifrån mig tänker jag att jag nog ändå har influerats av informationen omkring mig. Jag har lärt mig att hen som hostar är ett hot – någon att sky som pesten.

Mina tankar avbryts. I en mental bild ser jag plötsligt mig själv på bussen. Jag som fått något som kliar i halsen, men som inte vågar hosta. Och jag inser att jag ju själv är rädd för att bli dömd som en hostare – en som andra skyr som pesten.

Jag tar mina tankar ett steg vidare. Jag inser att allt detta, innerst inne, också är kopplat till rädslan att bli övergiven, lämnad, utanför. Intressant. Att döma hostaren är alltså en skyddsmekanism. Ett slags ställningstagande. En inbillad inträdesbiljett. När jag dömer syndaren – hen som förrådde oss fromma handtvättare genom att inte hosta i armvecket – ställer jag mig på majoritetens sida. Jag vänder bort blicken, tar avstånd från den jag inte vill förknippas med. Jag signalerar "jag gör rätt – du gör fel".

I nästa stund dömer jag mig själv för att jag dömer andra. Jag tänker att jag borde vara bättre än det här. Jag tänker att så många år av yoga och mindfulness borde ha gjort det enklare att ha ett icke-dömande förhållningssätt. Istället har jag blivit extremt medveten om när jag dömer andra människor. Var det lättare då jag rynkade på näsan utan att veta om det? Definitivt. Men jag skulle aldrig välja bort medvetenheten jag har idag. För den ger mig kraft att fortsätta vandra i den icke-dömande riktningen.

För några år sedan inledde jag faktiskt en "judgement detox". Det var i samband med att Gabrielle Bernstein gav ut en bok med samma namn. Jag kom en bit på vägen. Jag lärde mig att "judgement is an addictive pattern" och inledde processen med att "witness your judgement without judgement". Jag skrev en lista på minst femton saker, situationer eller personer som jag dömer. Hur jag känner mig när jag dömer dem. Varför jag känner mig berättigad till mitt dömande beteende.

Det var tungt. I något skede gav jag upp. Boken hamnade på ett bord, i en hylla, i ett skåp. Ofta tänkte jag på Gabrielles uppmaning att försöka låta bli att döma någon eller något under 24 timmar. Men det kändes pinsamt svårt. För det dömande beteendet är ofta så automatiskt – självklart på något sätt. De flesta av oss är inte vana vid att stanna upp och ifrågasätta varför vi dömer någon eller något. Det bara händer, det bara är så. Det känns som att vi har någon slags medfödd rätt att döma andra.

Men jag tänker: Var går gränsen? När dömer jag någon/något och när har jag en fakta- och/eller upplevelsebaserad åsikt? I vilket skede går jag från att låta alla blommor blomma till att förråda mig själv och mina behov genom att inte säga stopp? Eftersom gränssättning är en av mina utmaningar känner jag att de här frågorna inte är helt lätta att svara på.

Att döma är ju inte heller bara en dålig sak. I många fall behöver vi kunna avgöra vad och vem som är bra för oss. Men i många fall kan ett dömande beteende också bli en slags drog – "an addictive pattern", så som Gabrielle uttrycker det. Då kan det vara intressant att fundera på vad som döljer sig bakom de dömande tankarna. Det vi inte älskar och accepterar hos oss själva är ju ofta det vi har svårt att älska och acceptera hos andra. Är det detta som den dömande drogen försöker dölja?

Ja, den här speciella situationen vi befinner oss i bjuder verkligen på en hel del perspektiv. Jag tycker fortfarande inte att det är okej att hosta rakt ut i luften på en offentlig plats. Men jag har lärt mig mycket om mig själv genom att studera hur jag reagerade på den så kallade hostaren. Och skulle något liknande hända igen vet jag att jag inte kommer att lägga lika mycket energi på att döma personen. Istället kan jag tillåta mig själv att observera vad händelsen väcker i mig, och sedan släppa taget om det. 

Jag har också märkt att jag oftast dömer andra då jag själv saknar något. Därför känns det viktigt för mig att fokusera på rätt saker just nu. Jag väljer ett extremt begränsat intag av nyheter. Jag fokuserar på fakta istället för rädslofyllda rubriker. Utan att blunda för verkligheten väljer jag att se det vackra omkring mig. Guldkornen i kaoset. Och jag ser till att ta hand om mig själv, älska mig själv. Då blir det mycket lättare att möta mänskligheten med öppet hjärta och öppet sinne. Kanske får jag också ta och läsa klart boken Judgement Detox. Vi får se.

 


Kroniskt produktiv

Skrivet av Hanna Rosvall 06.04.2020 | 1 kommentar(er)

IMG 1604

En solig dag i Helsingfors. Jag rusar ut genom dörren och går i rask takt mot tunnelbanan. Pulsen stiger och jag tar fram telefonen för att kolla vad klockan är. Hur många minuter har jag på mig? Jag tänker att jag nog kommer att hinna, om jag ökar takten lite till. Men plötsligt tvärstannar jag. Jag inser att jag kommit till Helsingfors för att njuta av en ledig helg. Jag inser att det går tåg var femte minut. Jag inser att jag inte har bråttom någonstans. Men när jag börjar röra på mig igen får jag verkligen anstränga mig för att gå långsamt.

Nästan ett årtionde har passerat. Men jag kommer ihåg den där händelsen i Helsingfors som om den inträffade igår. För det var nog då som jag, för första gången, insåg att jag undermedvetet alltid håller ett högt tempo. Just den där dagen blev det extra tydligt eftersom jag åkt till Helsingfors för att ta en timeout. För att vara ledig. För att sakta ner. Men istället gjorde jag motsatsen. Jag föll in i mitt invanda mönster och sprang till ett tåg som jag inte behövde hinna med. Varför?

När jag var lite älskade jag gåtor. I skrivande stund blir jag plötsligt påmind om en av mina favoriter: "Vad är det som går och går, men aldrig kommer fram?" Svaret är förstås klockan. Men jag tänker också att den där gåtan berättar något om mig. Liksom klockan tenderar även jag att gå och gå och gå – utan att komma fram. Utan att veta vart jag egentligen är påväg. Något osynligt och ouppnåeligt mål.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden. Dels för att coronaviruset fått hela världen att stanna upp. Det är förstås trist att omständigheterna är vad de är, men jag tror ändå att vi alla har fått en välbehövlig timeout. Och fastän läget i världen är väldigt jobbigt på många sätt, får jag ändå erkänna att introverten inom mig njuter av lugnet, tystnaden, tomheten, avskildheten. Men i denna plötsliga lugna tillvaro blir jag varse om att jag bär på en inre rastlöshet som jag stundvis får brottas med.

Jag inser att jag lätt halkar in i prestation. När jag går ut med hunden tänker jag att jag ska passa på att ta en power walk. När jag fixar något här hemma känns det ofta som en uppgift som ska göra snabbt och effektivt, så att jag kan fortsätta med nästa (okända) sak. När jag jobbar med ett projekt tenderar jag att pressa mig själv till bästa möjliga tids- och kvalitetsmässiga resultat. Jag gör ofta många saker samtidigt. Det gör mig nästan lite stolt att jag kan hålla så många bollar i luften samtidigt.

Någonstans har jag tydligen plockat på mig en övertygelse. Att jag måste göra så mycket som möjligt, så bra som möjligt. så snabbt som möjligt. Att jag inte får stanna upp innan jag 'förtjänar det'. Att jag inte får 'slösa bort' min tid. Att jag måste hitta genvägar, effektiva och optimerade lösningar. För annars... Ja, jag vet inte? Men den där osynliga personen som står bakom mig med ett tidtagarur och en piska och som ständigt betygsätter mig är obarmhärtig.

Jag vet ju att det egentligen bara är jag själv som ställer alla de där kraven. Och det konstigaste är att jag har motgiftet. Jag är ju faktiskt utbildad yoga- och mindfulnessinstruktör. Så jag har förmågan att stanna upp, vara medveten om min omgivning, fånga dagen, och så vidare. Men det har varit så otroligt mycket förändringar i mitt liv de senaste åren att jag nog inte riktigt har hängt med eller hunnit stanna upp ordentligt för att låta allt integreras.

Jag har tagit stora, modiga beslut för att komma hit. Jag har flyttat och ändrat och rensat och omprioriterat. Ibland har jag svårt att tro att mitt liv faktiskt kan se ut så här. Att jag kan hålla ett lugnt tempo, bestämma över min tid, prioritera det som ger mig energi. Att jag kan ha ett inspirerande jobb och samarbeta med människor som delar mina värderingar. Att jag kan jobba tillsammans med Henrik. Att jag kan göra mindre, men få mer värde än någonsin. Att jag får leva i ett så harmoniskt och kärleksfullt flow. Men det är sant. Det här är min verklighet. Och jag är så tacksam för att få uppleva den här magiska tillvaron. Jag behöver bara lära mig att verkligen njuta av den.

Min terapeut brukar säga att det är lite som att jag kör två parallella operativsystem just nu: Mitt gamla och mitt nya jag. Men uppdateringen är fortfarande pågående. Och jag måste stanna upp – stänga de program som är öppna och gör att processen pausas. För annars kommer uppdateringen aldrig att bli klar. Hon påminner mig också ständigt om att jag ska vara vänlig och tålmodig med mig själv. För det tar tid att bryta mönster som man burit med sig största delen av sitt liv.

Medvetenhet är alltid det första steget. Att bli medveten om vad man gör och vad man vill göra annorlunda. Sedan gäller det att, om och om igen, bli medveten när mönstret dyker upp. Om och om igen kan man då välja annorlunda. I början känns det kanske obekvämt, ångestfyllt. Men det blir bara lättare och lättare att bryta mönstret. Och genom att programmera om mitt undermedvetna kan jag skapa ett nytt mönster som tjänar mig just nu. Dag för dag blir mitt nya operativsystem – mitt nya jag – mer och mer integrerat i mig.

Jag står i stallets foderkammare och tänker på allt det här. Jag inser att jag rusar från en burk till en annan – som om någon stod i dörröppningen, redo att betygsätta min tidsmässiga prestation. Så jag stannar upp. Och jag ler lite åt det komiska i att försöka blanda hästfoder på rekordtid. Jag tar ett djupt andetag. Och jag blandar resten av maten i lugn och ro. Jag känner på lucernhacket och lyssnar till ljudet som skapas då jag rör runt i tunnan med pellets. Morotsbitarna är fina färgklickar i den grön-bruna sörjan.

I hagen går Connemaran Hassel mig ivrigt till mötes. Hon är min medryttarhäst, men också min viktigaste lärare just nu – tillsammans med de andra hästarna i flocken. De är sådana närvaromästare. Hästarna påminner mig om att allt måste få ha sin tid. För att kunna möta dem på deras frekvens behöver jag vara närvarande, i min kropp. Jag behöver glömma allt som heter tid och prestation. För det enda hästarna ber mig om är att de ska få möta mig – hela mig – i villkorslös, ömsesidig kärlek. Det är där jag också behöver lära mig att möta mig själv.

 


Tystnaden som uppstår

Skrivet av Hanna Rosvall 30.03.2020

IMG 3312

Jag stiger på ett Öresundståg. Tågpersonalen verkar upprörd, men jag hör inte vad de pratar om. Jag sätter mig ner och skriver ett meddelande på min telefon. En kvinna rusar in i tågvagnen och sätter sig mitt emot mig. Hon hinner knappt sätta sig ner innan hon ringer ett samtal: "Hej älskling. Ja, det var nog en jävla tur att jag hann med det här tåget – nu stänger Danmark gränsen." Jag tittar upp från telefonskärmen och ser att kvinnan mitt emot är klädd i en mörkblå SAS-uniform.

Två märkliga veckor passerar. Jag tänker på kvinnan i SAS-uniform. Och jag tänker på vår danska granne som precis flyttat till ett annat hus. Hon jobbar också på SAS. Men jag undrar hur hon har det just nu. För himlen ovanför Hyllie är helt tom. I vanliga fall är det ungefär ett flygplan i kvarten som antingen lyfter från eller landar på Kastrup. Nu är det fåglarna som äger luftrummet.

En morgon vaknar jag till en massa mail från Finland. Handelshögskolan jag samarbetar med har stängt, så vårens kurser flyttas fram. En kontakt på LinkedIn länkar till en lista som visar alla de restriktioner som Finland infört. Samtidigt har min kollega, bosatt i Spanien, fortfarande utegångsförbud. Det känns overkligt. För i Sverige är det fortfarande väldigt milda restriktioner som gäller.

Ändå är det tyst och tomt. Också i Sverige. Mina kunder meddelar att de gått med i #StayingHomeClub och alla möten blir digitala. I startup-communityt är vi många som frivilligt jobbar hemifrån. En dag behöver jag åka iväg och handla mer hundmat. Så jag stiger in i en nästan tom buss. Chauffören hälsar "Välkommen!" när jag stiger på, och säger "Hejdå!" när jag går av. Malmö känns plötsligt inte längre som en storstad.

Jag går genom köpcentret Emporia. Det ser ut som att personalen i klädaffärerna viker samma plagg för femte gången samma dag. En ensam person köper en kaffe på Espressohouse. Annars verkar kunderna finnas antingen på hälsokosten, apoteket, eller blombutiken. Och på ICA, förstås. ICA som satt upp skyltar som uppmanar oss att "handla med hänsyn" och "vi fyller på så snabbt vi kan". Jag försöker ta det hela med ro.

Men en dag står jag själv inne på ICA, går bland personer med överfulla kundvagnar. Vi ser misstänksamt på varandra, håller avstånd, tar inte av handskarna. Går förbi hyllan där handspriten borde stå, men möts av skylten "slut hos tillverkaren". Jag har försökt googla på hur man ska fylla skafferiet för att klara sig en månad. Men i något skede stannar jag upp, inne på ICA. Jag tar några djupa andetag. Och jag köper lite frysvaror, torrvaror. Jag tänker att det är tillräckligt. Rädslan rinner av mig. Jag fortsätter att ta det hela med ro.

Jag märker att jag pendlar mellan rädsla och total tillit. Oftast känner jag faktiskt ett stort lugn, trots kaoset. Vi kommer att ta oss igenom det här. Men jag märker också att jag verkligen behöver prioritera att ta hand om mig själv just nu. Näringsrik mat, tillräckligt med sömn och återhämtning, promenader ute i naturen, yoga, Qi Gong, meditation, zink, C-vitamin. Och en väldigt medveten, väldigt begränsad exponering mot nyheter och media.

Jag är tacksam för att både jag och Henrik kan jobba hemifrån. Tacksam för att våra jobb enkelt kan flyttas till hemmakontoret. Och det är verkligen fint att få spendera så mycket tid tillsammans. Badkaret jag fick till födelsedagspresent kunde inte ha anlänt vid ett bättre tillfälle. Så vi passar på att njuta, varva ner. Samtidigt är jag medveten om att alla inte har samma möjlighet. Så jag sänder mycket kärlek åt dig som jobbar inom vården, eller på annat sätt har det jobbigt just nu <3

En kväll tar jag en bild på solnedgången. Ett fotografi taget genom ett smutsigt fönster. En grå hinna som påminner om de ihärdiga regnen i januari och februari. Det finns stunder då jag undrar varför jag ska bry mig om att tvätta fönster då världen blöder. Men så inser jag att jag har rätt att ha rena fönster mitt i pandemin. Jag har rätt att må så bra jag kan. Och mitt välmående, mitt inre lugn, är, sist och slutligen, mitt ansvar. När jag tar hand om mig själv är jag dessutom tillräckligt stark att hjälpa människorna omkring mig.

Mitt i mörkret ser jag också ljuset. Jag ser hur även kärleken, medkänslan och kreativiteten sprider sig som virus. På något sätt känns det som att hela världen har fått en välbehövlig paus. Naturen återhämtar sig och får ta mer plats. Och jag känner mig otroligt inspirerad när jag ser hur personer runt om i världen möts mer än halvvägs, hur företag använder sin verksamhet för att hjälpa samhället. Hur vi plötsligt kan strunta i gränser och hudfärg och hierarki på ett helt nytt sätt. För vi sitter alla i samma båt – vi är alla ett. Så när vi kommer oss igenom det här – och det kommer vi att göra – tror jag att vi kommer att gå en ny, vackrare värld till mötes.

Hur mår du just nu? Vad behöver du just nu? Kom ihåg att ställa dig själv de här frågorna med jämna mellanrum. Ta hand om dig. Be om hjälp om det behövs. För fastän vi ska undvika att träffa fysiskt just nu, kan vi finnas till för varandra på så många andra sätt istället. Underskatta alltså inte värdet av ett vänligt ord, ett leende, ett telefon- eller videosamtal, en värmande tanke och en energimässig telepatisk hälsning.

Vi lever i en väldigt speciell tid. Den bjuder in oss till att sudda ut gränser och begränsningar på väldigt många olika nivåer. Att stiga in i en ny och uppgraderad version av oss själva och våra liv. Vad innebär det för dig?

 


Mitt inre barn

Skrivet av Hanna Rosvall 06.03.2020

12241535 1202217096460636 5747003600577912266 n

Jag är född den 24:e februari 1988. Innan år 2000 var det skottdagen. Men trots att datumet ändrades till den 29:e blev det en tradition att fira lite extra vart fjärde år. I år fyllde jag 32. Men på en annan tidslinje fyllde jag 8.

Jag var nog ungefär 8 år när den här bilden togs i Norge. En dag då jag tog fjorden i min famn och vilade i det vackra landskapet. Jag ser på bilden: Hanna, ungefär 8 år. Och jag tänker att 24 år har passerat. Jag tänker att den lilla flickan vid fjorden har kapslats in i en kvinnokropp som inte känns helt fri. För hon har också samlat på sig förväntningar, krav. Och någonstans på vägen har mitt inre barn blivit instängt bakom lås och bom. Jag har trott att det är tillräckligt. Men hennes rädslor och sår har omedvetet påverkat mitt vuxna jag.

Jag började bli medveten om mitt inre barn efter att vi flyttade till Sverige. Kanske delvis för att det verkar vara ett aktuellt tema för många i min omgivning. Under en lång tid viftade jag ändå bort allt det där. Jag tänkte att jag har haft en trygg och lycklig barndom som inte behöver bearbetas. Men mitt inre barn fortsatte kräva min uppmärksamhet. Om och om igen fick jag, för mitt inre öga, se en minnesbild. Det var en lågstadiemorgon då jag skulle till skolan men plötsligt exploderade. Ett ögonblick då jag blev en vulkan av undantryckt frustration. Och jag sparkade ett hål i väggen. Sedan grät jag. Skämdes. Och jag lovade mig själv att aldrig tappa kontrollen på det sättet igen.

Tiden gick. Tills jag insåg att mitt inre barn var en tickande bomb. Plötsligt vällde frustrationen upp i mig igen – den som jag tränat hela livet på att gömma undan. Frustrationen som uppstod när jag inte kunde uttrycka mig autentiskt, när jag behövde stiga ur min kropp för att kunna ignorera mina känslor. Frustrationen som uppstod när jag kände mig tvingad att vara duktig – att säga ja när jag ville säga nej. Ju mer jag öppnade upp för frustrationen, desto mer närvarande blev mitt inre barn i hur jag, som vuxen, reagerade på olika utmanande situationer. Och jag insåg att jag snart skulle sparka ett hål i en bildlig vägg.

Så jag bad Universum om hjälp. Och som ett under fick jag kontakt med en alldeles underbar yogalärare som också är psykolog. Sedan förra hösten har jag alltså gått i terapi. Det har känts svårt för mig att säga högt, för jag har skämts lite över att visa mig så svag. Men, med facit i hand, kan jag verkligen säga att det här är något av det absolut bästa och starkaste jag någonsin gjort. Jag önskar att alla kunde ha möjligheten att gå i terapi, åtminstone en gång i livet.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Min terapeut har varsamt guidat mig in i de mörkaste och äldsta delarna av mig själv. Och jag har äntligen förstått vilka sår och rädslor och osäkerheter det är som får mig att agera som jag gör. Varför jag ger bort min kraft. Varför det är svårt för mig att säga nej. Varför jag får sådan ångest när jag hamnar mitt i andra personers konflikter och varför jag lägger så mycket energi på att lösa situationer som egentligen inte alls berör mig. Och så mycket mer.

Jag känner att jag behöver hålla den här processen för mig själv. Och fastän det här kanske kan skapa frågor hos en del som läser, vill jag poängtera att det är mig själv jag möter i mina terapisamtal. Alla andra som finns eller funnits i mitt liv är bara speglar som visar på något inom mig. Därför behöver jag just nu tid och utrymme för att lära mig att leva som mig själv – en högkänslig, intuitiv själ – utan att bli överväldigad eller ge bort min egen kraft. För det är där mitt inre barn blivit sårat. Det är det hon aldrig fått lära sig. Därför tränar jag, varje dag, på att bryta gamla mönster för att kunna komma allt närmare mitt autentiska jag.

Mitt inre barn är inte längre inlåst. Hon står bredvid mig. Jag håller hennes hand. Och det är min uppgift att finnas till för henne, vägleda henne, sätta gränser för henne. Jag ser henne som en liten älva som dansar i skogsbrynet – så skör, men samtidigt fylld av Universums urkraft. I en meditation, ledd av min terapeut, blir jag ombedd att säga något åt henne, mitt inre barn. Så jag tar henne i min famn, och jag säger: "Jag älskar dig. Du är magisk. Glöm aldrig det."