lördag 21 juli 2018 - 19:08

Skammen

fig leaf 1657854 2

 

Det här är ett inlägg jag har tänkt skriva länge. Ett väldigt personligt och utlämnande inlägg som egentligen känns superpinsamt, men kanske det just därför är viktigt. Jag försöker att inte tänka på vem alla som kommer att läsa (hej mamma och pappa, familjen, vänner). För jag vet ju att det säkert är många andra kvinnor där ute som känner likadant – hemskt men sant! Och Carolines inlägg angående hur många som skäms över sin vagina blev bekräftelsen jag behövde för att äntligen skriva ner mina tankar.

Så här är det. Jag har, största delen av mitt liv, haft en väldigt komplicerad relation till 'det där' mellan benen. 'Den' hade aldrig riktigt något namn och alla vuxna, hälsosyster inkluderad, försökte nu bara kalla 'den' för något. I mitt kompisgäng sa vi väl 'fitta' – ett ord som i mina öron kändes så fult, så fult, men det var väl det de flesta använde i brist på annat. För killarna verkade det inte finnas samma problem – det var snoppar och penisar och alla möjliga andra ord, typ från födseln. Av någon konstig orsak kände sig de flesta mycket mer bekväma med att prata högt om det manliga könet.

Det kändes förbjudet att prata om vaginan. Jag kommer ihåg en morgon på lågstadiet när jag skulle hoppa upp på en bänk och slog i blygdbenet. När jag, en stund senare, gick till skolan och skulle berätta för min bästis vad som hade hänt, att det fortfarande kändes ömt, hade jag inte ord att berätta med. Vi gick i stora cirklar men kom ändå till en förståelse för vad det handlade om.

Det kändes förbjudet att ha någon relation alls till vaginan. När jag läst mina gamla dagböcker har jag hittat korta inlägg från lågstadiet, fyllda av skam. De är skrivna vid en tid när jag har börjat vakna upp till min kvinnlighet, utforskat min kropp, och skrivit med stora, understräckade bokstäver att jag aldrig, aldrig, ALDRIG får göra så igen. Usch! Fult! Äckligt! Vidrigt! Bäst att bara acceptera att man har något mellan benen som man kissar med, typ.

På sexan fick jag mens. Jag kommer aldrig att glömma den där stunden inne på toan när jag såg mina blodiga trosor. Hemska öde! Väl hemma låste jag in mig på toa med mamma och frågade med viskande och skakig röst om det där betydde att jag hade fått mens. Jag fick instruktioner om vilken låda bindorna finns i, hon undrade kärleksfullt om jag hade frågor. Det hade jag inte. Usch. Hemskt. Usch. I en familj med fyra bröder och en pappa kände jag mig så utanför.

Min mens blev en kamp. Jag skämdes så mycket varje gång jag var tvungen att be mamma köpa bindor från butiken. Jag var rädd för att någon skulle höra när jag öppnade en binda inne på toan. Jag var rädd att min nyfikna lillebror skulle ställa frågor. Så jag försökte riva upp bindorna så långsamt och ljudlöst som möjligt, alternativt sjunga eller göra andra ljud för att ingen skulle höra. I början hade jag dessutom väldigt riklig och oregelbunden mens, så det hände sig mer än en gång att jag tvättade trosor innan jag satte dem i tvättkorgen för att ingen skulle märka blodfläckarna. Och så minns jag en morgon när jag inte hade märkt att jag hade en liten blodfläck på mina pyjamasbyxor och min lillebror påpekade detta inför alla. Det var så hemskt och jag kunde inte förstå varför jag skulle plågas på det här sättet.

Mensen var en börda och tabu. Jag och mina vänner pratade aldrig om mens, av någon orsak – kanske vi alla skämdes lika mycket. Men så kommer jag ihåg ett sommarläger dit jag åkte ensam och bodde tillsammans med ett gäng okända tjejer. De pratade öppet om mens och sex och allt där mellan, och jag tänkte, vem är dessa befriade gudinnor och hur kan jag bli som dem?!

"The talk" kom för mig i form av en bok. Boken levererades i ett paket på julafton. I en gammal dagbok hittade jag historien om hur jag, inför hela familjen, öppnade julgåvan och skämdes ögonen av mig. "Nå Hanna, vad fick du i ditt paket?"...INGET. Jag gömde boken långt inne i nåt skåp tills min nyfikenhet och bristen på annan information (det gick inte att googla på den tiden) fick mig att börja läsa om blommor och bin. Och mens.

20 år senare låter allt det här ganska löjligt, men jag skämdes så mycket. Mensen normaliserades ju äldre jag blev, men den kändes aldrig naturlig och okej. Det var pinsamt att köpa bindor, det var pinsamt att ta med sig bindor in på toa. Om man skulle iväg någonstans fick man bara hoppas att man inte skulle få mens och tvingas smyga runt med olika specialarrangemang – typ bindor gömda i strumpan så att man inte, inför alla andra, behövde plocka ut något ur väskan.

Sedan kom nästa nivå av skam – en skam som tog mig nästan 10 år att bearbeta. Jag var väl ungefär 19, jag hade just gjort slut med min första pojkvän. Utan att gå in på desto mer detaljer miste jag min oskuld på ett inte helt önskat sätt. Han var vänlig, han gjorde mig inte illa, men det gick inte till så som jag hade tänkt mig. Nästa morgon försökte jag intala mig själv att jag hade 'blivit en kvinna', jag försökte vara stolt och glad...men Gud så jag skämdes. Hur kunde jag, den alltid så skötsamma och väluppfostrade flickan ha gjort bort mig så kolossalt mycket? Det skulle aldrig, aldrig, ALDRIG få upprepas. Jag vågade inte berätta för mer än en vän – de andra var fortfarande oskuld och jag var så rädd för att de skulle döma mig, tycka att jag är smutsig. Och vad jag sörjde att jag, på detta sätt, hade mist något som jag aldrig kunde få tillbaka. Det skulle alltid vara en smutsig historia, svart som synden i jämförelse med dem som hade haft en riktigt 'helylle' första gång.

Jag fick ett jättestort kontrollbehov. Jag valde alla killar jag dejtade med stor omsorg och såg till så att alla helt säkert hade goda avsikter. Inga one-night-stands – jag skulle känna honom, jag skulle träffa honom tillräckligt länge innan vi tog nästa steg. Han skulle respektera mig. Jag skulle aldrig gå med på något jag inte ville. Och det funkade, det gick bra. Jag kände stolthet över att killarna var få, att jag visste allas namn. Jag sökte mig till långa förhållanden, var stolt också över det fastän det inte alltid var lätt. Men oberoende av hur otroligt noga jag var så var det några kondomer som gick sönder, och jag fick gå till apoteket efter dagen-efter-piller. Skam, skam, skam. Och så var det den där ena killen jag träffade mellan två förhållanden. Han som verkade så fin, men som tydligen ändå hade haft andra vid sidan om, och så hade jag plötsligt fått en könssjukdom – ofarlig och lätt att bota, men kanske något av det mest traumatiserande jag varit med om. Så mycket SKAM! Aldrig har jag känt mig så smutsig, så äcklig, så motbjudande. Det var så svårt att förstå att det hade hänt MIG – den snälla och skötsamma flickan. Jag vågade berätta bara för en vän, rädd för att de andra skulle döma mig. Troligen en obefogad rädsla, men det var bara för hemskt för att säga högt.

Universum tvingade mig att skapa en relation till mitt underliv. Jag blev tvungen att boka en tid till en gynekolog. Jag blev tvungen att sitta med en liten spegel och titta på min vagina, röra i den medan jag applicerade en salva. Men jag är så tacksam för att jag gick till just den där gynekologen – samma som jag fortfarande går till. Hon normaliserade hela situationen, sa att den där infektionen jag hade fått var så himla vanlig och helt ofarlig. Hon hjälpte mig att släppa taget om en hel del skam angående många saker. Jag fick se min livmoder via ultraljud – så vackert. Inte ens när mina papa-värden, p.g.a. infektionen, var lite förhöjda var jag rädd. Jag litade på att det här var början på något nytt – en möjlighet att helas på många plan. Och snart var jag helt frisk igen.

Fast forward till ungefär två år sedan. Jag blev tillsammans med Henrik och hittade boken Womb Wisdom – Awakening the Creative and Forgotten Powers of the Feminine. Det blev en stor och viktig vändpunkt. Jag skapade en relation till min livmoder och lärde mig att vagina på Sanskrit (det uråldriga yogispråket) heter Yoni, vilket betyder 'sacred space' och symboliserar gudinnan Shakti. Så vackert boken beskrev det som för mig tidigare varit namnlöst, fult och skamligt! Vilket spirituell kraft det fanns i allt det jag tidigare försökt gömma undan. Jag lärde mig om kvinnans koppling till månens cykler, hur månblodet är heligt. Jag lärde mig om uråldriga ritualer, gudinnor, tempel. Jag började minnas mina tidigare liv som prästinna.

Med Henrik vid min sida har jag kunnat hela så många sår. Rädslor, osäkerhet, skam. Jag har vågat skapa en kärleksfull relation till min kropp – hela min kropp – och lärt mig vad den vill och behöver. Att gå med i Naisten Sydänpiiri här i Vasa har också varit fantastiskt fint. När kvinnor samlas i en cirkel och öppnar sitt hjärta, utan rädsla att bli dömd eller smutskastad, inser man att man inte är ensam. Det finns andra som har känt skam, känt att de gjort bort sig, haft könssjukdomar eller andra besvär. Det finns andra som fortfarande känner att det är pinsamt med mens. Det finns andra som har svårt att slappna av när de älskar. Och så finns det kvinnor som är helt sams med sin sexualitet och allt den innebär – de inspirerar mig! Precis ALLT och ALLA är välkomna. Stundivs har det varit så otroligt läskigt att säga saker högt...men samtidigt så djupt helande på så många nivåer. Jag har också lärt mig att förlåta och gå vidare. Den där skammen som tog mig nästan 10 år att bearbeta – min första gång och könssjukdomen...jag är äntligen FRI! Och det är jag så tacksam för.

Så du som läser det här: DU ÄR INTE HELLER ENSAM! <3 Det är bara så att vi kvinnor ofta känner oss nertystade, utan kraft eller möjlighet att dela med oss av det som gör ont. Det finns saker vi bär på, kanske t.o.m. från barndomen, och har svårt att acceptera eller släppa taget om. Dock behöver det här inte betyda att vi aldrig kan bli fria, hela. Den där skammen hänger kvar bara så länge som vi håller fast vid den. Varje kvinna bär en kolossal skapande kraft inom sig. Du kan bli precis den du innerst inne vill vara – kom ihåg det. Älskade syster, du är så Stark!

Det har varit intressant att se tillbaka på mitt liv och märka hur jag förtryckt min kvinnlighet på så många sätt. Det är ingens fel att det blev så, det bara är så i mitt fall. Kanske kvarlämnor från tidigare liv, saker som behöver bearbetas. Men stora förändringar har skett, jag är en ny kvinna på många sätt. Förra sommaren gick jag t.ex., utan skam, med en binda i handen genom Juustoportti – det var ett litet men stort och viktigt steg för mig. Jag har slutat skämmas för min kropp, min vagina och min livmoder. Jag har lärt mig att, lite i taget, omfamna och acceptera allt som hör kvinnligheten till. Jag kan ärligt säga att jag älskar att vara kvinna! Och, mycket tack vare de starka och underbara kvinnor som kommit in i mitt liv de senaste åren, har jag hittat tillbaka till den helande och stärkande kraften som systerskap kan föra med sig. Jag har tagit tillbaka SÅ MYCKET av min kraft de senaste åren, bara genom att hela de här såren inom mig.

Idag vågar jag vara öppen och sårbar utan rädslan att bli dömd. Det är med samma utgångspunkt jag nu öppet vågar dela det här med er, alla systrar bröder som läser det här inlägget. För vi MÅSTE börja tala öppet om sexualitet, snippor och snoppar och allt där mellan. Vi MÅSTE släppa taget om skammen så att kommande generationer kan lära sig att naturligt skapa en relation till hela sin kropp – inte bara vissa utvalda delar som, av någon orsak, är mer 'okej' än andra. Och vi behöver normalisera allt det där vi inte pratar om så att ingen ska behöva skämmas i onödan. Alla ska kunna känna att de är accepterade, oberoende av vad de har eller inte har mellan benen och vem det bestämmer sig för att dela detta med.

 

Bild: Pixabay

fredag 20 juli 2018 - 12:50

Mysteriet med de låsta öronen

Nenakannu2

 

Jag har länge känt mig kallad att köpa en Näskanna. Av någon orsak har det ändå inte blivit av, trots att den rekommenderats av flera vänner. Inte ens den här våren – när jag plötsligt fick hög feber och förkylning första gången på flera år – kom jag mig för att köpa Näskannan.

Sedan hände det sig att mina öron började kännas 'låsta'. Jag har fått lära mig att vi i vår släkt har trånga örongångar, vilket gör att vax lättare samlas djupt inne i öronen. När jag var yngre gick jag därför och sköljde öronen med jämna mellanrum. I något skede hade jag både en och annan öroninflammation. Jag ifrågasatte aldrig detta – jag tänkte att det 'hör till' att man är inflammerad eller blockerad nu och då. I dagsläget håller jag inte riktigt med.

En vecka sedan gick jag nämligen till hälsocentralen för att kolla upp mina öron. Inte då heller ifrågasatte jag något, utan berättade, på autopilot, historien om mina trånga örongångar och vaxbildning osv. Sjuksköterskan nickade förstående och plockade fram det välbekanta öroninstrumentet. Men...inget vax. Inga tecken på inflammation. Fullständigt friska, rena och på alla sätt fina öron. Vi satt tysta och förundrade. Hon sa att det kanske kunde vara 'tryckproblem'. Jag sa "okej, intressant". Hon undrade om jag ville att hon skulle skriva ut en medicin, jag sa "nej tack". Sedan rekommenderade hon – till min stora glädje – 'blåsövningar' och andra naturliga hjälpmedel, bl.a. näskannan.

Min tanke när jag gick ut från hälsocentralen: "Okej, Universum, I get it. I get it!" Jag var glad över att ha kollat upp öronen, för säkerhets skull, och tacksam för att allt var i sin ordning. Samtidigt väcktes ett stort intresse – det var helt klart något mer själsligt som skapade den mystiska blockeringen i mina öron. Här fanns något att lära sig! Något som behöver helas.

Från ett metafysiskt perspektiv är öronen kopplade till förmågan att lyssna – till sig själv, till andra, till sin omgivning. Jag tycker själv att jag är bra på att lyssna, men samtidigt, innerst inne, vet jag att det här är något jag behöver jobba på. Vid samma tid som mina öron började låsa sig fick jag nämligen höra hårda ord från personer jag upplevde som väldigt nära vänner. Samtidigt som jag vaknade allt mer spirituellt och började vara mer öppen än någonsin i min blogg och på Instagram, bemötte de mig med passiv-aggressivt beteende. Vi började glida ifrån varann efter tiotals fina år tillsammans.

Varje gång jag publicerade något var jag livrädd för feedbacken. Skulle de gilla, skulle de kommentera? Jag kände så starkt att jag hela tiden måste vara försiktig med vad jag säger om jag vill behålla vissa personer i mitt liv. Det var omöjligt att veta vad som skulle få bägaren att rinna över. När ett flertal personer sedan kollektivt och utan att säga ett ord blockade mig på både den ena och andra kanalen, blev det som en bekräftelse på att jag sagt för mycket, att jag gått över någon osynlig, socialt acceptabel gräns. Samtidigt kände jag att jag ju bara hade talat min egen sanning, öppnat min själ. Varför blev det så fel? Jag började tvivla, jag ville inte tro det, jag ville inte lyssna. Var allt det som var sant för mig verkligen så fel? I grund och botten handlade det väl om att min inre osäkerhet kring allt det nya jag upptäckte gjorde att jag till stor grad lät mig påverkas och manipuleras av andra. Och just med de här personerna var det helt enkelt dags att gå skilda vägar.

Det här året har jag också fått möta ökad skepticism av nära och kära – dock i en konstruktiv och vänlig form. Ju djupare jag grävt i spirituella saker och börjat hitta min egen sanning, ju mer har jag fått jag förklara mig för personer som inte vandrar samma väg. Källor, trovärdighet. Frågor ställda med all respekt, vänlighet, men ändå saker jag inte velat höra. För en intuitiv varelse som mig känns det jobbigt att behöva fösöka förklara själsliga saker rationellt. Vetenskapen är inte särskilt intresserad av spiritualitet, saker som inte helt går att förklara, så det finns ganska lite forskning. Ett dilemma för de mer logiskt lagda – något jag har full förståelse och respekt för. Men jag har märkt att jag har börjat hålla saker för mig själv, rädd att behöva förklara, motivera. Jag har märkt att jag väljer vem jag delar saker med. Rädd att bli betvivlad, förlöjligad – i många fall en obefogad rädsla. Men för att vara helt ärlig, vill jag inte alltid lyssna på människor som inte tror att det jag upplever kan vara möjligt, t.ex. att det finns tidigare liv eller andra dimensioner.

Jag har jobbat. Otroligt. Mycket. Med det här. Acceptans. Förlåtelse. Förståelse. Självförtroende. Jag har också blivit bättre på att öppet diskutera sprituella och oförklarliga saker – utan att ta åt mig personligen och utan att diskussionen behöver resultera i att någon har 'rätt' eller 'fel'. Det är intressant att utforska olika synvinklar, utan att behöva klämma fram forskningsartiklar för att känna att man har rätt att öppna munnen. De har ett värde, men de är inte hela sanningen.

Just nu känner jag mig så villkorslöst älskad, så tacksam. Min inre röst blir allt tydligare och jag bryr mig mindre och mindre om vad andra tycker. Det känns tryggt att dela mina innersta tankar och känslor offentligt, att blotta hela min själ. Alla behöver inte tycka samma som jag – men det behöver inte automatiskt betyda att de kommer att försvinna, döma mig, trycka ner mig. Jag har lärt mig att lita på kärleksfull och ömsesidig respekt. Jag känner mig mer öppen, mindre rädd och osäker. Jag vågar stå för det som är sant för mig och vara öppen för det som är sant för andra.

Och den där näskannan? Den är ju helt fantastisk! Jag känner att den inte bara renar nästrakten, utan hjälper till att spola bort gammal energi från ett större område. Näsan, halsen och öronen är ju nära sammankopplade. Halschakrat, tredje ögat – att lyssna och att göra sig hörd, att tala sin egen sanning. Har nog en del arbete kvar att göra på det här området, men känner redan en skillnad. Inte så konstigt att – så som förpackningen berättar – också uråldriga yogautövare använde näskanna.

Tack vare den här fantastiska värmen har jag också simmat varje dag. Att lägga sig på rygg, med öronen under ytan, och bara flyta med full tillit till det intuitiva vattenelementet, är magiskt. Mina öron öppnar sig lite mer varje dag. Ska bli spännande att se vad de här insikterna kan föra med sig. Kroppen är så klok, vilken själens budbärare! Så tacksam över att jag utvecklat kunskapen att lyssna på det här sättet – tänk vilka meddelanden blockerade öron kan föra med sig. Får mig att se också på öronproblemen jag hade i ungdomen med helt nya ögon.

tisdag 17 juli 2018 - 21:45

Tänder – igen

DSC2

 

Vilken underbar, underbar sommarvärme. Sträckläser en fantastisk bok som jag knappt kan lägga ifrån mig, njuter av att Henrik är ledig, häller upp ett glas vin från Sicilien och låter tankarna vandra till ön som vi snart får förflytta hela kroppen till. Jag är tacksam över att inte behöva sitta och svettas på ett kontor, tacksam över att få jobba på mina egna villkor. Du är välkommen att meditera eller yoga med mig! Kommer också att hålla utomhusyoga på Sandö.

Tidigare idag satt vi på Smulteröstranden – simmade, solade. Jag kände sådan glädje över att alla möjliga kroppar kunde samlas på stranden i vad som kändes som en väldigt accepterande atmosfär. Själv sträckte jag självsäkert ut mina aningen håriga ben i solen och tänkte att det kvittar. Det kvittar! Jag är så mycket mer än håriga eller icke håriga ben. Det här kanske låter som en självklar insikt...men det kunde få ett helt eget inlägg. Hälsningar: Breakdown-för-några-dagar-sedan.

Vad är det på riktigt för grej med att man måste se ut på ett visst sätt? Typ silkeslena ben på sommaren. Så himla onödigt egentligen. Som sagt, kunde skriva ett helt eget inlägg om ämnet. Men jag kände i alla fall att jag, efter ovanstående breakdown, tog ett stort steg framåt angående en del osäkerhet jag har kring mitt utseende. På ett bröllop förra helgen pratade jag t.ex. med massor av människor utan att tänka ett dugg på mina tänder. Ni kanske minns mitt tidigare inlägg om hur mina tänder orsakat en hel del tandagnissel sedan jag var liten?

Plot twist: För en stund sedan satt jag och googlade tandställningar igen. Vad hände?! Jag vet inte. Tror att jag såg någon på Instagram som öppet log med sin tandställning – det var det enda som behövdes för att jag själv skulle hamna in i de här tankegångarna igen. Så. Here we go. Igen.

Min inre kamp kretsar kring varför jag vill fixa till mina tänder. Lite som med att epilera benen – gör jag det verkligen för min egen skull, eller på grund av hjärnspöken som samhället planterat i mitt huvud? Det är viktigt för mig att se motiven bakom mina gärningar. Jag vill veta om jag styrs av rädslor och osäkerhet eller agerar utifrån min inre kraft och visdom.

Löser tandställningen egentligen några problem? Tandläkarna som jobbade med mina tänder i min barndom gjorde allt som behövdes för att korrigera käken – därför har inget gjorts åt mina nedre tänder. Att de är sneda är alltså huvudsakligen en kosmetisk detalj, trots att jag får lägga lite extra tid på rengöring när det är trångt mellan tänderna. Men ändå. Är tandställningen den rätta lösningen?

Tänk om det verkliga problemet är att jag inte villkorslöst älskar mig själv? Lösningen på det problemet kan man knappast köpa sig till, t.ex. genom tandställning. Det känns som att jag borde kunna komma till en punkt där jag inte behöver vara på ett visst sätt för att kunna acceptera mig själv, precis som jag är. De sneda tänderna i nedre käken hindrar inte mig på något sätt – det är bara jag själv som tror det.

Vem är det egentligen som säger att mina tänder är fula? VEM? Ingen har sagt det åt mig, förutom jag själv. Efter mitt förra tandagnisslande blogginlägg var det t.o.m. en vän som sa "Hanna, jag har alltid tyckt att du har så fantastiskt fina tänder!" Jag kan tro honom. Och jag är tacksam för vännens fina ord. Men på bilden ovan – tagen när jag blev sminkad inför mitt och Henriks bröllop förra året – kan jag ändå inte låta bli att se mina nedre tänder. "Oj vad mycket de syns", tänker jag, medan du kanske inte ens lägger märke till dem. Hmm.

Jag kände att jag måste gräva djupare. Vad är den metafysiska förklaringen och själsliga kopplingen till våra tänder? Varför är det så svårt för mig att släppa den här osäkerheten? Jag hittade starka kopplingar till Vishuddha, dvs. halschakrat som är kopplat till kommunikation – att uttrycka sig fritt och tala sin egen sanning. Det fanns kopplingar till en rädsla att ha fel, att känna att man behöver kolla upp saker innan man vågar öppna munnen. Måste erkänna att det här är en egenskap som funnits hos mig hela livet. Det är många gånger jag har svalt mina ord av en rädsla att göra bort mig – att inte veta något 'självklart', att blanda ihop namn eller saker, osv.

Jag har jobbat en hel del med mitt halschakra de senaste åren. Med att våga säga vad jag tycker, våga tala min sanning och skita i vad andra tycker om mig. Med att hitta min egen inre sanning istället för att upprepa andras ord eller försöka vara andra till lags. Jag har också blivit medveten om rädslan att säga fel och jobbat en hel del med att bara ha fel ibland och känna att det är 100 % mänskligt och okej. Men så himla intressant att allt det här har en koppling till sneda tänder, särskilt i nedre käken!

Sedan hittade jag det här – en karta som visar kopplingen mellan tänder, akupunkter och meridianer. Wow! Så intressant. Dessutom verkar mina sneda tänder bl.a. vara kopplade till vänster knä och höger axel – två ställen där jag alltid haft mystiska krämpor och snedställningar. Jag kan förstås inte säkert säga ifall det här stämmer, men jag tror att kroppen är en helhet och att det kan finnas väldigt spännande och otippade samband. I mitt fall låter det i alla fall som att det kunde ligga något i det.

 

tootho2

 

Vi får se vad den här nya informationen leder till. Kanske en stor förändring sker bara genom att jag nu hittat kopplingen mellan halschakrat och tänderna och kan börja jobba ännu mer medvetet med rädslan att säga eller göra fel. Kanske jag kommer fram till att jag i något skede vill räta ut tänderna – en intressant tanke att en sned tand kan ligga på en akupunkt som påverkar resten av kroppen. Vi får se. Vi får helt enkelt se. För tillfället får mina tänder vara som de är. Det är tillräckligt.

söndag 15 juli 2018 - 21:43

Han och Hon i harmoni

yin 2332166 2

 

Yin & Yang. En uråldrig symbol som visar hur motsatser kompletterar varandra och smälter ihop till en helhet. Allt finns i cirkeln. Shiva och Shakti. Mannen och kvinnan. Solen och Månen. Elden och Vattnet. Det ena avlöser det andra, lika naturligt som natt blir till dag blir till natt blir till dag. Egentligen är motsatsen ett livsviktigt komplement som behövs för balans.

Igår när jag gick med hunden genom en park bevittnade jag ett våldsamt gräl. En man satt på en bänk och framför honom stod en kvinna och skrek. Hon slängde saker ur en väska. Hon slängde saker på honom. Hon slog honom så att han vek sig dubbelt av smärta. Han slog inte tillbaka – han försökte lösa situationen fredligt. Jag har ingen aning om vad som hade hänt, men inget gav den här kvinnan rätten att bli våldsam.

Får mig att tänka på #MeToo-kampanjen. Enligt mig var det ett välkommet inslag eftersom mycket dåligt beteende ofta bortförklaras med "boys will be boys" eller liknande fraser som verkligen inte berättigar kränkande gärningar. En del kallade kampanjen för en häxjakt, andra tyckte att den förstörde tilliten mellan könen eller skapade 'purister'. Personligen upplevde jag det inte riktigt så – ibland behöver saker behandlas lite mer från ett perspektiv. Det finns en obalans i vår patriarkala värld just nu och därför behöver kvinnorna få ta mer plats.

Dock behövs också den andra sidan – männen. Trots att #MeToo fokuserade på kvinnornas situation är det inte hela sanningen. En man kan också ha en våldsam partner, fastän det här kanske är ännu mer tabu att tala om. En riktig man 'ska ju inte bli slagen av en tjej', osv. Ändå var det just det som hände i grälet jag bevittnade.

Vi behöver en ny slags diskussion. Det spelar ingen roll vem som slår, trakasserar eller överskrider gränser på andra sätt. Det är aldrig, aldrig, aldrig okej. Varje gång något sådant sker rubbas balansen, yin & yang är inte längre en harmonisk cirkel. Fastän många personer (bl.a. Thordis Elva) under #MeToo-kampanjen lyfte fram statistik som visade att nästan 100% av våldtäkter och andra våldsgärningar utförs av män finns det också kvinnor som beter sig dåligt. Enligt mig är det alltså inte en könsfråga, inget "he said she said", utan en fråga om ömsesidig respekt. Ändå verkar det finnas ett behov att svartmåla eller stämpla ett helt kön.

Ett exempel: En väldigt märklig polaritetsworkshop på en festival. Jag hörde om den för någon vecka sedan av en vän som deltog. Hon berättade att männen skulle stå på knä framför kvinnorna och böna och be om förlåtelse å hela det manliga könets vägnar. Både män och kvinnor hade varit besvärade, kanske inte helt medvetna om vad de hade valt att delta i. När workshopledaren (en man, kan ju påpekas) hade sagt åt varje man att se på kvinnan framför sig och säga förlåt för alla kvinnor han slagit, hade mannen som knäböjde framför min vän känt att det blev för mycket. Han hade berättat att han aldrig hade slagit en kvinna i hela sitt liv, men dock blivit slagen av flera kvinnor.

Det känns som att polariserande initiativ inte är effektiva på lång sikt. Istället för att skapa motsatsförhållanden tycker jag att vi behöver komma tillbaka till insikten att vi alla, innerst inne, inte är så olika. Om man, som jag, tror på själavandring, dvs. reinkarnation, har vi nog dessutom alla varit både man och kvinna i våra tidigare liv. Från den synvinkeln är det ännu märkligare att behandla någon dåligt – i ett tidigare liv kanske man själv var av motsatt kön. Vi behöver alltså vara försiktiga med att dra alla över en kam.

Fastän symbolen för yin och yang är svartvit är verkligheten inte utan nyanser. Mellan natt och dag finns både skymning och gryning – en gråzon, en gränstrakt, ett slags tomrum där polariteterna flyter ihop. Att ställa mannen och kvinnan mot varandra, nästan som fiender, skapar klyftor. Istället för att peka finger kunde vi försöka fokusera på hur mannen och kvinnan kompletterar och stärker varandra. Istället för att skapa drama kring dåligt beteende kunde vi försöka fundera på var det här beteendet har sitt ursprung och hur kommande generationer kan bryta mönstret.

Det är inte alltid lätt, jag vet, men vi har alla en möjlighet att börja med oss själva. Genom att balansera det feminina och maskulina inom sig kan man bli hel, utan att trycka ner någon annan. För det är väl kanske det som dåligt beteende bottnar i, att vi inte är trygga i oss själva? Med den insikten är det lättare att bemöta det motsatta könet – och allt som finns där mellan – med större respekt. Ingen behöver vara på ett visst sätt eller känna att de har rätt till övertramp. I cirkeln, yin & yang, tar motsatserna lika mycket plats. Helheten förutsätter harmoni.

onsdag 11 juli 2018 - 11:57

Helig geometri

sacred G2

 

Crazy Plant Lady här hej. Jag blir verkligen djupt berörd av växter. På min yogalärarutbildning har de andra nog redan vant sig vid att jag zonar ut på matpausen om jag råkar sätta mig bredvid en växt. Eller, 'råkar'... Låt oss nu vara helt ärliga här – jag söker mig aktivt till växterna.

Jag kan inte helt förklara det. Det är lite som en ordlös kommunikation som uppstår. En så fin energi att man bara vill dröja kvar och rent av bada i den. Allt och inget blir sagt. Jag lyssnar, de lyssnar. Med andra ord tror jag till 100 % på att det hjälper att prata med sina växter! Jag kan i alla fall erkänna att jag pratar med träd och växter varje dag.

Min mamma sa en gång att växterna vet om man är lycklig. Det var så fint uttryckt, och något jag också upplevt att är sant. Vid flera tillfällen har en växt blivit riktigt deppig, för att sedan slå ut i blom som aldrig förr när min egen energi ändras. Kanske är det här ett band jag bär med mig från tidigare generationer – min farmor hade en förmåga att få allt att grönska och min mormor hade en blomstrande koloniträdgård. Av min gamlamormor (som blev 106 år!) har jag ärvt böcker om läkande örter som är mig mycket kära. Som ni kanske redan gissade finns det en hel del växter också hos mina föräldrar – jag har haft lyckan att växa upp med växter överallt, skogen utanför dörren.

När jag möter en växt är det som att blicka in i Universum. Det låter kanske konstigt, men egentligen är det inte så långsökt som man kunde tro. Man brukar tala om Helig Geometri, Sacred Geometry. Spiralen, den så kallade Fibonacci-sekvensen, sägs vara grunden till allt liv. Galaxer, slingrande växter, trädgrenar, snäckskal, DNA...allt är uppbyggt på samma sätt.

 

0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13, 21, 34

 

Fibonacci ser kanske inte så märkvärdig ut i skrift. Sifferserien byggs upp så att varje siffra är summan av det två tidigare siffrorna (0+1=1, 1+1=2, 1+2=3, osv.). På det här sättet kan livet expandera enligt en matematisk logik som t.ex. avgör var nästa gren kommer att växa på ett träd. I verkligheten är dessa siffror rent av ett underverk. Intuitivt kaos och logik i perfekt symbios. Spiralen som får livet att spira. 

Jag har alltid älskat geometri. Det är något med formerna, mönstren. Det är som en slags kod – ett språk som talar utan ord och väcker något uråldrigt inom mig. Ett minne, en koppling till Alltet. Jag kände mig kallad att skriva efter att ha läst en artikel om hur helig geometri visar sig i växter. Du kan läsa den i sin helhet här. Att se helig geometri förkroppsligad på det här sättet är för mig obeskrivligt vackert. Här är några bilder som berör mig lite extra djupt. Kanske du också ser Universum när du tittar på dem?

 

15 Plants That Teach Us Sacred Geometry At Its Finest 2

15 Plants That Teach Us Sacred Geometry At Its Finest 8

15 Plants That Teach Us Sacred Geometry At Its Finest 9

15 Plants That Teach Us Sacred Geometry At Its Finest 11

 

Alla bilder lånade från artikeln som nämns ovan.

måndag 9 juli 2018 - 12:47

Natural High Healing 2018

IMG 0815

 

Ja, var ska man börja? Det har varit tyst här på bloggen eftersom jag åkte iväg på en av årets mest efterlängtade händelser: Natural High Healing Festival 2018 <3 Efter 4 dagar fyllda av villkorslös kärlek, strålande ljus och himmelskt höga vibrationer är jag fortfarande lite i en bubbla.

Vi anlände till festivalområdet på torsdag eftermiddag. De första tårarna kom i bilen när vi parkerat på gräset – "Henrik, vi är här nu. Vi är HÄR", viskade jag fram och kände hur en oerhörd glädje och tacksamhet vällde upp inom mig. Medan Henrik sedan gick för att sätta upp vårt tält på Peace Camp stod jag i en armbandskö där vänner och främlingar kramade varandra – inte sådär snabbt och med några klappar på ryggen, utan långt och helhjärtat. Kärleksfullt. Villkorslöst. Jag ser dig, jag accepterar dig, precis om du är.

På öppningsceremonin grät jag ännu mer. Jag kommer inte exakt ihåg vad som sades eller gjordes – jag försökte bara landa i den oerhört vackra energin som skapades i tältet. Vi var alla ett. Jag upprepade för mig själv, om och om igen, att världen kunde se ut så här. Det kunde vara så här, på riktigt. Världen är kapabel till en sån här välvilja – det gäller bara att plocka fram den. Sedan skulle vi sätta en egen intention för festivalen. Jag bestämde mig för att släppa taget om allt det jag inte längre behöver, hitta mig själv, innerst inne, och bära henne med mig hem.

Torsdagen fortsatte med att försöka landa. Kära återseenden med själssystrar och -bröder från Vasa och Österbotten – de jag visste att skulle komma och de som överraskade med sin närvaro. Spontana möten med nya bekantskaper. Leenden, handflator som möttes i ett tyst tack, händer som sökte sig till hjärtat för att försöka greppa det kärleksfyllda ljuset som pulserade åt alla håll. En underbar spelning med FIA. Och sedan Nine Lives Yoga Rave – ja, det är möjligt att kombinera yoga & rave och det är så otroligt roligt!

Fredag. Jag skulle vakna tidigt och gå på ett yogapass, men jag sov lite längre istället. Det gjorde inget – på Natural High ser Universum till så att man hamnar precis på de workshops där man ska vara. Istället började jag dagen med workshopen Healing Sound and Touch där vi tillsammans aktiverade den helande energin som finns inom oss alla och delade med oss av den i små grupper. Om och om igen stod jag och såg en främling i ögonen i flera minuter. På något sätt såg jag alltid mig själv reflekteras – det var ingen främling, fastän jag inte visste vad hen hette.

Jag hade sett fram emot eftermiddagens kostföreläsning, men när jag väl var där kändes den inte längre helt rätt. Vi gick därifrån – det var helt okej. Det blir inte alltid som man har planerat. Jag & Henrik satte oss vid den lilla sjön. På solvarma klippor låg jag sedan i hans famn och fick en himmelsk ansiktsmassage. I nästa stund fann jag mig mitt i en True Voice workshop där vi kombinerade rörelser och ljud. Framför mig stod en liten kvinna med en enorm röst. Hon skapade inte ljuden – hon bara lät dem komma. Snart hade också alla vi deltagare en mycket större röst än vi någonsin kunnat tro. Att efter detta sätta sig på Singing Circle i en teepee med underbara artisten Se Misha var obeskrivligt fint.

Stora saker hände inom mig efter fredagens workshops. Jag var så trött att jag spenderade största delen av kvällen i tältet och somnade tidigt. Ett dåligt samvete tänkte komma krypande – man 'borde' ju passa på, 'sova kan man hemma' osv. Men Natural High funkar inte så. Ibland behöver man bara få vara, låta saker sjunka in. Så som också flera workshopsledare konstaterade finns det en alldeles speciell energi som vilar över festivalområdet – en energi som möjliggör riktigt, riktigt djupt själsligt arbete. Allt detta under magiska skyar fyllda av trollskt ljus och sagolika moln.

Lördag. Vi skulle på morgonyoga, men workshopen hann bli full. Istället spenderade vi morgonen med Tai Chi Movement Meditation – något jag kanske inte annars skulle ha testat på. Innan frukost hade jag sedan plötsligt blivit ägare till ett grönt Yoni Egg. Någon timme senare stod jag och yogade i solen utan regler, uppslukad av workshopen Yoga Trance Dance. "Det finns över 800 asanas", konstaterade Delamay Devi uppe på scenen, "men de finns alla inom er!" Så sant, så sant, så sant. Det var otroligt befriande att bara dansa fram en yogapose istället för att försöka ställa sig i en perfekt position på mattan.

Shiva & Shakti Ritual blev mitt och Henriks första möte med tantra. Det var en fin workshop som inleddes med att männen och kvinnorna ställde sig mitt emot varandra och visade varandra genuin uppskattning. Varje man och kvinna ställde sig upp och berättade vad just hen kunde erbjuda det andra könet – trygghet, stabilitet, ovillkorlig kärlek, intuition. Genom olika parövningar fick männen öva sig på att bara vara, surrender, medan kvinnorna fick öva sig på tillit, trust. Medan jag blundade och lutade mig djupt bakåt i Henriks starka armar började jag höra gråt omkring mig. Det var hjärtskärande att inse hur många kvinnor som har svårt att lita på män – att en så enkel övning kan visa på ett så stort sår som finns mellan könen. Vi fick också lära oss om energetic penetration, dvs. 'själsligt sex' som baserar sig på energiöverföring utan fysisk kontakt – något som deltagarna tolkade på väldigt varierande sätt. No judgement, men stundvis lite svårt att koncentrera sig...:) Men på riktigt, det är så viktigt att lära sig skapa den där kontakten med sin partner. Jag kände i alla fall att jag och Henrik kunde fördjupa vårt band genom de här tantraövningarna.

Det var en varm dag. Vi sprang spontant ner till den lilla sjön, klädde av oss nakna och sprang i. Inget konstigt med det – naket är helt naturligt på Natural High. En sådan frihet att inte behöva tänka på vad andra tycker eller tänker. Och att vara i en miljö där nakenhet inte automatiskt innebär något sexuellt. Att bada eller basta med främlingar och umgås lika naturligt som att kläderna skulle vara på. Så fint. Efter simturen låg jag i ett tält med Kuppari-Hanna, en s.k. kansanparantaja, som rätade upp min kropp genom traditionella finska healingmetoder. Jag var inställd på att gå på Ecstatic Dance på kvällen, men istället satte vi oss på en mysig spelning med begåvade Hanna Maaria. Sedan dansade vi hela vägen tillbaka till tältet medan musiken dånade från Ecstatic Dance tältet.

Söndag. En dag som kom överraskande fort. Jag gick på en workshop, men det var nog också den starkaste upplevelsen på hela festivalen. Kaisa Peltola höll workshopen Meet your Lilith där vi arbetade med arketypen som representerar den råa feminina energin. Oj oj oj. Wow! Så många insikter om hur Lilith har uppenbarat sig i mitt liv och försökt få mig att släppa taget om den snälla flickan som alltid vill vara alla till lags. NO MORE! En oerhörd kraft aktiverades inom mig under den här workshopen. Känner att det får bli ett helt eget blogginlägg i något skede.

Så är man hemma igen. Lite overkligt. Har levt i en helt egen värld de senaste 4 dagarna. Min intention för festivalen uppfylldes, helt klart. Telefonen har jag knappt plockat fram, så bilden i början av inlägget är en av de få jag har. På bilden visar jag upp en spontan målning som en liten flicka ville göra på min hand. Så otroligt många vackra ögonblick som jag bär med mig. Så tacksam över att ha fått uppleva allt det här med min älskade Henrik, och mina älskade själssystrar som jag kan dela allt med.

TACK, Natural High. Vi ses igen nästa år <3

 

hennanatural 2 

onsdag 4 juli 2018 - 13:28

SUP Yoga!

IMG 20170722 212000

 

Igår åkte jag och några underbara vänner till Sandö...på SUP Yoga! Det var en lite extra rolig upplevelse eftersom vi alla går samma yogalärarutbildning. Dessutom har finaste Ariela, som leder SUP Yogan här i Vasa, också gått samma yogalärarutbildning. YogaSource var så att säga representerat på stranden igår!

För mig var det här andra gången på brädan. Jag och Henrik testade nämligen SUP Yoga en gång förra sommaren – det är därifrån de här bilderna är, jag strax intill stenen och min vän Piritta bredvid (hade bara kamera på stranden igår). Eftersom jag fått lite känsla för hur brädan funkar kunde jag kanske fokusera lite mer på själva yogan den här gången – det fanns en större tillit till att man faktiskt står stadigt.

Precis som förra gången var SUP Yogan ändå en omvälvande upplevelse. Man blir ganska ödmjuk när underlaget inte längre är ett stadigt golv. Många saker som man tar för givet – klart jag klarar av den här posen – är inte alls lika självklara när havet, i ständig rörelse, tvingar en att använda också de minsta musklerna för att stå stadigt. Man får vara extra noga med att ha rätt linjer, vara grounded och känna att tyngden är jämt fördelad. En viktig påminnelse med andra ord! Något som ofta glöms bort när man rullar ut mattan på golvet och kan kompensera på andra sätt.

Yoga på vattnet är en magisk upplevelse. Eftersom mitt stjärntecken är Fiskarna omger jag mig gärna med just vattenelementet. Det är magiskt att spontant låta händerna eller fötterna flyta i vattnet under någon asana. Kvällssolen värmer, vinden smeker kinderna...obeskrivligt fint. Ariela är dessutom så himla bra på att ta med elementen i yogan – i alla fall jag känner att solen ger mig kraft att sträcka mig uppåt medan vattnet gör så att rörelserna får ett helt nytt flow. Och att andas i takt med vinden – wow. Tänk om man alltid skulle vara så connected till naturen när man yogar?

Att sedan lägga sig ner på brädan i savasana är himmelskt. Jag tror att jag låter följande bild tala för sig själv <3 Om du inte ännu har testat kan jag varmt rekommendera SUP Yoga. Det är lättare än man tror (trots att det kan dyka upp lite osäkerhet nu och då), brädorna är stabilare än man skulle anta och Ariela är världens tryggaste yogalärare att ha med sig ut på vattnet.

 

IMG 20170722 210753

 

Bilder: Ariela Atias

tisdag 3 juli 2018 - 13:38

Vill du lära dig meditera?

yoga 2150140 2Det känns som att det är mycket på gång nu. Därför känns det så himla viktigt och värdefullt att ha både meditationen och yogan som hjälper mig att hållas centrerad, fokuserad. För det där lugnet finns varken i det förflutna eller i framiden – det finns inom oss alla, Här & Nu. Det känns som min livsuppgift att dela med mig av de här kunskaperna så att så många som möjligt också kan lära sig att uppleva samma balanserade lugn – är det inte rent av en mänsklig rättighet?

Därför gör det mig extra glad att berätta att jag kommer att hålla en meditationscirkel varje måndag i juli! Många hör av sig till mig och säger att de funderat på att börja meditera, men är fundersamma kring hur de ska komma igång. Om du hör till dessa människor kan det här vara ett bra ställe att börja på. Inga tidigare erfarenheter behövs – vi börjar från början och jobbar tillsammans enligt gruppens behov.

Varför ska man då egentligen meditera? Det finns många orsaker men personligen har just lugnet och balansen varit viktiga. Efter att jag blev utbränd, ca 5 år sedan, var mitt nervsystem så sönderstrimlat att den höga stressnivån jag upplevde skapade mycket panik- och ångestkänslor. Med hjälp av meditation hittade jag tillbaka – inte bara till lugnet, utan tillbaka till mig själv. Jag blev lugnare, jag sov bättre, mitt immunförsvar (som inte var något att skryta med vid den tiden) blev starkare, hela jag blev starkare – inifrån ut. Jag lärde mig att andas igen, jag lärde mig att lita på mig själv och livet igen.

Den viktigaste insikten under åren har ändå varit att jag bär lugnet inom mig. Lugnet är inte kopplat till eller beroende av att saker ska vara på ett visst sätt. Jag behöver inte vara på ett visst sätt, min omgivning behöver inte vara på ett visst sätt, mina medmänniskor behöver inte vara på ett visst sätt. Det är befriande att lära sig låta saker vara precis som de är – utan att döma, utan att känna att man behöver ändra på något. En utmanande men viktig lärdom för ett f.d. kontrollfreak...! Och en otroligt viktig survival tool för min högkänsliga själ.

Känner du dig kallad att testa meditation? Då är du hjärtligt välkommen med, precis som du är. Vi träffas första gången nästa måndag, mer information hittar du i eventet (här under). Och om du har frågor får du gärna kommentera det här inlägget eller skriva åt mig på Facebook <3

https://www.facebook.com/events/461397660950837/

måndag 25 juni 2018 - 13:40

Barfota ner för berget

IMG 11

 

Jag går barfota så ofta jag kan. Min kropp längtar efter att få känna genom fotsulorna – jorden, gräset, stenarna, blommorna och allt som existerar där mellan. Inne i staden blir det stundvis lite väl mycket asfalt och skor. Men det gäller att göra det bästa av varje stund – ibland, har jag märkt, finns det största hindret till att ta av skorna mellan öronen.

Jag och Henrik gjorde igår en utflykt till Öjberget. Ett uråldrigt berg som samtidigt utgör randen till en kometkrater, skapad för 520 miljoner år sedan. Jag har fascinerats av det här lilla berget sedan barndomen – det är en alldeles speciell energi kring hela området. Därför var det en upplevelse utöver det vanliga att stå uppe på toppen, utan skor, och känna en koppling till bergets ande, Mountain Spirit. Marken var mjuk och varm när vi gick ner, fyllda av djup tacksamhet och ny energi.

Att skippa skorna har faktiskt många hälsobefrämjande effekter. På engelska talar man ofta om Grounding eller Earthing, vilket helt enkelt innebär att man går barfota på ett naturligt underlag (gräs, sand, jord). Då får kroppen en möjlighet att ta till sig elektroner från jorden genom det s.k. piezoelektriska fenomenet. I korthet: hälen dunsar mot marken och i utbyte skickar jorden upp sin helande energi som ser till så att laddningen i kroppen är optimal.

Grounding har fått en hel del vetenskapliga bevis. Egentligen är det bara en bekräftelse på det som våra förfäder redan varit medvetna om hur länge som helst. I vissa kulturer finns t.o.m. en tradition där man gräver en grop och täcker över allt utom huvudet för att låta hela kroppen 're-boota' och laddas. Så alla som gräver ner sig i sanden på stranden gör egentligen sin kropp en stor tjänst!

Man kunde säga att jorden bär på en oändlig visdom som vet precis vad vi behöver. Att gå barfota gör särskilt gott för nervsystemet eftersom det också fungerar genom elektriska impulser. Allmänna positiva effekter är t.ex. förbättrad sömn samt minskad stress och ängslighet. Många med kronisk värk, t.ex. i lederna, har också fått hjälp av att gå barfota. En studie har dessutom visat att Grounding påverkar laddningen i våra röda blodkroppar, dvs. minskar klumpning och förbättrar flödet, vilket kan underlätta livet t.ex. för dem som äter blodförtunnande medicin. Studiens slutresultat är att "Grounding appears to be one of the simplest and yet most profound interventions for helping reduce cardiovascular risk and cardiovascular events."

Det låter så enkelt, kanske för bra för att vara sant? För egen del kan jag bara konstatera att jag starkt kan känna effekterna av att gå barfota. Jag uppmuntrar dig att testa själv, så får du se hur det känns för dig. Jag kan också rekommendera den här dokumentären, "The Grounded", som finns i sin helhet på YouTube:

 

lördag 23 juni 2018 - 13:10

Magisk midsommar

IMG 0678

IMG 0687

IMG 8

IMG 0692

 

Vilken magisk midsommar det har varit. Inledde firandet med torsdagens International Yoga Day After Party som jag var med och ordnade på Sandö i Vasa. Det var så obeskrivligt fint från första stund, när vi steg ut på Café Helmis gräsbeklädda terrass och började dekorera. Att sedan se utrymmet fyllas av vackra själar skapade ett sådant högfrekvent ljus som inga dekorationer kan åstadkomma. Alla strålade, inifrån.

Kvällen var fylld av kravlös kärlek. Vänner och främlingar som kramade varandra, lyssnade till varandra, skapade ett utrymme där var och en kunde vara sig själv. Tillsammans lät vi musiken pulsera genom våra kroppar och uttryckas i form av fullkomligt fri Ecstatic Dance. Ingen brydde sig om hur man själv ser ut, hur någon annan ser ut – vi bara kände, kände, kände. Barfota, leende.

Regnet smattrade mot terrasstaket när vi lade oss ner för att bada i ljudvågor. Yogamatta efter yogamatta rullades ut, alla fick plats på något sätt. Jag och Henrik låg tätt intill varandra, i samma sovsäck, medan tonerna av finaste Stefan Backas kristallskålar, klangskålar och andra himmelska instrument färdades genom kvällsluften och smälte samman med ljudet från havsvågorna. Efter en högenergisk extatisk dansupplevelse var det fint att landa i en djup harmoni.

Jag fick möjligheten att, tillsammans med en annan vacker själ, avsluta kvällen. Vi samlade ihop alla ljus från borden och satte oss i en cirkel kring elden. På himlen dröjde sig midnatssolen kvar som ett eldklot ovanför horisonten, omgiven av rosenröda toner. Jag ledde en rosenmeditation där vi använde rosenblad för att sätta intentioner som vi sedan spred ut med hjälp av utandningen. Vinden får nu föra intentionernas helande kraft vidare i världen. Det var en så vacker stund som fortfarande berör mig djupt. Ett stort tack till alla er som satte er i cirkeln tillsammans med mig, oss alla. Vi fortsatte med sång, chanting, trumning...och sedan en helt tyst stund där vi tillsammans mediterade för fred innan vi gick hem.

Det känns som att torsdagen gav en glimt av hur den nya världen kommer att se ut. För vi lever mitt i en tid av stor förändring. Kravlös kärlek, acceptans, förlåtelse, förståelse – det är i den riktningen vi är påväg. Och att bara fira livet självt, berusas av ljuset som en grupp människor kan väva samman bara genom att samlas i den kravlösa kärlekens och glädjens namn. Himmelriket finns på jorden hela tiden – det är upp till oss att skapa det, varje dag, genom våra gärningar.

Om Shanti Shanti Shanti.

TACK <3