blogg banner 2

Vad letar du efter?

Skrivet av Hanna Rosvall 09.12.2019

photo of multicolored abstract painting 1193744

Den senaste månaden har min inre röst enträget ställt samma fråga: "Vad letar du efter?" Till en början fattade jag ingenting. Men frågan återkom. Igen och igen och igen. Så jag var tvungen att börja lyssna. Jag var tvungen att ställa mig själv frågan: Vad ÄR det jag letar efter, egentligen? Nu talar jag inte om något existentiellt sökande (vilket också förekommer). För nu har jag blivit ombedd att ta en titt på hur jag bemöter väldigt vardagliga situationer.

De lösa trådarna kopplade till ovanstående fråga började nystas upp på ett lite otippat sätt. Jag kan väl bara konstatera att Universum stundvis svarar med en gnutta humor. I en stund då jag slog ut med armarna och bad Universum om lite hjälp på traven fick jag nämligen följande inre bild som svar:

Tv-serien Days of our Lives.
Karaktären John Black stormar in på ett sjukhus och möts av karaktären Bo Brady.
Den alltid lika coola Bo (polischef, så klart) frågar: "John, what are you looking for?"
John svarar: "I'm looking for a fight!"

"I'm looking for a fight." Tänk att det blev en sekvens från en såpopera som fick mig att förstå vad Universum försökte säga. Tv-serien var en daglig rutin för mig och mina roomies när vi studerade på universitetet. Så dåligt, men samtidigt nästan omöjligt att sluta kolla på grund av noga uttänkta cliffhangers. Nåväl, allt har sin tid. Plötsligt kan två repliker hitta ett helt nytt sammanhang 10+ år senare. När man vandrar på den personliga utvecklingens väg kan varje händelse bära på värdefulla lärdomar – möjligheter att identifiera invanda mönster och välja annorlunda.

Låt mig ge ett exempel. Du som följer mig på Instagram har kanske sett att jag hittat tillbaka till hästarna efter en paus på lite över 10 år. Det här kommer nog att bli ett eget blogginlägg, så jag skippar detaljerna. Men. Mycket har hänt inom mig det senaste årtiondet. Därför har jag också börjat ifrågasätta det 'traditionella' sättet att rida och handskas med hästar. Jag kan helt enkelt inte tro på tryck och tvång längre – det finns en annan väg. Här i Sverige är det fler och fler som både tränar och rider relationsbaserat, med klicker och positiv förstärkning. Det har jag också börjat göra. Och det känns så fint! Men det har funnits några mörka perioder.

Jag minns en onsdag då jag, med tungt hjärta, öppnade dörren till stallet. Dagen innan hade jag sett en dokumentär som lyfte fram förfärliga studier. Att hästens rygg domnar efter att den haft sadeln på sig i 20 ( ! ) minuter. Att bettet i munnen kan orsaka oerhörd smärta. Jag ställde mig framför hästen jag skulle rida och undrade: HUR kan jag berättiga det här?! Åh. Jag var så ledsen och förtvivlad. Försökte använda minimala hjälper när jag red. Men det blev liksom inte bättre. Så jag bara grät när jag kom hem.

En vecka senare – samma häst, ny attityd. Jag hade fått mig en funderare och insett att "I was looking for a fight" när jag gick in i stallet tyngd av skuldkänslor. Jag hade på mig ett par glasögon som bara såg allt som var hemskt. När jag istället gick in i stallet och bestämde mig för att göra det bästa av situationen ändrades allt. Jag tänkte: "Idag kan jag uppleva den finaste ridlektionen någonsin." Så jag mediterade en stund i boxen, bemötte hästen med kärlek och glädje och relationsbaserade övningar. Plötsligt hade jag en häst som frivilligt tog bettet i sin mun. Och ja, jag fick jag uppleva ett fantastiskt fint och mjukt samarbete inne i ridhuset.

Ett till exempel från förra helgen. Jag reste till Amsterdam där jag åter fick träffa en paqo från Peru. Ett vackert, omvälvande och viktigt möte. På hemvägen blev mitt flyg dock plötsligt inställt, vilket innebar att jag fick vänta fem timmar på nästa avgång. Jag blev frustrerad men försökte se det positiva i situationen, lita på att det fanns någon lärdom inlindad i förseningen. "I'm not looking for a fight", sa jag till Universum.

Det blev dags att gå ombord på planet. Nästan, i alla fall. För planet var överbokat med en person. Därför letade de efter någon som kunde tänka sig att övernatta gratis på ett hotell och dessutom bli belönad med en generös voucher. Du kanske gissar att jag inte anmälde mig som frivillig. Men när jag skannade mitt boardingpass och passerade personen som valt att stanna kvar insåg jag att vi upplevt två varianter av samma upplevelse.

Jag var upprörd. För mina planer hade ändrats utan att jag blev tillfrågad, utan att jag kunde göra ett val. Han var inte lika upprörd, för han hade ställt sig upp frivilligt – han hade valt att stanna kvar. Vi fick båda en voucher. Men min voucher var som ett plåster, hans voucher var lite mer som ett pris för en bragd. Med olika infallsvinklar valde vi att prata om våra upplevelser på olika sätt. 

Mitt äventyr tog inte riktigt slut vid ombordstigningen. För då var det någon från flygbolaget som sa att inga fler handbagage får tas in i kabinen. Först var det bara min röda väska som stod på marken bredvid trapporna som leder upp till flyget. Jag kände mig lite sur. Men sedan blev bagagen fler och fler. Plötsligt var jag inte ensam i min upplevelse. Jag var inte längre en ensam resenär som plötsligt får ändrade resplaner och en voucher. Min väska var en av många väskor. Och jag tänkte: "Det här gör vi tillsammans."

Jag tänker att det är så viktigt med perspektiv. Väljer jag att leta efter problem, utmaningar, isolering? Eller väljer jag att istället se möjligheter, lärdomar, gemenskap? Det är okej att känna frustration, ilska, besvikelse. Men det jag letar efter kan vara avgörande för hur situationen utvecklas. Och jag är sällan ensam i det som sker, fastän jag kanske inte alltid ser de andra inblandade. Det har i alla fall jag blivit påmind om genom dessa real-life Rorschachtest.

Vad letar du efter? Stanna upp och se vad som händer när du frågar dig själv den här förrädiskt enkla frågan.

 

Bild: Pexels

 


Täckmanteln

Skrivet av Hanna Rosvall 27.11.2019

black framed glass wall 3269060

Jag går på en mörk gata och morrar. Ja, jag morrar. För jag är så trött att jag är arg. Hela jag vill stanna upp och skrika, men jag vågar inte – mitt i staden, mitt bland alla. Så när en buss kör förbi passar jag på: Jag morrar när ingen hör. Sedan går jag vidare. Det känns lite bättre. Men jag vill fortfarande skrika.

Jag drar den välbekanta röda resväskan efter mig. Hjulen som rullar mot asfalten får mig att tänka på hur mitt liv rullat på den senaste månaden. Runt, runt, runt. Framåt, framåt, framåt. Men vem är det egentligen som har dragit väskan? Vem är det som har förflyttat mig från plats A till B till C och placerat mig och min dator intill ständigt nya vägguttag? Vem är det som har drivit mig till en punkt där jag stundvis tänker mer på batteritid än min egen energinivå? Jag vet inte.

Jag ser knappt staden, för jag är fullständigt uppslukad av mig själv. Ett omständigheternas offer. Jag är arg på den som tvingat mig att jobba sent in på kvällen de senaste veckorna. Jag är irriterad på den som bombarderar mig med fler krav än min kalender klarar av. Jag är förbannad på den som begär att jag jobbar i ett så högt tempo att jag ständigt behöver nedprioritera mig själv.

Mitt i den mörka staden ställer jag en öppen fråga till Universum:
Var finns jag, mitt i all denna stress och press? Var finns mina behov?
Min inre röst svarar omedelbart: "Här."

Förstummad stannar jag upp i mörkret. Jag är inget offer. Jag inser att det är en gammal täckmantel som jag bär med mig från en tid då jag inte tog ansvar för min egen verklighet. Om jag inte är uppmärksam kan manteln åka på igen – särskilt när jag känner mig stressad och pressad. Men jag är tacksam för att jag blivit tillräckligt medveten om mina tankar och känslor för att kunna ta ett steg tillbaka, betrakta mig själv på avstånd.

Jag skapar själv min verklighet. När jag går på en mörk gata i ett annat land – trött, tårögd, morrande – är det för att jag själv satt mig i den situationen. Det är för att jag inte har satt tillräckliga gränser, för att jag inte har sagt nej. Men också för att jag inte har sagt ja – till mig själv, mina behov. Det är sant att jag inte kan ha kontroll över allt, men jag kan alltid kontrollera hur jag svarar på det som sker.

November har varit en väldigt stressig månad. Jag har haft så mycket jobb, vilket jag förstås är tacksam för. Men ingen tjänar på att jag tar på mig för mycket ansvar. Jag trodde att jag redan hade lärt mig den läxan för sex år sedan, då jag blev utbränd. Men eftersom jag finner mig själv i situationer som jag lovade att aldrig återuppleva – äta vid datorn, jobba kväll, och så vidare – blir det tydligt att det fortfarande finns något jag behöver förstå.

De senaste sex åren har i alla fall gett mig verktygen för att att stanna upp, återhämta mig. Det är värdefullt. För fastän jag fortfarande kan pressa mig själv väldigt hårt tar jag ändå kroppens första varningssignaler på stort allvar. Jag kommer. Aldrig. Att tillåta att jag går in i väggen igen. För jag har jobbat så otroligt hårt för att komma till den punkt där jag är idag. Och det inre arbetet jag gjort är värt ofantligt mycket mer än något jobb jag någonsin gjort.

Men jag tänker också så här. Något är fel i samhället. Vi går emot vår sanna natur. I alla fall för mig handlar vintern om reflektion, att vända sig inåt, sakta ner, medan jag förknippar sommaren med expansion, energi. Ändå verkar det alltid vara mest stressigt i kölden och mörkret. Det är så många omkring mig som går igenom en tung period just nu. Stress, press. Är det så vi vill ha det? Måste samhället snurra på i samma höga tempo fastän så många av oss instinktivt vill stanna upp?

Jag är ett vinterbarn, till jorden kommen när skogen sover under ett snötäcke. Innerst inne älskar jag hösten och vintern. Jag välkomnar kölden och mörkret – tiden då jag kan bearbeta året som varit, förbereda mig för ett nytt solvarv. Men i år är det annorlunda. För första gången längtar jag till solen, värmen. Jag vill omfamnas av ett varmt hav och gå barfota på gyllene sand. När jag blundar kan jag se det, känna det.

Jag öppnar ögonen. Utanför fönstret finns ett vintergrått Malmö. Jag kommer att tänka på orden som en väninna använde för att trösta sin dotter. Hon sa: "Mörkret är mjukt." Jag tror hon har rätt. Så jag tillåter mig själv att vila i vintermörkrets armar. Jag tänder ljus och stannar upp för att fråga mig själv vad jag behöver. Och jag lovar mig själv att vara mjuk istället för hård. Istället för att förblindas av mörkret låter jag det belysa sådant som jag inte längre vill bära med mig efter årsskiftet.

Jag tar av mig min täckmantel. Och jag väljer att ta ansvar för den verklighet jag själv skapar, i varje stund. Jag släpper taget om tidslinjen som säger att jag måste kämpa för att lyckas. Tidslinjen där jag måste vara ständigt tillgänglig. Tidslinjen där den trötta minen inför dagens sista Skypemöte känns relevant att dela på Instagram Stories. Det är inte jag. Det har nog aldrig varit jag. Under min täckmantel finns helt andra värderingar. Jag måste bara börja leva ut dem, på riktigt. Annars är jag inte sann mot mig själv.

 

Bild: Pexels

 


Känsla/Behov

Skrivet av Hanna Rosvall 07.11.2019

close up concrete exterior solid 1694980

Jag och hunden väntade på hissen. Den var på väg uppåt, passerade våning 2, 3, 4. Jag insåg att någon antingen skulle komma upp till femte våningen, där vi stod, eller fortsätta ännu längre upp. För säkerhets skull tog jag och Wilja ett steg åt sidan, för att ge plats åt den eller dem som eventuellt snart skulle stiga ut.

Hissen stannade på vår våning. När dörren öppnades möttes vi av en liten flicka – hon som bor i en av grannlägenheterna. Jag kunde se att hon inte förväntat sig att någon skulle stå utanför dörren. Jag log vänligt mot hennes skrämda ansikte och sa hej. Hon svarade inte. Istället stod hon kvar lamslagen, som om hon samlade mod för att säga något. Jag väntade tålmodigt, tänkte att hon får ta den tid hon behöver.

"Jag är rädd", sa hon slutligen. "Kan du ta upp din hund i famnen så att jag vågar gå förbi?" Jag tittade ner mot golvet och insåg att hennes starka reaktion berodde på att min lilla vita hund stod bredvid mig. "Det är klart", svarade jag och plockade upp Wilja i famnen. Flickan slappnade av. Jag höll handen vid Wiljas nos, vände mig bort från hissen, och nickade mot flickan. Med blicken fäst på Wilja samlade hon mod och sprang ut ur hissen. Hon stannade till. Jag frågade om det kändes okej. Hon nickade och sprang vidare till lägenheten där hennes familj bor.

Jag har tänkt mycket på den här flickan de senaste dagarna. Hon är väl kring 10 år, kanske inte ens det, men åh vilken styrka hon redan har inom sig. Jag beundrar henne. En del av mig önskar att jag skulle ha haft samma mod vid flera tillfällen. Men av någon orsak har det ofta varit svårt för mig att erkänna att jag går över min egen gräns. Så jag har blivit van vid att pressa mig själv, övervinna mig själv. Lite som att måla över med ett nytt lager färg för att täcka det som inte får synas.

Besvärlig. Av någon orsak är det ett ord som jag lärt mig förknippa med de tillfällen då jag sätter gränser, uttrycker mina behov eller ställer krav. Särskilt om dessa gränser och behov och krav baserar sig på känslor som inte är 'rationella'. Då känns det som att jag gör mig till eller ställer till med en scen. Men vet du vad jag har lärt mig? En känsla behöver inte ha en rationell förklaring. Den bara är. Och den behöver bli tagen på allvar.

Jag kunde ha sagt åt den lilla flickan i hissen att skärpa sig. Att en liten hund inte är något att bli rädd för. Jag kunde ha påpekat att jag står långt ifrån hissen och håller i hunden, att det bara är att gå förbi. Jag kunde ha anklagat henne för att hon inte litar på att jag har koll på min egen hund. Jag kunde ha sagt åt henne att sluta gnälla, sluta göra sig till, sluta ställa till med en scen. Jag kunde ha bemött henne så som jag själv många gånger har blivit bemött när jag blottat mina inre känslor och osäkerheter.

Men jag valde annorlunda. Jag valde att se henne, höra henne, känna med henne. Fastän jag inte själv är rädd för hundar har hon all rätt att vara det. Hon behöver inte förklara. Rädslan är inget hon ska bli straffad eller förlöjligad för. Att hon vågar visa sina känslor är något hon ska bli hyllad och tackad för.

Jag lyssnade nyligen till en fantastiskt fin ljudbok. Nonviolent communication av psykologen Marshall Rosenberg. I boken uppmanar han sina läsare att leta efter "what's alive in us", dvs. det som händer inom människorna vi möter. Hans icke-våldsamma sätt att kommunicera handlar mycket om att uttrycka det vi känner och också berätta för omgivningen vad vi behöver.

Den lilla flickan i hissen kunde det här. Hon uttryckte sin känsla (rädsla) och berättade också vad hon behövde i den stunden för att må bättre. När jag fick ta del av hennes känsla kunde jag känna empati med henne. Jag kunde förstå vad som hände inom henne. När hon dessutom bad mig ta upp Wilja i famnen kunde jag möta henne halvvägs genom att göra något konkret. Vi kunde samverka så att situationen löste sig på ett harmoniskt sätt.

Några dagar senare fick jag själv en möjlighet att öva på icke-våldsam kommunikation. Det var nämligen så att någon knackade på vår dörr. Jag trodde att det var Henrik som glömt nycklarna och tänkte mig inte för innan jag öppnade. Jag möttes av en ung man som gärna ville berätta om olika larmtjänster som han sålde. Jag skulle precis gå ut med Wilja och skulle sedan åka till stallet. Med andra ord hade jag inte mycket extra tid, vilket gjorde mig stressad.

Jag försökte slingra mig ur situationen. Använde alla ursäkter man kan tänkas använda i en liknande situation. Den unga mannen var en duktig försäljare och svarade med bra motargument. Min frustration växte. Wilja kände av det och morrade i min famn. Slutligen lyckades jag säga något som fick killen att ge upp. Han sträckte fram en broschyr med sina kontaktuppgifter och han tackade för sig.

I efterhand tänker jag att jag kunde ha löst situationen på ett annat sätt. Utan att känna ångest eller uppleva att försäljaren trängde sig på, gick över mina personliga gränser. Jag kunde ha sagt: "Jag förstår att du upplever att dina tjänster kunde ge oss en tryggare vardag. Men just har jag begränsat med tid och för att undvika onödig stress behöver jag prioritera annat. Jag är inte öppen för att fortsätta den här diskussionen. Om du har en broschyr kan jag kolla igenom den vid lämpligt tillfälle och då avgöra om det här känns intressant och aktuellt." Det skulle ha känts mycket bättre att säga sanningen istället för att försöka slingra mig ur situationen.

Vad känner du just nu? Vad behöver du just nu? Det kanske känns oviktigt, men det är det inte. Det är jätteviktigt. Var nyfiken och försök uttrycka din känsla + ditt behov i en diskussion. Bara för att se vad som händer. Kanske någon överraskas – det är trots allt ganska ovanligt att uttrycka sig så som den lilla flickan i hissen gjorde. Men det är väldigt värdefullt. För när människorna omkring dig vet vad du känner och behöver är det lättare för dem att bemöta dig på ett harmoniskt sätt.

 

Bild: pexels.com


Det här med Purpose

Skrivet av Hanna Rosvall 28.10.2019

IMG 2519

Purpose. Ett stort engelskt ord som jag inte riktigt vet hur jag ska översätta. För det betyder ju ungefär 'syfte', eller 'avsikt'. Men det är större än så. För att ha en avsikt antyder också att man har en plan – att man vet vad man ska göra, i vilken riktning man ska gå. När jag tänker på någon som vet sitt syfte ser jag en person som står fast förankrad i sin fulla kraft och vet exakt vart hen är påväg.

Live your purpose! Speak your truth! Be your true authentic self! Jag läser det överallt, sagt med olika ord, berättat genom olika livshistorier. Och jag säger: Ja! Det är exakt vad jag ska göra! Och så känner jag mig just så där empowered som man gör efter att ha sett en video eller läst en blogg eller hört en podcast eller deltagit i en workshop eller haft en diskussion som känns djupt inne i själen. Gud vad jag ska leva min purpose och speak my truth, tänker jag i dessa stunder.

Ett litet erkännande dock. Fastän jag, sedan jag var barn, starkt har känt att jag har kommit hit av en orsak, att jag har en uppgift, är jag inte alls säker på vad den uppgiften är. Jag är inte heller helt säker på vad min sanning är. Ja, så är det faktiskt, om jag är riktigt ärlig. Så hur ska jag då kunna speak my truth och live my purpose...?

Dessa insikter kom till mig när jag satt på min yogamatta i lördags. Jag fick nämligen den fina möjligheten att delta i Yoga Games – Nordens största yogakonferens (tack M&M!). Det kändes extra fint eftersom eventet arrangerades bara några hundra meter från där vi bor i Hyllie. Stunden jag refererar till inträffade under dagens tredje workshop. Eller, egentligen började insikterna redan ta form under workshop nummer två. Låt oss börja där.

Så, workshop nummer två. Jag låg i Savasana på min yogamatta efter ett svettigt och intensivt Bhakti Flow pass med Rusty Wells. Jag hörde honom säga: "Not knowing your purpose is an opportunity. But know that in this moment – a moment that will never come again – you completely belong. Rest in that knowing." Jag kände tårarna rulla ner för mina kinder. Orden berörde mig djupt. Djupare än jag kunnat tro. För jag behövde verkligen höra det där just då. Att just då, i den där stunden, var jag precis där jag skulle vara.

Vidare till workshop nummer tre. Det var först när jag rullat ut min yogamatta som jag insåg att jag strax skulle delta i en workshop som hette: "Live your Purpose". Jag tänkte: Shit. Vad gör jag här – jag som inte ens har koll på min purpose? Jag försökte komma ihåg varför jag anmälde mig. Jag såg mig omkring i rummet och undrade om alla andra visste exakt vart de var påväg. Om de kanske bara behövde lite verktyg för att kunna gå ut och göra det med stort D. Eller stort P – deras Purpose. Rummet doftade av rökelse. Jag visste att ingen skulle kräva något av mig. Men jag kände ändå att jag blev lite ställd mot väggen.

Vi blev ombedda att skriva en lista:
1. What I desire
2. What holds me back
3. My intentions

Det var lätt att fylla pappret med ord. När jag såg bokstäverna framför mig insåg jag att allt hängde ihop. Jag insåg att allt jag egentligen vill är att vara mig själv – att tjäna världen genom den jag är. Men det som håller mig tillbaka är rädslor kring att inte bli accepterad, att bli förlöjligad eller övergiven. Så min intention blev att göra det ändå, trots rädslorna. Att vara mig själv och strunta i vad andra människor tycker eller tänker.

En stund senare satt jag mitt emot en okänd kvinna och sa de här sakerna högt. Hon nickade igenkännande, hon förstod. När det var hennes tur berättade hon att hon var bra på sitt jobb. Att alla sa att hon var så snäll, rätt person på rätt plats. Men hon sa också att jobbet kändes konstigt, som att något fattades. Hon sa att hon önskade att hon visste vad hon skulle vilja göra istället så att hon kunde fokusera sin energi i en ny riktning. Då var det min tur att nicka igenkännande.

Det var en absurd känsla. Att sitta mitt emot en okänd kvinna som kände likadant. Vi var två kvinnor utan purpose som plötsligt funnit varandra på en "Live your Purpose"-workshop. Eller utan purpose var vi ju inte – vi behövde bara lite svar. Universum alltså. Vad tacksam jag var över att ha just henne som par. Efter ett tag frågade jag om hon ville berätta vad hon jobbar med. "Jag är gynekolog och förlossningsläkare", var hennes var.

Oj. Okej. Där måste jag erkänna att jag kände att kvinnan mitt emot mig hade lite djupare purpose än jag själv. För det kändes ganska mycket mer purposefullt att hjälpa barn till världen än att jobba med marknadsföring (= jag). Men direkt när jag tänkt tanken släppte jag den. För vad fick jag ut av att jämföra? Innan vi visste vad den andra jobbar med var vi två kvinnor som kände exakt likadant. Att allt var bra, att vi gillade våra jobb, men att något saknades. Det där djupare syftet.

Jag har tänkt mycket på det där. Vad är det jag kan tillföra? Hur kan jag tjäna världen? Och jag har kommit fram till följande: Jag kan vara mig själv. Det är det enda som ingen annan kan kopiera. Aldrig någonsin. Bara jag kan vara jag, med allt vad det innebär. Nästa fråga är förstås hur det förkroppsligas. Hur väljer jag att, på bästa sätt, dela med mig av den jag är? Här har jag ännu inget tydligt svar.

Just nu är jag glad och tacksam för det jag tillför. Jag får jobba med fina personer och hållbara startup-företag. Jag antar att en del av mig skulle vilja att skyarna skulle öppna sig och att Universums röst skulle ljuda över hela Skåne: "JA, HANNA, DU HAR HITTAT DITT SYFTE, DET ÄR EXAKT DET HÄR DU SKA GÖRA I RESTEN AV DITT LIV, GRATULERAR TILL INSIKTEN!" Men det funkar inte riktigt så. Och vackert så, tänker jag. För sökandet – hur frustrerande det än må vara ibland – är ju det fina med resan här på jorden.

Jag tror att det finns personer som har stenkoll på sin purpose. Men de flesta – också de som verkar ha koll – har nog sina stunder av tvivel. Jag har hört så många sådana exempel den senaste tiden. Kanske vi helt enkelt är inne i en sådan förändringsperiod just nu – en tid då många av oss ställer väldigt stora frågor som inte har några direkta svar men som kan ha desto större konsekvenser. Så de här tankarna kräver en hel del mod. För det är inte lätt att ifrågasätta de strukturer man byggt upp i sitt liv.

Just nu tänker jag så här. Min purpose är att vara mig själv. Hanna Matilda. Och då tänker jag också att jag kan passa på att vara den bästa möjliga versionen av mig själv. Hur det ser ut i praktiken är inte så viktigt. Det väsentliga är att sträva till att vara mig själv – med allt vad det innebär – så mycket som möjligt, så ofta som möjligt.

Jag vill hoppa tillbaka till lördagen. Yoga Games, workshop nummer fem. Yin yoga & sound healing. Jag var supertrött när jag, efter klassen, packade ihop mina saker och gick fram till mitten av salen. Jag satte mig på knä vid en cirkel av kort och kände genast att ett kort kallade på mig. När jag läste affirmationen kunde jag inte låta bli att skratta högt:

Universe Has Your Back Cards Page 03 688x1000

Universum kunde inte ha sänt mig ett tydligare tecken. Affirmationen är dessutom från Gabrielle Bernsteins kortlek "The Universe has your back". Gabby har varit och är fortfarande en lärare och inspiration för mig, så kortet kändes betydelsefullt. När jag gjorde en Google-sökning för att försöka hitta kortet var det dessutom en del av det här blogginlägget. Om du har en stund över rekommenderar jag att du läser det. Jag älskar att Gabby skriver: "I haven't become anything. I've let go of who I thought should be"

Det är exakt så jag känner. Ju mer jag släpper taget om den jag trodde att jag är, desto mer utrymme skapar jag i mitt liv. Det känns lite skrämmande med tomheten ibland, men samtidigt är det en otroligt fin möjlighet. "Not knowing your purpose is an opportunity", precis som Rusty Wells sa. Det känns sant för mig just nu. Och jag tänker ta vara på den här möjligheten genom att vara den jag är. Vi får se vart det leder mig.

Det hände en sak till. Jag satt på soffan och tog av mig tröjan – ett plagg jag köpt på Vöråstans gårdsloppis för några år sedan. Plötsligt såg jag att det fanns en lapp inne i tröjan med texten: The Good Life is Right Here! Jag har aldrig sett lappen förr. Men den kändes som ännu en bekräftelse från Universum. Allt jag söker efter finns redan här. Jag behöver bara öppna ögonen. Jag behöver bara vara mig själv.

 


Balanssinne

Skrivet av Hanna Rosvall 08.10.2019

BEEC2C21 832D 4117 94E1 2E1847F1AE90

En dag i maj. Kastrup, Köpenhamns flygfält. En parkbänk och ett golv som ser ut som gräs. Jag tar av mig skorna medan jag väntar på att rullbandet ska forsla fram väskan från mitt flyg. Jag blundar. Jag kan se parken framför mig. Men golvet är kallt och halt. Inte mjukt och prasslande som gräset jag vill känna under fotsulorna. När jag öppnar ögonen ser jag min väska. Dags att ta på sig skorna igen.

Det är oktober. Jag är precis hemkommen från Helsingfors. Om du följer mig på Instagram kanske du såg min Insta Story igår? Det var ett klipp där jag reflekterade kring hur min post-weekend-workshop-bliss förvandlades till måndagsstress. För jag insåg att jag har många fina saker framför mig – saker jag verkligen vill göra. Saker jag valt att göra. Både jobb och personlig utveckling. Men de innebär också att jag kommer att vara bortrest en hel del under resten av året.

Fick lite panik. Kände mig rätt överväldigad. För fastän jag precis fixat hundvakt åt Wilja är det bara början. Det är ännu scheman som ska pusslas, tåg- och flygbiljetter som ska bokas. Hotellrum alternativt soffor hos nära och kära som ska klaffa med andra planer. Är det vettigast att ta flera korta fram-och-tillbaka-resor eller hellre stanna lite längre på en plats? Jag vet inte. Men det är ingen annan än jag som kan veta det. Så jag måste, sakta men säkert, röra mig mot vetandet.

I min sharing på Instagram reflekterade jag också kring det här med inre och yttre balans. Balans mellan rutiner och livet som skapas i stunden, med några fasta punkter. Balans mellan det jag själv vill / behöver och det jag borde göra, det som förväntas av mig. Jag sände ut ett litet rop på H-J-Ä-L-P och fick så många kloka svar. TACK till dig som skrev och delade din historia, dina tips <3

Jag inser att jag verkligen inte är ensam. Vi är så många som pusslar och fixar och prickar av. En vän som skriver att hon pendlar mellan 4 städer varje vecka men har hittat sina knep för att överleva. En annan vän som berättar att hon insett att hon, innerst inne, inte är en person som vill ha massor att göra hela tiden. Åh, vi är så många som balanserar mellan det ena och det andra. Och jag har sådan respekt för det som just du balanserar med, just nu – vad det än är. För på nåt sätt får du det att fungera. Hur fantastiskt är inte det!

Ett ord som kommer till mig är: Balanssinne. Det som oftast förknippas med att hållas upprätt, stå stadigt, eller behålla balansen oberoende av hur kroppen rör sig. Om balanssinnet rubbas blir det undersökningar – hur ska vi få denna människa att återfå sin gynnsamma kroppsställning i förhållande till tyngdkraften? Men jag tänker också att det finns ett annat balanssinne. Det finns också i kroppen. Men det styr vår inre frid.

Det är inte alltid så lätt. Att hitta balansen mellan vem vi faktiskt är och det som resten av världen säger att vi ska vara. Balansen mellan hur vi vill använda vår tid och hur vi borde eller förväntas använda våra 24 timmar varje dag. Balansen mellan vad vi själva behöver och vad andra personer behöver. Ja, listan kunde göras hur lång som helst.

Det gör mig så glad att den inre balansen blir allt viktigare. Jag träffar ständigt startup-företag som vågar säga NEJ till blod, svett och tårar – den där uttjatade visan som handlar om att man ska bränna ut sig för att lyckas. Jag får ständigt höra inspirerande livshistorier av personer som bestämt sig för att skapa mer balans genom större och mindre val. Förändringen är så närvarande runt omkring mig. Världen är på väg i rätt riktning. Det känns faktiskt så.

Ändå sitter jag och tycker att det är svårt. Jag som faktiskt tycker att jag prioriterar både inre och yttre balans. Jag som inte har lika hektiskt schema eller lika många resor som många andra jag känner. Jag som har alla möjliga verktyg för att hitta tillbaka till balansen. Men vet du vad? Det är ändå okej att känna sig överväldigad. För vi är alla så olika. Och vi har olika behov av inre / yttre balans.

Jag har insett att min stress, för det mesta, uppstår i framtiden. Med andra ord skickar jag ut kaotisk energi till stunder jag ännu inte upplevt. Så jag behöver ständigt komma tillbaka till nuet. Stanna upp. Ta några djupa andetag. Och se vad jag behöver ta tag i först. Min morfar brukar säga att dagarna i kalendern ligger efter varandra, inte ovanpå varandra. Det är så jag försöker tänka när jag känner att jag borde vara på många platser samtidigt. För riktigt så är det inte. Och när jag kan se den tydliga raden av saker framför mig, då kan jag också hitta tomrummen mellan dem.

Svaret är ju egentligen så enkelt: NU. I detta ögonblick, för tillfället, i denna tid, just nu, för närvarande. Två bokstäver: N och U. Nu. För just nu har jag fixat allt som behöver fixas. Och det är tillräckligt, just nu.

 


Gå mot ljuset

Skrivet av Hanna Rosvall 01.10.2019 | 2 kommentar(er)

2A95ED7F 9102 401C B358 4B867D8874CB

Det har varit höstdagjämning. Folk talar om mörkare tider. Mössor och handskar och halsdukar börjar dyka upp på tåget, fastän det fortfarande är kring 16–18°C på dagarna här i Malmö. För det är nog ingen som kan undgå att hösten sveper in över det norra halvklotet. Vinden bär med sig ett budskap som ber oss att stanna upp och reflektera över året som gått. Personligen älskar jag den här själsliga skördetiden. Året har fört med sig mycket som tål att tänkas på.

Jag vill börja det här inlägget med en berättelse. För den är starkt förknippad med de insikter jag själv sitter med just nu. När jag blickar bakåt ser jag nämligen en underliggande struktur – något jag konfronterats med flera gånger under årets lopp. Så är det ofta när jag möter mönster som varit en del av mig en längre tid. Jag stannar upp, vänder mig om. Plötsligt blir stigen med brödsmulorna tydlig, fastän jag inte tidigare såg att den fanns där. När jag blickar bakåt ser jag att varje upplevelse har lämnat ett spår som leder till nuet.

Står du också här just nu, vid ett vägskäl? Var tacksam. Tacksam för möjligheten att välja annorlunda. Jag ville bara säga det – den här stunden av medvetenhet är mycket värdefullare än du kanske tror.

Men nu till berättelsen, som kanske egentligen är mer av en liknelse. Jag ber dig att, för en stund, tänka dig in i följande situation. Du går in i ett rum. Du ser att rummet är fyllt av katter. En del sitter på soffor och stolar, andra har hoppat upp på hyllor och skåp. En del ligger och lurar under bord och bänkar. Du kan direkt känna att katterna bemöter dig på olika sätt. En del kommer genast fram och hälsar, spinner medan de kärleksfullt stryker längs dina ben. Andra katter behöver lite tid innan de närmar sig. Och sedan finns det katter som vänder dig ryggen, som väser och visar tänderna – katter som tydligt säger att de inte vill ha med dig att göra.

Tänk dig att du står i rummet omgiven av dessa katter. Och fråga dig själv: Vilka katter väljer du att fokusera på? Tar du emot den kärlek som den första vågen av katter spontant överöser dig med? Eller väntar du in den andra vågen av katter, för att känna att du visat dig värdig också för deras kärlek? Kanske något får dig att dras till katterna som väsande vänder dig ryggen? Kanske känner du dig kallad att visa dem kärlek, medan den första och andra vågen av katter hamnar i skymundan?

Försök svara ärligt. För fastän det kanske känns logiskt att fokusera på katterna som genast kommer fram, är det inte helt självklart. Jag har i alla fall själv identifierat att jag tidigare tenderat att fascineras av och dras till de väsande katterna som vänder mig ryggen. Varför? Ja, det undrade jag också när den här överraskande insikten kom till mig. Men jag har kommit fram till att situationen uppstår på grund av några begränsande tankesätt som jag burit med mig sedan ung ålder:

1) Jag kan känna ett ansvar för andra personers negativa energi
2) Jag kan känna att jag måste förtjäna kärleken jag tar emot
3) Jag kan känna att jag bäst uppehåller harmonin omkring mig genom att ändra på mig själv

Inget av ovanstående är förstås sant. En person är aldrig ensam ansvarig för en gemensam energi. Alla som skapar en gemensam energi, till exempel vid en arbetsplats eller i ett kompisgäng eller i en familj, är ansvariga för den kollektiva harmonin. Och harmoni handlar aldrig om att någon eller några ständigt ska behöva tänja på sina gränser. Det behövs snarare en kompromiss där alla kan få sina behov uppfyllda.

Det är inte mitt eller ditt eller någon annans ansvar att göra någon lycklig. Förstås kan vi alla göra vårt bästa för att vara lyhörda för varandras behov. Vi kan alla sträva till att uttrycka kärlek i alla situationer. Men samtidigt är vi alla är ansvariga för våra egna känslor och reaktioner, samt hur vi väljer att hantera dem. Om vi vänder på det är det också ditt och mitt ansvar att se till så att vi själva är lyckliga. Det är inte någon annans ansvar, fastän andra personer förstås kan bidra till lyckan vi känner, till exempel genom gemenskap.

Jag förstår allt det här på ett rationellt plan. Men de senaste åren har Universum verkligen gett mig många möjligheter att öva i praktiken. Jag har exempelvis varit i situationer där jag febrilt försökt bli accepterad i sammanhang där acceptansen inte kommer utan blod, svett och tårar. Sammanhang där jag inte blivit respekterad för den jag är och det jag kan bidra med. Sammanhang där jag snarare blivit dömd för att jag inte passar in i någon förutbestämd mall. Sammanhang där jag direkt börjat på en lägre nivå för att jag är kvinna, eller för ung, eller för kreativ, eller för mycket eller för litet av något annat.

Men jag frågar mig själv: Varför? Varför jagar jag efter dem som stänger dörrar istället för att öppna dem? För när jag vänder blicken litet åt sidan ser jag en annan väg, en lättare väg. Om jag svänger in på den bemöts jag av personer som värdesätter min kompetens, respekterar mina gränser, älskar mig villkorslöst för precis den jag är. Utan att jag behöver ändra på mig eller uppfylla några krav. Det är väl självklart att det är de som ska få min energi? För de ger mig också väldigt mycket tillbaka. Precis som katterna i rummet som gärna kommer fram – de som genast känner att vi vibrerar enligt samma frekvens.

Jag tänker väldigt mycket på det här. Jag tillåter mig själv att bli medveten om situationerna och personerna som ger mer än de tar. Jag stannar upp och tar ett steg tillbaka. Om det inte känns rätt....då väljer jag att ta avstånd. För det finns faktiskt en annan väg. En väg som kantas av flow – en väg som vandras med lätthet. Och det är där jag vill gå. För jag har faktiskt rätt att välja. På riktigt.

Gå mot ljuset. Den meningen är min ledstjärna just nu. Dagarna må bli kortare, men det hindrar inte ljuset som jag låter flöda in i mitt liv. För jag har rätt att vara i de sammanhang som berikar mig. Det handlar inte om att jag endast omger mig själv med "ja-sägare" eller folk som tycker samma sak. Så som jag ser det handlar det mer om att jag ser mitt eget värde och vågar gå mot ljuset. Mot dem som ser möjligheter och vill utvecklas tillsammans. Turn to the sun and the shadows fall behind you, så som någon så fint uttryckt det.

Stanna upp, se dig omkring. Var kan du välja att vända dig mot personer och situationer som utstrålar mer ljus? Finns det väsande katter som du kunde ge mindre uppmärksamhet, medan du tacksamt tar emot den kärlek som redan flödar fritt till dig? Det kanske inte alltid är så lätt att ta ett steg tillbaka, att välja annorlunda. Men om du sätter intentionen att gå mot ljuset – alltid mot ljuset – har du redan tagit första steget mot en ny verklighet. Då börjar skuggorna sakta men säkert hamna bakom din rygg medan du allt oftare möts av solen.

 


Förkylningen / Försoningen

Skrivet av Hanna Rosvall 17.09.2019

IMG 2662

Jag har fått en ordentlig förkylning. Och jag överraskas av allt som den här händelsen väcker inom mig. Men jag tänker också att det är det som är fint när man vandrar på vägen av personlig utveckling. Jag kan välja att se varje händelse som en dörr, ett fönster, en portal, en spegel. En chans att begrunda något bortglömt eller undangömt eller till och med okänt inom mig. En expansionsmöjlighet.

Just den här förkylningen har främst väckt medkänsla med mig själv. Det känns fint. Att kunna ge mig själv utrymmet att helas. Att ge mig själv gåvan av örter och brygder och eteriska oljor. Välgörande mat. Värme. Vila. Lugn. Utan att döma. Utan att försöka fundera för mycket på varför förkylningen kommit till mig och vad den vill säga. Jag kan lätt hamna uppe i huvudet och försöka lösa den metafysiska ekvationen. Det är värdefullt på sitt sätt. Men just den här förkylningen har jag kunnat möta huvudsakligen i mitt hjärta – heart space, som det så fint kallas på engelska.

Så idag har jag faktiskt prioriterat mitt välmående. Flyttat ett möte med en ny kund, fastän det kändes viktigt. Avbokat en träff med en fin vän, fastän jag sett fram emot att ses. Avbokat ett annat möte, och hörts på Skype istället. Och vet du, jag har fått så himla fin respons. Så många personer som förstått, som önskat mig väl. Under det enda Skypemötet jag valde att delta i idag blev jag till och med tackad för att jag valde att inte åka in och smitta den andra mötesparten. Tänk, ett tack!

Det här kanske låter konstigt i dina öron. Det är väl självklart att man stannar hemma när man är sjuk? Det är väl en no-brainer att man behöver flytta på saker och prioritera att bli frisk istället? Ja, det är det kanske. Men det har inte alltid varit så för mig. Jag blev påmind om det här idag. Det var när jag vaknade på soffan och insåg att jag hade somnat mitt i en video som jag låg och tittade på. En vardaglig händelse som plötslig transporterade mig ungefär 7 år tillbaka i tiden.

En minnesbild. Jag kunde se mig själv ligga i hög feber i min säng i min gamla lägenhet i Vasa. Jag kunde komma ihåg att jag kände en press att jobba, prestera. För det hela utspelade sig under en period då jag starkt kopplade mina prestationer till mitt värde. Så fastän jag bara skulle ha behövt göra en sak – ingenting – gjorde jag motsatsen. Jag presterade.

Jag betraktade mig själv utifrån, från framtiden. Jag kunde se mig själv ligga i sängen och skriva ett mail. Ett mail. Åt en kund. Jag kunde se hur jag använde mina begränsade krafter för att hålla upp telefonskärmen framför ansiktet. Inte bra. Mitt i mailet tuppade jag av, telefonen föll ur min hand. Jag kunde se hur jag vaknade med ett ryck, plockade upp telefonen igen och fortsatte där jag slutat. Jag kikade över axeln på mig själv. Mailet var oläsbart. Riktiga ord varvades med märkliga autocorrect-tolkningar, samt en del rader fyllda med "sdfsfjskdjfklsjd". Och plötsligt delade vi en tanke, mitt dåvarande och nuvarande jag: Vad håller jag på med egentligen?!

Jag måste erkänna att min minnesbild blir lite suddig här. För jag kommer inte ihåg om jag faktiskt – i mitt halvmedvetna tillstånd – skickade iväg mailet eller om jag kunde samla tillräcklig hjärnkapacitet för att spara det som en draft. Eller i alla fall aktivera ett out-of-office-meddelande. Något inom mig – en viskning – säger att jag skickade det där oläsbara mailet och att jag fick förklara mig åt kunden efteråt. Men det känns lite pinsamt och det gör lite ont att tänka på den möjligheten. Så jag tror att det kan vara orsaken till att minnesbilden suddas ut...

Men vad sjukt. Tänker jag idag. För det känns overkligt att jag nerprioriterade mina egna behov på det sättet. Och att jag dessutom gjorde det på grund av att jag trodde att jag måste fortsätta prestera för att 'vara värd något'. Jag vet att den här händelsen utspelade sig ungefär ett år innan jag blev utbränd. Det var en period i mitt liv då jag rent utsagt var en arbetsnarkoman – av en del olika orsaker. Men låt oss bara konstatera att jag inte hade en helt sund syn på hur mycket arbete som är okej.

Varför berättar jag det här? Jo, för att jag tycker att det är väldigt viktigt med perspektiv. Det är viktigt att vi ibland stannar upp och uppskattar oss själva för hur långt vi kommit på vår inre resa. Jag vet i alla fall själv att jag lätt kan sätta mitt fokus på det jag ännu behöver jobba på, det jag ännu inte bemästrat. Är du likadan? Då vill jag att du ska veta att du, just nu, har kommit längre än du någonsin kommit i hela ditt liv. Och du är så mycket mer än du tror. Det är något att vara stolt över! På riktigt.

Jag ligger under vårt rosenröda duntäcke och transporteras ännu längre tillbaka i tiden. Kanske 20 år. Minnesbilden som målas upp innehåller ett täcke med hästbilder. Varm vinbärssaft, kokad av bären på bakgården. En VHS-kassett med otaliga timmar Mumin. En mamma och en pappa och en farmor som turas om att pyssla om mig när jag ligger förkyld på soffan i mitt barndomshem. En lillebror som också hämtar sitt täcke och värmer kakao och sätter sig på soffan bredvid. Så tryggt det kändes, att vara sjuk som barn. När man hade någon som sa "en feberfri dag innan du åker tillbaka till skolan" och man kunde luta sig tillbaka och lita på att man var så otroligt älskad och omhändertagen.

Jag är så tacksam för att jag fått växa upp i ett så tryggt och kärleksfullt hem. Men jag inser också att jag, efter att jag blev vuxen, varit en dålig förälder åt mig själv – mitt inre barn. Den delen av mig som behöver bäddas ner och få något varmt att dricka och få ligga i lugn och ro och se på något som gör henne glad. Därför är jag också väldigt tacksam för att jag, just idag, har varit en bra förälder åt mig själv. Att jag låtit mitt inre barn pusta ut och känna sig omhändertagen, medan föräldern i mig har satt kärleksfulla gränser. Det hjälper mig att förlåta mig själv för det som varit och uppskatta den jag är idag.

Vilken fin dag det har varit ändå. Jag må ha behövt göra en del avbokningar, men ingen av de där sakerna har försvunnit. De har bara flyttats framåt. Och ingen har tagit illa upp för att jag prioriterat mig själv. En viktig påminnelse om hur mycket villkorslös kärlek jag har i mitt liv just nu. Och dessutom berikades min kväll av ett spontant FaceTime-samtal från en kär vän i Finland. Så just nu tänker jag att livet kan vara väldigt vackert, också när det upplevs genom en ridå av snor.

 


Jag tänker att jag borde säga något

Skrivet av Hanna Rosvall 16.09.2019

IMG 2393

"Jag hade en dröm." Så började ett blogginlägg som jag påbörjade för flera veckor sedan. Det har legat som en draft här på bloggen. Och jag har börjat om och om igen, utan att få det publicerat. Jag har undrat: Vad vill jag egentligen säga? Och varför? För det har inte varit helt självklart.

Drömmen var stark. Jag kommer fortfarande ihåg den. För den var starkt kopplad till det jag bearbetat inom mig den senaste tiden. Och jag tänker att jag borde säga något. För mitt förra blogginlägg blev ett bevis på att jag verkligen inte är ensam i mina upplevelser. Jag är tacksam för all den fina respons jag fick. Så tacksam för alla er som skrev till mig för att visa ert stöd eller berätta er historia. Så jag tänker att jag borde säga något. Jag vill säga något. Det känns viktigt att säga något. Men vad är det jag vill säga?

Jag kunde plocka upp tråden och säga att det är lite som ett energimässigt pyramidspel att leva med en narcissist. Att det i början känns rätt då man ser så många möjligheter. Men att man plötsligt är insnärjd i en destruktiv dynamik som man har svårt att ta sig ur. Jag kunde konstatera att man ger och ger och ger, men att det aldrig är tillräckligt. Jag kunde notera att man ger ännu mer, utan en chans att någonsin vinna. För den som startade spelet berättar aldrig hur det fungerar. Spelledaren förbehåller sig rätten att ändra reglerna när som helst – till sin egen fördel. Jag kunde avsluta med att säga att allt för många personer blir inblandade, tyvärr.

Men det är inte det jag vill säga.

Jag kunde kanske istället konstatera att varje historia är unik. Men så kunde jag ändå ge mig på ett försök att analysera mina egna upplevelser och presentera fallgroparna som fick mig att falla in i den destruktiva empat-narcissist-dynamiken:

Det där med att inte äga sin kraft, utan ge bort den till någon annan.
Det där med att inte se sitt eget värde, utan behöva bli sedd och bekräftad av någon annan.
Det där med att känna att man måste förtjäna den kärlek man tar emot.
Det där med att känna att andra personers smärta är olidlig att bära.
Och, följaktligen, det där med att känna ett ansvar för att hela andra personer smärta.
Sedan det där med att ha ett hål inom sig – ett gap som inte fylls av framgång och rikedom.
Och, slutligen, den idealiserade drömmen om att bara kärleken kan göra en hel.

Men det är inte riktigt det jag vill säga heller.

Jag kunde ju utveckla ovanstående tankegångar. Fundera på en fråga som berörde mig djupt under Lee Harris kurs: "What percentage of your heartbreak is based on missing the narcissist? How much is exhaustion?" För det skulle naturligt föra in mig på funderingar kring det här med att se potential istället för verklighet. Att ge sig själv tillåtelse att se realiteterna och börja få kontakt med sitt verkliga jag istället. Vad vill JAG? Vad behöver JAG? Vad tycker JAG? Och så vidare och så vidare. Väldigt viktigt.

Men det är nog inte den vägen jag vill gå ändå.

Ja, jag vet ungefär hur jag kunde fortsätta min berättelse. För det finns absolut saker kvar att säga. Men vill jag säga dem? Jag har rört mig fram och tillbaka mellan ja och nej. Det är inte rädsla som hindrar mig från att skriva – jag har kommit förbi det stadiet. Jag känner mig faktiskt fri att berätta min egen historia. För jag vet att jag har goda intentioner och att jag gjort mina själsliga hemläxor. Så nej, jag är inte längre rädd för att göra min röst hörd.

Det som hindrar mig från att skriva är nog följande: Allt det här känns overkligt. Är det verkligen mitt liv jag berättar om? För det känns så avlägset. Som en annan tid, ett annat liv. Jag säger inte att det har varit lätt att blicka tillbaka på och börja nysta upp åren då jag levde i narcissistiska förhållanden. Men det har varit nödvändigt. Renande. Helande.

Men den senaste tiden har jag plötsligt fyllts av en tomhet. En lätthet. En känsla av att något tungt lämnat mig. Du vet den där känslan som uppstår när man landar efter att ha upplevt en flygresa fylld av turbulens? Man pustar ut och plötsligt känns luftgroparna avlägsna. För man har fast mark under fötterna igen och flyget rullar mot gaten. Lite så känns det för mig just nu. Jag är framme – hemma. Det känns så, fastän resan in i och i riktning mot mig själv ännu fortsätter.

I ett försök att konkretisera mina inre upplevelser kommer jag plötsligt att tänka på en Madonna av sten. Hon ligger på havsbottnen utanför Malta och uppvaktas regelbundet av dykare som har med sig blommor. Det är henne du ser på bilden – dock avbildad i ett akvarium. Hon är rofylld, vacker. Men på något kusligt sätt ser jag mig själv.

Jag inser plötsligt att jag under många år var en förstenad kvinna. En kvinna som hade byggt upp ett stenhårt skal omkring sig. En kvinna som hade drunknat i livets flod. En kvinna som bedjande blickade upp mot ytan där solstrålarna glimmade. En kvinna som kände sig för tyngd av sitt förflutna för att bryta sig loss ur sina bojor. Så hon lät livet flyta förbi medan hon höll blicken fixerad på ljuset uppe vid ytan. Hon tänkte: Bara jag fokuserar på ljuset når det nog mig också.

Samtidigt fylls jag av en stark övertygelse: Jag är inte hon! Jag förnekar inte att det inte fanns ett skal. Men det är inte längre mitt fängelse. Det är inte längre en tyngd som håller mig fjättrad på havsbottnen. För skalet visade sig vara en puppa. En inkubator där mitt nya jag kunde ta form. Och likt en fjäril har jag plötsligt funnit mina vingar – jag har brutit mig fri av egen kraft. Viljan att få flyga.

Det är nog det jag vill säga. Det är det som vill bli sagt just nu. Att jag inte vill definieras av vem jag varit eller vad jag varit med om. Det är sant att allt detta har gjort mig till den jag är, tagit mig till denna stund. Men jag orkar inte bära runt på det tunga längre. De tunga orden, de tunga gärningarna, de tunga besvikelserna, de tunga känslorna. För de är inte längre här! Men jag är här. I förnyad form. Och det är det som är det viktigaste.

Jag har redan länge lekt med solstrålarna uppe vid ytan. Jag har redan länge flödat fritt i livets flod. Jag behövde bara en påminnelse. Tillåtelsen att vara fri. Fri att släppa taget om mitt förstenade förflutna och fortsätta vidare – fjäderlätt och fylld av ljus. Fri att flöda, fri att flyga. Det är sant: Bara kärleken kan göra mig hel. Men jag har äntligen lärt mig vad kärlek är. På riktigt. Det är jag tacksam för.

 


Livet efter en narcissist

Skrivet av Hanna Rosvall 17.08.2019

DSCF0950

Det har hängt i luften ett bra tag. Känslan av en annalkande storm. Den olustiga känslan som uppstår när fåglarna tystnat och himlen mörknar och luften känns så laddad att man undrar vilket oväder som snart får skyarna att öppna sig. Det enda man kan göra är att söka skydd och vänta. Så jag har väntat.

Pandoras ask öppnade sig under sommaren. Och jag blev plötsligt tvungen att äntligen ta itu med sådant som jag sopat under mattan. Innerst inne är det här ingen överraskning för mig, fastän jag kan tänka mig att du som läser kanske överraskas. Egentligen har det här inlägget nog bara väntat på att bli skrivet. Men jag har inte haft tillgång till tillräckliga insikter. Jag har blundat. Jag har inte vågat titta tillräckligt djupt in i mig själv.

Du som har läst min blogg ett längre tag vet att jag blev utbränd för 6 år sedan. Det är ingen hemlighet att jag har fått jobba hårt på många olika plan för att hela mig själv. Idag är jag en ny kvinna på många sätt. Men det är väldigt få som vet att jag fortfarande, med jämna mellanrum, upplever olika panikrelaterade symptom. Oftast viftar jag bort dem, kopplar dem till stress och högkänslighet. Men den senaste tiden har jag inte kunnat bli kvitt känslan att något är på gång – att något bortglömt inom mig är på väg upp till ytan.

En del av mig undrar om allt är på riktigt, om det faktiskt har hänt. Är det sant att jag, under en period på ca 10 år, var i förhållanden där det fanns svartsjuka, kontrollbehov, alkoholism och psykisk ohälsa? Kanske jag bara inbillar mig. Kanske jag bara överdriver. Jag ser dessa personer framför mig. Mitt huvud visar mig mentala minnesbilder som utstrålar värme och kärlek. Och allt känns ännu mer overkligt. Dessa fina människor...det var väl ändå mig det var fel på?

Men illusionen har börjat skingras. För min kropp känner sig äntligen tillräckligt trygg för att täppa till minnesluckorna. De rosenröda glasögonen har spruckit, och genom sprickorna sipprar smärtfyllda flashbacks. Insikterna går inte längre att ignorera. Jag är evigt tacksam över att ha Henrik vid min sida just nu. För det där som kommer upp till ytan är ganska tungt att hantera.

Narcissism. Det känns svårt att skriva det. Förbjudet, farligt. Jag har tidigare inte kunnat tänka dessa tankar utan att uppleva någon grad av svindel, hjärtklappning, svettiga händer, eller liknande. För det har varit så svårt att förstå och erkänna det. Att jag hade flera pojkvänner med narcissistiska beteendemönster. Att jag lät dessa förhållanden pågå så länge. Att det dessutom har funnits kompisar och kollegor som uppvisat liknande beteenden. Hur är det möjligt att jag snärjts in i en så sjuk maktdynamik, om och om igen?

En målmedvetenhet har vaknat inom mig. Jag känner mig fast besluten att sluta springa från såren. Jag vill förstå. Jag vill, en gång för alla, hela det som behöver helas inom mig för att jag aldrig någonsin ska uppleva denna destruktiva maktdynamik igen. Jag känner mig redo att ställa mig upp och göra det som krävs för att ta tillbaka min kraft.

Men en del av mig undrar fortfarande om allt är på riktigt, om det faktiskt har hänt. För jag hör en röst som säger: "Det är helt sjukt att du har en kris varje vecka". Och jag tänker att jag kanske överdriver. Särskilt eftersom det finns en annan röst som undrar: "Vad yrar du om egentligen? Skärp dig." Och jag tänker att jag kanske inbillar mig, att jag kanske bara försöker samla sympatier. En tredje röst anklagar mig för att vara skenhelig. Och det här får mig att krympa ihop, fundera på om jag bara gör ett nummer av mig själv. "Du är ju helt otrolig. Tror du att du kan säga vad som helst och hänga ut folk så där?"

Den inre dialogen stannar där. För jag inser att det är röster från mitt förflutna. Jag inser att jag måste börja ta mig själv och mina upplevelser på allvar. Jag måste sluta att ständigt ge bort min egen kraft. Så jag har accepterat att jag inte överdriver. Att jag inte gör ett nummer av mig själv. Att jag inte är skenhelig. Att jag inte yrar. Att jag inte behöver skärpa mig. Och orsaken till att jag väljer att dela det här offentligt handlar inte om bitterhet eller att hänga ut någon. Nej. Jag vill belysa en maktdynamik som tyvärr är ganska vanlig idag. Jag vill beskriva en maktdynamik som sårade mig djupt och som jag nu helar och studerar för att aldrig uppleva den igen.

Jag måste börja ta mig själv och mina upplevelser på allvar. För jag har insett att jag aldrig gett mig själv tillåtelse, tid eller utrymme att bearbeta chocken efter dessa narcissistiska förhållanden. Ja, det var en chock. Det var på riktigt. När mitt huvud försöker släta ut saker eller säga "så illa var det väl inte" är jag stenhård. När jag börjar fokusera på romantiserade och idealiserade bilder tvingar jag mig själv att återvända till verkligheten. Det var ganska illa. Faktiskt.

Jag måste ta mig själv och mina upplevelser på allvar. För jag har också insett att symptomen jag upplevt under många år är PTSD. Posttraumatisk stress. Det har fått mig att känna: Shit just got real. För tänk om min utbrändhet, för 6 år sedan, i själva verket handlade mer om ett nervöst sammanbrott än för stor arbetsbörda? Tänk om det inte är högkänsliga Hanna som är lättskrämd – tänk om det istället är ett av många tecken på att mitt nervsystem aldrig riktigt fått helas? Jag måste, måste, måste ta mig själv på allvar.

Det är svårt för mig att erkänna att jag fortfarande påverkas.
Att jag innerst inne har svårt att lita på folk.
Att en del av mig är rädd för att människor omkring mig inte är det de utger sig för att vara.
Att jag är rädd för att visa mig sårbar.
Att jag är rädd för att mina ord och handlingar kommer att användas mot mig.
Att jag kan oroa mig för att jag inte själv ser när jag gör fel.
Att jag ofta går runt med känslan av att folk är besvikna på mig.
Att jag måste uppfylla vissa krav för att kunna bli älskad.

Men det är sant. Den narcissistiska maktdynamiken har programmerat mig.
Jag har lärt mig att ifrågasätta mig själv.
Jag har lärt mig att tvivla på vem jag är.
Jag har lärt mig att tvivla på min förmåga att fatta beslut.
Jag har lärt mig att vara nervös inför att ta initiativ.
Jag har lärt mig att säga "ja" när jag menar "nej".
Jag har lärt mig att alltid vara på helspänn.
För annars blir jag straffad.

Jag upplevde aldrig fysiskt våld. Det är jag tacksam för. Dock blev jag utsatt för flera olika sorters psykisk manipulation. En pojkvän använde sitt eget liv som hot – såg till så att jag kände mig ansvarig för hans välmående. Det var nog det mest extrema exemplet. Annars handlade straffen mest om att jag blev utskälld, anklagad, förminskad, dumförklarad, förolämpad offentligt. Eller så kunde kontakten till pojkvännen plötsligt brytas. Gemensamma planer kunde ändras eller ställas in utan förvarning. Och jag skulle alltid skulle vara anträffbar – dag och natt. Or else.

Jag vet att det låter helt sjukt. Det känns som ett helt annat liv när jag beskriver det. Och det är svårt att förstå hur jag kunde bli så insnärjd i den här maktdynamiken. Jag vet att flera kompisar upplevde att jag struntade i dem medan jag var i dessa förhållanden. Och jag har full förståelse för att de tänkte så. Samtidigt kände jag frustration. För det var nog ingen som visste hur kontrollerande mina förhållanden var. Det var helt enkelt tryggare att säga "nej" till vänner och familj och säga "ja" till pojkvännen. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på mitt beteende. Det var aldrig min mening att se någon som en självklarhet. Så jag är evigt tacksam för alla er som valde att stanna i mitt liv efter att jag äntligen tog mig ut till friheten igen. Tack.

Jag känner att jag har kommit långt på min personliga healingresa. Samtidigt har den, på ett plan, precis börjat. Arbetet med att hela den narcissistiska maktdynamiken har varit en otroligt viktig nyckel för mig. Min kraft återvänder till mig med stormsteg. Jag har landat i mig själv på ett helt nytt sätt. Jag kan ärligt säga att jag mår bra. Jättebra! Så du behöver inte oroa dig.

När jag började ta mig själv på allvar blev jag också seriös kring att ta plats och skapa utrymme för mig själv. Jag är mindful kring hur jag jobbar och tacksam för att jag själv kan styra över min tid. Jag är noga med att känna efter vad JAG vill, tycker och behöver, och att uttrycka det. Jag har bokat in tid för Self Love i min kalender, varje dag. Jag ger mig själv tillåtelse att vila, återhämta mig. Jag ger mig själv utrymme att skapa, vara kreativ. Jag prioriterar yoga, meditation, promenader i naturen. Det är lättare för mig att säga nej. Det är lättare för mig att acceptera att jag behöver lugna och trygga och kärleksfulla miljöer just nu. Så jag ser till så att alla val jag gör reflekterar det. Jag tar aktivt avstånd från det som inte känns bra.

Det här känns viktigt. Och jag vet att jag inte är ensam. För om du läser min blogg är chansen stor att du också är empatisk och känslig. Kanske har du också råkat ut för en narcissist – i familjen, i skolan, på jobbet, i din vänskapskrets, i ett förhållande. Därför vill jag skriva lite mer om det här i kommande inlägg. Min önskan är att mina erfarenheter kan erbjuda insikter och inspiration. För det är möjligt att helas och hitta tillbaka till sig själv. Livet efter en narcissist kan vara det vackraste du någonsin upplevt <3

 

ps. Lee Harris har, baserat på egna erfarenheter, skapat healingprogrammet "Empath vs. Narcissist – A Power Dynamic and how to recover from it". Onlinekursen är en blandning av självstudier, journaling och självreflektion, samt gruppcoaching. Jag har själv upplevt att den hjälpt mig att sätta ord på saker och få en djupare förståelse för vad jag egentligen gått igenom. Så jag kan varmt rekommendera den.

 

 


Att vara Nu, Här

Skrivet av Hanna Rosvall 17.07.2019

IMG 2215

Nowhere. Now. Here. Nowhere. Jag fascineras av det engelska ordet 'nowhere'. Genom att flytta en punkt kan det samtidigt betyda både 'nu, här' och 'ingenstans'. Jag tänker att det är lite likadant när vi väljer att flytta fokus – från en punkt till en annan – i vår vardag. Plötsligt kan samma situation får en helt ny innebörd. Vi kan välja att ge saker och händelser en ny mening.

I hallen här hemma finns en blå sammetsbänk. Ovanpå den blå bänken har jag placerat en blå bok: BE HERE NOW av Ram Dass. Boken är en underbar samling kloka tankar kring att vara närvarande i nuet. Dessutom är den väldigt speciellt designad då läsupplevelsen sker lodrätt och orden omges av vackra illustrationer på brunt papper. Jag rekommenderar att du gör en Google bildsökning för att se hur sidorna ser ut.

Jag har placerat boken på bänken som en påminnelse. BE HERE NOW. Now, Here – inte 'nowhere'. För det är så lätt hänt att man hamnar ingenstans. I det förflutna eller i framtiden. Jag kallar det ingenstans eftersom det antingen redan har passerat eller inte ännu har hänt. Vi omges ständigt av tidslinjer i alla riktningar – många olika versioner av verkligheten. Så Nuet är en speciell plats i tiden / rymden. Ett ögonblick då vi kan vakna upp till fullkomlig närvaro.

För det är i Nuet vi kan göra det osynliga synligt. Se mönstret vi skapat i den kosmiska väven. Och det handlar inte om en engånsföreteelse. Det händer Nu. Nu. Nu. Nu. Nu. För Nuet är i ständig rörelse. Det är vi också, fastän det ibland kan kännas som att allt stannar upp. Så att återvända till Nuet är egentligen inte att stanna upp – det är ett sätt att ta ny sats och komma in i livets naturliga flöde igen. För Livet är Nu.

Jag erkänner: Jag kan ibland ha en tendens att dröja kvar i det förflutna. Eller oroa mig för framtiden. Särskilt när något gammalt dyker upp – så som det jag skrev om i mitt senaste blogginlägg. Då är det lätt hänt att jag sätter mig i ett skuggfyllt rum, i en svunnen tid, eller funderar på hur jag ska gå vidare. Varför? Därför att jag fortfarande, på något sätt, identifierar mig själv med det som hänt. Därför har det varit väldigt viktigt för mig att identifiera vilka historier jag berättar om mig själv. Vilka historier har jag svårt att släppa taget om, fastän de inte längre är sanna? Och varför vill jag fortsätta att berätta de gamla skrönorna fastän jag har bättre berättelser som bara väntar på att få delas?

Det är lätt hänt att det förflutna blir en trasig grammofonskiva. Den snurrar runt, runt, runt. Man kanske tänker att det inte finns möjlighet att byta till trevligare toner, så man fortsätter lyssna. Eller så börjar man känna att grammofonskivan är en sommarplåga som man helt enkelt inte klarar av att höra en gång till – det får hellre bli tyst. Ofta är det ändå så att den välbekanta melodin känns tryggare än tystnaden. För i tystnaden behöver man börja om. Vilket ljud är det som får skära genom tomheten? Plötsligt står man inför ett val. Man har en möjlighet att flytta punkten för att skapa ett nytt perspektiv.

Jag vill dela något personligt med dig. Något jag helst håller för mig själv. Jag har nämligen några rätt jobbiga förhållanden bakom mig: kontrollerande beteende, alkoholism, psykisk ohälsa, narcissism. Fastän ingen av dem någonsin gjorde mig fysiskt illa upplevde jag en period på nästan 10 år som bröt ner mitt självförtroende och fick mig att känna mig rätt värdelös. Och det har satt sina spår – en snedvriden självbild och tokiga tankemönster som fortfarande kan dyka upp, till exempel så som jag beskrev i mitt förra blogginlägg. Men det är fint att det kommer fram. För det betyder att det nu är tillräckligt tryggt för dessa saker att helas. Det är tillräckligt tryggt för mig att släppa taget om tanke- och beteendemönster som inte längre tjänar mig.

Jag delar med mig av ovanstående eftersom dessa händelser gett upphov till några trasiga grammofonskivor. Stundvis kan jag halka in i gamla skor och säga "jag är på det här sättet för att jag gått genom det där". Ja, det är sant att alla mina upplevelser format mig till den jag är idag. Samtidigt är jag inte längre samma person som jag var för många år sedan. För jag har valt att återvända till Nuet och utvecklas i varje stund. Jag har valt att flöda in i framtiden – en ny tid som formas enligt mitt nya jag. Att gamla saker dyker upp betyder inte att jag har misslyckats. Men det är viktigt att jag kan se saken så. Det är viktigt att jag vet vem jag är Nu, så att jag kan avgöra om det som dyker upp är en levande spegelbild eller en skugga från förr.

Jag bär med mig ett citat:

"I love the person I've become
because I fought to become her"

Det har krävts mycket inre arbete, men idag känner jag mig fri och till freds med det som varit. Ändå kan jag ibland känna skuld och skam. Jag undrar hur andra människor uppfattar mig när jag delar med mig av sådant som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Jag funderar på om andra människor kan ta mig på allvar, eller om de ser mig som väldigt skör och instabil. Jag tänker att jag redan borde ha kommit över allt det där. Så jag blir lite besviken på mig själv. För på något sätt 'borde' jag kunna eller veta eller vara bättre.

Men vet du vad? Andlighet och personlig utveckling är inte en raksträcka. Det är inte heller ett kortdistanslopp. Det handlar inte om att pricka av saker eller förflytta sig fågelvägen från A till B. Det handlar inte om att vara perfekt eller fullständigt balanserad. Att den ena är bättre än den andra. Nej. Andlighet och personlig utveckling handlar om att tillåta sig att vara fullständig i sin ofullständighet. Trasig och hel samtidigt. Det handlar om att tillåta sig själv att göra fel och säga fel och försöka igen – igen och igen och igen. För varje försök tar dig närmare dig själv. För varje lager som skalas bort kan du få en djupare och renare upplevelse av dig själv. Nu.

Jag har insett att det bästa jag kan göra är att vara Nu. Så ofta som möjligt. Det har varit svårt för mig att acceptera – det kan väl inte vara så enkelt? Men det kan det. Och det är en ständig balansgång, mellan det förflutna och nuet och framtiden. Att hitta mig själv Nu. Så det är min dagliga andliga övning: Att bara vara. Nu. Men jag mår bra av lite påminnelser, till exempel den blå boken på den blå bänken.

Imorgon åker jag och Henrik på semester. Några dagar i Finland, och sedan en vecka på den mytomspunna ön Malta. Åh, vad det ska bli skönt att åka iväg tillsammans efter en hektisk och arbetsfylld vår. Hoppas du har det bra tills vi hörs igen – jag ser fram emot att få dela med mig av de insikter som dyker upp på ön omgiven av turkosa vatten.