fredag 16 november 2018 - 11:29

Den saliga röran

IMG 1543

 

På bilden ser allt väldigt lugnt och harmoniskt ut. Bilden är tagen igår. Men sanningen är den att det uppstår fler och fler tomrum i vårt hem. Till exempel det lilla vita plåtskåpet fick ett nytt hem imorse. Det finns inte här längre. Och utanför bilden? Där växer berget med flyttlådor.

I förrgår blev hunden dessutom opererad. Nu har hon tre tänder mindre. Så allt det här med flytt har existerat i mellanrummen som uppstår mellan värkmediciner, spyor och specialarrangemang. I dessa stunder är jag så tacksam för allt synligt och osynligt stöd jag har.

Allt det här leder mig till en fråga jag fick här på bloggen. Jag började besvara den i inlägget där jag berättade att jag nu är diplomerad yogalärare. Så här följer fortsättningen på frågan:

 

Du skriver om ditt flyttkaos, om gånger då du inte klarat av att förbli lugn i vissa situationer. Det händer ju och kommer att hända under hela livet. Du är ju inne på allt med yoga / meditation / livscoaching / spiritualitet. Vad tror du att du måste göra för att klara av såna situationer med lugn?

 

Det här är en bra fråga. En viktig fråga. En ständig fråga. Tack för den! Lärarrollen – både inom mindfulness och nu också yoga – får mig ibland att ställa väldigt höga krav på mig själv. Att jag 'borde' kunna vara 100 % zen i alla lägen. Att jag borde det för att jag har ett ansvar som lärare. Att jag borde 'sätta exempel'. Men jag har insett att det inte handlar om det. Yoga handlar inte om att alltid vara glad och lugn – det handlar lika mycket om att vara arg och upprörd. Det viktigaste är att tillåta alla känslor, ge dem utrymme.

Jag sätter exempel genom att vara autentisk. Jag delar öppet med mig av mina bättre och sämre dagar – det är en del av att vara människa. Det jag ständigt tränar på, t.ex. genom yoga, är att få kontroll över mina tankar och känslor. Så att de inte styr mig, utan att jag styr dem. En annan viktig sak är att tillåta mig själv att känna alla känslor fullt ut och sedan släppa taget om dem. Då kan lugnet infinna sig igen. För lugnet försvinner aldrig någonstans – det finns alltid där, under alla lager av tankar och känslor.

Så som jag ser det handlar yoga inte om att uppnå något. Det går inte att mäta vem som är den bästa yogin, vem som är bäst på att meditera. Vi är alla själar på en kosmisk resa – en personlig resa som innehåller precis alla lärdomar vi behöver i det här livet. Visst finns det exempel på Buddhistmunkar som mediterat i årtionden och klarat av att förbli oberörda när ett pistolskott avfyras. Är dessa individer fulländade, fullärda? Inte nödvändigtvis.

Det kommer alltid att finnas någon form av kaos. Men du kan lära dig hur du förhåller dig till det. Redan 10 minuter meditation per dag skapar konkreta förändringar i hjärnan. Förändringarna skapar utrymme mellan dig och dina reaktioner. Med andra ord blir det hela tiden lättare att behålla lugnet och också återvända till det. Det är samma sak som händer hos de mediterande munkarna.

Får mig att tänka på en meditationsövning. Den kallas andningsankaret och jag beskriver den mer detaljerat i det här inlägget. I korthet går övningen ut på att följa andningen och återvända till den, gång på gång, varje gång uppmärksamheten rubbas. Jag tänker att det är precis samma sak med vårt inre lugn. Det finns där, hela tiden, precis som andningen.

Det är upp till oss hur ofta vi väljer lugnet. Precis som i ovanstående meditation har vi alltid möjligheten att återvända till lugnet inuti. Jag kan ärligt säga att jag igår hade en stund när jag – mitt i  det spybeklädda kaoset – tänkte få en liten breakdown. Jag skäms inte för att berätta det. Det får mig inte att känna mig misslyckad. För här kommer det viktiga: Jag har verktygen att återvända till lugnet. Jag har lärt mig att bli lugn igen, på några minuter, också när det är riktigt kaotiskt.

För mig är varje stund en meditationsövning. Meditation handlar nämligen inte bara om att sitta på en dyna och blunda. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna klara av precis alla stunder med lugn. Men det är okej. Det viktiga för mig är att möta stressiga stunder med medveten närvaro – medveten om att jag själv bestämmer hur jag reagerar. Istället för att sugas in i panikspiralen kan jag ta ett steg tillbaka och säga "inte idag" eller "det här är inte jag".

Man kunde säga att jag själv skapar mitt kaos. Också det här som jag för tillfället tycker att jag befinner mig i. Egentligen är det en illusion som jag själv väljer att hålla vid liv. Varför? Det är en bra fråga. Kanske inlärt beteende, gamla mönster? Min högkänslighet – vilket för med sig ett extra känsligt nervystem – påverkar säkert mina reaktioner till en del. Men jag har också på känn att min tendens att stressa bär på någon viktig insikt och lärdom.

Så, vad behöver jag då göra för att förbli lugn? Fortsätta att möta de här situationerna. Fortsätta att göra val som stödjer mitt inre välbefinnande. För lugnet försvinner aldrig någonstans. Lugnet är lite som solen som går i moln. Så jag andas in. Jag andas ut. Och jag blåser bort molnen så att min inre sol kan stråla fritt igen.

 

tisdag 13 november 2018 - 18:44

Nu är jag yogalärare

IMG 5652

 

Söndagen den 11/11 fick jag mitt yogalärardiplom. Ett diplom som vittnar om 13 månader av studier. Asana. Meditation. Pranayama. Yogahistoria och filosofi. Anatomi. Energi. Och så vidare. Allt det där som finns fint paketerat i den internationella examen som kallas RYT-200.

Det känns fantastiskt fint. Vilken omvälvande resa de här 13 månaderna har varit. När jag ställde mig på yogamattan första gången år 2013 kunde jag nog aldrig drömma om att jag fem år senare skulle vara den jag är idag. Och dessutom kalla mig själv yogalärare. Lärare. Om och om igen frågar jag mig själv vad det egentligen innebär. Vad ska jag lära ut? Hur? Åt vem? Och framförallt varför?

Jag sitter framför mitt yogadiplom och undrar vad det betyder. Du som följt min blogg en längre tid vet att jag har en del större livsförändringar och också livsförändrande insikter bakom mig. Fastän jag inledde yogalärarutbildningen med karriärtankar har jag insett att allt det här nog främst var för min egen skull. Vägledning på min inre resa. Verktyg och visdom som hjälper mig att vara ett ännu klarare ljus i världen.

Ett erkännande: Jag har aldrig känt att jag passar in i yogavärlden. Inte den där 'gamla' världen där personer slaviskt följer en guru. Och inte heller den här moderna världen som till stor del målas upp på Instagram. Okej, jag generaliserar lite. Men det känns trist att yogan förädlats till former där yogautövaren antingen behöver följa några upplysta individer eller ständigt sträva efter mer avancerade yogaställningar. Det är inte yoga för mig. Det kommer aldrig att vara yoga för mig.

Yoga hjälper mig att förenas med något större – Universum. Yoga påminner mig om vem jag egentligen är. Yoga påminner mig om att vi alla är ett. Yoga väcker den kravlösa kärleken och djupa stillheten inom mig. Yoga hjälper mig att släppa taget om allt det där som jag inte längre behöver bära med mig. Yoga hjälper mig att möta båda glädje och sorg. Yoga lär mig om ömhet, ödmjukhet och acceptans. Yoga förnyar, förstärker, befriar. Yoga ger mig kraft och mod på min väg.

För mig är yoga en väg till sanningen. Jag är inte ännu helt säker på vad den där sanningen är, men varje yogaövning tar mig lite närmare. Yoga tar mig ständigt lite närmare mig själv – för det är där sanningen finns. Inom mig. Inom dig. Inom oss alla. Och när jag låter yogan flöda fritt i mitt liv är yoga aldrig något som existerar utanför mig. Yoga är livet och livet är yoga. Det är inte något som sker endast på yogamattan, utan i varje stund, varje andetag.

Tankarna vandrar till bilden som inleder det här inlägget. En tid när jag – utan att ännu själv veta det – stod på en tröskel, redo att ta steget ut i det okända. Yoga mitt i ett flyttkaos, livskaos. Dagliga övningar som hjälpte mig att behålla lugnet mitt i stormen. Tysta böner uttalade under tårfylld meditation – böner som Universum besvarade på sätt som jag aldrig kunnat drömma om.

För några dagar sedan fick jag en fråga här på bloggen:

Hur visste du att du vill göra något som du mår bra av till ett jobb? Att lära ut till någon annan i jämförelse med att göra det för sig själv är annorlunda. Hur visste du att du var redo?

Det är en bra fråga. Kände jag mig redo? Ja, jag gjorde nog det. Att jag sade upp mig från mitt reklamjobb var nog en stor katalysator. Med min egen historia i bagaget ville jag jobba med något som får människor att må bra. Att bli mindfulnessinstruktör var det första steget – det gav mig bekräftelse på att riktningen var rätt. Men eftersom jag så starkt kände att kropp och själ hör ihop ville jag också studera yoga, för att också få den där kroppsliga kunskapen.

Det var dock inte helt självklart att hitta rätt utbildning. Efter en del motgångar satt jag på flygfältet i Helsingfors och sa: "Jag ger upp! Jag litar på att rätt utbildning dyker upp om det är meningen att jag ska bli yogalärare". I nästa stund öppnade jag Facebook...och det första som dök upp var ett inlägg med texten "En plats kvar till yogalärarutbildningen i Kristinestad". Jag tog det som ett tecken. Platsen blev min. Och utbildningen visade sig vara allt jag någonsin kunnat drömma om – och så mycket mer. TACK för den, Universum.

Känner jag mig redo nu? Ja, och nej. Jag säger ja eftersom det känns som att det var meningen att jag ska bli yogalärare. Kombinationen av inre vägledning och perfekt synkronicitet går inte att ignorera. Och jag har lärt mig så. Mycket. Under de här 13 månaderna. Så många fina saker jag kan dela med mig av. Jag känner att jag har mycket att ge. Men jag säger också nej eftersom jag kör fast vid två frågor: Hur? Varför?

Men kanske jag inte behöver veta. Kanske jag inte ens behöver vara i 'yogavärlden'. Just nu känns det faktiskt bra att bara vara. Precis den jag är – precis där jag är. Framtiden får utvisa på vilket sätt jag kommer att lära ut yoga. För det behöver ju faktiskt inte ske i en yogastudio. Min kära och kloka yogalärare Marjo sa något så fint en dag när jag diskuterade de här sakerna med henne. Hon sa att yogalärarskapet inte handlar om att lära ut yogarörelser (asana) – det handlar om att utstråla liv, ljus och kärlek i världen. Ur den synvinkeln känner jag mig mer än redo. Ur den synvinkeln passar jag in. För yoga är livet och livet är yoga. Yoga är i mig och jag är i världen. Just nu är det mitt sätt att vara yogalärare. Och det fyller mig med glädje och tacksamhet.

 

fredag 9 november 2018 - 21:52

Jag & Henrik svarar på era frågor

IMG 0037

 

Nu! Sitter jag och Henrik äntligen i samma rum, i samma stad – redo att svara på era frågor. Bilden är dock lite vilseledande eftersom den togs på Grand Hotel i Lund förra helgen när vi, iklädda våra kulturkoftor, begav oss till det fantastiskt fina evenemanget Soul & Jazz. Samtidigt insåg vi att vi borde bli bättre på att ta gemensamma selfies.

Just nu sitter vi på en kökssoffa i en röd stuga ute på landet, iklädda mysbyxor. Bastun på gården är snart varm och vi har värmt glögg på en gammal Högforsspis. Underbart! Det är gott att leva så här ibland. Varför vi är här? Jo, igår hade vi på yogalärarutbildningen vår graduation class. Helt ofattbart att 13 månader gått så snabbt. Men mer om det senare. Nu till era frågor!

 

HENRIK – VAD ÄR DET BÄSTA MED HANNA?

Henrik: Jag ska ägna resten av mitt liv åt att formulera ett svar som lyfter det bästa hos Hanna i den fina dager som det bör. Jag återkommer.

 

HANNA – VAD ÄR DET BÄSTA MED HENRIK?

Hanna: Det bästa med Henrik är...Henrik! Vet inte hur jag annars ska beskriva det. Att han och jag får vara tillsammans igen i det här livet fyller mig med obeskrivligt djup kärlek och tacksamhet.

 

HUR TROR NI ATT ERA LIV KOMMER SE UT OM 5 ÅR?

Hanna: Tror du att vi bor i Sverige ännu?

Henrik: Antagligen, och antagligen inte.

Hanna: Håller med – har försökt att sluta försöka planera så mycket. Whatever will be, will be.

Henrik: Så är det.

Hanna: Jag tror att vi bor i ett hus med trädgård! Äntligen.

Henrik: Rökbastu.

Hanna: Ja! Lagom mängd vedhuggning och vattenbärande på schemat. Så där mysigt.

Henrik: Okej.

Hanna: Inom 5 år hoppas vi väl också att vår lilla familj blir lite större.

Henrik: When two become one, and one become three...

Hanna: ...haha precis!

 

HUR TRÄFFADES NI?

Hanna: Historien om hur vi träffades innehåller en del vändningar. Men så som en tavla i vårt vardagsrum påminner: Important encounters are planned by the souls long before the bodies see each other. Det är och har alltid varit meningen att det ska vara vi. För er som vill veta mer ber jag att få hänvisa till inlägget Kärlekshistorian, del I – del II är också publicerad. Och del III är på kommande bara jag får den nerskriven.

 

VAD BRÅKAR NI OM?

Henrik: Det enda vi bråkar om är när vi ska skriva de här svaren.

Hanna: Haha! Sant. Men på riktigt – vi bråkar typ aldrig. Ibland kan vi vara lite hangry (= hungrig + angry).

 

HANNA – HUR BÖRJADE DU YOGA?

Hanna: Jag hittade yogan 2013 i samband med att jag blev utbränd. Då trodde jag nog aldrig att jag skulle bli yogalärare om 5 år! Men yoga har verkligen varit ett viktigt verktyg på min resa – det är mycket tack vare yoga som jag är den jag är idag. Och det känns otroligt värdefullt och fint att yogan har tagit mig hit och bjudit in så många kära människor till mitt liv.

 

HANNA – HUR SKALL MAN FÅ IN LITE MINDFULNESS I STRESSIG SMÅBARNSVARDAG? 

Hanna: I grunden handlar mindfulness om medveten närvaro – att vara närvarande i nuet, utan att döma det som händer. Med andra ord behöver det inte ta lång tid eller vara något märkvärdigt. Mitt tips är att välja en stund varje dag när du medvetet väljer att vara närvarande. Det kan vara när du kokar te eller kaffe, när du går ut med hunden, när du leker med barnen, när du duschar. Välj det som funkar för dig! Du kan också välja olika stunder varje dag, men i början kan det vara bra att satsa på samma tidpunkt så att du får in en rutin. Försök att vara så närvarande som möjligt, med alla sinnen. Redan 10 minuter per dag kan göra stor skillnad. Jag kan också tipsa om boken 52 vägar till mindfulness: Råd för en bättre vecka som min lärare Ola Schenström skrivit. Där får du massor av konkreta tips att testa.

 

HENRIK – FÖRSTÅR DU HANNAS SPIRITUELLA RESA?

Henrik: Jag tror det. Det är fint att Hanna har något sådant.

Hanna: Du stöttar mig massor på min resa – det är jag tacksam för. Dessutom ger du mig alltid kloka och fina synpunkter. Du är nog väldigt spirituell fastän du inte kallar dig spirituell.

 

...så där! Första frågerundan är avklarad. Tack än en gång för alla frågor. Mycket kärlek från mig och Henrik <3

tisdag 6 november 2018 - 19:58

Flyt, flytt och flyg

IMG 1470

 

Hemkommen från Sverige efter en vecka som flög förbi. Efter några hektiska veckor hade jag tänkt mig några ganska lugna dagar. Typ sådär att jag går från fik till fik och mysbloggar lite. Nå... Datorn var nog närvarande varje dag. Men inte riktigt så som jag hade tänkt. Jag passade på medan Henrik var på jobbet så att vi kunde umgås på kvällarna istället. Skulle ha känts ganska galet att sitta och jobba när jag ändå hade rest till Lund för att få vara med honom.

Jag är nog inne i nåt flyttflow just nu. Går upp tidigt, får upp farten och kör på fram till kvällen. Nya möjligheter och möten, idéer och inspiration. Saker bara flyter på – och vackert så! Men det känns också lite crazy. Flytten närmar sig och kräver en del. Samtidigt har det varit slutspurt på min yogalärarutbildning och en hel del jobb. Det är också så himla fint! Men jag kommer inte ihåg när mitt liv senast skulle ha haft så högt tempo. Jag försöker verkligen att behålla mitt inre lugn mitt i allt det här.

Gårdagen blev ändå ett bevis på att det är lite mycket just nu. När jag flög hem från Köpenhamn hände nämligen en lite galen grej. Jag kom till flygfältet i god tid, gick genom både check-in och säkerhetskontroll utan kö. Unnade mig själv att gå mot gaten i lugn takt, kolla in några butiker som redan öppnat på Kastrup. Jag köpte en flaska vatten. Men sedan började kaoset.

En snabb titt på monitorn: GATE CLOSING. Dessutom en ny gate. Kvinnan vid check-in hade nog sagt att gaten kunde ändras. Men att jag inte kollat upp det. Och att min Finnair-app inte meddelat att boarding börjat. Hjälp! Jag sprang till gaten...som var tom. Stängd. Panikartat försökte jag ändå skanna mitt boardingpass, men maskinen meddelade att jag bör kalla på personal. Genom fönstret såg jag flyget. Så nära! Men ändå utom räckhåll. Shit shit shit.

En sympatisk städare dök upp. "I'm supposed to be on this flight!" konstaterade jag. Försökte febrilt fråga vem jag kan ringa, vad jag kan göra. "I'm sorry, it's too late", svarade han, men tipsade mig om att jag kunde gå till transfer service och se vad de säger. Jag bad en tyst bön om att jag ännu skulle bli insläppt på flyget. Det var trots allt 30 minuter kvar tills flyget skulle åka. Och jag kunde inte begripa hur jag lyckats missa boardingen.

Så jag sprang – igen. Så arg på mig själv för att jag slarvat bort tiden. Väl framme vid transfer gick jag först till SAS lucka eftersom Finnair inte hade någon egen. En vänlig man beklagade min situation och sa att han kunde få in mig på ett flyg om en timme. Men då behövde jag förstås köpa en ny biljett. Och planet skulle landa typ 5 minuter innan mitt nästa flyg åkte till Vasa. "Kolla nu ännu med Finnair först", var hans råd. Tack och lov att jag gjorde det.

Nu blir kaoset lite komiskt. Vid Finnairs disk möttes jag nämligen av en kvinna med en nybryggd kaffekanna i handen. Jag utbrast i ett "I think I came to my gate a few minutes late and it was closed and I now I'm here and I don't know what to do PLEASE HELP" och sträckte fram telefonens boarding pass. Hon var förbryllad. Mitt flyg hade nämligen inte anlänt än. Boardingen hade inte börjat. Jag hade varit vid fel gate. Hahaha. På riktigt. Jag visste att det var något som inte stämde.

Jag gick alltså tillbaka till gaten. Skrattade lite åt mig själv och sände ett tack till ovan. Och konstaterade att fru Rosvall nog har lite många saker att tänka på just nu. Om jag bara hade varit lite mer klartänkt hade jag, väldigt snabbt och enkelt, kunnat konstatera att det inte var rätt flyg – fastän det var Finnair, Helsingfors, nästan samma klockslag. Men ibland blir det så här. Och det är okej. Det ordnade sig – det är huvudsaken.

Imorgon natt kommer Henrik till Vasa. Underbart att ses igen så snart <3 Då ska vi också äntligen svara på de fina frågorna som ni skickat in. Beklagar att det dröjer lite med det inlägget. Men! De goda nyheterna är, att om du har något du vill fråga mig och/eller Henrik, hinner din fråga ännu med. Skicka din fråga genom att skriva en kommentar, eller så kan du också skriva åt mig på Facebook.

En sak till: Kom ihåg att andas! Det är en påminnelse som jag nog också behöver just nu.

tisdag 30 oktober 2018 - 16:50

Fråga mig & Henrik – vad som helst!

IMG 7261

 

Hej från flygfältet! Jag sitter på mitt favoritcafé med en god kopp kaffe och får plötsligt en idé. Du som följer min blogg vet att jag och min man, Henrik, för tillfället bor i två olika land – en övergångsperiod innan jag också flyttar till Sverige i december. Men NU är jag påväg till Malmö för att få spendera en hel vecka tillsammans med min älskade. Som jag har längtat <3

Men nu till min idé. Den grundar sig i ett halft gästbloggarlöfte som Henrik gav för nån tid sedan. Men nu tänker jag så här: Vi börjar med ett gemensamt inlägg! Eftersom vi kommer att vara under samma tak i en vecka kan vi ta tillfället i akt och svara på era frågor.

Så... Vad vill du fråga Henrik? Vad vill du fråga mig? Det kan vara vad som helst. Eller finns det något du vill att jag (eller Henrik, han har ju faktiskt (halft) lovat!) ska blogga om? Skriv en kommentar så sätter vi oss ner och svarar :)

 

söndag 28 oktober 2018 - 14:31

Hemska, himmelska städning

IMG 6627

 

Jag erkänner: Jag avskyr att städa. Eller avskydde, ska man väl säga. Jag läste nämligen några kloka ord av underbara Niina-Matilda Kuusisto. Hon skrev ungefär så här: "Siunaa siivousvälineesi. Ne ovat tärkein energiatyökalusi." Hmm. Tankeväckande.

Blotta tanken på städning får nämligen mina mungipor att peka lite neråt. Redan innan jag har satt igång kan jag känna hur jobbigt det kommer att vara att släpa runt på dammsugaren och lyssna på det där hemska höga oljudet. Och sedan det där med att tvätta golv. Och torka damm. Och tvätta toan. Usch och fy vilken förutbestämd attityd jag bygger upp.

Alltså, jag älskar ju när det är rent. Energin i hemmet blir så fjäderlätt att tankarna flödar fritt. Det är som att hela härligheten strålar. Egentligen är både jag och Henrik väldigt måna om att det ska vara ordning och reda. Allt har sin förutbestämda plats. På sin höjd kan det samlas lite disk eller pappershögar på arbetsbordet.

Ändå känns det när det inte städats på ett tag. Känslan i lägenheten blir så tung och tryckande att man nästan börjar gå dubbelvikt – i alla fall om man, som jag, är känslig för energier. Det behöver inte alltid ens handla om hundhår eller damm. Jag har crazyjobbat den senaste veckan – suttit på datorn nästan från morgon till kväll – och det märks också i hemmets energifält. Stressen och tankarna blir som ett 'energimässigt damm', kunde man väl säga.

Jag har vid flera tillfällen känt att jag verkligen borde städa. En av mina andliga guider har också, vänligt med bestämt, försökt påpeka detta genom att, upprepade gånger, lämna städskrubbens dörr på glänt. Okej, okej – I get it, I get it. Jag ler alltid när sån här saker händer. Men mina guider behöver faktiskt ett rent energifält för att kunna kommunicera. Det är också något jag lärt mig av Niina-Matilda, som är något av en expert på det här med osynlig kommunikation, men också en mästare på att ge konkreta råd.

Nå, igår bestämde jag mig för att tänka annorlunda. Jag unnade mig själv en ledig dag och bestämde mig för att städa på ett nytt sätt. Med Niina-Matildas kloka ord i bakhuvudet påbörjade jag städningen med intentionen energiarbete. Denna gång handlade det inte om en kamp mot dammet – städningen var en konkret och påtaglig gärning för att reda upp också i den osynliga världen. Och vet du vad? Upplevelsen blev helt annorlunda. Intentionen gjorde stor skillnad. Dessutom blev det finare än vanligt att runda av städdagen.

Min städning innehåller nämligen också några andra ritualer. Efter att jag blivit klar med den fysiska städningen (dammsugning, dammtorkning, golvtvättning osv.) bränner jag lite salvia i varje rum. Det här kallas smudging och är en uråldrig tradition som du kan läsa mer om t.ex. här. Att klappa i händerna, så som artikeln rekommenderar, känns dock inte naturligt för mig. Men olika klockor är däremot något jag gärna använder!

Efter smudgingen går jag oftast igenom varje rum med mina Tingsha-klockor. Det är häftigt att höra hur ljudet resonerar olika, beroende på om energin är rörig eller ren. Att rena rummet med Tingsha kan du läsa mer om t.ex. här. För mig är det ett fint sätt att kolla om någon energi ännu behöver balanseras ut.

Sedan tänder jag ljus, gärna i varje rum. Kanske lite rökelse, eller en doftlykta. Och så njuter jag. Så mycket lättare att andas. Att bara vara. Och jag kan känna hur mina guider också uppskattar den konkreta gärningen som underlättar deras osynliga arbete i min vardag. Vilken fin sak städning kan vara, när man gör det med rätt intention. Välsigna dina städredskap – de är dina viktigaste energiverktyg. Hmm. Det ligger nog något i det där. Tack för den här insikten, Niina-Matilda!

Hur städar du? Har du speciella ritualer eller rutiner? Dela gärna med dig! Jag är också nyfiken på att höra om du också känner en skillnad i hemmets energi efter städningen.

 

tisdag 23 oktober 2018 - 20:11

Förändring, förändring, förändring

DSCF1581 2

 

En liten röst inom mig frågar: Ska dessa förändringar aldrig ta slut? Inom mig vet jag redan svaret. Nej. Svaret är nej. Omvandling, omställning, omdaning, ombildning, omväxling. Det är naturens gång. Årstider växlar, flyttfåglar flyger, månen cirkulerar. Och det är bara några exempel på livets ständiga rörelser. "Nothing lasts forever but the certainty of change", som Bruce Dickinson sjöng en gång.

Jag har slutat tro att jag vet hur saker kommer att bli. "Det är som det är, det blir som det blir", så som min mindfulnesslärare Ola skulle säga. Den där lilla rösten inom mig – den som gärna vill ha kontroll – är snabb med att greppa skissblocket och skapa olika händelseförlopp. Sådana som ger en ungefärlig bild av hur det kommer att bli i framtiden. Men gång på gång skrotas skisserna. Ofta blir slutresultatet mycket bättre än den lilla kontrollerande rösten någonsin kunnat drömma om. Men det kan vara svårt att tro innan man sett slutresultatet.

Det har varit lite turbulent den senaste veckan. Jag har jobbat. Massor. Suttit på datorn från morgon till kväll. Jag är trött. Men så är det ibland. Och det är okej. Jag älskar mitt jobb och jag är tacksam för alla de här möjligheterna som dyker upp – helt otippat och oväntat. Intressanta möten och diskussioner, både här hemma och i Sverige. Men det är mycket att fundera på, många saker att ta ställning till. Det är ofta jag helt enkelt får konstatera: Jag vet inte, vi får se.

Ja, flytten närmar sig. Mina tankar vandrar till boken Initiation där Elisabeth Haich berättar om en flytt hon gjorde. Elisabeth beskriver hur hennes själ och energi började projiceras till det nya hemlandet redan innan hon flyttade. Det är ungefär så det känns för mig. Jag är mitt emellan två land. Fysiskt i Finland, mer och mer själsligt i Sverige. En fin men märklig känsla.

Mitt i allt denna turbulens avbokade jag också ett retreat. En väldigt konkret förändring. Nån gång i somras fick jag nämligen chansen att åka till Egypten – ett land som kallat på mig sedan barndomen. För att göra en lång historia kort satte retreaten igång en hel del tankar inom mig. Kanske främst för att jag skulle åka ensam. Jag fick möta många rädslor men tog mig målmedvetet igenom dem. Många människor omkring mig var förfärade men jag lugnade dem. Jag tänkte att allt det här testar mig – mitt mod och hur mycket jag litar på att allt alltid ordnar sig.

Men det ordnade sig inte, inom mig. Jag kom mig aldrig för att beställa flygbiljetterna till London, därifrån resan skulle börja. Redan det berättade något. Men det var först efter en lång och djup diskussion med en fin vän som jag verkligen vågade vända mig om och möta den inre tvekan som sakta smugit bakom mig. Jag vill inte gå in på desto mer detaljer. Låt oss bara säga att jag – efter dessa insikter – sov på saken, bad Universum om några bekräftelser. Och. Avbokade.

Innerst inne visste jag att det skulle bli så här. Redan för någon månad sedan, när jag funderade fram och tillbaka, hörde jag en röst inom mig som sa: Du kommer att donera din plats på retreaten åt någon annan. Jag tänkte inte desto mer på det då, men det var precis så som det blev. Jag avbokade retreaten vid en tid när jag inte längre kunde få tillbaka pengarna. Men jag kom ihåg orden som min inre röst uttalat och bad retreatarrangören att ge min plats åt någon som inte har en finansiell möjlighet att delta. Jag var inte överraskad när jag idag fick ett mail från en oerhört tacksam brittisk man som drömt om detta retreat i flera år.

Det känns värdefullt. Att det som blev en viktig lärdom för mig blev en drömmarnas uppfyllelse för den där brittiska mannen. För det är så Universum fungerar. Alla våra drömmar och beslut flätas samman på ett sätt där allt ordnar sig – på de mest otroliga sätt. Så i slutändan ordnade det sig. Det är jag tacksam för.

Visst fanns det en liten stund som kändes vemodig. Jag hade sett fram emot att kunna belöna mig själv med 10 dagar i Egypten. Jag kände verkligen att jag förtjänade det efter ett år när jag så många gånger övervunnit mig själv, växt enormt mycket och dessutom skapat så många fina saker med mitt företag. Vad ska jag göra istället? tänkte jag. Sitta ensam i vår lägenhet i Malmö och packa upp flyttlådor? "Du kunde vara inuti den stora pyramiden", påpekade mitt ego. Ja, så är det. Men jag känner mig trygg i mitt beslut. De där 10 dagarna är nu ett tomt utrymme som kommer att fyllas med något fint som jag ännu inte kan se.

Min viktigaste lärdom: Det är alltid okej att ändra sig. Jag är en person som gärna håller fast vid det som blivit lovat, bokat, överenskommet. Jag håller fast vid det också när det inte längre känns okej. Jag är en person som biter ihop och bara gör det. Jag plockar fram guldpennan ur fickan och ritar en kontur som går långt utanför mina egna gränser. Jag är en person som intalar mig själv att allt kan ha en guldkant. Delvis är det sant. Men inte alltid.

Att våga ändra sig är ibland viktigare än att fatta ett beslut. Av någon orsak har Universum verkligen utmanat mig på det här sättet de senaste åren. Du som läste den första delen av min och Henriks kärlekshistoria kommer säkert ihåg att jag, för lite över två år sedan, köpte en lägenhet som jag aldrig flyttade in i. Super crazy och otippat och ologiskt. Men ändå 100 % rätt. Det blir bara mer rätt för varje dag som går. Jag tror att det kommer att kännas likadant angående retreaten.

Jag ställs inför situationer som kräver att jag har sväljer min stolthet. Situationer som kräver att jag gör det som verkligen känns rätt för mig. Och vet du vad jag blir mer och mer övertygad om? Pengar är bara energi. Jag litar på att också pengarna jag satsade på retreaten kommer tillbaka till mig i någon form – någon gång när jag verkligen behöver dem.

Ibland känns det som att mitt andliga sökande snabbspolas. Jag kastas fram och tillbaka och lär mig. Så. Mycket. Hela tiden. Det är galet! Ibland hänger jag knappt med. Men det är lite som att vara i den där vilda floden som finns vid olika äventyrsbad. Om man kämpar emot får man panik. Om man istället väljer att flyta med – greppar ett rep vid behov – och njuter av fartens tjusning blir det en fin upplevelse.

Inget är evigt, förutom förändringen. Det kan ingen göra något åt. Men det finns något som vi alla alltid kan göra – vi kan välja hur vi förhåller oss till förändringarna. Om vi vågar vara öppna och flexibla, alltid redo att lite leende lyfta på ögonbrynen och säga "jaha, Universum, det är så här du tänker", tror jag att vi kan överraskas av hur sanslöst fint saker alltid ordnar sig. Ibland ser vi genast vad livet målat upp för oss, ibland behöver tavlan betraktas på avstånd.

 

tisdag 16 oktober 2018 - 15:54

Separation – en illusion

boat 499585 1920

 

Det känns som att temat separation visar sig tydligt i mitt liv just nu. Dels det här med att vara separat från något eller någon – fristående, särskild, lösryckt. Men också det här med att vara separerad – enskild, avskild, var för sig.

Det förstnämnda får tankarna att färdas till naturens lagar. Oändligt lösliga ämnen – etanol och vatten – som försvinner in i varandra. Och olösliga ämnen – olja och vatten – som stundvis kan skapa en emulsion men som slutligen alltid separerar.

Jag frågar mig själv: Är jag ett oändligt separerande ämne? Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. En del av så många olika gemenskaper, men ändå utanför. Stundvis en del av emulsionen, men slutligen alltid separerad från helheten. Varför?

Jag inser att jag delvis har skapat separationen själv. Jag har valt att fokusera på vad som särskiljer istället för det som sammanfogar. Mina separerande tankar har skapat självuppfyllande profetior som ställt mig utanför gruppen.

Jag har en känsla av att det här, än en gång, har att göra med min identitet. Ett ständigt sökande. En känsla av att höra hemma överallt, men ändå ingenstans. En önskan om att hitta en tydlig tillhörighet. Men samtidigt en rädsla för ofrånkomlig förankring och fotbojor. 

Jag talar mycket om att vi alla är ett. Det är min övertygelse, min upplevelse. Samtidigt blir jag ständigt påmind om att jag ändå skapar grupperingar. Gott och ont. De och vi. Det är en terminologi som håller separationen vid liv. Illusionerna som bygger väggar omkring mig.

Jag märker att den kommande flytten till Sverige skapar många frågor. Jag känner hur min klingande finlandssvenska separerar mig från rikssvenskarna. Ibland upplever jag rädslor kring att inte bli förstådd, inte få min röst hörd. Jag kan känna hur min status som nyinflyttad kommer att särskilja mig från alla dem som redan har en rutin. Jag kan tänka ut tusen saker som gör mig annorlunda.

Jag kryper in i mitt skal likt kräftan – jag väljer separation och betraktar världen på tryggt avstånd. Varför denna jämförelse? Jag känner att den är slående eftersom kräftan är mitt stigande stjärntecken, den så kallade ascendanten. Enligt astrologin är det vårt soltecken (i mitt fall fiskarna) som beskriver vår djupaste personlighet, vår själ, medan stjärntecknet som stiger i öster, dvs. ascendanten, representerar oss i den här inkarnationen.

När jag första gången undersökte min astrologiska födelsekarta blev det både skratt och tårar. I mitt fall stämmer det, verkligen. Men det betyder inte att det alltid behöver vara så – jag har själv makten att bli medveten om mitt beteende och ändra det. Jag har valt att födas under just de här stjärntecknens inflytande för att lära mig viktiga saker om mig själv.

Jag kryper ut ur skalet och väljer att flyta med livets ström som den kosmiska fisken. Jag möts av gemenskap, får överraskande, uppmuntrande och konkreta bevis på hur jag redan är en del av gemenskapen i Sverige. Men just nu möts jag också av den andra sortens separation – den som orsakas av att min älskade Henrik bor i ett annat land. En separation som känns ack så konkret.

Det är utmanande att inte fästa sig vid det konkreta, det fysiska. 1000 kilometer. Särskilt efter att jag och Henrik precis spenderat ett underbart veckoslut tillsammans i Helsingfors. Kontrasten är stor när jag, åter igen, sitter ensam med hunden i vår lägenhet. Men ändå.

Jag gör ett experiment, fäster mig vid det osynliga istället. I den stunden är Henrik här, bredvid mig. Jag påminns om vårt starka band som aldrig brutits. Vi är och har alltid varit tillsammans. När jag tänker ur den här synvinkeln känns den fysiska separationen också som en illusion. Förstås föredrar jag att vara intill honom, tillsammans i den fysiska världen, men jag är också tacksam över att kunna känna honom här – nära, när som helst, när jag blickar in i det osynliga.

Vi är alla ett. Orden har fått en alldeles ny innebörd för mig. Jag försöker vara väldigt medveten om stunderna när jag grupperar, tänker 'de och vi' eller 'du och jag'. Ögonblicken när jag ser det som existerar utanför mig som separerat från mig själv. Ja, det finns en gräns mellan allt det där andra och min fysiska kropp. Men min själ...den är gränslös.

Själen ser inga gränser – den är allt och inget. Den finner alltid tillhörighet, för den hör till allt och allt hör till den. Stundivs är det svårt att greppa. Det uppstår frågor och utmaningar. Men ju oftare jag väljer tillhörigheten, ger mig själv rätten till gemenskap, desto mer suddas gränserna ut. Och om gränserna kan suddas ut, fanns de då någonsin där?

 

Bild: Pixabay

 

fredag 12 oktober 2018 - 10:41

GÄSTBLOGG: #ärdumed

Jag är med!

När vi på Sevendays fick frågan #ärdumed blev mitt svar: Självklart! Men sedan började jag fundera på vad jag kan berätta. Sedan kom jag att tänka på en fin och stark vän som själv övervunnit denna cancer. Till min stora glädje får jag idag, med beundran och tacksamhet, dela hennes historia genom detta gästinlägg <3

Vi kallar henne Pia eftersom hon gärna vill förbli anonym. När bröstcancerdiagnosen kom var hon gravid. Hon berättar om stunden när hon miste sitt bröst och fick höra att hon inte kan amma sitt barn, när hon insåg att barnets födsel kommer att följas av tunga behandlingar. Men också om hur hon hela tiden kände att hon kommer att klara sig – hur andligheten hjälpte henne att se sin sjukdom som en viktig lärare.

Jag har valt att inte översätta Pias text eftersom jag vill att hon själv, med egna ord, ska få berätta sin historia.

 

10636461 626857384097414 6699363814214684966 o 003

Pia fick sin bröstcancerdiagnos när hon var 26 veckor gravid.

 

ca ductale invasivum mammae l. sin in grav. h25+1

Sain tiedon rintasyövästäni 17.1.2011. Olin tuolloin raskaana, viikolla 26, odotin neljättä lastani. Koko juttu löytyi puolivahingossa; pari päivää ennen joulua 2010, löysin sormenpään kokoisen patin vasemman rintani päältä. Tuo löytö muutti minut pysyvästi.

Olen aina ollut herkkä ympärilläni tapahtuville asioille. Olen aistinut ihmisten mielialan; rentouden, hermostuneisuuden, aggressiivisuuden, ilman että heidän on välttämättä tarvinnut edes sanoa mitään. Tämä on luonnollisesti vaikuttanut minuun aina, ja koska en ole tullut ymmärretyksi tunteideni kanssa, olenkin alkanut vähätellä näitä tuntemuksiani ja työntää niitä sivuun. Toisin sanoen, pitääkseni kanssaihmiset tyytyväisenä ja rauhan maassa, olen useasti nielaissut omat ajatukseni ja antanut muiden olla oikeassa, vaikkei minusta olisi siltä tuntunut.

Aiemmin en sitä tajunnut, en pitänyt asiaa minään, ja epämääräisen tunnemöykyn kasvaminen sisälläni tuntui ainoastaan epämiellyttävältä. En kuitenkaan osannut ajatella sitä, puhumattakaan siitä että olisin osannut yhdistää sitä omien tunteitteni jatkuvaan blokkaamiseen. Näin olin tietämättäni luonut rikkaan kasvualustan elämäni pelottavimmalle asialle.

Elettiin kesää 2010. Perheemme on uusperhe; tuolloin meitä oli minä, mieheni, minun kaksi poikaani, miehen poika, sekä yksi yhteinen poikamme ja vielä koira. Kotona oli hulinaa, koira oli vielä pentu. Asuntomme oli ahdas meille jo tuolloin. Perheenlisäyksestä ei keskusteltu, asialle lähinnä naureskeltiin ottaen huomioon poikalaumamme.

Kuitenkin, jäätyäni kesälomalle työstäni mielenterveyshoitajana, aloin yllättäen kaivata uutta lasta. En osaa vieläkään sanoa, miten aloin asiaa ajatella, mutta se tunne oli hyvin voimakas; minun oli saatava tulla vielä raskaaksi. Miehen kanssa täytyi luonnollisesti käydä hyvin painavat keskustelut asiasta, koska mies ei olisi enää halunnut perheenlisäystä. Tulin kuitenkin hyvin nopeasti raskaaksi, elokuussa 2010, eli käytännössä heti lopetettuani minipillereiden syömisen. Olin kovin iloinen, mies totutteli ajatukseen, mutta oli positiivisella mielellä kuitenkin.

Tämä raskaus oli alusta asti erilainen, kuin muut. Sain heti 6. raskausviikolla voimakkaan pahoinvoinnin. Minua vaivasi myös epämääräinen ahdistava tunne; tiedättekö sen tunteen, joka tulee, kun sinun pitää esimerkiksi mennä hammaslääkäriin seuraavana päivänä?

Jokin oli vinossa, mutta en tiennyt mikä. Ennen nuorimman poikamme odotusaikaa, olin käynyt läpi keskenmenon, ja pelkäsin nyt saman toistuvan; totta kai pystyn aavistamaan tällaisen tapahtuman, kuten pystyin silloinkin. Sama tunne oli silloinkin. Jokainen ultraäänitutkimus ja neuvolan sydänäänien kuunteleminen kuitenkin todistivat muuta; vauva kasvoi ja voi erinomaisesti. Itsekin voin ihan hyvin sitten kun pahoinvoinnit helpottivat.

Kerran, ollessani yksin kotona, otin heilurin esiin ja kysyin; Onko tuleva lapseni terve? Heiluri näytti että on. Kysyin; Sujuuko raskauteni loppuun asti normaalisti? Heilurin mukaan ei. *ahdistus* Kysyin; Onko synnytyksessä ongelmia? (nuorimman poikamme synnytyksessä oltiin hiuskarvan varassa hengenlähdön kanssa) Heiluri sanoi taas ei. Kysyin; Onko vauva tyttö? Heilurin mukaan on. Ihmettelin vähän, mutta ajattelin että ihan sama, sehän on vain hömppää. Ahdistus jatkui, vaikka kaikki sujui hyvin.

Elettiin joulukuun puolivälin aikoja. Löysin vasemman rintani päältä patin. Ajattelin että sen täytyy liittyä raskauteen, enkä ajatellut sitä sen kummemmin. Joulu tuli ja meni, patti oli ja pysyi. Joulun välipäivinä kävin neuvolassa. Näytin pattia, ja terveydenhoitajan mukaan se todennäköisesti voisi olla juurikin suurentunut maitorauhanen. Sovittiin, että hän kysyy lääkärin mielipidettä asiaan, ja lääkäri ottaa yhteyttä myöhemmin. Varasimme normaalin lääkärineuvolan tulevan tammikuun loppupuolelle.

Tuli loppiainen, lauantai. Olimme mieheni kanssa lapsivapaalla. Iltapäivän aikana kohtuni alkoi supistella; ensin puolen tunnin välein. Sitten 20 minuutin välein. Lopulta 15 minuutin välein. Raskausviikkoja oli tuolloin 24. Liian vähän.

Soitin synnytyssaliin. Siellä tiedettiin mun supistelutaipumukset edellisistä raskauksistani, joten minulle sanottiin että paras tulla näyttäytymään, kun raskausviikkojakin oli 24 (alle 22-viikkoisia ei välttämättä oteta sisään). Synnärillä sain injektion, joka rauhoittaa supistukset. Se auttoi hetkeksi, mutta pian supistelut taas jatkuivat. Lääkäri päätti ottaa minut osastolle, vuodelepoon. Ohimennen näytin rintani pattia, joka ei edelleenkään ollut muuttunut. Lääkäri tutki ja teki lähetteen rintojen ultraäänitutkimukseen heti maanantaille.

Osastolla makailin sängyssäni, tuskailin supisteluita. Sain säännöllisesti lääkettä näihin supistuksiin, mutta ne eivät loppuneet. Tuli sunnuntai, lopulta maanantaiaamu. Minut vietiin sairaalan röntgenosastolle, jossa ultraäänitutkimus tehtiin. Patti oli selvä, siitä otettiin koepalat.

Heitin siinä pöydällä maatessani mielestäni hyvänkin vitsin, kun kysyin röntgenlääkäriltä että ”eikai se ny mikään syöpä vaan ole?” Hehhehe. Lääkäri sanoi, että ei voi tietää, mutta toivotaan että ei ole. Koepalojen tuloksista luvattiin laittaa kirjettä parin viikon päästä. Pääsin takaisin osastolle huoneeseeni.

Aiemmin niin intensiivinen supistelu loppui pariin laimeaan tuntemukseen. Oho? Hoitaja päästi minut päiväsaliin iltapalalle, testattiin miten käy, alkaako supistelu uudestaan. Ei alkanut. Seuraavana päivänä, tiistaina, tuli lääkäri kierrolleen ja antoi minulle luvan lähteä kotiin. Kohdunsuu oli tiukasti kiinni ja supistelut loppuneet kokonaan jo edellisenä päivänä. Sain luvan joogata.

Kotona mietin; tässähän se syy ahdistuksen tunteeseen oli! Supistukset alkoi tällä kertaa tavallista aikaisemmin. Pitää olla varovainen, ajattelin. Jäin kuitenkin sairaslomalle töistä. Tuo aiemmin vaivannut ahdistuksen tunne loppui, se katosi kokonaan.

Viikon kuluttua kotiutumisestani sain yllättäen tutulta lääkäriltä puhelun; pitää lähteä käymään äitiyspolilla, koepalojen vastaukset ovat tulleet. Silloin säikähdin ensimmäisen kerran; oliko siellä jotain vakavaa? Lääkäri sanoi, että tilanne vaatii jatkotoimenpiteitä. Itkin. Mietin, että kyseessä on jokin kysta tai vastaava, joka pitää hoitaa, jonka vuoksi en saa imettää tulevaa vauvaani. Lähdin mieheni kanssa sairaalalle.

Kaksi lääkäriä tutki vasenta rintaani, joka edelleen oli mustelmilla koepalojen ottamisesta. Kyselivät, onko kipua? Tuntemuksia? Minä kysyin, onko kyseessä jotain vakavampaa?  Syöpä. Rintasyöpä.

Muistan huutaneeni ’Eikä ole!’ Muistan katsoneeni takanani tuolilla istuvaa miestäni; ’Auta ny!?’ Mies katsoi ikkunasta ulos ja kyyneleet valui pitkin naamaa. Ei ole totta. On se. Kolmen päivän päästä leikataan. Koko rinta viedään. Kainalon imusolmukkeet myös. Et voi imettää. Ei voida tietää, onko syöpä levinnyt. Ei voida olla varmoja, säästyykö vauvan henki. Sinun henki on nyt tärkein. Miten niin tärkein? Mitä täällä tapahtuu? Apua? Jumala? Teinkö jotain väärin? Mulla ei ole aikaa sairastaa.

Asiat etenivät vauhdilla. Tuli leikkaus, kaikki meni hyvin. Syöpä oli aggressiivinen, nopeasti kasvava ja levinnyt kainaloon, mutta se löytyi juuri oikealla hetkellä. Rintahoitaja, kirurgi, gynekologi ja lopulta onkologi antoivat kaikki minulle toivoa, jokaisen sairaalakäynnin jälkeen olin aina hieman helpottuneempi. Tiesin kyllä, että edessä on vauvan ennenaikainen synnytys, rankat sytostaattihoidot ja sumuinen äitiysloma.

Sisälläni oli kokoajan erityinen tunne, että kyllä minä tästä selviän. Ihmeellinen luottamus johonkin. Toisaalta olin peloissani, koska tiesin faktat. Syöpätyyppini oli sellainen, joka uusiutuu ja leviää herkästi ensimmäisten vuosien aikana. Jokin ihmeellinen rauha oli pohjimmaisena kuitenkin. Vaikka miten ajattelin faktoja ja sitä, että tilanne voi päättyä miten tahansa, minusta kuitenkin tuntui alusta asti, että tämä olisi tässä. Saisin hoidot, toipuisin ja paranisin. Tunnetta on vaikea selittää, mutta jokin ihmeellinen varmuus voisi kuvata sitä hieman.

Tyttäremme syntyi 6 viikkoa ennenaikaisesti, suunnitellusti. Aiempiin synnytyksiini verrattuna tämä oli helppo, sillä sain epiduraalipuudutuksen. Aiemmin en ole ehtinyt saada lievityksiä juurikaan ja koko synnytys on ollut aina enemmän tai vähemmän katastrofaalista. Nyt kaikki sujui ilman ongelmia, minä pystyin keskittymään siihen mitä teen eikä aiemmin tutuksi tullutta paniikkiakaan syntynyt. Tyttö syntyi hyväkuntoisena, vietiin vastasyntyneiden teho-osastolle voimistumaan. Kotiin sain hänet 1,5 viikon kuluttua syntymästä ja siitä päivästä kahden vuorokauden kuluttua alkoivat minun sytostaattihoitoni.

Hoidot olivat rankkoja, kehoni oli toipumassa raskaudesta ja synnytyksestä. Mieheni osallistui lasten hoitamiseen niin paljon kuin ikinä pystyi, ja koska en luonnollisestikaan pystynyt imettämään, sain toivottua apua myös vauvan syöttöihin. Vauva itse oli kuin oppikirjoista. Heräsi kerran yössä, nukahti uudestaan. Ei minkäänlaisia ongelmia, parkuja, koliikkia tai muita vaivoja, ei edes vatsavaivoja. Ihan kuin tyttö olisi tiennyt, että äiti on voimaton ja hän olisi ihan tietoisesti ollut ns helppo vauva. Hoidot loppuivat aikanaan, minä toivuin pikkuhiljaa.

Syöpävuoteni aikana avasin silmiäni monelle asialle, joilta olin sulkenut silmiäni aiemmin. Lähipiiri pysyi suunnilleen samana, mutta jokin muuttui; olin oppinut pitämään puoliani, näkemään tiettyjen asioiden läpi. Arvostus itse elämää kohtaan nousi paljon. Kiinnostus henkisyyteen ja kaiken perimmäiseen tarkoitukseen nosti päätään uudelleen. Tunsin kovaa kaipuuta ’johonkin’, en osannut tarkemmin päätellä, mitä se olisi ollut. Ajan mittaan asia on selkiintynyt minulle, ajanut minua eteenpäin, tuonut elämääni tilanteita, joihin minun kuuluu ajautua.

En voi olla ajattelematta sitä, miten suuri merkitys tällä kaikella on minun elämässäni ollut. Jotenkin aloin ymmärtää, että olin aiemmin ihan liian kiltti, unohdin itseni ja halusin miellyttää muita sen sijaan, että olisin edes uskaltanut ajatella omaa henkistä hyvinvointiani ja omia arvojani. Osittain juuri sen vuoksi olin käynyt elämässäni läpi todella rankkoja kokemuksia ja ajautunut elämäntilanteisiin joissa koin tuskaa; tuo kaava muodostui mielessäni yhä selkeämmäksi.

Tuliko syöpä minuun siksi, että ymmärtäisin alkaa huolehtia itsestänikin? Oppisin pitämään puoliani? Löytäisin elämäni tarkoituksen? Onko tyttäreni kristallilapsi, joista niin paljon puhutaan? Ominaisuudet ainakin sopivat. Onko hän vanha sielu? Monet asiat hänessä viittaa tähän, esimerkiksi se ihmeellinen sisäinen viisaus jota ei voi olla huomaamatta. Tyttö on monella tavalla erilainen, kuin perheemme muut lapset.

Oli miten oli, nyt tunnen vihdoin olevani oikealla polullani. Tuntuu turvalliselta, siltä että näin kaiken kuuluukin mennä. Teen työtä, jossa viihdyn ja jota opin koko ajan lisää. En enää aja itseäni sellaisiin tilanteisiin, jotka ei tunnu sisimmässäni hyvältä. En enää kaipaa asioita, joilla ei oikeasti ole merkitystä.

Kokonaan en tietenkään ole muuttunut, enkä taida muuttuakaan. Edelleen ärsyynnyn jos en saa hiuksiani laitettua niin kuin haluaisin. Olen edelleen koukussa suklaaseen. Inhoan edelleen kotimme sinisiä rappustenkaiteita. Meikkaan edelleen päivittäin. Nyt on sentään kivaa kun on hiukset päässä ja silmäripset silmissä. Mutta jokin on muuttunut. Hyvään suuntaan. Vahvempaan suuntaan.

 

onsdag 10 oktober 2018 - 21:00

Dåliga vanor

IMG 1326

 

Jag har på sistone insett att jag har utvecklat en del dåliga vanor. Det är rutiner som småningom funnit sin plats i min vardag, utan att jag skulle ha tänkt på dem som oskick. Jag kan spåra dem tillbaka till tiden när jag hittade fenomenet podcasts. Och så har vi förstås upptäckten av sidan Gaia där det intressanta innehållet aldrig verkar ta slut. Men det är mer än så.

Ovanorna kan summeras med följande ord: Ständigt brus. Jag måste erkänna att den här insikten överraskade mig en hel del. Efter att jag sa upp mig från mitt copywriterjobb – dvs. lämnade en hektisk reklambyråvardag med öppet kontorslanskap bakom mig – har jag känt jag lugnet och tystnaden fått mycket mer plats i mitt liv. Eftersom jag nu jobbar hemifrån kan jag nästan till 100 % reglera bruset omkring mig.

Det trodde jag i alla fall. Okej, det är ganska ofta tyst hos oss – både jag och Henrik trivs i tystnad. Vi behöver tystnad för att må bra. Men. Ganska ofta är det musik i bakgrunden. Maten serveras tillsammans med Netflix. Hundpromenaden ackompanjeras av en podcast eller ett Gaia-avsnitt i hörlurarna. Samma gäller när jag diskar, lagar mat. Eller så halkar jag in på multitaskingspåret och sitter med telefonen medan jag utför något annat.

Hur har jag blivit så icke-närvarande i nuet? Jag skulle ha alla möjligheter att verkligen njuta av varje stund. Vända mig inåt. Lyssna, känna efter. Jag vet allt det här. Jag har en mapp full med forskning kring varför det är viktigt och sant. Men ändå?

Hmm. Det här är så intressant. Jag fascineras av mig själv och dessa ovanor. Så jag har betraktat dem med nyfikenhet ett tag, försökt känna efter när det där behovet av brus dyker upp. På något sätt handlar det väl om att jag söker 'mänsklig input' eftersom jag inte längre har fina kolleger att diskutera med om dagarna. Men kanske jag också, omedvetet, har undvikit mina egna tankar?

Jag har alltid trivts bra i mitt eget huvud. Att vara själv har aldrig känts obekvämt på något sätt. Som högkänslig person behöver jag ofta tystnad och ensamhet för att 'nollställa' mitt energifält, särskilt efter sociala sammanhang som ofta känns utmattande. Varför väljer jag då bruset?

Allt det här känns som en till påminnelse om min inre röst. För ett tag sedan bloggade jag om min svåra vecka och insikterna den förde med sig. Efter det har jag faktiskt haft ett stort behov att bara vara själv, med mig själv, och lyssna till min inre röst. Jag har gått långa promenader i naturen, lagt mig ner på mossan och bara lyssnat.

Rastlösheten har försvunnit. Jag har åter igen börjat njuta av att utföra sysslor i tystnad. När jag diskar eller lagar mat eller promenerar får jag faktiskt en stor del av mina idéer och insikter. Kanske det är då som min rationella hjärna stiger åt sidan och ger utrymme för varandet. Det gör mig mottaglig för Universums vägledning.

Tänk att man kan glömma bort något så enkelt och självklart. Jag är tacksam för påminnelsen jag fått. Och jag vill påminna också dig som läser att du inte behöver ha dåligt samvete om du till exempel inte mediterar. Meditation är ett fint och kraftfullt verktyg, men det är bara en väg till inre klarhet.

Våga dagligen vara tyst, i sällskap av dina egna tankar, och se vad du upptäcker. Det är mer än tillräckligt. När du blir bekväm med din egen tystnad kan du börja vidga ditt perspektiv. Svaren finns överallt, tillgängliga för den som är beredd att stanna upp och lyssna. Men minst lika viktigt är det också att filtrera all denna information genom sitt eget hjärtas visdom. Du bär svaren och sanningen inom dig. Allt du möter väcker bara ditt inre vetande.