blogg banner 2

Livet efter en narcissist

Skrivet av Hanna Rosvall 17.08.2019

DSCF0950

Det har hängt i luften ett bra tag. Känslan av en annalkande storm. Den olustiga känslan som uppstår när fåglarna tystnat och himlen mörknar och luften känns så laddad att man undrar vilket oväder som snart får skyarna att öppna sig. Det enda man kan göra är att söka skydd och vänta. Så jag har väntat.

Pandoras ask öppnade sig under sommaren. Och jag blev plötsligt tvungen att äntligen ta itu med sådant som jag sopat under mattan. Innerst inne är det här ingen överraskning för mig, fastän jag kan tänka mig att du som läser kanske överraskas. Egentligen har det här inlägget nog bara väntat på att bli skrivet. Men jag har inte haft tillgång till tillräckliga insikter. Jag har blundat. Jag har inte vågat titta tillräckligt djupt in i mig själv.

Du som har läst min blogg ett längre tag vet att jag blev utbränd för 6 år sedan. Det är ingen hemlighet att jag har fått jobba hårt på många olika plan för att hela mig själv. Idag är jag en ny kvinna på många sätt. Men det är väldigt få som vet att jag fortfarande, med jämna mellanrum, upplever olika panikrelaterade symptom. Oftast viftar jag bort dem, kopplar dem till stress och högkänslighet. Men den senaste tiden har jag inte kunnat bli kvitt känslan att något är på gång – att något bortglömt inom mig är på väg upp till ytan.

En del av mig undrar om allt är på riktigt, om det faktiskt har hänt. Är det sant att jag, under en period på ca 10 år, var i förhållanden där det fanns svartsjuka, kontrollbehov, alkoholism och psykisk ohälsa? Kanske jag bara inbillar mig. Kanske jag bara överdriver. Jag ser dessa personer framför mig. Mitt huvud visar mig mentala minnesbilder som utstrålar värme och kärlek. Och allt känns ännu mer overkligt. Dessa fina människor...det var väl ändå mig det var fel på?

Men illusionen har börjat skingras. För min kropp känner sig äntligen tillräckligt trygg för att täppa till minnesluckorna. De rosenröda glasögonen har spruckit, och genom sprickorna sipprar smärtfyllda flashbacks. Insikterna går inte längre att ignorera. Jag är evigt tacksam över att ha Henrik vid min sida just nu. För det där som kommer upp till ytan är ganska tungt att hantera.

Narcissism. Det känns svårt att skriva det. Förbjudet, farligt. Jag har tidigare inte kunnat tänka dessa tankar utan att uppleva någon grad av svindel, hjärtklappning, svettiga händer, eller liknande. För det har varit så svårt att förstå och erkänna det. Att jag hade flera pojkvänner med narcissistiska beteendemönster. Att jag lät dessa förhållanden pågå så länge. Att det dessutom har funnits kompisar och kollegor som uppvisat liknande beteenden. Hur är det möjligt att jag snärjts in i en så sjuk maktdynamik, om och om igen?

En målmedvetenhet har vaknat inom mig. Jag känner mig fast besluten att sluta springa från såren. Jag vill förstå. Jag vill, en gång för alla, hela det som behöver helas inom mig för att jag aldrig någonsin ska uppleva denna destruktiva maktdynamik igen. Jag känner mig redo att ställa mig upp och göra det som krävs för att ta tillbaka min kraft.

Men en del av mig undrar fortfarande om allt är på riktigt, om det faktiskt har hänt. För jag hör en röst som säger: "Det är helt sjukt att du har en kris varje vecka". Och jag tänker att jag kanske överdriver. Särskilt eftersom det finns en annan röst som undrar: "Vad yrar du om egentligen? Skärp dig." Och jag tänker att jag kanske inbillar mig, att jag kanske bara försöker samla sympatier. En tredje röst anklagar mig för att vara skenhelig. Och det här får mig att krympa ihop, fundera på om jag bara gör ett nummer av mig själv. "Du är ju helt otrolig. Tror du att du kan säga vad som helst och hänga ut folk så där?"

Den inre dialogen stannar där. För jag inser att det är röster från mitt förflutna. Jag inser att jag måste börja ta mig själv och mina upplevelser på allvar. Jag måste sluta att ständigt ge bort min egen kraft. Så jag har accepterat att jag inte överdriver. Att jag inte gör ett nummer av mig själv. Att jag inte är skenhelig. Att jag inte yrar. Att jag inte behöver skärpa mig. Och orsaken till att jag väljer att dela det här offentligt handlar inte om bitterhet eller att hänga ut någon. Nej. Jag vill belysa en maktdynamik som tyvärr är ganska vanlig idag. Jag vill beskriva en maktdynamik som sårade mig djupt och som jag nu helar och studerar för att aldrig uppleva den igen.

Jag måste börja ta mig själv och mina upplevelser på allvar. För jag har insett att jag aldrig gett mig själv tillåtelse, tid eller utrymme att bearbeta chocken efter dessa narcissistiska förhållanden. Ja, det var en chock. Det var på riktigt. När mitt huvud försöker släta ut saker eller säga "så illa var det väl inte" är jag stenhård. När jag börjar fokusera på romantiserade och idealiserade bilder tvingar jag mig själv att återvända till verkligheten. Det var ganska illa. Faktiskt.

Jag måste ta mig själv och mina upplevelser på allvar. För jag har också insett att symptomen jag upplevt under många år är PTSD. Posttraumatisk stress. Det har fått mig att känna: Shit just got real. För tänk om min utbrändhet, för 6 år sedan, i själva verket handlade mer om ett nervöst sammanbrott än för stor arbetsbörda? Tänk om det inte är högkänsliga Hanna som är lättskrämd – tänk om det istället är ett av många tecken på att mitt nervsystem aldrig riktigt fått helas? Jag måste, måste, måste ta mig själv på allvar.

Det är svårt för mig att erkänna att jag fortfarande påverkas.
Att jag innerst inne har svårt att lita på folk.
Att en del av mig är rädd för att människor omkring mig inte är det de utger sig för att vara.
Att jag är rädd för att visa mig sårbar.
Att jag är rädd för att mina ord och handlingar kommer att användas mot mig.
Att jag kan oroa mig för att jag inte själv ser när jag gör fel.
Att jag ofta går runt med känslan av att folk är besvikna på mig.
Att jag måste uppfylla vissa krav för att kunna bli älskad.

Men det är sant. Den narcissistiska maktdynamiken har programmerat mig.
Jag har lärt mig att ifrågasätta mig själv.
Jag har lärt mig att tvivla på vem jag är.
Jag har lärt mig att tvivla på min förmåga att fatta beslut.
Jag har lärt mig att vara nervös inför att ta initiativ.
Jag har lärt mig att säga "ja" när jag menar "nej".
Jag har lärt mig att alltid vara på helspänn.
För annars blir jag straffad.

Jag upplevde aldrig fysiskt våld. Det är jag tacksam för. Dock blev jag utsatt för flera olika sorters psykisk manipulation. En pojkvän använde sitt eget liv som hot – såg till så att jag kände mig ansvarig för hans välmående. Det var nog det mest extrema exemplet. Annars handlade straffen mest om att jag blev utskälld, anklagad, förminskad, dumförklarad, förolämpad offentligt. Eller så kunde kontakten till pojkvännen plötsligt brytas. Gemensamma planer kunde ändras eller ställas in utan förvarning. Och jag skulle alltid skulle vara anträffbar – dag och natt. Or else.

Jag vet att det låter helt sjukt. Det känns som ett helt annat liv när jag beskriver det. Och det är svårt att förstå hur jag kunde bli så insnärjd i den här maktdynamiken. Jag vet att flera kompisar upplevde att jag struntade i dem medan jag var i dessa förhållanden. Och jag har full förståelse för att de tänkte så. Samtidigt kände jag frustration. För det var nog ingen som visste hur kontrollerande mina förhållanden var. Det var helt enkelt tryggare att säga "nej" till vänner och familj och säga "ja" till pojkvännen. Jag vet att jag inte kan gå tillbaka i tiden och ändra på mitt beteende. Det var aldrig min mening att se någon som en självklarhet. Så jag är evigt tacksam för alla er som valde att stanna i mitt liv efter att jag äntligen tog mig ut till friheten igen. Tack.

Jag känner att jag har kommit långt på min personliga healingresa. Samtidigt har den, på ett plan, precis börjat. Arbetet med att hela den narcissistiska maktdynamiken har varit en otroligt viktig nyckel för mig. Min kraft återvänder till mig med stormsteg. Jag har landat i mig själv på ett helt nytt sätt. Jag kan ärligt säga att jag mår bra. Jättebra! Så du behöver inte oroa dig.

När jag började ta mig själv på allvar blev jag också seriös kring att ta plats och skapa utrymme för mig själv. Jag är mindful kring hur jag jobbar och tacksam för att jag själv kan styra över min tid. Jag är noga med att känna efter vad JAG vill, tycker och behöver, och att uttrycka det. Jag har bokat in tid för Self Love i min kalender, varje dag. Jag ger mig själv tillåtelse att vila, återhämta mig. Jag ger mig själv utrymme att skapa, vara kreativ. Jag prioriterar yoga, meditation, promenader i naturen. Det är lättare för mig att säga nej. Det är lättare för mig att acceptera att jag behöver lugna och trygga och kärleksfulla miljöer just nu. Så jag ser till så att alla val jag gör reflekterar det. Jag tar aktivt avstånd från det som inte känns bra.

Det här känns viktigt. Och jag vet att jag inte är ensam. För om du läser min blogg är chansen stor att du också är empatisk och känslig. Kanske har du också råkat ut för en narcissist – i familjen, i skolan, på jobbet, i din vänskapskrets, i ett förhållande. Därför vill jag skriva lite mer om det här i kommande inlägg. Min önskan är att mina erfarenheter kan erbjuda insikter och inspiration. För det är möjligt att helas och hitta tillbaka till sig själv. Livet efter en narcissist kan vara det vackraste du någonsin upplevt <3

 

ps. Lee Harris har, baserat på egna erfarenheter, skapat healingprogrammet "Empath vs. Narcissist – A Power Dynamic and how to recover from it". Onlinekursen är en blandning av självstudier, journaling och självreflektion, samt gruppcoaching. Jag har själv upplevt att den hjälpt mig att sätta ord på saker och få en djupare förståelse för vad jag egentligen gått igenom. Så jag kan varmt rekommendera den.

 

 


Att vara Nu, Här

Skrivet av Hanna Rosvall 17.07.2019

IMG 2215

Nowhere. Now. Here. Nowhere. Jag fascineras av det engelska ordet 'nowhere'. Genom att flytta en punkt kan det samtidigt betyda både 'nu, här' och 'ingenstans'. Jag tänker att det är lite likadant när vi väljer att flytta fokus – från en punkt till en annan – i vår vardag. Plötsligt kan samma situation får en helt ny innebörd. Vi kan välja att ge saker och händelser en ny mening.

I hallen här hemma finns en blå sammetsbänk. Ovanpå den blå bänken har jag placerat en blå bok: BE HERE NOW av Ram Dass. Boken är en underbar samling kloka tankar kring att vara närvarande i nuet. Dessutom är den väldigt speciellt designad då läsupplevelsen sker lodrätt och orden omges av vackra illustrationer på brunt papper. Jag rekommenderar att du gör en Google bildsökning för att se hur sidorna ser ut.

Jag har placerat boken på bänken som en påminnelse. BE HERE NOW. Now, Here – inte 'nowhere'. För det är så lätt hänt att man hamnar ingenstans. I det förflutna eller i framtiden. Jag kallar det ingenstans eftersom det antingen redan har passerat eller inte ännu har hänt. Vi omges ständigt av tidslinjer i alla riktningar – många olika versioner av verkligheten. Så Nuet är en speciell plats i tiden / rymden. Ett ögonblick då vi kan vakna upp till fullkomlig närvaro.

För det är i Nuet vi kan göra det osynliga synligt. Se mönstret vi skapat i den kosmiska väven. Och det handlar inte om en engånsföreteelse. Det händer Nu. Nu. Nu. Nu. Nu. För Nuet är i ständig rörelse. Det är vi också, fastän det ibland kan kännas som att allt stannar upp. Så att återvända till Nuet är egentligen inte att stanna upp – det är ett sätt att ta ny sats och komma in i livets naturliga flöde igen. För Livet är Nu.

Jag erkänner: Jag kan ibland ha en tendens att dröja kvar i det förflutna. Eller oroa mig för framtiden. Särskilt när något gammalt dyker upp – så som det jag skrev om i mitt senaste blogginlägg. Då är det lätt hänt att jag sätter mig i ett skuggfyllt rum, i en svunnen tid, eller funderar på hur jag ska gå vidare. Varför? Därför att jag fortfarande, på något sätt, identifierar mig själv med det som hänt. Därför har det varit väldigt viktigt för mig att identifiera vilka historier jag berättar om mig själv. Vilka historier har jag svårt att släppa taget om, fastän de inte längre är sanna? Och varför vill jag fortsätta att berätta de gamla skrönorna fastän jag har bättre berättelser som bara väntar på att få delas?

Det är lätt hänt att det förflutna blir en trasig grammofonskiva. Den snurrar runt, runt, runt. Man kanske tänker att det inte finns möjlighet att byta till trevligare toner, så man fortsätter lyssna. Eller så börjar man känna att grammofonskivan är en sommarplåga som man helt enkelt inte klarar av att höra en gång till – det får hellre bli tyst. Ofta är det ändå så att den välbekanta melodin känns tryggare än tystnaden. För i tystnaden behöver man börja om. Vilket ljud är det som får skära genom tomheten? Plötsligt står man inför ett val. Man har en möjlighet att flytta punkten för att skapa ett nytt perspektiv.

Jag vill dela något personligt med dig. Något jag helst håller för mig själv. Jag har nämligen några rätt jobbiga förhållanden bakom mig: kontrollerande beteende, alkoholism, psykisk ohälsa, narcissism. Fastän ingen av dem någonsin gjorde mig fysiskt illa upplevde jag en period på nästan 10 år som bröt ner mitt självförtroende och fick mig att känna mig rätt värdelös. Och det har satt sina spår – en snedvriden självbild och tokiga tankemönster som fortfarande kan dyka upp, till exempel så som jag beskrev i mitt förra blogginlägg. Men det är fint att det kommer fram. För det betyder att det nu är tillräckligt tryggt för dessa saker att helas. Det är tillräckligt tryggt för mig att släppa taget om tanke- och beteendemönster som inte längre tjänar mig.

Jag delar med mig av ovanstående eftersom dessa händelser gett upphov till några trasiga grammofonskivor. Stundvis kan jag halka in i gamla skor och säga "jag är på det här sättet för att jag gått genom det där". Ja, det är sant att alla mina upplevelser format mig till den jag är idag. Samtidigt är jag inte längre samma person som jag var för många år sedan. För jag har valt att återvända till Nuet och utvecklas i varje stund. Jag har valt att flöda in i framtiden – en ny tid som formas enligt mitt nya jag. Att gamla saker dyker upp betyder inte att jag har misslyckats. Men det är viktigt att jag kan se saken så. Det är viktigt att jag vet vem jag är Nu, så att jag kan avgöra om det som dyker upp är en levande spegelbild eller en skugga från förr.

Jag bär med mig ett citat:

"I love the person I've become
because I fought to become her"

Det har krävts mycket inre arbete, men idag känner jag mig fri och till freds med det som varit. Ändå kan jag ibland känna skuld och skam. Jag undrar hur andra människor uppfattar mig när jag delar med mig av sådant som jag skrev om i mitt senaste inlägg. Jag funderar på om andra människor kan ta mig på allvar, eller om de ser mig som väldigt skör och instabil. Jag tänker att jag redan borde ha kommit över allt det där. Så jag blir lite besviken på mig själv. För på något sätt 'borde' jag kunna eller veta eller vara bättre.

Men vet du vad? Andlighet och personlig utveckling är inte en raksträcka. Det är inte heller ett kortdistanslopp. Det handlar inte om att pricka av saker eller förflytta sig fågelvägen från A till B. Det handlar inte om att vara perfekt eller fullständigt balanserad. Att den ena är bättre än den andra. Nej. Andlighet och personlig utveckling handlar om att tillåta sig att vara fullständig i sin ofullständighet. Trasig och hel samtidigt. Det handlar om att tillåta sig själv att göra fel och säga fel och försöka igen – igen och igen och igen. För varje försök tar dig närmare dig själv. För varje lager som skalas bort kan du få en djupare och renare upplevelse av dig själv. Nu.

Jag har insett att det bästa jag kan göra är att vara Nu. Så ofta som möjligt. Det har varit svårt för mig att acceptera – det kan väl inte vara så enkelt? Men det kan det. Och det är en ständig balansgång, mellan det förflutna och nuet och framtiden. Att hitta mig själv Nu. Så det är min dagliga andliga övning: Att bara vara. Nu. Men jag mår bra av lite påminnelser, till exempel den blå boken på den blå bänken.

Imorgon åker jag och Henrik på semester. Några dagar i Finland, och sedan en vecka på den mytomspunna ön Malta. Åh, vad det ska bli skönt att åka iväg tillsammans efter en hektisk och arbetsfylld vår. Hoppas du har det bra tills vi hörs igen – jag ser fram emot att få dela med mig av de insikter som dyker upp på ön omgiven av turkosa vatten.

 


Från irritation till insikt

Skrivet av Hanna Rosvall 15.07.2019 | 2 kommentar(er)

IMG 2323

Merkurius rör sig bakåt igen. Mercury Retrograde – om du följt min blogg ett tag är det nog ett välkänt begrepp. Det planetariska fenomenet har fått allmänt 'dåligt rykte' eftersom den omvända rörelsen brukar betyda förseningar, missförstånd, tekniskt strul, drama och allmänna kommunikationssvårigheter. Jag har dock lärt mig att ta Mercury Retrograde med ro. När man är beredd på att det kan vara strul och förseningar är det mycket lättare att förhålla sig till det som inte blir som man planerat.

Egentligen är Mercury Retrograde en stor gåva. För det är också en period då allt det där vi inte vill se inom oss själva stiger upp till ytan. En tid då vi ofta får möta sådana saker som inte längre tjänar vår personliga utveckling. Lärda läxor som inte behöver upprepas, förutom om vi väljer att dröja kvar i det som inte längre känns bra. Lite som att försöka tvinga på sig ett par jeans som inte längre passar. Det går...men. Du vet.

Jag har tålmodigt, nyfiket, väntat på insikterna som Merkurius bär i sitt kölvatten. Försökt att finna tid för stillhet, introspektion. Se det inom mig som är redo att helas – om jag väljer att se det, höra det, känna det, acceptera det. Släppa taget om det. Men vägen till insikterna har inte varit helt lätt. Jag har varit riktigt arg och irriterad. Jag har haft ont i kroppen. Jag har känt att det är något stort som rensas ut nu. Men jag har inte kunnat sätta fingret på vad det är.

En dag började ilskna röster dessutom ta plats i mitt huvud. Ekon från en tid som jag gjort mitt bästa för att bearbeta. En väldigt tråkig situation som involverade några närstående personer. Men jag insåg att min reaktion, så här långt efteråt, inte var i proportion till det som faktiskt hände. Så jag förstod att jag var inne och nosade på något djupare sår – ett sår som triggades av situationen i fråga.

"Hur kan det där fortfarande hänga kvar? Jag orkar inte bära runt på det! Varför kan jag inte släppa det?" frågade jag uppgivet Henrik en kväll på soffan. Vi inledde en fin diskussion som gav nya perspektiv. Men ju djupare vi kom i diskussionen, ju fler lager som skalades bort, desto märkligare blev mina svar. Jag visste att vi närmade oss kärnan när jag kunde höra mig själv säga:

"Om jag bara skulle ha valt mina ord lite bättre.
Om jag bara skulle ha varit en lite bättre människa.
Om jag bara skulle ha haft lite mer förståelse för de andra.
Om jag inte skulle ha varit så blind för mina egna begränsningar.
Då skulle jag inte ha tvingat de där personerna att bete sig så som de gjorde."

Det var en utomkroppslig upplevelse att höra mig själv uttala ovanstående meningar. Ursäkta...what?! Jag var överraskad och lite förfärad över att jag kunde bära sådana tankar inom mig. Att jag, innerst inne, såg så många fel och så lite värde i mig själv. Jag kunde se och förstå att orden hade sitt ursprung i ett gammalt sår, en svunnen tid. Jag var en annan person när jag behövde tänka så. Så det handlade helt klart om något som Merkurius ville lyfta fram för att jag skulle kunna släppa taget om det, en gång för alla.

"Det är okej att känna att folk är idioter", sa Henrik.
"Nejnejnejnejnej inte tillåtet", påpekade en liten rädd röst inom mig.
"Det är okej att tycka att folk gör fel", sa Henrik.
"Lalalalalalalalalalalala hör inte", var svaret inom mig.
"Jo, det är det", sa Henrik.
"Men..."
"Jo."
"...kanske?" vågade jag slutligen medge.

Efter vår diskussion på soffan insåg jag att jag hade hittat något viktigt. Något stort. Så jag fortsatte begrunda beteendemönstret jag identifierat inom mig. Jag kunde se att det alltid har varit väldigt viktigt för mig att vara 'the bigger person' och försöka förstå och förlåta den andra personens dåliga beteende. Varför? Det klarnade när jag blev vägledd till följande text av Lee Seger:

"Många människor skyddar sig
från kraften i sina egna känslor
genom att direkt försöka förstå den andra"

Läs det där en gång till om du känner att orden resonerar. Jag kan i alla fall tydligt se hur tendensen har format mitt eget beteende. Men läs vidare, för Lee fortsätter:

"Att försöka fokusera på att förlåta
när allt är färskt och känslorna starka
kan göra mer skada än nytta.
När du inte lyckas med din föresats
skuldbelägger du kanske dig själv.
Intentionen att förlåta är bra...
men först måste du
ta hand om dina känslor."

Så varför är det svårt för mig att släppa situationen som hängt med allt för länge? För att jag är rädd att möta mina egna känslor. Ja, det stämmer, fastän insikten överraskar mig. Innerst inne skäms jag. Jag känner skuld för att jag blev arg och sårad och ledsen och agerade ut dessa känslor. Jag valde inte mina ord så väl som jag kunde ha gjort, jag sa en del onödiga saker och kastade ut en del anklagelser. Så jag kan absolut se min egen del i den här situationen. Och jag tar ansvar för det. MEN. Jag är inte ansvarig för skiten som kastades från andra sidan bordet. Varje skitkastning var ett medvetet val. And I wash my hands clean.

Sårade personer sårar andra. Men. Och det här har varit viktigt för mig att förstå: Om en annan person kastar sin smärta eller osäkerhet på mig i form av hårda ord eller dåligt beteende är det inget jag behöver bära. Det finns alltid någon lärdom i situationen, och den läxan kan jag passa på att lära mig. Jag kan acceptera situationen och vara tacksam för det den speglat inom mig. Men. Om en annan person säger att jag är värdelös är det upp till mig själv att avgöra om jag är det eller inte. Där har jag ett ansvar.

Jag har alltså insett att jag ofta förtrycker en stor del av mina känslor. Jag anser inte att jag har rätt till dem – särskilt om det handlar om att bli arg eller besviken eller ledsen på någon. Innerst inne tror jag nog inte att det är tryggt att bli arg eller ledsen eller besviken på andra. Så min försvarsmekanism är att direkt börja förstå och förlåta. För jag vet att det är tryggt att bli arg och ledsen på mig själv. Så det är där jag fokuserar min energi istället – på att vara arg och ledsen och besviken på mig själv.

Så istället för att hantera och släppa taget om situationer tenderar jag att samla på mig obearbetade känslor. Och då kan det bli som för någon dag sedan – att jag sitter jag på ett gymgolv, flera år senare, och slänger iväg min sko, utan att förstå hur detta ursinne kunde uppstå bara för att fingertrycksscannern inte fungerade. För grejen med känslor är att de inte försvinner någonstans. De måste få komma ut på ett tryggt sätt. Annars kan de dyka upp när vi minst anar det. Och då kan det vara svårt att förstå var de kommer ifrån.

Merkurius alltså. Tänk vilka insikter som kan dyka upp när en situation får nya perspektiv. Så jag är tacksam. Men jag erkänner också att jag är mitt uppe i min process, så det finns ännu saker att bearbeta och släppa taget om. Om du också går igenom något just nu önskar jag dig både mod och tålamod att möta det som dyker upp. Och vet att det har kommit upp för att helas. Allt är precis som det ska vara.

Ett tips: Dansa som om ingen ser dig! Det är i alla fall ett kraftfullt verktyg för mig, i alla lägen. Dans frigör mycket energi och hjälper kroppen att släppa taget om det som känns tungt. Just nu älskar jag att dansa till den här låten:

Movement is Medicine. Så är det verkligen. Mitt i Merkurius retrograda rörelse är det viktigt att vi inte stannar upp utan rör oss framåt, ständigt framåt. Det är okej att ta en vända till det förflutna, för att samla lärdomar och insikter. Men vi behöver ständigt komma ihåg vart vi vill röra oss. Jag tänkte nästan köpa t-shirten i början av inlägget, som en påminnelse för mig själv. För varje (dans)steg vi kan ta från rädslan, mot kärleken och glädjen, är ett steg i rätt riktning.

En sak till: Eftersom det trots allt är Mercury Retrograde vill jag vara tydlig med en sak. Det här inlägget är inte skrivet för att beskylla eller smutskasta någon. Det är inte skrivet i bitterhet, utan snarare nyfiket självutforskande och med en strävan att förstå mig själv bättre för att uppnå större inre harmoni. Och det är inte min avsikt att på något sätt förminska eller genom mina insikter försöka förenkla svåra situationer som någon kanske upplever just nu. Det jag delar med mig av utgår från mina personliga upplevelser och insikter, och vad Mercury Retrograde visat för mig just nu. Tack för att jag får dela det med dig som läser.

 


Chakraskolan: MANIPURA

Skrivet av Hanna Rosvall 12.07.2019

solarplexus

 

Chakraskolan är tillbaka! Fastän man ibland pratar om till och med 20 chakran, brukar yogafilosofin oftast räkna med 7 stycken. Hittills har vi bekantat oss med kroppens två nedersta energicenter: Rotchakrat – Muladhara och Sakralchakrat – Swadhistana. I det här inlägget färdas vi ett steg uppåt, till ett chakra som jag arbetat mycket med och som kommer att vara ett klart fokus under 2019.

Fundersam kring vad ett chakra är? I så fall kan du gärna börja med att läsa inledningen till chakraskolan här. Om du inte ännu läst de två tidigare delarna i bloggserien (länkade i förra stycket) rekommenderar jag att du läser dem också.

Vi har nu kommit till kroppens tredje chakra: Manipura. Det finns lite olika uppfattningar kring detta chakras exakta position, men de flesta brukar placera det ca 3 fingerlängder ovanför naveln, strax under diafragman. Därför kallas Manipura ofta också för Solar plexus chakrat. Det ursprungliga namnet, Manipura, är Sanskrit och betyder "juvelernas stad".

Vad är då dessa juveler som gömmer sig vid ditt solar plexus? Man kunde säga att de är en inre kraftkälla. Chakrat kopplas ofta till den egna identiteten och viljestyrkan. Förmågan att identifiera sina egna behov och våga be om det man behöver. Att forma egna åsikter och våga stå för den man är. Att se sitt eget värde och sätta gränser. Att ta kontroll över och ansvar för sitt liv.

Kanske du kan se ett mönster? Rotchakrat gör det tryggt att känna. Solar plexus chakrat ser till så att vi tar ansvar för våra känslor (sakralchakrat). Allt hänger ihop. Därför är det viktigt att energin i hela chakrasystemet får flöda fritt. Så fastän vi kan arbeta med ett enskilt chakra vid vissa tillfällen handlar det ändå alltid om en helhet.

Manipura är också klarhetens högborg. När chakrat är öppet och balanserat känner du en klarhet kring varför du är här, vad du har kommit hit för att göra. Vägen framåt känns tydlig och det är lätt för dig att fatta beslut som är i linje med den du är och det du tror på. Du är självständig, disciplinerad och målmedveten och behöver inte bekräftelse utifrån. Det är enkelt för dig att vara kopplad till din egen kraft, samtidigt som du naturligt existerar i harmoni med din omgivning, med respekt för avvikande åsikter och val.

Den inre elden är viktig symbol – en nyckel för att förstå Manipura. Om du förkastar din inre eld kommer den att slockna. Men det finns också en risk för att elden exploderar på ett destruktivt sätt. Så det är en kraft som ska användas på ett klokt sätt. Den inre elden visar vad du brinner för, samtidigt som den ger dig kraft att sätta gränser eller tacka nej när det behövs. Så var inte rädd för att låta din inre sol utstråla din själsliga styrka!

Men var ändå uppmärksam. Om du blir väldigt dömande eller kontrollerande kan det vara ett tecken på att ditt solar plexus chakra inte är balanserat. Du kanske manipulerar andra eller använder din kraft på fel sätt. Obalansen kan också visa sig genom att du känner dig kraftlös eller fokuserar väldigt mycket på små detaljer, utan att kunna se helhetsbilden. Du kanske har svårt att hitta en riktning eller ett syfte. Du kanske ständigt går runt med en massa idéer, men det känns utmanande att faktiskt förverkliga dem.

Hur kan man då balansera solar plexus chakrat? Mycket handlar om att vara sann mot sig själv och våga vandra i den inre eldens riktning. Kanske någon insikt kom till dig redan när du läste det här inlägget? Här är fem tips som funkat för mig:

  • Vänd dig mot solen och känn hur kraften strålar in i ditt solar plexus chakra. Meditera kring din inre eld.
  • Öva på att sätta gränser och stå för det du innerst inne tror på.
  • Skriv ner dina drömmar och mål, t.ex. i en dagbok, och gör upp en plan för hur du förverkligar dem. Kom ihåg att följa upp dina framsteg och jubla över din framgång.
  • Klä dig i gult / guld eller bär t.ex. kristallen citrin för att stödja solar plexus chakrat.
  • Sjung mantrat "RAM", t.ex. med hjälp av den här videon:

 

 

Symbolen för Manipura är en cirkel med 10 kronblad och en triangel som pekar neråt. Det symboliserar elden och den jordande kraften som strömmar genom dig, enda ner till jordens glödande mittpunkt. 

Tänk på solen, tänk på lägerelden, tänk på facklan. Eld i olika former – kraftkällor som centrerar sin kraft. Inspireras av dem! Ta kontakt med ditt solar plexus chakra och känn kraften i din inre eld. Låt det blir facklan som lyser upp vägen framför dig.

 


TilliT

Skrivet av Hanna Rosvall 08.07.2019

IMG 2224

Insikter kan komma på de mest överraskande sätt. Den jag ska berätta om nu uppenbarade sig för lite över en vecka sedan då jag satt på golvet i vår lägenhet och utforskade mitt inre med hjälp av Lee Segers healingkort. Det är för övrigt en kortlek som jag med värme kan rekommendera.

Jag har fått erfara att insikter ofta är inlindade i en väv som består av det uppenbara. Därför kan det behövas något slags avbrott för att vi ska kunna se dem. I det här fallet var det min kära hund, Wilja, som gav mig nya perspektiv. Det var nämligen så att hon – med perfekt timing – vandrade över korten jag lagt på golvet så att ett kort roterades 180°.

Det var då jag insåg att 'tillit' är en palindrom. Ett litet ord som betyder samma sak, hur man än vänder på det. En slags tvåvägskommunikation. Tilltron löper i två riktningar. Hoppet är aldrig ensidigt. Förtröstan sänder ut en signal som inte studsar ut i intet. Universum är alltid redo att ta sig an nya förtroendeuppdrag.

Vi föds alla in i den här världen fyllda av tillit. Innan vi kan namnge en högre makt eller identifiera oss med något regelverk är öppenhet och tillit naturliga tillstånd. Vi är stjärnskott som landar i Moder Jords famn. Vi litar fullständigt på att vi kommer att få precis allt vi behöver, när vi behöver det. Men sedan händer något. Olika personer och upplevelser planterar frön av rädsla inom oss. Vi börjar ge bort vår kraft och vågar inte längre lita på livet.

Så vi blir rädda. Rädda för att det inte finns tillräckligt av det vi behöver. Pengar, hälsa, jobb, kunskap, tid. Rädda för att vi inte är tillräckliga. Rädda för att göra fel. Rädda för att vi inte är trygga och omhändertagna. Rädda för att andra omkring oss inte har tilllräckligt av det de behöver. Rädda för att andra ska göra fel. Rädda för att andra omkring oss inte är trygga och omhändertagna.

Men fråga dig själv detta: Vem tjänar på din rädsla? Är den värd priset du betalar? Vad skulle du göra om du kunde byta ut rädslan mot tillit istället? Du kanske förvånas av det som dyker upp. Men bemöt det med acceptans och tacksamhet. För det som stigit fram ur kulisserna är plötsligt synligt. Och du – regissören – har möjligheten att styra över det som stiger upp på din inre scen. Det är en fantastiskt fin möjlighet att välja annorlunda.

Jag vet att tillit inte alltid är lätt. Jag vet, för jag har själv saknat tillit. Jag har satt min tilltro till rutiner, platser, personer. Jag har byggt upp ett nätverk av kontroll och falsk trygghet. Jag har varit livrädd för förändring. Rädd för att det jag har omkring mig ska försvinna. För i det okända – i tomheten och ensamheten – kan jag inte garantera min egen trygghet. Det trodde jag i alla fall.

De senaste sex åren, när jag förändrat i stort sett hela mitt liv, har jag dagligen övat på att känna tillit. Samtidigt har Universum ständigt påmint mig om att förändring är det enda beständiga tillståndet. Jag har insett att det helt enkelt är omöjligt att kämpa emot. Det spelar ingen roll vilket regelverk jag väljer att omge mig själv med – förändringens vindar kommer, förr eller senare, att blåsa ner alla murar omkring mig. Det behöver inte betyda att allt försvinner. Men det behöver finnas utrymme för ständig utveckling.

Om jag klamrar mig fast vid något, genom olika sorts kontroll, blockerar jag Universums fria flöde. Jag får fortfarande öva, varje dag, men det blir lättare och lättare att känna tillit. Till exempel i samband med flytten till Sverige blev tillit verkligen ett aktuellt ämne. Jag var tvungen att lita på att allt, precis ALLT, skulle ordna sig. Och det har det gjort också. Så jag möter varje dag med djup tacksamhet. Verkligen. Visst har det funnits stunder då för många saker förändrats samtidigt. Perioder då jag tvivlat och haft svårt att se en större plan. Men jag har envist återvänt till tilliten. Om och om och om igen.

Tillit är en vibration som banar väg för framtiden. Så våga lita på livet. Våga existera i Nuet. Lita på att det som hänt har hänt av en orsak – det har gjort dig till den du är idag. Och ha en total tilltro till att framtiden bär med sig precis allt du behöver. Kom ihåg att tillit är en palindrom – lita på att det är sant, hur du än vänder och vrider på det. "Energy goes where attention flows", som man brukar säga.

Jag jobbar själv mycket med mantran. De hjälper mig programmera om mitt undermedvetna så att jag alltid fokuserar min energi i rätt riktning, dvs. det jag vill uppnå. Dessutom hjälper de mig att lämna över mina rädslor och osäkerheter till en högre makt, som jag väljer att kalla Universum. För jag har insett att det finns en oändlig kosmisk intelligens som har förmågan att lösa saker på ett mycket bättre sätt än jag någonsin kunde göra. Så jag väljer att arbeta med den kraften, inte mot den.

Jag vill avsluta med att dela med mig av några mantran som är väldigt kraftfulla för mig. Kanske du vill testa något av dem, eller skriva helt egna? Personligen resonerar jag starkast med mantran som är på engelska eller Sanskrit (det uråldriga indiska språket):

Vid rädslor relaterade till min hälsa:
"I am healthy and I am free. I am well in every cell"
"It will not hurt me, it will not hurt me, it will not hurt me"

Vid rädslor relaterade till pengar:
"Abundance in all forms flows freely to me and I receive with gratitude"
"My great work needs to be supported"

När jag har svårt att se mitt eget värde:
"I am worthy, able and capable"

När jag känner mig otrygg:
"I am safe, I am protected, all is well"

När jag känner negativ energi omkring mig och vill skydda mitt energifält:
"Only Love may enter, only Love may enter, only Love may enter"

När jag upprörs av andra personer:
"Lokah Samastah Sukhino Bhavantu" (May all beings everywhere be happy and free)

När jag behöver påminnas om mitt sanna jag:
"I am Love, I am Light"
"All is One, One is All, I am One with All"

...jag brukar oftast upprepa mantrat tre gånger, eller så många gånger som behövs. Syftet är att bryta negativa tankemönster – direkt när de uppstår – och använda mantrat för att skapa en ny vibration, fylld av kärlek och tillit.

Jag hoppas att du vet att du själv skapar din verklighet. Du är arkitekten i ditt eget liv. Så var medveten om dina tankar. Var medveten. om stunderna då du bygger murar av rädsla. Använd din medvetenhet för att istället ta tag i tillitens pensel och måla den framtid du vill uppleva. Vågar du lita på att du är på precis rätt plats, vid precis rätt tidpunkt, och att allt du behöver är tillgängligt, just Nu? Testa! Gå in i ett tillstånd av total tillit 1 minut om dagen och se vad som händer.

Vad gör du för att känna mer tillit? Kanske du vill dela med dig av någon erfarenhet? Eller ett mantra som du använder?

 

ps. Boken "The Universe Has Your Back" har varit ett viktigt hjälpmedel på min resa. Jag kan varmt rekommendera den för dig som också vill lära dig mer om tillit och att arbeta med Universum. Om du har ett intresse för yoga och djupt spirituella affirmationer vill jag tipsa om "Scientific Healing Affirmations" av Paramahansa Yogananda.

 


Spegel spegel

Skrivet av Hanna Rosvall 02.07.2019 | 2 kommentar(er)

IMG 2121

Jag vet inte exakt vart det här blogginlägget kommer att leda mig. Men det jag tänker idag är att mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag tänker på filmrullen som finns i mitt huvud. Den som bär på alla intryck jag samlat på mig under min existens. Den som avgör vad jag projicerar ut i Universum. Mitt inre arkiv. Uppslagsverket jag ständigt konsulterar. Inläggen som mitt inre noggrant antecknat. En dagbok som utmynnat i ett regelverk – ett sätt att leva.

Jag tänker en hel del på de historier jag berättar om mig själv. Det manus som jag – författaren av mitt eget liv – väljer att skapa. Jag tänker att jag inte alltid ger en enhetlig bild av mig själv. Det verkar finnas någon slags trasig telefon som stundvis snedvrider min inre kommunikation. För alla de historier jag berättar om mig själv talar inte alltid samma språk.

Jag tänker att jag har ärvt en del historier. Det har vi alla. För det finns alltid någon som – utan att mena något illa – säger "så här är vi i vår släkt" eller "så här gör vi i vårt gäng" eller "så kan du inte göra" eller "det kan du aldrig bli". Och plötsligt får man ett extra bagage att bära på. Man bär runt på det tills man känner att något inte står rätt till. Och man säger: "Vänta nu...den här väskan är inte min. Var kommer den ifrån?"

Jag tänker att vi inte alltid håller oss till våra egna historier. Det finns tillfällen då vi gärna tar en röd penna och börjar göra anteckningar i någon annans livshistoria. Vi skriver en storyline som stämmer överens med vad vi vill läsa – ur vår synvinkel. Eller så sår vi tankefrön i någon annans huvud – frön som småningom resulterar i främmande bagage. Sådant som får personen i fråga att själv börja skriva om sin historia. Jag vet, för jag har själv upplevt det.

Min historia har haft många sidor med sidospår. Varför har jag varit så mottaglig för dem? Jag har tänkt mycket på det. Ibland kan jag känna att jag har levt en stor del av mitt liv i en spegelsal. Inte så konstigt att jag till slut gick vilse och glömde vilken spegelbild som är min egen. Inte så konstigt att mitt liv, under så många år, kändes splittrat. Jag var en mosaik, sammanställd av alla de spegelbilder som omgivningen förväntade sig att se.

Det var först när jag slog sönder speglarna som jag började se mig själv igen. Det var först när jag inte längre gick med på att definieras från utsidan som min inre bild började bli tydlig igen. Men det innebar också att jag under en lång period stod i ett tomt rum, framför ett tomt blad. Och jag insåg att jag inte hade en aning om vad jag ville eller kunde skriva. För det var dags att välja själv.

Vem är jag? Om jag får skriva min historia själv. Om jag får vara hjältinnan i min egen berättelse. Om jag inte begränsas av någon annans åsikt eller förväntning eller regelverk. Vem är jag? Vem är det jag ser i spegeln? Vad är det jag speglar till min omgivning? Och vad är det som speglas tillbaka till mig?

Jag jobbar på mitt porträtt lite varje dag. Men bilden börjar ta form. Och kvinnan jag ser är vacker och värdefull. Hon är stark. Hon är obegränsad. Hon bygger sitt liv på en kompromisslöst kärleksfull grund. Hon har allt hon behöver. Och hon tackar respektfullt nej till alla sidestories – för den finaste livshistorien skriver hon själv, i samklang med de vackra själarna som vill slå följe genom Livet.

Mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag har fått lära mig mycket om speglar i år. Vad som händer när andra personer speglar sina sår på mig. Vad som händer när jag själv projicerar min inre osäkerhet, och vad som istället händer när jag låter min inre kärlek stråla omkring mig. Kanske är jag fortfarande stundvis i den där spegelsalen. Men jag blir bättre och bättre på att se sanningen bakom de förvridna spegelbilderna.

Bara idag har jag upplevt både stark gemenskap och starkt utanförskap. Olika personer, olika situationer, olika speglingar. Det känns väldigt intressant att utforska de olika spegelbilderna och se varför de triggar så olika känslor inom mig. Är det en gammal sidestory som aktiveras när jag känner utanförskap, separation? Är det den fullkomliga acceptansen, spontant speglad av en själssyster, som ger mig modet att känna att vi alla är ett? Det är verkligen fascinerande, hur alla dessa speglar kan skapa olika reflektioner av omgivningen.

Vad har du sett idag? Vilka speglar har du i din omgivning? Skulle gärna höra vad du tänker och känner idag.


Så jävla DUKTIG

Skrivet av Hanna Rosvall 07.06.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2071

Jag har varit Så. Jävla. Duktig. Hela livet.

Hon som aldrig är till besvär.
Hon som alltid är trevlig, glad, social.
Hon som hälsar artigt och alltid säger 'tack'.
Hon som kan diskutera och debattera.
Hon som sätter servetten i knät och kan vett och bordsetikett.
Hon som säger 'ursäkta' och 'förlåt'.
Hon som alltid ler på alla fotografier.
Hon som är rar och charmig och lite lagom provokativ för att visa karaktär.
Hon som inte tar plats, men som ändå tar för sig lite när det behövs.
Hon som aldrig bryter mot reglerna.
Hon som aldrig är stökig.
Hon som alltid ställer upp.
Hon som alltid töjer på sina egna gränser.

Så. Jävla. Duktig.

Hon som alltid varit så begåvad.
Hon som gick ut grundskolan med 9,5 i medeltal.
Hon som på något sätt lyckades få 10+ i proven.
Hon som skrev L i studenten.
Hon som blev högt utbildad.
Hon som skrev klassens längsta examensarbete.
Hon som har skåpen fulla med diplom, stipendier, utmärkelser.
Hon som vann en skrivtävling.
Hon som vann en ridtävling.
Hon som vann ett reklampris.
Och så vidare och så vidare.
Hon som var med i föreningarna.
Hon som sysslade med välgörenhet.
Hon som alltid gör det där lilla extra.
Hon som är så ödmjuk och omtänksam.

Så. Jävla. Duktig.
Alltid. Alltid. Alltid.

Men vet du vad? Att vara så jävla duktig hela jävla tiden är jävligt tungt. Punkt.

För jag är också hon som blev utbränd vid 25.
Hon som är en högkänslig introvert men försöker dölja det.
Hon som är extremt självkritisk.
Hon som ibland gråter på toan när ingen ser.
Hon som kan känna extrem press.
Hon som kan känna ångest.
Hon som kan känna rädsla.
Hon som kan få panik.
Hon som kvävs av att vara andra till lags.
Hon som alltid kan hitta något fel på sig själv.
Hon som ständigt har dåligt samvete.
Hon som aldrig är tillräcklig.

Aldrig aldrig aldrig
Tillräckligt Duktig

Att vara duktig har för mig varit ett sätt att överleva. Eftersom jag föddes med många gåvor – som jag till en början uttryckte av spontan glädje – fick jag snabbt lära mig att jag är begåvad. Duktig. Hela systemet prisade mig när jag var DUKTIG, spelade enligt reglerna. Så jag blev ännu duktigare. Jag fick lära mig att mitt värde till stor del är kopplat till mina prestationer, min duktighet, hur väl jag kan vara andra till lags. Men det skapade också en extrem press. Jag kunde aldrig vara genuint glad över en prestation. Jag kunde inte ta emot beröm. För jag tänkte bara på en sak: Vad kan jag prestera till näst för att fortsätta vara älskad och accepterad?

Serien Så jävla duktig har precis publicerats på Yle Arenan. Jag satte mig ner i soffan idag och såg alla avsnitt på en gång, från början till slut. Grät och skrattade och nickade medhållande. Vilka starka, modiga kvinnor som vågat ställa sig framför kameran och berätta om livet bakom duktigheten! Jag insåg att jag tävlat i samma Poetry Slam som Rosanna en gång – att vi varit två stycken som ställt oss på scenen och varit så. Jävla. Duktiga. Tänk om man visste vad som döljer sig under ytan på dem man möter.

Jag har kommit en bra bit på min resa. I dagsläget kan jag se min utbrändhet som en gudasänd gåva – en vägg som tvingade mig att stanna upp och fråga mig själv vad JAG vill, vem JAG är, vad JAG tror på. Och oj vad mycket som har fallit bort under resans gång. Så många fasader, så många illusioner. Jag blir bättre och bättre på att inte vara så jävla duktig hela tiden. Jag har insett att mitt eget värde verkligen inte är kopplat till mina prestationer – att jag är så mycket mer. Jag är jag! Och det är mer än tillräckligt.

Många tankar väcks när jag ser serien. Det är rått, det är äkta. Och jag inser att jag sällan låter allt komma fram – här på bloggen, på Instagram, ute bland folk. Jag låter bli att skriva ibland när något är jobbigt. Jag börjar fundera för mycket på vem som läser. Jag delar inte med mig av allt. För innerst inne vill jag vara duktig. Innerst inne finns den där lilla duktiga flickan som tror att världen fungerar i samklang med hennes duktighet.

Men vet du vad jag har insett? Illusionen fungerar bara så länge jag själv uppehåller den. Den lilla duktiga flickan är nämligen inte längre ensam. Hon har fått sällskap av en stark, självständig kvinna som är så klar med allt det där. Hon som börjar inse vem hon faktiskt är. Hon som vill leva sitt eget liv, i samklang med sin inre sanning, och strunta i om någon gillar det eller inte. Hon som alltid kan känna sig vacker och tillräcklig – oberoende av omständigheterna. Hon som tillåter sig själv att vara arg och ledsen och göra fel och försöka igen. För hon är värdefull, precis som hon är. Och hon är redo att bryta sig loss från duktighetens bojor. Så. Redo.

Jag känner så många duktiga flickor. Och de har också börjat få nog. De senaste åren har jag haft så många fina diskussioner med kvinnor som helt enkelt inte orkar försöka vara duktiga längre. Som inte orkar passa in i bilden av den 'perfekta' karriärkvinnan eller mamman eller vännen eller något annat. Det gör mig så glad! Och det ger mig mod. Därför ville jag också lyfta fram Yles nya serie i min blogg. Se den, prata om den – för det är så otroligt viktigt att vi bryter myten kring duktighet och vågar välja annorlunda.

Serien Så jävla duktig blev en viktig påminnelse för mig. Jag insåg vikten av att våga dela med mig ännu mer av sådant som skaver i duktighetsskorna. För jag att redo att skippa de skorna och gå barfota istället – min egen väg, där jag själv bestämmer vem eller vad jag är. Kära medsystrar, det är dags att omdefiniera duktigheten. Och förändringen börjar med alla oss som är duktiga – du och jag.

Har du sett Så jävla duktig? Skulle gärna höra vilka tankar serien väckte hos dig!

 


Vad är ett leende värt?

Skrivet av Hanna Rosvall 21.05.2019

DSCF0758

Varje vardagsmorgon möter jag en av två män. Den ena spelar dragspel, den andra fiol. Jag vet inte om de känner varann, men på något sätt lyckas de ändå se till så att endast en av dem står och spelar i tunneln som går mellan järnvägsspåren i Lund. 

Jag är glad att dessa musiker vill stå där. Det är en glädje att få vandra genom den tonfyllda tunneln och mötas av de helande vibrationerna som bevingats av betongklädd akustik. Det är vackert.

Jag har observerat att de flesta rusar förbi. De flesta har siktet inställt på trappan som leder upp ur tunneln. De flesta har en resväska eller en kaffe eller ett barn eller en telefon att hålla reda på. Det är helt förståeligt. 

Men jag brukar känna att jag vill säga tack. Så jag brukar bjuda på en blick och ett leende. Sedan brukar jag fundera om det är tillräckligt – ett leende går inte att byta mot en matportion eller en månadshyra. Och jag brukar känna mig lite dålig för att jag inte ger dessa musiker en slant. Jag som ändå njuter av deras musik varje vardagsmorgon.

Den här morgonen var annorlunda. Jag kände mig lite besvärad när jag gick genom tunneln. Jag såg hur alla andra gick förbi honom som spelar dragspel, utan att notera honom på något sätt. Plötsligt kände jag mig lite konstig och löjlig. Tänk om dessa herrar egentligen tänkte, "kan du inte ge mer än ett leende någon gång?" Så jag flackade med blicken. Gick förbi.

Men då hände något magiskt. När jag passerade honom som spelar dragspel hälsade han med ett "Madame!" Vi utbytten en blick, och jag log. Och jag kände mig dum, fast av en helt annan orsak. Jag insåg att han hade sett mig, varje morgon, precis som jag hade sett honom. Och jag insåg att mitt lilla leende visst hade varit värt något.

Den här morgonen blev en viktig påminnelse. Pengar är verkligen inte allt. Och allt kan inte mätas i pengar. Men det finns något vi alltid bär med oss – något som inte förkroppsligas som mynt eller sedlar. Det är något vi bär inom oss: Kärlek. Förmågan att se varandra, höra varandra, ta hänsyn till varandra. Det kan vara värt så mycket mer än vi tror.

 


Gåvan av ingenting

Skrivet av Hanna Rosvall 19.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2065

Tomheten är undervärderad. Det blir så lätt fokus på att alltid göra något, vara något – någonstans, för någon. För vem? Och varför? Det är inte alltid helt tydligt. Och det finns sällan tid att ifrågasätta. Man bara kör, kör, kör, och gör, gör, gör. För det är väl det som är meningen. Eller?

När jag är inne i en stressig period blir det lätt fokus på körandet och görandet. Jag är ständigt uppe i varv, i ständig beredskap. Uppkopplad och tillgänglig, otålig. Jag tar tag i saker jag egentligen inte behöver ta tag i. Scrollar på Instagram utan att egentligen veta varför. Men att sakta ner kräver ett målmedvetet beslut. En obekväm stund – lite som att köra 40km/h efter 3h på motorvägen. Ibland är det lättare att bara fortsätta i högt tempo. Framåt, framåt, framåt. 

Jag satt på en lunch för några dagar sedan. Personen på andra sidan bordet undrade om jag någonsin känner att jag bara vill vara offline. Hen frågade om jag någonsin upplever att det är jobbigt med det uppkopplade och det digitala. Ja – verkligen. När jag kommer hem efter jobbet vill jag bara plantera en växt eller laga mat eller tända ett ljus och läsa en. Helt. Vanlig. Bok. Personen på andra sidan bordet tyckte att det var skönt att höra att hen inte är ensam. Så du är inte heller ensam, om du behövde höra det just nu.

Ett erkännande. Jag har halkat in i sådana vanor som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig upprepa. Att äta framför datorn medan jag jobbar. Att inte äta alls, eller slarva med maten. Att jobba sent in på småtimmarna. Att skriva meddelanden på telefonen medan jag går från möte A till möte B. Att inte prioritera det som ger mig energi, utan snarare det som tar min energi.

Dock besparar jag mig själv alla former av guilt trips. Allt det där med att "du som yogalärare borde...". Not gonna happen. Istället ser jag min inre medvetenhet som en gåva – ett sätt att få distans och betrakta mitt beteende med nyfikenhet. Ojdå, hur blev det så här? Jag känner att min kropp säger stopp. Min själ likaså. Samtidigt får jag lära mig så otroligt många viktiga saker om mig själv. De här mönstren har kommit tillbaka av en orsak. De är här för att jag, en gång för alla, ska kunna säga: NEJ. Det här är inte jag. Jag väljer att leva på ett annat sätt som får mig att må bra.

Det är sant: Jag behöver göra några medvetna förändringar i min vardag. Min kropp ber mig om träning och detox. Mitt sinne ber mig om stillhet, meditation, inre utforskande. Att vara sann mot mig själv, höra min inre visdoms röst. Att sätta gränser och se mitt eget värde. Men det finns också en fras som redan i några veckors tid upprepats i mitt huvud: Ge dig själv gåvan av ingenting.

Ge dig själv gåvan av ingenting. Så enkelt, men stundvis så utmanande. Ändå är det något som hjälper mig att stanna upp. Som en dag på tåget när jag – istället för att 'vara effektiv' och svara på mail – tillät mig själv att bara sitta och se ut genom fönstret. Eller några dagar senare när jag, på väg mot ett möte, tillät mig själv att stanna upp på vägen mellan tågrälsen och kanalen. Och bara. Vara. En minut då fötterna var förankrade, ögonlocken slutna. En kravlös minut som gav mig helt ny energi.

Tomheten är undervärderad. För, så som jag ser det, finns Alltet i det vi upplever som intet. Det känns kanske konstigt att stanna upp och göra 'ingenting', särskilt om det finns mycket vi anser att vi behöver göra. Men en stund av 'ingenting' kan ibland betyda allt. Det kan vara allt vi behöver för att sedan kunna göra allt det där andra. Och i intet kan vi kanske till och med inse att det endast är en del av 'allt det där andra' som vi egentligen behöver göra.

Så ge dig själv gåvan av ingenting idag. Det kan vara en sekund. 10 sekunder. 20 eller 30. Efter ett tag kanske du inser att, ju bekvämare du blir i intet, desto närmare kommer du Alltet. Ju mer du kan hitta i Nuet – en stund där tiden inte existerar – desto mindre behöver du hämta från det förflutna eller framtiden. Så känner jag i alla fall. Håller du med?

 


Outhärdliga ovisshet

Skrivet av Hanna Rosvall 05.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2021

En hel del har hänt sedan jag skrev sist. Igen. Små och stora förändringar – önskade och oönskade, väntade och oväntade. Universum skakar verkligen om min verklighet just nu. Stundvis känner jag att jag obarmhärtigt kastas runt i en kosmisk ström och greppar grässtrån vid strandkanten. Samtidigt inser jag att inget händer av en slump. Allt är precis som det ska vara. Universum utmanar mig dagligen med två frågor: 1. Hur mycket vågar du lita på livet? och 2. Hur mycket kärlek är du beredd att ta emot?

Det låter kanske enkelt. Men att lita på livet är något av det svåraste som finns. Jag har programmerats att tro att tryggheten ligger i fasta punkter och inövade rutiner. En fast adress. Ett välbekant arbetsbord. Och den dagliga resan mellan dessa två fasta punkter. Ja, jag har en hemadress. Ja, jag har ett jobb. Just nu. Om en månad vet jag, ärligt talat, inte vad som kommer att ske.

Jobbmässigt är jag just nu inne i en stor förändringsprocess. Många dörrar står på vid gavel, och jag har ingen aning vilken jag ska gå igenom. Det är fina möjligheter, spännande nya resor. Men jag ville inte trodde inte hoppades inte att jag skulle stå framför alla dessa möjligheter så här snabbt. Jag erkänner: Jag hann bli bekväm med den nya tillvaron som skapats här i Sverige. Så Universum ställde mig mot väggen och frågade: Är det verkligen det här du vill? Svaret är att jag inte vet. Så jag inser att det är det jag nu måste klura ut. Vad JAG vill. Hur jag kan använda mina gåvor på bästa sätt. Åtföljd av djupa andetag och tacksamhet försöker jag nu navigera åt rätt håll.

Bostadsmässigt har jag också hunnit bli bekväm. Ja, vi kunde nog behöva några rum till. En trädgård. Lite sånt. Men jag märker att jag håller hårt i våra väggar, den här adressen. Jag motiverar det med att vi precis flyttat. Att det är så många förändringar runt omkring. Hela jag skriker efter att få landa, låta rötterna växa sig ner i det nya hemlandet. Men Henrik vill annorlunda. Han tittar på nya bostäder varje dag. Det gör att den här bostaden känns tillfällig, som att allt när som helst kan packas ner. Förstås är det inte helt sant – en flytt är ett gemensamt beslut. Innerst inne vill jag nog också flytta. Mitt sikte är också inställt på något okänt hem på en okänd adress på en okänd punkt i framtiden. Men jag blundar. För jag tänker att jag måste ha en fast punkt. Jag måste bo just här just nu för annars förlorar jag allt fotfäste...typ.

Någonstans inser jag att min stabilitet, min trygghet, måste hittas i det osynliga. När allt annat är ovisst måste jag fokusera på det som inte ändras: Kärleken. Idag fick jag en påminnelse om att det finns så otroligt mycket kärlek i mitt liv – kärlek som inte försvinner. Kärlek som villkorslöst finns där, oberoende av var jag är eller vad jag gör. Det gör mig tårögt tacksam. Verkligen.

För någon vecka sedan satt jag på ett flygplan. Det var efter en livsförändrande resa – en pilgrimsfärd – som jag kanske finner ord för vid ett senare skede. Jag fick ta emot den första initieringen i Hatun Karpay. Just nu vill jag inte säga mer än så, men om orden talar till dig, ber jag dig klicka på länken för att läsa mer.

När vi skulle landa i Köpenhamn hände något magiskt. Kvällen var vindstilla och vackra toner spred sig som mjuka penseldrag över himlavalvet. Gränslandet mellan hav och himmel suddades ut och plötsligt befann vi oss i evigheten. Tiden stod stilla, planet stod stilla – så kändes det i alla fall. Det var overkligt. Och så vackert! Jag blev uppslukad av stunden och njöt av att vara överallt och ingenstans, samtidigt.

Jag ser på bilden i början av inlägget, tänker tillbaka på de där magiska stunderna i flygplanet. På något sätt ska det väl ändå vara möjligt att finna det fina också i detta limbo? Magin i att inget är varken det ena eller det andra? Det bara är. Och jag är. Överallt och ingenstans, samtidigt. Kanske det är exakt här jag ska vara, medan det kosmiska nätet omkring mig omformas till min nya verklighet. Kanske jag, just nu, egentligen upplever den där overkliga stunden innan planet landar. Det är bara upp till mig att kunna uppskatta den.

Ovissheten kan vara rätt outhärdlig. Särskilt om man, som jag, gärna vill veta hur saker och ting ska bli. Om jag tänker för mycket på allt jag inte vet kan jag lätt känna hur ångesten kommer krypande. Men jag är väl medveten om att det är just det här jag ska lära mig. Att lita på livet – no matter what. Universum har, de senaste åren, verkligen testat hur djupt min tillit sträcker sig. Och, samtidigt, hur mycket kärlek jag är villig att ta emot.

Så jag försöker att ta allt det här med ro. Ha tålamod med mig själv. Det är faktiskt inte helt lätt att bryta tanke- och beteendemönster som hängt med en hel livstid. Men det är möjligt, och det blir lite lättare för varje dag som går. Så just nu behöver jag faktiskt inte veta om vi kommer att bo här en månad eller ett år till. Jag behöver inte veta exakt vad som kommer att stå på mitt visitkort på hösten. Eller något annat för den delen. För inget av det är egentligen kopplat till min inre trygghet. Jag är trygg i mig själv. Och jag är omfamnad av oändligt mycket kärlek. Det är mer än tillräckligt.