1 240 km söderut

torsdag 6 december 2018 - 14:12 | 0 Kommentarer

IMG 1614

 

Jag sitter på en soffa som är bekant, i ett vardagsrum som blir mer bekant för var dag som går. Iklädd Henriks vita t-shirt – av den enkla orsaken att jag inte kunde hitta mina egna plagg – begrundar jag utsikten. Inne står flyttlodorna, de inplastade högtalarna. Växterna, allt det där andra som fortfarande söker sin plats. Och däremellan tomrum.

En blick genom fönstret öppnar upp ett halvfärdigt landskap. Jag befinner mig i den färdiga halvan av ett kvarter som tar form. Byggarbetarna tänder strålkastarna tidigt varje morgon, arbetar kvällar och helger för att allt ska bli klart. Inget regn och rusk kan stoppa dem. När solen tittar fram stannar någon upp en stund på taket – andas in, andas ut – och klappa en arbetskamrat på axeln.

Från femte våningen ser jag allt det här. Hur pusselbitarna faller på plats, bit för bit, på kvarterets andra hälft. Jag tänker att vår lägenhet är ett litet mikrokosmos där allt också, småningom, finner sin plats. Jag tänker att jag också ska hålla blicken fixerad på slutresultatet. Annars kan det lätt kännas överväldigande, att hela tiden vara mittemellan.

Här på femte våningen – i Hyllie, Malmö, Sverige – har jag och Henrik vårt nya hem. Efter ett antal galna veckor känns det fortfarande lite svårt att förstå. Jag tänker på inlägget jag skrev en vecka före flytten – att kaoset är självvalt och en illusion – och ler lite. Det handlar inte om att jag skulle ha ändrat åsikt. Allt det där är fortfarande sant för mig. Men flyttdagen blev ändå ganska galen.

Jag trodde att vi var väl förberedda. Alla möbler utom sängen och soffan var sålda. Lådor stod packade i vardagsrummet. Jag tänkte att det enda som behöver göras är att plasta in och packa några grejer. Yeah right! Några timmar senare satt jag tårögd på golvet i ett tomt sovrum och hetspackade saker som dök upp på något mystiskt sätt.

Vi hade inte särskilt stora marginaler. Det fanns en paketbil och en personbil där allt skulle få plats. Det fanns en båt i Åbo hamn som inte skulle vänta på oss. Därför kändes allt lite extra stressigt. Två gånger fick vi hämta mer flyttlådor, mer tejp, mer bubbelplast. Hundens humör växlade mellan panik och lugn. Sedan kom vi ihåg att Henrik hade ett par byxor vid skräddaren. Och jag hade glömt lämna tillbaka en adapter som inte passade till datorn. Utan min familjs ytterst värdefulla hjälp skulle det nog ha varit utmanande att få allt att gå ihop.

Men allt ordnade sig. När jag såg mig omkring i den tomma lägenheten på Långviksgatan – två rum och kök som utgjort mitt hem de senaste 10 åren – kändes allt ändå bra. Jag höll tacksamt Henrik i handen och tänkte: Jag är så redo för ett nytt äventyr. Sedan stängde vi dörren och åkte.

Förändringens vindar följde oss åt. Bokstavligen. Vinden fick bilarna att svaja. Vågorna steg upp till 10 meter på båtresan mellan Åbo och Stockholm. På något sätt kände jag mig ändå omlindad av ett djupt lugn. När bildäcken vidrörde Stockholm väntade ännu en 600+ kilometers körsträcka ner till Malmö. Många gånger under resans gång slogs jag av tanken: Hela vårt materiella liv är inpackat i paketbilen framför. Det kändes märkligt men fint.

Det tog inte länge att tömma flyttbilen. Än en gång var jag så tacksam för att mina föräldrar och min bror tog sig tid att köra ner flyttlasset med oss. Deras hjälp var verkligen ovärderlig. Och allt gick så bra som vi kunnat önska oss. Förutom att vi fick montera isär vår soffa – har aldrig sett så smala trappor i en trappuppgång! Plötsligt var flyttlasset omgivet av nya väggar. I den stunden kände jag ändå att allt det viktigaste fanns utanför lådorna. Mannen, hunden, familjen, vännerna. Allt det där som aldrig kan packas ner.

Jag har nog inte ännu riktigt fattat att vi bor här. Insikten kommer väl med tiden. Med tårögd tacksamhet tänker jag på de kära personer som lämnat kvar i Vasa. Åh, jag saknar dem. Ändå vet jag att ingen av dem som finns i mitt liv just nu kommer att försvinna på grund av den här flytten. Min kropp har förflyttat sig till ett nytt land, en ny adress. Men min själ har ingen fast punkt – den har sitt hem bland alla dem som den håller kär.

Det är Finlands självständighetsdag. Jag sitter i Sverige, omgiven av flyttlådor. Jag håller Henrik i handen och tänker: Jag är så redo för ett nytt äventyr.

 

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar