blogg banner 2

Konsten att släppa taget

Skrivet av Hanna Rosvall 03.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1805

 

För några dagar sedan
begravde vi en Moder
Henne som
 lagt sig ner
i den Stora Moderns famn
för den eviga vilan
men samtidigt
med sitt sista andetag
låtit själen bli fri
ett med Universum
ett med Allt
På något sätt

har sorgen guldkant
Djupt inuti
finns lugnet som utmynnar i
ett försiktigt leende
Hon har kallats Hem

 

Det har varit en märklig helg. På fredag begravdes min svärmor, nästan ett år efter en cancerdiagnos. Minnesstunden var fin och fridfull med endast den närmaste familjen samlad. Jag satt och höll Henrik i handen, omtumlad av en overklig känsla. En välbekant fråga – en jag ställt mig om och om igen den senaste tiden – dök upp i mitt huvud: Händer det här på riktigt?

Känslorna i kapellet växlade mellan sorg och förundran. Å ena sidan sorg för den fysiska förlusten. Men samtidigt, i takt med att de levande ljusens lågor fladdrade i det stillsamma rummet, en känsla av att vi inte var ensamma. En förundran kring den kolossala kosmiska kärleken som omslöt oss – det gudomliga ljuset mitt i mörkret. Och alla de osynliga som såg allt från ett annat perspektiv.

Jag önskar att jag kunde se den stora planen. Den där allt har en tid och en plats. Den där allt hänger ihop – där också det ofattbara får ett sammanhang. För just nu finns inga svar. Bara en ödmjukhet inför det okända. Och en nyfunnen uppskattning för Nuet.

Det har alltid varit väldigt svårt för mig att släppa taget. Om platser, om saker, om personer. Ett kontrollbehov. En ständig känsla av att behöva hålla hårt i det som är mig kärt. Ändå är det väldigt få platser, saker och personer som jag har förlorat i mitt liv. Varför då denna rädsla som hänger över mig likt ett mörkt moln?

Jag har fått lära mig att lita på livet. Att livet bär, att jag är trygg och omhändertagen. Det har handlat om små och stora händelser som alla har burit på viktiga lärdomar. Jag har lärt mig att högakta och omfamna de ständiga förändringarna omkring oss. De är inte ett hot – de är en del av livets ständiga flöde, och jag är en del av det. Min inre balans korrelerar inte med hur väl jag kan hålla upp kulisserna omkring mig. Och jag har insett detta: Jag vill inte leva i en teaterpjäs där scenen byggs upp på exakt samma sätt, dag efter dag.

Jag vill leva, jag vill flöda, jag vill vara fri. I takt med att tryggheten infunnit sig har det blivit allt lättare att inte klamra sig fast vid det fysiska. Inför flytten gjorde jag mig av med allt som inte längre skänker mig glädje. Jag frigjorde mig själv från mitt förflutna genom att bland annat bränna en låda med dagböcker. Inte för att förneka, utan för att förlåta. För jag har insett att kärleken är nyckeln som öppnar frihetens dörr.

Förra sommaren köpte jag och Henrik en Buddha Board. Det är den du ser på bilden. I all sin enkelhet är det en målarduk med en pensel som doppas i vatten. Med vattnet som bläck kan man sedan måla upp bilder som försvinner när vätskan torkar. Tillverkarna kallar detta The Art of Letting Go. Jag tycker att det är vackert.

Både inom yoga och mindfulness är Nuet viktigt. Som yogalärare och mindfulnessinstruktör har jag tränat massor på att släppa taget. Jag har många verktyg, många övningar som jag använder dagligen. Men det är ändå en konst, det där med att släppa taget. Det är inget som någon någonsin kan bli bäst på. Det är en ständig process.

Att släppa taget är inte en logisk process. Stundvis får jag påminna mig själv om det. Jag kan inte bestämma att nu börjar jag släppa taget och nu är det gjort. Ibland behöver det göras i omgångar. Ibland behöver det göras utan ord, utan svar. I de stunderna kan det vara fint att bara låta själen uttrycka sig själv genom vattenfärgat bläck som torkar i takt med tårarna.

 

 


Död och liv

Skrivet av Hanna Rosvall 28.01.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1759

 

Jag känner att jag borde skriva något, fastän jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Senast jag skrev berättade jag om mitt nya jobb – inledningen på ett nytt kapitel. Men fastän jag precis vänt in på min nya väg blev jag påmind om att vi alla har en egen resa.

Några dagar efter att jag inlett ett nytt kapitel fick jag bevittna slutet på ett annat. Jag satt vid fotändan av en sjukhussäng och frågade mig själv, om och om igen: Händer det här på riktigt? Framför mig låg en kropp som blev mer som ett skal för varje dag som gick. Framför mig såg jag en själ som redan börjat förflytta sig från den här dimensionen.

Det var en märklig känsla. Ett gränsland som väckte många tankar. Samtidigt var jag inne i en process där jag klippte band som ännu behövde klippas efter flytten. Jag avslutade mitt bolag i Finland. Jag hämtade de sista sakerna från det som varit vår lägenhet i Vasa. Sa upp försäkringar. Meddelade myndigheter. Många avslut på många olika nivåer.

Och samtidigt så mycket liv. När beskedet kom – att själen släppt taget om kroppen i sjukhussängen – var det svårt att greppa. Många frågor, svårt att finna ord. En omskakande upplevelse som nog kommer att ta sin tid att smälta.

En kväll gick jag ensam invid den nattsvarta kanalen i Malmö och försökte förstå. Samtidigt påmindes jag om att vi alla är själar på en kosmisk resa – vågor i det gudomliga medvetandets ocean. Jag tänkte: Vad vackra vågorna är när de träffas av ljuset. En kort tid ovanför ytan, innan det är dags att dyka ner i djupen och förenas med havet. En ständig rullande rörelse som aldrig tar slut.

Det har känts svårt att skriva något de senaste veckorna. Dels för att jag och Henrik har behövt utrymme omkring oss. Dels för att jag överraskats av hur mycket offlinetid jag behöver nu när jag jobbar långa dagar vid datorn igen.

I slutet av veckan är det begravning. Jag har svårt att förutspå hur det kommer att kännas. Min syn på döden har förändrats en hel del det senaste året, mycket tack vare yogafilosofin. Men ändå. Svårt att förstå, svårt att greppa. Särskilt när det är en så närstående person som lämnat sin kropp. Jag tänker att det är bäst att ta en sak och en dag i taget.

Jag har också blivit påmind om hur mycket kärlek vi har omkring oss. Tack – det är så värdefullt att omges av så många underbara själar <3

 

 

 


Nytt jobb

Skrivet av Hanna Rosvall 10.01.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 0001

 

Universum alltså. Svårt att beskriva hur positivt överväldigad jag är just nu. Samtidigt är jag aningen förbryllad – händer det här verkligen? Det är en process som pågått ett tag, men nu kan jag äntligen skriva om det: Jag har ett nytt jobb!

Ärligt talat: Jag hade. Ingen. Aning. Om vad jag skulle göra efter flytten till Sverige. Bakom mig lämnade jag mitt företag – en liten framgångssaga som gjorde mig stolt. Jag tackade nej till uppdrag och flyttade till en oviss framtid i grannlandet. Varför? För att det kändes rätt att flytta med min älskade Henrik till ett nytt land, påbörja ett nytt kapitel. Men visst fanns det frågor i mitt huvud. Visst fanns det ångestfyllda stunder.

Jag sökte faktiskt en del jobb. Det kändes riktigt konstigt att sitta uppe i Vasa och uppdatera mitt CV, skriva arbetsansökningar. Innan jag blev företagare jobbade jag på en reklambyrå i 8 år. Mitt i arbetssökningen insåg jag att det var 9 år sedan jag, på det här sättet, hade behövt 'sälja in mig' eller bevisa vad jag kan. Det blev en ganska omvälvande process där tankarna och känslorna växlade en hel del.

Jag visste att jag höll på att ta steget in i mycket större sammanhang. Jag visste att det var mycket större konkurrens i Malmö och Köpenhamn, där jag sökte jobb. Det blev en del 'nej'. Jag tog det inte personligt, men visst kändes det ändå jobbigt. Särskilt i kombination med allt annat som hörde flytten till. Henriks stöd var guld värt. Han peppade mig och hjälpte mig att komma tillbaka på rätt spår, se mitt eget värde.

Jag släppte taget i något skede. Jag tog ett steg tillbaka. Jag valde att lita på Universum. Jag valde att lita på att allt kommer att ordna sig – att motgångarna var omvägar i rätt riktning.

Men då hände något föunderligt. Henrik hade en diskussion i förbifarten. Några mail senare hade jag börjat jobba som konsult ett fantastiskt fint företag i Lund. Nån vecka senare råkade Henrik träffa en bekant på gågatan i Lund. Några mail senare satt jag själv i Lund och diskuterade framtida möjligheter. Det mötet ledde till nya möten. Och igår började jag på mitt nya jobb.

Allt har gått så snabbt. Jag kan knappt fatta det. Tänk om jag, mitt i mina oroligaste stunder, skulle ha vetat att jag skulle förhandla om jobb redan innan jag flyttat till Sverige. Tänk om jag dessutom skulle ha vetat att jag skulle få jobba på en väldigt inspirerande arbetsplats (som t.o.m. har ett zen-rum!) bland kärleksfulla människor. Känna mig så välkommen och inkluderad. Tänk om jag skulle ha vetat att mina första projekt skulle fokusera på två saker som jag älskar: växter och hästar.

Tänk om. Vad skulle ha varit annorlunda om jag skulle ha vetat allt det här? Det är svårt att säga. Men det fascinerar mig, oerhört, att Universum manifesterade den arbetsplats som jag, i all tysthet, ödmjukt bett om. Jag ser inget av det här som en självklarhet. Men jag har också accepterat att livet inte behöver vara en kamp – det kan också flöda, om möjligheten ges. Let go and let God, och så vidare. En viktig påminnelse. Det som är meningen att ske, sker ofta med en oanad lätthet. Vackert så.

Vad är det då jag ska göra? I korthet kan jag berätta att jag nu jobbar som Venture Developer på 1337Works i Lund. Det är ett företag som förvandlar idéer på post-it-lappar till globala företag. Med andra ord hjälper vi olika start-ups att förverkliga sina drömmar och förändra världen. En hel del marknadsföring blir det också. Känns som en fin resa att vara delaktig i och jag ser fram emot allt som 2019 har att erbjuda. Jag är så redo för det här! <3

 


2018 – ett omvälvande år

Skrivet av Hanna Rosvall 07.01.2019 | 1 kommentar(er)

DSCF1244

 

2018 alltså. Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske det är därför jag har skjutit upp det här blogginlägget så länge. Inte för att jag inte vill skriva, utan för att jag inte kan skriva. Inte för att jag inte kan skriva, utan för att jag inte vill skriva.

2018 var på många sätt ett omvälvande år – det visste jag redan vid årsskiftet. Sex månader tidigare hade jag sagt upp mig från reklambyrån där jag jobbade i åtta år. Jag hade unnat mig ett halvår som jag titulerade 'konstnärlig paus'. Men steget in i 2018 förde med sig en känsla av ansvar. "Vad gör du nuförtiden?" frågade människor omkring mig. Och jag hade inget egentligt svar.

Universum arbetade hårt bakom kulisserna. Redan i januari – mitt i vår odefinierade vardag – föll pusselbitarna på plats i en rasande takt. Henrik fick en unik möjlighet som kändes som en direkt manifestation av jobbet han drömt om. Han var med och grundade ett företag i Lund och samtidigt bestämde vi oss för att flytta till Sverige i slutet av året.

Några månader senare började jag jobba på heltid som företagare. Jag fick i praktiken uppleva ett ofattbart fint flow. Stundvis var det svårt att ta emot allt det fina från Universum – jag förföljdes av 'borden', känslor av otillräcklighet. Fastän jag levde i en tillvaro där jag själv bestämde över min tid hade jag stundvis svårt att ta vara på och förvalta utrymmet omkring mig. Jag var inte säker på att jag förtjänade att vara så lycklig och fri.

På många sätt kändes 2018 som ett enda långt undantagstillstånd. Det fanns aldrig riktigt en möjlighet att landa i rutiner och vardag. Trots att mitt kontrollbehov minskade varje dag, var 2018 ändå en crash course i att släppa taget, låta saker vara, lita ännu lite mer på Universum.

2018 var också ett år av särboskap. Nästan varje vecka åkte Henrik till Sverige och det kändes lika jobbigt  varje gång. Men vi klarade det – vår kärlek bar oss genom allt. Och de gemensamma stunderna kändes extra speciella. Vardagen var vacker i all sin enkelhet. Men nog var det ändå sagolikt att åka iväg på bröllopsresa till Sicilien, exakt ett år efter att vi gift oss <3

I februari fyllde jag 30 men firade inte. Inte så där som jag någon gång hade tänkt mig i alla fall. Jag firade iklädd yoga pants, omgiven av de vackra själarna jag lärde känna under mina yogalärarstudier. Ja, det känns overkligt att 2018 också var året då jag blev yogalärare. Det är en resa som jag är otroligt tacksam för, trots att jag sist och slutligen gjorde den huvudsakligen för min egen skull. Framtiden får utvisa om, hur och i vilken form jag kommer att undervisa yoga.

I februari 2018 skrev jag också mitt första blogginlägg på Sevendays. Jag berättade min historia. Det blev första steget på en fantastiskt fin resa. Under året har jag, genom den här bloggen, grävt väldigt djupt i mitt inre – rädsla, skam, skuggor, självkritik. Tunga, tunga, tunga saker. Jag har funderat mycket på vem jag är och varför jag är här, just nu. Jag är så djupt tacksam över att just du som läser delat den här resan med mig. Tack för att du lyssnar, tack för att du finns <3

2018 var ett djupt renande år. Både på insidan och utsidan. Det blev mycket tårar. Men de var nödvändiga. Nästan som att Universum tog upp saker på löpande band så att jag skulle hantera hela högen under 2018. Förlåtelse och att släppa taget om det förflutna var viktiga teman. När jag läser mitt förlåtelsebrev till mig själv blir jag fortfarande tårögd.

2018 var också ett år av djup glädje och tacksamhet. Trots att många saker utmanade mig och tvingade mig att växa behövde jag inte göra det ensam. Jag har aldrig tidigare upplevt sådan villkorslös kärlek och vänskap som 2018 bar med sig. Så mycket ljus! Vänner, familj, systrar och bröder i själsfamiljen – jag älskar er <3 

Det känns som att hela 2018 ledde fram till flytten. Den 1.12 packade jag och Henrik nämligen hela vårt liv i en paketbil och flyttade till Malmö, Sverige. Flytten kändes som en enda lång avskedsprocess där jag sa hejdå åt saker, platser, personer. På något sätt blev det så konkret att förflytta saker till ett annat land. Jag frågade mig själv, om och om igen: Vill jag verkligen bära det här med mig? Det var en djuprengörande process som frigjorde mycket av min energi. Och jag vet att också det jag inte kunde packa ner – vackra människor och minnen – finns kvar ändå.

När året blev 2019 kändes det som en stor lättnad. Verkligen. Jag andades in årets nya energi och andades ut allt det jag var redo att släppa taget om. Jag tackade 2018 för alla lärdomar och lämnade, med glädje, året bakom mig. Det var som att jag ställde ifrån mig en tung ryggsäck och vandrade in i det nya året med en nyfunnen lätthet.

2019, jag är så redo för dig. Det händer hela tiden så många magiska saker i mitt liv att jag är förväntansfull inför allt nytt. Jag har fortfarande ingen aning om exakt vad som väntar, men jag välkomnar allt med öppna armar. Om det var en sak som 2018 lärde mig, så var det att allt alltid är precis som det ska vara. Alltid.

Jag hoppas att också ditt 2019 börjat kärleksfullt. Jag hoppas att det här året överträffar dina förväntningar och låter dig möta mer ljus och kärlek än någonsin. Och jag ser fram emot att få dela det här året, och alla insikter det för med sig, tillsammans med dig.

 


Tecknen omkring oss

Skrivet av Hanna Rosvall 17.12.2018 | 1 kommentar(er)

IMG 1687

 

Jag tror inte på slumpen, okej. Henrik brukar ibland skämta om att precis allt som sker kan tolkas som ett tecken. Och så är det ju! Eller ja, klart man kan söka febrilt efter något visst tecken – en siffra eller liknande – men jag tror nog att du innerst inne känner om tecknet du möter är ett meddelande från Universum eller något du mer eller mindre tvingade fram. Förr eller senare kan man också möta motstridiga budskap. Vad betyder då det? Ja, det är inte alltid helt lätta frågeställningar. Men hjärtat är en bra kompass och övning ger färdighet.

Man brukar tala om synkronicitet. "Meningsfulla sammanträffanden utan orsaksmässiga samband", såsom Wikipedia definierar det. I förrgår satt jag till exempel och knöt snören i djupt röda klockor som jag tagit loss från den gamla ljusstaken jag ärvt av mina farföräldrar. Samtidigt sjöng en kvinnoröst via Spotify: "Deep red bells. Deep red bells ..." Kanske farmor eller farfar som ville få min uppmärksamhet och tacka för att ljusstaken får leva vidare, trots att den elektriska delen gått sönder? Nu hänger klockorna i taket som en kärt klingande detalj.

Niina-Matilda Kuusisto beskriver synkronicitet så fint i en av sina böcker. Kommer inte ihåg exakt citat, men hon skriver något i stil med följande: En fågel flyger förbi ditt fönster. Om du ser fågeln, är den en del av din historia. Om du inte ser den, hade den inget meddelande åt dig. Jag tycker att det är en fantastiskt fin och enkel beskrivning.

I min värld, så som jag ser den, hänger allt ihop. Jag är en själ på en kosmisk resa och just nu är jag på jorden för att få värdefulla upplevelser. Till exempel det jag skrev om i mitt senaste inlägg. Ju mer lyhörd jag blir för tecknen omkring mig, desto mer ödmjuk tacksamhet kan jag känna inför allt som sker – både med- och motgångar. Allt har sin tid, allt har sin plats. Allt har en mening.

Ett tecken kan egentligen vara vad som helst. Själv ser jag ofta vita fjädrar. Vissa klockslag (11:11, 22:22 osv.) vissa siffror (3, 7, 11). Jag möter precis rätt ord, i skriven eller uttalad form, vid precis rätt ögonblick. Jag hör låtar som bär på budskap. Jag ser djur som kommer med upplysning. För mig känns det naturligt att vara en del av den här kommunikationen.

Hur vidskepligt är allt det här då? Det behöver inte vara särskilt skrockfullt alls, beroende på vad man har för världssyn. Jag tror nämligen att vi alla har osynlig hjälp på vår livsresa. Och de som inte fysikt är i den här världen behöver något fysiskt sätt att kommunicera. Man kunde alltså säga att synkronicitet är ett verktyg som andevärlden använder sig av. Om det inte finns särskilda överenskommelser kan dessa synkroniciteter, tecken och sammanträffanden, i princip vara allt som får din uppmärksamhet. Därför har jag själv, med mina guider, kommit överens om vad olika tecken betyder. Det gör att kommunikationen hela tiden blir tydligare.

Jag tycker att det är härligt när det osynliga blir konkret. Till exempel var jag inne på Åhléns för en vecka sedan och skulle köpa en kabel till julstjärnan. Så började jag plötsligt titta på lakan och tänkte glömma lampsladden som jag lagt ifrån mig. Då var det en av mina fina spirit guides som såg till så att kabeln – utan att någon rörde i den – slank ner på golvet med en smäll som hördes genom musiken i mina hörlurar. Kanske inte helt renodlad synkronicitet. Men när den osynliga världen sträcker ut en hand är jag bara så otroligt tacksam.

Ja, det kunde bli många exempel. För kommunikationen med det osynliga är ständigt pågående. De olika tecknen kommer i vaket och drömskt tillstånd. Ibland kan det vara någon särskild fråga jag vill få svar på eller något jag önskar få bekräftat. Så har jag också en särskild 'allmän' symbol som helt enkelt visar att jag är på rätt väg. Det var förresten genom den jag började jobba med synkronicitet, efter att ha läst boken The Universe Has Your Back av Gabby Bernstein. Rekommenderas varmt!

Så, vad betyder det då när en glödlampa plötsligt smäller och stänger av elen i hela lägenheten? Det är en fråga som jag, med stort allvar, ställde mig själv. I en kolsvart lägenhet. Igår. Att det dessutom handlade om ljuskällan inne i min pyramidformade saltlampa gjorde saken ännu mer intressant. Just nu hade jag nämligen planerat att vara på retreat i Egypten... Någon som försöker säga något?

Okej, det kan ju vara 100 % slump. Men jag har svårt att tro det. Det är liksom för många saker som verkar bära på en betydelse i det här fallet. Och att den lilla glödlampan slog ut all el, på ett sätt som krävde att en elingenjör fick komma hit klockan 22 på kvällen. Hmm. Någon försöker säga något. Det känns faktiskt så.

Nå, slutet gott, allting gott. Tack för det, Universum. Jag har några spontana tankar kring vad budskapet kan vara. Men ännu är inget säkert. Och det är okej. Fastän jag stundvis direkt kan se kopplingen kräver en del händelser mer eftertanke. Så jag får nog fortsätta att begrunda det här. Återkommer med eventuella insikter.

Möter du synkronicitet eller olika tecken? Skriv gärna en kommentar och berätta om dina erfarenheter!

 

 


Inte okej är också okej

Skrivet av Hanna Rosvall 14.12.2018

159FE742 42BB 4541 AC3B B32B57E94CA2

 

Att säga ifrån är helt klart en läxa jag ska lära mig i det här livet. Det är något jag har tränat på sedan jag var barn. Redan i dagböckerna jag skrev i lågstadiet skrev jag nyårslöften där jag, dyrt och heligt, lovade att börja säga ifrån, säga min åsikt och stå på mig. Vid 30 år tränar jag fortfarande. Hmm...verkar vara en utmanande uppgift.

Livet ger mig ständigt konkreta övningsuppgifter. Det är dock kanske först de senaste åren som jag kunnat se dessa incidenter ur den här synvinkeln. För några dagar sedan hade jag till exempel en dag när jag inte hunnit äta ordentligt. Jag mötte upp Henrik för en fika och beställde en sallad och en varm smörgås vid ett café. De hade fullt upp, glömde bort smörgåsgrillen och serverade mig en svart smörgås.

Jag stod och stirrade på det brända brödet framför mig. Jag var så. Hungrig. Och jag tänkte: "Det här tänker jag inte äta. Det här har jag faktiskt betalat för." För några år sedan skulle jag ha svalt alla de där tankarna, snällt gått till mitt bort och ätit upp. Jag skulle ha tänkt att jag inte vill vara till besvär, att sådant händer, att cafépersonalen verkar ha fullt upp. Och jag skulle ha tänkt att det är så trist att klaga – bäst att lida lite själv så att ingen annan behöver bli ledsen.

Men nej – NEJ! Jag kände hur en inre kraft väcktes inom mig. Jag tog ett djupt andetag. Jag bad om cafépersonalens uppmärksamhet – jag kände att jag hade rätt till den, trots att de redan börjat betjäna nästa kund. Jag sa, vänligt men bestämt, att den här smörgåsen nog grillades lite väl längre. Så ska det väl inte vara? Cafékillen kontrade med att den nog ska vara ordentligt varm, men att det förstås är jag som avgör. Jag tog ett till andetag. Jag insåg att det faktiskt är jag som avgör. Jag bestämde att stå på mig: "Ja, jag vill gärna ha en ny, tack."

Åh, vad stolt jag var över mig själv just då. Och när jag gick tillbaka till bordet – avec ett perfekt grillat bröd – undrade jag: Vem skulle egentligen ha vunnit något på att jag inte skulle ha sagt till? Ingen. Absolut ingen. Jag har ett ansvar att se till så att jag har det bra, att jag sätter och uppehåller hälsosamma gränser. Ingen annan gör det åt mig.

Att säga ifrån handlar faktiskt inte om egoism. De som påstår det har nog själva utmaningar med sin självkänsla. Att säga ifrån och ställa krav handlar inte om att tänka "JAG JAG JAG" utan att ta hänsyn till andra. Det handlar om att känna efter och våga ändra det som inte känns bra. För varken du eller jag eller någon annan har kommit till den här jorden för att alltid vara alla andra till lags.

Ändå är det här en riktig utmaning för mig. Största delen av mitt liv har jag varit den som inte har någon skillnad, som låter andra välja först, som nöjer sig med det som blir kvar. Intressant nog har jag ofta blivit omgiven av människor som inte heller har någon skillnad, vilket har tvingat mig att säga min åsikt och fatta beslut. Det har aldrig handlat om att jag inte skulle ha haft en åsikt – det har bara varit viktigare för mig att alla andra ska vara nöjda och glada.

Jag ska dela med mig av en pinsam historia. Det hände sig nämligen att jag besökte Vatikanen för kanske 6 år sedan (strax innan jag blev utbränd, vilket kanske delvis är en förklaring). Det var jättelång toakö och jag kände hur väntetiden fick många att våndas. När jag äntligen steg in i båset möttes jag av en fasansfull syn. Hela toastolen var sprayad med diarré och jag fick panik. Jag ville gå ut, men jag kände en stor press. Någon skulle bli tvungen att köa längre på grund av mig. Och hur skulle det kännas för henne som varit inne före mig? Superpinsamt. Så jag bet ihop, försökte breda ut toapapper och huka mig neråt utan att röra i toastolen. På något sätt gick det. Och jag stormade ut, extremt äcklad, med tårarna i ögonen. Sedan använde jag upp halva flaskan handsprit.

Ovanstående historia är ju helt sjuk. Många gånger i efterhand har jag förbryllats av hur jag egentligen kunde agera så där. Okej, jag fick panik. Men ändå. Precis alla i kön skulle ha förstått varför jag inte ville använda toaletten. Ingen skulle ha sagt "Hej, come on, det är bara lite bajs – vi är många som köar här". Men ändå. Dessutom tog jag frivilligt på mig skammen istället för kvinnan före mig, som inte brytt sig om att säga till eller kalla på en städerska. Alla trodde säkert att det var jag som varit dålig i magen. Det spelar ingen roll vad de trodde. Men det gör mig ledsen att jag inte hade kraften ställa mig upp framför toabesökarna och säga: "Inte okej."

Incidenten i Vatikanen blev nog en vändpunkt för mig. En ögonöppnare. Jag insåg att jag värdesätter mig själv mycket, mycket mer än så där. Men jag måste konkret bevisa det. Universum sänder ständigt nya övningstillfällen där jag får ställa mig upp och säga: "Inte okej." Min senaste uppgift var en bränd smörgås i Malmö – en uppgift som nog gav mig godkänt. Vi får se vad nästa övning blir. I vilket fall som helst blir jag hela tiden lite starkare, lite självsäkrare. Jag vågar se mitt eget värde och agera utifrån det.

Det är dock intressant att jag alltid varit mycket 'tuffare' i arbetssammanhang. När jag stiger in i jobbskorna har jag plötsligt massor av åsikter, vågar stå på mig och ställa krav, säga till. De senaste åren har den här gränsen ändå suddats ut en hel del. Jag har blivit en helhet vars värde inte är kopplat till en titel eller ett visitkort. Jag är. Och jag är värdefull, precis som jag är. Jag har rätt att ställa krav, också på fritiden.

Har du, precis som jag, svårt att säga ifrån? I så fall är mitt råd att, för det första, bli medveten om de situationer när du väljer bort dig själv. Du kanske känner ett litet sting i hjärtat. Eller kanske en olustig känsla blir kvar i kroppen – en känsla av att allt inte gick riktigt så som du önskade, att du blev tvungen att kompromissa mer än du ville. När du blir medveten kan du sedan börja öva på att säga ifrån.

Ingen situation är för liten eller obetydlig. Träna med människor du litar på, eller främlingar om det känns lättare. För varje gång kommer du att märka hur din inre kraft växer. Jag har själv också fått erfara hur liten skada jag egentligen orsakar genom att stå på mig. Oftast får jag fantastiskt fin respons! Inga utskällningar, snarare ursäkter. Behöver inte försvara mig. Den andra förstår och respekterar mig.

Du kan när som helst välja att avbryta något, att avlägsna dig, ändra dig. För det är helt okej, också när saker inte är okej. Det har varit en viktig lärdom för mig. Något som faktiskt ändrat mitt liv en hel del – till det bättre.

 


Julen i en låda

Skrivet av Hanna Rosvall 07.12.2018

IMG 1608

 

Lunchade med en kund idag och konstaterade att det var julkänsla i restaurangen. Han undrade om julen kommit till mig och Henrik än. "Nja, inte riktigt", svarade jag, "men vi har hittat lådan där julpyntet finns." Vi skrattade lite och konstaterade att det är vad det är. Han hade också nyligen flyttat, så han kunde relatera mer än väl.

För mig handlar julen väldigt lite om saker. Julen handlar mer om gemenskap, harmoni, lugn, familj. Kan man hitta det mitt bland flyttlådorna? Ja, absolut. Men det är ändå något i vår halvfärdiga vardag som skaver lite någonstans, djupt inom mig.

Jag erkänner: Jag är en julmänniska. Jag älskar levande ljus och julblommor och ljusslingor och julpynt. Inte sån där glittriga och plastiga, utan traditionella och naturnära – granbarr, kottar, halmbockar, pepparkakor, apelsiner med nejlikor i. Jag älskar att koka egen glögg och mysa maximalt i värmen.

Det jag inser är ändå att julen, för mig, är så mycket mer än den tjugofjärde december. Julen är mer som en känsla som infinner sig nån gång i november – en slags motreaktion mot kölden och mörkret. Får mig att tänka på att min fina vän Aino alltid brukar ordna 'förhandsjul', komplett med julmat, -pynt, -sånger och -bastu. Jag älskar den traditionen.

En julsång lyder: "Där ljuset är, där är det jul." Är det inte egentligen det som julen handlar om? Ljuset i mörkret. Då menar jag inte bara ljuset som strålar från olika ljuskällor – ljusslingor, stearinljus, stjärnorna på himlen. Ljuset skapas också i vackra möten med kända och okända. Ljuset finns i dofterna, smakerna, känslorna, intrycken. Juleljuset är en känsla som kommer inifrån.

En till insikt kommer till mig. Jag inser att julen äntrade vårt hem när jag satte ut ljusslingan på balkongen och tände de första stearinljusen. Ljuset fick flyttlådorna att kännas lite mer fjärran. En så liten men ändå stor förändring. Halmbocken, kottarna, julstjärnorna kommer nog också att plockas fram i något skede. En julblomma har vi redan fått av min kära mamma.

Just nu känns det ändå som att julen egentligen inte är något man kan packa ner. Därför är det inte heller något som kan packas upp. Julen infinner sig varje år – oberoende av yttre omständigheter. Så känner jag i alla fall. Därför är det redan jul hos oss, mitt i flytten. Det känns fint <3

 


1 240 km söderut

Skrivet av Hanna Rosvall 06.12.2018

IMG 1614

 

Jag sitter på en soffa som är bekant, i ett vardagsrum som blir mer bekant för var dag som går. Iklädd Henriks vita t-shirt – av den enkla orsaken att jag inte kunde hitta mina egna plagg – begrundar jag utsikten. Inne står flyttlodorna, de inplastade högtalarna. Växterna, allt det där andra som fortfarande söker sin plats. Och däremellan tomrum.

En blick genom fönstret öppnar upp ett halvfärdigt landskap. Jag befinner mig i den färdiga halvan av ett kvarter som tar form. Byggarbetarna tänder strålkastarna tidigt varje morgon, arbetar kvällar och helger för att allt ska bli klart. Inget regn och rusk kan stoppa dem. När solen tittar fram stannar någon upp en stund på taket – andas in, andas ut – och klappa en arbetskamrat på axeln.

Från femte våningen ser jag allt det här. Hur pusselbitarna faller på plats, bit för bit, på kvarterets andra hälft. Jag tänker att vår lägenhet är ett litet mikrokosmos där allt också, småningom, finner sin plats. Jag tänker att jag också ska hålla blicken fixerad på slutresultatet. Annars kan det lätt kännas överväldigande, att hela tiden vara mittemellan.

Här på femte våningen – i Hyllie, Malmö, Sverige – har jag och Henrik vårt nya hem. Efter ett antal galna veckor känns det fortfarande lite svårt att förstå. Jag tänker på inlägget jag skrev en vecka före flytten – att kaoset är självvalt och en illusion – och ler lite. Det handlar inte om att jag skulle ha ändrat åsikt. Allt det där är fortfarande sant för mig. Men flyttdagen blev ändå ganska galen.

Jag trodde att vi var väl förberedda. Alla möbler utom sängen och soffan var sålda. Lådor stod packade i vardagsrummet. Jag tänkte att det enda som behöver göras är att plasta in och packa några grejer. Yeah right! Några timmar senare satt jag tårögd på golvet i ett tomt sovrum och hetspackade saker som dök upp på något mystiskt sätt.

Vi hade inte särskilt stora marginaler. Det fanns en paketbil och en personbil där allt skulle få plats. Det fanns en båt i Åbo hamn som inte skulle vänta på oss. Därför kändes allt lite extra stressigt. Två gånger fick vi hämta mer flyttlådor, mer tejp, mer bubbelplast. Hundens humör växlade mellan panik och lugn. Sedan kom vi ihåg att Henrik hade ett par byxor vid skräddaren. Och jag hade glömt lämna tillbaka en adapter som inte passade till datorn. Utan min familjs ytterst värdefulla hjälp skulle det nog ha varit utmanande att få allt att gå ihop.

Men allt ordnade sig. När jag såg mig omkring i den tomma lägenheten på Långviksgatan – två rum och kök som utgjort mitt hem de senaste 10 åren – kändes allt ändå bra. Jag höll tacksamt Henrik i handen och tänkte: Jag är så redo för ett nytt äventyr. Sedan stängde vi dörren och åkte.

Förändringens vindar följde oss åt. Bokstavligen. Vinden fick bilarna att svaja. Vågorna steg upp till 10 meter på båtresan mellan Åbo och Stockholm. På något sätt kände jag mig ändå omlindad av ett djupt lugn. När bildäcken vidrörde Stockholm väntade ännu en 600+ kilometers körsträcka ner till Malmö. Många gånger under resans gång slogs jag av tanken: Hela vårt materiella liv är inpackat i paketbilen framför. Det kändes märkligt men fint.

Det tog inte länge att tömma flyttbilen. Än en gång var jag så tacksam för att mina föräldrar och min bror tog sig tid att köra ner flyttlasset med oss. Deras hjälp var verkligen ovärderlig. Och allt gick så bra som vi kunnat önska oss. Förutom att vi fick montera isär vår soffa – har aldrig sett så smala trappor i en trappuppgång! Plötsligt var flyttlasset omgivet av nya väggar. I den stunden kände jag ändå att allt det viktigaste fanns utanför lådorna. Mannen, hunden, familjen, vännerna. Allt det där som aldrig kan packas ner.

Jag har nog inte ännu riktigt fattat att vi bor här. Insikten kommer väl med tiden. Med tårögd tacksamhet tänker jag på de kära personer som lämnat kvar i Vasa. Åh, jag saknar dem. Ändå vet jag att ingen av dem som finns i mitt liv just nu kommer att försvinna på grund av den här flytten. Min kropp har förflyttat sig till ett nytt land, en ny adress. Men min själ har ingen fast punkt – den har sitt hem bland alla dem som den håller kär.

Det är Finlands självständighetsdag. Jag sitter i Sverige, omgiven av flyttlådor. Jag håller Henrik i handen och tänker: Jag är så redo för ett nytt äventyr.

 


"be"

Skrivet av Hanna Rosvall 24.11.2018

IMG 1600

 

Min kära bror ringde mig häromdagen och frågade hur jag har det. Jag sa: "Flyttkaos". Direkt när ordet uttalats undrade jag, tyst för mig själv, varför jag egentligen hade sagt så. Jag skapar själv min verklighet – är det verkligen kaos jag vill kultivera, när motsatsen också är möjlig?

Jag skulle våga påstå att det finns allmänt accepterade sanningar kring vad en flytt innebär. Allt det där med att "det är först vid flytten man inser hur mycket saker man har" och "lådor som packas dag och natt" och "hoppas vinglasen hålls hela" och "efter det här flyttar vi inte på 10 år". Om flyttlasset dessutom är gränsöverskridande blir allt upphöjt till 10. Typ.

Men måste det vara så? Jag märker att jag själv rycks med lite i den här flytthetsen. Stressiga tankar samlas på hög i mitt huvud – vilka myndigheter ska meddelas, hur ska alla saker få plats – utan att jag alltid ens ifrågasätter dem. Varje gång jag tar ett steg tillbaka inser jag att allt är överkomligt och under kontroll.

Det är jag själv som tillåter kaoset att slå rot. Det är jag själv som slaviskt slänger mig efter telefonen så snabbt den plingar till – någon som vill köpa / hämta / fråga om något jag har på Fb-loppis. Eller så något helt annat. Det är jag själv som multitaskar till max så att jag slutligen går i cirklar utan att egentligen få något gjort. Är det verkligen så jag vill ha det?

Visst, det är lite mycket just nu. Om man, som jag, är en högkänslig person så tar det på krafterna när det, flera gånger per dag, är saker och människor som kommer och går. Kombinerat med specialarrangemangen som existerat i efterdyningarna av hundens tandoperation. För någon annan kanske det här skulle innebära 0% stress. Men alla dessa förändringar tar mycket av min energi. Svårt att landa i något slags 'normaltillstånd'.

Jag vill dela med mig av en fin sak som hände igår. En fin påminnelse om att stanna upp. Jag hade nämligen börjat dagen med att hålla en 3h workshop och sedan knappt ätit lunch innan jag gick iväg för att hålla en yogatimme. När jag kom hem var jag ganska slut. Ändå började jag genast fixa och dona med det ena och det andra. Det var då Universum talade till mig. När jag lyfte ett skissblock föll dessa pappersbokstäver ut: be.

Jag vet inte hur det där lilla ordet hamnat där. Kanske något av Henriks konstnärliga projekt. Jag vet inte heller om de där två bokstäverna ska användas i bemärkelsen att bedja eller att vara. Båda betydelserna är nog relevanta i nuläget. I vilket fall som helst blev jag så glad. En värdefull påminnelse om att jag inte behöver göra det här ensam – det finns både synlig och osynlig hjälp att få.

Mitt i denna flytt är jag verkligen så himla tacksam. Tacksam för all hjälp som kommer från många olika håll. Tacksam för att allt vi sålt på Fb-loppis hittat ett nytt hem, ofta samma dag. Tacksam för att mitt liv som företagare ger mig möjligheten och utrymmet att fokusera på flytt just nu. Tacksam för den här fantastiskt fina möjligheten att få påbörja ett nytt äventyr i ett nytt land med min älskade Henrik.

Jag är också tacksam för att den här upplevda stressen egentligen är en illusion. Det betyder att jag har makten att själv ändra min upplevelse. Vår flytt till Sverige behöver inte innebära kaos. Vår flytt kan också vara lugn och harmonisk. En händelse där allt har sin tid, allt har sin plats. Och fastän det skulle finnas saker jag inte kan påverka kan jag alltid påverka hur jag bemöter dem. Jag kan välja att bemöta dem med kärlek och lugn.

 


Underbara doftlykta

Skrivet av Hanna Rosvall 20.11.2018

IMG 1369

 

En liten röst i mitt huvud tycker att det känns obetydligt att skriva om min doftlykta. Men samtidigt – mitt i alla dessa stora förändringar – är de här små sakerna guld värda. Doftlyktan må vara en liten bagatell på bordet, men det är en ägodel som absolut har sin plats i flyttlasset. Det är också ett drygt, inhemskt och rökfritt alternativ för dig som inte gillar rökelse.

Jag och Henrik ska alltså flytta till Sverige...nästa vecka! Det börjar onekligen att kännas på riktigt nu. Fler och fler möbler flyttar ut (tack och lov för Fb-loppis!) och allt fler saker befinner sig i en flyttlåda. Det går liksom inte längre att förneka. Och vackert så! Jag ser fram emot flytten – Henrik har som sagt redan flyttat till Lund, så det ska bli fint att få bo tillsammans igen, under samma tak.

Men nu till doftlyktan – vad är det? Namnet är redan ganska beskrivande. Det handlar alltså om en keramisk lykta som kan se ut på lite olika sätt. På bilden i början ser du den som jag använder – den kostade kanske 2 – 4 €. Doftlyktan behöver inte vara dyr eller märkvärdig. Men den behöver ha A) ett utrymme för ett värmeljus och B) en liten 'skål' som kan fyllas med vatten och eteriska oljor.

Doftlyktan sprider alltså doften av eteriska oljor. Det sker genom att ljuset värmer vattnet som sedan förångas. Supertryggt att använda, men håll ändå doftlyktan under uppsikt eftersom vattnets avdunstning och värmeljusets brinntid inte alltid är helt synkroniserade. De eteriska oljorna skapar ibland en liten hinna i bottnen av skålen och då kan det snart lukta lite bränt... Alias: Been there, done that. Kom också ihåg att rengöra skålen ibland – jag använder vatten och olivtvål.

Vad är då grejen med de avdunstande dofterna? Det finns faktiskt en hel del forskning kring det här. När jag i tiderna skrev min magistersavhandling om neuromarknadsföring på Hanken var dofter en av sakerna jag forskade i. Luktsinnet har nämligen direkt tillgång till de delar av hjärnan som hanterar känslor – alla andra sinnen måste ta en omväg via talamus i mellanhjärnan. Enligt en uppskattning aktiveras 75 % av våra minnen av en doft. Men det finns också nyare forskning som visar att dofter inverkar på humör, stressnivå och arbetskapacitet.

Jag väljer mina eteriska oljor ganska intuitivt. En del av dofterna som sprids från doftlyktan använder jag också till annat. Till exempel det här fantastiska anti-fästingmedlet. När jag tvättar lakan lägger jag några droppar lavendelolja bland tvättmedlet. En vän berättade nyligen att mögellukt går att få bort när tvättmedlet boostas med några droppar tea tree -olja. Ja, det finns hur många användningsområden som helst!

 

Det här är mina favoritdofter för tillfället:

  • APELSIN – Glädje! Mot stress, nervositet, mensvärk
  • LAVENDEL – Mot stress, nervositet, värk, kan sänka feber
  • EN – Renar, stärker, får kroppsvätskorna att flöda
  • TALL – Renar och öppnar luftvägarna, desinficerar rumsluften
  • SITRONELLA – Lugnar ner, skapar glädje, lindrar huvudvärk/migren
  • NELJIKA – Stärker både kropp och själ (+julkänsla!)

 

Jag ber dig ändå att läsa om varje olja innan du börjar använda den. Det kan du göra till exempel här. Anledningen till att jag länkar till Frantsila är att de har massor av kunskap och erbjuder inhemska alternativ. I mina hyllor finns också en del oljor av finska Bioharmony, men de är svårare att få tag på här på västkusten. Fråga i din närmaste naturkost/ekoaffär – där finns också mycket kunskap.

Ikväll fyller jag min doftlykta med vatten, apelsin, tall, lavendel och nejlika. Apelsindoften gör mig bara så himla glad. Lavendeln lugnar mig. Talldoften renar mig. Neljikan stärker mig. Jag andas in, andas ut. Och bara njuter av dessa gudomliga dofter som sprider sig till varje hörn av en allt mer nerpackad lägenhet. När jag blundar kan jag redan, i tankarna, färdas till vårt blivande vardagsrum i Malmö och tänka mig en ny vardag i doftlyktans sken.

 

Ps. Några droppar räcker – både i doftlyktan och annanstans. Kom också ihåg att (om inget annat anges) använda oljorna utspädda (t.ex. vatten, olja) och bara till utvärtes bruk.