blogg banner 2

Så jävla DUKTIG

Skrivet av Hanna Rosvall 07.06.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2071

Jag har varit Så. Jävla. Duktig. Hela livet.

Hon som aldrig är till besvär.
Hon som alltid är trevlig, glad, social.
Hon som hälsar artigt och alltid säger 'tack'.
Hon som kan diskutera och debattera.
Hon som sätter servetten i knät och kan vett och bordsetikett.
Hon som säger 'ursäkta' och 'förlåt'.
Hon som alltid ler på alla fotografier.
Hon som är rar och charmig och lite lagom provokativ för att visa karaktär.
Hon som inte tar plats, men som ändå tar för sig lite när det behövs.
Hon som aldrig bryter mot reglerna.
Hon som aldrig är stökig.
Hon som alltid ställer upp.
Hon som alltid töjer på sina egna gränser.

Så. Jävla. Duktig.

Hon som alltid varit så begåvad.
Hon som gick ut grundskolan med 9,5 i medeltal.
Hon som på något sätt lyckades få 10+ i proven.
Hon som skrev L i studenten.
Hon som blev högt utbildad.
Hon som skrev klassens längsta examensarbete.
Hon som har skåpen fulla med diplom, stipendier, utmärkelser.
Hon som vann en skrivtävling.
Hon som vann en ridtävling.
Hon som vann ett reklampris.
Och så vidare och så vidare.
Hon som var med i föreningarna.
Hon som sysslade med välgörenhet.
Hon som alltid gör det där lilla extra.
Hon som är så ödmjuk och omtänksam.

Så. Jävla. Duktig.
Alltid. Alltid. Alltid.

Men vet du vad? Att vara så jävla duktig hela jävla tiden är jävligt tungt. Punkt.

För jag är också hon som blev utbränd vid 25.
Hon som är en högkänslig introvert men försöker dölja det.
Hon som är extremt självkritisk.
Hon som ibland gråter på toan när ingen ser.
Hon som kan känna extrem press.
Hon som kan känna ångest.
Hon som kan känna rädsla.
Hon som kan få panik.
Hon som kvävs av att vara andra till lags.
Hon som alltid kan hitta något fel på sig själv.
Hon som ständigt har dåligt samvete.
Hon som aldrig är tillräcklig.

Aldrig aldrig aldrig
Tillräckligt Duktig

Att vara duktig har för mig varit ett sätt att överleva. Eftersom jag föddes med många gåvor – som jag till en början uttryckte av spontan glädje – fick jag snabbt lära mig att jag är begåvad. Duktig. Hela systemet prisade mig när jag var DUKTIG, spelade enligt reglerna. Så jag blev ännu duktigare. Jag fick lära mig att mitt värde till stor del är kopplat till mina prestationer, min duktighet, hur väl jag kan vara andra till lags. Men det skapade också en extrem press. Jag kunde aldrig vara genuint glad över en prestation. Jag kunde inte ta emot beröm. För jag tänkte bara på en sak: Vad kan jag prestera till näst för att fortsätta vara älskad och accepterad?

Serien Så jävla duktig har precis publicerats på Yle Arenan. Jag satte mig ner i soffan idag och såg alla avsnitt på en gång, från början till slut. Grät och skrattade och nickade medhållande. Vilka starka, modiga kvinnor som vågat ställa sig framför kameran och berätta om livet bakom duktigheten! Jag insåg att jag tävlat i samma Poetry Slam som Rosanna en gång – att vi varit två stycken som ställt oss på scenen och varit så. Jävla. Duktiga. Tänk om man visste vad som döljer sig under ytan på dem man möter.

Jag har kommit en bra bit på min resa. I dagsläget kan jag se min utbrändhet som en gudasänd gåva – en vägg som tvingade mig att stanna upp och fråga mig själv vad JAG vill, vem JAG är, vad JAG tror på. Och oj vad mycket som har fallit bort under resans gång. Så många fasader, så många illusioner. Jag blir bättre och bättre på att inte vara så jävla duktig hela tiden. Jag har insett att mitt eget värde verkligen inte är kopplat till mina prestationer – att jag är så mycket mer. Jag är jag! Och det är mer än tillräckligt.

Många tankar väcks när jag ser serien. Det är rått, det är äkta. Och jag inser att jag sällan låter allt komma fram – här på bloggen, på Instagram, ute bland folk. Jag låter bli att skriva ibland när något är jobbigt. Jag börjar fundera för mycket på vem som läser. Jag delar inte med mig av allt. För innerst inne vill jag vara duktig. Innerst inne finns den där lilla duktiga flickan som tror att världen fungerar i samklang med hennes duktighet.

Men vet du vad jag har insett? Illusionen fungerar bara så länge jag själv uppehåller den. Den lilla duktiga flickan är nämligen inte längre ensam. Hon har fått sällskap av en stark, självständig kvinna som är så klar med allt det där. Hon som börjar inse vem hon faktiskt är. Hon som vill leva sitt eget liv, i samklang med sin inre sanning, och strunta i om någon gillar det eller inte. Hon som alltid kan känna sig vacker och tillräcklig – oberoende av omständigheterna. Hon som tillåter sig själv att vara arg och ledsen och göra fel och försöka igen. För hon är värdefull, precis som hon är. Och hon är redo att bryta sig loss från duktighetens bojor. Så. Redo.

Jag känner så många duktiga flickor. Och de har också börjat få nog. De senaste åren har jag haft så många fina diskussioner med kvinnor som helt enkelt inte orkar försöka vara duktiga längre. Som inte orkar passa in i bilden av den 'perfekta' karriärkvinnan eller mamman eller vännen eller något annat. Det gör mig så glad! Och det ger mig mod. Därför ville jag också lyfta fram Yles nya serie i min blogg. Se den, prata om den – för det är så otroligt viktigt att vi bryter myten kring duktighet och vågar välja annorlunda.

Serien Så jävla duktig blev en viktig påminnelse för mig. Jag insåg vikten av att våga dela med mig ännu mer av sådant som skaver i duktighetsskorna. För jag att redo att skippa de skorna och gå barfota istället – min egen väg, där jag själv bestämmer vem eller vad jag är. Kära medsystrar, det är dags att omdefiniera duktigheten. Och förändringen börjar med alla oss som är duktiga – du och jag.

Har du sett Så jävla duktig? Skulle gärna höra vilka tankar serien väckte hos dig!

 


Vad är ett leende värt?

Skrivet av Hanna Rosvall 21.05.2019

DSCF0758

Varje vardagsmorgon möter jag en av två män. Den ena spelar dragspel, den andra fiol. Jag vet inte om de känner varann, men på något sätt lyckas de ändå se till så att endast en av dem står och spelar i tunneln som går mellan järnvägsspåren i Lund. 

Jag är glad att dessa musiker vill stå där. Det är en glädje att få vandra genom den tonfyllda tunneln och mötas av de helande vibrationerna som bevingats av betongklädd akustik. Det är vackert.

Jag har observerat att de flesta rusar förbi. De flesta har siktet inställt på trappan som leder upp ur tunneln. De flesta har en resväska eller en kaffe eller ett barn eller en telefon att hålla reda på. Det är helt förståeligt. 

Men jag brukar känna att jag vill säga tack. Så jag brukar bjuda på en blick och ett leende. Sedan brukar jag fundera om det är tillräckligt – ett leende går inte att byta mot en matportion eller en månadshyra. Och jag brukar känna mig lite dålig för att jag inte ger dessa musiker en slant. Jag som ändå njuter av deras musik varje vardagsmorgon.

Den här morgonen var annorlunda. Jag kände mig lite besvärad när jag gick genom tunneln. Jag såg hur alla andra gick förbi honom som spelar dragspel, utan att notera honom på något sätt. Plötsligt kände jag mig lite konstig och löjlig. Tänk om dessa herrar egentligen tänkte, "kan du inte ge mer än ett leende någon gång?" Så jag flackade med blicken. Gick förbi.

Men då hände något magiskt. När jag passerade honom som spelar dragspel hälsade han med ett "Madame!" Vi utbytten en blick, och jag log. Och jag kände mig dum, fast av en helt annan orsak. Jag insåg att han hade sett mig, varje morgon, precis som jag hade sett honom. Och jag insåg att mitt lilla leende visst hade varit värt något.

Den här morgonen blev en viktig påminnelse. Pengar är verkligen inte allt. Och allt kan inte mätas i pengar. Men det finns något vi alltid bär med oss – något som inte förkroppsligas som mynt eller sedlar. Det är något vi bär inom oss: Kärlek. Förmågan att se varandra, höra varandra, ta hänsyn till varandra. Det kan vara värt så mycket mer än vi tror.

 


Gåvan av ingenting

Skrivet av Hanna Rosvall 19.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2065

Tomheten är undervärderad. Det blir så lätt fokus på att alltid göra något, vara något – någonstans, för någon. För vem? Och varför? Det är inte alltid helt tydligt. Och det finns sällan tid att ifrågasätta. Man bara kör, kör, kör, och gör, gör, gör. För det är väl det som är meningen. Eller?

När jag är inne i en stressig period blir det lätt fokus på körandet och görandet. Jag är ständigt uppe i varv, i ständig beredskap. Uppkopplad och tillgänglig, otålig. Jag tar tag i saker jag egentligen inte behöver ta tag i. Scrollar på Instagram utan att egentligen veta varför. Men att sakta ner kräver ett målmedvetet beslut. En obekväm stund – lite som att köra 40km/h efter 3h på motorvägen. Ibland är det lättare att bara fortsätta i högt tempo. Framåt, framåt, framåt. 

Jag satt på en lunch för några dagar sedan. Personen på andra sidan bordet undrade om jag någonsin känner att jag bara vill vara offline. Hen frågade om jag någonsin upplever att det är jobbigt med det uppkopplade och det digitala. Ja – verkligen. När jag kommer hem efter jobbet vill jag bara plantera en växt eller laga mat eller tända ett ljus och läsa en. Helt. Vanlig. Bok. Personen på andra sidan bordet tyckte att det var skönt att höra att hen inte är ensam. Så du är inte heller ensam, om du behövde höra det just nu.

Ett erkännande. Jag har halkat in i sådana vanor som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig upprepa. Att äta framför datorn medan jag jobbar. Att inte äta alls, eller slarva med maten. Att jobba sent in på småtimmarna. Att skriva meddelanden på telefonen medan jag går från möte A till möte B. Att inte prioritera det som ger mig energi, utan snarare det som tar min energi.

Dock besparar jag mig själv alla former av guilt trips. Allt det där med att "du som yogalärare borde...". Not gonna happen. Istället ser jag min inre medvetenhet som en gåva – ett sätt att få distans och betrakta mitt beteende med nyfikenhet. Ojdå, hur blev det så här? Jag känner att min kropp säger stopp. Min själ likaså. Samtidigt får jag lära mig så otroligt många viktiga saker om mig själv. De här mönstren har kommit tillbaka av en orsak. De är här för att jag, en gång för alla, ska kunna säga: NEJ. Det här är inte jag. Jag väljer att leva på ett annat sätt som får mig att må bra.

Det är sant: Jag behöver göra några medvetna förändringar i min vardag. Min kropp ber mig om träning och detox. Mitt sinne ber mig om stillhet, meditation, inre utforskande. Att vara sann mot mig själv, höra min inre visdoms röst. Att sätta gränser och se mitt eget värde. Men det finns också en fras som redan i några veckors tid upprepats i mitt huvud: Ge dig själv gåvan av ingenting.

Ge dig själv gåvan av ingenting. Så enkelt, men stundvis så utmanande. Ändå är det något som hjälper mig att stanna upp. Som en dag på tåget när jag – istället för att 'vara effektiv' och svara på mail – tillät mig själv att bara sitta och se ut genom fönstret. Eller några dagar senare när jag, på väg mot ett möte, tillät mig själv att stanna upp på vägen mellan tågrälsen och kanalen. Och bara. Vara. En minut då fötterna var förankrade, ögonlocken slutna. En kravlös minut som gav mig helt ny energi.

Tomheten är undervärderad. För, så som jag ser det, finns Alltet i det vi upplever som intet. Det känns kanske konstigt att stanna upp och göra 'ingenting', särskilt om det finns mycket vi anser att vi behöver göra. Men en stund av 'ingenting' kan ibland betyda allt. Det kan vara allt vi behöver för att sedan kunna göra allt det där andra. Och i intet kan vi kanske till och med inse att det endast är en del av 'allt det där andra' som vi egentligen behöver göra.

Så ge dig själv gåvan av ingenting idag. Det kan vara en sekund. 10 sekunder. 20 eller 30. Efter ett tag kanske du inser att, ju bekvämare du blir i intet, desto närmare kommer du Alltet. Ju mer du kan hitta i Nuet – en stund där tiden inte existerar – desto mindre behöver du hämta från det förflutna eller framtiden. Så känner jag i alla fall. Håller du med?

 


Outhärdliga ovisshet

Skrivet av Hanna Rosvall 05.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2021

En hel del har hänt sedan jag skrev sist. Igen. Små och stora förändringar – önskade och oönskade, väntade och oväntade. Universum skakar verkligen om min verklighet just nu. Stundvis känner jag att jag obarmhärtigt kastas runt i en kosmisk ström och greppar grässtrån vid strandkanten. Samtidigt inser jag att inget händer av en slump. Allt är precis som det ska vara. Universum utmanar mig dagligen med två frågor: 1. Hur mycket vågar du lita på livet? och 2. Hur mycket kärlek är du beredd att ta emot?

Det låter kanske enkelt. Men att lita på livet är något av det svåraste som finns. Jag har programmerats att tro att tryggheten ligger i fasta punkter och inövade rutiner. En fast adress. Ett välbekant arbetsbord. Och den dagliga resan mellan dessa två fasta punkter. Ja, jag har en hemadress. Ja, jag har ett jobb. Just nu. Om en månad vet jag, ärligt talat, inte vad som kommer att ske.

Jobbmässigt är jag just nu inne i en stor förändringsprocess. Många dörrar står på vid gavel, och jag har ingen aning vilken jag ska gå igenom. Det är fina möjligheter, spännande nya resor. Men jag ville inte trodde inte hoppades inte att jag skulle stå framför alla dessa möjligheter så här snabbt. Jag erkänner: Jag hann bli bekväm med den nya tillvaron som skapats här i Sverige. Så Universum ställde mig mot väggen och frågade: Är det verkligen det här du vill? Svaret är att jag inte vet. Så jag inser att det är det jag nu måste klura ut. Vad JAG vill. Hur jag kan använda mina gåvor på bästa sätt. Åtföljd av djupa andetag och tacksamhet försöker jag nu navigera åt rätt håll.

Bostadsmässigt har jag också hunnit bli bekväm. Ja, vi kunde nog behöva några rum till. En trädgård. Lite sånt. Men jag märker att jag håller hårt i våra väggar, den här adressen. Jag motiverar det med att vi precis flyttat. Att det är så många förändringar runt omkring. Hela jag skriker efter att få landa, låta rötterna växa sig ner i det nya hemlandet. Men Henrik vill annorlunda. Han tittar på nya bostäder varje dag. Det gör att den här bostaden känns tillfällig, som att allt när som helst kan packas ner. Förstås är det inte helt sant – en flytt är ett gemensamt beslut. Innerst inne vill jag nog också flytta. Mitt sikte är också inställt på något okänt hem på en okänd adress på en okänd punkt i framtiden. Men jag blundar. För jag tänker att jag måste ha en fast punkt. Jag måste bo just här just nu för annars förlorar jag allt fotfäste...typ.

Någonstans inser jag att min stabilitet, min trygghet, måste hittas i det osynliga. När allt annat är ovisst måste jag fokusera på det som inte ändras: Kärleken. Idag fick jag en påminnelse om att det finns så otroligt mycket kärlek i mitt liv – kärlek som inte försvinner. Kärlek som villkorslöst finns där, oberoende av var jag är eller vad jag gör. Det gör mig tårögt tacksam. Verkligen.

För någon vecka sedan satt jag på ett flygplan. Det var efter en livsförändrande resa – en pilgrimsfärd – som jag kanske finner ord för vid ett senare skede. Jag fick ta emot den första initieringen i Hatun Karpay. Just nu vill jag inte säga mer än så, men om orden talar till dig, ber jag dig klicka på länken för att läsa mer.

När vi skulle landa i Köpenhamn hände något magiskt. Kvällen var vindstilla och vackra toner spred sig som mjuka penseldrag över himlavalvet. Gränslandet mellan hav och himmel suddades ut och plötsligt befann vi oss i evigheten. Tiden stod stilla, planet stod stilla – så kändes det i alla fall. Det var overkligt. Och så vackert! Jag blev uppslukad av stunden och njöt av att vara överallt och ingenstans, samtidigt.

Jag ser på bilden i början av inlägget, tänker tillbaka på de där magiska stunderna i flygplanet. På något sätt ska det väl ändå vara möjligt att finna det fina också i detta limbo? Magin i att inget är varken det ena eller det andra? Det bara är. Och jag är. Överallt och ingenstans, samtidigt. Kanske det är exakt här jag ska vara, medan det kosmiska nätet omkring mig omformas till min nya verklighet. Kanske jag, just nu, egentligen upplever den där overkliga stunden innan planet landar. Det är bara upp till mig att kunna uppskatta den.

Ovissheten kan vara rätt outhärdlig. Särskilt om man, som jag, gärna vill veta hur saker och ting ska bli. Om jag tänker för mycket på allt jag inte vet kan jag lätt känna hur ångesten kommer krypande. Men jag är väl medveten om att det är just det här jag ska lära mig. Att lita på livet – no matter what. Universum har, de senaste åren, verkligen testat hur djupt min tillit sträcker sig. Och, samtidigt, hur mycket kärlek jag är villig att ta emot.

Så jag försöker att ta allt det här med ro. Ha tålamod med mig själv. Det är faktiskt inte helt lätt att bryta tanke- och beteendemönster som hängt med en hel livstid. Men det är möjligt, och det blir lite lättare för varje dag som går. Så just nu behöver jag faktiskt inte veta om vi kommer att bo här en månad eller ett år till. Jag behöver inte veta exakt vad som kommer att stå på mitt visitkort på hösten. Eller något annat för den delen. För inget av det är egentligen kopplat till min inre trygghet. Jag är trygg i mig själv. Och jag är omfamnad av oändligt mycket kärlek. Det är mer än tillräckligt.

 


Lejonet som inte fick ryta

Skrivet av Hanna Rosvall 13.04.2019 | 1 kommentar(er)

DSCF1603

Jag har länge varit nyfiken på Reiki. Till en början trodde jag att det var meningen att jag skulle gå en Reiki-kurs. Lära migGöra någotFå diplom. Trots att jag spanade in många olika kurstillfällen var det inget som råkade passa. Reiki dök ändå upp med jämna mellanrum – till den grad att jag nästan blev lite frustrerad. Kom igen Universum! Om det verkligen är meningen att jag ska lära mig Reiki, kan det väl ändå finnas en utbildning som jag har möjligheten att delta i?

Men för någon vecka sedan insåg jag något viktigt. Det är inte meningen att jag ska lära mig att ge Reiki. Jag ska lära mig att Reiki. Så enkelt, så självklart...men ändå så svårt. Jag har så länge varit så inriktad på att ge, ge, ge och prestera, prestera, prestera, att det är mitt naturliga sätt att agera. På senare tid har dessa gamla bekväma skor ändå börjat ge mig skavsår.

Mitt gamla beteendemönster måste brytas. Jag vet det, jag känner det. Det funkar helt enkelt inte längre. Jag måste lära mig att hushålla med min egen energi. För jag är ingen soptunna där andra människor kan dumpa låga vibrationer. Jag är inte heller en energimässig packåsna som ska bära runt på det som andra människor inte själva vill bära runt på. Jag har rätt att sätta gränser, jag har rätt att säga nej. Jag har rätt att också ta emot.

Som högkänslig person är det oftare lättare sagt än gjort. Man känner att man har ett ansvar för att andra ska må bra. Man går runt med ständigt dåligt samvete. Man tänker att man själv alltid orkar, att det inte spelar någon roll – så länge alla andra är nöjda och glada. Varför? Därför att man känner av andra människors energier så starkt att deras negativa känslor blir ens egna. Och det är inte så trevligt.

Men jag har, för första gången i mitt liv, börjat känna att det räcker nu. Varje morgon stänger jag medvetet min 'energiport' och deklarerar, tyst för mig själv: Jag bär inte på någon annans energier idag. Ingen får min energi utan mitt samtycke. Mina gränsdragningar har dessutom börjat visa sig på lite lustiga sätt. Jag har slutat plocka upp skräp från marken. Jag har slutat att städa upp efter andra personer. Jag har slutat att automatiskt ge upp min plats på bussen eller tåget eller i en kö.

Det låter kanske konstigt, men på något sätt känns det viktigt att sända tydliga signaler till Universum. Jag städar inte längre upp efter andra – alla är ansvariga för sig själva. Visst plockar jag något skräp ibland, eller städar bort en kaffekopp, eller ger min plats åt någon annan. Men. Det är alltid medvetna val. Jag gör det för att jag vill göra det, inte för att jag – tyngd av skuldkänslor – känner att jag måste göra det. Skillnaden är stor. Och jag har redan märkt stor skillnad i mitt eget liv.

Så, jag gick alltså på en Reiki-behandling. Övade på att bara lägga mig ner och ta emot i en timme. Och det var så fantastiskt fint! Så mycket villkorslös kärlek som flödade genom alla lager av min kropp. Som att bada i kosmiskt ljus. Jag kunde känna hur den högfrekventa energin rensade och laddade mitt energifält. Verkligen en vacker upplevelse som jag tog emot med tacksamhet <3

Efteråt berättade Reiki-kvinnan vad hon fått till sig under behandlingen. Hon berättade bland annat att det finns tre lejon som vaktar porten till hjärtat – Ilska, Sorg, Rädsla. Hon såg att ilskans lejon verkligen vill ryta, men att det inte får tillåtelse. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag har definitivt ett ilsket leijon som jag ständigt tystar ner. Du som följt min blogg en längre tid kanske kommer ihåg mitt inlägg Är det fult att bli arg? där jag konstaterade att jag nog aldrig riktigt gett mig själv tillåtelse att känna ilska.

Så ja, det finns ilska som samlats på lager. Den är ett resultat av alla de gånger då jag inte satt tillräckliga gränser. Alla gånger jag känt mig osynlig, orättvist behandlad. Alla gånger då jag låtit andra ta min plats, ta äran för mitt arbete. Alla gånger då jag låtit andra trampa på mig, säga elaka saker till mig. Alla gånger då jag vänt andra kinden till. Alla gånger då jag tvingat mig själv att förstå, förminskas, försvinna. Och fan vad det gör mig arg! Att jag inte värdesatt mig själv mer än så.

Ilskan är en stor och fin kraft, om den används på rätt sätt. Jag väljer att inte använda min ilska destruktivt – varken mot mig själv eller andra. Fastän det knyter sig i magen när jag tänker på en del människor väljer jag att önska dem väl. För deras beteende visar bara att något är trasigt inom dem. Så istället låter jag min gamla ilska bli ett bränsle som hjälper mig att sätta gränser, säga ifrån, ta plats och villkorslöst älska mig själv.

På senare tid har jag dessutom känt mig kallad att göra Simha Mudra Pranayama. Det är en yogaövning som kallas Lion's Breath och, bokstavligt talat, innebär att man ryter som ett lejon. Känns ju rätt självklart att jag ska inkludera lejonet i min dagliga yogarutin. Ett perfekt och tryggt sätt att låta ilskan, som den duktiga flickan låtit samlas på lager, komma ut.

Bilden i början av inlägget råkade jag hitta idag. Också ett intressant sammanträffande. Det är ett foto som Henrik tog i en Siciliansk kyrka förra sommaren. Lejonet låg förtryckt under en predikstol, vilket förstås skapar frågor kring dess symbolik... Bilden gör mig ändå full i skratt eftersom jag kan tänka mig att det är så mitt leijon ser ut. Exakt sådär. Åh nej. Så varje gång jag tänker halka in i de gamla skorna ska jag därför tänka på det här lejonet. Och sedan ska jag ryta till – på ett vänligt, kärleksfullt sätt.

Det är viktigt att kunna bli arg om det behövs. Alla känslor behöver vara lika välkomna. För, så som någon sagt nån gång: "Holding on to anger is like drinking poison and hoping that the other person will die". Ilska är inte ett gift jag vill ha i kroppen. Härmed börjar en anger detox som skapar mer utrymme för ljus och kärlek så att alla hjärtats portar kan öppnas.

 


Framåt, bara framåt

Skrivet av Hanna Rosvall 29.03.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1928

 

Vilken vecka alltså. Jag har jobbat från morgon till kväll. Tagit några vändor via byråkratiträsket. Varit så trött. Verkligen. En dag satt jag hemma i soffan och jobbade, såg på Wilja som sov i en lite lustig ställning. Och jag bara kände att det är ju precis det där jag vill göra just nu. Men det fanns bara en väg att gå: Framåt. En sak i taget.

Turbulenta energier har också rört om i grytan. Som en dag som kändes som något ur en film. Allt började med att jag kom hem utan nycklar. Jag åkte till Lund för att hämta Henriks nycklar, sprang till en buss där jag föll på en trappa medan jag försökte skanna mitt månadskort. Blev så arg och upprörd över att folk omkring mig fortsatte spela sudoku på telefonen istället för att fråga hur det gick. Hallå?! Nå, fick nycklarna, satte mig på en annan buss där chauffören läxade upp var och varannan passagerare. Dessutom stannade han för att läxa upp en annan busschaufför som parkerat fel. Sedan krockade bussen lite med en personbil. Jag tänke: Det här är inte sant. Steg av bussen och gick hem. Hittade inga nycklar hemma, ringde till cafét där jag lunchat och fick tack och lov höra att nycklarna fanns där. Henrik skulle hämta dem på hemvägen, glömde stiga av vid Malmö C, tågen blev inställda, han kom sig iväg ändå, fick nycklarna...allt ordnade sig.

Jag har tänkt mycket på om det är jag själv som bidrar till turbulensen. Är det inte så att vi själva skapar vår verklighet? Det tror jag i alla fall. Så det är nog ingen slump att dessa galna dagar existerat vid sidan om att tempot i mitt eget liv varit väldigt högt. En påminnelse om vikten av att förbli lugn och centrerad. Ofta blir det ju tyvärr så att jag inte 'hinner' meditera när allt går så fort. Det är ju just under dessa tider som jag behöver meditationen mer än någonsin.

Men nu är det fredag. Har precis skickat in de sista uppgifterna till skattedeklarationen, fått allt fixat med både svenska och finska banken. Åh, vad skönt det känns! Vad jag kämpat med det här. Suttit i telefonköer och pratat långa stunder med olika myndigheter. Men jag har också lärt mig massor. Fått jättefin hjälp och många goda råd. Så den byråkrati som tidigare gav mig panikångest känns numera riktigt överkomlig och inte alls så skrämmande.

Jag sitter på inkubatorn där jag jobbar en dag i veckan. Tänker att det känns rätt intensivt att ha två jobb. Mitt huvudsakliga jobb där jag jobbar 75% och så mina egna projekt som tar upp resterande 25% av min tid. Dessutom har jag blivit volontär (mer om det senare). Så det blir mycket jobb på kvällar, helger. Men samtidigt känns det fint och värdefullt. När jag känner efter så är det främst tacksamheten som träder fram. Och ivern inför framtiden. För mitt jobb är ju faktiskt fantastiskt inspirerande och roligt.

Men. Den här helgen ska jag inte jobba. Tror inte Henrik ska jobba heller. Så vi har två underbara lediga dagar framför oss. Ser fram emot långa promenader och lugna fikastunder. Känns viktigt att få ner tempot efter en intensiv vecka och bara...vara. Tillsammans. Önskar också dig en fin och lugn helg! <3

 


Bastu, bokslut & blodprov

Skrivet av Hanna Rosvall 22.03.2019

IMG 1920

 

Tre B:n. Tre till synes orelaterade ord som ändå, på något sätt, lyckats finna sin plats under det senaste dygnet. Det är spännande att se vilka kombinationer Universum bjuder på ibland. Och någonstans tänker jag att det finns något fint i den brokiga blandningen. Så många olika möjligheter att lära sig, växa, utvecklas.

Bokslutet. Det undertecknade jag egentligen redan för ett tag sedan. Men jag har, av någon orsak, inte kommit mig för att spara ner allt bokslutsrelaterat material från mitt bokföringsprogram. Kanske det har handlat om en ovilja att släppa taget helt och hållet – en liten livlina som hållit mig kvar vid mitt lilla bolag, muwan, som bjöd på så många fantastiskt fina lärdomar. Bolaget blev kvar i Finland. Och nu är jag äntligen klar med allt det byråkratiska. Det är med tacksamhet jag låter askan färdas vidare med förändringens vindar.

Bastun. Den njöt jag av idag, efter att ha omfamnats av vattnet i simhallen. Jag hade nog aldrig trott att vattnet och värmen skulle betyda så mycket för mig i min vardag. En påminnelse om hur viktigt det är att hitta tillfällen där man får ny energi. De flesta av oss ger nog bort mer än tillräckligt av vår energi varje dag – medvetet eller omedvetet.

Får mig att tänka på något jag nyligen läste i Gabrielle Bernsteins blogg. Hon skrev om hur hon själv skyddar sitt energifält, utan att suga åt sig av andras energi eller ständigt läcka ut sin egen energi. Som högkänslig person har jag själv fått öva mycket på att verkligen sätta energimässiga gränser. Jag behöver inte bära på andras energi. Jag behöver inte heller ständigt ge av min egen energi åt alla andra. Jag kan själv välja. Rekommenderar Gabrielles inlägg – det innehåller många fina och konkreta tips.

Blodprovet då? Ja, så som bilden i början berättar var det vår hund Wilja som fick åka in en sväng till djursjukhuset. Med en hel del mer eller mindre jobbiga veterinärupplevelser i bakfickan var det inget jag precis såg fram emot... Men vi fick träffa en fantastiskt fin norsktalande veterinär som Wilja klickade med direkt. Har aldrig sett henne så lugn hos veterinären förr! Kan knappt beskriva den tacksamhet som följde oss hem.

Så, nu är det fredag. Jag känner mig trött men lycklig. Har hällt upp lite rödvin i glasen och ser fram emot att bara få sitta med Henrik och hunden och andas ut efter veckan som varit. Efter intensiva solstormar och andra rymdrelaterade händelser känns energierna mer stabila. Den inre vårstädningen börjar vara klar, och det är dags att gå in i en ny period. Jag kan verkligen känna hur kreativiteten återvänder och hur hela jag sprudlar av skaparglädje.

Önskar dig en fin helg <3

 


Ännu ett skuggspel

Skrivet av Hanna Rosvall 20.03.2019

trees 691987 1920 copy

 

Förra gången jag skrev var det fullmåne – nu är det fullmåne igen. En månad har passerat. Och, för att vara helt ärlig, har det varit en väldigt utmanande period. Det är delvis därför jag dragit mig för att skriva. Inte för att jag inte har velat, utan för att jag inte har kunnat. Inte för att jag inte har kunnat, utan för att jag inte har velat. Jag ska försöka förklara.

Vi kan väl börja här: Mercury Retrograde. En månad då planeten Merkurius rört sig 'baklänges' – en skenbar rörelse i motsatt riktning. Perioden förknippas ofta med spontana utbrott, kommunikationssvårigheter, transporttrassel, krånglande teknologi. Ja, allt detta har varit närvarande. Men för mig innebär Mercury Retrograde dessutom en tid då mina skuggsidor kommer upp till ytan.

Det är som att stiga in i en spegelsal. Plötsligt ställs jag ständigt framför personer och situationer som utmanar mig, provocerar mig, tvingar fram allt det som gör ont inom mig. Det är verkligen en gåva från ovan – ett tillfälle att släppa taget om massor, massor, massor. En tid att helas på djupet. Men det är ändå utmanande.

Jag trodde inte att det skulle bli särskilt mycket drama den här gången. Men det blev det ändå... fastän jag verkligen försökte vara noga med att endast agera kärleksfullt, med goda intentioner. Jag blev indragen i situationer där små saker blev uppblåsta. Missförstånd. Misslyckanden. Det var defensiva och icke-konstruktiva och provocerande och deprimerande och komplicerande vibbar från så många håll. Gång på gång fick jag börja om. Igen och igen och igen. Och jag bara kände: Var kommer allt det här ifrån?!

Tydligen hade jag många läxor att lära mig. Enligt bästa förmåga har jag försökt ta till mig allt som Universum staplat upp på skrivbordet. Envist har jag, gång på gång, vänt mig tillbaka mot ljuset. Accepterat det som hängt kvar från en svunnen tid. Respekterat varför det fått mig att reagera på olika sätt. Jag har försökt att vara kärleksfull och tålmodig mot mig själv.

Men jag har verkligen kämpat. För den här gången har Merkurius öppnat en pandoras ask utrustad med spegel. Allt har bottnat i min inre kritiker. Jag har hemsökts av en hel här av tankar som inte längre är mina. Jag har tvingats möta en avgrundsdjup avsky som vällt upp ur mitt inres djupaste vrår. Jag har stått öga mot öga med gamla skuggor som säger att jag är otillräcklig på alla möjliga sätt. Att jag inte har något värdefullt att säga. Att jag inte har rätt att ta upp utrymme. Att jag är ful och dum och svag och värdelös. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. En ändlös ström av självförakt.

Jag har tålmodigt tagit emot allt. Låtit det skölja över mig. Blivit ordentligt utskälld. Men jag har också vägrat att tro på det. Jag har känt att det inte längre är min sanning. Ändå har det ibland varit svårt att inte ryckas med och tryckas ner. Jag har stängt ner och dragit mig undan. Känt mig osynlig och ovälkommen och oförmögen att göra något rätt. Nästan allt och alla har på något sätt lyckats peta i såret och få det att blöda igen.

Samtidigt har jag varit väldigt medveten om att inget är på riktigt. Jag har följt den inre dialogen på avstånd. Stundvis absurdt. Men för första gången i mitt liv har jag haft tillräckligt avstånd till mina tankar för att inte förväxla den inre kritikern med mina egna tankar. Det har varit så häftigt att uppleva! Det har gett mig kraft att vägra lyssna. Och jag har påmint mig själv om att allt som kommer upp har samlats på hög under 31 år – troligen också från tidigare liv. Genom affirmationer och meditationer har jag outtröttligt omprogrammerat mitt undermedvetna. Städat bort allt som inte längre är sant.

Det har tagit en månad. Men idag, i fullmånens sken, känner jag att cirkeln börjar vara sluten. Jag är. Så. Redo. Att släppa taget om alla de här skuggorna jag burit på. Jag förstår varför de uppstått. Jag accepterar och förlåter, mig själv och andra. Och jag går vidare.

I vårdagjämningens sken tar jag ett stort steg mot det spirande ljuset. Jag stiger ur ett gammalt skal och känner en lättnad, en ny spänst i stegen. Jag är redo att acceptera mig själv. Jag är redo att uppskatta och högakta mig själv. Jag är redo att stå upp för mig själv. Jag är redo att bli sedd. Jag är redo att göra min röst hörd. Jag är redo att nå min fulla potential. För jag är äntligen redo att ovillkorligt och outtröttligt älska mig själv. Nu är det kärlekens tid att tala.

 

Bild: Pixabay

 


Fisken i vattnet

Skrivet av Hanna Rosvall 13.02.2019

pool 802025 1920

 

Senast jag skrev, skrev jag om rutiner. Om att landa i det fullständigt förutsägbara och bara känna att allt rullar på utan överraskningar. Just då kändes det fint. En lugn helg efter så många omvälvande händelser, förändringar. Jag tänkte: Jag kunde stanna här, i det här.

Några dagar efter blogginlägget spenderade jag en kväll på akuten. Ett isolerat rum på ett djursjukhus. Tystnad, tomhet. En odefinierad väntetid och en oviss framtid. Skepnader som dök upp bakom ett fönster, klädde sig i plast och äntrade rummet, för att sedan försvinna ut igen. Jag tänkte: Där for rutinerna.

Känslorna hängde över mig som en svallvåg. Jag såg dem, jag kände dem. Men jag visste att jag inte kunde låta dem skölja över mig. Så jag tog ett steg ifrån mina känslor – separerade fullständigt från dem genom att kapa alla känslomässiga band. Jag blev neutral. Lika tom som rummet. Jag bara andades. Fanns där för hunden. Snart kom Henrik också dit. Jag tog hans hand. Och vi tog oss igenom kvällen som lyckligtvis slutade bra. Väl hemma igen sjönk jag ner på golvet och lät känslovågen skölja över mig.

Dagarna gick. Allt väl. Vardagen fortsatte, med en ännu djupare ödmjukhet och tacksamhet. Tack och lov.

Jag började inse att Universum gett mig en påminnelse. Livet är inte är statiskt, utan i ständig förändring. Kanske är det så att vi alltid behöver lämna lite utrymme för det oväntade, oförmodade, oanade, oplanerade. Jag menar inte att vi alltid ska vara beredda på det värsta, utan snarare fylla tomrummen med tillit. I det stora hela är allt alltid precis som det ska vara.

Kärleken är en livliva som löper också genom de mörkaste stunderna. Jag har insett att jag varken kan eller behöver planera allt, vara beredd på allt. Jag har också insett att jag själv skapar min verklighet, att mina tankar har sådan otrolig kraft. Därför väljer jag dem väl. För jag vet att vad som än händer finns kärleken där – den som är större än någon eller något. The Universe has your back. Den övertygelsen skänker mig mycket ro, också när det stormar.

Jag ser fortfarande ett värde i rutiner. En trygghet. Men jag märker också att jag hela tiden blir mer öppen för det odefinierade. Jag känner mig allt mer bekväm med att ta saker som de kommer. Och jag inser att jag innerst inne är en intuitiv varelse. Det passar inte alltid in i den rationella världen, men jag tror att det ändå är möjligt att flöda, också på torra land.

Igår kände jag mig kallad att simma. Kanske för att det var fullmåne – en fullkomlig dag att omge sig med det feminina vattenelementet. Så jag gick iväg till simhallen och bara simmade, simmade, simmade. Det var så fantastiskt fint. I vattnet känner jag mig alltid så fri.

Jag tror inte att det är en slump att mitt stjärntecken är Fiskarna. Vatten i alla dess former har alltid varit väldigt för mig. Henrik är Skorpion – också ett vattentecken. Så jag tror inte heller att det är en slump att vi nu blivit bosatta ett stenkast från simhallen. Genom att återfå kontakten med vattenelementet kommer vi hela tiden närmare en mer fritt flödande vardag.

 

Bild: Pixabay

 


Älskade rutiner

Skrivet av Hanna Rosvall 10.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1707

 

Jag bläddrar genom mitt bildflöde. Försöker hitta ett visuellt komplement till texten jag precis satt mig ner för att skriva. När ovanstående fotografi visas på skärmen kan inte låta bli att le. Bilden beskriver, i all sin enkelhet, hur vårt liv har varit den senaste tiden. Ja, den får det bli.

Jag tänker på tågtidningen. Den som tituleras Nästa stopp: och har ett nervikt hörn. En rubrik som utlovar välbehövlig vila men som, sist och slutligen, alltid lämnar slutdestinationen öppen. Nästa stopp. Nästa stopp. Nästa stopp. Resor på spikraka järnvägsspår, mitt i en vardag som känns väldigt rörig.

Ett vintrigt landskap som flyktigt flimrar förbi. Flyktiga tankar vars virrvarr kan liknas vid de vilt virvlande snöflingorna. Det känns som att vi hela tiden är påväg någonstans. Knappt någon helg att bara landa, andas – omfamna den nya tillvaron i den nya lägenheten i den nya staden i det nya landet i det nya året. Jag välkomnar och omfamnar förändringens vindar...men.

En liten paradox. För jag har nämligen aldrig gillat rutiner. Det är något med de samma gamla hjulspåren som känns begränsande. Ramverk som ritas upp. Företeelser med förutsägbara följder. Visst finns det en trygghet i att veta vad som komma skall. Men jag känner också väldigt stor lycka när jag får flöda fritt – måla utanför kanterna.

Förra året levde jag faktiskt i stort sett utan rutiner. Jag hade mitt eget företag, var min egen chef, och bestämde helt över min egen tid. Det var fantastiskt fint! Men samtidigt – och det här överraskade mig – lite jobbigt. Med väldigt få fasta punkter i min tillvaro blev det lätt så att allt flöt ihop lite grann.

Jag har alltså insett att jag längtar efter rutiner. Särskilt efter att flytten till Sverige inneburit så många förändringar – väntade och oväntade. Jag har kommit på mig själv med att längta efter fullt förutsägbara morgnar med Henrik och hunden. Bröd från samma bageri. Kaffe som tillreds på exakt samma sätt. Promenader längs välbekanta vägar. Inga. Överraskningar. Tack.

Jag trodde inte jag skulle säga det här. Men jag njuter av att varje dag gå till samma kontor, ungefär vid samma tid, och sätta mig vid samma bord. Att mina arbetsuppgifter är intressanta och inspirerande och otroligt varierande är förstås en viktig orsak till att jag stortrivs. Men det finns också en trygghet i alla rutiner som arbetsgemenskapen ger upphov till.

Vilka värdefulla vardagsrutiner. Aldrig igen ska jag anse dem som självklara. Och vet du vad? Jag tror att det, sist och slutligen, är de där vardagsrutinerna som ger upphov till den flödande friheten.

Idag inledde jag morgonen med att köpa bröd och blommor. Det kändes fint. För det innebär att både jag och Henrik kommer att vara hemma så länge att det lönar sig att köpa blommor. En liten men ändå stor sak. Ett steg mot en mer rutinerad vardag.