blogg banner 2

Lejonet som inte fick ryta

Skrivet av Hanna Rosvall 13.04.2019 | 1 kommentar(er)

DSCF1603

Jag har länge varit nyfiken på Reiki. Till en början trodde jag att det var meningen att jag skulle gå en Reiki-kurs. Lära migGöra någotFå diplom. Trots att jag spanade in många olika kurstillfällen var det inget som råkade passa. Reiki dök ändå upp med jämna mellanrum – till den grad att jag nästan blev lite frustrerad. Kom igen Universum! Om det verkligen är meningen att jag ska lära mig Reiki, kan det väl ändå finnas en utbildning som jag har möjligheten att delta i?

Men för någon vecka sedan insåg jag något viktigt. Det är inte meningen att jag ska lära mig att ge Reiki. Jag ska lära mig att Reiki. Så enkelt, så självklart...men ändå så svårt. Jag har så länge varit så inriktad på att ge, ge, ge och prestera, prestera, prestera, att det är mitt naturliga sätt att agera. På senare tid har dessa gamla bekväma skor ändå börjat ge mig skavsår.

Mitt gamla beteendemönster måste brytas. Jag vet det, jag känner det. Det funkar helt enkelt inte längre. Jag måste lära mig att hushålla med min egen energi. För jag är ingen soptunna där andra människor kan dumpa låga vibrationer. Jag är inte heller en energimässig packåsna som ska bära runt på det som andra människor inte själva vill bära runt på. Jag har rätt att sätta gränser, jag har rätt att säga nej. Jag har rätt att också ta emot.

Som högkänslig person är det oftare lättare sagt än gjort. Man känner att man har ett ansvar för att andra ska må bra. Man går runt med ständigt dåligt samvete. Man tänker att man själv alltid orkar, att det inte spelar någon roll – så länge alla andra är nöjda och glada. Varför? Därför att man känner av andra människors energier så starkt att deras negativa känslor blir ens egna. Och det är inte så trevligt.

Men jag har, för första gången i mitt liv, börjat känna att det räcker nu. Varje morgon stänger jag medvetet min 'energiport' och deklarerar, tyst för mig själv: Jag bär inte på någon annans energier idag. Ingen får min energi utan mitt samtycke. Mina gränsdragningar har dessutom börjat visa sig på lite lustiga sätt. Jag har slutat plocka upp skräp från marken. Jag har slutat att städa upp efter andra personer. Jag har slutat att automatiskt ge upp min plats på bussen eller tåget eller i en kö.

Det låter kanske konstigt, men på något sätt känns det viktigt att sända tydliga signaler till Universum. Jag städar inte längre upp efter andra – alla är ansvariga för sig själva. Visst plockar jag något skräp ibland, eller städar bort en kaffekopp, eller ger min plats åt någon annan. Men. Det är alltid medvetna val. Jag gör det för att jag vill göra det, inte för att jag – tyngd av skuldkänslor – känner att jag måste göra det. Skillnaden är stor. Och jag har redan märkt stor skillnad i mitt eget liv.

Så, jag gick alltså på en Reiki-behandling. Övade på att bara lägga mig ner och ta emot i en timme. Och det var så fantastiskt fint! Så mycket villkorslös kärlek som flödade genom alla lager av min kropp. Som att bada i kosmiskt ljus. Jag kunde känna hur den högfrekventa energin rensade och laddade mitt energifält. Verkligen en vacker upplevelse som jag tog emot med tacksamhet <3

Efteråt berättade Reiki-kvinnan vad hon fått till sig under behandlingen. Hon berättade bland annat att det finns tre lejon som vaktar porten till hjärtat – Ilska, Sorg, Rädsla. Hon såg att ilskans lejon verkligen vill ryta, men att det inte får tillåtelse. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag har definitivt ett ilsket leijon som jag ständigt tystar ner. Du som följt min blogg en längre tid kanske kommer ihåg mitt inlägg Är det fult att bli arg? där jag konstaterade att jag nog aldrig riktigt gett mig själv tillåtelse att känna ilska.

Så ja, det finns ilska som samlats på lager. Den är ett resultat av alla de gånger då jag inte satt tillräckliga gränser. Alla gånger jag känt mig osynlig, orättvist behandlad. Alla gånger då jag låtit andra ta min plats, ta äran för mitt arbete. Alla gånger då jag låtit andra trampa på mig, säga elaka saker till mig. Alla gånger då jag vänt andra kinden till. Alla gånger då jag tvingat mig själv att förstå, förminskas, försvinna. Och fan vad det gör mig arg! Att jag inte värdesatt mig själv mer än så.

Ilskan är en stor och fin kraft, om den används på rätt sätt. Jag väljer att inte använda min ilska destruktivt – varken mot mig själv eller andra. Fastän det knyter sig i magen när jag tänker på en del människor väljer jag att önska dem väl. För deras beteende visar bara att något är trasigt inom dem. Så istället låter jag min gamla ilska bli ett bränsle som hjälper mig att sätta gränser, säga ifrån, ta plats och villkorslöst älska mig själv.

På senare tid har jag dessutom känt mig kallad att göra Simha Mudra Pranayama. Det är en yogaövning som kallas Lion's Breath och, bokstavligt talat, innebär att man ryter som ett lejon. Känns ju rätt självklart att jag ska inkludera lejonet i min dagliga yogarutin. Ett perfekt och tryggt sätt att låta ilskan, som den duktiga flickan låtit samlas på lager, komma ut.

Bilden i början av inlägget råkade jag hitta idag. Också ett intressant sammanträffande. Det är ett foto som Henrik tog i en Siciliansk kyrka förra sommaren. Lejonet låg förtryckt under en predikstol, vilket förstås skapar frågor kring dess symbolik... Bilden gör mig ändå full i skratt eftersom jag kan tänka mig att det är så mitt leijon ser ut. Exakt sådär. Åh nej. Så varje gång jag tänker halka in i de gamla skorna ska jag därför tänka på det här lejonet. Och sedan ska jag ryta till – på ett vänligt, kärleksfullt sätt.

Det är viktigt att kunna bli arg om det behövs. Alla känslor behöver vara lika välkomna. För, så som någon sagt nån gång: "Holding on to anger is like drinking poison and hoping that the other person will die". Ilska är inte ett gift jag vill ha i kroppen. Härmed börjar en anger detox som skapar mer utrymme för ljus och kärlek så att alla hjärtats portar kan öppnas.

 


Framåt, bara framåt

Skrivet av Hanna Rosvall 29.03.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1928

 

Vilken vecka alltså. Jag har jobbat från morgon till kväll. Tagit några vändor via byråkratiträsket. Varit så trött. Verkligen. En dag satt jag hemma i soffan och jobbade, såg på Wilja som sov i en lite lustig ställning. Och jag bara kände att det är ju precis det där jag vill göra just nu. Men det fanns bara en väg att gå: Framåt. En sak i taget.

Turbulenta energier har också rört om i grytan. Som en dag som kändes som något ur en film. Allt började med att jag kom hem utan nycklar. Jag åkte till Lund för att hämta Henriks nycklar, sprang till en buss där jag föll på en trappa medan jag försökte skanna mitt månadskort. Blev så arg och upprörd över att folk omkring mig fortsatte spela sudoku på telefonen istället för att fråga hur det gick. Hallå?! Nå, fick nycklarna, satte mig på en annan buss där chauffören läxade upp var och varannan passagerare. Dessutom stannade han för att läxa upp en annan busschaufför som parkerat fel. Sedan krockade bussen lite med en personbil. Jag tänke: Det här är inte sant. Steg av bussen och gick hem. Hittade inga nycklar hemma, ringde till cafét där jag lunchat och fick tack och lov höra att nycklarna fanns där. Henrik skulle hämta dem på hemvägen, glömde stiga av vid Malmö C, tågen blev inställda, han kom sig iväg ändå, fick nycklarna...allt ordnade sig.

Jag har tänkt mycket på om det är jag själv som bidrar till turbulensen. Är det inte så att vi själva skapar vår verklighet? Det tror jag i alla fall. Så det är nog ingen slump att dessa galna dagar existerat vid sidan om att tempot i mitt eget liv varit väldigt högt. En påminnelse om vikten av att förbli lugn och centrerad. Ofta blir det ju tyvärr så att jag inte 'hinner' meditera när allt går så fort. Det är ju just under dessa tider som jag behöver meditationen mer än någonsin.

Men nu är det fredag. Har precis skickat in de sista uppgifterna till skattedeklarationen, fått allt fixat med både svenska och finska banken. Åh, vad skönt det känns! Vad jag kämpat med det här. Suttit i telefonköer och pratat långa stunder med olika myndigheter. Men jag har också lärt mig massor. Fått jättefin hjälp och många goda råd. Så den byråkrati som tidigare gav mig panikångest känns numera riktigt överkomlig och inte alls så skrämmande.

Jag sitter på inkubatorn där jag jobbar en dag i veckan. Tänker att det känns rätt intensivt att ha två jobb. Mitt huvudsakliga jobb där jag jobbar 75% och så mina egna projekt som tar upp resterande 25% av min tid. Dessutom har jag blivit volontär (mer om det senare). Så det blir mycket jobb på kvällar, helger. Men samtidigt känns det fint och värdefullt. När jag känner efter så är det främst tacksamheten som träder fram. Och ivern inför framtiden. För mitt jobb är ju faktiskt fantastiskt inspirerande och roligt.

Men. Den här helgen ska jag inte jobba. Tror inte Henrik ska jobba heller. Så vi har två underbara lediga dagar framför oss. Ser fram emot långa promenader och lugna fikastunder. Känns viktigt att få ner tempot efter en intensiv vecka och bara...vara. Tillsammans. Önskar också dig en fin och lugn helg! <3

 


Bastu, bokslut & blodprov

Skrivet av Hanna Rosvall 22.03.2019

IMG 1920

 

Tre B:n. Tre till synes orelaterade ord som ändå, på något sätt, lyckats finna sin plats under det senaste dygnet. Det är spännande att se vilka kombinationer Universum bjuder på ibland. Och någonstans tänker jag att det finns något fint i den brokiga blandningen. Så många olika möjligheter att lära sig, växa, utvecklas.

Bokslutet. Det undertecknade jag egentligen redan för ett tag sedan. Men jag har, av någon orsak, inte kommit mig för att spara ner allt bokslutsrelaterat material från mitt bokföringsprogram. Kanske det har handlat om en ovilja att släppa taget helt och hållet – en liten livlina som hållit mig kvar vid mitt lilla bolag, muwan, som bjöd på så många fantastiskt fina lärdomar. Bolaget blev kvar i Finland. Och nu är jag äntligen klar med allt det byråkratiska. Det är med tacksamhet jag låter askan färdas vidare med förändringens vindar.

Bastun. Den njöt jag av idag, efter att ha omfamnats av vattnet i simhallen. Jag hade nog aldrig trott att vattnet och värmen skulle betyda så mycket för mig i min vardag. En påminnelse om hur viktigt det är att hitta tillfällen där man får ny energi. De flesta av oss ger nog bort mer än tillräckligt av vår energi varje dag – medvetet eller omedvetet.

Får mig att tänka på något jag nyligen läste i Gabrielle Bernsteins blogg. Hon skrev om hur hon själv skyddar sitt energifält, utan att suga åt sig av andras energi eller ständigt läcka ut sin egen energi. Som högkänslig person har jag själv fått öva mycket på att verkligen sätta energimässiga gränser. Jag behöver inte bära på andras energi. Jag behöver inte heller ständigt ge av min egen energi åt alla andra. Jag kan själv välja. Rekommenderar Gabrielles inlägg – det innehåller många fina och konkreta tips.

Blodprovet då? Ja, så som bilden i början berättar var det vår hund Wilja som fick åka in en sväng till djursjukhuset. Med en hel del mer eller mindre jobbiga veterinärupplevelser i bakfickan var det inget jag precis såg fram emot... Men vi fick träffa en fantastiskt fin norsktalande veterinär som Wilja klickade med direkt. Har aldrig sett henne så lugn hos veterinären förr! Kan knappt beskriva den tacksamhet som följde oss hem.

Så, nu är det fredag. Jag känner mig trött men lycklig. Har hällt upp lite rödvin i glasen och ser fram emot att bara få sitta med Henrik och hunden och andas ut efter veckan som varit. Efter intensiva solstormar och andra rymdrelaterade händelser känns energierna mer stabila. Den inre vårstädningen börjar vara klar, och det är dags att gå in i en ny period. Jag kan verkligen känna hur kreativiteten återvänder och hur hela jag sprudlar av skaparglädje.

Önskar dig en fin helg <3

 


Ännu ett skuggspel

Skrivet av Hanna Rosvall 20.03.2019

trees 691987 1920 copy

 

Förra gången jag skrev var det fullmåne – nu är det fullmåne igen. En månad har passerat. Och, för att vara helt ärlig, har det varit en väldigt utmanande period. Det är delvis därför jag dragit mig för att skriva. Inte för att jag inte har velat, utan för att jag inte har kunnat. Inte för att jag inte har kunnat, utan för att jag inte har velat. Jag ska försöka förklara.

Vi kan väl börja här: Mercury Retrograde. En månad då planeten Merkurius rört sig 'baklänges' – en skenbar rörelse i motsatt riktning. Perioden förknippas ofta med spontana utbrott, kommunikationssvårigheter, transporttrassel, krånglande teknologi. Ja, allt detta har varit närvarande. Men för mig innebär Mercury Retrograde dessutom en tid då mina skuggsidor kommer upp till ytan.

Det är som att stiga in i en spegelsal. Plötsligt ställs jag ständigt framför personer och situationer som utmanar mig, provocerar mig, tvingar fram allt det som gör ont inom mig. Det är verkligen en gåva från ovan – ett tillfälle att släppa taget om massor, massor, massor. En tid att helas på djupet. Men det är ändå utmanande.

Jag trodde inte att det skulle bli särskilt mycket drama den här gången. Men det blev det ändå... fastän jag verkligen försökte vara noga med att endast agera kärleksfullt, med goda intentioner. Jag blev indragen i situationer där små saker blev uppblåsta. Missförstånd. Misslyckanden. Det var defensiva och icke-konstruktiva och provocerande och deprimerande och komplicerande vibbar från så många håll. Gång på gång fick jag börja om. Igen och igen och igen. Och jag bara kände: Var kommer allt det här ifrån?!

Tydligen hade jag många läxor att lära mig. Enligt bästa förmåga har jag försökt ta till mig allt som Universum staplat upp på skrivbordet. Envist har jag, gång på gång, vänt mig tillbaka mot ljuset. Accepterat det som hängt kvar från en svunnen tid. Respekterat varför det fått mig att reagera på olika sätt. Jag har försökt att vara kärleksfull och tålmodig mot mig själv.

Men jag har verkligen kämpat. För den här gången har Merkurius öppnat en pandoras ask utrustad med spegel. Allt har bottnat i min inre kritiker. Jag har hemsökts av en hel här av tankar som inte längre är mina. Jag har tvingats möta en avgrundsdjup avsky som vällt upp ur mitt inres djupaste vrår. Jag har stått öga mot öga med gamla skuggor som säger att jag är otillräcklig på alla möjliga sätt. Att jag inte har något värdefullt att säga. Att jag inte har rätt att ta upp utrymme. Att jag är ful och dum och svag och värdelös. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. En ändlös ström av självförakt.

Jag har tålmodigt tagit emot allt. Låtit det skölja över mig. Blivit ordentligt utskälld. Men jag har också vägrat att tro på det. Jag har känt att det inte längre är min sanning. Ändå har det ibland varit svårt att inte ryckas med och tryckas ner. Jag har stängt ner och dragit mig undan. Känt mig osynlig och ovälkommen och oförmögen att göra något rätt. Nästan allt och alla har på något sätt lyckats peta i såret och få det att blöda igen.

Samtidigt har jag varit väldigt medveten om att inget är på riktigt. Jag har följt den inre dialogen på avstånd. Stundvis absurdt. Men för första gången i mitt liv har jag haft tillräckligt avstånd till mina tankar för att inte förväxla den inre kritikern med mina egna tankar. Det har varit så häftigt att uppleva! Det har gett mig kraft att vägra lyssna. Och jag har påmint mig själv om att allt som kommer upp har samlats på hög under 31 år – troligen också från tidigare liv. Genom affirmationer och meditationer har jag outtröttligt omprogrammerat mitt undermedvetna. Städat bort allt som inte längre är sant.

Det har tagit en månad. Men idag, i fullmånens sken, känner jag att cirkeln börjar vara sluten. Jag är. Så. Redo. Att släppa taget om alla de här skuggorna jag burit på. Jag förstår varför de uppstått. Jag accepterar och förlåter, mig själv och andra. Och jag går vidare.

I vårdagjämningens sken tar jag ett stort steg mot det spirande ljuset. Jag stiger ur ett gammalt skal och känner en lättnad, en ny spänst i stegen. Jag är redo att acceptera mig själv. Jag är redo att uppskatta och högakta mig själv. Jag är redo att stå upp för mig själv. Jag är redo att bli sedd. Jag är redo att göra min röst hörd. Jag är redo att nå min fulla potential. För jag är äntligen redo att ovillkorligt och outtröttligt älska mig själv. Nu är det kärlekens tid att tala.

 

Bild: Pixabay

 


Fisken i vattnet

Skrivet av Hanna Rosvall 13.02.2019

pool 802025 1920

 

Senast jag skrev, skrev jag om rutiner. Om att landa i det fullständigt förutsägbara och bara känna att allt rullar på utan överraskningar. Just då kändes det fint. En lugn helg efter så många omvälvande händelser, förändringar. Jag tänkte: Jag kunde stanna här, i det här.

Några dagar efter blogginlägget spenderade jag en kväll på akuten. Ett isolerat rum på ett djursjukhus. Tystnad, tomhet. En odefinierad väntetid och en oviss framtid. Skepnader som dök upp bakom ett fönster, klädde sig i plast och äntrade rummet, för att sedan försvinna ut igen. Jag tänkte: Där for rutinerna.

Känslorna hängde över mig som en svallvåg. Jag såg dem, jag kände dem. Men jag visste att jag inte kunde låta dem skölja över mig. Så jag tog ett steg ifrån mina känslor – separerade fullständigt från dem genom att kapa alla känslomässiga band. Jag blev neutral. Lika tom som rummet. Jag bara andades. Fanns där för hunden. Snart kom Henrik också dit. Jag tog hans hand. Och vi tog oss igenom kvällen som lyckligtvis slutade bra. Väl hemma igen sjönk jag ner på golvet och lät känslovågen skölja över mig.

Dagarna gick. Allt väl. Vardagen fortsatte, med en ännu djupare ödmjukhet och tacksamhet. Tack och lov.

Jag började inse att Universum gett mig en påminnelse. Livet är inte är statiskt, utan i ständig förändring. Kanske är det så att vi alltid behöver lämna lite utrymme för det oväntade, oförmodade, oanade, oplanerade. Jag menar inte att vi alltid ska vara beredda på det värsta, utan snarare fylla tomrummen med tillit. I det stora hela är allt alltid precis som det ska vara.

Kärleken är en livliva som löper också genom de mörkaste stunderna. Jag har insett att jag varken kan eller behöver planera allt, vara beredd på allt. Jag har också insett att jag själv skapar min verklighet, att mina tankar har sådan otrolig kraft. Därför väljer jag dem väl. För jag vet att vad som än händer finns kärleken där – den som är större än någon eller något. The Universe has your back. Den övertygelsen skänker mig mycket ro, också när det stormar.

Jag ser fortfarande ett värde i rutiner. En trygghet. Men jag märker också att jag hela tiden blir mer öppen för det odefinierade. Jag känner mig allt mer bekväm med att ta saker som de kommer. Och jag inser att jag innerst inne är en intuitiv varelse. Det passar inte alltid in i den rationella världen, men jag tror att det ändå är möjligt att flöda, också på torra land.

Igår kände jag mig kallad att simma. Kanske för att det var fullmåne – en fullkomlig dag att omge sig med det feminina vattenelementet. Så jag gick iväg till simhallen och bara simmade, simmade, simmade. Det var så fantastiskt fint. I vattnet känner jag mig alltid så fri.

Jag tror inte att det är en slump att mitt stjärntecken är Fiskarna. Vatten i alla dess former har alltid varit väldigt för mig. Henrik är Skorpion – också ett vattentecken. Så jag tror inte heller att det är en slump att vi nu blivit bosatta ett stenkast från simhallen. Genom att återfå kontakten med vattenelementet kommer vi hela tiden närmare en mer fritt flödande vardag.

 

Bild: Pixabay

 


Älskade rutiner

Skrivet av Hanna Rosvall 10.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1707

 

Jag bläddrar genom mitt bildflöde. Försöker hitta ett visuellt komplement till texten jag precis satt mig ner för att skriva. När ovanstående fotografi visas på skärmen kan inte låta bli att le. Bilden beskriver, i all sin enkelhet, hur vårt liv har varit den senaste tiden. Ja, den får det bli.

Jag tänker på tågtidningen. Den som tituleras Nästa stopp: och har ett nervikt hörn. En rubrik som utlovar välbehövlig vila men som, sist och slutligen, alltid lämnar slutdestinationen öppen. Nästa stopp. Nästa stopp. Nästa stopp. Resor på spikraka järnvägsspår, mitt i en vardag som känns väldigt rörig.

Ett vintrigt landskap som flyktigt flimrar förbi. Flyktiga tankar vars virrvarr kan liknas vid de vilt virvlande snöflingorna. Det känns som att vi hela tiden är påväg någonstans. Knappt någon helg att bara landa, andas – omfamna den nya tillvaron i den nya lägenheten i den nya staden i det nya landet i det nya året. Jag välkomnar och omfamnar förändringens vindar...men.

En liten paradox. För jag har nämligen aldrig gillat rutiner. Det är något med de samma gamla hjulspåren som känns begränsande. Ramverk som ritas upp. Företeelser med förutsägbara följder. Visst finns det en trygghet i att veta vad som komma skall. Men jag känner också väldigt stor lycka när jag får flöda fritt – måla utanför kanterna.

Förra året levde jag faktiskt i stort sett utan rutiner. Jag hade mitt eget företag, var min egen chef, och bestämde helt över min egen tid. Det var fantastiskt fint! Men samtidigt – och det här överraskade mig – lite jobbigt. Med väldigt få fasta punkter i min tillvaro blev det lätt så att allt flöt ihop lite grann.

Jag har alltså insett att jag längtar efter rutiner. Särskilt efter att flytten till Sverige inneburit så många förändringar – väntade och oväntade. Jag har kommit på mig själv med att längta efter fullt förutsägbara morgnar med Henrik och hunden. Bröd från samma bageri. Kaffe som tillreds på exakt samma sätt. Promenader längs välbekanta vägar. Inga. Överraskningar. Tack.

Jag trodde inte jag skulle säga det här. Men jag njuter av att varje dag gå till samma kontor, ungefär vid samma tid, och sätta mig vid samma bord. Att mina arbetsuppgifter är intressanta och inspirerande och otroligt varierande är förstås en viktig orsak till att jag stortrivs. Men det finns också en trygghet i alla rutiner som arbetsgemenskapen ger upphov till.

Vilka värdefulla vardagsrutiner. Aldrig igen ska jag anse dem som självklara. Och vet du vad? Jag tror att det, sist och slutligen, är de där vardagsrutinerna som ger upphov till den flödande friheten.

Idag inledde jag morgonen med att köpa bröd och blommor. Det kändes fint. För det innebär att både jag och Henrik kommer att vara hemma så länge att det lönar sig att köpa blommor. En liten men ändå stor sak. Ett steg mot en mer rutinerad vardag.

 


Konsten att släppa taget

Skrivet av Hanna Rosvall 03.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1805

 

För några dagar sedan
begravde vi en Moder
Henne som
 lagt sig ner
i den Stora Moderns famn
för den eviga vilan
men samtidigt
med sitt sista andetag
låtit själen bli fri
ett med Universum
ett med Allt
På något sätt

har sorgen guldkant
Djupt inuti
finns lugnet som utmynnar i
ett försiktigt leende
Hon har kallats Hem

 

Det har varit en märklig helg. På fredag begravdes min svärmor, nästan ett år efter en cancerdiagnos. Minnesstunden var fin och fridfull med endast den närmaste familjen samlad. Jag satt och höll Henrik i handen, omtumlad av en overklig känsla. En välbekant fråga – en jag ställt mig om och om igen den senaste tiden – dök upp i mitt huvud: Händer det här på riktigt?

Känslorna i kapellet växlade mellan sorg och förundran. Å ena sidan sorg för den fysiska förlusten. Men samtidigt, i takt med att de levande ljusens lågor fladdrade i det stillsamma rummet, en känsla av att vi inte var ensamma. En förundran kring den kolossala kosmiska kärleken som omslöt oss – det gudomliga ljuset mitt i mörkret. Och alla de osynliga som såg allt från ett annat perspektiv.

Jag önskar att jag kunde se den stora planen. Den där allt har en tid och en plats. Den där allt hänger ihop – där också det ofattbara får ett sammanhang. För just nu finns inga svar. Bara en ödmjukhet inför det okända. Och en nyfunnen uppskattning för Nuet.

Det har alltid varit väldigt svårt för mig att släppa taget. Om platser, om saker, om personer. Ett kontrollbehov. En ständig känsla av att behöva hålla hårt i det som är mig kärt. Ändå är det väldigt få platser, saker och personer som jag har förlorat i mitt liv. Varför då denna rädsla som hänger över mig likt ett mörkt moln?

Jag har fått lära mig att lita på livet. Att livet bär, att jag är trygg och omhändertagen. Det har handlat om små och stora händelser som alla har burit på viktiga lärdomar. Jag har lärt mig att högakta och omfamna de ständiga förändringarna omkring oss. De är inte ett hot – de är en del av livets ständiga flöde, och jag är en del av det. Min inre balans korrelerar inte med hur väl jag kan hålla upp kulisserna omkring mig. Och jag har insett detta: Jag vill inte leva i en teaterpjäs där scenen byggs upp på exakt samma sätt, dag efter dag.

Jag vill leva, jag vill flöda, jag vill vara fri. I takt med att tryggheten infunnit sig har det blivit allt lättare att inte klamra sig fast vid det fysiska. Inför flytten gjorde jag mig av med allt som inte längre skänker mig glädje. Jag frigjorde mig själv från mitt förflutna genom att bland annat bränna en låda med dagböcker. Inte för att förneka, utan för att förlåta. För jag har insett att kärleken är nyckeln som öppnar frihetens dörr.

Förra sommaren köpte jag och Henrik en Buddha Board. Det är den du ser på bilden. I all sin enkelhet är det en målarduk med en pensel som doppas i vatten. Med vattnet som bläck kan man sedan måla upp bilder som försvinner när vätskan torkar. Tillverkarna kallar detta The Art of Letting Go. Jag tycker att det är vackert.

Både inom yoga och mindfulness är Nuet viktigt. Som yogalärare och mindfulnessinstruktör har jag tränat massor på att släppa taget. Jag har många verktyg, många övningar som jag använder dagligen. Men det är ändå en konst, det där med att släppa taget. Det är inget som någon någonsin kan bli bäst på. Det är en ständig process.

Att släppa taget är inte en logisk process. Stundvis får jag påminna mig själv om det. Jag kan inte bestämma att nu börjar jag släppa taget och nu är det gjort. Ibland behöver det göras i omgångar. Ibland behöver det göras utan ord, utan svar. I de stunderna kan det vara fint att bara låta själen uttrycka sig själv genom vattenfärgat bläck som torkar i takt med tårarna.

 

 


Död och liv

Skrivet av Hanna Rosvall 28.01.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1759

 

Jag känner att jag borde skriva något, fastän jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Senast jag skrev berättade jag om mitt nya jobb – inledningen på ett nytt kapitel. Men fastän jag precis vänt in på min nya väg blev jag påmind om att vi alla har en egen resa.

Några dagar efter att jag inlett ett nytt kapitel fick jag bevittna slutet på ett annat. Jag satt vid fotändan av en sjukhussäng och frågade mig själv, om och om igen: Händer det här på riktigt? Framför mig låg en kropp som blev mer som ett skal för varje dag som gick. Framför mig såg jag en själ som redan börjat förflytta sig från den här dimensionen.

Det var en märklig känsla. Ett gränsland som väckte många tankar. Samtidigt var jag inne i en process där jag klippte band som ännu behövde klippas efter flytten. Jag avslutade mitt bolag i Finland. Jag hämtade de sista sakerna från det som varit vår lägenhet i Vasa. Sa upp försäkringar. Meddelade myndigheter. Många avslut på många olika nivåer.

Och samtidigt så mycket liv. När beskedet kom – att själen släppt taget om kroppen i sjukhussängen – var det svårt att greppa. Många frågor, svårt att finna ord. En omskakande upplevelse som nog kommer att ta sin tid att smälta.

En kväll gick jag ensam invid den nattsvarta kanalen i Malmö och försökte förstå. Samtidigt påmindes jag om att vi alla är själar på en kosmisk resa – vågor i det gudomliga medvetandets ocean. Jag tänkte: Vad vackra vågorna är när de träffas av ljuset. En kort tid ovanför ytan, innan det är dags att dyka ner i djupen och förenas med havet. En ständig rullande rörelse som aldrig tar slut.

Det har känts svårt att skriva något de senaste veckorna. Dels för att jag och Henrik har behövt utrymme omkring oss. Dels för att jag överraskats av hur mycket offlinetid jag behöver nu när jag jobbar långa dagar vid datorn igen.

I slutet av veckan är det begravning. Jag har svårt att förutspå hur det kommer att kännas. Min syn på döden har förändrats en hel del det senaste året, mycket tack vare yogafilosofin. Men ändå. Svårt att förstå, svårt att greppa. Särskilt när det är en så närstående person som lämnat sin kropp. Jag tänker att det är bäst att ta en sak och en dag i taget.

Jag har också blivit påmind om hur mycket kärlek vi har omkring oss. Tack – det är så värdefullt att omges av så många underbara själar <3

 

 

 


Nytt jobb

Skrivet av Hanna Rosvall 10.01.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 0001

 

Universum alltså. Svårt att beskriva hur positivt överväldigad jag är just nu. Samtidigt är jag aningen förbryllad – händer det här verkligen? Det är en process som pågått ett tag, men nu kan jag äntligen skriva om det: Jag har ett nytt jobb!

Ärligt talat: Jag hade. Ingen. Aning. Om vad jag skulle göra efter flytten till Sverige. Bakom mig lämnade jag mitt företag – en liten framgångssaga som gjorde mig stolt. Jag tackade nej till uppdrag och flyttade till en oviss framtid i grannlandet. Varför? För att det kändes rätt att flytta med min älskade Henrik till ett nytt land, påbörja ett nytt kapitel. Men visst fanns det frågor i mitt huvud. Visst fanns det ångestfyllda stunder.

Jag sökte faktiskt en del jobb. Det kändes riktigt konstigt att sitta uppe i Vasa och uppdatera mitt CV, skriva arbetsansökningar. Innan jag blev företagare jobbade jag på en reklambyrå i 8 år. Mitt i arbetssökningen insåg jag att det var 9 år sedan jag, på det här sättet, hade behövt 'sälja in mig' eller bevisa vad jag kan. Det blev en ganska omvälvande process där tankarna och känslorna växlade en hel del.

Jag visste att jag höll på att ta steget in i mycket större sammanhang. Jag visste att det var mycket större konkurrens i Malmö och Köpenhamn, där jag sökte jobb. Det blev en del 'nej'. Jag tog det inte personligt, men visst kändes det ändå jobbigt. Särskilt i kombination med allt annat som hörde flytten till. Henriks stöd var guld värt. Han peppade mig och hjälpte mig att komma tillbaka på rätt spår, se mitt eget värde.

Jag släppte taget i något skede. Jag tog ett steg tillbaka. Jag valde att lita på Universum. Jag valde att lita på att allt kommer att ordna sig – att motgångarna var omvägar i rätt riktning.

Men då hände något föunderligt. Henrik hade en diskussion i förbifarten. Några mail senare hade jag börjat jobba som konsult ett fantastiskt fint företag i Lund. Nån vecka senare råkade Henrik träffa en bekant på gågatan i Lund. Några mail senare satt jag själv i Lund och diskuterade framtida möjligheter. Det mötet ledde till nya möten. Och igår började jag på mitt nya jobb.

Allt har gått så snabbt. Jag kan knappt fatta det. Tänk om jag, mitt i mina oroligaste stunder, skulle ha vetat att jag skulle förhandla om jobb redan innan jag flyttat till Sverige. Tänk om jag dessutom skulle ha vetat att jag skulle få jobba på en väldigt inspirerande arbetsplats (som t.o.m. har ett zen-rum!) bland kärleksfulla människor. Känna mig så välkommen och inkluderad. Tänk om jag skulle ha vetat att mina första projekt skulle fokusera på två saker som jag älskar: växter och hästar.

Tänk om. Vad skulle ha varit annorlunda om jag skulle ha vetat allt det här? Det är svårt att säga. Men det fascinerar mig, oerhört, att Universum manifesterade den arbetsplats som jag, i all tysthet, ödmjukt bett om. Jag ser inget av det här som en självklarhet. Men jag har också accepterat att livet inte behöver vara en kamp – det kan också flöda, om möjligheten ges. Let go and let God, och så vidare. En viktig påminnelse. Det som är meningen att ske, sker ofta med en oanad lätthet. Vackert så.

Vad är det då jag ska göra? I korthet kan jag berätta att jag nu jobbar som Venture Developer på 1337Works i Lund. Det är ett företag som förvandlar idéer på post-it-lappar till globala företag. Med andra ord hjälper vi olika start-ups att förverkliga sina drömmar och förändra världen. En hel del marknadsföring blir det också. Känns som en fin resa att vara delaktig i och jag ser fram emot allt som 2019 har att erbjuda. Jag är så redo för det här! <3

 


2018 – ett omvälvande år

Skrivet av Hanna Rosvall 07.01.2019 | 1 kommentar(er)

DSCF1244

 

2018 alltså. Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske det är därför jag har skjutit upp det här blogginlägget så länge. Inte för att jag inte vill skriva, utan för att jag inte kan skriva. Inte för att jag inte kan skriva, utan för att jag inte vill skriva.

2018 var på många sätt ett omvälvande år – det visste jag redan vid årsskiftet. Sex månader tidigare hade jag sagt upp mig från reklambyrån där jag jobbade i åtta år. Jag hade unnat mig ett halvår som jag titulerade 'konstnärlig paus'. Men steget in i 2018 förde med sig en känsla av ansvar. "Vad gör du nuförtiden?" frågade människor omkring mig. Och jag hade inget egentligt svar.

Universum arbetade hårt bakom kulisserna. Redan i januari – mitt i vår odefinierade vardag – föll pusselbitarna på plats i en rasande takt. Henrik fick en unik möjlighet som kändes som en direkt manifestation av jobbet han drömt om. Han var med och grundade ett företag i Lund och samtidigt bestämde vi oss för att flytta till Sverige i slutet av året.

Några månader senare började jag jobba på heltid som företagare. Jag fick i praktiken uppleva ett ofattbart fint flow. Stundvis var det svårt att ta emot allt det fina från Universum – jag förföljdes av 'borden', känslor av otillräcklighet. Fastän jag levde i en tillvaro där jag själv bestämde över min tid hade jag stundvis svårt att ta vara på och förvalta utrymmet omkring mig. Jag var inte säker på att jag förtjänade att vara så lycklig och fri.

På många sätt kändes 2018 som ett enda långt undantagstillstånd. Det fanns aldrig riktigt en möjlighet att landa i rutiner och vardag. Trots att mitt kontrollbehov minskade varje dag, var 2018 ändå en crash course i att släppa taget, låta saker vara, lita ännu lite mer på Universum.

2018 var också ett år av särboskap. Nästan varje vecka åkte Henrik till Sverige och det kändes lika jobbigt  varje gång. Men vi klarade det – vår kärlek bar oss genom allt. Och de gemensamma stunderna kändes extra speciella. Vardagen var vacker i all sin enkelhet. Men nog var det ändå sagolikt att åka iväg på bröllopsresa till Sicilien, exakt ett år efter att vi gift oss <3

I februari fyllde jag 30 men firade inte. Inte så där som jag någon gång hade tänkt mig i alla fall. Jag firade iklädd yoga pants, omgiven av de vackra själarna jag lärde känna under mina yogalärarstudier. Ja, det känns overkligt att 2018 också var året då jag blev yogalärare. Det är en resa som jag är otroligt tacksam för, trots att jag sist och slutligen gjorde den huvudsakligen för min egen skull. Framtiden får utvisa om, hur och i vilken form jag kommer att undervisa yoga.

I februari 2018 skrev jag också mitt första blogginlägg på Sevendays. Jag berättade min historia. Det blev första steget på en fantastiskt fin resa. Under året har jag, genom den här bloggen, grävt väldigt djupt i mitt inre – rädsla, skam, skuggor, självkritik. Tunga, tunga, tunga saker. Jag har funderat mycket på vem jag är och varför jag är här, just nu. Jag är så djupt tacksam över att just du som läser delat den här resan med mig. Tack för att du lyssnar, tack för att du finns <3

2018 var ett djupt renande år. Både på insidan och utsidan. Det blev mycket tårar. Men de var nödvändiga. Nästan som att Universum tog upp saker på löpande band så att jag skulle hantera hela högen under 2018. Förlåtelse och att släppa taget om det förflutna var viktiga teman. När jag läser mitt förlåtelsebrev till mig själv blir jag fortfarande tårögd.

2018 var också ett år av djup glädje och tacksamhet. Trots att många saker utmanade mig och tvingade mig att växa behövde jag inte göra det ensam. Jag har aldrig tidigare upplevt sådan villkorslös kärlek och vänskap som 2018 bar med sig. Så mycket ljus! Vänner, familj, systrar och bröder i själsfamiljen – jag älskar er <3 

Det känns som att hela 2018 ledde fram till flytten. Den 1.12 packade jag och Henrik nämligen hela vårt liv i en paketbil och flyttade till Malmö, Sverige. Flytten kändes som en enda lång avskedsprocess där jag sa hejdå åt saker, platser, personer. På något sätt blev det så konkret att förflytta saker till ett annat land. Jag frågade mig själv, om och om igen: Vill jag verkligen bära det här med mig? Det var en djuprengörande process som frigjorde mycket av min energi. Och jag vet att också det jag inte kunde packa ner – vackra människor och minnen – finns kvar ändå.

När året blev 2019 kändes det som en stor lättnad. Verkligen. Jag andades in årets nya energi och andades ut allt det jag var redo att släppa taget om. Jag tackade 2018 för alla lärdomar och lämnade, med glädje, året bakom mig. Det var som att jag ställde ifrån mig en tung ryggsäck och vandrade in i det nya året med en nyfunnen lätthet.

2019, jag är så redo för dig. Det händer hela tiden så många magiska saker i mitt liv att jag är förväntansfull inför allt nytt. Jag har fortfarande ingen aning om exakt vad som väntar, men jag välkomnar allt med öppna armar. Om det var en sak som 2018 lärde mig, så var det att allt alltid är precis som det ska vara. Alltid.

Jag hoppas att också ditt 2019 börjat kärleksfullt. Jag hoppas att det här året överträffar dina förväntningar och låter dig möta mer ljus och kärlek än någonsin. Och jag ser fram emot att få dela det här året, och alla insikter det för med sig, tillsammans med dig.