blogg banner 2

Chakraskolan: MANIPURA

Skrivet av Hanna Rosvall 12.07.2019

solarplexus

 

Chakraskolan är tillbaka! Fastän man ibland pratar om till och med 20 chakran, brukar yogafilosofin oftast räkna med 7 stycken. Hittills har vi bekantat oss med kroppens två nedersta energicenter: Rotchakrat – Muladhara och Sakralchakrat – Swadhistana. I det här inlägget färdas vi ett steg uppåt, till ett chakra som jag arbetat mycket med och som kommer att vara ett klart fokus under 2019.

Fundersam kring vad ett chakra är? I så fall kan du gärna börja med att läsa inledningen till chakraskolan här. Om du inte ännu läst de två tidigare delarna i bloggserien (länkade i förra stycket) rekommenderar jag att du läser dem också.

Vi har nu kommit till kroppens tredje chakra: Manipura. Det finns lite olika uppfattningar kring detta chakras exakta position, men de flesta brukar placera det ca 3 fingerlängder ovanför naveln, strax under diafragman. Därför kallas Manipura ofta också för Solar plexus chakrat. Det ursprungliga namnet, Manipura, är Sanskrit och betyder "juvelernas stad".

Vad är då dessa juveler som gömmer sig vid ditt solar plexus? Man kunde säga att de är en inre kraftkälla. Chakrat kopplas ofta till den egna identiteten och viljestyrkan. Förmågan att identifiera sina egna behov och våga be om det man behöver. Att forma egna åsikter och våga stå för den man är. Att se sitt eget värde och sätta gränser. Att ta kontroll över och ansvar för sitt liv.

Kanske du kan se ett mönster? Rotchakrat gör det tryggt att känna. Solar plexus chakrat ser till så att vi tar ansvar för våra känslor (sakralchakrat). Allt hänger ihop. Därför är det viktigt att energin i hela chakrasystemet får flöda fritt. Så fastän vi kan arbeta med ett enskilt chakra vid vissa tillfällen handlar det ändå alltid om en helhet.

Manipura är också klarhetens högborg. När chakrat är öppet och balanserat känner du en klarhet kring varför du är här, vad du har kommit hit för att göra. Vägen framåt känns tydlig och det är lätt för dig att fatta beslut som är i linje med den du är och det du tror på. Du är självständig, disciplinerad och målmedveten och behöver inte bekräftelse utifrån. Det är enkelt för dig att vara kopplad till din egen kraft, samtidigt som du naturligt existerar i harmoni med din omgivning, med respekt för avvikande åsikter och val.

Den inre elden är viktig symbol – en nyckel för att förstå Manipura. Om du förkastar din inre eld kommer den att slockna. Men det finns också en risk för att elden exploderar på ett destruktivt sätt. Så det är en kraft som ska användas på ett klokt sätt. Den inre elden visar vad du brinner för, samtidigt som den ger dig kraft att sätta gränser eller tacka nej när det behövs. Så var inte rädd för att låta din inre sol utstråla din själsliga styrka!

Men var ändå uppmärksam. Om du blir väldigt dömande eller kontrollerande kan det vara ett tecken på att ditt solar plexus chakra inte är balanserat. Du kanske manipulerar andra eller använder din kraft på fel sätt. Obalansen kan också visa sig genom att du känner dig kraftlös eller fokuserar väldigt mycket på små detaljer, utan att kunna se helhetsbilden. Du kanske har svårt att hitta en riktning eller ett syfte. Du kanske ständigt går runt med en massa idéer, men det känns utmanande att faktiskt förverkliga dem.

Hur kan man då balansera solar plexus chakrat? Mycket handlar om att vara sann mot sig själv och våga vandra i den inre eldens riktning. Kanske någon insikt kom till dig redan när du läste det här inlägget? Här är fem tips som funkat för mig:

  • Vänd dig mot solen och känn hur kraften strålar in i ditt solar plexus chakra. Meditera kring din inre eld.
  • Öva på att sätta gränser och stå för det du innerst inne tror på.
  • Skriv ner dina drömmar och mål, t.ex. i en dagbok, och gör upp en plan för hur du förverkligar dem. Kom ihåg att följa upp dina framsteg och jubla över din framgång.
  • Klä dig i gult / guld eller bär t.ex. kristallen citrin för att stödja solar plexus chakrat.
  • Sjung mantrat "RAM", t.ex. med hjälp av den här videon:

 

 

Symbolen för Manipura är en cirkel med 10 kronblad och en triangel som pekar neråt. Det symboliserar elden och den jordande kraften som strömmar genom dig, enda ner till jordens glödande mittpunkt. 

Tänk på solen, tänk på lägerelden, tänk på facklan. Eld i olika former – kraftkällor som centrerar sin kraft. Inspireras av dem! Ta kontakt med ditt solar plexus chakra och känn kraften i din inre eld. Låt det blir facklan som lyser upp vägen framför dig.

 


TilliT

Skrivet av Hanna Rosvall 08.07.2019

IMG 2224

Insikter kan komma på de mest överraskande sätt. Den jag ska berätta om nu uppenbarade sig för lite över en vecka sedan då jag satt på golvet i vår lägenhet och utforskade mitt inre med hjälp av Lee Segers healingkort. Det är för övrigt en kortlek som jag med värme kan rekommendera.

Jag har fått erfara att insikter ofta är inlindade i en väv som består av det uppenbara. Därför kan det behövas något slags avbrott för att vi ska kunna se dem. I det här fallet var det min kära hund, Wilja, som gav mig nya perspektiv. Det var nämligen så att hon – med perfekt timing – vandrade över korten jag lagt på golvet så att ett kort roterades 180°.

Det var då jag insåg att 'tillit' är en palindrom. Ett litet ord som betyder samma sak, hur man än vänder på det. En slags tvåvägskommunikation. Tilltron löper i två riktningar. Hoppet är aldrig ensidigt. Förtröstan sänder ut en signal som inte studsar ut i intet. Universum är alltid redo att ta sig an nya förtroendeuppdrag.

Vi föds alla in i den här världen fyllda av tillit. Innan vi kan namnge en högre makt eller identifiera oss med något regelverk är öppenhet och tillit naturliga tillstånd. Vi är stjärnskott som landar i Moder Jords famn. Vi litar fullständigt på att vi kommer att få precis allt vi behöver, när vi behöver det. Men sedan händer något. Olika personer och upplevelser planterar frön av rädsla inom oss. Vi börjar ge bort vår kraft och vågar inte längre lita på livet.

Så vi blir rädda. Rädda för att det inte finns tillräckligt av det vi behöver. Pengar, hälsa, jobb, kunskap, tid. Rädda för att vi inte är tillräckliga. Rädda för att göra fel. Rädda för att vi inte är trygga och omhändertagna. Rädda för att andra omkring oss inte har tilllräckligt av det de behöver. Rädda för att andra ska göra fel. Rädda för att andra omkring oss inte är trygga och omhändertagna.

Men fråga dig själv detta: Vem tjänar på din rädsla? Är den värd priset du betalar? Vad skulle du göra om du kunde byta ut rädslan mot tillit istället? Du kanske förvånas av det som dyker upp. Men bemöt det med acceptans och tacksamhet. För det som stigit fram ur kulisserna är plötsligt synligt. Och du – regissören – har möjligheten att styra över det som stiger upp på din inre scen. Det är en fantastiskt fin möjlighet att välja annorlunda.

Jag vet att tillit inte alltid är lätt. Jag vet, för jag har själv saknat tillit. Jag har satt min tilltro till rutiner, platser, personer. Jag har byggt upp ett nätverk av kontroll och falsk trygghet. Jag har varit livrädd för förändring. Rädd för att det jag har omkring mig ska försvinna. För i det okända – i tomheten och ensamheten – kan jag inte garantera min egen trygghet. Det trodde jag i alla fall.

De senaste sex åren, när jag förändrat i stort sett hela mitt liv, har jag dagligen övat på att känna tillit. Samtidigt har Universum ständigt påmint mig om att förändring är det enda beständiga tillståndet. Jag har insett att det helt enkelt är omöjligt att kämpa emot. Det spelar ingen roll vilket regelverk jag väljer att omge mig själv med – förändringens vindar kommer, förr eller senare, att blåsa ner alla murar omkring mig. Det behöver inte betyda att allt försvinner. Men det behöver finnas utrymme för ständig utveckling.

Om jag klamrar mig fast vid något, genom olika sorts kontroll, blockerar jag Universums fria flöde. Jag får fortfarande öva, varje dag, men det blir lättare och lättare att känna tillit. Till exempel i samband med flytten till Sverige blev tillit verkligen ett aktuellt ämne. Jag var tvungen att lita på att allt, precis ALLT, skulle ordna sig. Och det har det gjort också. Så jag möter varje dag med djup tacksamhet. Verkligen. Visst har det funnits stunder då för många saker förändrats samtidigt. Perioder då jag tvivlat och haft svårt att se en större plan. Men jag har envist återvänt till tilliten. Om och om och om igen.

Tillit är en vibration som banar väg för framtiden. Så våga lita på livet. Våga existera i Nuet. Lita på att det som hänt har hänt av en orsak – det har gjort dig till den du är idag. Och ha en total tilltro till att framtiden bär med sig precis allt du behöver. Kom ihåg att tillit är en palindrom – lita på att det är sant, hur du än vänder och vrider på det. "Energy goes where attention flows", som man brukar säga.

Jag jobbar själv mycket med mantran. De hjälper mig programmera om mitt undermedvetna så att jag alltid fokuserar min energi i rätt riktning, dvs. det jag vill uppnå. Dessutom hjälper de mig att lämna över mina rädslor och osäkerheter till en högre makt, som jag väljer att kalla Universum. För jag har insett att det finns en oändlig kosmisk intelligens som har förmågan att lösa saker på ett mycket bättre sätt än jag någonsin kunde göra. Så jag väljer att arbeta med den kraften, inte mot den.

Jag vill avsluta med att dela med mig av några mantran som är väldigt kraftfulla för mig. Kanske du vill testa något av dem, eller skriva helt egna? Personligen resonerar jag starkast med mantran som är på engelska eller Sanskrit (det uråldriga indiska språket):

Vid rädslor relaterade till min hälsa:
"I am healthy and I am free. I am well in every cell"
"It will not hurt me, it will not hurt me, it will not hurt me"

Vid rädslor relaterade till pengar:
"Abundance in all forms flows freely to me and I receive with gratitude"
"My great work needs to be supported"

När jag har svårt att se mitt eget värde:
"I am worthy, able and capable"

När jag känner mig otrygg:
"I am safe, I am protected, all is well"

När jag känner negativ energi omkring mig och vill skydda mitt energifält:
"Only Love may enter, only Love may enter, only Love may enter"

När jag upprörs av andra personer:
"Lokah Samastah Sukhino Bhavantu" (May all beings everywhere be happy and free)

När jag behöver påminnas om mitt sanna jag:
"I am Love, I am Light"
"All is One, One is All, I am One with All"

...jag brukar oftast upprepa mantrat tre gånger, eller så många gånger som behövs. Syftet är att bryta negativa tankemönster – direkt när de uppstår – och använda mantrat för att skapa en ny vibration, fylld av kärlek och tillit.

Jag hoppas att du vet att du själv skapar din verklighet. Du är arkitekten i ditt eget liv. Så var medveten om dina tankar. Var medveten. om stunderna då du bygger murar av rädsla. Använd din medvetenhet för att istället ta tag i tillitens pensel och måla den framtid du vill uppleva. Vågar du lita på att du är på precis rätt plats, vid precis rätt tidpunkt, och att allt du behöver är tillgängligt, just Nu? Testa! Gå in i ett tillstånd av total tillit 1 minut om dagen och se vad som händer.

Vad gör du för att känna mer tillit? Kanske du vill dela med dig av någon erfarenhet? Eller ett mantra som du använder?

 

ps. Boken "The Universe Has Your Back" har varit ett viktigt hjälpmedel på min resa. Jag kan varmt rekommendera den för dig som också vill lära dig mer om tillit och att arbeta med Universum. Om du har ett intresse för yoga och djupt spirituella affirmationer vill jag tipsa om "Scientific Healing Affirmations" av Paramahansa Yogananda.

 


Spegel spegel

Skrivet av Hanna Rosvall 02.07.2019 | 2 kommentar(er)

IMG 2121

Jag vet inte exakt vart det här blogginlägget kommer att leda mig. Men det jag tänker idag är att mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag tänker på filmrullen som finns i mitt huvud. Den som bär på alla intryck jag samlat på mig under min existens. Den som avgör vad jag projicerar ut i Universum. Mitt inre arkiv. Uppslagsverket jag ständigt konsulterar. Inläggen som mitt inre noggrant antecknat. En dagbok som utmynnat i ett regelverk – ett sätt att leva.

Jag tänker en hel del på de historier jag berättar om mig själv. Det manus som jag – författaren av mitt eget liv – väljer att skapa. Jag tänker att jag inte alltid ger en enhetlig bild av mig själv. Det verkar finnas någon slags trasig telefon som stundvis snedvrider min inre kommunikation. För alla de historier jag berättar om mig själv talar inte alltid samma språk.

Jag tänker att jag har ärvt en del historier. Det har vi alla. För det finns alltid någon som – utan att mena något illa – säger "så här är vi i vår släkt" eller "så här gör vi i vårt gäng" eller "så kan du inte göra" eller "det kan du aldrig bli". Och plötsligt får man ett extra bagage att bära på. Man bär runt på det tills man känner att något inte står rätt till. Och man säger: "Vänta nu...den här väskan är inte min. Var kommer den ifrån?"

Jag tänker att vi inte alltid håller oss till våra egna historier. Det finns tillfällen då vi gärna tar en röd penna och börjar göra anteckningar i någon annans livshistoria. Vi skriver en storyline som stämmer överens med vad vi vill läsa – ur vår synvinkel. Eller så sår vi tankefrön i någon annans huvud – frön som småningom resulterar i främmande bagage. Sådant som får personen i fråga att själv börja skriva om sin historia. Jag vet, för jag har själv upplevt det.

Min historia har haft många sidor med sidospår. Varför har jag varit så mottaglig för dem? Jag har tänkt mycket på det. Ibland kan jag känna att jag har levt en stor del av mitt liv i en spegelsal. Inte så konstigt att jag till slut gick vilse och glömde vilken spegelbild som är min egen. Inte så konstigt att mitt liv, under så många år, kändes splittrat. Jag var en mosaik, sammanställd av alla de spegelbilder som omgivningen förväntade sig att se.

Det var först när jag slog sönder speglarna som jag började se mig själv igen. Det var först när jag inte längre gick med på att definieras från utsidan som min inre bild började bli tydlig igen. Men det innebar också att jag under en lång period stod i ett tomt rum, framför ett tomt blad. Och jag insåg att jag inte hade en aning om vad jag ville eller kunde skriva. För det var dags att välja själv.

Vem är jag? Om jag får skriva min historia själv. Om jag får vara hjältinnan i min egen berättelse. Om jag inte begränsas av någon annans åsikt eller förväntning eller regelverk. Vem är jag? Vem är det jag ser i spegeln? Vad är det jag speglar till min omgivning? Och vad är det som speglas tillbaka till mig?

Jag jobbar på mitt porträtt lite varje dag. Men bilden börjar ta form. Och kvinnan jag ser är vacker och värdefull. Hon är stark. Hon är obegränsad. Hon bygger sitt liv på en kompromisslöst kärleksfull grund. Hon har allt hon behöver. Och hon tackar respektfullt nej till alla sidestories – för den finaste livshistorien skriver hon själv, i samklang med de vackra själarna som vill slå följe genom Livet.

Mitt liv är en reflektion av mig. Ett resultat av de vibrationer jag väljer att sända ut. Skogen svarar som man ropar. Och jag tänker att det är likadant med det kosmiska nätet där alla liv vävs samman till en helhet. När jag drar i en kosmisk tråd påverkar rörelsen alla trådar som på något sätt är kopplade till mig.

Jag har fått lära mig mycket om speglar i år. Vad som händer när andra personer speglar sina sår på mig. Vad som händer när jag själv projicerar min inre osäkerhet, och vad som istället händer när jag låter min inre kärlek stråla omkring mig. Kanske är jag fortfarande stundvis i den där spegelsalen. Men jag blir bättre och bättre på att se sanningen bakom de förvridna spegelbilderna.

Bara idag har jag upplevt både stark gemenskap och starkt utanförskap. Olika personer, olika situationer, olika speglingar. Det känns väldigt intressant att utforska de olika spegelbilderna och se varför de triggar så olika känslor inom mig. Är det en gammal sidestory som aktiveras när jag känner utanförskap, separation? Är det den fullkomliga acceptansen, spontant speglad av en själssyster, som ger mig modet att känna att vi alla är ett? Det är verkligen fascinerande, hur alla dessa speglar kan skapa olika reflektioner av omgivningen.

Vad har du sett idag? Vilka speglar har du i din omgivning? Skulle gärna höra vad du tänker och känner idag.


Så jävla DUKTIG

Skrivet av Hanna Rosvall 07.06.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2071

Jag har varit Så. Jävla. Duktig. Hela livet.

Hon som aldrig är till besvär.
Hon som alltid är trevlig, glad, social.
Hon som hälsar artigt och alltid säger 'tack'.
Hon som kan diskutera och debattera.
Hon som sätter servetten i knät och kan vett och bordsetikett.
Hon som säger 'ursäkta' och 'förlåt'.
Hon som alltid ler på alla fotografier.
Hon som är rar och charmig och lite lagom provokativ för att visa karaktär.
Hon som inte tar plats, men som ändå tar för sig lite när det behövs.
Hon som aldrig bryter mot reglerna.
Hon som aldrig är stökig.
Hon som alltid ställer upp.
Hon som alltid töjer på sina egna gränser.

Så. Jävla. Duktig.

Hon som alltid varit så begåvad.
Hon som gick ut grundskolan med 9,5 i medeltal.
Hon som på något sätt lyckades få 10+ i proven.
Hon som skrev L i studenten.
Hon som blev högt utbildad.
Hon som skrev klassens längsta examensarbete.
Hon som har skåpen fulla med diplom, stipendier, utmärkelser.
Hon som vann en skrivtävling.
Hon som vann en ridtävling.
Hon som vann ett reklampris.
Och så vidare och så vidare.
Hon som var med i föreningarna.
Hon som sysslade med välgörenhet.
Hon som alltid gör det där lilla extra.
Hon som är så ödmjuk och omtänksam.

Så. Jävla. Duktig.
Alltid. Alltid. Alltid.

Men vet du vad? Att vara så jävla duktig hela jävla tiden är jävligt tungt. Punkt.

För jag är också hon som blev utbränd vid 25.
Hon som är en högkänslig introvert men försöker dölja det.
Hon som är extremt självkritisk.
Hon som ibland gråter på toan när ingen ser.
Hon som kan känna extrem press.
Hon som kan känna ångest.
Hon som kan känna rädsla.
Hon som kan få panik.
Hon som kvävs av att vara andra till lags.
Hon som alltid kan hitta något fel på sig själv.
Hon som ständigt har dåligt samvete.
Hon som aldrig är tillräcklig.

Aldrig aldrig aldrig
Tillräckligt Duktig

Att vara duktig har för mig varit ett sätt att överleva. Eftersom jag föddes med många gåvor – som jag till en början uttryckte av spontan glädje – fick jag snabbt lära mig att jag är begåvad. Duktig. Hela systemet prisade mig när jag var DUKTIG, spelade enligt reglerna. Så jag blev ännu duktigare. Jag fick lära mig att mitt värde till stor del är kopplat till mina prestationer, min duktighet, hur väl jag kan vara andra till lags. Men det skapade också en extrem press. Jag kunde aldrig vara genuint glad över en prestation. Jag kunde inte ta emot beröm. För jag tänkte bara på en sak: Vad kan jag prestera till näst för att fortsätta vara älskad och accepterad?

Serien Så jävla duktig har precis publicerats på Yle Arenan. Jag satte mig ner i soffan idag och såg alla avsnitt på en gång, från början till slut. Grät och skrattade och nickade medhållande. Vilka starka, modiga kvinnor som vågat ställa sig framför kameran och berätta om livet bakom duktigheten! Jag insåg att jag tävlat i samma Poetry Slam som Rosanna en gång – att vi varit två stycken som ställt oss på scenen och varit så. Jävla. Duktiga. Tänk om man visste vad som döljer sig under ytan på dem man möter.

Jag har kommit en bra bit på min resa. I dagsläget kan jag se min utbrändhet som en gudasänd gåva – en vägg som tvingade mig att stanna upp och fråga mig själv vad JAG vill, vem JAG är, vad JAG tror på. Och oj vad mycket som har fallit bort under resans gång. Så många fasader, så många illusioner. Jag blir bättre och bättre på att inte vara så jävla duktig hela tiden. Jag har insett att mitt eget värde verkligen inte är kopplat till mina prestationer – att jag är så mycket mer. Jag är jag! Och det är mer än tillräckligt.

Många tankar väcks när jag ser serien. Det är rått, det är äkta. Och jag inser att jag sällan låter allt komma fram – här på bloggen, på Instagram, ute bland folk. Jag låter bli att skriva ibland när något är jobbigt. Jag börjar fundera för mycket på vem som läser. Jag delar inte med mig av allt. För innerst inne vill jag vara duktig. Innerst inne finns den där lilla duktiga flickan som tror att världen fungerar i samklang med hennes duktighet.

Men vet du vad jag har insett? Illusionen fungerar bara så länge jag själv uppehåller den. Den lilla duktiga flickan är nämligen inte längre ensam. Hon har fått sällskap av en stark, självständig kvinna som är så klar med allt det där. Hon som börjar inse vem hon faktiskt är. Hon som vill leva sitt eget liv, i samklang med sin inre sanning, och strunta i om någon gillar det eller inte. Hon som alltid kan känna sig vacker och tillräcklig – oberoende av omständigheterna. Hon som tillåter sig själv att vara arg och ledsen och göra fel och försöka igen. För hon är värdefull, precis som hon är. Och hon är redo att bryta sig loss från duktighetens bojor. Så. Redo.

Jag känner så många duktiga flickor. Och de har också börjat få nog. De senaste åren har jag haft så många fina diskussioner med kvinnor som helt enkelt inte orkar försöka vara duktiga längre. Som inte orkar passa in i bilden av den 'perfekta' karriärkvinnan eller mamman eller vännen eller något annat. Det gör mig så glad! Och det ger mig mod. Därför ville jag också lyfta fram Yles nya serie i min blogg. Se den, prata om den – för det är så otroligt viktigt att vi bryter myten kring duktighet och vågar välja annorlunda.

Serien Så jävla duktig blev en viktig påminnelse för mig. Jag insåg vikten av att våga dela med mig ännu mer av sådant som skaver i duktighetsskorna. För jag att redo att skippa de skorna och gå barfota istället – min egen väg, där jag själv bestämmer vem eller vad jag är. Kära medsystrar, det är dags att omdefiniera duktigheten. Och förändringen börjar med alla oss som är duktiga – du och jag.

Har du sett Så jävla duktig? Skulle gärna höra vilka tankar serien väckte hos dig!

 


Vad är ett leende värt?

Skrivet av Hanna Rosvall 21.05.2019

DSCF0758

Varje vardagsmorgon möter jag en av två män. Den ena spelar dragspel, den andra fiol. Jag vet inte om de känner varann, men på något sätt lyckas de ändå se till så att endast en av dem står och spelar i tunneln som går mellan järnvägsspåren i Lund. 

Jag är glad att dessa musiker vill stå där. Det är en glädje att få vandra genom den tonfyllda tunneln och mötas av de helande vibrationerna som bevingats av betongklädd akustik. Det är vackert.

Jag har observerat att de flesta rusar förbi. De flesta har siktet inställt på trappan som leder upp ur tunneln. De flesta har en resväska eller en kaffe eller ett barn eller en telefon att hålla reda på. Det är helt förståeligt. 

Men jag brukar känna att jag vill säga tack. Så jag brukar bjuda på en blick och ett leende. Sedan brukar jag fundera om det är tillräckligt – ett leende går inte att byta mot en matportion eller en månadshyra. Och jag brukar känna mig lite dålig för att jag inte ger dessa musiker en slant. Jag som ändå njuter av deras musik varje vardagsmorgon.

Den här morgonen var annorlunda. Jag kände mig lite besvärad när jag gick genom tunneln. Jag såg hur alla andra gick förbi honom som spelar dragspel, utan att notera honom på något sätt. Plötsligt kände jag mig lite konstig och löjlig. Tänk om dessa herrar egentligen tänkte, "kan du inte ge mer än ett leende någon gång?" Så jag flackade med blicken. Gick förbi.

Men då hände något magiskt. När jag passerade honom som spelar dragspel hälsade han med ett "Madame!" Vi utbytten en blick, och jag log. Och jag kände mig dum, fast av en helt annan orsak. Jag insåg att han hade sett mig, varje morgon, precis som jag hade sett honom. Och jag insåg att mitt lilla leende visst hade varit värt något.

Den här morgonen blev en viktig påminnelse. Pengar är verkligen inte allt. Och allt kan inte mätas i pengar. Men det finns något vi alltid bär med oss – något som inte förkroppsligas som mynt eller sedlar. Det är något vi bär inom oss: Kärlek. Förmågan att se varandra, höra varandra, ta hänsyn till varandra. Det kan vara värt så mycket mer än vi tror.

 


Gåvan av ingenting

Skrivet av Hanna Rosvall 19.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2065

Tomheten är undervärderad. Det blir så lätt fokus på att alltid göra något, vara något – någonstans, för någon. För vem? Och varför? Det är inte alltid helt tydligt. Och det finns sällan tid att ifrågasätta. Man bara kör, kör, kör, och gör, gör, gör. För det är väl det som är meningen. Eller?

När jag är inne i en stressig period blir det lätt fokus på körandet och görandet. Jag är ständigt uppe i varv, i ständig beredskap. Uppkopplad och tillgänglig, otålig. Jag tar tag i saker jag egentligen inte behöver ta tag i. Scrollar på Instagram utan att egentligen veta varför. Men att sakta ner kräver ett målmedvetet beslut. En obekväm stund – lite som att köra 40km/h efter 3h på motorvägen. Ibland är det lättare att bara fortsätta i högt tempo. Framåt, framåt, framåt. 

Jag satt på en lunch för några dagar sedan. Personen på andra sidan bordet undrade om jag någonsin känner att jag bara vill vara offline. Hen frågade om jag någonsin upplever att det är jobbigt med det uppkopplade och det digitala. Ja – verkligen. När jag kommer hem efter jobbet vill jag bara plantera en växt eller laga mat eller tända ett ljus och läsa en. Helt. Vanlig. Bok. Personen på andra sidan bordet tyckte att det var skönt att höra att hen inte är ensam. Så du är inte heller ensam, om du behövde höra det just nu.

Ett erkännande. Jag har halkat in i sådana vanor som jag dyrt och heligt lovat mig själv att aldrig upprepa. Att äta framför datorn medan jag jobbar. Att inte äta alls, eller slarva med maten. Att jobba sent in på småtimmarna. Att skriva meddelanden på telefonen medan jag går från möte A till möte B. Att inte prioritera det som ger mig energi, utan snarare det som tar min energi.

Dock besparar jag mig själv alla former av guilt trips. Allt det där med att "du som yogalärare borde...". Not gonna happen. Istället ser jag min inre medvetenhet som en gåva – ett sätt att få distans och betrakta mitt beteende med nyfikenhet. Ojdå, hur blev det så här? Jag känner att min kropp säger stopp. Min själ likaså. Samtidigt får jag lära mig så otroligt många viktiga saker om mig själv. De här mönstren har kommit tillbaka av en orsak. De är här för att jag, en gång för alla, ska kunna säga: NEJ. Det här är inte jag. Jag väljer att leva på ett annat sätt som får mig att må bra.

Det är sant: Jag behöver göra några medvetna förändringar i min vardag. Min kropp ber mig om träning och detox. Mitt sinne ber mig om stillhet, meditation, inre utforskande. Att vara sann mot mig själv, höra min inre visdoms röst. Att sätta gränser och se mitt eget värde. Men det finns också en fras som redan i några veckors tid upprepats i mitt huvud: Ge dig själv gåvan av ingenting.

Ge dig själv gåvan av ingenting. Så enkelt, men stundvis så utmanande. Ändå är det något som hjälper mig att stanna upp. Som en dag på tåget när jag – istället för att 'vara effektiv' och svara på mail – tillät mig själv att bara sitta och se ut genom fönstret. Eller några dagar senare när jag, på väg mot ett möte, tillät mig själv att stanna upp på vägen mellan tågrälsen och kanalen. Och bara. Vara. En minut då fötterna var förankrade, ögonlocken slutna. En kravlös minut som gav mig helt ny energi.

Tomheten är undervärderad. För, så som jag ser det, finns Alltet i det vi upplever som intet. Det känns kanske konstigt att stanna upp och göra 'ingenting', särskilt om det finns mycket vi anser att vi behöver göra. Men en stund av 'ingenting' kan ibland betyda allt. Det kan vara allt vi behöver för att sedan kunna göra allt det där andra. Och i intet kan vi kanske till och med inse att det endast är en del av 'allt det där andra' som vi egentligen behöver göra.

Så ge dig själv gåvan av ingenting idag. Det kan vara en sekund. 10 sekunder. 20 eller 30. Efter ett tag kanske du inser att, ju bekvämare du blir i intet, desto närmare kommer du Alltet. Ju mer du kan hitta i Nuet – en stund där tiden inte existerar – desto mindre behöver du hämta från det förflutna eller framtiden. Så känner jag i alla fall. Håller du med?

 


Outhärdliga ovisshet

Skrivet av Hanna Rosvall 05.05.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 2021

En hel del har hänt sedan jag skrev sist. Igen. Små och stora förändringar – önskade och oönskade, väntade och oväntade. Universum skakar verkligen om min verklighet just nu. Stundvis känner jag att jag obarmhärtigt kastas runt i en kosmisk ström och greppar grässtrån vid strandkanten. Samtidigt inser jag att inget händer av en slump. Allt är precis som det ska vara. Universum utmanar mig dagligen med två frågor: 1. Hur mycket vågar du lita på livet? och 2. Hur mycket kärlek är du beredd att ta emot?

Det låter kanske enkelt. Men att lita på livet är något av det svåraste som finns. Jag har programmerats att tro att tryggheten ligger i fasta punkter och inövade rutiner. En fast adress. Ett välbekant arbetsbord. Och den dagliga resan mellan dessa två fasta punkter. Ja, jag har en hemadress. Ja, jag har ett jobb. Just nu. Om en månad vet jag, ärligt talat, inte vad som kommer att ske.

Jobbmässigt är jag just nu inne i en stor förändringsprocess. Många dörrar står på vid gavel, och jag har ingen aning vilken jag ska gå igenom. Det är fina möjligheter, spännande nya resor. Men jag ville inte trodde inte hoppades inte att jag skulle stå framför alla dessa möjligheter så här snabbt. Jag erkänner: Jag hann bli bekväm med den nya tillvaron som skapats här i Sverige. Så Universum ställde mig mot väggen och frågade: Är det verkligen det här du vill? Svaret är att jag inte vet. Så jag inser att det är det jag nu måste klura ut. Vad JAG vill. Hur jag kan använda mina gåvor på bästa sätt. Åtföljd av djupa andetag och tacksamhet försöker jag nu navigera åt rätt håll.

Bostadsmässigt har jag också hunnit bli bekväm. Ja, vi kunde nog behöva några rum till. En trädgård. Lite sånt. Men jag märker att jag håller hårt i våra väggar, den här adressen. Jag motiverar det med att vi precis flyttat. Att det är så många förändringar runt omkring. Hela jag skriker efter att få landa, låta rötterna växa sig ner i det nya hemlandet. Men Henrik vill annorlunda. Han tittar på nya bostäder varje dag. Det gör att den här bostaden känns tillfällig, som att allt när som helst kan packas ner. Förstås är det inte helt sant – en flytt är ett gemensamt beslut. Innerst inne vill jag nog också flytta. Mitt sikte är också inställt på något okänt hem på en okänd adress på en okänd punkt i framtiden. Men jag blundar. För jag tänker att jag måste ha en fast punkt. Jag måste bo just här just nu för annars förlorar jag allt fotfäste...typ.

Någonstans inser jag att min stabilitet, min trygghet, måste hittas i det osynliga. När allt annat är ovisst måste jag fokusera på det som inte ändras: Kärleken. Idag fick jag en påminnelse om att det finns så otroligt mycket kärlek i mitt liv – kärlek som inte försvinner. Kärlek som villkorslöst finns där, oberoende av var jag är eller vad jag gör. Det gör mig tårögt tacksam. Verkligen.

För någon vecka sedan satt jag på ett flygplan. Det var efter en livsförändrande resa – en pilgrimsfärd – som jag kanske finner ord för vid ett senare skede. Jag fick ta emot den första initieringen i Hatun Karpay. Just nu vill jag inte säga mer än så, men om orden talar till dig, ber jag dig klicka på länken för att läsa mer.

När vi skulle landa i Köpenhamn hände något magiskt. Kvällen var vindstilla och vackra toner spred sig som mjuka penseldrag över himlavalvet. Gränslandet mellan hav och himmel suddades ut och plötsligt befann vi oss i evigheten. Tiden stod stilla, planet stod stilla – så kändes det i alla fall. Det var overkligt. Och så vackert! Jag blev uppslukad av stunden och njöt av att vara överallt och ingenstans, samtidigt.

Jag ser på bilden i början av inlägget, tänker tillbaka på de där magiska stunderna i flygplanet. På något sätt ska det väl ändå vara möjligt att finna det fina också i detta limbo? Magin i att inget är varken det ena eller det andra? Det bara är. Och jag är. Överallt och ingenstans, samtidigt. Kanske det är exakt här jag ska vara, medan det kosmiska nätet omkring mig omformas till min nya verklighet. Kanske jag, just nu, egentligen upplever den där overkliga stunden innan planet landar. Det är bara upp till mig att kunna uppskatta den.

Ovissheten kan vara rätt outhärdlig. Särskilt om man, som jag, gärna vill veta hur saker och ting ska bli. Om jag tänker för mycket på allt jag inte vet kan jag lätt känna hur ångesten kommer krypande. Men jag är väl medveten om att det är just det här jag ska lära mig. Att lita på livet – no matter what. Universum har, de senaste åren, verkligen testat hur djupt min tillit sträcker sig. Och, samtidigt, hur mycket kärlek jag är villig att ta emot.

Så jag försöker att ta allt det här med ro. Ha tålamod med mig själv. Det är faktiskt inte helt lätt att bryta tanke- och beteendemönster som hängt med en hel livstid. Men det är möjligt, och det blir lite lättare för varje dag som går. Så just nu behöver jag faktiskt inte veta om vi kommer att bo här en månad eller ett år till. Jag behöver inte veta exakt vad som kommer att stå på mitt visitkort på hösten. Eller något annat för den delen. För inget av det är egentligen kopplat till min inre trygghet. Jag är trygg i mig själv. Och jag är omfamnad av oändligt mycket kärlek. Det är mer än tillräckligt.

 


Lejonet som inte fick ryta

Skrivet av Hanna Rosvall 13.04.2019 | 1 kommentar(er)

DSCF1603

Jag har länge varit nyfiken på Reiki. Till en början trodde jag att det var meningen att jag skulle gå en Reiki-kurs. Lära migGöra någotFå diplom. Trots att jag spanade in många olika kurstillfällen var det inget som råkade passa. Reiki dök ändå upp med jämna mellanrum – till den grad att jag nästan blev lite frustrerad. Kom igen Universum! Om det verkligen är meningen att jag ska lära mig Reiki, kan det väl ändå finnas en utbildning som jag har möjligheten att delta i?

Men för någon vecka sedan insåg jag något viktigt. Det är inte meningen att jag ska lära mig att ge Reiki. Jag ska lära mig att Reiki. Så enkelt, så självklart...men ändå så svårt. Jag har så länge varit så inriktad på att ge, ge, ge och prestera, prestera, prestera, att det är mitt naturliga sätt att agera. På senare tid har dessa gamla bekväma skor ändå börjat ge mig skavsår.

Mitt gamla beteendemönster måste brytas. Jag vet det, jag känner det. Det funkar helt enkelt inte längre. Jag måste lära mig att hushålla med min egen energi. För jag är ingen soptunna där andra människor kan dumpa låga vibrationer. Jag är inte heller en energimässig packåsna som ska bära runt på det som andra människor inte själva vill bära runt på. Jag har rätt att sätta gränser, jag har rätt att säga nej. Jag har rätt att också ta emot.

Som högkänslig person är det oftare lättare sagt än gjort. Man känner att man har ett ansvar för att andra ska må bra. Man går runt med ständigt dåligt samvete. Man tänker att man själv alltid orkar, att det inte spelar någon roll – så länge alla andra är nöjda och glada. Varför? Därför att man känner av andra människors energier så starkt att deras negativa känslor blir ens egna. Och det är inte så trevligt.

Men jag har, för första gången i mitt liv, börjat känna att det räcker nu. Varje morgon stänger jag medvetet min 'energiport' och deklarerar, tyst för mig själv: Jag bär inte på någon annans energier idag. Ingen får min energi utan mitt samtycke. Mina gränsdragningar har dessutom börjat visa sig på lite lustiga sätt. Jag har slutat plocka upp skräp från marken. Jag har slutat att städa upp efter andra personer. Jag har slutat att automatiskt ge upp min plats på bussen eller tåget eller i en kö.

Det låter kanske konstigt, men på något sätt känns det viktigt att sända tydliga signaler till Universum. Jag städar inte längre upp efter andra – alla är ansvariga för sig själva. Visst plockar jag något skräp ibland, eller städar bort en kaffekopp, eller ger min plats åt någon annan. Men. Det är alltid medvetna val. Jag gör det för att jag vill göra det, inte för att jag – tyngd av skuldkänslor – känner att jag måste göra det. Skillnaden är stor. Och jag har redan märkt stor skillnad i mitt eget liv.

Så, jag gick alltså på en Reiki-behandling. Övade på att bara lägga mig ner och ta emot i en timme. Och det var så fantastiskt fint! Så mycket villkorslös kärlek som flödade genom alla lager av min kropp. Som att bada i kosmiskt ljus. Jag kunde känna hur den högfrekventa energin rensade och laddade mitt energifält. Verkligen en vacker upplevelse som jag tog emot med tacksamhet <3

Efteråt berättade Reiki-kvinnan vad hon fått till sig under behandlingen. Hon berättade bland annat att det finns tre lejon som vaktar porten till hjärtat – Ilska, Sorg, Rädsla. Hon såg att ilskans lejon verkligen vill ryta, men att det inte får tillåtelse. Jag kunde inte annat än hålla med. Jag har definitivt ett ilsket leijon som jag ständigt tystar ner. Du som följt min blogg en längre tid kanske kommer ihåg mitt inlägg Är det fult att bli arg? där jag konstaterade att jag nog aldrig riktigt gett mig själv tillåtelse att känna ilska.

Så ja, det finns ilska som samlats på lager. Den är ett resultat av alla de gånger då jag inte satt tillräckliga gränser. Alla gånger jag känt mig osynlig, orättvist behandlad. Alla gånger då jag låtit andra ta min plats, ta äran för mitt arbete. Alla gånger då jag låtit andra trampa på mig, säga elaka saker till mig. Alla gånger då jag vänt andra kinden till. Alla gånger då jag tvingat mig själv att förstå, förminskas, försvinna. Och fan vad det gör mig arg! Att jag inte värdesatt mig själv mer än så.

Ilskan är en stor och fin kraft, om den används på rätt sätt. Jag väljer att inte använda min ilska destruktivt – varken mot mig själv eller andra. Fastän det knyter sig i magen när jag tänker på en del människor väljer jag att önska dem väl. För deras beteende visar bara att något är trasigt inom dem. Så istället låter jag min gamla ilska bli ett bränsle som hjälper mig att sätta gränser, säga ifrån, ta plats och villkorslöst älska mig själv.

På senare tid har jag dessutom känt mig kallad att göra Simha Mudra Pranayama. Det är en yogaövning som kallas Lion's Breath och, bokstavligt talat, innebär att man ryter som ett lejon. Känns ju rätt självklart att jag ska inkludera lejonet i min dagliga yogarutin. Ett perfekt och tryggt sätt att låta ilskan, som den duktiga flickan låtit samlas på lager, komma ut.

Bilden i början av inlägget råkade jag hitta idag. Också ett intressant sammanträffande. Det är ett foto som Henrik tog i en Siciliansk kyrka förra sommaren. Lejonet låg förtryckt under en predikstol, vilket förstås skapar frågor kring dess symbolik... Bilden gör mig ändå full i skratt eftersom jag kan tänka mig att det är så mitt leijon ser ut. Exakt sådär. Åh nej. Så varje gång jag tänker halka in i de gamla skorna ska jag därför tänka på det här lejonet. Och sedan ska jag ryta till – på ett vänligt, kärleksfullt sätt.

Det är viktigt att kunna bli arg om det behövs. Alla känslor behöver vara lika välkomna. För, så som någon sagt nån gång: "Holding on to anger is like drinking poison and hoping that the other person will die". Ilska är inte ett gift jag vill ha i kroppen. Härmed börjar en anger detox som skapar mer utrymme för ljus och kärlek så att alla hjärtats portar kan öppnas.

 


Framåt, bara framåt

Skrivet av Hanna Rosvall 29.03.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1928

 

Vilken vecka alltså. Jag har jobbat från morgon till kväll. Tagit några vändor via byråkratiträsket. Varit så trött. Verkligen. En dag satt jag hemma i soffan och jobbade, såg på Wilja som sov i en lite lustig ställning. Och jag bara kände att det är ju precis det där jag vill göra just nu. Men det fanns bara en väg att gå: Framåt. En sak i taget.

Turbulenta energier har också rört om i grytan. Som en dag som kändes som något ur en film. Allt började med att jag kom hem utan nycklar. Jag åkte till Lund för att hämta Henriks nycklar, sprang till en buss där jag föll på en trappa medan jag försökte skanna mitt månadskort. Blev så arg och upprörd över att folk omkring mig fortsatte spela sudoku på telefonen istället för att fråga hur det gick. Hallå?! Nå, fick nycklarna, satte mig på en annan buss där chauffören läxade upp var och varannan passagerare. Dessutom stannade han för att läxa upp en annan busschaufför som parkerat fel. Sedan krockade bussen lite med en personbil. Jag tänke: Det här är inte sant. Steg av bussen och gick hem. Hittade inga nycklar hemma, ringde till cafét där jag lunchat och fick tack och lov höra att nycklarna fanns där. Henrik skulle hämta dem på hemvägen, glömde stiga av vid Malmö C, tågen blev inställda, han kom sig iväg ändå, fick nycklarna...allt ordnade sig.

Jag har tänkt mycket på om det är jag själv som bidrar till turbulensen. Är det inte så att vi själva skapar vår verklighet? Det tror jag i alla fall. Så det är nog ingen slump att dessa galna dagar existerat vid sidan om att tempot i mitt eget liv varit väldigt högt. En påminnelse om vikten av att förbli lugn och centrerad. Ofta blir det ju tyvärr så att jag inte 'hinner' meditera när allt går så fort. Det är ju just under dessa tider som jag behöver meditationen mer än någonsin.

Men nu är det fredag. Har precis skickat in de sista uppgifterna till skattedeklarationen, fått allt fixat med både svenska och finska banken. Åh, vad skönt det känns! Vad jag kämpat med det här. Suttit i telefonköer och pratat långa stunder med olika myndigheter. Men jag har också lärt mig massor. Fått jättefin hjälp och många goda råd. Så den byråkrati som tidigare gav mig panikångest känns numera riktigt överkomlig och inte alls så skrämmande.

Jag sitter på inkubatorn där jag jobbar en dag i veckan. Tänker att det känns rätt intensivt att ha två jobb. Mitt huvudsakliga jobb där jag jobbar 75% och så mina egna projekt som tar upp resterande 25% av min tid. Dessutom har jag blivit volontär (mer om det senare). Så det blir mycket jobb på kvällar, helger. Men samtidigt känns det fint och värdefullt. När jag känner efter så är det främst tacksamheten som träder fram. Och ivern inför framtiden. För mitt jobb är ju faktiskt fantastiskt inspirerande och roligt.

Men. Den här helgen ska jag inte jobba. Tror inte Henrik ska jobba heller. Så vi har två underbara lediga dagar framför oss. Ser fram emot långa promenader och lugna fikastunder. Känns viktigt att få ner tempot efter en intensiv vecka och bara...vara. Tillsammans. Önskar också dig en fin och lugn helg! <3

 


Bastu, bokslut & blodprov

Skrivet av Hanna Rosvall 22.03.2019

IMG 1920

 

Tre B:n. Tre till synes orelaterade ord som ändå, på något sätt, lyckats finna sin plats under det senaste dygnet. Det är spännande att se vilka kombinationer Universum bjuder på ibland. Och någonstans tänker jag att det finns något fint i den brokiga blandningen. Så många olika möjligheter att lära sig, växa, utvecklas.

Bokslutet. Det undertecknade jag egentligen redan för ett tag sedan. Men jag har, av någon orsak, inte kommit mig för att spara ner allt bokslutsrelaterat material från mitt bokföringsprogram. Kanske det har handlat om en ovilja att släppa taget helt och hållet – en liten livlina som hållit mig kvar vid mitt lilla bolag, muwan, som bjöd på så många fantastiskt fina lärdomar. Bolaget blev kvar i Finland. Och nu är jag äntligen klar med allt det byråkratiska. Det är med tacksamhet jag låter askan färdas vidare med förändringens vindar.

Bastun. Den njöt jag av idag, efter att ha omfamnats av vattnet i simhallen. Jag hade nog aldrig trott att vattnet och värmen skulle betyda så mycket för mig i min vardag. En påminnelse om hur viktigt det är att hitta tillfällen där man får ny energi. De flesta av oss ger nog bort mer än tillräckligt av vår energi varje dag – medvetet eller omedvetet.

Får mig att tänka på något jag nyligen läste i Gabrielle Bernsteins blogg. Hon skrev om hur hon själv skyddar sitt energifält, utan att suga åt sig av andras energi eller ständigt läcka ut sin egen energi. Som högkänslig person har jag själv fått öva mycket på att verkligen sätta energimässiga gränser. Jag behöver inte bära på andras energi. Jag behöver inte heller ständigt ge av min egen energi åt alla andra. Jag kan själv välja. Rekommenderar Gabrielles inlägg – det innehåller många fina och konkreta tips.

Blodprovet då? Ja, så som bilden i början berättar var det vår hund Wilja som fick åka in en sväng till djursjukhuset. Med en hel del mer eller mindre jobbiga veterinärupplevelser i bakfickan var det inget jag precis såg fram emot... Men vi fick träffa en fantastiskt fin norsktalande veterinär som Wilja klickade med direkt. Har aldrig sett henne så lugn hos veterinären förr! Kan knappt beskriva den tacksamhet som följde oss hem.

Så, nu är det fredag. Jag känner mig trött men lycklig. Har hällt upp lite rödvin i glasen och ser fram emot att bara få sitta med Henrik och hunden och andas ut efter veckan som varit. Efter intensiva solstormar och andra rymdrelaterade händelser känns energierna mer stabila. Den inre vårstädningen börjar vara klar, och det är dags att gå in i en ny period. Jag kan verkligen känna hur kreativiteten återvänder och hur hela jag sprudlar av skaparglädje.

Önskar dig en fin helg <3