blogg banner 2

Den introverta nätverkaren

Skrivet av Hanna Rosvall 16.03.2018

IMG 10

Jag vill presentera dig för någon. Man kunde kalla den här personen för en riktig tänkare – någon som iakttar världen med genuin nyfikenhet och processar intrycken med stor omsorg. Du kan vara säker på att den här personen verkligen lyssnar för att förstå – inte bara för att vänta in sin nästa taltur. Inte så konstigt att den här personen bär på en hel del kloka ord. Det är dock en person som väger varje ord noga och svarar först efter noggrann eftertanke. Därför är det ganska sällan du får ta del av de här värdefulla visdomarna. Eftersom den här väldigt självmedvetna personen i fråga gärna håller sig för sig själv eller nöjer sig med att betrakta på avstånd är det en person som ofta blir förbisedd.

Vet du vem jag talar om? Det är förstås Introverten – en av de mest underskattade individerna i vårt extroverta samhälle. Jag tillhör själv de så kallade 'extroverta introverterna' vilket innebär att jag är en introvert som också trivs väldigt bra bland människor. Dock skapar min personlighetstyp ofta en slags paradox eftersom de där sociala situationerna – som jag i princip trivs i – gör mig utmattad. Därför är det viktigt för mig att hitta en slags kompromiss där jag kan vara social på mina villkor. Med det menar jag att jag behöver ta lite 'time out' mellan diskussionerna eller välja att delta endast i en del av ett evenemang.

Nätverkande är ofta den introverta mardrömmen. Personligen kan jag väl konstatera att jag både gillar och avskyr det. Min erfarenhet av stora mässor och evenemang är att det ofta är svårt att få kontakt med människor. Det känns som att många håller sig i sina små gäng eller – om deltagarlistan publiceras på förhand – söker upp lite heta leads att byta några ord med. Under mina 8 år i reklambranschen drogs jag också själv in i den här mentaliteten. Enligt bästa förmåga försökte jag ändå ta för mig och placera så många visitkort som möjligt i händerna på dem jag mötte.

Nätverkandet blev en allt större tröskel för mig. Jag gick till varje evenemang med en känsla av att inte vara tillräckligt intressant – jag var 'bara' en copywriter. Jag försökte dyka upp precis innan evenemanget började för att undvika det där stela sociala spelet när alla försöker hitta sin plats. Jag försökte ställa mig i klungor men blev mest den som lyssnade, trots att jag skulle ha haft en hel del att säga. Det kändes bara som att jag inte fick en syl i vädret – det var alltid de mest extroverta som dominerade diskussionen. När jag pratade med folk kändes det ofta väldigt ytligt.

Nu i efterhand tror jag att jag förstår. Eftersom jag inte själv trodde att jag var intressant nog var det också den bilden jag gav av mig själv. Hela mitt kroppsspråk måste ha signalerat antingen arrogans eller rädsla – kom inte hit, jag vill inte ha med dig att göra. Eftersom jag kom för sent var jag redan inställd på att inte träffa folk, trots att det var därför jag gick dit. När jag pratade med människor var det inte med ett genuint intresse eftersom jag hela tiden försökte tänka ut hur och när jag kunde gräva fram mitt visitkort. Inte så konstigt att mitt nätverkande ofta blev konstgjort. Det var jag själv som skapade hindren för mig själv.

När jag första gången nätverkade som egenföretagare var upplevelsen en helt annan. Jag var inte rapporteringsskyldig till någon annan än mig själv. Jag hade inte ännu några visitkort att dela ut. Jag var genuint intresserad av att helhjärtat bemöta varje person och höra om deras liv. Det som överraskade mig var att folk började fråga mig efter mitt visitkort. De ville skriva upp min e-mail. Folk kom och pratade med mig och ville gärna höra mer om mitt arbete. Vad var det som hände? Jag började vara mig själv. Jag började värdesätta mig själv och tro att jag har något att säga. Jag struntade i alla 'borden' och bestämde mig för att helt enkelt ha kravlöst kul.

Idag hade jag glädjen att bli inbjuden till evenemanget TEDx. Jag visste att en av mina vänner skulle hålla en keynote men hade ingen aning om de andra deltagarna. Ändå var jag väldigt lugn när jag i strålande solsken gick mot Brändö. Min intention var att träffa så många fina människor som möjligt och lära mig något av dem. Jag ville bemöta dem med ett öppet hjärta och sprida ljus och kärlek omkring mig. Resten fick Universum avgöra. Och guess what? Det blev faktiskt ett väldigt fint och inspirerande evenemang.

Jag fick syn på en kille som jag kände igen från yogan förra veckan. "Hej, var vi på samma yogatimme förra veckan?" frågade jag. "Ja! Tänkte inte känna igen dig utan yogapants. Fint att ses här. Hur mår du?" svarade han. Det är faktiskt inte svårare än så att nätverka, har jag insett. Spontana, genuina möten vid kaffekannan. Det blev många fler diskussioner med folk jag aldrig träffat. Inte en enda gång försökte jag tränga mig in i den extroverta klungan – det gjorde att jag kunde diskutera på djupet, på ett sätt som gjorde att mina introverta styrkor kom fram. För det är faktiskt helt okej att nätverka på ett sätt som passar en själv.

Lärdomen? Man behöver inte vara på 'ett visst sätt' för att kunna vara en bra nätverkare. Man behöver inte följa ett visst tempo eller ett visst mönster. Satsa på några djupa diskussioner istället för hundra ytliga. Bemöt andra personer som människor, inte affärsmöjligheter. Och kom ihåg att en stor del av de andra deltagarna också kan vara introverta personer som bara väntar på att få dyka in i en intressant diskussion. Vi har alla något intressant att berätta – låt dina tankar vistas utanför ditt huvud med jämna mellanrum så får du se vilken effekt det kan ha.


Me-time & morgonyoga

Skrivet av Hanna Rosvall 14.03.2018

IMG 0014

 

Jag har några intensiva men otroligt fina res- och workshopdagar bakom mig. Jag har fått möjligheten att jobba med ett företag som vill hjälpa sina anställda att må bättre genom mindfulness. Det gör mig så glad! Min önskan är att framtidens företag verkligen ser mentalt välmående som en konkurrensfördel. Det kommer jag i alla fall att arbeta för. Så förutom att jag besöker Vasakontoret varje måndag fick jag möjligheten att också åka ut till kontoren i Tammerfors och Vanda. Det varma bemötandet och gruppernas genuina tacksamheten är något jag bär med mig i mitt hjärta. En dröm går i uppfyllelse varje gång jag inser att jag verkligen har fått chansen att jobba heltid med något som får människor att må bättre.

Som högkänslig person är det stundvis ganska tungt att resa, fastän det inte handlar om långa sträckor. Att hela tiden omges av stora mängder människor, ständigt vara social och vistas i miljöer med många sinnesintryck skapar varierande grader av känslomässig overload. Att dessutom förflytta sig från det här läget till att möta en grupp på 30 pers. och öppna sitt hjärta i 90 minuter kräver några djupa andetag. Därför är det viktigt för mig att kunna vara ensam en stund, ta en promenad utomhus eller – om inget annat alternativ finns – göra en 30-sekundersmeditation på toan innan jag sätter igång. Jag är tacksam över att ha de här verktygen att vända mig till. De hjälper mig att inte se min högkänslighet som ett "handikapp", utan snarare en superpower som behöver lite extra omsorg.

Jag tycker att det engelska uttrycket to hold space är så himla bra. För det är ju verkligen det som mitt arbete handlar om – att öppna upp ett utrymme där människor kan vara sig själva, öppna sina sinnen och, viktigast av allt, helas. Det får mig ändå att tänka på en liknelse som en av mina mindfulnesslärare, Beatrice, gärna använde sig av:

 

"Hjärtat syresätter sig själv
innan det sprider syret vidare
till resten av kroppen."

 

Samma sak gäller för mig – jag måste skapa utrymme för mig själv innan jag kan öppna upp utrymmet för andra. Det här är något jag får jobba med eftersom "arbetandets ovana" är väldigt inrotad från mitt tidigare copywriterjobb. När jag t.ex. – utmattad efter en lång dag – satt i familjens lägenhet i Helsingfors och började svara på mail kl.21:00 fick jag stoppa mig själv. Istället tog jag ett djupt andetag, kokade en kopp te, mediterade och spenderade en lång stund i Viparita Karani, dvs. "legs upp the wall pose". Det är verkligen den perfekta yogaposen när man vill andas ut efter en lång dag!

Jag gjorde alltså ett medvetet beslut att välja mig själv. Jag gav mig själv gåvan av en god nattsömn. Jag gav mig själv tillåtelse att vara offline. Jag bestämde mig för att äntligen testa Roots Helsinki – en underbar yogastudio med veganskt café i Berghäll, nära vår lägenhet. Det kändes så magiskt att gå iväg på den där yogatimmen, att bara sätta sig ner på en lånad yogamatta och bli omhändertagen av en underbar själ i 90 minuter. Jag behövde verkligen de där 90 minuterna. Det var en ny kvinna som efteråt satt med en solgul Jama-shot i handen och väntade på sin lunch. Den fantastiska väggmålningen i början av inlägget är förresten från Roots – rekommenderar varmt, både fiket och yogan!

Det kändes kärleksfullt att komma hem igår kväll. På vår gata råkade jag träffa en kär vän som omfamnade mig mitt i mörkret. Och älskade Henrik hade fixat mat och vin och havtornscheesecake och levande ljus. Det var fint att få omfamna honom och hunden igen. Men det var också värdefullt att jag inse att jag hade klarat av att omfamna mig själv till den grad att jag kunde njuta av allt det underbara, utan att vara helt tömd på energi.

Så kära läsare, kom ihåg att också välja dig själv idag. Välj att äta din lunch utan att prata jobb eller läsa e-mail på telefonen. Unna dig själv en lång och varm dusch. Gå på ett yogapass. Säg JA till sådant som stärker dig och NEJ till sådant som tar för mycket av din tid eller energi. För det är du värd. Och det är din uppgift att se till så att Du också får tid i ditt eget liv.


Ett kontrollfreaks bekännelser

Skrivet av Hanna Rosvall 13.03.2018

IMG 8

Jag och Henrik satt i soffan igår kväll när jag plötsligt utbrast: "Älskling, jag har glömt att stressa inför resan!" Insikten infann sig när jag insåg att klockan var kring 22:00 och min väska fortfarande stod opackad – ja, jag hade inte ens lyft ner resväskan från skåpet. Tågbiljetterna hade jag också införskaffat bara någon timme tidigare. Och workshopens keynotepresentation krävde ännu lite finslipning. Ni som har känt mig ett tag vet att det inte är så här det brukar gå till.

Jag erkänner: Jag är ett kontrollfreak! Största delen av mitt liv har det varit oerhört viktigt för mig att ha koll på alla detaljer. Så när det kommer t.ex. till resor är följande ett ganska typiskt scenario. Jag vill veta vad som kommer att hända, när det kommer att hända, i vilken ordning det kommer att hända och helst också hur det kommer att hända. Jag gör packningslistor och packar i god tid. Jag önskar att jag kunde studera alla tåg-, flyg-, buss- och båtterminaler på förhand för att veta exakt hur jag ska röra mig, särskilt om jag behöver byta fordon mitt i resan. Om det blir aktuellt att åka taxi kan jag sitta och studera rutten på Google Maps, fastän jag inte själv ska köra. Jag vill ha koll på hotell, restauranger, sevärdheter – you get it.

Eftersom jag har växt upp i en extremt välorganiserad familj har det alltid varit självklart att man ska ha koll på saker. På sätt och vis har det väl också gjort att mitt kontrollfreakiska beteende fått bekräftelse, att det är en bra sak som innebär trygghet. Det kändes också alltid väldigt tryggt att resa i en gemenskap som var utrustad med utprintade kartor, tydliga tidtabeller och ordentliga marginaler. Trots att mitt kontrollbehov fick sig en ordentlig smäll i samband med att jag blev utbränd, för ungefär 4 år sedan, blev det därför litet av en chock att inse vilket icke-kontrollbehov min man Henrik har. Han är en sån där person som kan boka flygbiljetter och åka iväg utan att veta var han ska sova. UTAN ATT VETA VAR HAN SKA SOVA. Bara tanken gör mig lite knäsvag. Men med det sagt beundrar jag Henrik väldigt mycket och han lär mig att bli mer spontan för varje dag som går.

 

"Grant me the serenity to
accept the things I cannot change,
the courage to change the things I can,
and the wisdom to know the difference."

 

Det finns saker man kan påverka och saker man inte kan påverka. Det viktigaste – så som också framgår i ovanstående citat, s.k. Serenity Prayer – är att se skillnaden. För ett kontrollfreak med kronisk oro har det här varit en jätte stor och viktig grej att inse och jobba med. När jag började bli medveten om mina orationella och ångestfyllda tankemönster blev det nästan komiskt ibland. Jag kunde t.ex. inse att en familjemedlem hade varit bortrest och återvänt hem – helt utan att jag hade oroat mig! Det var nästan som att jag tänkte att min ständiga oro på något sätt var en "garanti" för att allt gick bra. Vad är det för tanke egentligen? Genom att ständigt oroa mig för allt och alla bar jag en väldigt stor börda på mina axlar. Därför är det verkligen med stor glädje och tacksamhet som jag konstaterar att 4 år av meditation och yoga har gjort underverk. Jag kan stolt konstatera att jag är ett före detta kontrollfreak!

Ju mer jag har begrundat mitt kontrollbehov, desto tydligare har jag sett kopplingen till olika rädslor. Att inte känna till exakta händelseförlopp eller slutresultat innebär en osäkerhet. För ett kontrollfreak är kontrollen därför ett sätt att "nollställa" osäkerheten och hantera rädslan som följer med den. Dock hamnar man lätt i ett väldigt låst läge eftersom verkligheten sällan följer exakt den plan man själv skrivit ihop. I något skede insåg jag också att kontrollbehovet skapade ständiga inre konflikter eftersom jag egentligen är ganska äventyrslysten. Så ju mer jag har släppt kontrollbehovet, desto friare känner jag mig – desto mer ger jag mig själv tillåtelse att uppleva.

Jag säger inte att det är onödigt att planera saker, men mitt sätt att planera har ändrats. Istället för att göra upp detaljerade händelseförlopp planerar jag enligt det som i kreativt arbete ibland kallas för "an organised beginning, middle and end". Jag sätter upp mål men är väldigt öppen för allt som händer mellan milstolparna. Jag har nämligen lärt mig att jag själv inte alltid gör upp de bästa planerna – Universum är mycket bättre på det. Dessutom har jag fått lära mig att det alltid är okej att be Universum om vägledning. Det har också hjälpt mig att släppa mitt kontrollbehov. Idag har jag t.ex. hittat det perfekta fiket och beställt en taxi genom att först framföra önskemålen på det astrala planet. "Tack Universum för att du hjälper mig hitta en taxi om en timme" – det är inte svårare än så. Jag framför önskemål nästan dagligen och upplever så mycket synkronicitet att jag, väldigt ödmjuk och tacksam, redan för länge sedan slutade tro att det är sammanträffanden. Testa så får du se själv. Kom bara ihåg att alltid vara kärleksfull och ha allas högsta bästa i åtanke. Det är också hövligt att säga tack.

Bilden i det här inlägget var också en fin synkronicitet. Ett budskap som dök upp under en ispromenad vid en stund när jag behövde få se det. Tack för det, Universum.


Ängeln i marmorblocket

Skrivet av Hanna Rosvall 11.03.2018

angel 2


"I saw the angel
in the marble
and I carved until
I set her free."
// Michelangelo

 

Det känns som att jag vill fortsätta att skriva om det här med kall och livsuppgift. Jag tänkte på mitt förra blogginlägg hela kvällen igår eftersom en del nog blev osagt. Det kändes som att jag borde ha skrivit mer om hur livsuppgiftens uppenbarelse inte handlar om ett trollspö som fixar allt utan snarare om en rad insikter som ofta tvingar en att vända upp och ner på sitt liv, för allas högsta bästa. Och där var det igen – borde. Så jag väljer att uttrycka mig på ett annat sätt: Jag kunde ha skrivit om det där igår, men väljer att göra det idag istället. Man får se upp med sin inre kritiker – det är en sällsynt sneaky sort.

En gammal bekant kom emot på flygfältet igår när jag väntade på Henriks flyg. Jag har inte sett den här personen på ett tag så det blev en del uppdatering från båda sidor. Hans ögon blev bara större och större när jag berättade om det senaste året i mitt liv – en påminnelse om att min tillvaro verkligen vänts upp och ner på en väldigt kort tid. Det är ju faktiskt oftast så det går till när det där kallet kommer. Universum skickar liksom inget hövligt "kunde du möjligtvis tänka dig att"-brev på posten en månad på förhand. Åh nej. I mitt fall handlade det om en käftsmäll (utbrändhet) för ungefär fyra år sedan, åtföljd av en rad livsförändringar. Grejen var den att de där förändringarna ändå föll inom den socialt acceptabla kategorin – nya kostvanor, yogautövande, ekologisk livsstil. Folk kunde se "hippie-Hanna" födas, utan att den "gamla" Hanna de kände var allt för långt borta.

Jag kommer att tänka på citatet som inleder det här inlägget. Det är en vacker tanke – förmågan att istället för den kantiga tillvaron se potentialen och det vackra som ännu inte är. På något sätt var jag ett marmorblock i händerna på en kosmisk stenhuggare. Steg för steg, dag för dag, föll små stenbitar bort. Universum visste att mitt sanna jag fanns där innerst inne, trots att jag inte ännu själv kunde se det. Alla val jag gjorde var små steg i rätt riktning – finslipningar. När det blev dags att ta fram huggmejseln gick det inte att undgå kallet. Det är oftast så det går till – tecknen, kallet, går inte att missa. För mig skedde det genom väldigt konkreta händelser. Under en väldigt kort tid stod jag framför de största besluten jag någonsin gjort. Orsaken till att jag vågade agera var att jag förstod att inga händelser var tillfälligheter, utan delar av en större plan. Mitt mod belönades med ett lugn och en tillit som jag aldrig tidigare upplevt. Det är svårt att förklara men jag bara visste att allt var meningen.

På många sätt kändes det nästan obarmhärtigt. Precis allt som inte längre tillhörde mitt kall och min livsuppgift föll bort. Jag fick en helt ny identitet, börjandes från mitt nya efternamn. Jag hade ingen arbetsplats, ingen titel, inget visitkort, inget att skriva på LinkedIn. Jag sa upp mig från nästan alla intresseorganisationer – jag passade inte längre in i deras "mall" för vad en ekonom oftast sysslar med. Jag fick till stora delar en helt ny bekantskapskrets. Den gemensamma vägen var vandrad med en del personer medan andra fick fortsätta och många helt nya ansikten slog följe. Jag fick skrota största delen av de trygga uppfattningar som tidigare lindade in min vardag i en bekväm bubbla. Jag fick helt och hållet omdefiniera mig själv och världen omkring mig. En stor del av tiden kände jag mig som ingen, inget. Men det var nödvändigt. Det var nödvändigt att nollställas fullständigt så att hela jag kunde uppdateras.

Vår livsuppgift stämmer sällan överens med vad vi tror att vi ska göra. Om ni skulle ha frågat mig för några år sedan skulle jag verkligen inte ha trott att jag skulle vara den jag är idag. Jag säger inte att det här gäller alla, men i mitt fall byggde jag i alla fall min identitet på helt fel saker. Mycket baserade sig på externa förväntningar – sån där "borden". Man "borde" ha villa och vovve och Volvo. Man "borde" ha en framgångsrik karriär och bli så rik som möjligt. Man "borde" få barn innan 30 och man "borde" äta på ett visst sätt, träna på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt. Det är skrämmande att inse att man bygger upp sitt liv kring "borden". Är det då egentligen man själv som bestämmer? Så fastän man kan ha vissa drömbilder gäller det att sanningsenligt granska dem i sitt hjärta. Är det jag själv eller någon annan som säger det här? En tumregel är att de där intuitiva idéerna som är svårast att släppa, utan att man riktigt vet varför, oftast är väldigt nära sanningen.

Att lyssna till sitt kall innebär med andra ord att vara öppen för allt. Eftersom det handlar om själsliga kontrakt som har skrivits redan innan födseln är Universum inte särskilt öppen för diskussion. Jag kan själv tycka att det här är den svåraste delen – att våga leva i ett flow fyllt av tomrum som väntar på att fyllas av precis rätt saker. Det finns fortfarande stunder när jag kan tycka att jag är helt vilsen. Därför försöker jag leva så mycket som möjligt i Nuet. Jag har lärt mig att inte försöka styra saker eller bli för fäst vid något slutresultat – då är det mycket lättare att förhålla sig till ständiga förändringar och lita på att kompassen ändå visar rätt. Trots att jag redan kommit en bra bit på vägen är jag en ständig sökare. På många sätt har min inre resa bara börjat.

Ett tips: Flyt med strömmen istället för att simma emot den. Då är det mycket enklare för Universum att hitta arbeta med ditt personliga marmorblock.

 

Bild: Pixabay


Att lyssna till sitt kall

Skrivet av Hanna Rosvall 10.03.2018

IMG 6


"If you ask rivers or trees
why they are here,
they know the answer.
And they are performing it
all the time."
// Mandaza Kandemwa

 

Det är ingen slump att någon av oss är här. Vi är själar som har valt att vandra en viss tid här på jorden. Vi har kommit hit av en orsak – för att vi har något att uträtta. Utmaningen är att själen glömmer bort sina löften när den träder in i sin jordliga kropp. Uppgiften för oss alla är således att försöka komma ihåg varför vi är här. Målet är att bli som träden eller floderna – en levande varelse som använder sina gåvor för allas högsta bästa och tillför något till helheten, varje stund. Meningen med livet är att vi alla ska nå vår fulla potential.

Som barn är vi ofta ganska sammankopplade med vår livsuppgift. Eftersom våra sinnen ännu är väldigt öppna och vi inte ännu har hunnit samla på oss samhällets förväntningar är vi naturligt intresserade av det som har att göra med vårt syfte. En livsuppgift går, i all sin enkelhet, oftast ut på att använda sina naturliga kunskaper – sådana som vi tränat på i många tidigare liv.

Så, vad är din naturbegåvning? Vad fascinerades du av som barn? Vad var ditt drömyrke eller någon idé du hade svårt att släppa?

När jag tänker tillbaka på min barndom – med den vetskap jag har idag – känns allt väldigt självklart. Så fort pennan hölls i handen lärde jag mig själv att både läsa och skriva. Jag älskade ljusblått, vilket också är färgen på min aura och kopplat till de stjärnnationer där jag har mitt ursprung (Sirius & Plejaderna). Inte så konstigt att jag kunde sitta hur länge som helst och titta på stjärnhimlen med en djup hemlängtan. Det var naturligt för mig att prata med Nordanvinden och andra naturkrafter. Dessutom älskade jag att sitta hos hälsosystern och utforska medicinska instrument – jag ville bli läkare. Pyramider fascinerade mig otroligt mycket och det hände sig mer än en gång att jag försökte övertyga människorna omkring mig att Atlantis finns på riktigt. Med den här vetskapen hade jag, som 10-åring, redan en hel del information om de tidigare liv vars kunskap jag nu ska hämta tillbaka i den här inkarnationen.

Men sedan stängde jag ut allt. Jag fick höra att det jag upplevde inte var "på riktigt". Jag ville vara normal, jag ville "passa in". Läkardrömmarna försvann. Jag kopplade bort min högkänslighet, slutade leva nära naturen och försökte fokusera så mycket som möjligt på den materiella världen. Pengar, karriär. Jag började använda mina gåvor, inte för att hela, utan för att manipulera andra genom reklam. Det var också då mitt liv började ändras. Universum insåg att jag höll på att somna och komma allt längre bort från min livsuppgift. För att vakna fick jag därför, med jämna mellanrum, erfara händelser som kunde tolkas som större och mindre motgångar. Jag upplevde väldigt utmanande förhållanden som lämnade mig med många själsliga sår. Jag föll och jag reste mig, om och om igen. Men jag vägrade lyssna. Jag var helt uppslukad av världsliga ting och tidtabeller och prestationer. Det var då Universum satte i en ny växel. Mina hundar råkade i blodiga slagsmål med varandra. Jag kunde knappt bjuda hem folk över huvudtaget. Min farmor och farfar dog med tre dagars mellanrum. Jag var ett nervvrak och trodde stundvis att jag höll på att bli galen. Jag åt onaturligt många olika mediciner på grund av ständiga infektioner i kroppen. Följande år, 2013, kulminerade allt detta i att jag blev utbränd.

Jag tvingades att stanna upp och lyssna. Jag kommer ihåg att jag en dag satte mig på golvet för att meditera, öppnade armarna och sa till Universum: "Bring it on! Jag ger upp! Jag är här! Jag lyssnar! Säg vad jag ska göra!" Och, let me tell you – Universum brought it on.

Inget händer av en slump. Varje sjukdom eller motgång bär på ett viktigt budskap, om vi är beredda att lyssna. Ju mer jag lyssnade, desto mer lärde jag mig – desto mer helades jag. Ju mer jag lyssnade, desto tydligare kunde jag höra mitt kall. Det var skrämmande att lämna rutinerna och allt det jag trodde jag var, men jag visste vad jag måste göra. Det fanns liksom inga alternativ. Jag kunde höra mitt hjärta skrika och kunde allt för väl komma ihåg konsekvenserna av att inte lyssna. Så jag gjorde en rad med "galna beslut" och valde att inte titta bakåt. Det galnaste är ändå det att mitt liv har tagit en helt ny riktning. Jag har knappt varit sjuk en enda gång. På något mystiskt sätt ordnar sig precis allt. Jag har blivit en naturlig del av livets flow. Jag har hittat tillbaka till min väg, mig själv.

Så, hur vet man att man lyssnar till sitt kall? Hur vet man att man förverkligar sin livsuppgift? Enligt mina erfarenheter är det ganska enkelt: Allt flyter på lika naturligt som när en flod fokuserar på att vara en flod. Allt sker lika naturligt som när ett träd fokuserar på att vara ett träd. Rätt saker händer utan att man egentligen ens försöker.

Vad säger den där inre rösten? Vilken är den där drömmen som du inte förverkligar, trots att du tänker på den hela tiden? Vilka är dina unika gåvor, vad kan du bidra med? Vad är det du försöker blunda för? Vad skulle du göra om du inte var rädd för något, om allt var möjligt?

Genom att svara på ovanstående frågor är du redan en bra bit på vägen. Nästa steg är att visa att du är redo. Det viktigaste är att också vara beredd på vad som än händer – att acceptera en större plan istället för att själv försöka bestämma vad som ska hända. Du kan börja med att säga nedanstående mantra, t.ex. genast när du vaknar. Det går också bra att skriva ner det någonstans. Sedan är det bara att vara uppmärksam på tecknen som visar vägen.

 

"Tack Universum
för att du påminner mig
om mina unika gåvor.
Tack för att du hjälper mig
minnas min livsuppgift."


Utbränd och utan själ – att helas från insidan

Skrivet av Hanna Rosvall 09.03.2018

IMG 5

Imorse kom jag plötslig ihåg en händelse som inträffade en kort tid innan jag blev utbränd. Det var en regnig höstdag då jag var ute och gick med mina två hundar – det var på den tiden när båda hundarna ännu bodde hos mig. Med tunga steg och huvan nerdragen gick jag min vanliga promenasdsträcka, knappt medveten om min omgivning. Plötsligt blev jag stannad av en kvinna. "Kan du visa mig var Fiskaregatan är?" frågade hon. Jag pekade i gatans riktning och mötte sedan hennes blick. Kvinnan hajade till och tog ett steg bakåt. "Ursäkta", utbrast hon, "är du blind?" Jag svarade upprört nej och fick ett mumlande tack av kvinnan som rusade vidare.

Jag kunde inte skaka av mig kvinnans fråga. Vad hade hon för orsak att tro att jag var blind? Mina två bångstyriga terrier såg inte precis ut som vältränade ledhundar. Jag bestämde mig för att låta saken vara, utan att fundera desto mer på den. Man kunde ju trots allt möta alla möjliga människor när man gick på hundpromenad.

Det var först efter att jag blev utbränd som jag förstod. Det var först när jag vaknade, ungefär ett och ett halvt år senare, som jag kunde se min verkliga spegelbild. När jag såg mig själv i ögonen fanns där ingenting – tomhet. Om ögonen var själens spegel levde min själ i exil. Jag började förstå att elden inom mig hade förtärt mig och lämnat tomheten, askan, efter sig. Det var skrämmande att tomheten hade mött en främling till den grad att hon trodde att jag var blind. När jag började helas och lät livsgnistan tändas inom mig igen började också mina ögon stråla. Det är med tacksamhet jag ser mig själv i spegeln idag – jag är tacksam för att min själ har flyttat hem igen.

Jag träffade en shaman för ett tag sedan. Träffen fick en oväntad vändning när vi började tala om tiden när jag blev utbränd. Fastän jag trodde mig ha bearbetat allt väldigt bra under de senaste 4 åren fanns det fortfarande en hel del smärta i mitt hjärta. Intressant nog finns inom shamanismen uttrycket Soul Loss som innebär att en del av själen blir kvar t.ex. vid traumatiska händelser. Om någon närstående dör kan vi säga att en del av oss dör med honom/henne – det är samma sak. Själen anser helt enkelt inte att kroppen längre är en trygg plats att leva i. När shamanen hjälpte mig att helas genom att kalla tillbaka de delar av min själ som försvunnit kunde jag verkligen känna kraften återvända. Idag har jag verktyg som hjälper mig att fortsätta processen på egen hand.

Jag har insett att inre arbete är det enda sättet att bli hel. Det är så lätt för oss människor att försöka ställa oss under externa strålkastare – materiella saker, utseende, titlar, förhållanden, status – för att kompensera ljuset som fattas inuti. Jag försökte också göra det under en lång tid. Men det var bara dåligt sittande plåster på ett varande sår. När ljuset kommer inifrån behöver man ingen bekräftelse utifrån för att känna sig hel. När hela själen bor i en och samma kropp känner man sig stark, kärleksfull och livskraftig. Då blir den inre lågan en inspirerande eld som leder i rätt riktning istället för en okontrollerbar brand som förtär kropp och själ.

Så öppna upp ditt hjärta och välkomna ljuset som vill återvända till dig. Ett enkelt steg är att sätta vänster hand på hjärtat, blunda och känna in hjärtchakrat. Andas in och kalla tillbaka all energi som är din, i renad form. Andas ut med kärlek och släpp taget om all energi som inte är din – låt den flöda ut i Universum och bli till rent ljus igen. Upprepa tre gånger och låt sedan båda handflatorna mötas vid hjärtat när du riktar tacksamhet till det som varit, det som är nu, och det som komma skall.

Namaste – Ljuset i mig ser ljuset i dig.


Womb Wisdom – hur jag lärde mig att bli kvinna

Skrivet av Hanna Rosvall 08.03.2018

DSC2

Det tog mig nästan 30 år att hitta kvinnan inom mig. Det handlade aldrig om en känsla av att födas med fel kön – det var snarare ett stort missförstånd. Jag trodde att leijoninnan inom mig var en huskatt som inte dög till särskilt mycket ute i den hårda världen. Men oj så fel jag hade.

Jag växte upp med 4 bröder. När jag tänker tillbaka på mina närmaste barndomsvänner hade de också bara bröder, med något enstaka undantag. Jag vet inte om det hade en inverkan, men det var aldrig stort med dockor eller annat stereotypiskt "flickigt". När vi lekte var det mer djur och natur som gällde – vackert så. Jag hade lyckan att växa upp med föräldrar som delade på hushållssyslorna utan någon som helst könsfördelning och förespråkade jämlikhet i samhället. Min pappa och mina bröder behandlade alltid kvinnor med respekt och min mamma uttryckte sin kvinnlighet på ett fint sätt. Varje kvinnodag fick jag och mamma rosor – det var fint. Ändå fick jag väldigt tidigt någon slags attityd mot kvinnlighet. Jag avskydde allt som var ljusrött och omgav mig istället med ljusblått. I skolan var det viktigt för mig att springa lika snabbt som killarna. När jag fick mens på sexan tyckte jag att det var pinsamt och jobbigt och något man skulle smyga med. Jag levde i stort sett i stallet bland hästar som endast brydde sig om mitt inre och började därför fundera på mitt utseende först nån gång i högstadiet.

Trots att jag hade en handfull med nära tjejkompisar umgicks jag till stor del med män, särskilt under mina hårdrocksår. Jag kunde deras jargong och hade lätt för att bli "one of the guys". På jobbet sökte jag mig naturligt till mina manliga kollegor. På något sätt kändes den kvinnliga dialogen inte lika naturlig, trots att jag njöt av tjej- och spakvällar med mina väninnor. En del av mig började näst intill förlöjliga dem som kallade sig feminister och tyckte att de gnällde i onödan. En annan del av mig beundrade och avundades kvinnor som levde ut sin kvinnlighet – jag hade inte modet eller verktygen för att göra det. Mina förebilder var alla män och jag beundrade deras maskulina karaktärsdrag: logik, fokus, drive, självständighet, fysisk styrka. Enligt bästa förmåga försökte jag hitta det samma inom mig för att ta mig fram i arbetslivet. Som en högkänslig och extremt intuitiv person var det förstås ett ständigt teaterspel i en kamp mot strömmen.

Efter att jag blev utbränd och upplevde mitt andliga uppvaknande började gudinnan vakna inom mig. Jag fick ett enormt behov av att omge mig med starka kvinnor och hitta de där systrarna som kunde lära mig vad det egentligen innebär att vara kvinna. Jag lät min känslighet komma fram och identifierade mig allt mer med empati, sensualitet, kärleksfullhet, intuition. Jag insåg att det var de här sakerna som innebar kvinnlighet – inte några yttre attribut. Det jag inte var beredd på var följande: Ju mer jag mjuknade, desto starkare blev jag. Min tidigare maskulina styrka, insåg jag, hade främst baserat sig på rädsla. Ju mer jag studerade mitt inre, desto starkare insåg jag att en av de stora utmaningarna som tilldelats mig i det här livet var att hitta tillbaka till den kvinnliga styrkan som jag förkroppsligat i tidigare liv.

Sedan hittade jag boken: Womb Wisdom – Awakening the Sacred and Forgotten Powers of the Feminine. Jag visste inte vad som väntade när jag öppnade paketet från Adlibris men fick snart erfara att hela min världsbild ändrades. Boken innehöll övningar som hjälpte mig att – för första gången i mitt liv – skapa en relation till min livmoder, kvinnans viktigaste och mäktigaste energicenter. Jag insåg att hon, min livmoder, har ett namn och en puls och en röst och en hel del att säga. Jag insåg att jag hade åsidosatt henne största delen av mitt liv, ja till och med skämts för henne. Jag insåg att min livmoder är kopplad till Månen och följer hennes naturliga cykler. Jag insåg att min livmoder är kopplad till det som i boken kallas för Womb of the World – en mäktig skapande kraft i Universum. Och jag insåg att varje gång jag kompromissar eller förnekar min kvinnlighet, ger jag bort min egen kraft. Så jag började ta tillbaka den där kraften genom en hel del inre arbete.

Genom att ta del av uråldriga läror har jag lärt mig att – för första gången i mitt liv – bli riktigt stolt över att vara kvinna. De har gett mig de svar som vårt västerländska, mansdominerade synsätt inte ger utrymme för. Just nu är jag mest inspirerad av det gamla Inkafolkets Q'ero tradition som ständigt lyfter fram både guden och gudinnan som jämlika krafter. Det är verkligen så otroligt viktigt att det feminina och maskulina är i balans – inom oss och i vår omgivning. Därför är jag så tacksam över mitt äktenskap där min man och jag ger varandra utrymme att vara man och kvinna, med allt som det innebär.

Den viktigaste insikten har ändå varit att det inte finns någon separation, det finns bara obalans. Vi är alla ett – män och kvinnor. Därför behöver man inte välja det ena eller det andra. Jag omger mig gärna med båda könen och alla varelser där emellan, förutsatt att det finns en ömsesidig respekt där det feminina och maskulina kan existera i harmoni.

Så jag hoppas att du har haft en livskraftig kvinnodag idag. Jag hoppas att du har älskat och uppskattat din kvinnlighet, din livmoder, precis sådana som de är. Men mest av allt hoppas jag att du kan ära din och dina medsystrars kvinnlighet varje dag på året. Och om du som läser det här är man, hoppas jag att du kan vara den där trygga maskulina kraften som stärker kvinnorna i ditt liv.


Hathors 5 gåvor

Skrivet av Hanna Rosvall 07.03.2018

egyptian 1822056 2

Det berättas att alla som ville bli en del av den livsalstrande egyptiska gudinnan Hathors kult skulle svara på en fråga: Nämn 5 saker som du skulle sakna mest om du dog just nu. Medan prästen eller prästinnan (både män och kvinnor tjänade Hathor) höll personens vänstra hand skulle hen spontant räkna upp 5 saker. När dessa 5 saker hade blivit nämnda lyfte prästen eller prästinnan sedan personens vänstra hand framför hens ansikte och sa "Det här är Hathors 5 gåvor". Det innebar att personen varje dag hade i alla fall 5 saker att vara tacksam för – en sak för varje finger – och den vänstra handen skulle vara en ständig påminnelse.

Det här påminner mig om ett citat av den underbara persiska poeten Rumi:

 

"If you only say
one prayer a day
make it Thank You."

 

Jag har gjort det till en vana att börja varje dag med tacksamhet. Jag tackar solen för att den lyser. Och om den inte syns tackar jag den ändå – den lyser trots allt ovan molnen. Jag låter min tacksamhet sträcka sig till naturen utanför mitt fönster och alla växter som grönskar i mitt hem. Jag är tacksam för min man, min hund och den fina tillvaro vi lever i. Jag är tacksam för det underverk som är min kropp – stark, frisk, fylld av ljus. Och jag är tacksam för allt det jag inte ser, alla osynliga väsen som ständigt är med mig och vägleder mig på resan genom livet. Jag är tacksam för mina tre familjer – jordfamiljen, själfamiljen och stjärnfamiljen. I mitt morgonmantra tackar jag Universum för allt som har fört mig hit, allt som är just nu, och allt som ännu komma skall. Det får mig att komma in i rätt vibration från min första vakna stund och möta allt med kärlek och tacksamhet.

Vilka av Hathors 5 gåvor bär du med dig idag? Jag tror att det är helt okej att välja fler än 5 – vi har trots allt fått två händer som kan påminna oss om upp till 10 glädjeämnen.

 

Bild: Pixabay


7 sorters rädslor

Skrivet av Hanna Rosvall 06.03.2018

FEAR3

7 sorters kakor är en självklarhet i Österbotten, men visste du att det också finns 7 sorters rädslor som styr våra liv? Eftersom veckans blogglista handlar om Rädslor vill jag dela med mig av något jag lärde mig av José Luis & Lena Stevens som nyligen gav en onlineföreläsning om hur viktigt det är att förbli neutral i alla lägen.

Vi börjar med de 7 rädslorna:

  1. GIRIGHET – rädslan att det inte finns tillräckligt av något
  2. SJÄLVDESTRUKTIVITET – rädslan att livet inte har en mening
  3. SJÄLVFÖRNEKELSE – rädslan att inte vara tillräcklig / värdig
  4. ARROGANS – rädslan att bli dömd av andra
  5. OTÅLIGHET – rädslan att tiden inte räcker till
  6. MARTYRSKAP – rädslan att andra kontrollerar eller manipulerar en
  7. ENVISHET – rädslan för auktoritet

 

När jag tänker på mitt eget liv har alla rädslor existerat på olika sätt, i olika skeden. Jag får arbeta särskilt med rädslor kring att inte räcka till eller vara värd olika saker. Rädslan att bli dömd av andra har också varit påtaglig eftersom jag i stort sett ändrat hela mitt liv de senaste åren. En del har valt att ta avstånd eller uttrycka att de inte längre känner mig. Stundvis har en kombination av de här rädslorna hindrat mig från att till 100 % våga uttrycka det som är sant för mig. När jag förra sommaren sa upp mig från mitt reklamjobb och gav upp en trygg månadsinkomst fick jag också vara väldigt medveten om finansiella rädslor (girighet) som riskerade att komma krypande. Jag vet också att jag ibland kan ha en viss attityd kring auktoritet och inser nu att den bottnar i rädslan att någon annan kontrollerar mig genom att säga åt mig vad jag ska göra.

Jag har gjort ett medvetet val att möta mina rädslor och se dem i ögonen. Genom att bli medveten om dem och inte ge dem desto mer uppmärksamhet, dvs. bränsle, har rädslorna fått allt mindre makt över mig. Ju mer jag lär mig att älska mig själv, destom mindre bryr jag mig om vad andra tycker. Jag ser mitt eget värde och accepterar att alla inte behöver gilla mig. Ju mer jag litar på Universums vägledning och välkomnar ett fritt flöde av tillgångar, desto lättare blir det att leva. Med tacksamhet har jag fått erfara att pengar dykt upp på de mest överraskande sätt – jag har inte oroat mig och har inte heller haft orsak att göra det. Ju mer jag inser att vi alla är ett, desto mer kan jag leva i ovillkorlig kärlek där det inte finns behov av att skapa separation genom arrogans, envishet eller martyrskap. Ju mer synkronisitet jag upplever, desto lättare är det för mig att tålmodigt acceptera att allt sker vid precis rätt tillfälle.

För så här är det: FEAR = False Evidence Appearing Real. Jag kommer inte ihåg var jag först läste det (för länge sedan), men det är verkligen sant. José & Lena pratar om att rädslan är en parasit – egots försök att skapa drama och lidande genom att plantera frön av oro, ilska eller dömande attityder i våra sinnen. Om vi inte är uppmärksamma kan parasiten ta över våra liv. Den skapar en falsk personlighet som lindar in vår själ i mörker. Så de som säger att de inte längre känner mig kanske aldrig riktigt kände mig – den jag är innerst inne, nu när rädslorna skalats bort och mitt sanna jag fått komma fram. För det är så jag upplever det, att jag nu är mig själv mer än någonsin. Det tog mig bara 30 år att inse parasitens illusioner och kärleksfullt göra mig av med dem.

 

5 saker som hjälpt mig att reda ut rädslor

  1. Försök att vara så närvarande som möjligt – då blir du medveten om när du reagerar utifrån en rädsla
  2. Identifiera rädslan – är det t.ex. rädslan att själv bli dömd som gör att du dömer andra?
  3. Bemöt rädslan med tacksamhet – den kan lära dig något viktigt om dig själv
  4. Acceptera att du har valt fel och inse att du alltid kan göra ett nytt, medvetet och kärleksfullt val
  5. Arbeta med en intention, t.ex. "Idag vill jag endast göra kärleksfulla beslut"

 

Som sagt är det en process. Själv har jag nu hållit på i ca 4 år och kommit en bra bit på vägen, men ännu finns det rädslor som kommer krypande. Det fina är att jag har verktyg som gör att jag kan möta de där rädslorna, klappa dem på huvudet och be dem att gå vidare.

Vilken av de 7 rädslorna är mest närvarande i ditt liv just nu? Kommentera gärna och dela med dig av dina tankar!


En själ, två tidszoner

Skrivet av Hanna Rosvall 05.03.2018

IMG 0248

Jag sitter och längtar. Jag lyssnar på låten "Perfect Day" som påminner mig om en solig dag i Lund förra året – våren när jag och Henrik var ifrån varandra i 3 månader. Vi klarade det i etapper på 2–3 veckor. Jag fastnar för låttexten som lyder "It's such a perfect day, and I'm glad I spent it with you." Jag kommer ihåg att jag inte tog något för givet de där 3 månaderna – varje stund med Henrik var en dyrbar gåva att förvalta med vördnad. Egentligen har jag burit den där vördnaden inom mig enda sedan våra själar återförenades. Att, i detta liv, få möta och i äktenskap leva med sin twin flame är en sådan välsignelse att jag inte med ord kan beskriva den djupa tacksamhet som jag bär inom mig. Trots att våra själar ständigt är förenade är det ändå utmanande att vara ifrån hans fysiska form.

Det har varit en underbart fin dag idag. Jag höll tre workshops, gick en lång promenad på isen med hunden och kände mig fylld av oerhörd glädje och energi. Tänk att tillvaron kan få vara så fin. Ibland önskar jag att jag kunde ha suttit vid köksbordet med henne som varje kväll föll ihop och skakade av utmattning. Hon som önskade att hon visste vad hon hade gjort fel så att hon kunde be rätt person om ursäkt och få ett slut på kaoset och motgångarna i sitt liv. Jag önskar att jag kunde ha kramat om henne och sagt: "Vänta 4 år – ditt liv kommer att bli vackrare än någonsin. Allt det här kommer att vara värt det – allt kommer att få en mening." Undrar vad som skulle ha ändrats om den där utbrända och ständigt sjuka kvinnan skulle ha vetat att hon skulle få en chans att födas igen? Kanske hon skulle ha varit mer hoppfull, kanske hon skulle ha stannat up tidigare (frivilligt), kanske hon skulle ha bett om hjälp. Nå, det är onödigt att spekulera. Precis allt har skett vid precis rätt tillfälle. Jag är här nu, jag är den jag är nu – det är det enda som räknas, just nu.

Det enda jag önskar är att jag kunde ha fått dela den här dagen med min älskade man. Han kommer att vara i Palo Alto fram till helgen, så vi får leva med tillvaron i två helt olika tidszoner ett tag till. Som tur hittar vi stunder varje dag när vi rings på FaceTime och får se och höra varandra. Den här tiden av tekonologi är verkligen en rikedom – skulle vara lite jobbigare att vänta på att ett meddelande levereras över Atlanten per brevdufva. Det som är kul är att Wilja också har fattat det här med videosamtal. Hon säger inte så mycket, men stirrar intensivt in i rutan istället. Det är så gulligt!

 

Nayttokuva 2018 3 5 kello 21.15.2

 

Om det finns nån annan där ute som längtar efter någon så är du alltså inte ensam. Men det kan också vara fint att längta. Det är en påminnelse om vad som verkligen är betydelsefullt. Det är en känsla att respektera och reflektera över. Mitt i vår saknad kan vi lära oss en eller annan sak om oss själva. För att citera Yogi Bhajan: "The other person is you."