blogg banner 2

Pranayama – konsten att Andas

Skrivet av Hanna Rosvall 26.03.2018

IMG 16

Det är så enkelt – att andas in, att andas ut. Ändå blir andningen lätt en kompanjon som obemärkt följer oss från vårt första andetag till vårt sista. När jag skriver andning inser jag plötsligt att ordet i sig är mycket kraftfullare än jag tidigare tänk. Att andas handlar ju faktiskt om att låta livets ande löpa genom våra lungor.

Pranayama är sanskrit och innebär att Prana, livskraften inom oss, balanseras genom anrika andningsövningar. Trots att jag, genom olika meditationstekniker, bekantat mig med ett flertal andningsövningar fick jag förra helgen, under ledning av den inspirerande Sami Mälkiä, min första officiella introduktion i ämnet. Pranayama är nämligen en del av mina RYT200 yogalärarstudier – vilken lycka!

I korthet handlar det om rensning och rörelse. Pranayama består dels av träffsäkra Kriya-övningar vars syfte är att rena vårt chakrasystem. De här förberedelserna möjliggör att energin kan flöda fritt i vår kropp. Övriga övningar fokuserar sedan på att – genom olika andningsrytmer, rörelser och ljud – antingen kyla ner eller värma upp. Det är för övrigt något som kroppen gör hela tiden. Visste du t.ex. att vi andas huvudsakligen genom vänster näsborre när vi är sjuka? Det är kroppens sätt att 'släcka branden' som skapats av en infektion.

Eftersom de flesta av oss har någon sorts inre obalans kan Pranayama bli ett väldigt viktigt verktyg. Det finns t.ex. forskning som visar att astma och olika allergier kan behandlas väldigt effektivt med rätt andningsövningar. Jag tror också att en hel del stress och andra åkommor kunde förebyggas med hjälp av andningen. Ännu en påminnelse om vilken otrolig kraft kroppen har – så mycket kan helas när vår inre intelligens kopplas in.

Något jag lade på minnet är att det alltid finns ungefär 1,5 liter luft i våra lungor. Enligt Sami tror vissa traditioner att det är vårt första andetag – livets gåva vid födseln – som vi bär med oss. Det är en fin tanke, tycker jag. Kanske också ett tankesätt som gör andningen värdefull – helig och livsalstrande – istället för något som 'bara händer'. Det får mig att tänka på skillnaden mellan att ta maten för given vid ett färdigt dukat bord och att kärleksfullt tillreda en måltid, steg för steg. Att hitta glädjen i sin andning och medvetet skapa varje andetag tillsammans med sin kropp känns som en väldigt fin målsättning. Kanske det till och med gör det möjligt att, när tiden kommer, medvetet andas ut sitt sista andetag – att med tacksamhet returnera det där första andetaget, anden vi andats under livets gång.

När jag håller workshops inom mindfulness och meditation blir andningen ofta en kärnfråga. De flesta är inte alls bekanta med sin andning och till en början kan det vara en knepig relation. Jag glömmer aldrig en ingenjör som, efter en kort meditation, konstaterade: "Det här är det svåraste jag har gjort i hela mitt liv!" Till saken hör att han arbetar med väldigt avancerad teknologi till vardags. Sedan finns det människor som oroar sig för dålig andedräkt eller tycker att det är jobbigt om andra kan höra deras andetag. Hur har vi människor lyckats skapa en så komplicerad relation till något så naturligt? Hoppas att jag, genom mitt arbete, kan få så många som möjligt att hitta tillbaka till luftströmmen som ger dem liv.

Jag måste erkänna att det var väldigt intensivt att sitta och andas i två hela dagar. Samtidigt var det något av det finaste jag varit med om. Jag satte mig ivrigt ner för att göra Pranayama igen idag och kommer säkert att göra det imorgon också. Har på känn att det här är morgonrutinen jag letat efter.


Yin/Yang Yogaveckoslut

Skrivet av Hanna Rosvall 25.03.2018

IMG 15

Hemkommen efter ett veckoslut tillägnat yoga, trött men lycklig! Denna gång bjöd mina yogalärarstudier på en intensiv djupdykning i det fantastiskt fascinerande ämnet Pranayama. Att andas in och andas ut. Yin och Yang – bergets skugg- och solsida. Månen och solen. Feminint och maskulint. Ännu en påminnelse om att båda behövs, fint förenade.

Behöver samla tankarna (och förbereda morgondagens workshop) så jag återkommer till pranayama imorgon. Nu ska jag andas ut – och in! För det är balansen som räknas.

Namaste.


Turbulenta tider

Skrivet av Hanna Rosvall 23.03.2018 | 1 kommentar(er)

IMG 14

Det är mycket nu. Om du, precis som jag, är känslig för rymdens rörelser är det inga små saker som för tillfället påverkar våra liv. Efter den kraftfulla och helande nymånen som jag skrev om för knappt en vecka sedan blev det dags för en period med kraftiga solstormar (16–26 mars) och Mercury Retrograde som började igår och fortsätter fram till 15 april.

En retrograd rörelse innebär att en planet, i det här fallet Merkurius, verkar röra sig baklänges. Det beror på att vår jord är snabbare i sina rörelser. Men fastän det endast handlar om en skenbar rörelse i motsatt riktning förknippas Merkurius retrograda bana ofta med spontana utbrott, kommunikationssvårigheter, missade möten, krånglande teknologi osv. Att vara medveten om det här fenomenet kan med andra ord underlätta livet en hel del. När jag blev påmind om vad som är på gång kunde jag skratta lite åt mitt beteende de senaste dagarna.

Det började med ett utbrott i förrgår. Mamma skulle föra hunden till ett hundpensionat i Korsnäs och jag hade lovat att åka med. Eftersom solstormarnas energier har fått mig att känna mig jättetrött steg jag upp senare än jag hade tänkt. Sedan blev det bara allmänt superbråttom med allt. Jag slukade min frukost och sprang omkring som en galning och när mamma redan stod ute på gården och väntade hade jag så mycket turbulenta energier inom mig att jag inte kunde göra annat än brista ut i ett "Aaaaarrrrgghhh!" medan jag snabbt försökte klä på mig. Ett primitivt men effektivt sätt att få utlopp för energin. Resten av dagen förlöpte relativt lugnt.

Nästa utbrott kom igår – ännu intensivare. Det började med att jag gick iväg till butiken för att köpa några ingredienser som fattades. Fullt med folk och stressig stämning. Min podcast ville inte fungera. Den där turbulenta energin började byggas upp igen. Jag kom hem. Jag insåg att jag inte skulle hinna bli klar med maten innan jag skulle iväg på ljudbad. Henrik meddelade att han kände att han behövde vara ensam hemma och andas efter en väldigt stressig period med jobb och resor.

Då brast det. Jag började ursinnigt förbereda mat som jag visste att jag inte skulle hinna äta. Samtidigt hade jag en inre röst som, lugnt och sansat, talade till mig: Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Jag drog en lång monolog om att tiden på den här jorden är en illusion och att det är förfärligt att man ska behöva anpassa sig enligt den. Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Jag skällde ut mig själv för att jag aldrig kan lära mig att börja med saker i god tid. Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Jag konstaterade att jag avskyr brådska och att jag vägrar att sluka min mat igen. Det fick mig att komma in på en monolog om att mat ska tillredas med respekt och kärlek för att allt är heligt och en del av alltet. Lyssna och förstå vad det är som gör ont.

Sedan snäste jag åt Henrik att han ska sluta stressa med maten – vilket han inte gjorde, det var han som i verkligheten tillredde maten medan jag var inne i mitt ursinnesmoln. Lyssna och förstå vad det är som gör ont. Den andra personen är du själv.

Jag visste att min inre röst hade rätt. Så jag rusade ut ur köket och packade ner min yogamatta och en filt. Jag satte mig i sovrummet och bara kände, kände, kände. Då började tårarna komma. Då började jag lyssna. Då började jag minnas. Då började jag förstå. Jag gick tillbaka till köket där underbara Henrik hade fixat en laxmacka. Jag satte mig vid köksbordet, tittade tårögt på klockan och sedan på Henrik: "Det gör så ont och jag hinner inte hantera det."

Mitt utbrott hade inget med Henrik att göra – han hade bara råkat öppna ett gammalt sår. Ett sår som fick sin början för över 10 år sedan. Ett sår som blev djupare och djupare för varje år som gick. Ett sår som två tidigare pojkvänner tillsammans skapade. Han som dyrt och heligt lovade att han skulle vara nykter men som ändå lyckades vara full eller bakfull när vi skulle iväg någonstans – som fick mig att, gång på gång, bita ihop och åka iväg ensam, utrustad med en handfull ursäkter. Och han med kontrollbehov som fick någon slags tillfredsställelse av dra ut på sina svar – som fick mig att, gång på gång, böna och be att han skulle säga om vi kan åka eller inte, men som också ansåg sig ha rätten att i sista stund meddela att han inte har lust att följa med. Jag lärde mig att inte ha för höga förhoppningar – inget var säkert innan han och jag satt i bilen, och också då kunde han i sista minuten ställa in. Jag byggde upp en rädsla att bli övergiven – alltid redo att bita ihop, åka ändå och snabbt tänka ut ursäkter.

Jag trodde att de här rädslorna hade försvunnit. Henrik har aldrig gett mig orsak till osäkerhet. Men fastän jag mer än väl kunde förstå varför han ville stanna hemma triggade hans beteende rädslorna inom mig till den grad att såret började blöda igen. Det var verkligen superjobbigt, särskilt när jag insåg vad det hela bottnade i. Men jag är tacksam för att det kom upp till ytan – det innebär att det kan helas. Och fastän det var med ett lite tungt hjärta jag åkte iväg på ljudbad, blev det första etappen i helandeprocessen. Det var värdefullt att få lägga sig på yogamattan, kapitulera fullständigt till tonerna av klangskålar och vaggas till ro av de helande frekvenserna som finaste Stefan Backas producerade. Tack.

I morse kom nästa känslovåg, men nu var jag beredd. Det tog inte lång tid att inse vad känslorna bottnade i – mitt ego – vilket hjälpte mig att släppa taget om dem istället för att låta dem utvecklas till en turbulent spiral. Vi har trots allt alla ett personligt ansvar för hur vi reagerar. När energierna utifrån är intensiva blir det ännu viktigare att få hälsosamma utlopp för känslor som irritation och ilska. Se bara till att inte försöka hålla den turbulenta energin inom dig – då kommer den tillbaka ännu intensivare nästa gång. Ett annat bra tips är att försöka ta alla oväntade vändningar med en gnutta humor.

Så om du går igenom något liknande vill jag uppmana till lugn och ro. Det är viktigt att allt det här kommer upp till ytan och hanteras så bra som möjligt – på det sättet är vi alla lite lättare och lite mer balanserade när Merkurius vänder igen. Det är en stor gåva att se och förstå de där gamla såren. Allt du hela och kan släppa taget om skapar plats för mer ljus, mer kärlek och mer glädje inom dig. Hang in there, det ordnar sig! <3


Ett träd om dagen

Skrivet av Hanna Rosvall 22.03.2018

IMG 9051

Jag har alltid haft en nära relation till träd. De har en helande energi och bär på så mycket visdom. Deras djupa rötter är också en viktig påminnelse om att det enda sättet att spira upp mot skyarna är att stå stadigt rotad, här och nu.

Det finns en fin berättelse bland ursprungsbefolkningen i Sydamerika. De tänker på varje människa som ett träd – det kosmiska fröet gror i hjärtat och blir till en stam (halsen) som sedan söker sig uppåt mot oändligheten genom hjässan. Inte så långt från sanningen eftersom modern hjärnforskning visar att våra hjärnceller, genom oändliga kombinationer, kan skapa en verklighet som storleksmässigt motsvarar en galax. Våra tankar är trädets frukter. Det gäller alltså att vårda dem noga eftersom det är dem vi sedan skördar. Armarna och benen är våra rötter. Jag brukar ofta tänka på det när jag yogar – vi har ju faktiskt möjligheten att bli rotade både genom handflatorna och fotsulorna.

Jag hade lyckan att växa upp med skogen bokstavligen på bakgården. Förutom gamla kloka barrträd fanns där en ek som vi planterade när jag var liten. Man kan säga att vi växte upp tillsammans. När mina föräldrar flyttade från mitt barndomshem var det nog svårast att skiljas från skogen. Jag grät många tårar över att aldrig få se eken igen. Under senare tid har jag ändå insett att vårt band aldrig brutits – eken dyker upp ibland när jag mediterar och uppehåller kopplingen till min barndomsskog.

De senaste 11 åren har jag bott i centrum av Vasa. Det har delvis varit väldigt jobbigt eftersom jag inte har någon egen bil och inte kan ta mig ut till urskogen så ofta som jag skulle önska. Till min lycka har jag 10 av dessa 11 år år bott i Vöråstan – en oas strax intill Metviken. Ändå tog det mig väldigt länge att inse att det finns kloka träd också här. Vasa är trots allt en väldigt grön stad.

Jag kramar ett träd på brandgatan så gott som varje morgon när jag går ut med hunden. Det behöver inte vara mer komplicerat än så. För mig är det ett perfekt sätt att börja dagen – djupt rotad. De underbara gamla ekarna i Stationsparken har ofta också blivit en tillflykt. Jag går till dem om jag känner mig orolig eller stressad, om jag har ont någonstans, om jag känner att jag håller på att 'flyta iväg'. Träden är en trygg famn som alltid står öppen. När jag kramar ett träd kan jag verkligen känna hur mina egna rötter växer sig starkare. Otaliga gånger har jag mirakulöst fått hjälp med huvudvärk eller ryggont. Det enda som är viktigt att komma ihåg är att alltid vara respektfull – att be om lov och säga tack. Träden älskar också om man sjunger för dem.

Det är fint att allt fler börjar inse kraften i att krama träd. Trädkramarveckan infaller den 20–26.8 i år. Boken The Hidden Life of Trees: What They Feel, How They Communicate fick också en hel del uppmärksamhet när den publicerades för några år sedan. I Finland har t.ex. Sirpa Arvonen skrivit boken Metsämieli som lyfter fram konkreta hälsofrämjande effekter av att vistas i skogen. För ett tag sedan fylldes mitt Facebookflöde av videoklipp som berättade om japanska läkare som skriver ut 'recept' på skogsbad, s.k. Shinrin-Yoku. Det finns hopp för vår värld!

I början såg jag mig omkring innan jag kramade ett träd – "hoppas att ingen ser". Att krama träd är ju, tyvärr, ofta sammankopplat med att vara en konstig hippie. Numera bryr jag mig inte särskilt mycket. Weird hippies have more fun! Och om någon skulle fråga mig vad jag håller på med kan jag gärna dela med mig av de underbara effekterna av att krama träd. Testa själv så får du se. Trädens visdom är alltid tillgänglig – det är bara att fråga.


Att se sin sanna spegelbild

Skrivet av Hanna Rosvall 20.03.2018

IMG 12

Jag vill fortsätta lite på gårdagens inlägg, dvs. tendensen att inte helhjärtat ta emot ett 'tack'. Jag skulle nämligen vilja påstå att ett liknande fenomen existerar när man får en komplimang. Det har – i alla fall hos mig – funnits någon konstig instinkt som säger att jag 'borde' vifta bort komplimangen för att inte verka för självgod.

Det finns något 'fult' med att tycka om sig själv. Man behöver bara slå upp synonymer till 'egenkärlek' för att se att det, enligt ordboken, betyder samma sak som självöverskattning, egoism, narcissism eller självförgudning. Vem vill identifiera sig med något sådant? I en kultur genomsyrad av Jantelagen ska man trots allt inte tro att man är något. Så varje gång någon beundrar sin egen spegelbild eller utan tvekan tar emot en komplimang upplevs den här personen vara lite 'full av sig själv'. Varför är det en dålig sak?

Min teori är följande: Om vi inte värdesätter oss själva, tror vi inte att andra kan göra det heller. Fastän någon annan uppriktigt skulle uppskatta oss är det svårt att tro eftersom vi inte själva ser det. Jag kommer t.ex. ihåg en händelse som inträffade för några år sedan när jag, i ösregn och med rinnande mascara, stod vid ett trafiljus och väntade på att det skulle bli grönt. En kille bredvid mig öppnade plöstligt munnen och sa: "Du är så vacker, vet du det?" Inte precis vad man förväntar sig att höra i en sådan situation. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men jag tror att jag log och tackade innan jag cyklade vidare.

Jag har i alla fall märkt att min förmåga att ta emot komplimanger har förbättrats i takt med att min självkänsla blivit starkare. Yoga och meditation har hjälpt mig att lära känna mig själv på djupet och betrakta både mitt inre och mitt yttre med ett visst avstånd. Det har varit väldigt värdefullt eftersom jag kunnat skala bort yttre programmering (t.ex. Jantelagen) och identifiera inre sår som hindrar mig från att se min sanna spegelbild.

Det finns ju faktiskt sprickor i allt – det är så ljuset kommer in. Ändå ser vi sprickorna som något som skiljer oss från det där perfekta jaget – ett ouppnåeligt ideal som vi envist eftersträvar. Vi tror att vi kan bli hela och lyckliga först när sprickorna försvinner. Det är inte sant. Därför har jag lärt mig att älska mina sprickor. Det är mina sprickor som gör mig till den jag är. Ingen annan har precis likadana sprickor som jag. Jag säger inte att det alltid är lätt att älska sig själv, men alla kan träna på det varje dag. Försök t.ex. att börja varje morgon med att se dig själv i spegeln och ge dig själv en komplimang – det behöver inte handla om utseende, det kan också vara en inre egenskap.

Ibland önskar jag att vi kunde se varandras själar istället för att fokusera på de här kropparna vi färdas i. Då kunde det kanske vara lättare att förstå att vi alla bär Universums ursprungsljus inom oss. Att älska sig själv är således att älska alltet. Att älska världen är att älska sig själv. Allt är ett uttryck av ursprungskällan. Att förstå det är att förstå att det inte finns något som är fint eller fult. Precis som varje blomma är vacker precis som den är – ett uttryck av the Flower Spirit – är varje människa fullkomlig i sin ofullkomlighet. Än en gång påminns jag om Yogi Bhajans visdomsord – påminnelsen om att vi alla är ett:

 

"Recognise that the
other person is You."

 

Konsten att ta emot en komplimang börjar alltså med en inre insikt. När vi förstår vårt värde och kan älska oss själva – ovillkorligt – blir komplimangen inte något genant utan snarare en påminnelse om våra unika gåvor. Komplimanger är trots allt inte transaktioner där någon bemödar sig att säga något fint och man själv 'betalar tillbaka' genom att hosta ur sig ett x-antal ord. Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal eller idka narcissism. Därför är det inte heller nödvändigt att bortförklara eller vifta bort något. I sin finaste form kan komplimanger vara Universums sätt att påminna just dig om varför just du är så fin. Därför svarar jag numera på varje komplimang med ett genuint "Tack" – ofta med vänster hand på hjärtat för att verkligen känna tacksamheten inom mig och låta den flöda ut i Universum.


"Det var inget", eller?

Skrivet av Hanna Rosvall 19.03.2018 | 1 kommentar(er)

IMG 11

Jag försöker göra så många goda gärningar som möjligt. Inte för att samla karmapoäng utan för att det känns väldigt naturligt för mig – Gyllene regeln och så vidare. För varje gång någon av oss osjälviskt, utan att förvänta sig något tillbaka, gör något gott sänder det ut kärleksfulla vibbar i vår värld. Och just nu behöver världen de här vibbarna mer än någonsin.

Det behöver inte vara något märkvärdigt. Jag försöker t.ex. plocka ett skräp varje dag – jag har ändå påsar med mig när jag går ut med hunden – eller hålla upp dörrar, eller önska personen i kassan en fin fortsättning på dagen, eller ge en komplimang åt någon jag inte känner. Goda gärningar kallas  också för Random Acts of Kindness och det är ofta precis vad de är – oplanerade tillfällen att göra något fint för någon annan. Idag fick jag t.ex. möjligheten att hjälpa en äldre dam att föra bort kundvagnen på Minimanis parkering. Det var fint. Det var värdefullt.

En sak jag funderat mycket på den senaste tiden är hur jag svarar när någon tackar mig. Av någon orsak är det väldigt naturligt för mig att säga "Det var inget". Vaddå inget? Om man gör något som någon uppskattar och vill tacka för är det väl ändå något? Att jämställa gärningen med "inget" är nästan som att förringa sina egna förmågor. Varför är det svårt att rakryggat ta emot ett tack, uppskatta det och se värdet i det? Att vifta bort ett tack är ju dessutom lite respektlöst mot den som ville säga tack – nästan som att personen tackade för något obetydligt.

"Varsågod" är ju egentligen ett så himla enkelt och fint svar. Var så god. Var god. Nästan som en uppmaning att föra den goda gärningen vidare – att ta tillfället i akt och göra något gott när man själv får chansen. Jag tänker i alla fall bli mer medveten om vilka ord jag väljer i framtiden. För ord har faktiskt en väldigt stor betydelse. Varje bokstav är en ny möjlighet att sprida mer ljus och kärlek.


Nymånens helande kraft

Skrivet av Hanna Rosvall 18.03.2018

horoscope 639125 2

Många astrologer kallade gårdagens nymåne för en av årets mest helande händelser. Nymånen är i allmänhet en tid när det är bra att spendera tid i tystnad, vända sig inåt och se med det inre ögat. Traditionellt var nymånen också en tid när kvinnorna inledde en ny måncykel och drog sig undan för att tillsammans hylla sin menstruation. Med andra ord blev nymånen naturligt en tid för vila, en tid att släppa taget om det gamla och förnyas inifrån, bokstavligen.

Den exeptionella helande kraften igår uppstod av att nymånen befann sig i Fiskarnas stjärntecken, med stöd av kometen Chiron. Dessutom var planeten Jupiter i Skorpionens stjärntecken. Chiron – en mytologisk kentaur – symboliserar arketypen The Wounded Healer och kan därför hjälpa oss att se våra djupaste sår. När såren kommer upp till ytan kan de helas. Vattentecknen, Fiskarna och Skorpionen, erbjöd dessutom goda förutsättningar för en djupdykning på de undermedvetna vattnen. Om du vill läsa en mer detaljerad analys av nymånen rekommenderar jag t.ex. webbsidan MYSTIC MAMMA som dessutom bjuder på supersnygga bilder varje månad.

Eftersom Fiskarna är mitt stjärntecken var den här nymånen verkligen i mitt element. Som en väldigt typisk Fisk är det undermedvetna min 'hemmaplan' där jag bokstavligen trivs som fisken i vattnet. Gårdagens nymåne innebar för mig dessutom slutet på en viktig cykel. Det är nämligen så att Chiron har funnits i Fiskarnas tecken de senaste 7 åren och nu fortsätter sin färd på stjärnhimlen. Eftersom Chiron återvänder till Fiskarna först efter 50 år var det för mig extra viktigt att blicka inåt och undersöka såren som uppenbarat sig under Chirons djuphavsperiod.

De senaste 7 åren har verkligen varit en period av djupt helande för mig. Det känns som att alla mina djupaste sår har uppenbarat sig, men också fått en chans att helas. Chiron var närvarande under åren som ledde fram till min utbrändhet och har de senaste 5 åren dessutom hjälpt mig att förstå såren jag samlat på mig. Det har sannerligen inte varit någon dans på rosor att gå igenom varje själssår – sådana jag ärvt, sådana jag själv orsakat, sådana som är kopplade till det jag ska lära mig under det här livet. Men det har varit nödvändigt, det har varit värt det. För mig har det också varit en bekräftelse på att himlakropparnas rörelser verkligen har en inverkan på våra liv – det är trots allt kolossala, uråldriga krafter som rör sig i Universum.

Jag satte mig alltså ner för att meditera med stenar, kristaller och levande ljus. Otaliga andetag och 47 minuter senare hade jag med kärlek släppt taget om det som ännu dröjde sig kvar. Klockan var 23:09. Det kändes inte som en slump, så jag bestämde mig för att kolla upp siffrornas betydelse:

 

"If you have been feeling that some part of your life is drawing to a close, Angel Number 2309 may be validation for you. This ending will mean that significant positive changes will take place and/or a wonderful new beginning is on the horizon. Let the ‘old’ go with love and gratitude for the service it gave you, and welcome the ‘new’ into your life with optimism and enthusiasm."

 

Tack Universum för allt du lärt mig de senaste 7 åren. Det är verkligen med kärlek och tacksamhet som jag låter den här nymånen ta med sig allt 'gammalt'. Och det är med optimism och entusiasm som jag blickar mot horisonten i väntan på det som komma skall. Resan är bara påbörjad – ett stort skinn har nu ömsats – men jag är tacksam över att kunna förnyas om och om igen, i takt med måncykeln.

 

Bild: Pixabay


Den introverta nätverkaren

Skrivet av Hanna Rosvall 16.03.2018

IMG 10

Jag vill presentera dig för någon. Man kunde kalla den här personen för en riktig tänkare – någon som iakttar världen med genuin nyfikenhet och processar intrycken med stor omsorg. Du kan vara säker på att den här personen verkligen lyssnar för att förstå – inte bara för att vänta in sin nästa taltur. Inte så konstigt att den här personen bär på en hel del kloka ord. Det är dock en person som väger varje ord noga och svarar först efter noggrann eftertanke. Därför är det ganska sällan du får ta del av de här värdefulla visdomarna. Eftersom den här väldigt självmedvetna personen i fråga gärna håller sig för sig själv eller nöjer sig med att betrakta på avstånd är det en person som ofta blir förbisedd.

Vet du vem jag talar om? Det är förstås Introverten – en av de mest underskattade individerna i vårt extroverta samhälle. Jag tillhör själv de så kallade 'extroverta introverterna' vilket innebär att jag är en introvert som också trivs väldigt bra bland människor. Dock skapar min personlighetstyp ofta en slags paradox eftersom de där sociala situationerna – som jag i princip trivs i – gör mig utmattad. Därför är det viktigt för mig att hitta en slags kompromiss där jag kan vara social på mina villkor. Med det menar jag att jag behöver ta lite 'time out' mellan diskussionerna eller välja att delta endast i en del av ett evenemang.

Nätverkande är ofta den introverta mardrömmen. Personligen kan jag väl konstatera att jag både gillar och avskyr det. Min erfarenhet av stora mässor och evenemang är att det ofta är svårt att få kontakt med människor. Det känns som att många håller sig i sina små gäng eller – om deltagarlistan publiceras på förhand – söker upp lite heta leads att byta några ord med. Under mina 8 år i reklambranschen drogs jag också själv in i den här mentaliteten. Enligt bästa förmåga försökte jag ändå ta för mig och placera så många visitkort som möjligt i händerna på dem jag mötte.

Nätverkandet blev en allt större tröskel för mig. Jag gick till varje evenemang med en känsla av att inte vara tillräckligt intressant – jag var 'bara' en copywriter. Jag försökte dyka upp precis innan evenemanget började för att undvika det där stela sociala spelet när alla försöker hitta sin plats. Jag försökte ställa mig i klungor men blev mest den som lyssnade, trots att jag skulle ha haft en hel del att säga. Det kändes bara som att jag inte fick en syl i vädret – det var alltid de mest extroverta som dominerade diskussionen. När jag pratade med folk kändes det ofta väldigt ytligt.

Nu i efterhand tror jag att jag förstår. Eftersom jag inte själv trodde att jag var intressant nog var det också den bilden jag gav av mig själv. Hela mitt kroppsspråk måste ha signalerat antingen arrogans eller rädsla – kom inte hit, jag vill inte ha med dig att göra. Eftersom jag kom för sent var jag redan inställd på att inte träffa folk, trots att det var därför jag gick dit. När jag pratade med människor var det inte med ett genuint intresse eftersom jag hela tiden försökte tänka ut hur och när jag kunde gräva fram mitt visitkort. Inte så konstigt att mitt nätverkande ofta blev konstgjort. Det var jag själv som skapade hindren för mig själv.

När jag första gången nätverkade som egenföretagare var upplevelsen en helt annan. Jag var inte rapporteringsskyldig till någon annan än mig själv. Jag hade inte ännu några visitkort att dela ut. Jag var genuint intresserad av att helhjärtat bemöta varje person och höra om deras liv. Det som överraskade mig var att folk började fråga mig efter mitt visitkort. De ville skriva upp min e-mail. Folk kom och pratade med mig och ville gärna höra mer om mitt arbete. Vad var det som hände? Jag började vara mig själv. Jag började värdesätta mig själv och tro att jag har något att säga. Jag struntade i alla 'borden' och bestämde mig för att helt enkelt ha kravlöst kul.

Idag hade jag glädjen att bli inbjuden till evenemanget TEDx. Jag visste att en av mina vänner skulle hålla en keynote men hade ingen aning om de andra deltagarna. Ändå var jag väldigt lugn när jag i strålande solsken gick mot Brändö. Min intention var att träffa så många fina människor som möjligt och lära mig något av dem. Jag ville bemöta dem med ett öppet hjärta och sprida ljus och kärlek omkring mig. Resten fick Universum avgöra. Och guess what? Det blev faktiskt ett väldigt fint och inspirerande evenemang.

Jag fick syn på en kille som jag kände igen från yogan förra veckan. "Hej, var vi på samma yogatimme förra veckan?" frågade jag. "Ja! Tänkte inte känna igen dig utan yogapants. Fint att ses här. Hur mår du?" svarade han. Det är faktiskt inte svårare än så att nätverka, har jag insett. Spontana, genuina möten vid kaffekannan. Det blev många fler diskussioner med folk jag aldrig träffat. Inte en enda gång försökte jag tränga mig in i den extroverta klungan – det gjorde att jag kunde diskutera på djupet, på ett sätt som gjorde att mina introverta styrkor kom fram. För det är faktiskt helt okej att nätverka på ett sätt som passar en själv.

Lärdomen? Man behöver inte vara på 'ett visst sätt' för att kunna vara en bra nätverkare. Man behöver inte följa ett visst tempo eller ett visst mönster. Satsa på några djupa diskussioner istället för hundra ytliga. Bemöt andra personer som människor, inte affärsmöjligheter. Och kom ihåg att en stor del av de andra deltagarna också kan vara introverta personer som bara väntar på att få dyka in i en intressant diskussion. Vi har alla något intressant att berätta – låt dina tankar vistas utanför ditt huvud med jämna mellanrum så får du se vilken effekt det kan ha.


Me-time & morgonyoga

Skrivet av Hanna Rosvall 14.03.2018

IMG 0014

 

Jag har några intensiva men otroligt fina res- och workshopdagar bakom mig. Jag har fått möjligheten att jobba med ett företag som vill hjälpa sina anställda att må bättre genom mindfulness. Det gör mig så glad! Min önskan är att framtidens företag verkligen ser mentalt välmående som en konkurrensfördel. Det kommer jag i alla fall att arbeta för. Så förutom att jag besöker Vasakontoret varje måndag fick jag möjligheten att också åka ut till kontoren i Tammerfors och Vanda. Det varma bemötandet och gruppernas genuina tacksamheten är något jag bär med mig i mitt hjärta. En dröm går i uppfyllelse varje gång jag inser att jag verkligen har fått chansen att jobba heltid med något som får människor att må bättre.

Som högkänslig person är det stundvis ganska tungt att resa, fastän det inte handlar om långa sträckor. Att hela tiden omges av stora mängder människor, ständigt vara social och vistas i miljöer med många sinnesintryck skapar varierande grader av känslomässig overload. Att dessutom förflytta sig från det här läget till att möta en grupp på 30 pers. och öppna sitt hjärta i 90 minuter kräver några djupa andetag. Därför är det viktigt för mig att kunna vara ensam en stund, ta en promenad utomhus eller – om inget annat alternativ finns – göra en 30-sekundersmeditation på toan innan jag sätter igång. Jag är tacksam över att ha de här verktygen att vända mig till. De hjälper mig att inte se min högkänslighet som ett "handikapp", utan snarare en superpower som behöver lite extra omsorg.

Jag tycker att det engelska uttrycket to hold space är så himla bra. För det är ju verkligen det som mitt arbete handlar om – att öppna upp ett utrymme där människor kan vara sig själva, öppna sina sinnen och, viktigast av allt, helas. Det får mig ändå att tänka på en liknelse som en av mina mindfulnesslärare, Beatrice, gärna använde sig av:

 

"Hjärtat syresätter sig själv
innan det sprider syret vidare
till resten av kroppen."

 

Samma sak gäller för mig – jag måste skapa utrymme för mig själv innan jag kan öppna upp utrymmet för andra. Det här är något jag får jobba med eftersom "arbetandets ovana" är väldigt inrotad från mitt tidigare copywriterjobb. När jag t.ex. – utmattad efter en lång dag – satt i familjens lägenhet i Helsingfors och började svara på mail kl.21:00 fick jag stoppa mig själv. Istället tog jag ett djupt andetag, kokade en kopp te, mediterade och spenderade en lång stund i Viparita Karani, dvs. "legs upp the wall pose". Det är verkligen den perfekta yogaposen när man vill andas ut efter en lång dag!

Jag gjorde alltså ett medvetet beslut att välja mig själv. Jag gav mig själv gåvan av en god nattsömn. Jag gav mig själv tillåtelse att vara offline. Jag bestämde mig för att äntligen testa Roots Helsinki – en underbar yogastudio med veganskt café i Berghäll, nära vår lägenhet. Det kändes så magiskt att gå iväg på den där yogatimmen, att bara sätta sig ner på en lånad yogamatta och bli omhändertagen av en underbar själ i 90 minuter. Jag behövde verkligen de där 90 minuterna. Det var en ny kvinna som efteråt satt med en solgul Jama-shot i handen och väntade på sin lunch. Den fantastiska väggmålningen i början av inlägget är förresten från Roots – rekommenderar varmt, både fiket och yogan!

Det kändes kärleksfullt att komma hem igår kväll. På vår gata råkade jag träffa en kär vän som omfamnade mig mitt i mörkret. Och älskade Henrik hade fixat mat och vin och havtornscheesecake och levande ljus. Det var fint att få omfamna honom och hunden igen. Men det var också värdefullt att jag inse att jag hade klarat av att omfamna mig själv till den grad att jag kunde njuta av allt det underbara, utan att vara helt tömd på energi.

Så kära läsare, kom ihåg att också välja dig själv idag. Välj att äta din lunch utan att prata jobb eller läsa e-mail på telefonen. Unna dig själv en lång och varm dusch. Gå på ett yogapass. Säg JA till sådant som stärker dig och NEJ till sådant som tar för mycket av din tid eller energi. För det är du värd. Och det är din uppgift att se till så att Du också får tid i ditt eget liv.


Ett kontrollfreaks bekännelser

Skrivet av Hanna Rosvall 13.03.2018

IMG 8

Jag och Henrik satt i soffan igår kväll när jag plötsligt utbrast: "Älskling, jag har glömt att stressa inför resan!" Insikten infann sig när jag insåg att klockan var kring 22:00 och min väska fortfarande stod opackad – ja, jag hade inte ens lyft ner resväskan från skåpet. Tågbiljetterna hade jag också införskaffat bara någon timme tidigare. Och workshopens keynotepresentation krävde ännu lite finslipning. Ni som har känt mig ett tag vet att det inte är så här det brukar gå till.

Jag erkänner: Jag är ett kontrollfreak! Största delen av mitt liv har det varit oerhört viktigt för mig att ha koll på alla detaljer. Så när det kommer t.ex. till resor är följande ett ganska typiskt scenario. Jag vill veta vad som kommer att hända, när det kommer att hända, i vilken ordning det kommer att hända och helst också hur det kommer att hända. Jag gör packningslistor och packar i god tid. Jag önskar att jag kunde studera alla tåg-, flyg-, buss- och båtterminaler på förhand för att veta exakt hur jag ska röra mig, särskilt om jag behöver byta fordon mitt i resan. Om det blir aktuellt att åka taxi kan jag sitta och studera rutten på Google Maps, fastän jag inte själv ska köra. Jag vill ha koll på hotell, restauranger, sevärdheter – you get it.

Eftersom jag har växt upp i en extremt välorganiserad familj har det alltid varit självklart att man ska ha koll på saker. På sätt och vis har det väl också gjort att mitt kontrollfreakiska beteende fått bekräftelse, att det är en bra sak som innebär trygghet. Det kändes också alltid väldigt tryggt att resa i en gemenskap som var utrustad med utprintade kartor, tydliga tidtabeller och ordentliga marginaler. Trots att mitt kontrollbehov fick sig en ordentlig smäll i samband med att jag blev utbränd, för ungefär 4 år sedan, blev det därför litet av en chock att inse vilket icke-kontrollbehov min man Henrik har. Han är en sån där person som kan boka flygbiljetter och åka iväg utan att veta var han ska sova. UTAN ATT VETA VAR HAN SKA SOVA. Bara tanken gör mig lite knäsvag. Men med det sagt beundrar jag Henrik väldigt mycket och han lär mig att bli mer spontan för varje dag som går.

 

"Grant me the serenity to
accept the things I cannot change,
the courage to change the things I can,
and the wisdom to know the difference."

 

Det finns saker man kan påverka och saker man inte kan påverka. Det viktigaste – så som också framgår i ovanstående citat, s.k. Serenity Prayer – är att se skillnaden. För ett kontrollfreak med kronisk oro har det här varit en jätte stor och viktig grej att inse och jobba med. När jag började bli medveten om mina orationella och ångestfyllda tankemönster blev det nästan komiskt ibland. Jag kunde t.ex. inse att en familjemedlem hade varit bortrest och återvänt hem – helt utan att jag hade oroat mig! Det var nästan som att jag tänkte att min ständiga oro på något sätt var en "garanti" för att allt gick bra. Vad är det för tanke egentligen? Genom att ständigt oroa mig för allt och alla bar jag en väldigt stor börda på mina axlar. Därför är det verkligen med stor glädje och tacksamhet som jag konstaterar att 4 år av meditation och yoga har gjort underverk. Jag kan stolt konstatera att jag är ett före detta kontrollfreak!

Ju mer jag har begrundat mitt kontrollbehov, desto tydligare har jag sett kopplingen till olika rädslor. Att inte känna till exakta händelseförlopp eller slutresultat innebär en osäkerhet. För ett kontrollfreak är kontrollen därför ett sätt att "nollställa" osäkerheten och hantera rädslan som följer med den. Dock hamnar man lätt i ett väldigt låst läge eftersom verkligheten sällan följer exakt den plan man själv skrivit ihop. I något skede insåg jag också att kontrollbehovet skapade ständiga inre konflikter eftersom jag egentligen är ganska äventyrslysten. Så ju mer jag har släppt kontrollbehovet, desto friare känner jag mig – desto mer ger jag mig själv tillåtelse att uppleva.

Jag säger inte att det är onödigt att planera saker, men mitt sätt att planera har ändrats. Istället för att göra upp detaljerade händelseförlopp planerar jag enligt det som i kreativt arbete ibland kallas för "an organised beginning, middle and end". Jag sätter upp mål men är väldigt öppen för allt som händer mellan milstolparna. Jag har nämligen lärt mig att jag själv inte alltid gör upp de bästa planerna – Universum är mycket bättre på det. Dessutom har jag fått lära mig att det alltid är okej att be Universum om vägledning. Det har också hjälpt mig att släppa mitt kontrollbehov. Idag har jag t.ex. hittat det perfekta fiket och beställt en taxi genom att först framföra önskemålen på det astrala planet. "Tack Universum för att du hjälper mig hitta en taxi om en timme" – det är inte svårare än så. Jag framför önskemål nästan dagligen och upplever så mycket synkronicitet att jag, väldigt ödmjuk och tacksam, redan för länge sedan slutade tro att det är sammanträffanden. Testa så får du se själv. Kom bara ihåg att alltid vara kärleksfull och ha allas högsta bästa i åtanke. Det är också hövligt att säga tack.

Bilden i det här inlägget var också en fin synkronicitet. Ett budskap som dök upp under en ispromenad vid en stund när jag behövde få se det. Tack för det, Universum.