blogg banner 2

Womb Wisdom – hur jag lärde mig att bli kvinna

Skrivet av Hanna Rosvall 08.03.2018

DSC2

Det tog mig nästan 30 år att hitta kvinnan inom mig. Det handlade aldrig om en känsla av att födas med fel kön – det var snarare ett stort missförstånd. Jag trodde att leijoninnan inom mig var en huskatt som inte dög till särskilt mycket ute i den hårda världen. Men oj så fel jag hade.

Jag växte upp med 4 bröder. När jag tänker tillbaka på mina närmaste barndomsvänner hade de också bara bröder, med något enstaka undantag. Jag vet inte om det hade en inverkan, men det var aldrig stort med dockor eller annat stereotypiskt "flickigt". När vi lekte var det mer djur och natur som gällde – vackert så. Jag hade lyckan att växa upp med föräldrar som delade på hushållssyslorna utan någon som helst könsfördelning och förespråkade jämlikhet i samhället. Min pappa och mina bröder behandlade alltid kvinnor med respekt och min mamma uttryckte sin kvinnlighet på ett fint sätt. Varje kvinnodag fick jag och mamma rosor – det var fint. Ändå fick jag väldigt tidigt någon slags attityd mot kvinnlighet. Jag avskydde allt som var ljusrött och omgav mig istället med ljusblått. I skolan var det viktigt för mig att springa lika snabbt som killarna. När jag fick mens på sexan tyckte jag att det var pinsamt och jobbigt och något man skulle smyga med. Jag levde i stort sett i stallet bland hästar som endast brydde sig om mitt inre och började därför fundera på mitt utseende först nån gång i högstadiet.

Trots att jag hade en handfull med nära tjejkompisar umgicks jag till stor del med män, särskilt under mina hårdrocksår. Jag kunde deras jargong och hade lätt för att bli "one of the guys". På jobbet sökte jag mig naturligt till mina manliga kollegor. På något sätt kändes den kvinnliga dialogen inte lika naturlig, trots att jag njöt av tjej- och spakvällar med mina väninnor. En del av mig började näst intill förlöjliga dem som kallade sig feminister och tyckte att de gnällde i onödan. En annan del av mig beundrade och avundades kvinnor som levde ut sin kvinnlighet – jag hade inte modet eller verktygen för att göra det. Mina förebilder var alla män och jag beundrade deras maskulina karaktärsdrag: logik, fokus, drive, självständighet, fysisk styrka. Enligt bästa förmåga försökte jag hitta det samma inom mig för att ta mig fram i arbetslivet. Som en högkänslig och extremt intuitiv person var det förstås ett ständigt teaterspel i en kamp mot strömmen.

Efter att jag blev utbränd och upplevde mitt andliga uppvaknande började gudinnan vakna inom mig. Jag fick ett enormt behov av att omge mig med starka kvinnor och hitta de där systrarna som kunde lära mig vad det egentligen innebär att vara kvinna. Jag lät min känslighet komma fram och identifierade mig allt mer med empati, sensualitet, kärleksfullhet, intuition. Jag insåg att det var de här sakerna som innebar kvinnlighet – inte några yttre attribut. Det jag inte var beredd på var följande: Ju mer jag mjuknade, desto starkare blev jag. Min tidigare maskulina styrka, insåg jag, hade främst baserat sig på rädsla. Ju mer jag studerade mitt inre, desto starkare insåg jag att en av de stora utmaningarna som tilldelats mig i det här livet var att hitta tillbaka till den kvinnliga styrkan som jag förkroppsligat i tidigare liv.

Sedan hittade jag boken: Womb Wisdom – Awakening the Sacred and Forgotten Powers of the Feminine. Jag visste inte vad som väntade när jag öppnade paketet från Adlibris men fick snart erfara att hela min världsbild ändrades. Boken innehöll övningar som hjälpte mig att – för första gången i mitt liv – skapa en relation till min livmoder, kvinnans viktigaste och mäktigaste energicenter. Jag insåg att hon, min livmoder, har ett namn och en puls och en röst och en hel del att säga. Jag insåg att jag hade åsidosatt henne största delen av mitt liv, ja till och med skämts för henne. Jag insåg att min livmoder är kopplad till Månen och följer hennes naturliga cykler. Jag insåg att min livmoder är kopplad till det som i boken kallas för Womb of the World – en mäktig skapande kraft i Universum. Och jag insåg att varje gång jag kompromissar eller förnekar min kvinnlighet, ger jag bort min egen kraft. Så jag började ta tillbaka den där kraften genom en hel del inre arbete.

Genom att ta del av uråldriga läror har jag lärt mig att – för första gången i mitt liv – bli riktigt stolt över att vara kvinna. De har gett mig de svar som vårt västerländska, mansdominerade synsätt inte ger utrymme för. Just nu är jag mest inspirerad av det gamla Inkafolkets Q'ero tradition som ständigt lyfter fram både guden och gudinnan som jämlika krafter. Det är verkligen så otroligt viktigt att det feminina och maskulina är i balans – inom oss och i vår omgivning. Därför är jag så tacksam över mitt äktenskap där min man och jag ger varandra utrymme att vara man och kvinna, med allt som det innebär.

Den viktigaste insikten har ändå varit att det inte finns någon separation, det finns bara obalans. Vi är alla ett – män och kvinnor. Därför behöver man inte välja det ena eller det andra. Jag omger mig gärna med båda könen och alla varelser där emellan, förutsatt att det finns en ömsesidig respekt där det feminina och maskulina kan existera i harmoni.

Så jag hoppas att du har haft en livskraftig kvinnodag idag. Jag hoppas att du har älskat och uppskattat din kvinnlighet, din livmoder, precis sådana som de är. Men mest av allt hoppas jag att du kan ära din och dina medsystrars kvinnlighet varje dag på året. Och om du som läser det här är man, hoppas jag att du kan vara den där trygga maskulina kraften som stärker kvinnorna i ditt liv.


Hathors 5 gåvor

Skrivet av Hanna Rosvall 07.03.2018

egyptian 1822056 2

Det berättas att alla som ville bli en del av den livsalstrande egyptiska gudinnan Hathors kult skulle svara på en fråga: Nämn 5 saker som du skulle sakna mest om du dog just nu. Medan prästen eller prästinnan (både män och kvinnor tjänade Hathor) höll personens vänstra hand skulle hen spontant räkna upp 5 saker. När dessa 5 saker hade blivit nämnda lyfte prästen eller prästinnan sedan personens vänstra hand framför hens ansikte och sa "Det här är Hathors 5 gåvor". Det innebar att personen varje dag hade i alla fall 5 saker att vara tacksam för – en sak för varje finger – och den vänstra handen skulle vara en ständig påminnelse.

Det här påminner mig om ett citat av den underbara persiska poeten Rumi:

 

"If you only say
one prayer a day
make it Thank You."

 

Jag har gjort det till en vana att börja varje dag med tacksamhet. Jag tackar solen för att den lyser. Och om den inte syns tackar jag den ändå – den lyser trots allt ovan molnen. Jag låter min tacksamhet sträcka sig till naturen utanför mitt fönster och alla växter som grönskar i mitt hem. Jag är tacksam för min man, min hund och den fina tillvaro vi lever i. Jag är tacksam för det underverk som är min kropp – stark, frisk, fylld av ljus. Och jag är tacksam för allt det jag inte ser, alla osynliga väsen som ständigt är med mig och vägleder mig på resan genom livet. Jag är tacksam för mina tre familjer – jordfamiljen, själfamiljen och stjärnfamiljen. I mitt morgonmantra tackar jag Universum för allt som har fört mig hit, allt som är just nu, och allt som ännu komma skall. Det får mig att komma in i rätt vibration från min första vakna stund och möta allt med kärlek och tacksamhet.

Vilka av Hathors 5 gåvor bär du med dig idag? Jag tror att det är helt okej att välja fler än 5 – vi har trots allt fått två händer som kan påminna oss om upp till 10 glädjeämnen.

 

Bild: Pixabay


7 sorters rädslor

Skrivet av Hanna Rosvall 06.03.2018

FEAR3

7 sorters kakor är en självklarhet i Österbotten, men visste du att det också finns 7 sorters rädslor som styr våra liv? Eftersom veckans blogglista handlar om Rädslor vill jag dela med mig av något jag lärde mig av José Luis & Lena Stevens som nyligen gav en onlineföreläsning om hur viktigt det är att förbli neutral i alla lägen.

Vi börjar med de 7 rädslorna:

  1. GIRIGHET – rädslan att det inte finns tillräckligt av något
  2. SJÄLVDESTRUKTIVITET – rädslan att livet inte har en mening
  3. SJÄLVFÖRNEKELSE – rädslan att inte vara tillräcklig / värdig
  4. ARROGANS – rädslan att bli dömd av andra
  5. OTÅLIGHET – rädslan att tiden inte räcker till
  6. MARTYRSKAP – rädslan att andra kontrollerar eller manipulerar en
  7. ENVISHET – rädslan för auktoritet

 

När jag tänker på mitt eget liv har alla rädslor existerat på olika sätt, i olika skeden. Jag får arbeta särskilt med rädslor kring att inte räcka till eller vara värd olika saker. Rädslan att bli dömd av andra har också varit påtaglig eftersom jag i stort sett ändrat hela mitt liv de senaste åren. En del har valt att ta avstånd eller uttrycka att de inte längre känner mig. Stundvis har en kombination av de här rädslorna hindrat mig från att till 100 % våga uttrycka det som är sant för mig. När jag förra sommaren sa upp mig från mitt reklamjobb och gav upp en trygg månadsinkomst fick jag också vara väldigt medveten om finansiella rädslor (girighet) som riskerade att komma krypande. Jag vet också att jag ibland kan ha en viss attityd kring auktoritet och inser nu att den bottnar i rädslan att någon annan kontrollerar mig genom att säga åt mig vad jag ska göra.

Jag har gjort ett medvetet val att möta mina rädslor och se dem i ögonen. Genom att bli medveten om dem och inte ge dem desto mer uppmärksamhet, dvs. bränsle, har rädslorna fått allt mindre makt över mig. Ju mer jag lär mig att älska mig själv, destom mindre bryr jag mig om vad andra tycker. Jag ser mitt eget värde och accepterar att alla inte behöver gilla mig. Ju mer jag litar på Universums vägledning och välkomnar ett fritt flöde av tillgångar, desto lättare blir det att leva. Med tacksamhet har jag fått erfara att pengar dykt upp på de mest överraskande sätt – jag har inte oroat mig och har inte heller haft orsak att göra det. Ju mer jag inser att vi alla är ett, desto mer kan jag leva i ovillkorlig kärlek där det inte finns behov av att skapa separation genom arrogans, envishet eller martyrskap. Ju mer synkronisitet jag upplever, desto lättare är det för mig att tålmodigt acceptera att allt sker vid precis rätt tillfälle.

För så här är det: FEAR = False Evidence Appearing Real. Jag kommer inte ihåg var jag först läste det (för länge sedan), men det är verkligen sant. José & Lena pratar om att rädslan är en parasit – egots försök att skapa drama och lidande genom att plantera frön av oro, ilska eller dömande attityder i våra sinnen. Om vi inte är uppmärksamma kan parasiten ta över våra liv. Den skapar en falsk personlighet som lindar in vår själ i mörker. Så de som säger att de inte längre känner mig kanske aldrig riktigt kände mig – den jag är innerst inne, nu när rädslorna skalats bort och mitt sanna jag fått komma fram. För det är så jag upplever det, att jag nu är mig själv mer än någonsin. Det tog mig bara 30 år att inse parasitens illusioner och kärleksfullt göra mig av med dem.

 

5 saker som hjälpt mig att reda ut rädslor

  1. Försök att vara så närvarande som möjligt – då blir du medveten om när du reagerar utifrån en rädsla
  2. Identifiera rädslan – är det t.ex. rädslan att själv bli dömd som gör att du dömer andra?
  3. Bemöt rädslan med tacksamhet – den kan lära dig något viktigt om dig själv
  4. Acceptera att du har valt fel och inse att du alltid kan göra ett nytt, medvetet och kärleksfullt val
  5. Arbeta med en intention, t.ex. "Idag vill jag endast göra kärleksfulla beslut"

 

Som sagt är det en process. Själv har jag nu hållit på i ca 4 år och kommit en bra bit på vägen, men ännu finns det rädslor som kommer krypande. Det fina är att jag har verktyg som gör att jag kan möta de där rädslorna, klappa dem på huvudet och be dem att gå vidare.

Vilken av de 7 rädslorna är mest närvarande i ditt liv just nu? Kommentera gärna och dela med dig av dina tankar!


En själ, två tidszoner

Skrivet av Hanna Rosvall 05.03.2018

IMG 0248

Jag sitter och längtar. Jag lyssnar på låten "Perfect Day" som påminner mig om en solig dag i Lund förra året – våren när jag och Henrik var ifrån varandra i 3 månader. Vi klarade det i etapper på 2–3 veckor. Jag fastnar för låttexten som lyder "It's such a perfect day, and I'm glad I spent it with you." Jag kommer ihåg att jag inte tog något för givet de där 3 månaderna – varje stund med Henrik var en dyrbar gåva att förvalta med vördnad. Egentligen har jag burit den där vördnaden inom mig enda sedan våra själar återförenades. Att, i detta liv, få möta och i äktenskap leva med sin twin flame är en sådan välsignelse att jag inte med ord kan beskriva den djupa tacksamhet som jag bär inom mig. Trots att våra själar ständigt är förenade är det ändå utmanande att vara ifrån hans fysiska form.

Det har varit en underbart fin dag idag. Jag höll tre workshops, gick en lång promenad på isen med hunden och kände mig fylld av oerhörd glädje och energi. Tänk att tillvaron kan få vara så fin. Ibland önskar jag att jag kunde ha suttit vid köksbordet med henne som varje kväll föll ihop och skakade av utmattning. Hon som önskade att hon visste vad hon hade gjort fel så att hon kunde be rätt person om ursäkt och få ett slut på kaoset och motgångarna i sitt liv. Jag önskar att jag kunde ha kramat om henne och sagt: "Vänta 4 år – ditt liv kommer att bli vackrare än någonsin. Allt det här kommer att vara värt det – allt kommer att få en mening." Undrar vad som skulle ha ändrats om den där utbrända och ständigt sjuka kvinnan skulle ha vetat att hon skulle få en chans att födas igen? Kanske hon skulle ha varit mer hoppfull, kanske hon skulle ha stannat up tidigare (frivilligt), kanske hon skulle ha bett om hjälp. Nå, det är onödigt att spekulera. Precis allt har skett vid precis rätt tillfälle. Jag är här nu, jag är den jag är nu – det är det enda som räknas, just nu.

Det enda jag önskar är att jag kunde ha fått dela den här dagen med min älskade man. Han kommer att vara i Palo Alto fram till helgen, så vi får leva med tillvaron i två helt olika tidszoner ett tag till. Som tur hittar vi stunder varje dag när vi rings på FaceTime och får se och höra varandra. Den här tiden av tekonologi är verkligen en rikedom – skulle vara lite jobbigare att vänta på att ett meddelande levereras över Atlanten per brevdufva. Det som är kul är att Wilja också har fattat det här med videosamtal. Hon säger inte så mycket, men stirrar intensivt in i rutan istället. Det är så gulligt!

 

Nayttokuva 2018 3 5 kello 21.15.2

 

Om det finns nån annan där ute som längtar efter någon så är du alltså inte ensam. Men det kan också vara fint att längta. Det är en påminnelse om vad som verkligen är betydelsefullt. Det är en känsla att respektera och reflektera över. Mitt i vår saknad kan vi lära oss en eller annan sak om oss själva. För att citera Yogi Bhajan: "The other person is you."


Överflödiga livsflöden

Skrivet av Hanna Rosvall 04.03.2018

IMG 2

Våra liv är fulla av flöden – ändå är det stundvis utmanande att hitta ett flow. Det är så mycket lättare att följa ett Facebook-, Instagram- eller RSS-flöde som uppdateras automatiskt. När det kommer till livsflöden liv blir man plötsligt själv den där levande bilden som ständigt ska uppdateras. Vi behöver mer information, mer materia, mer upplevelser, mer utmaningar – mer, mer, mer för att kunna flöda framåt. Kanske sanningen är den att vi egentligen oftast är överflödiga och skapar onödiga översvämningar i våra liv.

Tänk om vi flödar bäst när vi stannar upp? Tanken slog mig Dag 4 när jag stod på Metviksbron och begrundade vattnet som flödade under mig. Det var en tanke så skenfagert simpel att den knappt kan tänkas vara sann. Ändå kunde jag inte släppa taget om den. Jag stod stilla på en bro medan så många saker flödade omkring mig. Jag stod fullständigt stilla medan så många saker flödade inom mig – blodet i mina ådror, luften i mina lungor, tankarna i mitt huvud. Allt hände utan att jag gjorde något. Jag flödade genom att bara vara. Stillhet och rörelse i en ständig dans.

Under min vecka i tystnad blev inget som jag hade tänkt mig. Jag hade tänkt mig ett strikt schema med en viss mängd meditationstimmar per dag. Jag hade tänkt mig ett upplägg där jag kunde prestera och pricka av – en approach som fortfarande är väldigt inrotad i min ryggrad. När det kommer till mig själv kan jag nämligen lätt bli en stenhård slavdrivare som står med piskan i hand. Jag kan lätt halka in på ett spår där jag tvingar in saker i tydliga ramverk och obarmhärtigt kräver att jag håller mig till reglerna. Nu när jag är medveten om det kan jag lägga märke till det och skratta åt det innan jag säger åt mig själv att chill the F out.

Ändå hittade jag allt jag sökte – tystnaden, bergen, såren, mönstren, insikterna. Det är med stor tacksamhet som jag lämnar veckan bakom mig och med stor inspiration som jag tar mig an veckan framför mig. Än en gång har jag blivit påmind om vikten av att hitta tysta stunder i vardagen – det är bara då man verkligen kan höra sin inre röst. Den viktigaste påminnelsen har ändå varit att lugnet existerar hela tiden, överallt. Varje gång jag väljer tystnaden skapar jag ett mini-retreat i min egen kropp, oberoende av var jag befinner mig.


DAG 4&5. Core wounds i månljus

Skrivet av Hanna Rosvall 03.03.2018

28640635 1807526792601009 702144749 o2

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är en berättelse om Dag 4 & 5. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.

 

Dag 4 blev det tyst på riktigt. Därför skriver jag först nu. Jag gick ut i strålande solsken och promenerade på isen i 2,5 timmar. Jag gick till platser jag aldrig besökt förr och lät de fyra elementen flöda fritt genom mig. Solens eld och vindens susning och vattnet i olika former som omfamnade stenar i havet – allt i fullkomlig balans.

Jag insåg något där ute på isen. Plötsligt kunde jag nå fram till kärnan som jag, ur olika synvinklar, närmat mig under hela veckan. Jag kunde identifiera en stark obalans i mitt eget liv, urskilja ett tydligt mönster och följa det bakåt i mitt liv. Jag kunde se hur det har färgat min existens på ett väldigt grundläggande sätt. Innan jag fortsätter vill jag förklara följande: jag är en högkänslig empat. Det innebär att mitt nervystem är ovanligt mottagligt för olika intryck så som ljud, ljus, dofter osv. Dessutom har jag en gåva som gör att jag känner andra människors känslor som mina egna. Om du känner smärta känner jag det i min kropp. Därför är det väldigt överväldigande för mig att vistas på platser där det finns mycket människor. Utan att de vet om det överöser de mig med allt de känner.

Det är utmanande att känna så otroligt mycket hela tiden. Största delen av mitt liv har jag därför jag sett mina gåvor som en förbannelse. Det var först för några år sedan som jag lärde mig att leva med det fina jag har fått – mycket tack vare yoga och meditation – och lärde mig att använda det på rätt sätt. Istället för att bygga murar omkring mig och blockera alla känslor och energier kan jag nu låta dem passera igenom mig så som vinden passerar genom en trädkrona eller vattnet filtreras genom marken. Jag kan nu, utan rädsla, ta in också tunga energier i min kropp och med kärlek andas ut dem som ljus eller – litet som en åskledare – sända ner dem till Moder Jord för att helas.

Jag lärde mig att skilja på mina egna och andras känslor först för några år sedan. Det leder in oss på mitt mönster: Största delen av mitt liv har jag levt för alla andra än mig själv. Eftersom jag kan känna andras känslor som mina egna har det alltid varit viktigt för mig att göra ALLT för att andra omkring mig ska må bra. Det har inneburit oändliga kompromisser, uttänjda gränser och att leva på andras villkor. När den andra personen mår bra, lättar smärtan inom mig. Jag har alltid känt att det kvittar hur jag mår – jag klarar mig nog. Det har dock resulterat i att jag själv alltid varit helt tömd på inre resurser eftersom jag ständigt låtit min energi flöda in i andra människor.

Det jag insåg på isen var följande: Min uppgift är inte att vara ett plåster. För det är precis vad jag är, om jag fortsätter som jag gjort förr. Att fylla en person med energi är som att frenetiskt hälla vatten i en hink som läcker. Jag kanske hjälper personen i stunden, men inte på lång sikt. I själva verket fördröjer jag processen som innebär att personen inser vad det är som skapar läckan inom dem. Min uppgift i livet är snarare att hjälpa människor att identifiera hål eller blockeringar i deras energisystem så att deras egna energi kan flöda fritt igen.

När jag kom hem från ispromenaden satte jag mig för att meditera. Genom att använda en teknik som kallas Recapitulation färdades jag bakåt i mitt liv och hämtade tillbaka min energi från stunder där jag tillåtit andra att ta den ifrån mig. Det kommer att krävas fler meditationer för att hämta tillbaka all energi, men jag kom redan en bra bit på vägen. Samtidigt identifierade jag stunden i min barndom när jag stängde av min högkänslighet. Jag insåg att jag inte ännu var beredd att hämta tillbaka min energi från den dagen – en viktig del av Recapitulation är nämligen att vara fullständigt neutral inför ögonblicken man möter. Har på känn att det blir ett helt blogginlägg om det nån dag.

Fredagen, Dag 5, fortsatte i samma tecken. Jag kände en djup smärta i mitt hjärtchakra, som ett tecken på att jag öppnat dörren till ett djupt sår som behövde tid för att läka. Så jag satt för mig själv och kände och lyssnade och renades. Kärleksfullt lät jag mitt hjärta öppnas ännu mer medan jag övertygade henne om att det är tryggt att möta världen – att det inte längre är hennes uppgift att vara en avstjälpningsplats, utan en renande eld som när både mig och världen omkring.

Jag tillbringade kvällen kring mitt i en mörk skog, kring en värmande lägereld. Runt omkring mig satt tre underbart fina och starka kvinnor. I cirkeln – alla jämlika, en del av samma omkrets – öppnade vi våra hjärtan och delade våra liv medan Fullmånen följde oss bakom molnen. Jag kände djupa rötter som sträckte sig tusentals år tillbaka i tiden. Djup samhörighet med naturen omkring – naturen där det finns en ständig balans mellan att ge och att ta, till allas fördel. När vi gick tillbaka genom den mörka skogen, försjunkna i tacksam förundran över livets förunderlighet, visade sig Månen – en påminnelse om att ljuset lyser fastän vi inte alltid ser det.

Den här kvällen lär föra med sig fler insikter. Jag hoppas att också du som läser det här hittar lugnet att lyssna till din inre röst den här helgen.

Namaste.

 

Bild av Mia Rautiokoski.


DAG 3. Man kan ta kvinnan från bergen, men inte bergen ur kvinnan

Skrivet av Hanna Rosvall 28.02.2018

IMG 7

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är Dag 3. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.

 

Mitt i frukostförberedelserna tog jag en paus och började spontant dagen med Kirtan Kriya. Det är en meditation från traditionen kundaliniyoga som jag gör nu och då. Genom att påminna om hur vi alla är kopplade till de större cyklerna i Universum hjälper meditationen mig att förflytta mig från huvudet till hjärtat igen. Stavelserna i mantrat Saa Taa Naa Maa står nämligen för begynnelse/kosmos, liv/existens, död/förändring och pånyttfödelse/förnyelse. Eftersom man kopplar mantrat till 4 olika mudran (fingerpositioner) skapas dessutom ett starkt fokus.

Under Kirtan Kriya använder man "the three languages of consciousness". Det innebär att man först sjunger mantrat högt i 2 minuter, sedan viskar mantrat i 2 minuter och slutligen upprepar mantrat tyst för sig själv i 2 minuter. I den här versionen fortsätter man med 2 minuter tystnad, 2 minuter viskningar och 2 minuter sång så att hela meditationen blir 12 minuter lång. Yogi Bhajans ursprungliga instruktioner lär ha varit mycket längre än så, men jag har förstått att 12 minuter ska vara acceptabelt ändå. Ett tips är att söka upp Kirtan Kriya på YouTube – den är enkel att lära sig bara någon visar hur man kommer igång. På Spotify finns en färdig 12 minuter lång meditation som jag brukar använda för att inte behöva sitta och räkna minuter. Kommentera gärna om du testade!

Trots strålande solsken blev det ingen längre promenad idag. Det har varit så kallt att min hund, Wilja, blivit till en orörlig isbit efter 5 minuter. Istället kom jag på mig själv med att ha stenhård bergslängtan. Lite lustigt med tanke på att hela den här 5-dagars-tystnaden uppstod från min insikt att bergen innerst inne inte kan erbjuda mer än tystnaden här hemma. Ändå var det som om någon uråldrig längtan vaknade inom mig. Det kanske låter konstigt, men min relation till bergen är väldigt personlig. Det känns ungefär som att bergen är familjemedlemmar som jag ofrivilligt har tappat kontakten med.

Sedan kom insikten: Man kan ta kvinnan från bergen, men inte bergen ur kvinnan. Det måste ha varit inkashamanen från ett tidigare liv som vaknade inom mig eftersom jag snart satt på golvet och plockade ihop en Mesa. En Mesa är ett "medicinknyte" som ursprungsbefolkningens medicinmän/kvinnor alltid bar med sig. Den innehåller 4 stenar som symboliserar de 4 väderstrecken, kristaller, symboler för månen/solen och andra föremål som förstärker medicinknytets intention (t.ex. att beskydda eller hela). I de fyra stenarna kallade inkafolket, med hjälp av intention och andning, in mäktiga berg vars kraft följde med dem vart de än gick.

Jag kallade alltså bergen till mig och satte mig för att meditera. På bomullstyget framför mig fanns Machu Picchu i norr, Himalayas i öster, australiensiska Blue Mountains i söder, ett berg i finska Lappland i väster samt kristaller för de fyra elementen, solen och månen. Trots att jag oftast lever mer uppe bland molnen än med fötterna på jorden kunde jag känna hur hela min kropp blev tung. Det var nästan som att bergens andar blev en del av mig och förankrade mig stadigt på jordens yta, samtidigt som tankarna ändå kunde flöda fritt ovanför molnen. Jag har aldrig upplevt något liknande.

Kanske för första gången i mitt liv kände jag mig jordad, Grounded. Det var obeskrivligt fint. När jag senare på dagen ställde mig för att göra Tadasana (Mountain Pose, se bilden i inlägget) var det med en nyfunnen stadga, stillhet och styrka. Man kan säga att jag hittade bergen inom mig.

Än en gång visade sig Ram Gopal ha rätt:

"What one does not trouble to find within will not be discovered by transporting the body hither and yon. Are you able to have a little room where you can close the door and be alone? That is your sacred mountain."


DAG 2. Kontrollbehov & rösträtt

Skrivet av Hanna Rosvall 27.02.2018

IMG 6

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är Dag 2. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.

 

Det blir sällan exakt som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå – till och med bättre. Min mindfulnesslärare levde enligt mantrat "det är som det är" och det är något jag också har tagit till mig. En annan sak jag har lärt mig är att vara flexibel med mina förväntningar. Från att ha varit ett kontrollfreak som M.Å.S.T.E veta varje detalj av varje händelseförlopp (gärna på förhand) har jag med hjälp av meditation och mindfulness kunnat landa i en mycket mer avslappnad tillvaro. Jag sätter gärna intentioner men istället för att fixera mig vid ett visst slutresultat har jag två alternativ: 1. min ursprungliga intention eller 2. något bättre.

Ofta är det ju faktiskt så att vi inte vet vad vi behöver. Att försöka kontrollera situationer in i minsta detalj – så som jag oftast gjorde – kan därför liknas vid att stänga alla andra dörrar än den vi tror att vi borde hålla öppen. Det som döljer sig bakom de stängda dörrarna är okänt, osäkert och okontrollerbart. Samtidigt kan det vara tusen gånger bättre än något vi någonsin själva skulle ha kunnat klura ut. Det var först när jag vågade släppa den där kontrollen och säga, "Okej Universum, bring it on", som mitt liv blev magiskt. Den Fria Viljan är nämligen en helig princip som Universum sällan avviker från. Med andra ord var jag tvungen att tillåta de där högre krafterna att arbeta för mitt högsta bästa innan de kunde börja reda upp i kulisserna. Jag var tvungen att våga låta det där arbetet pågå i mörkret och våga lita på att allt skulle ordna sig, trots att jag inte visste exakt hur.

Sammanfattningsvis blev inte så mycket stillhet och tystnad idag heller. Redan på förmiddagen blev det klart att dagens tema skulle vara min röst. En liten del av mig tyckte att jag avvek från "veckoplanen"...men jag bestämde mig för att strunta i den delen och lita på att det här var det jag behövde. Så jag sjöng. Och jag plockade upp min gitarr för första gången på mycket länge. Och jag lät mina stämband forma mantran som fick ljudvågorna att vibrera i uråldriga toner av tacksamhet. Om Shanti Shanti Shanti. Samtidigt kunde jag känna hela min kropp vibrera med alldeles ny energi och livsglädje. Jag bestämde mig för att bara ha roligt när jag steg på yogamattan och lät min röst bli en följeslagare när jag rörde mig från en asana till en annan. Efteråt kände jag mig fantastiskt fri.

Förra sommaren insåg jag att det alltid har varit väldigt viktigt för mig att säga rätt saker. Därför har jag hållit tillbaka många ord. På något sätt har det funnits en spärr inom mig som sett till så att jag inte skrattar för högt eller talar för högt eller gråter för högt. Återhållsamhet har varit min dygd. Den snälla flickan som alltid uppför sig, som aldrig gör för mycket väsen av sig. Insikten kom först när jag deltog i en röstworkshop på festivalen Natural High Healing. Mitt antagande var att workshopen skulle vara lätt för mig – jag har trots allt alltid varit bra på att sjunga. Istället började jag storgråta efter några uppvärmningsövningar. I över en timme stod jag sedan längst bak i salen och producerade primitiva ljud som blandades med högljudda snyftningar. Jag vägrade att skämmas för jag visste att jag renades på djupet. Efter det har jag tänkt mycket på min röst och hur jag använder den.

Att obehindrat använda vår röst är nära kopplat till att tala vår inre sanning. Varje gång jag har begränsat min röst har jag alltså samtidigt hållit tillbaka mitt sanna jag – den jag är innerst inne, utan alla masker och förväntningar. Istället för att uttrycka känslor i deras fulla styrka har jag allt för ofta tonat ner dem i enlighet med socialt acceptabelt beteende. Jag mediterade kring de här frågeställningarna idag och, som ett svar på frågan, dök shamanen Andrew Steed upp i onlineseminariet jag följer. Han påpekade att det inte finns en enda varelse i naturen som någonsin ber om ursäkt för sin röst. Varför skulle jag då be om ursäkt för den unika röst jag har fått?

Jag vill avrunda med ett till citat av Andrew Steed:

"We are human BEINGS. It's time to BE who we truly are."

Så vem du än är, hur du än låter, vad du än har att säga eller uttrycka – bara gör det! Det är dags att, precis som alla andra varelser i naturen, sluta be om ursäkt för dem vi är. Vår rösträtt begränsas inte endast till valtider.


DAG 1. Insikt – att se med det inre ögat

Skrivet av Hanna Rosvall 26.02.2018

IMG 5

Jag har valt att dedikera 5 dagar till tystnad, meditation, yoga och introspektion. Det här är Dag 1. Läs varför i inlägget Heliga berg har inte monopol på helgon.


Jag insåg något idag.
En insikt uppstår när man riktar blicken inåt. Det är det som hela ordet handlar om – introspektion, konsten att se med sitt inre öga. Insikt handlar om att studera tankar, känslor,  minnen, känningar i kroppen och symbiosen mellan det inre och yttre rummet. Dessutom kan vårt inre öga, med lite träning, blicka långt ut i andra dimensioner.

Min dag började med 30 minuter meditation i sängen, iklädd ett rödvitrandigt nattlinne. Trots att minnesbilder av nattens drömspel dröjde kvar var det främst min kropp som ville tala denna morgon. Särskilt mina höfter hade något att säga, men de spända musklerna gav mig inte mer information än så. Jag lät min kropp vakna upp i takt med lugna andetag och kände morgonen ljusna mot min kind. Det var inte mer än så, men ändå var det mer än tillräckligt. För en som blivit van med att tänka och överanalysera är meditationen en fristad som erbjuder kravlös tomhet. En äkta tystnad som inte är beroende av ljuden omkring. En ren stillhet som jag alltid bär med mig, djupt inuti.

När jag steg upp och fortsatte dagen i tystnad måste jag ändå erkänna att jag kände mig lite fånig. Känslan infann sig efter att jag tackat nej till en lunch och meddelat en person att jag inte kommer att vara anträffbar den här veckan. Det var min inre kritiker som gjorde sig påmind – hon som tyckte att jag borde vara anträffbar 24/7, att jag inte borde försöka göra mig märkvärdig och att jag borde sluta vara så egoistisk. Borde – det är så jag känner igen henne, min inre kritiker. Varje gång ett borde dyker upp i mitt huvud slutar jag lyssna. På det sättet får hon mindre och mindre makt över mig.

Varför känns det som att man behöver en orsak för att inte vara anträffbar? Varför känns det konstigt att välja sig själv en vecka när man de flesta andra dagar väljer alla andra framför sig själv? Är jag själv inte en tillräckligt bra orsak i mina egna ögon? Det här var några frågor jag satt med under dagen. Alla trådar verkade leda fram till samma slutpunkt: GUILTLESS RECEIVING. Att utan dåligt samvete vara mottagare istället för avsändare är nämligen en av mina viktigaste intentioner för 2018. Jag vill lära mig att känna att förtjänar saker – t.ex. en vecka i tystnad – utan att 'belöningen' behöver vara resultatet av möda och besvär. Jag vill lära mig att, utan dåligt samvete, unna mig saker av den enkla orsaken att jag är den jag är. För det är jag värd. Och det är du med! Ifall du behövde höra det just nu.

Jag kände verkligen att jag behövde låta kroppen tala idag. Trots att jag planerat in en rad sittande reflektioner fokuserade jag istället på meditationer där kroppen fick uttrycka sig fritt. Meditation är ju så mycket mer än att sitta tyst och blunda – det handlar om närvaro, om att lyssna. Jag testade t.ex. en somatisk andningsteknik som min underbara yogalärare Marjo lärde oss igår – ett tillstånd där medvetandet förflyttas till fosterstadiet och tillåter kroppen att fritt omorganisera sig. Det funkar, jag lovar! Jag blev av med så mycket spänningar som jag inte tidigare kunnat nå. Så häftigt. Jag tog också en lång promenad med hunden och spenderade en god stund på yogamattan. Min kropp hade sannerligen mycket att säga – och den talade, när jag gav den en röst som jag kunde lyssna till.

För en stund sedan lyssnade jag dessutom på ett onlineseminarium med shamanen Sandra Ingerman. Hon talade om att vi allt för lätt ger bort vår inre kraft – till en guru eller idol, till materiella saker, till regler och ramverk. Hon tyckte också att vi människor ofta försvårar saker. De där viktiga insikterna uppstår oftast, i all sin enkelhet, när vi känner glädje och flow. Det är något jag kommer att bära med mig till morgondagen. Får se vilka insikter den för med sig.


Heliga berg har inte monopol på helgon

Skrivet av Hanna Rosvall 26.02.2018

St Anton Am Arlberg 2St Anton Am Arlberg, 2013

"The Mountains are calling and I must go" är ett av mina favoritcitat av författaren John Muir. Kanske därför att jag själv känner ett ständigt kall till bergen – vi har inte precis några höga höjder här i Österbotten (no offence, Öjberget). Det var alltid något magiskt med att åka till svenska fjällen när jag var barn. I vuxen ålder blev Alperna i Italien och Österrike resmål som jag och min dåvarande pojkvän besökte 1–3 gånger per år.

Det är något med bergen som berör mig väldigt djupt – en uråldrig kraft som gör mig minimal och gränslös på samma gång. Varje gång jag står ovanför träd- och molngränsen och blickar ut över snötäckta toppar känner jag en stark samhörighet med Universum. Samtidigt böjer jag mitt huvud i djup vördnad och respekt – särskilt efter att jag några gånger fått uppleva bergens rasande kraft i form av en plötslig snöstorm. Å andra sidan har solen flera gånger låtit sina strålar dansa över dalar och toppar i gudomliga formationer och alla regnbågens färger. Obeskrivligt vackert.

Det har blivit ett tag sedan jag såg höga höjder och längtan har växt i takt med avståndet. En dag när min själ törstade efter bergstoppar kom bergens ande, Mountain Spirit, till mig under en meditation. "Det är inte höjden på stenblocket som avgör min närvaro – jag finns i marken du går på och stenarna omkring dig. Varför riktar du blicken så långt bort när det du söker finns framför dig?" Djupt berörd av orden blev jag påmind om hur viktigt det är att vara här och nu. När man ständigt önskar sig någon annanstans är man i själva verket Ingenstans.

Inte långt efter ovanstående händelse möttes jag av följande citat. Det är från boken Autobiography of a Yogi av Paramahansa Yogananda:

 

"Mountains cannot be your guru. Masters are under no cosmic compulsion to live on mountains only. The Himalayas of India and Tibet have no monopoly on saints. What one does not trouble to find within will not be discovered by transporting the body hither and yon.

Are you able to have a little room where you can close the door and be alone?

That is your cave. That is your sacred mountain."

// Ram Gopal, "The Sleepless Saint"

 

Jag insåg att jag, precis som Yogananda, har låtit min längtan till bergen förblinda mig från det som finns precis framför näsan. Jag behöver inte åka långt bort – till bergen eller på ett retreat – för att hitta mig själv. Så länge jag har ett rum där jag kan vara ensam kan det vara min grotta.

Medan Henrik är i Palo Alto har jag bestämt mig för att spendera de följande 5 dagarna i tystnad, i ensamhet. Jag har bestämt mig för att bygga upp mina dagar kring yoga, meditation och introspektion. Vi får se vad som uppenbarar sig i tystnaden – jag kommer att rapportera mina insikter i bloggen varje kväll.

Namaste – hoppas att du också hittar tid för tystnad denna vecka.