blogg banner 2

Ännu ett skuggspel

Skrivet av Hanna Rosvall 20.03.2019

trees 691987 1920 copy

 

Förra gången jag skrev var det fullmåne – nu är det fullmåne igen. En månad har passerat. Och, för att vara helt ärlig, har det varit en väldigt utmanande period. Det är delvis därför jag dragit mig för att skriva. Inte för att jag inte har velat, utan för att jag inte har kunnat. Inte för att jag inte har kunnat, utan för att jag inte har velat. Jag ska försöka förklara.

Vi kan väl börja här: Mercury Retrograde. En månad då planeten Merkurius rört sig 'baklänges' – en skenbar rörelse i motsatt riktning. Perioden förknippas ofta med spontana utbrott, kommunikationssvårigheter, transporttrassel, krånglande teknologi. Ja, allt detta har varit närvarande. Men för mig innebär Mercury Retrograde dessutom en tid då mina skuggsidor kommer upp till ytan.

Det är som att stiga in i en spegelsal. Plötsligt ställs jag ständigt framför personer och situationer som utmanar mig, provocerar mig, tvingar fram allt det som gör ont inom mig. Det är verkligen en gåva från ovan – ett tillfälle att släppa taget om massor, massor, massor. En tid att helas på djupet. Men det är ändå utmanande.

Jag trodde inte att det skulle bli särskilt mycket drama den här gången. Men det blev det ändå... fastän jag verkligen försökte vara noga med att endast agera kärleksfullt, med goda intentioner. Jag blev indragen i situationer där små saker blev uppblåsta. Missförstånd. Misslyckanden. Det var defensiva och icke-konstruktiva och provocerande och deprimerande och komplicerande vibbar från så många håll. Gång på gång fick jag börja om. Igen och igen och igen. Och jag bara kände: Var kommer allt det här ifrån?!

Tydligen hade jag många läxor att lära mig. Enligt bästa förmåga har jag försökt ta till mig allt som Universum staplat upp på skrivbordet. Envist har jag, gång på gång, vänt mig tillbaka mot ljuset. Accepterat det som hängt kvar från en svunnen tid. Respekterat varför det fått mig att reagera på olika sätt. Jag har försökt att vara kärleksfull och tålmodig mot mig själv.

Men jag har verkligen kämpat. För den här gången har Merkurius öppnat en pandoras ask utrustad med spegel. Allt har bottnat i min inre kritiker. Jag har hemsökts av en hel här av tankar som inte längre är mina. Jag har tvingats möta en avgrundsdjup avsky som vällt upp ur mitt inres djupaste vrår. Jag har stått öga mot öga med gamla skuggor som säger att jag är otillräcklig på alla möjliga sätt. Att jag inte har något värdefullt att säga. Att jag inte har rätt att ta upp utrymme. Att jag är ful och dum och svag och värdelös. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. En ändlös ström av självförakt.

Jag har tålmodigt tagit emot allt. Låtit det skölja över mig. Blivit ordentligt utskälld. Men jag har också vägrat att tro på det. Jag har känt att det inte längre är min sanning. Ändå har det ibland varit svårt att inte ryckas med och tryckas ner. Jag har stängt ner och dragit mig undan. Känt mig osynlig och ovälkommen och oförmögen att göra något rätt. Nästan allt och alla har på något sätt lyckats peta i såret och få det att blöda igen.

Samtidigt har jag varit väldigt medveten om att inget är på riktigt. Jag har följt den inre dialogen på avstånd. Stundvis absurdt. Men för första gången i mitt liv har jag haft tillräckligt avstånd till mina tankar för att inte förväxla den inre kritikern med mina egna tankar. Det har varit så häftigt att uppleva! Det har gett mig kraft att vägra lyssna. Och jag har påmint mig själv om att allt som kommer upp har samlats på hög under 31 år – troligen också från tidigare liv. Genom affirmationer och meditationer har jag outtröttligt omprogrammerat mitt undermedvetna. Städat bort allt som inte längre är sant.

Det har tagit en månad. Men idag, i fullmånens sken, känner jag att cirkeln börjar vara sluten. Jag är. Så. Redo. Att släppa taget om alla de här skuggorna jag burit på. Jag förstår varför de uppstått. Jag accepterar och förlåter, mig själv och andra. Och jag går vidare.

I vårdagjämningens sken tar jag ett stort steg mot det spirande ljuset. Jag stiger ur ett gammalt skal och känner en lättnad, en ny spänst i stegen. Jag är redo att acceptera mig själv. Jag är redo att uppskatta och högakta mig själv. Jag är redo att stå upp för mig själv. Jag är redo att bli sedd. Jag är redo att göra min röst hörd. Jag är redo att nå min fulla potential. För jag är äntligen redo att ovillkorligt och outtröttligt älska mig själv. Nu är det kärlekens tid att tala.

 

Bild: Pixabay

 


Fisken i vattnet

Skrivet av Hanna Rosvall 13.02.2019

pool 802025 1920

 

Senast jag skrev, skrev jag om rutiner. Om att landa i det fullständigt förutsägbara och bara känna att allt rullar på utan överraskningar. Just då kändes det fint. En lugn helg efter så många omvälvande händelser, förändringar. Jag tänkte: Jag kunde stanna här, i det här.

Några dagar efter blogginlägget spenderade jag en kväll på akuten. Ett isolerat rum på ett djursjukhus. Tystnad, tomhet. En odefinierad väntetid och en oviss framtid. Skepnader som dök upp bakom ett fönster, klädde sig i plast och äntrade rummet, för att sedan försvinna ut igen. Jag tänkte: Där for rutinerna.

Känslorna hängde över mig som en svallvåg. Jag såg dem, jag kände dem. Men jag visste att jag inte kunde låta dem skölja över mig. Så jag tog ett steg ifrån mina känslor – separerade fullständigt från dem genom att kapa alla känslomässiga band. Jag blev neutral. Lika tom som rummet. Jag bara andades. Fanns där för hunden. Snart kom Henrik också dit. Jag tog hans hand. Och vi tog oss igenom kvällen som lyckligtvis slutade bra. Väl hemma igen sjönk jag ner på golvet och lät känslovågen skölja över mig.

Dagarna gick. Allt väl. Vardagen fortsatte, med en ännu djupare ödmjukhet och tacksamhet. Tack och lov.

Jag började inse att Universum gett mig en påminnelse. Livet är inte är statiskt, utan i ständig förändring. Kanske är det så att vi alltid behöver lämna lite utrymme för det oväntade, oförmodade, oanade, oplanerade. Jag menar inte att vi alltid ska vara beredda på det värsta, utan snarare fylla tomrummen med tillit. I det stora hela är allt alltid precis som det ska vara.

Kärleken är en livliva som löper också genom de mörkaste stunderna. Jag har insett att jag varken kan eller behöver planera allt, vara beredd på allt. Jag har också insett att jag själv skapar min verklighet, att mina tankar har sådan otrolig kraft. Därför väljer jag dem väl. För jag vet att vad som än händer finns kärleken där – den som är större än någon eller något. The Universe has your back. Den övertygelsen skänker mig mycket ro, också när det stormar.

Jag ser fortfarande ett värde i rutiner. En trygghet. Men jag märker också att jag hela tiden blir mer öppen för det odefinierade. Jag känner mig allt mer bekväm med att ta saker som de kommer. Och jag inser att jag innerst inne är en intuitiv varelse. Det passar inte alltid in i den rationella världen, men jag tror att det ändå är möjligt att flöda, också på torra land.

Igår kände jag mig kallad att simma. Kanske för att det var fullmåne – en fullkomlig dag att omge sig med det feminina vattenelementet. Så jag gick iväg till simhallen och bara simmade, simmade, simmade. Det var så fantastiskt fint. I vattnet känner jag mig alltid så fri.

Jag tror inte att det är en slump att mitt stjärntecken är Fiskarna. Vatten i alla dess former har alltid varit väldigt för mig. Henrik är Skorpion – också ett vattentecken. Så jag tror inte heller att det är en slump att vi nu blivit bosatta ett stenkast från simhallen. Genom att återfå kontakten med vattenelementet kommer vi hela tiden närmare en mer fritt flödande vardag.

 

Bild: Pixabay

 


Älskade rutiner

Skrivet av Hanna Rosvall 10.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1707

 

Jag bläddrar genom mitt bildflöde. Försöker hitta ett visuellt komplement till texten jag precis satt mig ner för att skriva. När ovanstående fotografi visas på skärmen kan inte låta bli att le. Bilden beskriver, i all sin enkelhet, hur vårt liv har varit den senaste tiden. Ja, den får det bli.

Jag tänker på tågtidningen. Den som tituleras Nästa stopp: och har ett nervikt hörn. En rubrik som utlovar välbehövlig vila men som, sist och slutligen, alltid lämnar slutdestinationen öppen. Nästa stopp. Nästa stopp. Nästa stopp. Resor på spikraka järnvägsspår, mitt i en vardag som känns väldigt rörig.

Ett vintrigt landskap som flyktigt flimrar förbi. Flyktiga tankar vars virrvarr kan liknas vid de vilt virvlande snöflingorna. Det känns som att vi hela tiden är påväg någonstans. Knappt någon helg att bara landa, andas – omfamna den nya tillvaron i den nya lägenheten i den nya staden i det nya landet i det nya året. Jag välkomnar och omfamnar förändringens vindar...men.

En liten paradox. För jag har nämligen aldrig gillat rutiner. Det är något med de samma gamla hjulspåren som känns begränsande. Ramverk som ritas upp. Företeelser med förutsägbara följder. Visst finns det en trygghet i att veta vad som komma skall. Men jag känner också väldigt stor lycka när jag får flöda fritt – måla utanför kanterna.

Förra året levde jag faktiskt i stort sett utan rutiner. Jag hade mitt eget företag, var min egen chef, och bestämde helt över min egen tid. Det var fantastiskt fint! Men samtidigt – och det här överraskade mig – lite jobbigt. Med väldigt få fasta punkter i min tillvaro blev det lätt så att allt flöt ihop lite grann.

Jag har alltså insett att jag längtar efter rutiner. Särskilt efter att flytten till Sverige inneburit så många förändringar – väntade och oväntade. Jag har kommit på mig själv med att längta efter fullt förutsägbara morgnar med Henrik och hunden. Bröd från samma bageri. Kaffe som tillreds på exakt samma sätt. Promenader längs välbekanta vägar. Inga. Överraskningar. Tack.

Jag trodde inte jag skulle säga det här. Men jag njuter av att varje dag gå till samma kontor, ungefär vid samma tid, och sätta mig vid samma bord. Att mina arbetsuppgifter är intressanta och inspirerande och otroligt varierande är förstås en viktig orsak till att jag stortrivs. Men det finns också en trygghet i alla rutiner som arbetsgemenskapen ger upphov till.

Vilka värdefulla vardagsrutiner. Aldrig igen ska jag anse dem som självklara. Och vet du vad? Jag tror att det, sist och slutligen, är de där vardagsrutinerna som ger upphov till den flödande friheten.

Idag inledde jag morgonen med att köpa bröd och blommor. Det kändes fint. För det innebär att både jag och Henrik kommer att vara hemma så länge att det lönar sig att köpa blommor. En liten men ändå stor sak. Ett steg mot en mer rutinerad vardag.

 


Konsten att släppa taget

Skrivet av Hanna Rosvall 03.02.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1805

 

För några dagar sedan
begravde vi en Moder
Henne som
 lagt sig ner
i den Stora Moderns famn
för den eviga vilan
men samtidigt
med sitt sista andetag
låtit själen bli fri
ett med Universum
ett med Allt
På något sätt

har sorgen guldkant
Djupt inuti
finns lugnet som utmynnar i
ett försiktigt leende
Hon har kallats Hem

 

Det har varit en märklig helg. På fredag begravdes min svärmor, nästan ett år efter en cancerdiagnos. Minnesstunden var fin och fridfull med endast den närmaste familjen samlad. Jag satt och höll Henrik i handen, omtumlad av en overklig känsla. En välbekant fråga – en jag ställt mig om och om igen den senaste tiden – dök upp i mitt huvud: Händer det här på riktigt?

Känslorna i kapellet växlade mellan sorg och förundran. Å ena sidan sorg för den fysiska förlusten. Men samtidigt, i takt med att de levande ljusens lågor fladdrade i det stillsamma rummet, en känsla av att vi inte var ensamma. En förundran kring den kolossala kosmiska kärleken som omslöt oss – det gudomliga ljuset mitt i mörkret. Och alla de osynliga som såg allt från ett annat perspektiv.

Jag önskar att jag kunde se den stora planen. Den där allt har en tid och en plats. Den där allt hänger ihop – där också det ofattbara får ett sammanhang. För just nu finns inga svar. Bara en ödmjukhet inför det okända. Och en nyfunnen uppskattning för Nuet.

Det har alltid varit väldigt svårt för mig att släppa taget. Om platser, om saker, om personer. Ett kontrollbehov. En ständig känsla av att behöva hålla hårt i det som är mig kärt. Ändå är det väldigt få platser, saker och personer som jag har förlorat i mitt liv. Varför då denna rädsla som hänger över mig likt ett mörkt moln?

Jag har fått lära mig att lita på livet. Att livet bär, att jag är trygg och omhändertagen. Det har handlat om små och stora händelser som alla har burit på viktiga lärdomar. Jag har lärt mig att högakta och omfamna de ständiga förändringarna omkring oss. De är inte ett hot – de är en del av livets ständiga flöde, och jag är en del av det. Min inre balans korrelerar inte med hur väl jag kan hålla upp kulisserna omkring mig. Och jag har insett detta: Jag vill inte leva i en teaterpjäs där scenen byggs upp på exakt samma sätt, dag efter dag.

Jag vill leva, jag vill flöda, jag vill vara fri. I takt med att tryggheten infunnit sig har det blivit allt lättare att inte klamra sig fast vid det fysiska. Inför flytten gjorde jag mig av med allt som inte längre skänker mig glädje. Jag frigjorde mig själv från mitt förflutna genom att bland annat bränna en låda med dagböcker. Inte för att förneka, utan för att förlåta. För jag har insett att kärleken är nyckeln som öppnar frihetens dörr.

Förra sommaren köpte jag och Henrik en Buddha Board. Det är den du ser på bilden. I all sin enkelhet är det en målarduk med en pensel som doppas i vatten. Med vattnet som bläck kan man sedan måla upp bilder som försvinner när vätskan torkar. Tillverkarna kallar detta The Art of Letting Go. Jag tycker att det är vackert.

Både inom yoga och mindfulness är Nuet viktigt. Som yogalärare och mindfulnessinstruktör har jag tränat massor på att släppa taget. Jag har många verktyg, många övningar som jag använder dagligen. Men det är ändå en konst, det där med att släppa taget. Det är inget som någon någonsin kan bli bäst på. Det är en ständig process.

Att släppa taget är inte en logisk process. Stundvis får jag påminna mig själv om det. Jag kan inte bestämma att nu börjar jag släppa taget och nu är det gjort. Ibland behöver det göras i omgångar. Ibland behöver det göras utan ord, utan svar. I de stunderna kan det vara fint att bara låta själen uttrycka sig själv genom vattenfärgat bläck som torkar i takt med tårarna.

 

 


Död och liv

Skrivet av Hanna Rosvall 28.01.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 1759

 

Jag känner att jag borde skriva något, fastän jag inte riktigt vet vad jag ska säga. Senast jag skrev berättade jag om mitt nya jobb – inledningen på ett nytt kapitel. Men fastän jag precis vänt in på min nya väg blev jag påmind om att vi alla har en egen resa.

Några dagar efter att jag inlett ett nytt kapitel fick jag bevittna slutet på ett annat. Jag satt vid fotändan av en sjukhussäng och frågade mig själv, om och om igen: Händer det här på riktigt? Framför mig låg en kropp som blev mer som ett skal för varje dag som gick. Framför mig såg jag en själ som redan börjat förflytta sig från den här dimensionen.

Det var en märklig känsla. Ett gränsland som väckte många tankar. Samtidigt var jag inne i en process där jag klippte band som ännu behövde klippas efter flytten. Jag avslutade mitt bolag i Finland. Jag hämtade de sista sakerna från det som varit vår lägenhet i Vasa. Sa upp försäkringar. Meddelade myndigheter. Många avslut på många olika nivåer.

Och samtidigt så mycket liv. När beskedet kom – att själen släppt taget om kroppen i sjukhussängen – var det svårt att greppa. Många frågor, svårt att finna ord. En omskakande upplevelse som nog kommer att ta sin tid att smälta.

En kväll gick jag ensam invid den nattsvarta kanalen i Malmö och försökte förstå. Samtidigt påmindes jag om att vi alla är själar på en kosmisk resa – vågor i det gudomliga medvetandets ocean. Jag tänkte: Vad vackra vågorna är när de träffas av ljuset. En kort tid ovanför ytan, innan det är dags att dyka ner i djupen och förenas med havet. En ständig rullande rörelse som aldrig tar slut.

Det har känts svårt att skriva något de senaste veckorna. Dels för att jag och Henrik har behövt utrymme omkring oss. Dels för att jag överraskats av hur mycket offlinetid jag behöver nu när jag jobbar långa dagar vid datorn igen.

I slutet av veckan är det begravning. Jag har svårt att förutspå hur det kommer att kännas. Min syn på döden har förändrats en hel del det senaste året, mycket tack vare yogafilosofin. Men ändå. Svårt att förstå, svårt att greppa. Särskilt när det är en så närstående person som lämnat sin kropp. Jag tänker att det är bäst att ta en sak och en dag i taget.

Jag har också blivit påmind om hur mycket kärlek vi har omkring oss. Tack – det är så värdefullt att omges av så många underbara själar <3

 

 

 


Nytt jobb

Skrivet av Hanna Rosvall 10.01.2019 | 1 kommentar(er)

IMG 0001

 

Universum alltså. Svårt att beskriva hur positivt överväldigad jag är just nu. Samtidigt är jag aningen förbryllad – händer det här verkligen? Det är en process som pågått ett tag, men nu kan jag äntligen skriva om det: Jag har ett nytt jobb!

Ärligt talat: Jag hade. Ingen. Aning. Om vad jag skulle göra efter flytten till Sverige. Bakom mig lämnade jag mitt företag – en liten framgångssaga som gjorde mig stolt. Jag tackade nej till uppdrag och flyttade till en oviss framtid i grannlandet. Varför? För att det kändes rätt att flytta med min älskade Henrik till ett nytt land, påbörja ett nytt kapitel. Men visst fanns det frågor i mitt huvud. Visst fanns det ångestfyllda stunder.

Jag sökte faktiskt en del jobb. Det kändes riktigt konstigt att sitta uppe i Vasa och uppdatera mitt CV, skriva arbetsansökningar. Innan jag blev företagare jobbade jag på en reklambyrå i 8 år. Mitt i arbetssökningen insåg jag att det var 9 år sedan jag, på det här sättet, hade behövt 'sälja in mig' eller bevisa vad jag kan. Det blev en ganska omvälvande process där tankarna och känslorna växlade en hel del.

Jag visste att jag höll på att ta steget in i mycket större sammanhang. Jag visste att det var mycket större konkurrens i Malmö och Köpenhamn, där jag sökte jobb. Det blev en del 'nej'. Jag tog det inte personligt, men visst kändes det ändå jobbigt. Särskilt i kombination med allt annat som hörde flytten till. Henriks stöd var guld värt. Han peppade mig och hjälpte mig att komma tillbaka på rätt spår, se mitt eget värde.

Jag släppte taget i något skede. Jag tog ett steg tillbaka. Jag valde att lita på Universum. Jag valde att lita på att allt kommer att ordna sig – att motgångarna var omvägar i rätt riktning.

Men då hände något föunderligt. Henrik hade en diskussion i förbifarten. Några mail senare hade jag börjat jobba som konsult ett fantastiskt fint företag i Lund. Nån vecka senare råkade Henrik träffa en bekant på gågatan i Lund. Några mail senare satt jag själv i Lund och diskuterade framtida möjligheter. Det mötet ledde till nya möten. Och igår började jag på mitt nya jobb.

Allt har gått så snabbt. Jag kan knappt fatta det. Tänk om jag, mitt i mina oroligaste stunder, skulle ha vetat att jag skulle förhandla om jobb redan innan jag flyttat till Sverige. Tänk om jag dessutom skulle ha vetat att jag skulle få jobba på en väldigt inspirerande arbetsplats (som t.o.m. har ett zen-rum!) bland kärleksfulla människor. Känna mig så välkommen och inkluderad. Tänk om jag skulle ha vetat att mina första projekt skulle fokusera på två saker som jag älskar: växter och hästar.

Tänk om. Vad skulle ha varit annorlunda om jag skulle ha vetat allt det här? Det är svårt att säga. Men det fascinerar mig, oerhört, att Universum manifesterade den arbetsplats som jag, i all tysthet, ödmjukt bett om. Jag ser inget av det här som en självklarhet. Men jag har också accepterat att livet inte behöver vara en kamp – det kan också flöda, om möjligheten ges. Let go and let God, och så vidare. En viktig påminnelse. Det som är meningen att ske, sker ofta med en oanad lätthet. Vackert så.

Vad är det då jag ska göra? I korthet kan jag berätta att jag nu jobbar som Venture Developer på 1337Works i Lund. Det är ett företag som förvandlar idéer på post-it-lappar till globala företag. Med andra ord hjälper vi olika start-ups att förverkliga sina drömmar och förändra världen. En hel del marknadsföring blir det också. Känns som en fin resa att vara delaktig i och jag ser fram emot allt som 2019 har att erbjuda. Jag är så redo för det här! <3

 


2018 – ett omvälvande år

Skrivet av Hanna Rosvall 07.01.2019 | 1 kommentar(er)

DSCF1244

 

2018 alltså. Jag vet knappt var jag ska börja. Kanske det är därför jag har skjutit upp det här blogginlägget så länge. Inte för att jag inte vill skriva, utan för att jag inte kan skriva. Inte för att jag inte kan skriva, utan för att jag inte vill skriva.

2018 var på många sätt ett omvälvande år – det visste jag redan vid årsskiftet. Sex månader tidigare hade jag sagt upp mig från reklambyrån där jag jobbade i åtta år. Jag hade unnat mig ett halvår som jag titulerade 'konstnärlig paus'. Men steget in i 2018 förde med sig en känsla av ansvar. "Vad gör du nuförtiden?" frågade människor omkring mig. Och jag hade inget egentligt svar.

Universum arbetade hårt bakom kulisserna. Redan i januari – mitt i vår odefinierade vardag – föll pusselbitarna på plats i en rasande takt. Henrik fick en unik möjlighet som kändes som en direkt manifestation av jobbet han drömt om. Han var med och grundade ett företag i Lund och samtidigt bestämde vi oss för att flytta till Sverige i slutet av året.

Några månader senare började jag jobba på heltid som företagare. Jag fick i praktiken uppleva ett ofattbart fint flow. Stundvis var det svårt att ta emot allt det fina från Universum – jag förföljdes av 'borden', känslor av otillräcklighet. Fastän jag levde i en tillvaro där jag själv bestämde över min tid hade jag stundvis svårt att ta vara på och förvalta utrymmet omkring mig. Jag var inte säker på att jag förtjänade att vara så lycklig och fri.

På många sätt kändes 2018 som ett enda långt undantagstillstånd. Det fanns aldrig riktigt en möjlighet att landa i rutiner och vardag. Trots att mitt kontrollbehov minskade varje dag, var 2018 ändå en crash course i att släppa taget, låta saker vara, lita ännu lite mer på Universum.

2018 var också ett år av särboskap. Nästan varje vecka åkte Henrik till Sverige och det kändes lika jobbigt  varje gång. Men vi klarade det – vår kärlek bar oss genom allt. Och de gemensamma stunderna kändes extra speciella. Vardagen var vacker i all sin enkelhet. Men nog var det ändå sagolikt att åka iväg på bröllopsresa till Sicilien, exakt ett år efter att vi gift oss <3

I februari fyllde jag 30 men firade inte. Inte så där som jag någon gång hade tänkt mig i alla fall. Jag firade iklädd yoga pants, omgiven av de vackra själarna jag lärde känna under mina yogalärarstudier. Ja, det känns overkligt att 2018 också var året då jag blev yogalärare. Det är en resa som jag är otroligt tacksam för, trots att jag sist och slutligen gjorde den huvudsakligen för min egen skull. Framtiden får utvisa om, hur och i vilken form jag kommer att undervisa yoga.

I februari 2018 skrev jag också mitt första blogginlägg på Sevendays. Jag berättade min historia. Det blev första steget på en fantastiskt fin resa. Under året har jag, genom den här bloggen, grävt väldigt djupt i mitt inre – rädsla, skam, skuggor, självkritik. Tunga, tunga, tunga saker. Jag har funderat mycket på vem jag är och varför jag är här, just nu. Jag är så djupt tacksam över att just du som läser delat den här resan med mig. Tack för att du lyssnar, tack för att du finns <3

2018 var ett djupt renande år. Både på insidan och utsidan. Det blev mycket tårar. Men de var nödvändiga. Nästan som att Universum tog upp saker på löpande band så att jag skulle hantera hela högen under 2018. Förlåtelse och att släppa taget om det förflutna var viktiga teman. När jag läser mitt förlåtelsebrev till mig själv blir jag fortfarande tårögd.

2018 var också ett år av djup glädje och tacksamhet. Trots att många saker utmanade mig och tvingade mig att växa behövde jag inte göra det ensam. Jag har aldrig tidigare upplevt sådan villkorslös kärlek och vänskap som 2018 bar med sig. Så mycket ljus! Vänner, familj, systrar och bröder i själsfamiljen – jag älskar er <3 

Det känns som att hela 2018 ledde fram till flytten. Den 1.12 packade jag och Henrik nämligen hela vårt liv i en paketbil och flyttade till Malmö, Sverige. Flytten kändes som en enda lång avskedsprocess där jag sa hejdå åt saker, platser, personer. På något sätt blev det så konkret att förflytta saker till ett annat land. Jag frågade mig själv, om och om igen: Vill jag verkligen bära det här med mig? Det var en djuprengörande process som frigjorde mycket av min energi. Och jag vet att också det jag inte kunde packa ner – vackra människor och minnen – finns kvar ändå.

När året blev 2019 kändes det som en stor lättnad. Verkligen. Jag andades in årets nya energi och andades ut allt det jag var redo att släppa taget om. Jag tackade 2018 för alla lärdomar och lämnade, med glädje, året bakom mig. Det var som att jag ställde ifrån mig en tung ryggsäck och vandrade in i det nya året med en nyfunnen lätthet.

2019, jag är så redo för dig. Det händer hela tiden så många magiska saker i mitt liv att jag är förväntansfull inför allt nytt. Jag har fortfarande ingen aning om exakt vad som väntar, men jag välkomnar allt med öppna armar. Om det var en sak som 2018 lärde mig, så var det att allt alltid är precis som det ska vara. Alltid.

Jag hoppas att också ditt 2019 börjat kärleksfullt. Jag hoppas att det här året överträffar dina förväntningar och låter dig möta mer ljus och kärlek än någonsin. Och jag ser fram emot att få dela det här året, och alla insikter det för med sig, tillsammans med dig.

 


Tecknen omkring oss

Skrivet av Hanna Rosvall 17.12.2018 | 1 kommentar(er)

IMG 1687

 

Jag tror inte på slumpen, okej. Henrik brukar ibland skämta om att precis allt som sker kan tolkas som ett tecken. Och så är det ju! Eller ja, klart man kan söka febrilt efter något visst tecken – en siffra eller liknande – men jag tror nog att du innerst inne känner om tecknet du möter är ett meddelande från Universum eller något du mer eller mindre tvingade fram. Förr eller senare kan man också möta motstridiga budskap. Vad betyder då det? Ja, det är inte alltid helt lätta frågeställningar. Men hjärtat är en bra kompass och övning ger färdighet.

Man brukar tala om synkronicitet. "Meningsfulla sammanträffanden utan orsaksmässiga samband", såsom Wikipedia definierar det. I förrgår satt jag till exempel och knöt snören i djupt röda klockor som jag tagit loss från den gamla ljusstaken jag ärvt av mina farföräldrar. Samtidigt sjöng en kvinnoröst via Spotify: "Deep red bells. Deep red bells ..." Kanske farmor eller farfar som ville få min uppmärksamhet och tacka för att ljusstaken får leva vidare, trots att den elektriska delen gått sönder? Nu hänger klockorna i taket som en kärt klingande detalj.

Niina-Matilda Kuusisto beskriver synkronicitet så fint i en av sina böcker. Kommer inte ihåg exakt citat, men hon skriver något i stil med följande: En fågel flyger förbi ditt fönster. Om du ser fågeln, är den en del av din historia. Om du inte ser den, hade den inget meddelande åt dig. Jag tycker att det är en fantastiskt fin och enkel beskrivning.

I min värld, så som jag ser den, hänger allt ihop. Jag är en själ på en kosmisk resa och just nu är jag på jorden för att få värdefulla upplevelser. Till exempel det jag skrev om i mitt senaste inlägg. Ju mer lyhörd jag blir för tecknen omkring mig, desto mer ödmjuk tacksamhet kan jag känna inför allt som sker – både med- och motgångar. Allt har sin tid, allt har sin plats. Allt har en mening.

Ett tecken kan egentligen vara vad som helst. Själv ser jag ofta vita fjädrar. Vissa klockslag (11:11, 22:22 osv.) vissa siffror (3, 7, 11). Jag möter precis rätt ord, i skriven eller uttalad form, vid precis rätt ögonblick. Jag hör låtar som bär på budskap. Jag ser djur som kommer med upplysning. För mig känns det naturligt att vara en del av den här kommunikationen.

Hur vidskepligt är allt det här då? Det behöver inte vara särskilt skrockfullt alls, beroende på vad man har för världssyn. Jag tror nämligen att vi alla har osynlig hjälp på vår livsresa. Och de som inte fysikt är i den här världen behöver något fysiskt sätt att kommunicera. Man kunde alltså säga att synkronicitet är ett verktyg som andevärlden använder sig av. Om det inte finns särskilda överenskommelser kan dessa synkroniciteter, tecken och sammanträffanden, i princip vara allt som får din uppmärksamhet. Därför har jag själv, med mina guider, kommit överens om vad olika tecken betyder. Det gör att kommunikationen hela tiden blir tydligare.

Jag tycker att det är härligt när det osynliga blir konkret. Till exempel var jag inne på Åhléns för en vecka sedan och skulle köpa en kabel till julstjärnan. Så började jag plötsligt titta på lakan och tänkte glömma lampsladden som jag lagt ifrån mig. Då var det en av mina fina spirit guides som såg till så att kabeln – utan att någon rörde i den – slank ner på golvet med en smäll som hördes genom musiken i mina hörlurar. Kanske inte helt renodlad synkronicitet. Men när den osynliga världen sträcker ut en hand är jag bara så otroligt tacksam.

Ja, det kunde bli många exempel. För kommunikationen med det osynliga är ständigt pågående. De olika tecknen kommer i vaket och drömskt tillstånd. Ibland kan det vara någon särskild fråga jag vill få svar på eller något jag önskar få bekräftat. Så har jag också en särskild 'allmän' symbol som helt enkelt visar att jag är på rätt väg. Det var förresten genom den jag började jobba med synkronicitet, efter att ha läst boken The Universe Has Your Back av Gabby Bernstein. Rekommenderas varmt!

Så, vad betyder det då när en glödlampa plötsligt smäller och stänger av elen i hela lägenheten? Det är en fråga som jag, med stort allvar, ställde mig själv. I en kolsvart lägenhet. Igår. Att det dessutom handlade om ljuskällan inne i min pyramidformade saltlampa gjorde saken ännu mer intressant. Just nu hade jag nämligen planerat att vara på retreat i Egypten... Någon som försöker säga något?

Okej, det kan ju vara 100 % slump. Men jag har svårt att tro det. Det är liksom för många saker som verkar bära på en betydelse i det här fallet. Och att den lilla glödlampan slog ut all el, på ett sätt som krävde att en elingenjör fick komma hit klockan 22 på kvällen. Hmm. Någon försöker säga något. Det känns faktiskt så.

Nå, slutet gott, allting gott. Tack för det, Universum. Jag har några spontana tankar kring vad budskapet kan vara. Men ännu är inget säkert. Och det är okej. Fastän jag stundvis direkt kan se kopplingen kräver en del händelser mer eftertanke. Så jag får nog fortsätta att begrunda det här. Återkommer med eventuella insikter.

Möter du synkronicitet eller olika tecken? Skriv gärna en kommentar och berätta om dina erfarenheter!

 

 


Inte okej är också okej

Skrivet av Hanna Rosvall 14.12.2018

159FE742 42BB 4541 AC3B B32B57E94CA2

 

Att säga ifrån är helt klart en läxa jag ska lära mig i det här livet. Det är något jag har tränat på sedan jag var barn. Redan i dagböckerna jag skrev i lågstadiet skrev jag nyårslöften där jag, dyrt och heligt, lovade att börja säga ifrån, säga min åsikt och stå på mig. Vid 30 år tränar jag fortfarande. Hmm...verkar vara en utmanande uppgift.

Livet ger mig ständigt konkreta övningsuppgifter. Det är dock kanske först de senaste åren som jag kunnat se dessa incidenter ur den här synvinkeln. För några dagar sedan hade jag till exempel en dag när jag inte hunnit äta ordentligt. Jag mötte upp Henrik för en fika och beställde en sallad och en varm smörgås vid ett café. De hade fullt upp, glömde bort smörgåsgrillen och serverade mig en svart smörgås.

Jag stod och stirrade på det brända brödet framför mig. Jag var så. Hungrig. Och jag tänkte: "Det här tänker jag inte äta. Det här har jag faktiskt betalat för." För några år sedan skulle jag ha svalt alla de där tankarna, snällt gått till mitt bort och ätit upp. Jag skulle ha tänkt att jag inte vill vara till besvär, att sådant händer, att cafépersonalen verkar ha fullt upp. Och jag skulle ha tänkt att det är så trist att klaga – bäst att lida lite själv så att ingen annan behöver bli ledsen.

Men nej – NEJ! Jag kände hur en inre kraft väcktes inom mig. Jag tog ett djupt andetag. Jag bad om cafépersonalens uppmärksamhet – jag kände att jag hade rätt till den, trots att de redan börjat betjäna nästa kund. Jag sa, vänligt men bestämt, att den här smörgåsen nog grillades lite väl längre. Så ska det väl inte vara? Cafékillen kontrade med att den nog ska vara ordentligt varm, men att det förstås är jag som avgör. Jag tog ett till andetag. Jag insåg att det faktiskt är jag som avgör. Jag bestämde att stå på mig: "Ja, jag vill gärna ha en ny, tack."

Åh, vad stolt jag var över mig själv just då. Och när jag gick tillbaka till bordet – avec ett perfekt grillat bröd – undrade jag: Vem skulle egentligen ha vunnit något på att jag inte skulle ha sagt till? Ingen. Absolut ingen. Jag har ett ansvar att se till så att jag har det bra, att jag sätter och uppehåller hälsosamma gränser. Ingen annan gör det åt mig.

Att säga ifrån handlar faktiskt inte om egoism. De som påstår det har nog själva utmaningar med sin självkänsla. Att säga ifrån och ställa krav handlar inte om att tänka "JAG JAG JAG" utan att ta hänsyn till andra. Det handlar om att känna efter och våga ändra det som inte känns bra. För varken du eller jag eller någon annan har kommit till den här jorden för att alltid vara alla andra till lags.

Ändå är det här en riktig utmaning för mig. Största delen av mitt liv har jag varit den som inte har någon skillnad, som låter andra välja först, som nöjer sig med det som blir kvar. Intressant nog har jag ofta blivit omgiven av människor som inte heller har någon skillnad, vilket har tvingat mig att säga min åsikt och fatta beslut. Det har aldrig handlat om att jag inte skulle ha haft en åsikt – det har bara varit viktigare för mig att alla andra ska vara nöjda och glada.

Jag ska dela med mig av en pinsam historia. Det hände sig nämligen att jag besökte Vatikanen för kanske 6 år sedan (strax innan jag blev utbränd, vilket kanske delvis är en förklaring). Det var jättelång toakö och jag kände hur väntetiden fick många att våndas. När jag äntligen steg in i båset möttes jag av en fasansfull syn. Hela toastolen var sprayad med diarré och jag fick panik. Jag ville gå ut, men jag kände en stor press. Någon skulle bli tvungen att köa längre på grund av mig. Och hur skulle det kännas för henne som varit inne före mig? Superpinsamt. Så jag bet ihop, försökte breda ut toapapper och huka mig neråt utan att röra i toastolen. På något sätt gick det. Och jag stormade ut, extremt äcklad, med tårarna i ögonen. Sedan använde jag upp halva flaskan handsprit.

Ovanstående historia är ju helt sjuk. Många gånger i efterhand har jag förbryllats av hur jag egentligen kunde agera så där. Okej, jag fick panik. Men ändå. Precis alla i kön skulle ha förstått varför jag inte ville använda toaletten. Ingen skulle ha sagt "Hej, come on, det är bara lite bajs – vi är många som köar här". Men ändå. Dessutom tog jag frivilligt på mig skammen istället för kvinnan före mig, som inte brytt sig om att säga till eller kalla på en städerska. Alla trodde säkert att det var jag som varit dålig i magen. Det spelar ingen roll vad de trodde. Men det gör mig ledsen att jag inte hade kraften ställa mig upp framför toabesökarna och säga: "Inte okej."

Incidenten i Vatikanen blev nog en vändpunkt för mig. En ögonöppnare. Jag insåg att jag värdesätter mig själv mycket, mycket mer än så där. Men jag måste konkret bevisa det. Universum sänder ständigt nya övningstillfällen där jag får ställa mig upp och säga: "Inte okej." Min senaste uppgift var en bränd smörgås i Malmö – en uppgift som nog gav mig godkänt. Vi får se vad nästa övning blir. I vilket fall som helst blir jag hela tiden lite starkare, lite självsäkrare. Jag vågar se mitt eget värde och agera utifrån det.

Det är dock intressant att jag alltid varit mycket 'tuffare' i arbetssammanhang. När jag stiger in i jobbskorna har jag plötsligt massor av åsikter, vågar stå på mig och ställa krav, säga till. De senaste åren har den här gränsen ändå suddats ut en hel del. Jag har blivit en helhet vars värde inte är kopplat till en titel eller ett visitkort. Jag är. Och jag är värdefull, precis som jag är. Jag har rätt att ställa krav, också på fritiden.

Har du, precis som jag, svårt att säga ifrån? I så fall är mitt råd att, för det första, bli medveten om de situationer när du väljer bort dig själv. Du kanske känner ett litet sting i hjärtat. Eller kanske en olustig känsla blir kvar i kroppen – en känsla av att allt inte gick riktigt så som du önskade, att du blev tvungen att kompromissa mer än du ville. När du blir medveten kan du sedan börja öva på att säga ifrån.

Ingen situation är för liten eller obetydlig. Träna med människor du litar på, eller främlingar om det känns lättare. För varje gång kommer du att märka hur din inre kraft växer. Jag har själv också fått erfara hur liten skada jag egentligen orsakar genom att stå på mig. Oftast får jag fantastiskt fin respons! Inga utskällningar, snarare ursäkter. Behöver inte försvara mig. Den andra förstår och respekterar mig.

Du kan när som helst välja att avbryta något, att avlägsna dig, ändra dig. För det är helt okej, också när saker inte är okej. Det har varit en viktig lärdom för mig. Något som faktiskt ändrat mitt liv en hel del – till det bättre.

 


Julen i en låda

Skrivet av Hanna Rosvall 07.12.2018

IMG 1608

 

Lunchade med en kund idag och konstaterade att det var julkänsla i restaurangen. Han undrade om julen kommit till mig och Henrik än. "Nja, inte riktigt", svarade jag, "men vi har hittat lådan där julpyntet finns." Vi skrattade lite och konstaterade att det är vad det är. Han hade också nyligen flyttat, så han kunde relatera mer än väl.

För mig handlar julen väldigt lite om saker. Julen handlar mer om gemenskap, harmoni, lugn, familj. Kan man hitta det mitt bland flyttlådorna? Ja, absolut. Men det är ändå något i vår halvfärdiga vardag som skaver lite någonstans, djupt inom mig.

Jag erkänner: Jag är en julmänniska. Jag älskar levande ljus och julblommor och ljusslingor och julpynt. Inte sån där glittriga och plastiga, utan traditionella och naturnära – granbarr, kottar, halmbockar, pepparkakor, apelsiner med nejlikor i. Jag älskar att koka egen glögg och mysa maximalt i värmen.

Det jag inser är ändå att julen, för mig, är så mycket mer än den tjugofjärde december. Julen är mer som en känsla som infinner sig nån gång i november – en slags motreaktion mot kölden och mörkret. Får mig att tänka på att min fina vän Aino alltid brukar ordna 'förhandsjul', komplett med julmat, -pynt, -sånger och -bastu. Jag älskar den traditionen.

En julsång lyder: "Där ljuset är, där är det jul." Är det inte egentligen det som julen handlar om? Ljuset i mörkret. Då menar jag inte bara ljuset som strålar från olika ljuskällor – ljusslingor, stearinljus, stjärnorna på himlen. Ljuset skapas också i vackra möten med kända och okända. Ljuset finns i dofterna, smakerna, känslorna, intrycken. Juleljuset är en känsla som kommer inifrån.

En till insikt kommer till mig. Jag inser att julen äntrade vårt hem när jag satte ut ljusslingan på balkongen och tände de första stearinljusen. Ljuset fick flyttlådorna att kännas lite mer fjärran. En så liten men ändå stor förändring. Halmbocken, kottarna, julstjärnorna kommer nog också att plockas fram i något skede. En julblomma har vi redan fått av min kära mamma.

Just nu känns det ändå som att julen egentligen inte är något man kan packa ner. Därför är det inte heller något som kan packas upp. Julen infinner sig varje år – oberoende av yttre omständigheter. Så känner jag i alla fall. Därför är det redan jul hos oss, mitt i flytten. Det känns fint <3