blogg banner 2

Separation – en illusion

Skrivet av Hanna Rosvall 16.10.2018

boat 499585 1920

 

Det känns som att temat separation visar sig tydligt i mitt liv just nu. Dels det här med att vara separat från något eller någon – fristående, särskild, lösryckt. Men också det här med att vara separerad – enskild, avskild, var för sig.

Det förstnämnda får tankarna att färdas till naturens lagar. Oändligt lösliga ämnen – etanol och vatten – som försvinner in i varandra. Och olösliga ämnen – olja och vatten – som stundvis kan skapa en emulsion men som slutligen alltid separerar.

Jag frågar mig själv: Är jag ett oändligt separerande ämne? Hela mitt liv har jag känt mig annorlunda. En del av så många olika gemenskaper, men ändå utanför. Stundvis en del av emulsionen, men slutligen alltid separerad från helheten. Varför?

Jag inser att jag delvis har skapat separationen själv. Jag har valt att fokusera på vad som särskiljer istället för det som sammanfogar. Mina separerande tankar har skapat självuppfyllande profetior som ställt mig utanför gruppen.

Jag har en känsla av att det här, än en gång, har att göra med min identitet. Ett ständigt sökande. En känsla av att höra hemma överallt, men ändå ingenstans. En önskan om att hitta en tydlig tillhörighet. Men samtidigt en rädsla för ofrånkomlig förankring och fotbojor. 

Jag talar mycket om att vi alla är ett. Det är min övertygelse, min upplevelse. Samtidigt blir jag ständigt påmind om att jag ändå skapar grupperingar. Gott och ont. De och vi. Det är en terminologi som håller separationen vid liv. Illusionerna som bygger väggar omkring mig.

Jag märker att den kommande flytten till Sverige skapar många frågor. Jag känner hur min klingande finlandssvenska separerar mig från rikssvenskarna. Ibland upplever jag rädslor kring att inte bli förstådd, inte få min röst hörd. Jag kan känna hur min status som nyinflyttad kommer att särskilja mig från alla dem som redan har en rutin. Jag kan tänka ut tusen saker som gör mig annorlunda.

Jag kryper in i mitt skal likt kräftan – jag väljer separation och betraktar världen på tryggt avstånd. Varför denna jämförelse? Jag känner att den är slående eftersom kräftan är mitt stigande stjärntecken, den så kallade ascendanten. Enligt astrologin är det vårt soltecken (i mitt fall fiskarna) som beskriver vår djupaste personlighet, vår själ, medan stjärntecknet som stiger i öster, dvs. ascendanten, representerar oss i den här inkarnationen.

När jag första gången undersökte min astrologiska födelsekarta blev det både skratt och tårar. I mitt fall stämmer det, verkligen. Men det betyder inte att det alltid behöver vara så – jag har själv makten att bli medveten om mitt beteende och ändra det. Jag har valt att födas under just de här stjärntecknens inflytande för att lära mig viktiga saker om mig själv.

Jag kryper ut ur skalet och väljer att flyta med livets ström som den kosmiska fisken. Jag möts av gemenskap, får överraskande, uppmuntrande och konkreta bevis på hur jag redan är en del av gemenskapen i Sverige. Men just nu möts jag också av den andra sortens separation – den som orsakas av att min älskade Henrik bor i ett annat land. En separation som känns ack så konkret.

Det är utmanande att inte fästa sig vid det konkreta, det fysiska. 1000 kilometer. Särskilt efter att jag och Henrik precis spenderat ett underbart veckoslut tillsammans i Helsingfors. Kontrasten är stor när jag, åter igen, sitter ensam med hunden i vår lägenhet. Men ändå.

Jag gör ett experiment, fäster mig vid det osynliga istället. I den stunden är Henrik här, bredvid mig. Jag påminns om vårt starka band som aldrig brutits. Vi är och har alltid varit tillsammans. När jag tänker ur den här synvinkeln känns den fysiska separationen också som en illusion. Förstås föredrar jag att vara intill honom, tillsammans i den fysiska världen, men jag är också tacksam över att kunna känna honom här – nära, när som helst, när jag blickar in i det osynliga.

Vi är alla ett. Orden har fått en alldeles ny innebörd för mig. Jag försöker vara väldigt medveten om stunderna när jag grupperar, tänker 'de och vi' eller 'du och jag'. Ögonblicken när jag ser det som existerar utanför mig som separerat från mig själv. Ja, det finns en gräns mellan allt det där andra och min fysiska kropp. Men min själ...den är gränslös.

Själen ser inga gränser – den är allt och inget. Den finner alltid tillhörighet, för den hör till allt och allt hör till den. Stundivs är det svårt att greppa. Det uppstår frågor och utmaningar. Men ju oftare jag väljer tillhörigheten, ger mig själv rätten till gemenskap, desto mer suddas gränserna ut. Och om gränserna kan suddas ut, fanns de då någonsin där?

 

Bild: Pixabay

 


GÄSTBLOGG: #ärdumed

Skrivet av Hanna Rosvall 12.10.2018 | 1 kommentar(er)

Jag är med!

När vi på Sevendays fick frågan #ärdumed blev mitt svar: Självklart! Men sedan började jag fundera på vad jag kan berätta. Sedan kom jag att tänka på en fin och stark vän som själv övervunnit denna cancer. Till min stora glädje får jag idag, med beundran och tacksamhet, dela hennes historia genom detta gästinlägg <3

Vi kallar henne Pia eftersom hon gärna vill förbli anonym. När bröstcancerdiagnosen kom var hon gravid. Hon berättar om stunden när hon miste sitt bröst och fick höra att hon inte kan amma sitt barn, när hon insåg att barnets födsel kommer att följas av tunga behandlingar. Men också om hur hon hela tiden kände att hon kommer att klara sig – hur andligheten hjälpte henne att se sin sjukdom som en viktig lärare.

Jag har valt att inte översätta Pias text eftersom jag vill att hon själv, med egna ord, ska få berätta sin historia.

 

10636461 626857384097414 6699363814214684966 o 003

Pia fick sin bröstcancerdiagnos när hon var 26 veckor gravid.

 

ca ductale invasivum mammae l. sin in grav. h25+1

Sain tiedon rintasyövästäni 17.1.2011. Olin tuolloin raskaana, viikolla 26, odotin neljättä lastani. Koko juttu löytyi puolivahingossa; pari päivää ennen joulua 2010, löysin sormenpään kokoisen patin vasemman rintani päältä. Tuo löytö muutti minut pysyvästi.

Olen aina ollut herkkä ympärilläni tapahtuville asioille. Olen aistinut ihmisten mielialan; rentouden, hermostuneisuuden, aggressiivisuuden, ilman että heidän on välttämättä tarvinnut edes sanoa mitään. Tämä on luonnollisesti vaikuttanut minuun aina, ja koska en ole tullut ymmärretyksi tunteideni kanssa, olenkin alkanut vähätellä näitä tuntemuksiani ja työntää niitä sivuun. Toisin sanoen, pitääkseni kanssaihmiset tyytyväisenä ja rauhan maassa, olen useasti nielaissut omat ajatukseni ja antanut muiden olla oikeassa, vaikkei minusta olisi siltä tuntunut.

Aiemmin en sitä tajunnut, en pitänyt asiaa minään, ja epämääräisen tunnemöykyn kasvaminen sisälläni tuntui ainoastaan epämiellyttävältä. En kuitenkaan osannut ajatella sitä, puhumattakaan siitä että olisin osannut yhdistää sitä omien tunteitteni jatkuvaan blokkaamiseen. Näin olin tietämättäni luonut rikkaan kasvualustan elämäni pelottavimmalle asialle.

Elettiin kesää 2010. Perheemme on uusperhe; tuolloin meitä oli minä, mieheni, minun kaksi poikaani, miehen poika, sekä yksi yhteinen poikamme ja vielä koira. Kotona oli hulinaa, koira oli vielä pentu. Asuntomme oli ahdas meille jo tuolloin. Perheenlisäyksestä ei keskusteltu, asialle lähinnä naureskeltiin ottaen huomioon poikalaumamme.

Kuitenkin, jäätyäni kesälomalle työstäni mielenterveyshoitajana, aloin yllättäen kaivata uutta lasta. En osaa vieläkään sanoa, miten aloin asiaa ajatella, mutta se tunne oli hyvin voimakas; minun oli saatava tulla vielä raskaaksi. Miehen kanssa täytyi luonnollisesti käydä hyvin painavat keskustelut asiasta, koska mies ei olisi enää halunnut perheenlisäystä. Tulin kuitenkin hyvin nopeasti raskaaksi, elokuussa 2010, eli käytännössä heti lopetettuani minipillereiden syömisen. Olin kovin iloinen, mies totutteli ajatukseen, mutta oli positiivisella mielellä kuitenkin.

Tämä raskaus oli alusta asti erilainen, kuin muut. Sain heti 6. raskausviikolla voimakkaan pahoinvoinnin. Minua vaivasi myös epämääräinen ahdistava tunne; tiedättekö sen tunteen, joka tulee, kun sinun pitää esimerkiksi mennä hammaslääkäriin seuraavana päivänä?

Jokin oli vinossa, mutta en tiennyt mikä. Ennen nuorimman poikamme odotusaikaa, olin käynyt läpi keskenmenon, ja pelkäsin nyt saman toistuvan; totta kai pystyn aavistamaan tällaisen tapahtuman, kuten pystyin silloinkin. Sama tunne oli silloinkin. Jokainen ultraäänitutkimus ja neuvolan sydänäänien kuunteleminen kuitenkin todistivat muuta; vauva kasvoi ja voi erinomaisesti. Itsekin voin ihan hyvin sitten kun pahoinvoinnit helpottivat.

Kerran, ollessani yksin kotona, otin heilurin esiin ja kysyin; Onko tuleva lapseni terve? Heiluri näytti että on. Kysyin; Sujuuko raskauteni loppuun asti normaalisti? Heilurin mukaan ei. *ahdistus* Kysyin; Onko synnytyksessä ongelmia? (nuorimman poikamme synnytyksessä oltiin hiuskarvan varassa hengenlähdön kanssa) Heiluri sanoi taas ei. Kysyin; Onko vauva tyttö? Heilurin mukaan on. Ihmettelin vähän, mutta ajattelin että ihan sama, sehän on vain hömppää. Ahdistus jatkui, vaikka kaikki sujui hyvin.

Elettiin joulukuun puolivälin aikoja. Löysin vasemman rintani päältä patin. Ajattelin että sen täytyy liittyä raskauteen, enkä ajatellut sitä sen kummemmin. Joulu tuli ja meni, patti oli ja pysyi. Joulun välipäivinä kävin neuvolassa. Näytin pattia, ja terveydenhoitajan mukaan se todennäköisesti voisi olla juurikin suurentunut maitorauhanen. Sovittiin, että hän kysyy lääkärin mielipidettä asiaan, ja lääkäri ottaa yhteyttä myöhemmin. Varasimme normaalin lääkärineuvolan tulevan tammikuun loppupuolelle.

Tuli loppiainen, lauantai. Olimme mieheni kanssa lapsivapaalla. Iltapäivän aikana kohtuni alkoi supistella; ensin puolen tunnin välein. Sitten 20 minuutin välein. Lopulta 15 minuutin välein. Raskausviikkoja oli tuolloin 24. Liian vähän.

Soitin synnytyssaliin. Siellä tiedettiin mun supistelutaipumukset edellisistä raskauksistani, joten minulle sanottiin että paras tulla näyttäytymään, kun raskausviikkojakin oli 24 (alle 22-viikkoisia ei välttämättä oteta sisään). Synnärillä sain injektion, joka rauhoittaa supistukset. Se auttoi hetkeksi, mutta pian supistelut taas jatkuivat. Lääkäri päätti ottaa minut osastolle, vuodelepoon. Ohimennen näytin rintani pattia, joka ei edelleenkään ollut muuttunut. Lääkäri tutki ja teki lähetteen rintojen ultraäänitutkimukseen heti maanantaille.

Osastolla makailin sängyssäni, tuskailin supisteluita. Sain säännöllisesti lääkettä näihin supistuksiin, mutta ne eivät loppuneet. Tuli sunnuntai, lopulta maanantaiaamu. Minut vietiin sairaalan röntgenosastolle, jossa ultraäänitutkimus tehtiin. Patti oli selvä, siitä otettiin koepalat.

Heitin siinä pöydällä maatessani mielestäni hyvänkin vitsin, kun kysyin röntgenlääkäriltä että ”eikai se ny mikään syöpä vaan ole?” Hehhehe. Lääkäri sanoi, että ei voi tietää, mutta toivotaan että ei ole. Koepalojen tuloksista luvattiin laittaa kirjettä parin viikon päästä. Pääsin takaisin osastolle huoneeseeni.

Aiemmin niin intensiivinen supistelu loppui pariin laimeaan tuntemukseen. Oho? Hoitaja päästi minut päiväsaliin iltapalalle, testattiin miten käy, alkaako supistelu uudestaan. Ei alkanut. Seuraavana päivänä, tiistaina, tuli lääkäri kierrolleen ja antoi minulle luvan lähteä kotiin. Kohdunsuu oli tiukasti kiinni ja supistelut loppuneet kokonaan jo edellisenä päivänä. Sain luvan joogata.

Kotona mietin; tässähän se syy ahdistuksen tunteeseen oli! Supistukset alkoi tällä kertaa tavallista aikaisemmin. Pitää olla varovainen, ajattelin. Jäin kuitenkin sairaslomalle töistä. Tuo aiemmin vaivannut ahdistuksen tunne loppui, se katosi kokonaan.

Viikon kuluttua kotiutumisestani sain yllättäen tutulta lääkäriltä puhelun; pitää lähteä käymään äitiyspolilla, koepalojen vastaukset ovat tulleet. Silloin säikähdin ensimmäisen kerran; oliko siellä jotain vakavaa? Lääkäri sanoi, että tilanne vaatii jatkotoimenpiteitä. Itkin. Mietin, että kyseessä on jokin kysta tai vastaava, joka pitää hoitaa, jonka vuoksi en saa imettää tulevaa vauvaani. Lähdin mieheni kanssa sairaalalle.

Kaksi lääkäriä tutki vasenta rintaani, joka edelleen oli mustelmilla koepalojen ottamisesta. Kyselivät, onko kipua? Tuntemuksia? Minä kysyin, onko kyseessä jotain vakavampaa?  Syöpä. Rintasyöpä.

Muistan huutaneeni ’Eikä ole!’ Muistan katsoneeni takanani tuolilla istuvaa miestäni; ’Auta ny!?’ Mies katsoi ikkunasta ulos ja kyyneleet valui pitkin naamaa. Ei ole totta. On se. Kolmen päivän päästä leikataan. Koko rinta viedään. Kainalon imusolmukkeet myös. Et voi imettää. Ei voida tietää, onko syöpä levinnyt. Ei voida olla varmoja, säästyykö vauvan henki. Sinun henki on nyt tärkein. Miten niin tärkein? Mitä täällä tapahtuu? Apua? Jumala? Teinkö jotain väärin? Mulla ei ole aikaa sairastaa.

Asiat etenivät vauhdilla. Tuli leikkaus, kaikki meni hyvin. Syöpä oli aggressiivinen, nopeasti kasvava ja levinnyt kainaloon, mutta se löytyi juuri oikealla hetkellä. Rintahoitaja, kirurgi, gynekologi ja lopulta onkologi antoivat kaikki minulle toivoa, jokaisen sairaalakäynnin jälkeen olin aina hieman helpottuneempi. Tiesin kyllä, että edessä on vauvan ennenaikainen synnytys, rankat sytostaattihoidot ja sumuinen äitiysloma.

Sisälläni oli kokoajan erityinen tunne, että kyllä minä tästä selviän. Ihmeellinen luottamus johonkin. Toisaalta olin peloissani, koska tiesin faktat. Syöpätyyppini oli sellainen, joka uusiutuu ja leviää herkästi ensimmäisten vuosien aikana. Jokin ihmeellinen rauha oli pohjimmaisena kuitenkin. Vaikka miten ajattelin faktoja ja sitä, että tilanne voi päättyä miten tahansa, minusta kuitenkin tuntui alusta asti, että tämä olisi tässä. Saisin hoidot, toipuisin ja paranisin. Tunnetta on vaikea selittää, mutta jokin ihmeellinen varmuus voisi kuvata sitä hieman.

Tyttäremme syntyi 6 viikkoa ennenaikaisesti, suunnitellusti. Aiempiin synnytyksiini verrattuna tämä oli helppo, sillä sain epiduraalipuudutuksen. Aiemmin en ole ehtinyt saada lievityksiä juurikaan ja koko synnytys on ollut aina enemmän tai vähemmän katastrofaalista. Nyt kaikki sujui ilman ongelmia, minä pystyin keskittymään siihen mitä teen eikä aiemmin tutuksi tullutta paniikkiakaan syntynyt. Tyttö syntyi hyväkuntoisena, vietiin vastasyntyneiden teho-osastolle voimistumaan. Kotiin sain hänet 1,5 viikon kuluttua syntymästä ja siitä päivästä kahden vuorokauden kuluttua alkoivat minun sytostaattihoitoni.

Hoidot olivat rankkoja, kehoni oli toipumassa raskaudesta ja synnytyksestä. Mieheni osallistui lasten hoitamiseen niin paljon kuin ikinä pystyi, ja koska en luonnollisestikaan pystynyt imettämään, sain toivottua apua myös vauvan syöttöihin. Vauva itse oli kuin oppikirjoista. Heräsi kerran yössä, nukahti uudestaan. Ei minkäänlaisia ongelmia, parkuja, koliikkia tai muita vaivoja, ei edes vatsavaivoja. Ihan kuin tyttö olisi tiennyt, että äiti on voimaton ja hän olisi ihan tietoisesti ollut ns helppo vauva. Hoidot loppuivat aikanaan, minä toivuin pikkuhiljaa.

Syöpävuoteni aikana avasin silmiäni monelle asialle, joilta olin sulkenut silmiäni aiemmin. Lähipiiri pysyi suunnilleen samana, mutta jokin muuttui; olin oppinut pitämään puoliani, näkemään tiettyjen asioiden läpi. Arvostus itse elämää kohtaan nousi paljon. Kiinnostus henkisyyteen ja kaiken perimmäiseen tarkoitukseen nosti päätään uudelleen. Tunsin kovaa kaipuuta ’johonkin’, en osannut tarkemmin päätellä, mitä se olisi ollut. Ajan mittaan asia on selkiintynyt minulle, ajanut minua eteenpäin, tuonut elämääni tilanteita, joihin minun kuuluu ajautua.

En voi olla ajattelematta sitä, miten suuri merkitys tällä kaikella on minun elämässäni ollut. Jotenkin aloin ymmärtää, että olin aiemmin ihan liian kiltti, unohdin itseni ja halusin miellyttää muita sen sijaan, että olisin edes uskaltanut ajatella omaa henkistä hyvinvointiani ja omia arvojani. Osittain juuri sen vuoksi olin käynyt elämässäni läpi todella rankkoja kokemuksia ja ajautunut elämäntilanteisiin joissa koin tuskaa; tuo kaava muodostui mielessäni yhä selkeämmäksi.

Tuliko syöpä minuun siksi, että ymmärtäisin alkaa huolehtia itsestänikin? Oppisin pitämään puoliani? Löytäisin elämäni tarkoituksen? Onko tyttäreni kristallilapsi, joista niin paljon puhutaan? Ominaisuudet ainakin sopivat. Onko hän vanha sielu? Monet asiat hänessä viittaa tähän, esimerkiksi se ihmeellinen sisäinen viisaus jota ei voi olla huomaamatta. Tyttö on monella tavalla erilainen, kuin perheemme muut lapset.

Oli miten oli, nyt tunnen vihdoin olevani oikealla polullani. Tuntuu turvalliselta, siltä että näin kaiken kuuluukin mennä. Teen työtä, jossa viihdyn ja jota opin koko ajan lisää. En enää aja itseäni sellaisiin tilanteisiin, jotka ei tunnu sisimmässäni hyvältä. En enää kaipaa asioita, joilla ei oikeasti ole merkitystä.

Kokonaan en tietenkään ole muuttunut, enkä taida muuttuakaan. Edelleen ärsyynnyn jos en saa hiuksiani laitettua niin kuin haluaisin. Olen edelleen koukussa suklaaseen. Inhoan edelleen kotimme sinisiä rappustenkaiteita. Meikkaan edelleen päivittäin. Nyt on sentään kivaa kun on hiukset päässä ja silmäripset silmissä. Mutta jokin on muuttunut. Hyvään suuntaan. Vahvempaan suuntaan.

 


Dåliga vanor

Skrivet av Hanna Rosvall 10.10.2018

IMG 1326

 

Jag har på sistone insett att jag har utvecklat en del dåliga vanor. Det är rutiner som småningom funnit sin plats i min vardag, utan att jag skulle ha tänkt på dem som oskick. Jag kan spåra dem tillbaka till tiden när jag hittade fenomenet podcasts. Och så har vi förstås upptäckten av sidan Gaia där det intressanta innehållet aldrig verkar ta slut. Men det är mer än så.

Ovanorna kan summeras med följande ord: Ständigt brus. Jag måste erkänna att den här insikten överraskade mig en hel del. Efter att jag sa upp mig från mitt copywriterjobb – dvs. lämnade en hektisk reklambyråvardag med öppet kontorslanskap bakom mig – har jag känt jag lugnet och tystnaden fått mycket mer plats i mitt liv. Eftersom jag nu jobbar hemifrån kan jag nästan till 100 % reglera bruset omkring mig.

Det trodde jag i alla fall. Okej, det är ganska ofta tyst hos oss – både jag och Henrik trivs i tystnad. Vi behöver tystnad för att må bra. Men. Ganska ofta är det musik i bakgrunden. Maten serveras tillsammans med Netflix. Hundpromenaden ackompanjeras av en podcast eller ett Gaia-avsnitt i hörlurarna. Samma gäller när jag diskar, lagar mat. Eller så halkar jag in på multitaskingspåret och sitter med telefonen medan jag utför något annat.

Hur har jag blivit så icke-närvarande i nuet? Jag skulle ha alla möjligheter att verkligen njuta av varje stund. Vända mig inåt. Lyssna, känna efter. Jag vet allt det här. Jag har en mapp full med forskning kring varför det är viktigt och sant. Men ändå?

Hmm. Det här är så intressant. Jag fascineras av mig själv och dessa ovanor. Så jag har betraktat dem med nyfikenhet ett tag, försökt känna efter när det där behovet av brus dyker upp. På något sätt handlar det väl om att jag söker 'mänsklig input' eftersom jag inte längre har fina kolleger att diskutera med om dagarna. Men kanske jag också, omedvetet, har undvikit mina egna tankar?

Jag har alltid trivts bra i mitt eget huvud. Att vara själv har aldrig känts obekvämt på något sätt. Som högkänslig person behöver jag ofta tystnad och ensamhet för att 'nollställa' mitt energifält, särskilt efter sociala sammanhang som ofta känns utmattande. Varför väljer jag då bruset?

Allt det här känns som en till påminnelse om min inre röst. För ett tag sedan bloggade jag om min svåra vecka och insikterna den förde med sig. Efter det har jag faktiskt haft ett stort behov att bara vara själv, med mig själv, och lyssna till min inre röst. Jag har gått långa promenader i naturen, lagt mig ner på mossan och bara lyssnat.

Rastlösheten har försvunnit. Jag har åter igen börjat njuta av att utföra sysslor i tystnad. När jag diskar eller lagar mat eller promenerar får jag faktiskt en stor del av mina idéer och insikter. Kanske det är då som min rationella hjärna stiger åt sidan och ger utrymme för varandet. Det gör mig mottaglig för Universums vägledning.

Tänk att man kan glömma bort något så enkelt och självklart. Jag är tacksam för påminnelsen jag fått. Och jag vill påminna också dig som läser att du inte behöver ha dåligt samvete om du till exempel inte mediterar. Meditation är ett fint och kraftfullt verktyg, men det är bara en väg till inre klarhet.

Våga dagligen vara tyst, i sällskap av dina egna tankar, och se vad du upptäcker. Det är mer än tillräckligt. När du blir bekväm med din egen tystnad kan du börja vidga ditt perspektiv. Svaren finns överallt, tillgängliga för den som är beredd att stanna upp och lyssna. Men minst lika viktigt är det också att filtrera all denna information genom sitt eget hjärtas visdom. Du bär svaren och sanningen inom dig. Allt du möter väcker bara ditt inre vetande.

 


Orakelkort – så använder jag dem

Skrivet av Hanna Rosvall 09.10.2018

IMG 1349

 

Idag vill jag dela med mig av en måndagsrutin. Den här veckan blev det dock en tisdagsrutin. I vilket fall som helst brukar jag inleda min vecka genom att lyfta orakelkort. Det ger mig en fin start på veckan och värdefull hjälp på vägen.

Men vad är orakelkort, kanske någon frågar sig nu? Jag kan ju börja med att säga att det finns massor av olika kort. Sökordet oracle cards på Adlibris (som har ett fint urval) ger till exempel 169 träffar. Änglar, enhörningar, naturens andar, Egyptens panteon, druider, shamaner, gudinnor... Uttrycket "there's an app for that" kunde nästan också appliceras på dagens utbud av orakelkort.

Den stora mängden orakelkort för med sig lika många olika sätt att använda dem. Av egen erfarenhet kan jag dock berätta att de allra flesta orakelkorten, i grunden, fungerar på ungefär samma sätt. Du ställer en fråga och lyfter kort – fritt eller enligt anvisningar – beroende på frågan du vill ha svar på. Svaren kan du antingen tolka intuitivt, eller med stöd av medföljande guidebok.

Jag använder, för tillfället, tre olika orakelkort. De har alla en speciell betydelse för mig och jag har, tillsammans med mina guider, skapat specifika sätt att använda dem. För mig representerar orakelkorten ett väldigt konkret sätt att kommunicera med andevärlden – en kommunikationskanal som ger den osynliga världen en möjlighet att uttrycka sig. Dessutom är orakelkorten för mig ett sätt att komma i kontakt med min inre visdom. Att bli 'mitt eget medium'.

Men låt oss backa lite – guider? Kommunikation med andevärlden? Jo, så här är det. Vi har alla osynligt stöd på vår livsresa. Jag väljer att kalla dem guider, spirit guides. Jag har utvecklat en väldigt personlig relation till mina guider och känner att jag får hjälp och vägledning på många olika sätt. För mig är guiderna viktiga 'portvakter' som filtrerar informationen från Universum. För dig kan de vara något helt annat. Jag ber dig bara att vara öppen för tanken, och se hur det känns. I något senare inlägg ska jag berätta om guider i mer detalj.

Orakelkorten du ser på bilden heter Native Spirit. De är en kanal för min huvudsakliga guide – en gammal och vis indianman. Om korten, upprepade gånger, dyker upp i mina tankar vet jag att han har något meddelande åt mig. Jag brukar plocka fram korten, vissla tre gånger, och bränna Palo Santo för att rena energin i rummet och signalera att jag är mottaglig för information. Det här är som sagt en rutin jag skapat tillsammans med min guide – du kan välja att använda korten på ett helt annat sätt.

Orakelkorten Native Spirit erbjuder flera olika sätt placera ut korten. Därför brukar jag också meddela min guide vilket upplägg, s.k. spread, jag tänker använda. Sedan ber jag min guide att tala genom korten och ge mig sanningsenlig vägledning kring något jag funderar kring, till exempel min kommande vecka. Jag placerar ut korten på bordet i en halvmåne och aktiverar mina handflator genom att gnugga dem mot varandra.

Genom att föra höger hand över korten känner jag energin flöda och vet intuitivt vilka kort jag ska lyfta. Än en gång är det här mitt sätt – att använda händerna som energiverktyg är väldigt naturligt för mig. Jag vet dock att många andra till exempel blandar korten och väljer det översta. Enligt mina erfarenheter är intentionen ändå det viktigaste. Oberoende av hur korten lyfts brukar Law of Attraction se till så att var och en får precis rätt kort.

Tolkningen av korten är en väldigt intuitiv process. Ibland får jag direkt tankar, bilder eller känslor som ger mig svar. Andra gånger förstår jag inte alls – då kan jag be om ytterligare vägledning, till exempel genom att lyfta ett till kort. Ju mer jag använder orakelkorten, desto lättare blir det att arbeta med dem. Jag följer inte svaren slaviskt. Men de ger mig en hel del värdefull information som, vecka efter vecka, hjälper mig att navigera genom livet.

I dag ville jag lyfta ett kort också för dig, kära läsare. Kortet blev SHAPESHIFTER, så som du ser på bilden ovan. För mig berättar kortet om de begränsningar vi ofta skapar kring oss själva. Precis som månen ständigt flödar från nymåne till fullmåne har vi alla också möjligheten att ständigt förnya oss själva. Börja om, helt enkelt. Livet är inte statiskt – det går i cykler.

Att vara en SHAPESHIFTER innebär att bryta sig fri. Är du, just nu, den du innerst inne vill vara? Uppnår du din fulla potential? Begränsas du av dig själv eller någon annan? Tänk dig vad som skulle hända om de där begränsningarna inte fanns, om du kunde vara och göra vad som helst. Vem skulle du vara, vad skulle du göra? Låt din fantasi flöda fritt och fokusera på hur det skulle kännas. Då börjar du redan väva osynliga energitrådar i den riktningen.

Du definierar dig själv. Det du identifierar dig med blir din verklighet. Så forma ditt liv på ett sätt som hjälper dig att må bra, känna din egen kraft. Shapeshifta till den bästa versionen av dig själv. Gör det så konkret du kan. Men känn också att det förnyelsearbete du gör i dina tankar redan för dig i rätt riktning.

Jag önskar dig en underbart fin vecka. Känn efter om orakelkortet resonerade, dvs. om det kändes som att det väckte tankar eller känslor inom dig. Kanske du hittade någon helt egen tolkning. Kom ihåg att du själv har svaren inom dig.

Om du blev sugen på att köpa egna orakelkort ber jag dig att välja i lugn och ro. Oftast är det nästan så att orakelkorten väljer dig – att rätt kort dyker upp vid precis rätt tillfälle eller att det finns vissa kort som kallar på dig. Så känn efter i hjärtat innan du köper. Och låt korten lära dig hur och när de vill bli använda.

 

 


En svår vecka

Skrivet av Hanna Rosvall 06.10.2018 | 1 kommentar(er)

IMG 1320

 

Jag ska nu vara helt ärlig. Jag har haft den mest utmanande, hjärtskärande veckan på länge. Och jag har inte velat skriva om den. Jag har känt att jag behöver dra mig undan, gömma mig, figure myself out. För jag har en röst i huvudet som säger: Vem skulle vilja läsa om dina problem? Den säger: Du är så jävligt privilegierad – skärp dig, sluta klaga. Men vet du vad? Det här är vad jag går igenom just nu. Och det är viktigt. För mig.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Den här inre processen har nog pågått, under ytan, i flera år. Men det är först nu som jag har varit redo att möta de där skuggorna som förföljt mig. Och det har varit en hel del att ta in. En stor del av det här jag nu går igenom fick sin början förra veckan, när jag och två själssystrar reste till östra Finland för att träffa ett medium.

Jag vet hur det kanske låter – ett medium minsann. Men jag tror, helt ärligt, att det finns människor som har seendets gåva. Personer som kan kommunicera med andevärlden, andra dimensioner. Den här verkligheten vi upplever är verkligen inte allt. Jag upplever själv att jag, genom drömmar och meditation, får vägledning.

Men visst fanns det en liten del av mig som var skeptisk. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Förutom att detta medium bor mitt ute i skogen och endast tar emot dem som andevärlden ber henne bjuda in. Och att allt hon hade berättat för mina vänner, för två år sedan, hade visat sig vara sant.

Upplevelsen var stark. Den känns för personlig för att dela öppet. Och det har varit en hel del att smälta. Dels fick mitt ego några riktigt hårda smällar. Många illusioner försvann – främst sådana jag hade om mig själv. Och så fick jag tänka om. En hel del. Kring hela mig och hur jag lever mitt liv. Men så fick jag också många bekräftelser, fina budskap, mycket större förståelse. Många pusselbitar som fortfarande fortsätter att falla på plats.

Men jag ska erkänna en sak. Jag ville att mediumet skulle säga att jag är speciell. Jag ville höra att jag har en stor uppgift här på jorden. Det är nämligen något jag har upplevt sedan jag var barn. Och jag har alltid fått höra att jag är så speciell. Upprepade gånger har främlingar kommit fram till mig och sagt samma sak: Du är speciell, du har en uppgift, du är viktig, du är unik.

Jag har inte insett hur det här har påverkat mitt ego. Det är inte direkt så att jag har sett ner på andra. Men jag har inte byggt mitt självförtroende på en bra grund. Jag har behövt bekräftelse utifrån. Och det är egentligen bara plåster på såren, också inom andlighet. Det betyder INGET att höra att man är fin eller speciell, om man inte tror det själv. Och i värsta fall kan det stiga en åt huvudet.

Mediumet berättade om min livsuppgift. Den handlar inte om att bli yogalärare. Eller mindfulness- eller meditationslärare. Den handlar inte om att ta ett färdigt koncept och kopiera det. Det var en tung insikt som jag, innerst inne, nog varit medveten om. Universum har talat klarspråk kring de här frågorna. Ojojoj vad tydligt det har varit. Men jag har inte lyssnat. För hela min rationella hjärna har sagt åt mig att bli yogalärare – det var ju därför jag lämnade mitt välbetalda reklamjobb. Detta skall fullföljas! Men. Det här med andlighet går inte att prestera. En viktig läxa.

Mediumet påminde mig om att jag är en gammal själ. Det har jag också vetat sedan barndomen. Men jag har aldrig riktigt respekterat och värdesatt den där uråldriga visdomen som finns inom mig. Här har Universum också varit supertydlig – allt från mystiskt låsta öron till knepiga situationer som uppstår när jag försöker kopiera någon annans sanning. Men än en gång har jag inte lyssnat. Jag har inte trott att jag räcker till, att det är tillräckligt att bara vara jag.

Det var som att hela min identitet nollställdes efter det där besöket. Henrik undrade om jag verkligen ska 'ändra allt' på grund av en kvinna ute i skogen. Men det handlade egentligen inte så mycket om kvinnan i skogen. Hon sa bara vad jag behövde höra. Vad jag redan vetat men inte velat tro på. Jag förstod så många saker.

Jag insåg också en annan viktig sak. I det här livet har jag nästan aldrig varit mig själv. Jag har varit 'häst-Hanna' och 'heavy-Hanna' och 'reklam-Hanna'. Särskilt under åren som copywriter lät jag jobbet bli min identitet. Jag kopplade mitt personliga värde till mina arbetsprestationer. När jag, sommaren 2017, släppte taget om jobbet hade jag plötsligt ingen identitet. Inget visitkort, ingen titel. Ingen chef eller kollega som berättade om jag duger eller inte.

Det är först nu jag inser hur hemskt det var – att bara vara jag. Jag inser också att jag var väldigt snabb med att ta till mig titeln som mindfulnessinstruktör, yogalärare, och göra dem till min nya identitet. Och nu har jag blivit 'hippie-Hanna' – en högkänslig och andlig yogi. Twin flame och Starseed – begrepp som förklarar vem jag är. Ja, det är jag. Det ger mig tillhörighet. Men det är inte hela sanningen. Jag har fått erkänna för mig själv att jag har fortsatt att undvika mig själv.

Jag har gråtit i en vecka. En känsla av ruta ett. Kulisser som rasar. Och kvar står jag, bara jag – naken, ensam. Samtidigt har de här insikterna varit lite av en befrielse. Jag behöver inte vara 'out there' och försöka så himla mycket. Jag kan egentligen jobba med vad som helst och hålla andligheten för mig själv – ett värdefullt verktyg för min personliga utveckling. Jag behöver inte försöka ordna yoga- eller meditationstimmar och kämpa mot Universum, som vänligt men bestämt försöker säga: Hanna, det är inte riktigt det här du ska göra.

Det har varit skönt att släppa all strävan. Jag behöver inte försöka något, jag behöver inte försöka vara någon. Bara mig själv. Jag behöver inte springa på hundra kurser och försöka lära mig något – allt jag behöver för att fullfölja min livsuppgift finns redan inom mig. Och allt annat jag lär mig är en trevlig bonus. Men känslan av ständig otillräcklighet har faktiskt försvunnit. Jag är redan allt jag behöver vara. Jag behöver bara börja lyssna till mig själv.

Den här upplevelsen har gjort mig väldigt ödmjuk. Varje dag är jag bara så himla tacksam för att få vara jag – här, i det här livet, med Henrik, och uppleva all skönhet, alla välsignelser omkring mig. Att släppa taget om andligheten som 'karriär' har också hjälpt mig att känna en ny nivå av tacksamhet kring mitt företag där jag får konsultera företag inom marknadsföring. Allt är precis som det ska vara. Och jag ser faktiskt fram emot att börja göra konstnärligheten till en större del av mitt liv. Att skriva, skapa något helt eget. Det är därför jag har kommit hit.

Påminner mig om ett citat av Elisabeth Haich, från hennes bok Initiation. Det var en viktig vändpunkt för mig – något som hjälpte mig att förstå min roll, min gåva, och vad den kan användas till. Jag har kommit hit av en orsak. Jag har en viktig uppgift. Och nu börjar jag äntligen minnas. Insikterna kommer inifrån. Det var bara många lager av illusioner som först behövde skalas bort.

 

"You know very well that
merely being born with a talent
for music, sculpture or other arts
does not mean by any manner of means
that a person is an artist. ...
You have talents which you
simply allow to lay idle:
the ability to express the Spirit."

 


Har jag något att säga?

Skrivet av Hanna Rosvall 03.10.2018

IMG 1315

 

Har jag något att säga? Jag har ställt mig själv frågan – om och om och om igen – den senaste tiden. Jag har försökt möta frågan med mod. Svaret kan vara ja. Svaret kan vara nej. Bägge svaren har konsekvenser.

Just nu känner jag mig lite förvirrad. Universum har, de senaste veckorna, gett mig en hel del omskakande information. Många illusioner, främst kring mig själv, har försvunnit. Mitt ego har fått några käftsmällar. Jag har fått tänka om en hel del, kring ungefär allt. Yoga, mindfulness, meditation – allt det där som blivit en så stor del av min identitet – är inte en lika självklar del av min livsuppgift längre. Men det är ett ämne för ett annat blogginlägg. Idag vill jag dela mina tankar kring att skriva – en gåva jag haft sedan jag föddes.

Lite bakgrund.

Jag började skriva ungefär när jag kunde hålla i en penna. Skrivandet kom naturligt till mig. Innan jag kunde forma bokstäver fyllde jag hela häften med spiraler och krumelurer. Hela mitt väsen törstade efter att få uttrycka sig genom text. Så jag övertygade mina föräldrar att lära mig. Att skriva fyllde mig med en obeskrivlig glädje. Orden bara flödade ur mig.

När jag började skolan kunde jag både läsa och skriva. På en kväll gjorde jag alla uppgifterna i den första skrivboken. Läraren gav mig boken för nästa nivå. Nästa nivå. Nästa nivå. Och jag slukade dem alla. Sedan fick jag gå till biblioteket och sitta där ensam medan resten av klassen fortsatte enligt läroplanen.

"Du borde bli författare". Fyra ord som har följt mig sedan barndomen. Jag blev inte författare, men under 8 år var skrivandet mitt yrke. Jag blev copywriter. Jag var proffessionellt kreativ. Ghost writer för den enda och andra experten. Skrev från morgon till kväll. Det var fint men också hemskt. Min gåva kopplades till pengar, deadlines. Jag kunde inte skapa fritt. Men jag gjorde mitt bästa.

Det är ett år sedan jag slutade jobba som copywriter. Sedan dess har jag främst uttryckt mig genom mitt jobb, genom olika workshops och föreläsningar. Dikter nu och då på Instagram. Och så den här bloggen. Det har varit fint. Det har känts naturligt. Jag vet att jag har kommit till jorden för att skriva och därför är det så naturligt att alltid, i någon form, uttrycka mig i skrift.

Men. Det är här de där nya insikterna kommer in.

Det känns som att min relation till ord blir mer och mer komplicerad. Jag märker att jag stundvis undviker att skriva. Du som följer min blogg har säkert märkt att det blir tyst ibland. Det är tider när jag drar mig tillbaka och allvarligt reflekterar kring mitt skrivande – det jag säger, det jag borde eller inte borde säga.

Ord är stundvis så svåra och otillräckliga. Ibland känns det som att jag snärjs in i dem, bokstäverna som jag tidigare kunde skapa så fritt med. Dessutom ger Universum mig omedelbar feedback när det inte är min inre visdom som flödar ut genom orden jag skriver. Jag inser att jag inte lyssnar tillräckligt till mitt inre. Jag undrar vad jag egentligen har att säga. Och varför? Det finns så många ord. Varför har just jag det här utrymmet där jag får dela mitt hjärta?

Förföljd av de här frågorna har jag länge känt mig kallad att börja måla. Kreativiteten i mig har skrikit efter att få uttrycka sig. Uttrycka sig på ett sätt där inget kan vara 'rätt' eller 'fel'. Så jag anmälde mig till den intuitiva målarkursen Awakening to your inner landscape på Arbis. Och tog ett stort steg utanför min comfort zone.

Jag lovade mig själv att skapa utan förväntningar. Utan tankar kring ifall jag 'kan' eller 'inte kan' måla. Jag ville ge mig själv tillåtelse att låta mitt inre uttrycka sig fritt – utan några krav på slutresultatet. Jag ville se vad som händer när jag kanaliserar mitt inre och säger det jag vill säga, utan att använda ord.

Det har varit en starkare upplevelse än jag kunnat tänka mig. Åh, så underbart! Och vilka insikter som dyker upp under målandets gång. I dag noterade jag till exempel att jag dröjde mig kvar vid vissa penseldrag som blev extra fina. Det förde med sig en rädsla: Tänk om jag förstör dem? Flera gånger pushade jag mig själv att bara fortsätta skapa, trots att motivet hela tiden ändrades.

Plötsligt hade jag ett öga framför mig. Jag insåg att det inte bara var 'eye' utan 'I', jag! Dagens målning var en reflektion av hur jag ser på mig själv. Trevande penseldrag färgade av rädslan att göra något fel, att inte helt våga uttrycka mig. Men ju mer jag arbetade med rädslan, kom över den, desto tydligare började ögat ta form. Inuti mig vaknade en ny styrka, en ny frihet.

En del av mig vill fortsätta att uttrycka mig utan ord – genom att måla och dansa – tills jag känner att jag har något värdefullt att säga igen. En del av mig vill fortsätta skriva, för det är ju det jag kommit hit för att göra. Det finns bara en fråga som återstår: Vad ska jag skriva om? Och vem ska läsa det? Och varför? Det återstår att se. Något finns onekligen där, under ytan, som väntar på att bli sagt. Det är bara ovant att se hur det, just nu, visar sig genom penseln, inte pennan.

 


Kärlekshistorian, del II

Skrivet av Hanna Rosvall 01.10.2018

IMG 6159

En av våra första gemensamma bilder – Crow Pose någonstans mellan Vasa och Umeå. En fristad där vår gränslösa kärlek kunde existera utan samhällets ramverk.

 

Det känns som en märklig dag att fortsätta den här berättelsen. Det är den 1.10 och för några timmar sedan körde jag Henrik till flygfältet. Han flyttar till Sverige nu. Jag flyttar först den 1.12. Det känns hjärtskärande att vara ifrån honom...men samtidigt är det inte första gången. Kanske det egentligen är en bra dag att skriva del II av vår kärlekshistoria. Om du inte ännu läst del I kan du göra det här.

Jag avslutade berättelsens första del med att våra händer möttes en regnig kväll. Sex timmar som kändes som 30 minuter. Och en stark övertygelse om att inget någonsin skulle vara sig likt igen. Vi tog varandra i handen och bestämde oss för att kasta oss ut i det okända. När jag skriver det så här så låter det galet. Men för både mig och Henrik var allt fullkomligt logiskt. Vi hade båda funnit personen vi väntat på och längtat efter hela livet. Äntligen!

Jag var alltså tillbaka i min gamla lägenhet. Henrik hade också flyttat från lägenheten han tidigare delade med sin sambo. Universum var dock på vår sida – hyreslägenheten som Henrik flyttade in i var nämligen 50 meter från min lägenhet. Det var dessutom den första bostaden som hade kommit emot när han hade börjat leta efter ett nytt hem. Plötsligt var vi två ett. Och vi bodde på samma gata, nästan mitt emot varandra.

Universum ryckte in igen – en vecka senare blev vi sambor. Det visade sig nämligen att Henriks nya hyreslägenhet hade en hel del ohyra. Det gick inte att bo där. Vi tvekade kanske en minut innan vi gjorde vårt sambobeslut. Någonstans i bakhuvudet fanns en röst som påminde om att det faktiskt bara hade gått två veckor sedan våra händer möttes. Innerst inne fanns ändå ingen tvekan. Ur våra själars perspektiv hade tiden hade absolut. Ingen. Betydelse.

Ett tag levde vi i kaos. Flyttlådor, möbler som sökte sin plats. På något konstigt sätt var alla mina och Henriks grejer ändå som bitar av ett stort pussel som bara väntat på att fogas samman – allt passade ihop. Vi sov på en 90 cm bred madrass eftersom min gamla säng blivit kvar hos mitt ex och jag inte ännu hunnit köpa en ny. Men det gjorde inget. Alla jordliga detaljer kändes så små jämfört med vår kolossala kärlek.

 

IMG 0124

IMG 0143

 

Tillsammans renoverade vi hela min gamla lägenhet. Det blev vår lägenhet. Vi rev tapeter, målade, tapetserade, bytte golv. Vi storstädade bland våra ägodelar. Varje dag gick vi tillsammans till jobbet, hand i hand. Varje dag kom vi, hand i hand, hem till en halvfärdig vardag som ändå kändes så hel. Dag för dag byggde vi vårt gemensamma liv – utan instruktioner, men ändå utan tvekan. Det kändes som att vi hade gjort allt förr.

Vi visste att allt var precis så som det skulle vara, men alla höll inte med. Vi fick lära oss att det fanns folk som ville välja sida. Vi fick lära oss att det fanns oskrivna regler och tidsgränser och karenstider – så och så och så länge innan det och det och det kan inträffa. Folk som räknade, taktikerade. Vi fick lära oss att det fanns folk som påbörjade ett socialt spel där varje like på Facebook och Instagram innebar ett ställningstagande. Vi fick lära oss att allt vi sa eller gjorde kunde leda till att någon började läsa mellan raderna och göra egna tolkningar.

Jag har full förståelse för att många kände sig förvirrade. Jag antar att det hela bottnade i att saker hände för snabbt, för tätt inpå varandra. Det fanns ingen otrohet inblandad – både jag och Henrik separerade från våra ex av helt orelaterade orsaker. Men alla ville inte tro det. Det gick rykten och det fanns spekulationer kring både det ena och det andra. Särskilt eftersom jag och Henrik råkade jobba på samma arbetsplats. Ändå ville vi inte smyga med vår kärlek – vi hade inte gjort något fel.

Snälla, låt oss bara vara tillsammans. Lite så kändes det den första tiden. Som tur fanns det människor som såg genom dramat – såg vår kärlek och var uppriktigt lyckliga för vår skull. Ni vet vem ni är, och jag är evigt tacksam för att ni fanns där genom de jobbiga tiderna. TACK <3 Jag vill inte gå in på detaljer, men det finns en del mer och mindre fysiskt och psykiskt våldsamma händelser som jag önskar att jag och Henrik aldrig skulle ha behövt uppleva. Men vår kärlek bar oss genom dem – också när en del personer uppriktigt uttryckte att vår kärlek var förbjuden.

Det var uppenbart att vår kärlek hade satt stora hjul i rörelse. Det fanns sådant som obarmhärtigt städades bort ur våra liv så att nya möjligheter, nya människor skulle få stiga in. Vi hade ingen aning om vad allt skulle leda till. Men tillsammans kändes allt rätt. Vi var en stadig punkt mitt i förändringsstormen. Inte en enda stund tog vi för given. Vi var båda djupt tacksamma över att, än en gång, ha fått bli återförenade. Två hjärtan, en själ.

Sedan hamnade vi 1000 km ifrån varandra. Henrik fick chansen att ta tre månader studieledigt och åkte till Sverige för att plugga på universiteten i Malmö & Lund. Jag var en skugga – kände mig halv och ofullständig. På något sätt klarade vi av att ses med ungefär två veckors mellanrum. Och när vi sågs tog vi vara på tiden till 100%. Men att åka ifrån varandra, gång på gång, var obeskrivligt hemskt. Otaliga gånger gick jag gråtande genom flygfält, tågstationer. Jag kunde inte förstå hur jag, i nästan 30 år, hade existerat utan Henrik när redan några dagar ifrån honom var nästan outhärdliga.

Vi försökte verkligen göra allt för att minska avståndet. Förutom att vi pratade på FaceTime minst en gång om dagen åt vi ofta tillsammans. Särskilt på helgerna dukade vi upp frukost på varsin sida om skärmen och drack kaffe ur samma kopp – han hade hälften av serien med sig medan andra hälften var hemma hos mig. Det var små men ändå stora och viktiga detaljer som fick vardagen att kännas lite lättare.

 

IMG 6969

 

Vi klarade det – vår kärlek bar oss genom tre månader av studieledighet. Och när Henrik kom hem började vi planera vårt bröllop. Men det är en historia för del III i berättelsen. Dessutom resulterade de där tre månaderna i många oförglömligt fina minnen som Henrik så vackert förevigat i ett memoryspel av trä. Jag blir tårögd av lycka varje gång jag ser på det. Tack, Universum, för att vi får uppleva den här kärleken i det här livet <3

 

IMG 0048

 

 


GÄSTBLOGG: kronisk sjukdom, yoga & karma

Skrivet av Hanna Rosvall 26.09.2018

Du som följt min blogg ett tag vet att jag nyligen fick erkänna mina privilegier och hur de färgar mina attityder, hur jag stundvis kan bli lite ignorant eller insnöad fastän jag hela tiden känner att jag är öppen, respektfull och vill alla så himla väl. Läs mer om mina insikter i mitt senaste inlägg.

Mitt inre arbete sattes igång mycket tack vare en tankeväckande kommentar. Hur är det egentligen att leva i en yogakultur som säger sig välkomna alla men som egentligen skapar separation? Hur känns det att läsa om karma om man varje dag lever med en kronisk sjukdom? Hur känns det när folk undviker att prata om saker med deras rätta namn eller envist hänvisar till positivt tänkande?

Jag kände att jag inte är rätt person för att uttala mig om ovanstående frågor. Därför vill jag med glädje introducera min vän och första gästbloggare: Sandra Häll! Förutom att Sandra är en underbar person beundrar jag verkligen hennes sätt att prata om och förhålla sig till sin kroniska sjukdom.

 

IMG 20170908 095032 183

Min första gästbloggare: Sandra Häll

 

Hej!


Vad fint det här känns, att få gästblogga hos Hanna. Jag är den där vännen som Hanna nämnde i sitt tidigare inlägg, Sandra heter jag. Jag vill börja med att säga att Hanna är en av de mest ödmjuka och inkännande personerna jag känner och att jag får blogga nu är ännu ett bevis på det.

Jag följer både Hannas resa och hennes blogg lite på avstånd här i Sverige. Jag låter mig inspireras och läser nyfiket om de nya lärdomar som kommer längs vägen. Ibland förundras jag, ibland nickar jag igenkännande (till exempel är vi båda högkänsliga) och ibland håller jag inte alls med. Det är det sistnämnda som fört mig till det här inlägget.

Även jag har haft stor nytta av yogans filosofi och praktik och dras ofta till ”alternativa” sätt att tänka kring livet och världen, det inre och det yttre som påverkar oss alla. Jag är heller inte den som enbart tror på vetenskap utan vill gärna se allt levande som en harmoni, en energi och ett kretslopp. Alla behövs för att nå harmoni och moder jord förtjänar mer respekt än hon får. Men en del av mig har inte hittat hem, jag har känt mig utesluten och exkluderad och sett att vissa förklaringar till livets tillstånd inte går att applicera på mitt liv. Och när Hanna skrev om karma och reinkarnation så var det något som började skava inom mig, något jag tänkt på ett längre tag.

På Facebook kom en kommentar till Hannas blogginlägg om karma och med frågan om hur man enligt karma ser på sjukdom och lidande och Hanna svarade på ett ungefär att med karma kommer sjukdomar som en botgöring för ett tidigare liv. Detta träffade nära hjärtat, kan man säga. Jag har själv läst en del om positivt tänkande och karma och det upprör mig och jag inte kan ställa mig bakom detta hur mycket jag än vänt och vridit på det i mitt inre. Jag har en kronisk, genetisk sjukdom som heter Ehler Danlos-syndrom.

Jag har haft EDS sedan jag föddes och varje dag lever jag med symptomen såsom mycket smärta, trötthet och muskelsvaghet bland mycket annat. Och det är här det blir svårt för mig; Jag kan inte, hur mycket jag än försöker, se hur något kan ha gjort att jag förtjänar att bära detta ok genom livet. Det är varken universums eller någon Guds fel att jag hamnat här, lika lite mitt eget, utan en defekt som bildades i livmodern redan innan jag var en person eller en kropp som kunde rymma en själ. Det är inte mitt fel att jag är sjuk, oavsett hur många liv jag levat!

Den västerländska yogakulturens största slogan är att den är för alla, oavsett förutsättningar och bakgrund, det ska finnas något för alla och alla ska ha ett hem i yogan. Jag önskar så att detta stämde. Tyvärr blir den både priviligierad och elitistisk. Detta har på senare tid diskuterats flitigt på nätet och med många infallsvinklar, bland annat cultural appropriation. Jag tänker hålla mig till den delen jag känner att jag har ett tolkningsföreträde nämligen att vara sjuk.

För när friska människor ber sjuka människor att tänka positivt eller att inte se sin sjukdom för vad den är utan som en obalans, något flyktigt och lite utanför en själv, eller som karma så förminskar en människor. Med detta tankesätt så säger en åt en cancersjuk person att den får skylla sig själv om den inte blir frisk = har inte tänkt tillräckligt positivt eller ska sona sitt tidigare liv. Att ett nyfött barn bär skuld till drogabstinensen den föddes med på grund av sina föräldrars val. En utövar sitt privilegium som frisk.

Vad innebär detta för mig konkret kanske flera av er undrar nu? Yoga har gett mig mycket positiva saker, jag har genom meditation och mindfulness hittat vägar genom min smärta. En god yogi har hjälpt mig med rörelser och andningstekniker som frigör energier och mjukar upp samt stabiliserar min kropp. Jättebra, men jag fick kämpa länge för att nå dit. Yoga idag är ofta en rörelse för friska, starka och fysiska personer. Det är gott om studios men få ger klasser som verkligen inkluderar alla. Helst ska du vara fit och inte behöva anpassa övningarna mer än lite böjda knän. Fokus är inte ditt inre och din helhet, fokus är hälsa (alltså friskhet) och prestation. Det är att utöva sitt privilegium som frisk att tala om för sjuka människor hur lätt de ska se på sin sjukdom.

Slutligen vill jag också gärna kort nämna lite mer om fenomenet dis-ease. Jag förstår varför detta kan vara tilltalande för många men för mig handlar mycket kring acceptans. Jag har en sjukdom, men jag är den inte. Däremot behöver jag ta den till mig, helt och fullt i alla skepnader, för att kunna leva i harmoni med den. I många år motarbetade jag min EDS, jag förnekade den med allt vad jag hade och skapade en distans mellan mig och min diagnos. För jag fick höra det, att min sjukdom inte var en del av mig, den var något annat (som en obalans). Detta var helt förödande.

Min sjukdom är en del av mig och tar jag inte in den delen så fattas det något hos mig och det uppstår ett skavande som tar så hårt på själen. Så att friska människor ser det som helande att inte inkludera en sjukdom i del av ens varande är exkluderande och ignorant. Det visar på stor okunskap kring hur själen förhåller sig till både kropp och personlighet, hur ens olika delar hänger ihop och påverkar varandra och att allt i ens person behöver tas om hand för att få harmoni och lugn. Inte i någon av de uråldriga lärorna förespråkar vi bokstavstroende utan reflektion. Det krävs ibland en anpassning av det som någon håller för sanning, alla mantran är inte till för att upprepas ordagrant.

Det jag ber om är lite mer inkänning till människors varande, en mer inkluderande ton i yoga-Communityt och förmågan att inse att en person, eller en del av en lära, inte sitter på hela svaret. Och att kunna backa, kunna komma till insikt om att det finns svårigheter i alla läror och att vi alla, oavsett förutsättningar, har en del i universum. Att vi tillsammans skapar ett pussel där alla bitar är olika och skeva men behövs för att skapa harmoni och liv. Det är väl det yogakulturen handlar om egentligen? Att förena.

 


Jag har tänkt om

Skrivet av Hanna Rosvall 23.09.2018

6C37D995 2862 4DF7 BD7C 0341C65138DD

 

Jag kan väl börja med att säga så här: Jag har tänkt om. De senaste veckorna har nämligen bjudit på en rad omskakningar som fått mig att ifrågasätta en hel del. Det har inte varit lätt. Jag har gått från djup förtvivlan och otillräcklighet till många lärdomar. I det här inlägget vill jag dela med mig av några av dem.

 

LÄRDOM 1: Jag vågar inte säga min åsikt

Hela mitt liv har jag älskat citat – åh, tänk att den och den kan uttrycka mina tankar och känslor på ett sätt som resonerar så starkt! Det har varit min grej. Kolla bara in min "Someone once said" -Pinterest board. Men. Jag har insett att jag gärna gömmer mig lite bakom citaten.

Det har varit svårt att erkänna. När jag citerar andra – som jag anser vara klokare än mig själv – känner jag mig självsäker. Samtidigt skapar jag en bakdörr som gör det möjligt att slinka ut om de citerade åsikterna inte tas emot väl. Det är ju trots allt, i grund och botten, någon annans åsikter.

Jag har insett att det hela grundar sig i en rädsla. Jag är rädd för att lyssna till, respektera, acceptera och fullständigt stå för min inre röst. Universum ger mig så. Tydliga. Tecken. Hela tiden. Hanna, lyssna till din inre visdom! Men jag vill inte lyssna. För innerst inne tror jag inte att jag har något att säga.

Ändå uttalar jag mig hela tiden. Särskilt efter att jag började skriva den här bloggen. Det skapar delade åsikter, och det är okej. Men citaten är min sköld. Låt oss vara ärliga: Mina inlägg om karma och reinkarnation var lite som referat. Det var Paramahansa Yoganandas ord, utsmyckade med en del andra referenser. Samma sak har också hänt med andra inlägg.

Att inse det här gjorde mig så himla ledsen. Jag satte ner två hela dagar, mitt hjärta och min själ, på att skriva de där inläggen om karma och reinkarnation. Men istället för att ta ett steg tillbaka och verkligen fundera på vad jag tycker, upprepade jag blint någon annans sanning. Jag skulle ha ett bra citat att lägga in här... Men i det här inlägget kommer du bara att få höra min röst. Det känns viktigt.

 

LÄRDOM 2: Mina åsikter är ofta väldigt vinklade

Jag vet att jag inte alltid är helt neutral. Jag väljer att dela med mig av mitt perspektiv. Det här är en andlig sökares vardagsbetraktelser – ingen akademisk journal. Jag kan ärligt erkänna att fullständiga källförteckningar eller från alla möjliga vinklar belysta kritiska granskningar inte intresserar mig. Den rationella hjärnhalvan kan gott ta en paus, tänker jag när jag skriver om saker som till stora delar baserar sig på tro och intuition.

Jag vill tro att jag är öppen för allt. Men om sanningen ska fram så är det ändå inte alltid riktigt så. Jag fick panik när jag insåg att jag lätt kan bli lite insnöad. Jag bad Universum om ett tecken – är jag på rätt väg eller helt vilsen? – och möttes, i nästa stund, av en reklambanner med texten: "Looks good. But is it the truth?"

Paniken ökade. Har jag förälskat mig i glansbilder? Vad är sant, på riktigt? Och hur vet jag det?

Jag inledde en kritisk granskning där jag rannsakade mig själv och ifrågasatte allt. Jag började hetsgoogla kritik mot det ena och det andra. Jag hittade en del saker som gav mig perspektiv. Jag började hetsgoogla kritik mot någon som blivit en viktig guru, Paramahansa Yogananda. Det fanns faktiskt inte så mycket. Och samtidigt som jag googlade dessa artiklar började användaren 'he-knows-shit' att gilla mina bilder på Instagram. Jag antar att Universum, på ett aningen humoristiskt sätt, fösökte säga åt mig att Yogananda är helt okej. Men ändå. Det var hemskt men viktigt att ifrågasätta saker. Rent av hemskt viktigt?

 

LÄRDOM 3: Mina åsikter färgas av mina privilegier

Jag hade redan börjat rannsaka mig själv när en fin vän – väldigt öppet och respektfullt – delade med sig av sitt perspektiv. Hon skrev att det här med karma osv. känns väldigt svårt och respektlöst för henne som lever med en ständigt närvarande kronisk sjukdom.

Jag insåg att jag har skygglappar. Fastän jag alltid försöker skriva med en genuin välvilja färgas mina åsikter av att jag har väldigt många privilegier, t.ex. att jag är frisk. Jag har fått höra de här sakerna förr, men inte varit redo att lyssna. Det har varit så svårt att acceptera att mitt vinklade synsätt kan upplevas som ignorant eller respektlöst. Jag vill inte associeras med de där egenskaperna. Men jag har verkligen försökt sluta fred med den tanken, att det kan vara så. Att det är så.

Senast jag stod öga mot öga med något liknande fanns det få möjligheter till diskussion. Det skapade sår. Jag insåg att Universum nu gav mig en ny chans, men översköljdes av rädslan att historien skulle upprepa sig. Jag ville gömma mig. Men istället tog jag mod till mig och valde en annan väg. Jag valde att backa, lyssna, lära mig. Och resultatet blev en väldigt fin, öppen och ömsesidigt respektfull diskussion som kommer att resultera i den här bloggens första gästinlägg. Det gör mig så tacksam! Ser fram emot att få publicera det.

 

LÄRDOM 4: Mina åsikter kan och får ändras

När jag tog ett steg tillbaka från gurucitaten och granskade dem utifrån blev jag väldigt ställd. Jag kände att något inte stämde. Yoga är Sanskrit och betyder att förena. Om det jag skriver, om yoga, ändå skapar separation – att någon känner sig exkluderad – kan det då vara sant?

Det som yogafilosofin och metafysiken lär ut erbjuder fortfarande viktiga insikter för mig. Mycket på grund av personliga upplevelser. Men jag har insett att jag måste se de här sakerna på ett nytt sätt. Jag kan utgå ifrån mig själv, men jag behöver också inkludera andra. Och tusenåriga läror ska inte tolkas ordagrant – det finns brister också i 'det allra heligaste'.

Jag behöver ta de där stegen bakåt för att se saker från ett större perspektiv. Jag behöver göra mina egna tolkningar. Det är viktigt att ifrågasätta, skapa sin egen sanning. Men en del av den processen kan också innebära att jag behöver omvärdera, utmana, tänka om. Erkänna att jag har fel. Och det är absolut inget fel med det.

 

Fortsättning följer

Jag har valt att, i den här bloggen, öppet och ofiltrerat dela med mig av min resa. Det är en resa som har pågått de senaste sex åren. Jag kunde säga att jag har kommit en bit på vägen, men egentligen står jag i startgroparna på många sätt. Jag har varken facit eller exakta kartor. Men jag är tacksam för att jag får dela det här sökandet med dig. 

De senaste veckorna har fått mig att inse att mina egna insikter bara är ringar på vattnet. Jag har med stort intresse följt med diskussionen kring Cultural AppropriationTone Policing och Spiritual Bypassing i yogavärlden, främst genom Yoga Girl. Mer om det här senare.

Jag har inte sagt allt jag vill säga. Jag känner att jag vill fortsätta den här diskussionen. Jag vill fortsätta att ärligt se mig själv i spegeln och våga ändras. Jag vill stiga ut ur mitt skyddande skal och Lyssna till de där andra perspektiven, berikas av dem. Jag vill tillåta mig själv att inte alltid ha alla svar. Jag vill tillåta mig själv att ha fel ibland.

Jag kan bara göra mitt bästa, tills jag vet bättre. När jag vet bättre kan jag välja annorlunda. Istället för att se det här som misslyckanden vill jag se det som möjligheter. Jag är inte rädd för att se och erkänna mina fel – de lär mig att bli en bättre människa. Varje dag.

 


Se en främling i ögonen

Skrivet av Hanna Rosvall 21.09.2018

12248014 546850008811160 1750142261188331192 o

 

Jag har så mycket att säga just nu. Hela den här veckan har jag verkligen rannsakat mig själv, allt jag tror på. Det har varit skitjobbigt, jag har gråtit, jag har våndats, jag har sett mig själv i spegeln – så ärligt att det gör ont – jag har sträckt ut en hand och påbörjat en process. Och jag har insett saker. Så himla stora och viktiga saker. Jag ska blogga om det den här helgen. Och dessutom har en fin vän lovat skriva en gästblogg som belyser ämnet från ett viktigt perspektiv.

Först vill jag säga det här: Hej! Hur mår du? Jag skrev en kolum i Vasabladets hälsobilaga och tänker att kanske just du klickat dig in här för första gången. I så fall vill jag varmt välkomna dig till min blogg och tacka för att jag får dela min historia. Fint att just du hittat hit <3

42313189 10156709344147767 81166446578630656 n

Kolumnen! Till vänster en läsvärd artikel av Caroline.

 

Men jag vill också säga det här, för det gör mig så stolt: Imorgon deltar Vasa i världens största Eye Contact Experiment. Hurra hurra! Och vad jag är glad och tacksam över att ha fått vara med och arrangera det här fina, viktiga evenemanget. Kolla in videon så ser du vad det handlar om:

 

 

Ögonkontakt – så enkelt, så stort, så viktigt. Jag ser fram emot att uppleva vilka fina, spontana möten morgondagen kan bjuda på. Hoppas att vi ses på Vasa torg imorgon kl.16 – klicka in dig på vårt officiella Facebook-event för att läsa mer. Eventet är helt non-profit, helt gratis. Men det du har möjligheten att uppleva under 1 minut – med en främling eller någon du redan känner – kan vara ovärderligt fint. Kanske du & jag kan dela en stunds ögonkontakt och se vad vi upptäcker?

 

 

Bild & video: The Liberators International