Ängeln i marmorblocket

söndag 11 mars 2018 - 20:58 | 0 Kommentarer

angel 2


"I saw the angel
in the marble
and I carved until
I set her free."
// Michelangelo

 

Det känns som att jag vill fortsätta att skriva om det här med kall och livsuppgift. Jag tänkte på mitt förra blogginlägg hela kvällen igår eftersom en del nog blev osagt. Det kändes som att jag borde ha skrivit mer om hur livsuppgiftens uppenbarelse inte handlar om ett trollspö som fixar allt utan snarare om en rad insikter som ofta tvingar en att vända upp och ner på sitt liv, för allas högsta bästa. Och där var det igen – borde. Så jag väljer att uttrycka mig på ett annat sätt: Jag kunde ha skrivit om det där igår, men väljer att göra det idag istället. Man får se upp med sin inre kritiker – det är en sällsynt sneaky sort.

En gammal bekant kom emot på flygfältet igår när jag väntade på Henriks flyg. Jag har inte sett den här personen på ett tag så det blev en del uppdatering från båda sidor. Hans ögon blev bara större och större när jag berättade om det senaste året i mitt liv – en påminnelse om att min tillvaro verkligen vänts upp och ner på en väldigt kort tid. Det är ju faktiskt oftast så det går till när det där kallet kommer. Universum skickar liksom inget hövligt "kunde du möjligtvis tänka dig att"-brev på posten en månad på förhand. Åh nej. I mitt fall handlade det om en käftsmäll (utbrändhet) för ungefär fyra år sedan, åtföljd av en rad livsförändringar. Grejen var den att de där förändringarna ändå föll inom den socialt acceptabla kategorin – nya kostvanor, yogautövande, ekologisk livsstil. Folk kunde se "hippie-Hanna" födas, utan att den "gamla" Hanna de kände var allt för långt borta.

Jag kommer att tänka på citatet som inleder det här inlägget. Det är en vacker tanke – förmågan att istället för den kantiga tillvaron se potentialen och det vackra som ännu inte är. På något sätt var jag ett marmorblock i händerna på en kosmisk stenhuggare. Steg för steg, dag för dag, föll små stenbitar bort. Universum visste att mitt sanna jag fanns där innerst inne, trots att jag inte ännu själv kunde se det. Alla val jag gjorde var små steg i rätt riktning – finslipningar. När det blev dags att ta fram huggmejseln gick det inte att undgå kallet. Det är oftast så det går till – tecknen, kallet, går inte att missa. För mig skedde det genom väldigt konkreta händelser. Under en väldigt kort tid stod jag framför de största besluten jag någonsin gjort. Orsaken till att jag vågade agera var att jag förstod att inga händelser var tillfälligheter, utan delar av en större plan. Mitt mod belönades med ett lugn och en tillit som jag aldrig tidigare upplevt. Det är svårt att förklara men jag bara visste att allt var meningen.

På många sätt kändes det nästan obarmhärtigt. Precis allt som inte längre tillhörde mitt kall och min livsuppgift föll bort. Jag fick en helt ny identitet, börjandes från mitt nya efternamn. Jag hade ingen arbetsplats, ingen titel, inget visitkort, inget att skriva på LinkedIn. Jag sa upp mig från nästan alla intresseorganisationer – jag passade inte längre in i deras "mall" för vad en ekonom oftast sysslar med. Jag fick till stora delar en helt ny bekantskapskrets. Den gemensamma vägen var vandrad med en del personer medan andra fick fortsätta och många helt nya ansikten slog följe. Jag fick skrota största delen av de trygga uppfattningar som tidigare lindade in min vardag i en bekväm bubbla. Jag fick helt och hållet omdefiniera mig själv och världen omkring mig. En stor del av tiden kände jag mig som ingen, inget. Men det var nödvändigt. Det var nödvändigt att nollställas fullständigt så att hela jag kunde uppdateras.

Vår livsuppgift stämmer sällan överens med vad vi tror att vi ska göra. Om ni skulle ha frågat mig för några år sedan skulle jag verkligen inte ha trott att jag skulle vara den jag är idag. Jag säger inte att det här gäller alla, men i mitt fall byggde jag i alla fall min identitet på helt fel saker. Mycket baserade sig på externa förväntningar – sån där "borden". Man "borde" ha villa och vovve och Volvo. Man "borde" ha en framgångsrik karriär och bli så rik som möjligt. Man "borde" få barn innan 30 och man "borde" äta på ett visst sätt, träna på ett visst sätt, bete sig på ett visst sätt. Det är skrämmande att inse att man bygger upp sitt liv kring "borden". Är det då egentligen man själv som bestämmer? Så fastän man kan ha vissa drömbilder gäller det att sanningsenligt granska dem i sitt hjärta. Är det jag själv eller någon annan som säger det här? En tumregel är att de där intuitiva idéerna som är svårast att släppa, utan att man riktigt vet varför, oftast är väldigt nära sanningen.

Att lyssna till sitt kall innebär med andra ord att vara öppen för allt. Eftersom det handlar om själsliga kontrakt som har skrivits redan innan födseln är Universum inte särskilt öppen för diskussion. Jag kan själv tycka att det här är den svåraste delen – att våga leva i ett flow fyllt av tomrum som väntar på att fyllas av precis rätt saker. Det finns fortfarande stunder när jag kan tycka att jag är helt vilsen. Därför försöker jag leva så mycket som möjligt i Nuet. Jag har lärt mig att inte försöka styra saker eller bli för fäst vid något slutresultat – då är det mycket lättare att förhålla sig till ständiga förändringar och lita på att kompassen ändå visar rätt. Trots att jag redan kommit en bra bit på vägen är jag en ständig sökare. På många sätt har min inre resa bara börjat.

Ett tips: Flyt med strömmen istället för att simma emot den. Då är det mycket enklare för Universum att hitta arbeta med ditt personliga marmorblock.

 

Bild: Pixabay

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar