blogg banner 2

Ännu ett skuggspel

Skrivet av Hanna Rosvall 20.03.2019 | 0 Kommentarer

trees 691987 1920 copy

 

Förra gången jag skrev var det fullmåne – nu är det fullmåne igen. En månad har passerat. Och, för att vara helt ärlig, har det varit en väldigt utmanande period. Det är delvis därför jag dragit mig för att skriva. Inte för att jag inte har velat, utan för att jag inte har kunnat. Inte för att jag inte har kunnat, utan för att jag inte har velat. Jag ska försöka förklara.

Vi kan väl börja här: Mercury Retrograde. En månad då planeten Merkurius rört sig 'baklänges' – en skenbar rörelse i motsatt riktning. Perioden förknippas ofta med spontana utbrott, kommunikationssvårigheter, transporttrassel, krånglande teknologi. Ja, allt detta har varit närvarande. Men för mig innebär Mercury Retrograde dessutom en tid då mina skuggsidor kommer upp till ytan.

Det är som att stiga in i en spegelsal. Plötsligt ställs jag ständigt framför personer och situationer som utmanar mig, provocerar mig, tvingar fram allt det som gör ont inom mig. Det är verkligen en gåva från ovan – ett tillfälle att släppa taget om massor, massor, massor. En tid att helas på djupet. Men det är ändå utmanande.

Jag trodde inte att det skulle bli särskilt mycket drama den här gången. Men det blev det ändå... fastän jag verkligen försökte vara noga med att endast agera kärleksfullt, med goda intentioner. Jag blev indragen i situationer där små saker blev uppblåsta. Missförstånd. Misslyckanden. Det var defensiva och icke-konstruktiva och provocerande och deprimerande och komplicerande vibbar från så många håll. Gång på gång fick jag börja om. Igen och igen och igen. Och jag bara kände: Var kommer allt det här ifrån?!

Tydligen hade jag många läxor att lära mig. Enligt bästa förmåga har jag försökt ta till mig allt som Universum staplat upp på skrivbordet. Envist har jag, gång på gång, vänt mig tillbaka mot ljuset. Accepterat det som hängt kvar från en svunnen tid. Respekterat varför det fått mig att reagera på olika sätt. Jag har försökt att vara kärleksfull och tålmodig mot mig själv.

Men jag har verkligen kämpat. För den här gången har Merkurius öppnat en pandoras ask utrustad med spegel. Allt har bottnat i min inre kritiker. Jag har hemsökts av en hel här av tankar som inte längre är mina. Jag har tvingats möta en avgrundsdjup avsky som vällt upp ur mitt inres djupaste vrår. Jag har stått öga mot öga med gamla skuggor som säger att jag är otillräcklig på alla möjliga sätt. Att jag inte har något värdefullt att säga. Att jag inte har rätt att ta upp utrymme. Att jag är ful och dum och svag och värdelös. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. En ändlös ström av självförakt.

Jag har tålmodigt tagit emot allt. Låtit det skölja över mig. Blivit ordentligt utskälld. Men jag har också vägrat att tro på det. Jag har känt att det inte längre är min sanning. Ändå har det ibland varit svårt att inte ryckas med och tryckas ner. Jag har stängt ner och dragit mig undan. Känt mig osynlig och ovälkommen och oförmögen att göra något rätt. Nästan allt och alla har på något sätt lyckats peta i såret och få det att blöda igen.

Samtidigt har jag varit väldigt medveten om att inget är på riktigt. Jag har följt den inre dialogen på avstånd. Stundvis absurdt. Men för första gången i mitt liv har jag haft tillräckligt avstånd till mina tankar för att inte förväxla den inre kritikern med mina egna tankar. Det har varit så häftigt att uppleva! Det har gett mig kraft att vägra lyssna. Och jag har påmint mig själv om att allt som kommer upp har samlats på hög under 31 år – troligen också från tidigare liv. Genom affirmationer och meditationer har jag outtröttligt omprogrammerat mitt undermedvetna. Städat bort allt som inte längre är sant.

Det har tagit en månad. Men idag, i fullmånens sken, känner jag att cirkeln börjar vara sluten. Jag är. Så. Redo. Att släppa taget om alla de här skuggorna jag burit på. Jag förstår varför de uppstått. Jag accepterar och förlåter, mig själv och andra. Och jag går vidare.

I vårdagjämningens sken tar jag ett stort steg mot det spirande ljuset. Jag stiger ur ett gammalt skal och känner en lättnad, en ny spänst i stegen. Jag är redo att acceptera mig själv. Jag är redo att uppskatta och högakta mig själv. Jag är redo att stå upp för mig själv. Jag är redo att bli sedd. Jag är redo att göra min röst hörd. Jag är redo att nå min fulla potential. För jag är äntligen redo att ovillkorligt och outtröttligt älska mig själv. Nu är det kärlekens tid att tala.

 

Bild: Pixabay

 

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar