blogg banner 2

Att lyssna till sitt kall

Skrivet av Hanna Rosvall 10.03.2018 | 0 Kommentarer

IMG 6


"If you ask rivers or trees
why they are here,
they know the answer.
And they are performing it
all the time."
// Mandaza Kandemwa

 

Det är ingen slump att någon av oss är här. Vi är själar som har valt att vandra en viss tid här på jorden. Vi har kommit hit av en orsak – för att vi har något att uträtta. Utmaningen är att själen glömmer bort sina löften när den träder in i sin jordliga kropp. Uppgiften för oss alla är således att försöka komma ihåg varför vi är här. Målet är att bli som träden eller floderna – en levande varelse som använder sina gåvor för allas högsta bästa och tillför något till helheten, varje stund. Meningen med livet är att vi alla ska nå vår fulla potential.

Som barn är vi ofta ganska sammankopplade med vår livsuppgift. Eftersom våra sinnen ännu är väldigt öppna och vi inte ännu har hunnit samla på oss samhällets förväntningar är vi naturligt intresserade av det som har att göra med vårt syfte. En livsuppgift går, i all sin enkelhet, oftast ut på att använda sina naturliga kunskaper – sådana som vi tränat på i många tidigare liv.

Så, vad är din naturbegåvning? Vad fascinerades du av som barn? Vad var ditt drömyrke eller någon idé du hade svårt att släppa?

När jag tänker tillbaka på min barndom – med den vetskap jag har idag – känns allt väldigt självklart. Så fort pennan hölls i handen lärde jag mig själv att både läsa och skriva. Jag älskade ljusblått, vilket också är färgen på min aura och kopplat till de stjärnnationer där jag har mitt ursprung (Sirius & Plejaderna). Inte så konstigt att jag kunde sitta hur länge som helst och titta på stjärnhimlen med en djup hemlängtan. Det var naturligt för mig att prata med Nordanvinden och andra naturkrafter. Dessutom älskade jag att sitta hos hälsosystern och utforska medicinska instrument – jag ville bli läkare. Pyramider fascinerade mig otroligt mycket och det hände sig mer än en gång att jag försökte övertyga människorna omkring mig att Atlantis finns på riktigt. Med den här vetskapen hade jag, som 10-åring, redan en hel del information om de tidigare liv vars kunskap jag nu ska hämta tillbaka i den här inkarnationen.

Men sedan stängde jag ut allt. Jag fick höra att det jag upplevde inte var "på riktigt". Jag ville vara normal, jag ville "passa in". Läkardrömmarna försvann. Jag kopplade bort min högkänslighet, slutade leva nära naturen och försökte fokusera så mycket som möjligt på den materiella världen. Pengar, karriär. Jag började använda mina gåvor, inte för att hela, utan för att manipulera andra genom reklam. Det var också då mitt liv började ändras. Universum insåg att jag höll på att somna och komma allt längre bort från min livsuppgift. För att vakna fick jag därför, med jämna mellanrum, erfara händelser som kunde tolkas som större och mindre motgångar. Jag upplevde väldigt utmanande förhållanden som lämnade mig med många själsliga sår. Jag föll och jag reste mig, om och om igen. Men jag vägrade lyssna. Jag var helt uppslukad av världsliga ting och tidtabeller och prestationer. Det var då Universum satte i en ny växel. Mina hundar råkade i blodiga slagsmål med varandra. Jag kunde knappt bjuda hem folk över huvudtaget. Min farmor och farfar dog med tre dagars mellanrum. Jag var ett nervvrak och trodde stundvis att jag höll på att bli galen. Jag åt onaturligt många olika mediciner på grund av ständiga infektioner i kroppen. Följande år, 2013, kulminerade allt detta i att jag blev utbränd.

Jag tvingades att stanna upp och lyssna. Jag kommer ihåg att jag en dag satte mig på golvet för att meditera, öppnade armarna och sa till Universum: "Bring it on! Jag ger upp! Jag är här! Jag lyssnar! Säg vad jag ska göra!" Och, let me tell you – Universum brought it on.

Inget händer av en slump. Varje sjukdom eller motgång bär på ett viktigt budskap, om vi är beredda att lyssna. Ju mer jag lyssnade, desto mer lärde jag mig – desto mer helades jag. Ju mer jag lyssnade, desto tydligare kunde jag höra mitt kall. Det var skrämmande att lämna rutinerna och allt det jag trodde jag var, men jag visste vad jag måste göra. Det fanns liksom inga alternativ. Jag kunde höra mitt hjärta skrika och kunde allt för väl komma ihåg konsekvenserna av att inte lyssna. Så jag gjorde en rad med "galna beslut" och valde att inte titta bakåt. Det galnaste är ändå det att mitt liv har tagit en helt ny riktning. Jag har knappt varit sjuk en enda gång. På något mystiskt sätt ordnar sig precis allt. Jag har blivit en naturlig del av livets flow. Jag har hittat tillbaka till min väg, mig själv.

Så, hur vet man att man lyssnar till sitt kall? Hur vet man att man förverkligar sin livsuppgift? Enligt mina erfarenheter är det ganska enkelt: Allt flyter på lika naturligt som när en flod fokuserar på att vara en flod. Allt sker lika naturligt som när ett träd fokuserar på att vara ett träd. Rätt saker händer utan att man egentligen ens försöker.

Vad säger den där inre rösten? Vilken är den där drömmen som du inte förverkligar, trots att du tänker på den hela tiden? Vilka är dina unika gåvor, vad kan du bidra med? Vad är det du försöker blunda för? Vad skulle du göra om du inte var rädd för något, om allt var möjligt?

Genom att svara på ovanstående frågor är du redan en bra bit på vägen. Nästa steg är att visa att du är redo. Det viktigaste är att också vara beredd på vad som än händer – att acceptera en större plan istället för att själv försöka bestämma vad som ska hända. Du kan börja med att säga nedanstående mantra, t.ex. genast när du vaknar. Det går också bra att skriva ner det någonstans. Sedan är det bara att vara uppmärksam på tecknen som visar vägen.

 

"Tack Universum
för att du påminner mig
om mina unika gåvor.
Tack för att du hjälper mig
minnas min livsuppgift."

Kommentarer

Ingen har kommenterat ännu

Skriv en kommentar