Att se sin sanna spegelbild

tisdag 20 mars 2018 - 11:54 | 0 Kommentarer

IMG 12

Jag vill fortsätta lite på gårdagens inlägg, dvs. tendensen att inte helhjärtat ta emot ett 'tack'. Jag skulle nämligen vilja påstå att ett liknande fenomen existerar när man får en komplimang. Det har – i alla fall hos mig – funnits någon konstig instinkt som säger att jag 'borde' vifta bort komplimangen för att inte verka för självgod.

Det finns något 'fult' med att tycka om sig själv. Man behöver bara slå upp synonymer till 'egenkärlek' för att se att det, enligt ordboken, betyder samma sak som självöverskattning, egoism, narcissism eller självförgudning. Vem vill identifiera sig med något sådant? I en kultur genomsyrad av Jantelagen ska man trots allt inte tro att man är något. Så varje gång någon beundrar sin egen spegelbild eller utan tvekan tar emot en komplimang upplevs den här personen vara lite 'full av sig själv'. Varför är det en dålig sak?

Min teori är följande: Om vi inte värdesätter oss själva, tror vi inte att andra kan göra det heller. Fastän någon annan uppriktigt skulle uppskatta oss är det svårt att tro eftersom vi inte själva ser det. Jag kommer t.ex. ihåg en händelse som inträffade för några år sedan när jag, i ösregn och med rinnande mascara, stod vid ett trafiljus och väntade på att det skulle bli grönt. En kille bredvid mig öppnade plöstligt munnen och sa: "Du är så vacker, vet du det?" Inte precis vad man förväntar sig att höra i en sådan situation. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men jag tror att jag log och tackade innan jag cyklade vidare.

Jag har i alla fall märkt att min förmåga att ta emot komplimanger har förbättrats i takt med att min självkänsla blivit starkare. Yoga och meditation har hjälpt mig att lära känna mig själv på djupet och betrakta både mitt inre och mitt yttre med ett visst avstånd. Det har varit väldigt värdefullt eftersom jag kunnat skala bort yttre programmering (t.ex. Jantelagen) och identifiera inre sår som hindrar mig från att se min sanna spegelbild.

Det finns ju faktiskt sprickor i allt – det är så ljuset kommer in. Ändå ser vi sprickorna som något som skiljer oss från det där perfekta jaget – ett ouppnåeligt ideal som vi envist eftersträvar. Vi tror att vi kan bli hela och lyckliga först när sprickorna försvinner. Det är inte sant. Därför har jag lärt mig att älska mina sprickor. Det är mina sprickor som gör mig till den jag är. Ingen annan har precis likadana sprickor som jag. Jag säger inte att det alltid är lätt att älska sig själv, men alla kan träna på det varje dag. Försök t.ex. att börja varje morgon med att se dig själv i spegeln och ge dig själv en komplimang – det behöver inte handla om utseende, det kan också vara en inre egenskap.

Ibland önskar jag att vi kunde se varandras själar istället för att fokusera på de här kropparna vi färdas i. Då kunde det kanske vara lättare att förstå att vi alla bär Universums ursprungsljus inom oss. Att älska sig själv är således att älska alltet. Att älska världen är att älska sig själv. Allt är ett uttryck av ursprungskällan. Att förstå det är att förstå att det inte finns något som är fint eller fult. Precis som varje blomma är vacker precis som den är – ett uttryck av the Flower Spirit – är varje människa fullkomlig i sin ofullkomlighet. Än en gång påminns jag om Yogi Bhajans visdomsord – påminnelsen om att vi alla är ett:

 

"Recognise that the
other person is You."

 

Konsten att ta emot en komplimang börjar alltså med en inre insikt. När vi förstår vårt värde och kan älska oss själva – ovillkorligt – blir komplimangen inte något genant utan snarare en påminnelse om våra unika gåvor. Komplimanger är trots allt inte transaktioner där någon bemödar sig att säga något fint och man själv 'betalar tillbaka' genom att hosta ur sig ett x-antal ord. Det handlar inte om att sätta någon på en piedestal eller idka narcissism. Därför är det inte heller nödvändigt att bortförklara eller vifta bort något. I sin finaste form kan komplimanger vara Universums sätt att påminna just dig om varför just du är så fin. Därför svarar jag numera på varje komplimang med ett genuint "Tack" – ofta med vänster hand på hjärtat för att verkligen känna tacksamheten inom mig och låta den flöda ut i Universum.

0

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar